Den pedagogiska uppdelningen

Min karriär inom triggerfinger-världen startade redan 1989.
Då höll jag på i många dagar och halva nätter med att skriva på ett tangentbord. Allt för att skapa flera veckors ledighet från skolan under vårterminen.
Straffet blev att mitt vänstra ringfinger fick nog. Det gick inte att böja när jag vaknade på morgonen utan pekade fult rakt ut. Den 14:e mars fick jag därför för första gången i mitt liv besöka Vårdcentralen i Borås.
Doktorn var envis. Han var på mig vid två tillfällen.
”Är det säkert att du inte varit i slagsmål i helgen?”
Han var inte nöjd med mitt svar, att jag ALDRIG varit i slagsmål.

Ni som läst min sista kåseribok ”Minnen som stannat kvar” minns kanske den hetsiga kvinnliga läkaren på KSS i Skövde. Där jag drog undan handen när hon äntligen kom med en cortisonspruta. Jag ville ju så gärna ha dosen i både rätt finger och rätt hand. Ansåg att jag hade rätt till det efter att ha lyssnat på hennes svordomar. 😦

För några år sedan fastnade mitt högra pekfinger efter en hopplös uppgift med att skruva ihop ett Jysk-skåp med något som skulle kallas verktyg. Då fick jag först träffa en trevlig arbetsterapeut som gav mig en skena och träningsprogram.
Vid återbesöket bestämdes det att jag skulle få cortison av en duktig läkare på Vårdcentralen.
Jag blev snabbt hjälpt och livet gick vidare tills förra våren när två fingrar bestämde sig tillsammans för att göra livet surt för mig. Jag skrev ett mail till arbetsterapeuten och fick en tid hos henne. Jag berättade om förra gången och betonade att det var väl bäst att jag träffade läkaren direkt och hoppade träningsprogrammet och skenan.
”För den enda läkaren som kan ge cortison finns väl kvar?”
Hon svarade jo på frågan, men kroppsspråket signalerade något mer. Besvärat berättade hon att läkarna gjort om systemet och delat upp patienterna som var listade på vårdcentralen på ett nytt sätt. Just denna läkare arbetade halvtid och hade inte patienter som var födda den 12:e.
Som den pedagog jag är utbildad till startade jag med ett snett leende samtidigt som jag såg hur den trevliga kvinnan skruvade på sig i stolen.
”Du tror inte möjligtvis att han kan göra ett undantag och byta patient med någon annan doktor? Någon som har ont i halsen?”
Hon gjorde ett försök och ringde vidare. Jag hörde aldrig den andra rösten men förstod att det var kört för mig.
När jag kom hem gjorde jag det som jag borde gjort redan när vi kom till Ystad första sommaren. Gick in på Novaklinikens webbsida och listade mig. Snabbt fick jag ett godkännande och kunde beställa en besökstid.
När jag kom dit var det en ny upplevelse. När jag klev in i huvudentrén kändes det annorlunda. Kvinnan bakom luckan hälsade mjukt på mig. Andra i personalen hejade på mig när jag satt i väntrummet. Efter en stund kom en äldre läkare och hämtade mig. När jag kom in i undersökningsrummet satt en yngre man där. Det var han som var min ”huvudläkare”.
Vi tre hade en mycket trevlig stund tillsammans. De lyssnade först på min version av hälsoläget. Sedan stod de på var sin sida om mig med var sin av mina händer. De diskuterade. Jämförde. Bytte platser. Bytte åsikter och jag fick vara med på mitt hörn. Sedan fick jag mina doser i de strejkande ”fingrarna”. (Handflatans böjsena)

Vid mitt nästa besök var det samma procedur vid incheckning och då väntan en våning upp. Alla som jag mötte som jobbade där verkade glada, trevliga och sammansvetsade som team. Oavsett rang. Den yngre läkaren som var ensam denna gång var som en kompis. Jag uppskattar en sådan relation. Där jag får berätta först. Där vi kan skoja lite om annat. Där jag vågar fråga om ”allt”. Ett riktigt proffsig mottagande på alla plan. 🙂

Mitt problem var att jag var mitt inne i förberedelser för en eventuell flytt någonstans. Jag var ensam hemma på dagarna och jag vågade inte ringa mina doktorskompisar och be dem lyfta kartonger hemma hos mig. Någonstans går gränsen.
Tyvärr var jag i samma trista läge när vi nådde Visby. Det var två trevliga gotlänningar som skötte själva flyttningen. Men det var givetvis vi som bar lådor inomhus under flera veckor.
Jag dröjde för länge innan jag tog kontakt för detta dilemma. Jag har ju oturen att ha andra defekter också som jag rangordnade högre.

Inte första gången på dessa trettio år som jag träffar på en ”ickecortisondoktor”. Däremot var det första gången som han gick på artros-spåret. Tur att han inte frågade om jag golvat någon granne på sista tiden.

Röntgen på måndag. Sedan blir det såklart direkt till ”avdelningen som skär i människor”. Min chans från när jag var på väg till kirurg i Varberg och hade tränat stenhårt på att fixa mitt finger själv – kommer inte att fungera denna gång. Då handlade det om bara ett finger och jag kunde beställa tid hos ”knivmannen” som insåg att mitt finger fungerade alldeles utmärkt. Det behövdes ingen operation. Operationstiden ställdes in.
Denna gång har jag kämpat hårt med allt. Vid ex. påtagandet av strumpor har mina lillfingrar fått göra grovjobbet under flera månader. De har tackat mig med att börja strula de också liksom andra fingrar. Ta av lock. Öppna förpackningar. Listan kan bli hur lång som helst. Min uppfinningsförmåga har fått jobba hårt för att lösa uppgifter när jag varit själv hemma.
Oftast glömmer jag bort handikappet. Jag har den förmågan när jag börjar tänka och jobba med annat. Det har mest varit när jag vaknat som jag helst velat somna om för att slippa vara vaken. Efter några skojkommentarer och lite varmt vatten har dagen kunnat komma igång. Men sista veckorna, när fler fingrar strejkar börjar även jag ge upp. Jag har googlat och sett att det handlar om 10-15 minuters ”arbete” med varje finger. Någonstans stod det att man kunde få ha musik i lurar. Ja tack! Jag vill inte höra talas om läbbiga repliker. Inte heller kan jag  peka finger mot teamet och be dem hålla tyst.

Oddsen är sämre för diabetiker. Det kan bli problem med att återställa full sträckförmåga.
Ibland är det tufft att leva. Men först röntgen.
Hoppas de inte hittar något annat fel. Hade jag fått cortisondoser i mina TVÅ strulande fingrar för några veckor sedan hade jag varit frisk tills nästa gång jag gör något olämpligt. Men jag har insett att jag inte bestämmer. Om jag inte tar flyget till … 😉

Ps. Det har blivit tuffare och tuffare att redigera foton till mina två bloggar. Jag har försökt begränsa tiden framför dator och tangentbord. Mina besök på Blogglandia har blivit färre.
Ps 2. På min blogg  https://gotlanduppochner.com/  har mitt mål varit att inte gnälla alls. Där finns ingen kategori för det. Välkommen dit på besök. Kanske finns det någon kategori som passar dig. Fler kommer att dyka upp i framtiden. Snart är vi redo för vårutflykter på den fantastiska ön.
Ps 3. Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. 🙂

Sköt om dig! Gör det bästa av varje dag! ❤

Annonser

Två triggerfingrar, en falsk varg och en skäggig Björn

Bakgrund:
Diabetiker har större risk att drabbas av triggerfinger, jämfört med friska individer, vid en hög fysisk belastning. Senan blir segare och löper inte i ”skidan” som den ska, utan fingret hakar upp sig. Det bildas en senknuta och fingret går till slut inte att böja. Därmed finns en risk att ständigt peka fult finger.  🙂

Bobo minns

Första gången jag drabbades hade jag inte diabetes ett och råkade inte ut för att få ETT triggerfinger, utan dubbelt upp.

Jag och min bästa tjejkompis Vicky hade under tolv veckor samlat ihop fakta under vår Stockholmspraktik, inför den stora uppsats som var det stora projektet under slutterminen på Bibliotekshögskolan Balder i Borås.
Stackars Vicky. Behöva umgås med en person som aldrig behövde sova och bara tog ett par klunkar kaffe eller åt något sött om han råkade bli lite seg i nyllet.
Denna sena vardagskväll i datorrummet på tredje våningen, såg jag hur trött Vicky såg ut och skickade därför bestämt hem henne för att sova.
”Jag behöver dig i ett stycke imorgon kväll. Cykla inte vilse. Glöm inte att äta något när du kommer hem. Du får inte slarva med maten som du gör.”
För att inte ge Vicky dåligt samvete sa jag att jag ändå snart skulle bryta upp från vår monotona uppgift med att föra in filmstatistik. Motvilligt gick hon iväg till slut.
Du läsare som känner mig lite vid det här laget förstår att jag inte är en person som blir trött av just siffersysslan. Snarare tvärtom. Den ”triggar” snarare igång mig.  🙂
Alltså satt jag kvar och slog på tangenterna till en hederlig skrivmaskin (sedan la vi in det på dator) och tiden flöt på. Inte tänkte jag på det otäcka att jag troligen var helt ensam i ett jättestort hus på tre våningar med massor av lektionssalar, föreläsningssalar, ett stort bibliotek på två våningar, två restauranger m.m.
Istället satt jag uppslukad i ett litet rum med bara ett fönster mot nattmörkret. Endast upplyst av centrumneon.
Uppsatsämnet var biofilmer.
Nu kunde det varit läge i texten att hitta på och skriva att just när jag skrev in skräckfilmstiteln ”Blodet droppar” flög dörren upp bakom ryggen och jag stirrade på en hungrig varg.
Det sistnämnda trodde jag nämligen var sant.
Gissa om jag blev rädd? Hjärtat undrade vad det var frågan om och funderade på att ta sig snabbt till halsgropen och kolla in hur allvarligt läget var.
Jag minns att jag tänkte räddningstanken: Hoppas, hoppas snälla Gud att vargen är kopplad och mätt.
För just de tre-fyra sekunderna upplevde jag som de mest skrämmande i mitt liv. Från total tystnad under ett långt tidspass, till denna obehagliga och surrealistiska scen. Då hade jag ändå varit med om både det ena och det andra. Konstigt att inte hjärtat stannade eller att det blev blött i byxan. Vuxna modiga män håller såklart tätt. I alla lägen. En manlig principsak.
Den falska vargen var kopplad. Vakten med schäferhunden kom in i rummet som god tvåa. En bit bakom. Undra om han gjorde det med flit? Så var det säkert. Troligen var det också den senaste tidpunkt som jag stannat kvar på Balder. Innan nattvakternas och de hungriga vargarnas schema korsades med flitens penna.
Det fanns ingen information, skriftlig eller muntlig, om att vi skulle vara ute hur byggnaden innan en viss sluttid. Hade den getts under ett av mina bowlingpass, när mina ben inte hittat till en trist föreläsning? Larm minns jag inget om. Allt låstes om dörren stängdes när jag gick ut. Det momentet visste jag var superviktigt. Se till att dörren gick igen ordentligt. Så inte boktjuven och hans kusin datortjuven med en tröja full av giriga ettor och nollor, kom på nattligt besök.  🙂

På måndagen fyra dagar senare vaknade jag till en solig vårdag.
Två fingrar gjorde tyvärr inte det. De gick inte att böja. Var stela som vantlösa fingrar i Sibirien, vilken dag som helst under året.

Jag som aldrig frivilligt satte min fot på ett sjukhus. Följde knappt med mamma dit som treåring. Senare bara om någon sjuksköterskeflickvän skrämdes om något farligare än blod och mutade mig med något riktigt lockande, gick det att släpa med mig till det illaluktande sterila fängelset med alla sina underjordiska korridorer. Var jag inte sjuk blev jag sjuk bara genom att placera min stackars oskyldiga kropp innanför entrédörren. När jag fick ut näsan igen brukade jag bli frisk väldigt snabbt. Detta slog aldrig fel.
Nu satt jag ensam på en vårdcentral (Svante vågade inte följa med) och var livrädd för att de skulle ta ett blodprov i armvecket. Ändå lyckades jag gömma rädslan utåt. Annars hade inte den manliga läkaren varit så påstridig. Eller var det mitt långa hår och orakade face?
”Är det helt säkert att du inte varit i slagsmål i helgen? Inte festat runt?”
”Nä. Jag slåss aldrig. Jag skrev rätt hårt på skrivmaskinen. Kan det inte vara orsaken?” ”Knappast. Du blev inte arg på din flickvän eller polare och slog näven i en vägg eller liknande för att avreagera dig? Denna typ av skada har oftast den bakgrunden.”
Jag drog inte den nakna sanningen att jag hade fått väldig god smak av ungkarlslivet och aldrig varit inblandad i fysiskt trubbel utan brukade lyckas med humor och glimten i ögat att lösa konfrontationer med okända bråkstakar. Gick inte det hade jag två trogna kompisar att lita på i vått och torrt. Mina extremt snabba ben svek mig aldrig om jag mot alla odds skulle hamna i hotsituationer.
Hade den envisa läkaren, som var ute på villospår, sett mig en kvart senare när de tömde antagligen hela mig på rött blod skulle han hållit inne med både ord och tankar. Den söta ”stickerskan” som jag började skojtramsa med såg inget farligt i mig. Istället ville hon att jag skulle ligga kvar en stund för att bota blekheten och skämde bort mig med vatten, solskensleenden och att hennes pojkvän var ännu räddare för sprutor och nålar.
Var hon tvungen att dra det där om en existerande pojkvän? Min ungkarlsmur som fått sig en törn växte snabbt några våningar igen och en kylig vind blåste in i alla fyra hjärtrummen.

Det blev en skena för två fingrar, bandage, inflammationstabletter och en röntgentid på Borås sjukhus. När jag åkte till Skagen helgen efter tog jag en tillfällig paus från tabletterna. En grön Tuborg och några av hans danska flaskkusiner lockade mer än vita piller. Dumt att blanda hur som helst och skapa en triggereffekt i kroppen.
Vilken upplevelse att vid Grenen få uppleva vågorna mötas mellan de två haven Skagerrak och Kattegatt. Min vänsterfot i ena havet och högerfoten i det andra. Vada men inte bada är en passande slogan. Orsaken var de farliga och lömska strömmarna. Annars en underbar plats på jorden. Inte en enda varg såg jag på den vita stranden. Bara effektfulla vita gäss på havet och en skäggig tvåbent Björn på stranden som var mitt ressällskap. För mig var det i det ögonblicket inte svårt att förstå varför ett otal konstnärer sökt sig till denna bedårande trakt med sitt speciella ljus. Inte en tanke skänkte jag till om någon av dem höll för hårt i penseln och fick ett triggerfinger som straff.

Eftertext:
På fredag ska jag träffa en läkare som ska spruta in cortison. Tur jag inte är rädd för sprutor. Den fobin sköts i sank när jag lyckades få ett uns fett på min platta sexpacksmage efter att två gånger blivit skrämd av en överviktig dietist. Damen borde hamna i ett kalorisnålt kåseri. Hon ska inte ta det som en komplimang eller merit. Jag ska definitivt inte snåla med riset. 🙂

Bjuder in dig till mina privata siffror och tankar

Hemliga tävlingslistan 2016

u Uppgift Svar delta I-tid Segrare
1 Jobbig fisk? STÖR 14 18 Wiolettan
2 Vändbar man NATAN 17 18 Lena/Villa H
3 Bor på en öde ö INGEN 16 18 Åsa B
4 Bar på en tegelsten LJUNG 14 18 Åsa B
5 Angenäm illusion för bagare ÖNSKEDRÖM 2 F1 IngenVinnare
6 Sjunger ledig elev? LOVSÅNG 9 F2 Ethel
7 En nyans av grön ADVOKADOGRÖN 17 18 IngenVinnare
8 Risk för fisk DRAG 20 18 Wiolettan
9 Ledighet förr SKURLOV 18 18 Znogge
10 Kan vara öppet SÅR 21 18 IngenVinnare
11 En sagolik svansbärare LEGOLAS 18 F3 IngenVinnare
12 Med i ”Så mycket bättre” LALEH 23 18 Signhild
13 Sådan stil finns HALVFET 13 F4 IngenVinnare
14 Kan byggas bort BOSTADSBRIST 13 F5 Anki
15 Den är en skenbar uppskattning IRONIN 16 18 Wiolettan
16 Hon har namnsdag på våren MATILDA 19 18 IngenVinnare
17 Magkänsla PIRR 16 F6 Åsa B
18 Motsatsen till nattvila? DAGSPRESS 18 18 IngenVinnare
19 Han hotade med att hoppa GÄRDESTAD 16 F7 Åsa B
20 Svamp på låg nivå FOTSVAMP 19 18 Anki
21 Har varit ”Årets julklapp” SPIKMATTAN 18 18 Susan J
22 Homofon till skånsk kommun HÖR 18 18 Znogge
23 Löste brott på kanalö BERGERAC 14 F8 Znogge
24 Stad vid svenska kusten TROSA 22 18 Cecilia O
25 Har egen mun MAGE 19 F9 Znogge
26 Ligger under däck GATA 18 18 Åsa B
27 Skånsk kommun utan havsutsikt SJÖBO 11 F10 Znogge
28 Blir inte bättre med jubel IDIOTER 19 18 Cecilia O
29 Roman av Mankell KVICKSAND 16 18 Lisbeth/Lma
30 Annans ord i egen mun CITAT 22 18 Anki

 

Tillsammans blev det 496 st deltagare under de trettio uppgifterna. Synd det inte blev 500. 🙂

Privata tankar i korthet: Blir det en femte gång kommer jag att skippa helt egna tider. Istället göra en omröstning om vilken tid (15-20 min) som ni vill ha som fast tid hela månaden. Dessutom minska ner till 25 frågor för att skapa hål och möjligheter. Årets poängsystem tänker jag definitivt behålla. Kanske flytta en priskategori till plats 30-40 för att förstärka lekbiten. Alla behöver inte vinna. Sporadiska bloggbesök under månaden ska kännas ”ofarligt” och välkommet.

120 titlar med 27 olika segrare 2013-2016:
1. Signhild Hortberg, 16 st
2. Ingen Vinnare, 14 st
3. Åsa Bäcklund, 12 st
4. Anki Arvidson 11 st
5. Znogge, 8 st
6. Inger Börmark, Kerstin Cecilia, Cecilia Ottosson, 6 st
9. Lippe Forsberg, Göran Nilsson, Wiolettan ,5 st

3 titlar:
Annika Sohlin, Marie Kristoffersson och Susan Johansson

2 titlar:
Marianne Sturk, Susan Adelbrant, Susanne Pettersson, och Lena/Villa Herberts.

1 titel:

Pia Boman, Åse Holmander Mehlin, Monica Jelander, Torsten Larsson, Anitha Jacobsson Lechto, Gunilla Wahlberg, Greger Byskata, Ethel Hedström och Lisbeth/Lma.

Sedan har jag ännu mer statistik som ni slipper se. 😉

Signhild, Anki och Inger har varit bland de tio bästa alla fyra åren.
Znogge, Åsa, Lisbeth/Lma, Lena/Villa Herberts och Wiolettan har varit bland de tio bästa varje år som de deltagit i.

Okej! En och annan är kanske inte så intresserad av statistik och vill hellre se ett annat inlägg här. Håll ut. Jag är på gång. Bara en sista grej för att trötta ut dig rejält. Detta var mitt inlägg nummer 77 i november 2016. Jag ville roa besökare som INTE gillar tävlingar och jag ville tävla med mig själv och försöka slå det osannolika visningsrekordet från november 2015. Då körde jag med 3 timmars tävlingstid vilket var riktigt tufft, men lockade många att återkomma under tävlingstiden för att kolla läget.

Det finns en chans att jag hinner slå det innan klockan 00:00. Vad ska jag locka med? Ojsan! Här ligger uppgift 31 av 100 och skräpar.  😀

Nu lunch & korsord. Sedan dagens motion. Få se om gubbkroppen vill ställa upp på det sistnämnda. Nästa vecka blir det cortisonspruta/sprutor för Triggerfingret.

 

 

 

Skuggning på Blogglandia

bild-ett

Ser du de effektfulla skuggorna på det gamla klostret i Ystad?
De symboliserar mitt förhållningssätt till Blogglandia de senaste fyra månaderna. Jag har denna tid anpassat mig till de förutsättningarna som gavs mig i ”present” av två trista anledningar. Först yrselanfall/utbrändhetssymtom/sömnbrist och senare som en trevlig efterrätt triggerfinger.  😦

Eftersom det inte var lätt att skriva någon längre textmängd med enbart vänster hand valde jag oftast att inte kommentera hos er. (Det räckte med att Solveig fick rycka in och skriva långa Gotlandstexter som jag dikterade när mina krafter var slut)
Ändå hävdar jag att jag aldrig läst så mycket bloggord och sett så många tusentals fina foton på de besökta lottade bloggarna, som under dessa månader. Jag överdriver inte det sistnämnda. För jag har valt en helt ny taktik de senaste tre månaderna sedan yrseln gav med sig. (Står mer längre ner) Bloggarna som stod på de vikta lapparna blev som trevliga ”bokpresenter” som gav mig energi och glädje.  ❤

dsc_39800001

Jag drog lappar från teburken över de 150 st olika bloggar som jag följt. De 30 bloggare som kommenterat mest hos mig (erkänner, det finns personlig statistik) fick sitt namn på två små vikta lappar. Det tyckte jag de var värda som en tacksam bonus.  😀

Istället för att bara läsa sista blogginlägget valde jag oftast en annan taktik. En mycket bättre och intressantare upplevelse.

Vilken guldgruva Blogglandia kan vara. <3.

Jag har grävt bakåt både månadsvis och årsvis hos bloggarna. Ibland försvunnit in i underbara inlägg. Vad otroligt duktiga många av er är. Tiden stod ibland stilla och jag glömde bort nutiden och att min diabetes ville ha mat då och då.
Men i november som varit min intensivaste månad på min egen blogg de fyra senaste åren, beroende på min korsordstävling, har jag inte haft den tiden till förfogande. Då har mest fokus legat på att hålla reda på min egen blogg och att hinna med motion, vila och mat under min egentid.

Äntligen är det dags för mig att skicka en Skrapkryss till den bloggare som jag besökt flest gånger i smyg. Resan för lotten blir en bra bit norr ut. Ända till snön.

den-fina-roda-rosen

Stort GRATTIS till Annika alias Badtanten.  ❤

I nästa vecka ska jag skicka hela tio Skrapkryss. Vad glad jag skulle bli om någon vann något stort.  😀
Innan dess är det åtta uppgifter kvar att lösa. Tre av dem kan komma när som helst på dygnet i denna månad. Övriga fem måste jag lägga in någon gång mellan 18.00-18.20 i november 2016.
Varje gång som Ingen Vinnare tar en titel fryser minst 37 poäng inne. Så många poäng blir det om jag lägger ihop 10+8+7+5+4+3 (Dessutom 2 poäng till alla som skriver rätt svar).
Felsvaren ger ju bara 1 pinne. Med andra ord finns det fortfarande många poäng att kämpa om och mycket kan hända i tabellen.  Konstigt att ingen ny deltagare tar chansen. Det behövs just nu bara 3 poäng för att ha chans att vinna en lott i nästa vecka. De jagande behöver bara svara rätt en enda gång för att nå dit. De har kanske fullt av lotter hemma och behöver ingen mer.  🙂

Deltagarantalet dessa säsonger är 43-51-51-”36”.  Sjunkande skepp?  Dags att kasta ankar? 🙂
Men antalet visningar i år leder för närvarande (efter 20 dagar) över förra årets otroliga månadsrekord (17 650 visningar). Det hade varit häftigt att slå det månadsrekordet. Förstår du? Jag tycker om att tävla mot mig själv. Som vanligt är jag en god förlorare med båda fötterna på jorden. 🙂
I december kommer jag som vanligt att gå in i en ny bloggfas. Ha semester från FB som jag brukar ha den månaden.

Psst! Du gick väl inte bara in på min blogg vid det här klockslaget för att … i så fall tycker jag du ska gratulera Annika till lotten. Nästa gång kan det vara din tur att vinna.  😀

Bonus:
Om du är här nere och läser kan jag bjuda på att det nästa gång handlar om brott.  😀

 

Fyra gubbar ska bli en

Det är ett lätt beslut att njuta av levande ljus när mörkret faller tidigt.
dsc_00360003

Eller av vackra färger i naturen.
dsc_00370002
Idag på vår tjugosjätte bröllopsdag var det lika fint och soligt väder som det var i Hjo 1990. ❤

Sista lördagen i september åkte vi ner till havet för jag ville byta profilbild. Eller räta upp lutande Bosse Lidén anno första juni 2015.  🙂
Jag vet inte vad Solveig sysslade med. När vi kom hem hittade jag trettiotvå fula gubbar med en pyjamas på sig, som stirrade mot mig. Efter den första chocken bantade jag ner dem till tio gubbar. Lite mindre stirrande.

Nu har det snart gått tre veckor. Eftersom jag är uttråkad av att inte kunna skriva som vanligt med två händer och tio fingrar tog jag tag i gubbsysslan igen.  😦
Fyra foton stod jag ut med att titta på. Sedan blev det stopp igen. Ta nya kort? Då är jag ju tre veckor äldre. 😉 Dessutom orakad sedan i fredags. Kan inte raka med vänstern. Risk för Ystads blodbad.

1f

2f

3f

7
Med eller utan brillor? Solveig tycker med. Och i andra länder är det krig och hunger som gäller. Livet är ofta inte rättvist.

Där har jag överskridit mina tillåtna tjugo minuter med skrivandet. Andra fingrar tar stryk av felställningen. Svarar med en gubbe. Lämpligt i sammanhanget. 🙂

 

Ett möte jag helst varit utan

Det finns stunder och människor jag minns extra mycket. Som stannat kvar av olika orsaker. Här öppnar jag dörren till ett sådant inre rum och låter er följa med in i ett annat rum. Ett fysiskt och kalt patientrum på ett sjukhus i Västergötland. Jag hade inte sjukskrivet mig utan bara tagit en timmes paus i jobbet som socialbibliotekarie och mellanlandat i Skövde på KSS. Därför hade jag tjänstebilen på parkeringen och ämnade fortsätta till Skara efter sjukhusbesöket för att byta talböcker på Länsbiblioteket. Dessa böcker och talböcker förvarade jag i fula, gamla bruna väskor där handtagen var av hårt plast. Självklart kunde jag burit väskorna som ett paket med båda händerna, men tidsmässigt brukade jag kämpa på med en välfylld tung väska i varje hand. Därför visste jag min egen diagnos innan jag träffade denna ”sympatiska” kvinna. Triggerfinger är smeknamnet på tillståndet. Förenklat, senan löpte inte i ärtskidan. Det hade bildats en knut på senan och mitt finger gick inte att räta ut. Detta hade hänt mig två gånger tidigare i livet, då på andra fingrar. På båda sjukhusen hade jag fått en cortisonspruta och sedan två fingrar inlindade och vilande på en gipsskena. Detta berättade jag för läkaren som nyss farit in i rummet och tydligen hade vaknat på fel sida sängen denna morgon. Det var snällt utryckt. En annan variant skulle kunna låta så här. Kvinnan borde inte fått ha med folk att göra. Kanske hon inte ens var läkare.
För det första gillade hon inte att jag berättade vad som skulle göras med mig. Jag ville bara skynda på besöket eftersom jag ville jobba vidare på mitt håll, helst så långt ifrån denna energislukare som möjligt. Hela tiden var jag trevlig i mitt sätt att vara. Ett skäl till hennes avighet var kanske den vind som börjat blåsa in från olika håll och som jag var ovetande om – för eller emot cortisonsprutor. Artigt gav jag mig inte. För om jag ska dra mer historia så hade jag första gången (på ett annat sjukhus) inte fått sprutan vid första besöket, utan först vid återbesöket när jag fortfarande inte kunde böja sista fingerleden. Nästa läge var skalpell. Detta moment bävade jag inför, allt för rädd att kirurgen skulle göra fel. Jag är hellre en fighter och brukar fixa träningsutmaningar.
”Du ska inte berätta för mig vad jag ska göra. Du får tre fingrar gipsade i tio dagar och ingen spruta.”
”Det räcker med ett extra finger som stöd i skenan. (Jag hade en kompis som var läkare så jag hade insideinformation). Jag vill bli bra snabbt. Dumt att friska oskyldiga fingrar… jag behöver så många fingrar som möjligt. Har ingen lust att sjukskriva mig. Jag har massor att göra på jobbet. Direkt efter detta besök ska jag… detta förlänger bara lidandet och jag blir inte av med problemet. Får jag en spruta hjälper det.”
Hennes sätt att bemöta mig var trist, respektlöst, oprofessionellt och många fler ord med en negativ klang, från det hon klev in i patientrummet. Jag ville bara att du som läsare ska förstå det. För i detta inlägg är jag i slutklämmen mest ute efter att roa och oroa. Hon nämnde alltså inte ett ord om cortisonets biverkningar. Jag tror inte ens hon själv kände till dem. För i så fall borde hon använt sig av den taktiken. Plötsligt flög hon upp från stolen.
”Du ska få din spruta så jag blir av med dig.”
Som en stormvind var hon ute ur rummet. Jag funderade på om jag skulle göra likadant bara för att reta upp kärringen. Jag hade inte hunnit. Hon var snabbt tillbaka och drog kvickt upp cortison i sprutan. Satte sig på en stol vid sidan om mig. Slet tag i min vänsterhand och ämnade föra in kanylen… då visste hon inte att jag flera gånger vunnit mina åldersklasser på sprintsträckor. Utan att skryta skulle jag kunna säga att det fanns få som hade mina reflexer när startskottet small. Blixtsnabbt drog jag till mig handen. ”Ska du inte ha din jä… cortisonspruta som du tjatat dig till?”
Jag bytte taktik. Lugn som en filbunke sa jag med en mycket snäll röst.
”Jag är inte läkare, men funkar det inte bättre om…”
”Är du spruträdd också? Först tjatar du och leker läkare. Du har två sekunder på dig att bestämma dig.”
”Okej. Du har rätt. Jag tror inte heller att cortisonet skulle hjälpa. Men jag har en annan önskan och den är att du istället…”
”Jag har för f… inte tid med dig mer. Ska du ha ditt jä… cortison eller inte?”
”Ja. Men helst då i både rätt hand och i rätt finger.”
Jag fick ingen ursäkt. Hon tystnade visserligen. Annars var kroppsspråket lika illa. Egentligen hade jag dubbeltur. Tänk om jag vaknat med henne varje morgon vid min sida. Eller om ett ben skulle amputerats och hon valde mitt friska först. 😉