Den tog mig med storm

Oktoberkvällen 2011 var mörk och dyster. Barnen höll på med sitt skolarbete. Solveig ville se något på TV som jag inte hade följt tidigare. Därför berättade jag att jag skulle hyra en film och se den på datorn i sovrummet. Av en slump råkade jag hitta en film som jag visste att kritiker lovordat och som var med på min långa ”kanske-se-lista”. Snabbt kollade jag runt på betygslistor på olika sajter. Antingen högsta poäng eller lägsta. Den ska jag se, tänkte jag.
Jag var inte på mitt bästa hösthumör den kvällen. Efter att ha försökt få in svensk text eller åtminstone engelsk text så att jag kunde ha någon behållning av filmen, hade mitt humör sjunkit nära frostgränsen. Ändå fanns det inte med på min karta att ge upp. För fjärde gången startade jag om filmen och ställde in den svenska texten. Ändå tjafsades det på tyska utan att det var textat. Min skoltyska förstod efterhand delvis konversationen, men inte hade jag lust att sitta där under en hel film och… vad hände då? Plötsligt blev det engelskt tal och svensk text. (De hade alltså valt att inte översatta tyskan som pågick i fem minuter.) På övre plan i vår bostad hade Solveig sett klart sitt program och fortsatt att titta på något annat så länge att hon somnat i soffan. När hon vaknade till stängde hon av TV:n och gick nerför trappan, öppnade sovrumsdörren och hittade mig på stolen framför datorn. Endast skärmen lyste upp rummet.
”Har du inte sett klart filmen?” frågade hon förvånat.
”Det är tredje gången jag ser den. Man får hyra den i 24 timmar. Jag hinner en gång i morgon också …”
Sådär har jag aldrig gjort förr. Det har hänt att jag sett om biofilmer en vecka senare, ex när jag blev kär i en viss blond tjej i Grease.

Den här filmen tog mig med storm. Jag har flera gånger analyserat mig själv om varför det blev så. Jag kan varenda scen i manuset. Imorgon får du veta vilken film jag menar. Givetvis fick den en tia av mig i soffan. Det fick den definitivt inte av mina tre andra familjemedlemmar … 😉

Årets Piratenpristagare

Vid Piraten-statyn i Kivik hyllades Claes Eriksson av ett folkhav vid lunchtid igår, när han blev årets Piratenpristagare. Priset var i år på 100 000 kr, ett diplom och en flaska brännvin. Vad tror ni att han blev mest glad för? Diplomet tror jag.
En mycket värdig pristagare tycker jag. Så många klokheter han lyft fram i alla sina produktioner, invävda i en massa skratt. Jurymedlemmen Katarina Mazetti sa i sin presentation att Claes Eriksson har blivit som en varptråd i den svenska kulturella väven.
Claes har inte ägnat speciellt mycket tid åt att promota sig själv utan låtit sina figurer sköta marknadsföringen själva, till skillnad från många andra luftslott, i dagens moderna ”ska synas värld” där vissa personer kan ”vandra över lik” för att få synas i alla lämpliga och olämpliga sammanhang. Enda gången Claes har hamnat i de feta rubrikerna höll jag med honom till hundra procent. Det var när han tog strid mot reklamavbrott i filmer på TV. Enligt mig fördummas vi genom att matas med reklam mitt i en seriös film. Före och efter filmerna ska det ligga. Det tycker jag fortfarande är en självklarhet för att göra en film rättvisa. Tänk vad omodern jag är.
Claes inledde med att berätta en rolig historia:
Det var två bananer som var ute och gick. En var gul och en var grön. Den gröna sprang i förväg och gömde sig. När den gula hann i kapp hoppade den gröna fram och skrek buuu. Då sa den gula: Fy vad du är omogen.
Jag gillar sådan enkel men samtidigt så briljant humor. Där man inte måste använda sig av under bälten humor i alla lägen för att få folk att skratta.

Här lägger jag sist som överkurs motiveringen till att Claes fick priset:
”Med försåtlig humor och finurligt allvar punkterar denne estradör alla sorters dryghet, maktmissbruk och byråkratisk enfald, samtidigt som han hyllar modet hos den enskilde medborgaren. Hans texter i revynummer, sånger och dikter roar och oroar på samma gång.”

Jag bugar och tackar för allt Claes har gjort och hoppas att han har mycket ogjort. 😀