Det borde inte vara möjligt

Tiden går. Vi har inga små barn längre. Det är slut på att borsta tänderna, skära köttet, byta de där illaluktande blöjorna och läsa spännande sagor. Inte behöver vi längre sätta fast dem därbak på något fordon.

Små barn, små problem. Stora barn, stora problem. Jag vet inte vem som myntade uttrycket. Det är klart att jag funderar ibland. Vad ska man annars ha de tre hjärncellerna till. Min svärfar skämtade till Solveig att han skulle släppa lös en arg farlig hund om hon kom hem med pojksällskap. Jag vågar nog inte ha en sådan hund hemma hos mig. Jag är mer intresserad av mindre modeller på fyra ben. Små hundraser kan låta bra och tro att de är stora hundar men skrämmer inte dagens tuffa grabbar med läbbiga tatueringar och ringar överallt. Jag får allt fila på framtiden. Samtidigt känns det som om jag redan varit där. Vid det där olämpliga i fel ålder. Minns kristallklart när Lizette knappt tog sig uppför vår dubbeltrappa. Klagade på att hon hade ont i magen. Jag fick inte ens nudda vid den ballongstora magen för hon gnydde så högt.
”Det gör jätteont pappa. Vad kan det vara?”
”Lilla älskling. Jag vet vad det…”
”Kommer jag att dö?”
”Nä. Ingen av er kommer att… vi ska bara låta en doktor titta försiktigt på din mage sedan blir allt som vanligt igen. Vi kommer alltid att vara fyra i familjen Lidén min vän.”
”Räknas inte Texas?”
Lizette verkade ha glömt bort sitt onda och hade åsikter om att inte vår hund räknades in i familjen.
”Jo fem. Pappa räknade fel.”

Vi åkte direkt efter jag ringt ett samtal och krävt en akuttid. Jag fick dra till med en vit lögn. Bytte ut första siffran mot en lägre siffra i Lizettes födelseår för att den bestämda kvinnan skulle förstå brådskan i ärendet. Jag fångade en oförstående Solveig i flykten som undrade varför det var så bråttom och framför allt varför vi måste smyga ut från huset bakom häcken.
”Jag förklarar senare. Snabbt in i bilen. Du vet vilken skvallerkärring Svea är.”

På sjukhuset tyckte jag att jag gjort mitt som chaufför. En riktig karlsyssla. Jag är inte så sugen på stora mängder av blod och otäcka vassa instrument som ska stoppas in här och där. Dessutom såg jag en Kalle Anka i väntrummet jag inte läst förr.
Dumt nog kom både Lizette och hennes mamma ut INNAN jag läst färdigt. Nu vet jag inte om min vän Kalle löste gåtan med den elaka vargen. Solveig sa bestämt att jag INTE fick ta med tidningen hem. Att hon INTE hade tid att stanna kvar så jag fick läsa klart. Nämnde även något fult om att jag var för gammal för sådan lektyr. Att hon var som en ensamstående trebarnsmamma.
”Lektyr är väl något helt annat?” svarade jag när ett minnesstråk gled förbi.
Jag nämnde inget om att hon var dålig på matte när det gällde räkna barn i vår familj, eftersom min mage började kurra och jag ville inte hetsa upp min favoritkock
i onödan. 😉

 

Bloggbild Lizette

Ps. För känsliga läsare kan jag berätta att jag hittade på det mesta i detta inlägg. Eller kanske allt. Det var inget kåseri tagit direkt från verkligheten. Det här är heller ingen Kalla Fakta-blogg. Den får Lennart Ekdahl sköta själv. Även bilder kan ljuga. Däremot hade storasyster Jennifer en ännu större mage vid ett senare tillfälle. Då ringde jag inte till doktorn. Dessutom visste jag att det gick att fixa själv utan bedövning. Det var bara att dra upp tröjan en bit och sticka in en nål. Pang! Så var den svullna ballongmagen ett minne blott. Inte en bloddroppe syntes på den vita mattan. 😉

Annonser