Hon fattas oss

Ett kåseri med några år på nacken.

Jag är en hemmapappa. Jag har axlat min mammas roll. Hon var visserligen ingen hemmapappa, men en underbar hemmafru.
När skolbussen stannar till vid vårt hus finns jag till hands. Vi har det mysigt när vi en stund senare sitter och fikar. Tjejerna pratar om sin skoldag. För det mesta bubblar de av glädje. Har svårt för att inte prata i munnen på varandra. En ädel konst som vi annars har tränat mycket på genom åren. Att inte prata samtidigt.

Det var sista sommardagen enligt almanackan. Än så länge var vädret somrigt. Vi satt på altanen. Ämnena kunde skifta snabbt runt det blå träbordet. Från dag och stund. Nu kom vi in på det känsliga ämnet farmor. Fortfarande blir både jag och Jennifer tårfyllda när farmor kommer på tapeten. Farmor dog några dagar innan julafton förra året. Jennifer var sju år och Lizette hade nyss fyllt fem år. För storasyster finns det fortfarande många mysiga minnen kvar, medan de flesta börjar blekna i kanten för lillasyster. Lizette kommer heller inte ihåg så många saker från tiden, när farmor fortfarande var frisk och full av busenergi.
”Jag minns farmors varma händer”, säger Jennifer med öm röst.
Jag minns själv när jag var liten och kom in genomfrusen efter pulkaåkning. Inte behövde jag lägga mina händer på elementet, när mammas mjuka händer fanns till hands. Värmen från dem strålade snabbt ut i mitt blodomlopp. I vanliga fall hade jag berättat om episoden. Denna gång försökte jag istället memorera stunden och höll en låg profil.
”Hennes goda hjärta. Alla fina presenter vi fick”, fortsätter Jennifer.
”Hon var glad för mina teckningar”, säger Lizette.
”Det är skönt att sitta och prata om farmor. Jag behöver försöka komma ihåg allt om henne. Vill inte glömma något. Usch! Vad ledsen jag var på julafton. Visst var det kul med julklapparna, men det saknades någon liksom”, filosoferar Jennifer vidare.
”Jag kommer ihåg när farmor satt i soffan när mamma spelade julsånger på pianot, upplyser Lizette.
”Ebba har en gammelfarmor kvar och alla de andra fyra med”, berättar Jennifer.
”Fy vad fuskigt”, utbrister Lizette.
”Det är väl bra för henne. Du ska inte vara avundsjuk”, säger storasyster.
”Jag är inte avundsjuk. Det är bara fuskigt. Föresten är det bara Nanne (Grönvall) som är avundsjuk. Så det så”, säger Lizette med en bestämd röst.
”Lizette! Det är bara en sång. Tror du att det är hennes riktiga öron också?”
”Synd att inte morfar bor närmare oss.”
Lizette är bra på att byta riktning på samtal om hon håller på att bli inträngd i ett hörn.
”Hade vi bott i Skara hade vi kunnat hälsa på honom varje dag”, säger Jennifer.
”Varannan dag. Vi måste gå på Skara Sommarland också”, rättar Lizette som därmed fick sista ordet denna gång med.

De har så många underbara funderingar de små liven. Ibland kommer något urklokt från deras munnar. Bättre än en Nobelpristagare skulle kläckt ur sig. När jag och Solveig släckt våra sänglampor händer det att vi berättar för varandra om dråpliga kommentarer och episoder. Tyvärr glömmer jag ibland bort att skriva upp dem direkt i min dagbok. Ljuvliga ord som inte går i repris. Vilken gåva barn är. Det gäller att fånga dagen. Små barn blir snart stora. Plötsligt tvingas de att tänka och prata som vuxna. Blir mer trångsynta. Enligt ett italienskt talesätt föds ett barn med hundra språk men berövas nittionio. På tisdag skulle farmor fyllt 88 år. Om hon fått leva. Sådant råder vi inte över. Trist att våra barn inte fick ha någon av de fyra kvar när de blev tonåringar. Jag är övertygad om att de hade haft riktigt stor glädje av varandra. Vilken tur att vi har Sofias lillasyster Majsan kvar i livet (till höger på bilden).
CCI20140326_00010001

En rullande etapp på två hjul

Klockan var strax efter halv åtta på morgonen när vi parkerade vår bil bredvid alla utländska husbilar. Matkulturen är olika. Några turister var redan igång och grillade frukostsaker, som doftade så att jag trodde vi var utomlands, fast jag var stensäker på att vi befann oss i Ystad kommun. Av med cyklarna. På med hjälmarna. Nu rullar vi iväg.

Bild ett

Lagom varmt. Solen är på väg att ta sig igenom molnmassan. Hallå! Har ni en aning om att ni har ständig havsutsikt? Eller tycker ni att gräset är grönare på andra sidan?

Bild två

Inte speciellt ofta vid kusten som det är nästan helt vindstilla. Bara svagt ljumma vindar som smeker de bara benen och armarna. Tänk vad våra sovande tonårstjejer där hemma missar. Bild tre

Den här vyn ska jag spara till en dyster novemberdag när livet känns segt. Bild fyra

Ingen tidig morgonbadare har tagit chansen. Vi har havet helt för oss själva. Bild fem

Vänta lite…kan det vara en strandad haj eller val?Bild sex

Till höger ser jag en bekant baksida. Valen eller hajen får klara sig själv. Måste se vad som fångat Solveigs fotointresse. Bild sju

Då måste vi byta kamera för att jag ska få svaret på min fråga. Bild åtta

Ännu en gång träffar vi på en ensam barncykel som bär på sin hemlighet. Bild nio

Nästa gång ska vi trampa till underbara Abbekås.

 

Dan före dan före…

Det var mörkt när klockradion gick igång i morse. Mörkt både inomhus och utomhus. Jag tog de tretton trappstegen och startade upp med att skapa myskänsla. Tände granen, de fina stora stjärnorna i vardagsrummet, levande ljus på köksön och nummerljuset som vi nästan är ikapp på. Jag älskar att börja och sluta dagarna så.

Det är jag som är FrukostNisse i vår familj. Numera är det inte så vanligt att vi är fyra till bords en tidig helgdag. Trötta tonåringar sover vidare tills det blir ljust efter sina sena kvällar. Men idag ville tjejerna gärna med och storhandla. Och det bästa. Det bästa är att ingen av de tre vill ha mig med. Jag har liksom straffat ut mig. 😉 En sådan här dag vill de inte missa något som ska vara med på julbordet. Då gillar de inte mitt höga tempo, där jag tycker att vi följer inköpslistan och satsar på att vara först ut ur affären. Förresten. Hur ska maten få plats? Annars när vi veckohandlar brukar vi nästan få trycka in maten och man tänker ändå lika dumt varje gång. Detta måste vara mat till ett helt fotbollslag. Vi kommer att få slänga mat. Men det behöver vi nästan aldrig. Redan efter tre-fyra dagar börjar det fyllas på saker på inköpslistan. Det stora fruktfatet får luckor och de lätt övermogna frukterna från förra handlingen tittar fram fast jag är säker på att vi vuxna la dem överst när vi handlade förra gången. 🙂

Jag kommer inte helt undan. Jag har fått uppgifter på hemmaplan. Hade hoppats att det skulle vara viktiga saker som att läsa Ystad Allehanda, avsluta den spännande boken av Anna Fredriksson eller börja på den nya tegelstenen av Elizabeth George. Njet. Ingen av dessa saker nämndes. Men jag har tömt diskmaskinen och fyllt på den igen. Allt tilltugg till gårdagskvällens familjefilm tog stor plats. Vår tvättmaskin har kallat på mig flera gånger. Den är mycket snällare och har en betydligt trevligare ton än ”Bernhard” som vi hade i Skummeslövsstrand. Hans skrikande kunde göra mig galen om jag råkat somna igen. Inte hjälpte det heller att skrika tillbaks.

Vad är en högtid som snart väntar mot vad jag upplevde för två dagar sedan. Jag trodde att jag fyllt veckans kvot av framgångar när jag vann i Lippes blogg i början av veckan. Istället upptäckte jag en fantastisk sak när jag gick in på en av mina favoritbloggar. Jag hade fått ett Nobelpris av en enig jury på Åland. Inte vilket pris som helst. Är ni nyfikna så gå in och läs vilket och alla motiveringar som andra bloggare också fick. Där kan ni också få tips om bloggar som vunnit andra fina priser. Gå ner till inlägget den 20 december med rubriken Årets nobelpris!

http://fruvenus.blogspot.se/

Imorgon kommer årets sista inlägg på denna blogg. Hoppas att det inte blir ett tomtebloss utan att många läser det, exempelvis en bit då och då. Det handlar om en ny tävling. Denna gång med tre priser. Ingen stresstävling. Svar vill jag av naturliga skäl bara ha via min mejladress. Förhoppningsvis kan jag även locka några att le eller skratta. Det är alltid mitt mål när jag skriver ett Kåseri. Handlar det om Funderingar vill jag även väcka tankar och känslor av ett annat slag.

Som jag älskade denna jullåt i mitt pojkrum. Singeln kunde rulla många gånger dagarna innan julafton. Är också väldigt förtjust i sångarens röst. Kolla in strumporna på två av gruppens medlemmar.

De gula sidorna

De gula sidorna finns kvar i katalogen. Fantastiskt. Var är nu mina läsglasögon? Allt var så mycket lättare för några år sedan när vi inte hade några tonåringar. Det räckte med att jag lite smart mumlade frågan och vips satte två tjejer igång med att leka skattjaktsleken och tävlade om vem som först hittade pappas glasögon. Endast min fantasi satte stopp för vad jag ville ha tag på. Nycklar, plånbok och annat var de mästare på att hitta. Snabbt också. Visst kunde det sluta med tårar när de var för tuffa i närkamperna i ivern att vinna tävlingen. Taktiken funkar inte så bra på tonåringar. Då behövs det stora saftiga morötter. Är det någon som vill ha senaste modellen av Iphone 5? Möjligtvis. Då kan det prassla till i någon av sofforna. Vad sa du pappa?

Det går säkert bra ändå. Bara om man har tålamod. Där är ord på R. Ska jag gå direkt på Rygg eller blir det bäst med Reservdelar? Jag skulle behöva en ny frisk rygg så fort som möjligt. Vad suddigt allt är. Lika bra att slå på ögondelar också. Föresten behöver jag ett par starka knän och en fungerande bukspottkörtel också. Min familj är rätt trött på mitt svar varje gång de undrar vad jag önskar mig i julklapp eller i födelsedagspresent. Därför brukar min fru Solveig ligga ett steg före. ”Förutom det rosa paketet med en splitter ny bukspottkörtel som står överst på din lista.” ”Det behöver inte nödvändigtvis vara rosa. Ett litet himmelsblått går utmärkt. Körteln väger bara 100 g”, svarar jag.

Om paketet hade kommit och körteln hade satts på plats. Vad hade jag gjort först? Länsat ett konto och köpt halva kioskens utbud av sötsaker? Då hade jag bara fått ont i magen och blivit en gubbe med rund mage efter en glupsk tid. Flyttat runt problemen. Däremot. Garanterat hade jag tackat högre makter om jag hade fått uppleva den önskedagen.

Jag hittar inget på R. De har gjort telefonkatalogerna så svåra att hitta i bara för att ingen ska ringa och störa. Jag är säker på det. Dessutom är det söndag idag. Imorgon blir det inte bättre. Jag är inte sugen på ett måndagsexemplar. Tänk att få en rygg som sitter bak och fram. Tror jag såklart inte är möjligt. Skojade bara. Då hade jag bara vänt ut och in på den. Syftade mer åt risken att det var fel antal kotor. Det hade inte varit så trevligt. Usch vad bokstäverna dansar. Jag får sluta fred med den rygg jag har. Snart ska jag träffa E. Hennes händer är magiska. Nu kliar det till i hårbotten. Vänta lite. Där är de. Mina läsglasögon. Riktigt luriga saker. Hittar ständigt nya gömställen.