Länge sedan sist

En del av mina trogna gamla bloggbesökare under dessa fem år har kanske noterat att det inte varit något inlägg i kategorin Lite galet på länge. Undra om de trott att jag växt ikapp min ålder och blivit trist vuxen. Nu ska jag lugna dem. 😉

Min omtanke om djur och vikten av civilkurage väcktes en varm sommardag. Jag noterade att Husse hastigt och egoistiskt försvann ner mot stranden. I bilen låg den stackars hunden och svettades och kippade efter syre och mitt hjärta blödde. Frågan var om jag skulle ringa 112 eller slå direktnumret till  tyghundpolisen.  🙂

Ibland när jag får tid över händer det att jag studerar djurs beteende och försöker räkna ut om det smarta som jag kommit fram till kommer att hända.
Till slut hände det.
Så fort fågeln flugit ut från sin bur passade den trötta flugan på. Den flög direkt och la sig på den mjuka kudden.

Sorgligt nog slutade denna sannsaga inte lyckligt. För det flugan inte visste var att det var ingen kudde. Det var ett farligt tuggummi.

I framtiden hoppas jag tekniken går framåt så jag slipper få alla dessa röda ögon när jag fotograferar djur och människor. Tänk om en Einstein kom på en knapp som trollade bort problemet. Hon eller han skulle bli rik.

Denna skylt såg jag på en del platser på Bornholm. Tur jag är duktig på danska och har läst medicin och vet hur det är att vara snorig om näsan. Dum är jag ”apolut” inte. 🙂

Till sist ett foto som jag la in på FB för några dagar sedan. Alla är inte mina facebookvänner. Därför får det lilla lila spöket, som är trött redan innan sitt nattpass på det gamla slottet, även en chans på min blogg. Visst är det gulligt? Blomspöket. Nästa gång ska jag bli seriös igen. Ha en fin söndag.

 

Annonser

2-1 till mig

När jag fick diabetes snubblade jag över en nyskriven broschyr där det stod om den moderna behandlingen av sjukdomen. Teamkänsla var viktigt. Att läkare, diabetessköterska, dietist, fotvårdsspecialist och psykolog samarbetade och gjorde en gemensam planering för varje patient. Vackra ord. Jag tog upp det med min läkare. Han var för det mesta. Hummande åt det där med psykolog som inte verkade ingå i hans team. Ändå sa han en liten detalj som jag la på minnet. Psykologen hade en dotter med diabetes.

Det var tufft att få en kronisk sjukdom som påverkade hela vardagen. Praktiska problem tyckte jag var det värsta. Jag hade ett bra skyddsnät att gnälla av mig hos. Psykologer kände jag några sedan tidigare. En hade till och med gett mig ett jobb året innan. Jag hade praktiserat hos två. Vid nästa läkarbesök frågade jag doktorn om han kunde fixa en tid hos psykologen med ett diabetesbarn i familjen. Han verkade lite avig men gick med på det.

Rätt skönt att få ledigt från jobbet ett par timmar, tänkte jag denna fina vårdag. Vilket vackert japanskt körsbärsträd som blommade utanför byggnaden. Jag log åt ett privat internt skämt om att jag var tillbaks på brottsplatsen igen.

Jag kom min vana trogen, några minuter för tidigt. Dörren var öppen.
”Kan jag komma in?” frågade jag vänligt.
Jag fick en slags nickning. Hon gjorde en rörelse åt den enda lediga stolen där jag slog mig ner med mina femtio kg (minst tio hade ramlat av mig).
Jag hade hela tiden ögonkontakt. Mina tankar gick till en gammal kommunist. Handmålade träskor. Röda strumpor. På tok för korta byxor. Runda glasögon.
Jag skrev i ett annat inlägg här på bloggen, att jag missat att min klasskamrat inte hade några tummar. Vi hade gått i samma klass i fem månader. Ni som läste det undrar såklart varför jag  fortfarande kan beskriva denna kvinna. Så här många år efteråt. Mitt svar är enkelt. Hon sa inget. Min syn skärptes när inga ord byttes. En konstlad situation. Kvinnan satt och studerade mig från topp till tå i något som jag upplevde som en evighet. Det är dumt att ljuga och hitta på antal minuter i denna nakna text, men den här kvinnan fingranskade mig verkligen. Jag satt där med ett litet leende och försökte göra likadant utan att överdriva. Mina tankar gick till allt som jag lärt mig genom åren inom ämnet psykologi. Tyckte att det var töntvarning med tanke på att hon gjorde det så demonstrativt och öppet.
Vad såg hon? Jag såg säkert trött och tärd ut. Långhårig med ljusa slingor i håret. Självförtroendet var inte på topp. Min gamla superfysik var historia. Jag hade redan fått känna på massor av insulinkänningar under de få veckor som gått sedan de äntligen släppt iväg mig från sjukhuset.

Hon hade övertaget. Om jag varit en knäckt kille och inte haft något skyddsnät på hemmaplan skulle jag kunnat fått dumma griller i huvudet. Hoppat i Nissan eller ställt mig framför ett tåg i ökända kurvan vid Sporthallen. Jag överdriver inte. Hon kunde varit skuld till något sådant. Eller är hon? Fler än jag har besökt detta rum under årens lopp.
Detta var hennes öppningsreplik. Håll i er kära läsare:
”Hur känns det att veta att du inte ska bli så gammal?”
Hade jag varit en brottsling kunde jag förstått taktiken. Den med en ond polisman och sedan därefter en god polisman som skapade ett förtroende med den misstänkte. Nu jobbade min hjärna i hemlighet samtidigt som jag försökte svara på frågan med en blandning av artighet, trams och spelad dumhet där jag samtidigt försökte vinna tid.
Jag var inte dummare än att jag förstod att hon var ute efter en provokation.
”Vad menar du med den frågan?”
”Du hörde frågan. Du vet väl att medellivslängden vid diabetes är avsevärt lägre…”
Jag visste mycket. Hade pluggat in alla otäckheter redan i sjukhusbritsen och skulle redan då kunnat hålla föredrag om ämnet diabetes och sjukdomens senkomplikationer.
Nu ska jag inte dra allt. Bara nämna en sak till. Jag fortsatte vid hela besöket att vara vänlig och svarade på rätt konstiga frågor. Tänkte att jag skulle vara snäll och bjuda på en anekdot jag hunnit samla på mig. Berättade om när jag åkt tåg till Göteborg och… inne på toaletten när jag testade blodsockret….min story som var rätt rolig har jag glömt nu, men inte hur hon avbröt mig mitt i.
”Gick du in på toaletten för att testa dig? Varför gjorde du det?”
”Jag behövde gå på toaletten. Behöver det ibland. Även innan jag fick diabetes. Det var inte det som var det roliga, som jag skulle vara personlig och berätta för dig.”
”Men. Varför vågade du inte testa dig i din stol i tågvagnen?”
”Jag hade precis tvättat händerna. Hade mätaren till hands…”
”Så kan du inte göra.”
Plötsligt blev det en lång deprimerande föreläsning om inget alls. Jag skulle bara berätta en rolig sak som inte hade med det trista ämnet diabetes att göra. Mitt syfte var att lätta upp stämningen och skapa något slags personlig kontakt.

Jag fick en lapp om en ny tid. När jag kom hem och återtänkte allt blev jag arg. Jä… kärring. Hon var väl inte Gud. Det fanns inget som sa att hon skulle överleva mig. Jag hade inte tänkt en tanke på att jag skulle dö i förtid. Man kan bli överkörd av en bil även om man är en vältränad, ung och fräsch människa. Jag tog en dag i sänder. Försökte anpassa mig till mitt nya liv.
Hon vann med 1-0 i första ronden. Det var bara att erkänna. Dessutom retade jag mig på, att jag inte fått någon chans att fråga om hennes erfarenhet av sjukdomen. Det var ju det som var mitt dolda skäl till besöket.
När någon okänd människa är elak mot mig blir jag alltid ställd. Helst om jag inte har en aning om att det ska hända. Fick stor lust att ringa mina två psykologkompisar och diskutera mitt besök. Samtidigt har jag ofta en inre förmåga att ladda för en revansch. Måste ha att göra med allt mitt tävlande genom åren.

Vid nästa träff, några veckor senare hade jag blivit lite starkare i min nya personlighet.
Därför frågade jag henne artigt om vi skulle leka leken titta på varandra och se vem som kunde hålla tyst längst. Hon var inte med på noterna. Låtsades inte förstå vad jag syftade på.
Sedan kopplade jag på charmoffensiven. Var personlig och berättade att det var tufft att äta två lagade middagar och att jag varit ett godis och glasstroll i mitt tidigare liv. Hon högg direkt.
”Två middagar. Det orkar du aldrig med. Det gör vi aldrig.”
Där kom öppningen i hennes fasad. 1-1. Jag som var påläst och hade besökt sjukhusets dietist berättade detaljerat om hur viktigt det var för att få rätt balans i kosten för att kunna styra upp insulinet.
”Doktorn sa att jag kunde ta en rad choklad på lördagarna. Men dietisten var tveksam till detta. Hon borde såklart veta mest…”
”Du kan äta det nya tuggummit som kom för ett par år sedan. Min dotter som har diabetes tuggar på dem jämnt. Tur att de finns.”
Jag suckade och skakade lite på huvudet. 2-1 till mig.
”De är inte alls fria. Direkt farliga om man slarvar med dem. Sötningsmedlet omvandlas till fruktsocker som är lika blodsockerhöjande som vanligt socker. Dietisten varnade länge för dem och sa:
”Det är en farlig och falsk reklam för något som egentligen inte är bra.”

Vet inte vad psykologen hade i ”timlön”. Jobbade gjorde hon definitivt inte längre. Vi hade lämnat min diabetes för länge sedan och ännu mer påtagligt. Kvinnan hade tappat hela sin yrkesroll. Nu var hon plötsligt en orolig mor på sin arbetsplats och kunde inte släppa ämnet. Förgäves försökte jag komma ifrån det sega tuggummit.
”Det är bara en vecka sedan jag var hos dietisten. Du kan ringa henne och få det bekräftat från säker källa.”
Det verkade hon inte alls ha någon lust att göra trots hennes ansiktsuttryck och ett kroppsspråk som talade sitt tydliga språk. Inre oro. Ren och skär rädsla. Istället måste jag lova att ta med broschyren som jag hade hemma nästa gång. Med desperat röst upprepade hon det när jag gick ut genom dörren.

Jag tyckte det räckte med 2-1. Berättade om mina två misslyckade besök för doktorn som skrattade till och erkände att psykologen inte ingick i deras team fullt ut. Han ville inte gå in på några detaljer…

Ett julmysterium i Ystad

Vi har ett julmysterium i Ystad. Jag skrev i förra veckan om en ny tomte på Nya Rådhusets balkong. Han försvann spårlöst i fredags.
Jag tror han fått ett uppdrag någon annanstans”, säger stadsträdgårdsmästaren Ulf Andersson.
Kvar på balkongen finns bara tomtens säck och hans kompis snögubben.
Ulf Andersson tror inte att någon klättrat på fasaden utan tror mer på att tomten försvunnit via balkongdörren.
Enligt ett annat rykte som verkar lite vagt kan det tydligen även ske saker åt andra hållet. Jag träffade en rondelltomte som kallade sig Klaus igår. Han satt inspärrad. Påstod att det var två tuffa spacklade tonårstjejer som slängde in honom i buren bara för att han inte kunde lova att de skulle få var sin splitter ny Iphone 6.

Klaus 1

Det finns väl ingen sådan på marknaden ännu”, frågade jag tyst Klaus medan åtskilliga nyfikna bilar rullade runt i rondellen. En del flera varv. Hade de inget annat för sig en tisdagseftermiddag än att tjuvlyssna på ett förtroligt samtal mellan två vuxna män. 🙂
Jag förklarade det tydligt för tjejerna men de lyssnade inte”, svarade Klaus en aning buttert.
Jag försökte få Klaus på andra tankar. ”Vilken julklapp tror du blir årets julklapp?
Utan tvekan. Hibba Bibba.”
Från ingenstans kom en polis och viftade med båda händerna. Jag vet inte om det var åt mig, Klaus eller någon bildåre som körde runt i rondellen. Därför hann jag inte ta kort när megatuggummit sprack rakt i Klaus ansikte. Men ni kan säkert se det framför er ändå. 😀

Klaus 2