Polisen som viftade som en stins

Jag såg kungen när han for förbi vårt hus i en turistbuss. Det såg ut som om han hade tre viktiga tankar i huvudet. Vilket stort hus. Så trevlig mannen vid vägkanten såg ut. Är det så en skåning ser ut? Ers Majestät Konungen kan inte hålla koll på allt. Inte lätt att se skillnad från ett bussfönster på en skåning och en tvättäkta hallänning.
De andra i kungafamiljen var också med på bussen. Dem hann jag aldrig se. Jag kände till att de var på väg till Torekov för lunch hos Richard och Robert Nilsson på Restaurang Kattegatt.
Efter min egen lunch som jag var tvungen att fixa till själv kände jag för att göra en utflykt med min tvååriga dotter Jennifer. Bestämde mig för att åka till Torekov och parkera vid hamnen. Därifrån skulle jag ta en solskenspromenad med sulkyn och njuta av utsikten mot Hallands Väderö. Man måste passa på när det är fint en oktoberdag. Ursäkta. Kungen hade jag redan glömt bort. Han levde sitt liv och jag var fullt tillfreds med mitt eget som småbarnsförälder. När jag kört den halva milen till Torekov fortsatte jag vägen förbi kyrkan. Hundra meter längre fram delade sig vägen. Idag skulle jag följa med vägen till höger ner till hamnparkeringen. Om jag istället kört rakt fram hade jag hamnat i centrum.
En bit in på den folk och biltomma Centrumvägen stod en polisman vid vägkanten. Jag noterade i backspegeln att ingen bil kom bakom mig. Just som jag skulle följa vägen åt höger började polismannen att gestikulera, vevade med högerarmen, allt fortare så jag trodde att armen skulle släppa vid axelfästet. Han gjorde en stor rund rörelse som för mig betydde. Fortsatt rakt fram på min väg. Fort. Det är livsfara på vägen. Jag tittade ännu en gång i backspegeln och i sidospeglarna. Fortfarande tomt på vägen. En lagman är alltid en lagman. Jag kände mig tvingad att köra åt det håll som polismannen så tydligt hade visat. Då rusade polismannen som en självmordskandidat rakt ut i vägen och jag tvingades att panikbromsa. Han sprang runt min bil och ryckte upp dörren. En massa ord som inte stod Svenska Akademins ordlista flödade ut från hans dreglande mun.
”Vad sysslar du med?”var de enda orden som fanns med i den kända ordboken.
”Du markerar tydligt att jag ska köra rakt fram, fast jag var på väg till hamnen”, sa jag kolugnt.
”Det är ju för he…det jag menar.”
Jennifer satt tyst i baksätet men började gråta när skriken nästan fick bilen att hoppa. Jag fick tillåtelse att backa. Samtidigt fortsatte han att lära min dotter ord som hon inte får lära sig. Jag var även rädd för att hans hjärta skulle börja strejka och att han skulle segna ner på fläcken.
När jag parkerade vid hamnen var det min tur att bli arg, när verkligheten hunnit ikapp mig. Jag satt kvar i bilen och drog några djupa andetag. Hjälpte inte mot denna oväntade överkörning av en lagens man. Jag bestämde mig för att följa upp episoden. Placerade Jennifer i sulkyn och marscherade iväg uppåt igen. Det fick bära eller brista. Jag tänkte att om jag höll mig någorlunda lugn kunde han inte slänga in mig i en piketbil. Vem skulle ta hand om Jennifer då?
Polisen stod kvar. Det var lika tomt på bilar som tidigare. När jag sneddade över gatan med sulkyn kom jag på att polisnärvaron måste ha att göra med det fina främmandet från Slottet. Antagligen var de inte klara ännu utan festade på en smaskig efterrätt.
”Ursäkta. Jag skulle vilja ha ditt fullständiga namn”, sa jag och trollade fram min lugnaste röst.
”Jag heter Karl-Erik”, muttrade han.
”Kan jag få ditt efternamn och var du är stationerad?”
Jag fick konstigt nog båda uppgifterna innan han med på ett litet skamset sätt frågade:
”Var det du som körde här nyss?”
”Det stämmer.”
”Jag tog kanske i lite för hårt. Jag har stått här i två timmar. Ingen har kört fel tidigare.”
”Kört fel! Du lurade mig med ditt felviftande att köra rakt fram fast jag skulle följa vägen till vänster. Du svor inför min tvååriga dotter.”
Polismannen svamlade på och gjorde ett tamt försök att be om ursäkt. Det var nu som det komiska hände. En Volvo kom körande från samma håll som jag kommit ifrån med bilen. Ingen kunde anklaga denna äldre polis för att ha dåliga reflexer. I en nanosekund stod han där igen och viftade med sin felaktiga; kör- på- rakt- fram- rörelse. Den unga tjejen i Volvon tolkade kommandot som jag. Hon körde lydigt rakt fram och Karl-Erik rusade efter och hade exakt samma osande svada som tidigare när han fått stopp på bilen. En påslagen videokamera hade varit guld värd.

Hade Karl-Erik en dålig dag på jobbet? Nej jag tror inte det. Jag är övertygad om att han hade en dålig personlighet och hade gjort fel yrkesval. Han hade passat mycket bättre som tågstins på den tiden när stinsen gick ut på perrongen och viftade med sin spade. Lokföraren hade bara en riktning att köra. Rakt fram. Det skulle inte gå att spåra ur…

Detta var tredje och fristående kåseriet om mina kontakter med poliser. Jag är tacksam för att jag privat har träffat på trevliga poliser i andra sammanhang. Det var inget fel på kontakten i första heller där jag och Dennis var skyldiga. 😀

Alla yrken är lika mycket värda – eller?

”Glöm nu inte bort att du INTE ska borsta tänderna ikväll.”
”Va? Vad sa du?”

Min tandläkare tyckte att jag skulle träffa en tandhygienist i höstas. Om det tyckte jag inte. Det räckte så gott med de över 1200 kronorna, som jag fick betala. Därför förhalade jag vid kassan och sa att jag skulle höra av mig när jag hade tittat i min kalender. När jag kom hem hittade jag ingen ledig lucka förrän den 5 mars 2028, om det regnade då. Till slut fick jag dåligt samvete och ringde efter julhelgerna. En telefonsvarare svarade hela förmiddagen att de hade julstängt och önskade alla en riktigt god jul. När en kvinna äntligen svarade på eftermiddagen och jag skojade om julhälsningen, var hon inte med på noterna. Antagligen hade hon inte fått allt som var med på hennes privata önskelista.

Uppmaningen som jag skrev överst kom alltså från tandhygienisten, efter att mina tänder fått bananlack. (Förr har jag bara hört att jag inte fick äta på en timme). Det måste ha varit första gången i mitt liv som jag hört frasen att jag inte fick borsta tänderna på kvällen. Å andra sidan hade vi träffats två dagar tidigare och då var det första gången jag gick i tandborstskola och var tvungen att göra ett praktikprov på plats – i den fällda stolen. Visst har jag besökt yrkeskåren några gånger i mitt liv. Jag kommer ihåg dyra, onda stunder där jag pumpats med dåligt samvetekommentarer om att jag måste sköta mina tänder och tandkött annars skulle Karius och Baktus komma och hälsa på. Och de var inga snälla kompisar. Jag hade sett otäcka bilder på planscher. Nu hotades det istället om tandlossning. Antagligen vuxenvarianten.
Det var pinsamt och ovanligt när hon bad mig att borsta med eltandborste med en spegel i min vänstra hand. Liggandes. Definitivt första gången jag legat och borstat tänderna. Såg säkert avigt och framför allt fel ut enligt henne. Mina tandläkare har de sista tjugo åren berättat att jag ska ta det försiktigt med borstningen med tanke på att tandköttet har krupit ner. Det var inte alls farligt fick jag höra nu. Mitt tandkött var bättre än andra patienters. Jag måste gnugga rejält på varje tand, berättade hon. Sedan skulle jag prova med större borst och nya tandstickor som såg ut som de där sakerna som tvättade bilen i en tvätthall för några år sedan. Fast lite mindre tack och lov. 🙂
Tack vare all tid som jag fick jobba vid besöket hanns inte en sak med. Bananlackspenslingen.  Jag såg att hon såg stressad ut på slutet. Hon frågade om det var okej att jag kom en gång till. Visst. Kul att betala en gång till för att jag suttit här och borstat tänderna som en idiot, tänkte jag. Högt sa jag artigt och väluppfostrat.
”Visst. Det går bra.”
Jag fick en lapp i kassan efter att jag rensat min plånbok. Det var när jag kom hem och läste papperet som jag kom att tänka på termen ”rättvisa”. Helst en rad intresserade mig. Sent återbud inom 24 timmar debiteras med 500 kr. Jag tänkte på att hon var genomförkyld och skulle hinna smitta mig. Tänkte vidare på vinterkräksjuka som kan komma snabbt, racerbajs och annat trevligt. Ska man släpa sig dit på morgonen för att man inte vill slänga 500 kr i sjön och istället smitta ner alla andra?
”Ursäkta kan du vara snäll och hålla i spannen. Vänta lite. Nu hörde jag åskan i den andra ändan. Förlåt. Tror du inte det går att tvätta av instrumenten? Det där borret ser väl ändå rätt gammalt ut. Borde det inte bytas? Kanske bäst att öppna föns…. snabbt hit med hinken. Nuuu! Ursäkta att jag inte hann. Har du någon aning om vad de här stora variga bölderna kan vara för något? De sitter så dumt i hela mitt ansikte. Jag hade fyrtio grader i feber i morse. Slipper jag borsta tänderna idag? Är det okej om jag sitter topless? Jag är genomsvettig. Nu är det dags igen. Snabbare! Du har ingen mer spann?”

Jag inser att det har slarvats genom åren och att det på ett vis finns ett godtagbart skäl till detta ”avgiftsstraff”. Det är samma sak med besök på sjukhus och vårdcentraler. Problemet är att det är även de patienter som har giltiga skäl, som drabbas hårt.
I detta rättvisa samhälle vi lever i, har det genom åren hänt att Solveig ringt hem från sitt jobb sent på kvällen. Då jag förvånat frågat:
”Kan du ringa nu? Du har ju åtta utvecklingssamtal?”
”Två av dem kom inte.”
Tusen spänn i böter? Nä. Min trevliga fru ringer upp och det bokas en ny tid en annan dag.
När jag nyduschad och fräsch stod och väntade på en turistbuss i god tid för att gå ombord och greppa mikrofonen, hände det rätt ofta ingenting mer än att jag blev svettig om jag stod i solen. Ibland fick jag tag på en reseledare eller busschaufför i mobilen, som glatt berättade att de just då befann sig en bra bit därifrån. Inte så roligt när nästa buss rullade in samtidigt på parkeringen och jag var ensam hemma. En buss som jag noggrant hade sett till var bokad minst en timme senare. Sådant visste ju inte de femtio bussresenärerna om, som bara längtade efter att få komma ut ur bussen så fort som möjligt. Det var bara att gilla läget för mig. Idel solsken i ansiktet. Samtidigt som mitt yrkesval ifrågasattes i mitt huvud. Varför blev jag inte advokat eller doktor?

Från att stjäla pengar till att stjäla tid, är steget inte långt. Jag fick en lapp om att en doktor skulle ringa mig en vis dag. Inget om tid. Jag som brukar reta mig på när det står att någon ska ringa mig någon gång mellan 13-16. De äger mig i tre timmar. Nu skulle någon äga mig en hel dag. Jag fick inget gjort den här dagen. Vågade knappt gå ut och hämta tidningen och posten. Riskerade förstoppning. Struntade i att sätta på musik.Telefonen förblev tyst. Till slut åkte jag och hämtade Solveig vid stationen, sent på eftermiddagen. Då hade visst doktorn ringt mig. Nästa dag var Doktorn sur när hon tog sig dyrbar tid och ringde igen. Jag bad inte snällt om ursäkt för att jag fanns till. Någon måtta på torpet får det allt vara.

Vad konstigt det kommer att bli att borsta tänderna imorgon igen. Det är så lätt att få goda vanor. 🙂