Tre levde farligt

J och Texas

Bosse minns …

Texas hade en inbyggd klocka innanför sin bomullspäls. Den visste exakt när skolbussen skulle komma med Jennifer. Jag såg det i hans blick och förväntningen som påverkade hela den lilla hundkroppen i väntan på Lillmatte.
Denna eftermiddag befann vi oss i vår trädgård på baksidan av vårt stora hus. Jag hade Texas kopplad efter vår eftermiddagspromenad som vi nyss kommit hem från.
Vårt hus låg mitt i en skarp sväng. Uppe i backen, ovanför vårt hus, såg jag att det stod en vit firmabil stående dumt på vägen. En person verkade hålla på att byta däck. Hade antagligen fått punktering, tänkte jag från mitt avstånd på cirka tvåhundra meter. Om han var rädd om livet borde han ha börjat med att sätta ut en varningstriangel på vägen. Trots att det inte var sommartrafik levde han farligt.
När jag vred på huvudet åt andra hållet såg jag att skolbussen rullade bort från Torekovvägen för att lämna av ett syskonpar som bodde en bit från oss. Trots att Texas inte kunde se bussen började han vifta på svansen och ge ljud ifrån sig.
Av någon anledning kom jag att tänka på lydnadsträning. Därför gav jag Texas kommandot att sitta fint på plattorna efter jag tagit av kopplet.
”Sitt kvar.”
Själv stod jag på gräset två meter ifrån. Jag visste att den öppnade grinden med solnedgången som min svärfar gjort var en bra disciplinutmaning. Grinden fanns en bit ifrån husse och hund. Dit var det några trappsteg och en gång med plattor mellan två häckar. Kan du som läsare se det framför dig? Själv undrar jag vad du tänker.

Busschauffören Pär rattade som vanligt in på vår stora asfalterade parkering framför huset under tiden som Texas svans höjde hastigheten på svansföringen. Det som störde de vanliga rutinerna var att bussdörren aldrig öppnades direkt och Jennifer skuttade ut.
Från sin låga nivå kunde inte Texas se något. Han visste såklart att bussen fanns där och Lillmatte likaså. Själv flyttade jag blicken mot backen på stora vägen och såg …
I skrivande stund går mina tankar till stranden när flodvågen kom. Så måste de stackarna upplevt det ofattbara, som snart skulle drabba dem. Overkligt att få ihop ögonpusslet. Se men inte förstå. Frysa fast i en pose av orimlighet.
Antagligen kan jag ha lett en smula när jag långt däruppe såg hur hjulet komiskt började rulla ifrån mannen.
Antagligen såg Pär samma scen bättre från bussfönstret. Därför behöll han Jennifer på bussen och öppnade aldrig dörren. Nu gick allt fort. Megafort. Däcket med fälg som var ett stort hjul, (betydligt större än en personbil) rullade inte ner på fältet som jag hunnit tro i några sekunder. Istället fortsatte det spikrakt i den kraftiga nerförsbacken mot vårt hus. Min andra sekundtanke var att det skulle bli stopp i vår mur runt den relativt stora plantering som skiljde vår parkering från vägen mellan Båstad och Torekov och vägen ner mot Hovs Hallar.
Min styrka som sprinter i min ungdom var mina reflexer vid startskottet och min förflyttning de första fem-sex sekunderna. Då var det antagligen inte många i vårt land som kunde utmana mig. Dessa dammiga bravader hade jag inte det minsta nytta av i ett livsviktigt läge långt senare i livet.
Jag stod blickstilla och rörde inte en kroppsdel. Ingen tanke cirkulerade längre om skolbuss, barn eller att jag var hundägare. Istället var jag paralyserad av det overkliga och overkliga som hände framför näthinnan när farten på hjulet ökade markant, ju närmare det kom. Det studsade över muren, planteringen, och tog vägen genom den öppna grinden i racerfart.
Undra om min mun var stängd när jag bevittnade hur den svarta faran rullade förbi mig med någon halvmeter. Jag hade ingen aning om var Texas fanns, men hörde heller inga skrik. Istället vred jag på huvudet och såg hur hjulet studsade mot det höga bullerplanket, men inte kom över. (Där däckade chansen att nå Torekov eller Hallands Väderö inom fem minuter.) Hjulet tappade istället fart och gjorde en sista snurrande uppvisning innan det blev liggande på gräsmattan.
Jag vet inte än idag om jag såg Jennifer eller Texas först. (Han satt kvar och klarade galant mitt lydnadstest.) Däremot fick jag åter en gång ett kvitto på att det finns skyddsänglar. Denna gång antagligen tre stycken. Tack gode Gud för att Pär var observant och höll kvar Jennifer som annars kunde kommit genom grinden.
Tänk om jag och Texas gått in direkt från vår promenad. Om den späda flickkroppen glatt hoppstudsade nerför trapporna när hon sjöng en sång och funderade på vad hon skulle berätta först för pappa och sin älsklingshund om sin skoldag i ettan. I ett annat scenario kunde det gått illa när något runt och hårt studsat ner henne bakifrån.

Jag pratade just med Jennifer om episoden. Hon minns hur Pär höll kvar henne och hon kommer ihåg hur stort hjulet var som låg i trädgården. Det blev inte mycket sagt när mannen kom ner till brottsplatsen. Jag minns att jag hunnit bli riktigt arg medan jag först bett Jennifer gå in med Texas och sedan stod och väntade in honom.
Jag kunde lätt behärska mig och kom av mig. Orsaken var att han inte kunde svenska och var dålig på engelska. Jag gissade på en polsk svartjobbare. Han hade precis bytt till vinterdäck i Västra Karup och tydligen inte satt fast det vänstra framhjulet tillräckligt bra. Efter fyra kilometers körning tvingades han stanna i den kraftiga nerförsbacken. Det blev ingen polsk riksdag. Jag gav upp och gick in och ställde till med ett extra gott fika.

Fotnot: Jag besvarar eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Sedan sju veckor tillbaks håller jag på med ett stort läs och skrivprojekt som jag ska visa upp första delen av den 3 februari.
Andra ”lekuppgiften” stängs på tisdag och den tredje tar vid samma dag. (det är bara att scrolla ner till den) Det ska bli spännande att se hur många som vågar gå för bonuspoängen. 🙂

 

Vi har inga små barn längre

Barnen i våra trakter har höstlov denna vecka. Det har varit en hel del klagomål så jag gissar på att det nya bara blir ettårigt. Nästa år är säkert lovet tillbaka på veckan 44 igen. Annars är det inte så dumt att fylla år på ett lov. Lizette kan i lugn och ro leka med sina dockor, studera alla teckningar som pappa gjort till henne. Eller… 🙂
Åren går. Den första bilden tog någon av dagispersonalen. Lizette gick på Fiskebyn i Torekov.

0010001

DSC_0052

GRATTIS LIZETTE PÅ 16-ÅRSDAGEN!
Om ni är nya läsare kan ni få läsa ett kåseri som jag la in för två år sedan om den speciella oktobernatten, när någon ville ut från Solveigs mage.

https://bosseliden.wordpress.com/2012/10/12/maste-du-kora-sa-langsamt/

Alla sätt är bra utom …

Jag såg ett program där ett TV-team och en psykolog gjorde besök hos föräldrar som hade problem med sina barn, barn som betedde sig som monster. Där kunde man snacka om utbrott. Orsaken däremot kunde av en utomstående betraktas mer som en ren bagatell.
Jag smålog åt allt beröm vi fått genom åren från förskolepersonal och lärare under alla stadier. Till och med upp till gymnasiet har vi fått höra vackra ord om att våra döttrar är så trevliga, snälla, glada, positiva, omtänksamma m.m. Givetvis inser jag att allt det där kommer från mina gener. 🙂
Mitt småleende sprack upp i ett skratt när jag tänkte på Jennifers första förskoleår i Torekov. Vi var i uppbyggandet av en verksamhet och Solveig var höggravid. Ändå ville jag fortsätta att ha en egen pappadag med Jennifer. Vi hade haft så kul när jag var hemma under hela vårterminen. Bara vi två. Därför var onsdagarna heliga för oss under höstterminen. Sedan fanns det en tuff veckodag då Jennifer var extra länge på förskolan. Det var just dessa tisdagar jag kom att tänka på. Hon lämnades tidigt på morgonen, när Solveig började jobba i skolan. Sedan hämtades hon sent. Personalen var positiv. Vår dotter hade som vanligt varit en solstråle, fylld av glad energi och varit en bra kompis.
Vi hade bara fem minuters bilväg hem. Hade någon av personalen fått följa med i bilen och sett förvandlingen kunde det blåst nya vindar om vår förträffliga dotter, eller monster som hon förvandlats till under denna korta bilresa. Denna gång var det Solveig som hämtat. Hon kom svettig upp till mig på andra våningen och sa att jag hade en utomjording att ta hand om, som låg på golvet och fäktades med sin varma vinteroverall på sig. Jag knallade ner för trappan mot varelsen i den röda overallen som höjt rösten, samtidigt som hon hörde stegen i trappan. Jag tittade inte på henne. Istället la jag mig på rygg en liten bit ifrån och började fäktas och skrika högst av oss två. Det blev alldeles tyst vid sidan om mig. Minst i sju sekunder hann jag vara belåten med min hjälteinsats innan sirenen körde igång igen. Nu började rösten spricka. Jag sneglade på ”henne” som kallades min dotter. Hade hon varit femtio år äldre hade jag varit orolig för en hjärtinfarkt. Jag bestämde mig för att byta taktik.
”Dumma nyckelpiga. Du får inte gå i taket med smutsiga fötter. Har inte din mamma berättat det för dig? Fy på dig. Lägg ifrån dig pistolen!”
”Olydig piga”, hördes det med en sprucken röst vid sidan om mig. Rond två gick bättre och det blev sol igen.

Min start hade jag lånat från mig själv. Det var en utbrottsdag när jag hade rast på mitt jobb som elevassistent. Lektionerna skulle köra igång igen, när Solveig berättade att min grabb rymt iväg efter ett bus. Jag gick runt i lokalerna och försökte tänka på ett bra gömställe där man ville vara ifred. Grabben låg under en soffa i personalrummet. Hysset var ganska grovt. Många skulle säkert dragit fram killen snabbt och gett honom en utskällning. Istället la jag mig på rygg nära soffan.
”Tjena!”
Han tittade mot mig och kunde inte låta bli att le en kort stund. Sedan låg vi där tysta en bra stund. Var och en tänkte på sitt.
”Kolla vilken stor spindel på taklampan. Vet du hur många ben den har?”
”Åtta.”
”Einsten. Hänger du med en stund till lektionen? Jag vet en tjej i klassen som är ledsen. Vet du något om det? Vet du om att det finns ett häftigt ord som heter förlåt och brukar funka på tjejer om man menar det?”

Ps. Synd att det inte gick lika lätt alla dagar … 🙂

 

VMA – Triss på en halvö

Vi både uppskattade och gillade Bjärehalvön när vi bodde och hade porslinsmuseum där. Endast 3 km till Hovs Hallar, 5 km till Torekov och 9 km till Båstad. Ändå tyckte både jag och Solveig att halvön söderut vann i en jämförelse mellan halvöarna.

Idag för två veckor sedan, när vi skulle hämta våra döttrar, gjorde vi en avstickare till de tre platser på Kullahalvön som vi gillar bäst: Viken, Mölle och Arild.

1

Overkligt att Viken ligger så nära till Danmark. Själva centrumkärnan består av två delar. Det är Gamla Viken som tilltalar mig mest. En villa med en lummig trädgård i de kvarteren hade jag inte sagt nej till. 🙂

2

3

När jag ser det anrika gamla hotellet på höjden i Mölle tänker jag på gamla filmer med ex. Nils Poppe.

4

Grabben i mig tänker på favoritserien ”Kullamannen” när jag blickar mot Kullen.

5

Här på bänken med utsikt ner mot hamnen i Arild fick gubben sluta tänka på Marianne i Kullamannen. Han hade själv två döttrar som skulle hämtas en viss tid.

6

Fast vi startade från Ystad redan klockan sex insåg vi att tiden sprang ifrån oss. Så är det när man har det roligt och det är asfaltläggarnas favorittid på året. Vi fick skippa ”Flickorna på Skäret”, Skepparkroken och några andra favoritställen. Snabbt tog vi oss till en strand i Hemmeslöv, precis i utkanten på Båstad. Undra om de ska förbättra hotellverksamheten eller bygga annat? Fortfarande var det strandväder när vi tog maten och gick ner till gamla kända kvarter. Här badade vi många gånger när tjejerna var små. Solveig hann duka upp under tiden som jag tryckte in insulin i magen. Jag hann ta några tuggor innan mötet började. Insåg att det handlade om ett stormöte och att vi inte var inbjudna. Varenda geting var däremot inbjuden till Rivierans Strand i Hemmeslöv. 😦 Dessutom började det dra ihop sig till ett lokalt ösregn. Mörka moln tornade ihop sig på himlen bakom våra ryggar och vi tvingades rusa till bilen. Plötsligt blev det full aktivitet runt bilen. Syns inte på bilden. (Jag vågade inte gå ut och fota när det pågick som värst). En stor läbbig gaffeltruck körde fram och tillbaks bakom bilen och hämtade saker som en lastbil snabbt hade lastat av. Jösses. Konstigt att de inte stängt av bilparkeringen för privatpersoner. Skulle vi äta sådana stressluncher varje dag hade vi fått magsår. Mestadels skrattade vi åt det, men en aning stressigt blev det. Kul minne efteråt och det kunde varit värre. Tänk om truckmannen bestämt sig för att lyfta upp vår bil i luften och sedan tagit helg. 😉

Vilken halvö av dessa tycker du bäst om och varför?

Du får ha en bra helg. Jag och Solveig ska ställa klockan imorgon.Tidigt på morgonen startar vi med sysslan att göra en gedigen tabell över sådana saker som ska ändras i vårt manus. Jag har tingat två yngre kockar till lunchen. För oss gör det inget om det ösregnar eller snöar ute denna intensiva manushelg.

 

 

Tävling – Bild FEM

E

Två barn med i bilen hem, efter hämtning från Fiskebyns förskola i Torekov. Först lastades storasyster av, på stolen i groventrén i Ängalag. En dag i förskolan var fylld av trevligheter och våra barn stormtrivdes. Onsdagarna var dock i längsta laget. Energin brukade ta slut i bilen, trots att vägsträckan var relativt kort.

Tävlingsregler stod efter Bild ETT. Tävlingsdag är på söndag. Ska bli spännande att se om dimman leker med skidskytte-herrarna idag med. Risk att jag missar tävlingen eftersom jag ska till Trelleborg. Hoppas att det inte är någon dimma längs med väg 9. Givetvis kommer jag att svänga ner till något av mina favoritställen. Ska jag välja Gislövs läge, Smygehuk, Beddingestrand eller Abbekås? I rätt väder är det som att bo på ett smörgåsbord. Vilken tur att vi inte köpte huset i Menlösa. 😉

Tävling – Bild ETT

A

Det kan vara tufft att bli storasyster innan man ens är tre år själv. Plötsligt hade Jennifer inte monopol på mammas knä. Inte ens hennes barnvagn fick vara ifred. Jag hittade Jennifer i vagnen nere i groventrén en eftermiddag. Antagligen ville hon minnas gamla goda tider eller så ville hon ta tillbaka sina ägodelar.

En del av er vet om det. Jag och Solveig drev Lidéns Samlingsmuseum i Ängalag mellan Båstad och Torekov på Bjärehalvön. Vi visade upp flera olika samlingar. 3 333 olika kaffekoppar var givetvis med varje år, liksom kaffekannor och äggkoppar. Andra samlingar tillkom eller byttes ut. När vi visade
3 333 små sockerpaket & strösockerpaket tyckte vi det var läge att komplettera med något annat sött. I det ”Söta rummet” satte vi upp två collagetavlor med foton på våra barn när de sov. Vi vet att detta uppskattades av många av våra besökare. Förra sportlovet fick ni se och rösta på tio smakprov där Jennifer sov. Jag tyckte det var svårt att välja ut tio av de tjugo som jag scannat. Därför gick jag efter Jennifers ålder. Här är hon lite äldre. Nästa år kanske det blir Lizettes tur. 🙂

Regler: Jag kommer från och med fredagen den 14 februari att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar. Din uppgift är enkel. Söndagen den 23 februari är det tävlingsdag. Då har du haft möjlighet att se vår äldsta dotter Jennifer sova lite varstans. Skriv i en kommentar vilken bild du gillade bäst. Ska bli spännande att se vilken bild som vinner. Förra gången hade Ni och jag inte samma vinnare.
En av er vinner en Trisslott. OBS! Jag drar en vinnare av ALLA som lämnat bidrag. Inte bara de som röstade på vinnarfotot. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59 på söndagskvällen. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna, men jag läser med glädje och är lika glad som vanligt om ni skriver något trevligt. Jag erkänner. Jag är fullt sysselsatt med OS, men hoppas att ”någon” kan trolla dit en bild varje morgon på min blogg och eventuellt några rader. Önskar dig en fin Alla Hjärtans Dag. Kram på dig.

Polisen som viftade som en stins

Jag såg kungen när han for förbi vårt hus i en turistbuss. Det såg ut som om han hade tre viktiga tankar i huvudet. Vilket stort hus. Så trevlig mannen vid vägkanten såg ut. Är det så en skåning ser ut? Ers Majestät Konungen kan inte hålla koll på allt. Inte lätt att se skillnad från ett bussfönster på en skåning och en tvättäkta hallänning.
De andra i kungafamiljen var också med på bussen. Dem hann jag aldrig se. Jag kände till att de var på väg till Torekov för lunch hos Richard och Robert Nilsson på Restaurang Kattegatt.
Efter min egen lunch som jag var tvungen att fixa till själv kände jag för att göra en utflykt med min tvååriga dotter Jennifer. Bestämde mig för att åka till Torekov och parkera vid hamnen. Därifrån skulle jag ta en solskenspromenad med sulkyn och njuta av utsikten mot Hallands Väderö. Man måste passa på när det är fint en oktoberdag. Ursäkta. Kungen hade jag redan glömt bort. Han levde sitt liv och jag var fullt tillfreds med mitt eget som småbarnsförälder. När jag kört den halva milen till Torekov fortsatte jag vägen förbi kyrkan. Hundra meter längre fram delade sig vägen. Idag skulle jag följa med vägen till höger ner till hamnparkeringen. Om jag istället kört rakt fram hade jag hamnat i centrum.
En bit in på den folk och biltomma Centrumvägen stod en polisman vid vägkanten. Jag noterade i backspegeln att ingen bil kom bakom mig. Just som jag skulle följa vägen åt höger började polismannen att gestikulera, vevade med högerarmen, allt fortare så jag trodde att armen skulle släppa vid axelfästet. Han gjorde en stor rund rörelse som för mig betydde. Fortsatt rakt fram på min väg. Fort. Det är livsfara på vägen. Jag tittade ännu en gång i backspegeln och i sidospeglarna. Fortfarande tomt på vägen. En lagman är alltid en lagman. Jag kände mig tvingad att köra åt det håll som polismannen så tydligt hade visat. Då rusade polismannen som en självmordskandidat rakt ut i vägen och jag tvingades att panikbromsa. Han sprang runt min bil och ryckte upp dörren. En massa ord som inte stod Svenska Akademins ordlista flödade ut från hans dreglande mun.
”Vad sysslar du med?”var de enda orden som fanns med i den kända ordboken.
”Du markerar tydligt att jag ska köra rakt fram, fast jag var på väg till hamnen”, sa jag kolugnt.
”Det är ju för he…det jag menar.”
Jennifer satt tyst i baksätet men började gråta när skriken nästan fick bilen att hoppa. Jag fick tillåtelse att backa. Samtidigt fortsatte han att lära min dotter ord som hon inte får lära sig. Jag var även rädd för att hans hjärta skulle börja strejka och att han skulle segna ner på fläcken.
När jag parkerade vid hamnen var det min tur att bli arg, när verkligheten hunnit ikapp mig. Jag satt kvar i bilen och drog några djupa andetag. Hjälpte inte mot denna oväntade överkörning av en lagens man. Jag bestämde mig för att följa upp episoden. Placerade Jennifer i sulkyn och marscherade iväg uppåt igen. Det fick bära eller brista. Jag tänkte att om jag höll mig någorlunda lugn kunde han inte slänga in mig i en piketbil. Vem skulle ta hand om Jennifer då?
Polisen stod kvar. Det var lika tomt på bilar som tidigare. När jag sneddade över gatan med sulkyn kom jag på att polisnärvaron måste ha att göra med det fina främmandet från Slottet. Antagligen var de inte klara ännu utan festade på en smaskig efterrätt.
”Ursäkta. Jag skulle vilja ha ditt fullständiga namn”, sa jag och trollade fram min lugnaste röst.
”Jag heter Karl-Erik”, muttrade han.
”Kan jag få ditt efternamn och var du är stationerad?”
Jag fick konstigt nog båda uppgifterna innan han med på ett litet skamset sätt frågade:
”Var det du som körde här nyss?”
”Det stämmer.”
”Jag tog kanske i lite för hårt. Jag har stått här i två timmar. Ingen har kört fel tidigare.”
”Kört fel! Du lurade mig med ditt felviftande att köra rakt fram fast jag skulle följa vägen till vänster. Du svor inför min tvååriga dotter.”
Polismannen svamlade på och gjorde ett tamt försök att be om ursäkt. Det var nu som det komiska hände. En Volvo kom körande från samma håll som jag kommit ifrån med bilen. Ingen kunde anklaga denna äldre polis för att ha dåliga reflexer. I en nanosekund stod han där igen och viftade med sin felaktiga; kör- på- rakt- fram- rörelse. Den unga tjejen i Volvon tolkade kommandot som jag. Hon körde lydigt rakt fram och Karl-Erik rusade efter och hade exakt samma osande svada som tidigare när han fått stopp på bilen. En påslagen videokamera hade varit guld värd.

Hade Karl-Erik en dålig dag på jobbet? Nej jag tror inte det. Jag är övertygad om att han hade en dålig personlighet och hade gjort fel yrkesval. Han hade passat mycket bättre som tågstins på den tiden när stinsen gick ut på perrongen och viftade med sin spade. Lokföraren hade bara en riktning att köra. Rakt fram. Det skulle inte gå att spåra ur…

Detta var tredje och fristående kåseriet om mina kontakter med poliser. Jag är tacksam för att jag privat har träffat på trevliga poliser i andra sammanhang. Det var inget fel på kontakten i första heller där jag och Dennis var skyldiga. 😀

Mitt korttidsminne har lagt av

Vad var det nu jag skulle berätta? Jo, en gång… Nä… Otroligt alltså… För två sekunder sedan…

Har du också drabbats av att närminnet har åkt på semester? Det har något med åldern att göra. Jag skrattade åt mammas alla lappar som låg lite överallt i hennes lägenhet. Samtal hon skulle ringa. Viktiga ärenden. Födelsedagsdatum. Inköpslistor som ofta brukade glömmas kvar på köksbordet.
”Skratta du. Vänta bara. Så ska du få se.”
Jag är äldre nu. Hur ska det gå när jag är lika gammal som mamma var? Det smittas också. Vi stod vid första hyllan på Maxi.
”Kan du titta på listan”, sa Solveig.
”Va? Den trodde jag att du tog. Jag tog drickabacken.”

Två gånger den senaste veckan har det osat i köket när jag fixat frukost. Lizette kom springande som en antilop. Hon vädrande ett tillfälle att leka sladderposten.
”Vad är det som luktar så hemskt? Vad har du gjort denna gången pappa?”
”Inget. Absolut inget. Lagat frukost. Du har kanske vädrat dig?”
Diskret öppnade jag mikroluckan och den brända lukten blev värre. Muggarna med kallt vatten stod tjusigt parkerade utanför mikron.

I förra veckan skulle jag byta batteri på köksklockan. Tekniken satt där. Batteriet hamnade på rätt ställe och sekundvisaren fick ny fart. Belåtet tittade jag mot den TOMMA PLATSEN på väggen för att ställa in rätt tid. Då var definitivt inte alla flingorna i paketet. Jag höll på att tappa klockan när det började bubbla i magen av skratt. Snart kommer det hit vitrockade och släpar iväg mig.

Det finns en fördel. Den extra motion jag får när jag springer tillbaks för att kolla spisplattor och låsningen av ytterdörren. Fast ibland känner jag mig som en miljöbov.
Vi bor så ocentralt. När tjejerna ska iväg behövs alltid bil. I höstas skulle jag köra en dotter till ett födelsekalas. Förnuftigt hade jag tittat efter på kartan var födelsedagsbarnet bodde. Jag satte fast Lizette i baksätet och la in ettan. Det var fint höstväder. Jag lekte med tanken att göra en kort promenad vid hamnen innan jag körde tillbaks hem. Solveig höll på med dammråttorna därhemma och jag ville inte störa. Jag såg ut över havet och återvände samtidigt till verkligheten.
”Ska det bli kul att gå på kalas?”
”Vet inte.”
”Vet du inte? Du får kanske en godispåse? Spar de bästa bitarna till pappa.”
”Nä. Jag är inte bjuden.”
Jag gjorde en förbjuden u-sväng och åkte kvickt hem. Nu var det bråttom. Jennifer var stressad av att både chauffören och bilen var försvunna. Inte hade hon hittat sin busiga lillasyster heller. Jag hann i tid. Utanför dörren såg jag att Magda stod och tog emot gästernas paket. På min rygg började en kall kåre klättra innan jag ställde frågan:
”Jennifer! Du tog väl med presenten?”
”Tog inte du den?”
”Jag är ju inte bjuden”, svarade jag med en matt röst.
Jennifer släpptes av. Ett rött paket med rosett gjorde mig sällskap under den femte etappen. Jag tittade rakt fram genom vindrutan. Solen hade gått i moln. Under den sjätte resan började det regna.
”Nästa gång städar du”, tyckte Solveig.
”Gärna det. Jag kan behöva vila upp mig.”

Skrivet 2007