Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del fyra

 facetre

Vad kommer först till en person som vill skriva och helst ge ut en roman? När det gällde ”Mina fotsteg i ditt hjärta” rörde det sig om en handfull saker.

Ett. Jag hade läst ett par böcker som sålts i miljontal exemplar på olika språk i världen. De var trevliga, spännande och hade en gemensam dramatisk avslutning. Jag tänker inte nämna titlarna vid namn. I skrivande stund kan jag varken namnen på böckerna eller namnet på den ena författaren. Det är oväsentligt. Det som var viktigare för mig då var att knepet författarna använde sig av var totalt orealistiskt och det skavde att ännu en gång konstatera att fel information nådde ut till stora folkmassor om något jag själv var expert på. Nära vänner kom och berättade hur dramatisk och spännande boken var, som jag sedan dissekerade totalt. Vänskapen till nära vänner tål alla väder.
Jag bestämde mig för att bädda in sanningen i en vanlig roman istället för att skriva en fackbok. Hade ”Mina fotsteg i ditt hjärta” nått ut till miljontals läsare skulle vågskålen ha vägt jämnt. Sådana banala tankar ödslade jag inte energi på. Istället hade mitt första hemliga tema – en röd tråd i mitt manusförfattande börjat gro.

Två: Jag var trött på att vara som en papegoja på jobbet. Ständigt gav jag av mig själv och jag började må som en disktrasa. Under flera år delade jag med mig av vårt privata liv till okända människor. Tusentals gånger hade jag pratat om precis samma saker, eftersom våra musei-besökare naturligtvis ville ha svar på sina standardfrågor. För att stå ut ledde jag helst in samtalen på andra områden, så att jag fick någon form av energi tillbaka. Nu bestämde jag mig för att i inledningen av deras besök stanna kvar bakom köpmansdisken och passa på att skriva för hand på mitt manus när tillfället gavs. Jag var ändå min egen chef. Dessutom fanns högsommardagar då ingen kom. Zerodagar som vi kallade det.

Tre: Min mamma som stod mig väldigt nära hade magen full av cancer. Jag behövde stunder där jag kunde fly undan mentalt istället för att inte fastna i samma mörka och dystra ekorrhjulstankar. Stunder då jag skaffade mig energi för kommande tröstande möten och långa bilresor i sommarträngseln.

Fyra: Jag klippte tvärt av mitt gamla antibeslut. Detta var definitivt inte första gången jag bestämt mig för att skriva en bok. Jag hade varit på god väg att få utgivet minst tre olika manus genom åren. Min lust försvann helt när en författare stal mitt manus. De känslorna jag kände när Solveig kom hem med böcker från skolbiblioteket och jag såg boken för första gången… tävlar om när jag såg samma bok skyltas effektfullt ovanför en lägre monter på en bokmässa på Per Gessles hotell i Tylösand. Jag fick slita blicken och höja den en decimeter för att se ut över vackra Tylön utanför för att lugna de starka känslorna som både krigade och kokade inombords. Så går det när ”kvinnor” sitter på många stolar på ett förlag. 🙂 Aldrig mer i livet ska jag skriva ett manus som någon kan knycka och tjäna pengar på. Visserligen var det en tunn lättläst barnbok på endast åtta sidor text. Höll jag mitt ord? Näpp. Men jag tjurade i några år. 🙂 och hann med mycket annat trevligt under tiden. Förlagsvärlden skulle få en sista chans. 😉

Fem: Det började snabbt växa fram en fiktiv kärlekshistoria i min hjärna, baserad på en verklig sekvens. När något sådant får rot i mina fantasirum går det ofta fort.
Då visste jag inte i vilket ”helvete” jag skulle hamna i mitt privata liv… som fick bromsarna att tjuta som hos ett godståg med för hög fart i en skarp kurva. Livet blev nattsvart och jag kämpade istället med att hålla huvudet ovanför vattennivån under en lång tid – då jag inte ens orkade räkna dagarna.

Ni som läst detta tidigare kan vila era ögon nu. 🙂 

Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar av vuxenromanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen.
Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken.
Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. 😀

Annonser

Välkommen hem Bosse

Hitta hem

Fortfarande är det mörkt på kvällarna, även om ljuset håller på att knapra in på försprånget.
Vad det är skönt att de nya Vattentornen leder mig hem när jag varit ute på vift. Bäst är det annars när vi går på kvällspromenader. Alltid lika spännande att se vilken färg ”konstnären” valt på tornen just denna kväll. Ett mysigt och uppskattat inslag i stadsbebyggelsen. Från där jag sitter just nu behöver jag bara gå tjugo meter för att se tornen. Om jag går åt rätt håll. 🙂

På tal om att gå. För många år sedan gick jag just detta datum ut till Tylön utanför Tylösand. Ön är södra Hallands enda ö i havet och ligger ungefär 500 m från Tyludden. Det året var 7 mars en solig söndag. Flera personer befann sig ute på isen. Annars hade inte jag och min dåvarande flickvän vågat. Ovanligt att isen sträckte sig långt ut på havet. Minns att det knakade flera gånger under isen och det var med en skräckblandad förtjusning vi nådde ön.
Detta är än så länge mitt enda besök på Tylön som hade en verksam fyr fram till 1968. Jag känner till att fyren konstruerades av kända Gustav von Heidenstam och kom i drift 1870. Annars är det tillträdesförbud till stora delar av ön under vissa tider på året. Den fågelrika ön är även naturreservat.

Ps. I fredagskåseriet kommer del ett i mina närkontakter med polisen. En ungdomssynd… Ds

Då var det dags för ett nytt kapitel…

Denna vecka går i kopieringens tecken. ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ska ut och resa. Fjorton hundra vita sidor ska fyllas med svart text. Noga kontrolleras. Alla trettiofyra kapitlen ska få ett svart gem i hörnet. Helst på lite olika ställen för att jämna ut trycket.

Jag kom på att jag inte är odödlig. Om jag skulle skicka till alla förlag, bara ett i taget, och de förhalade det hela skulle jag förmodligen inte hinna med alla förlag i Sverige innan jag trillade av pinn. Därför har jag bestämt mig för att fyrdubbla. Denna gång ska papperna inte till djupaste Småland utan till vår huvudstad. Ni vet den som också börjar på bokstaven S. Hoppas att det INTE dröjer nästan 7 månader och behövs två välskrivna påminnelsebrev för att de ska plocka fram den oöppnade dammiga Jiffypåsen. Trots att det stod på hemsidan att svar skulle lämnas inom två månader. Det skulle även vara trevligt om mottagarna verkligen läste något ur den tjocka bunten av papper. Inte bara har den där behagliga tonen på hemsidan. Har du ett manus får du gärna skicka det till oss. Jag har trots allt lagt ner några timmar på arbetet. Minst fyra och en halv. 😀  Då vill jag gärna ha en ärlig chans.

Sedan behöver de inte göra som en förlagschef gjorde en gång. Den varma eftermiddagen höll jag på att måla grå stenar vita på altanen. Då kom Solveig ut och sa att det var telefon till mig. Med kladdiga vita fingrar greppade jag luren. Jag bekräftade att jag verkligen var Bo Lidén. Däremot var jag inte så säker på att kvinnan hette det hon sa att hon hette. I mitt huvud virvlade det runt tankar. Vem av alla mina tjejkompisar är det som driver med mig. Hon berättade att hon satt på sitt skrivbord, hade precis läst fyra kapitel av mitt manus Simon – Fantasins Mästare och baaaara måste ha reda på vem denne okände Bosse Lidén med all sin fantasi och berättarglädje var.
Jag kom på mig själv att börja tala på ett nytt sätt. Halvstammande. Mumlande. Jag försökte vinna tid. Ville fly ut till mina tysta men pålitliga stenkompisar. Mina hjärnceller hade kaosmöte. Detta är ett skämt. Kan man ha ”Dolda luren” också? Eller… det låter som Tina… vänta… det är Boel. Jag lovade rösten att vi skulle träffas på Bokmässan i Göteborg ett par veckor senare. Kunde det finnas en förlagschef i Sverige som satt på ett skrivbord. Ska man inte läsa allt noga först. Ventilera. Analysera. Diskutera på ett manusmöte om manuset överlevt första omgången. Möjligtvis skicka ut till en utomstående lektör.

I efterhand tror jag att jag hade fått ut tre barnböcker på det förlaget om jag inte försökt flirta med Norge. För egentligen skrev jag manuset till en nordisk tävling på ett annat förlag. En jury från Sverige, Danmark och Norge skulle kora vinnarna. Vinnande manus skulle ges ut i de två grannländerna. Därför kryddade jag min egen story. Jag la till en extrahandling som handlade om två barn som skulle fixa en ny fru till pojkens pappa. De satte in en kontaktannons och en norska ”råkade” svara. Det var min flirt till Norges jury. Min dumma flirt. Jag visste inte att man inte fick skriva en bok om hästar om det redan fanns en bok om hästar. Nu överdrev jag för att förtydliga. En alltför känd barnbok som även gått på bio, TV, video och radioföljetong hade också den ingrediensen om två barn som i hemlighet skaffar en ny kvinna. Jag kände väl till boken. Älskade den. Men hade inte stulit en rad eller ett ord i den. Så dum var jag inte. Varenda läskunnig människa kände till den starka författaren. Däremot hade jag utgått från en pojkes fantasi när min idé till manus föddes. Jag satt längst bak i ett klassrum och lyssnade roat på grabbens historier en måndagsmorgon. Log i smyg åt när klasskamraterna gick på att han hade klappat en delfin i trädgården den helgen. Att han och hans pappa hade jagat en björn som stulit deras tvätt som hängde ute. Björnen hade ätit upp hans bästa byxor. Klasskamraterna satt där med gapande munnar och var avundsjuka på allt han varit med om på helgen. Sådant hände aldrig hemma hos dem.

När jag var klar med mitt manus tog jag kontakt med ett par skolor som låg på andra orter. Lärarna blev eld i lågor över möjligheten att få en ny färsk bok som högläsning. Därefter bjöds jag till klasserna efter att deras fröken läst min bok högt och barnen fick ställa kluriga frågor till mig. Med andra ord har jag fuskat och lekt författare förr. Men det skulle vara trevligt om leken var slut snart. Jag vill hemskt gärna lämna lekplatsen och komma ut på fältet. 😀

Den här gången handlar det om ett vuxenmanus. Inte heller så lätt att stjäla. Jag är som elefanterna. Jag glömmer inte dumma saker. När Solveig kom hem med nya böcker från skolbiblioteket och jag upptäckte MIN bok blev jag inte glad. Visserligen var namnet utbytt men i stort sett hela texten var min. Bara åtta sidor. Precis lagom för en nybörjarläsare. Jag tillverkade sådana ”böcker” på löpande band under några veckor. Jag satt hemma på kvällarna och fantiserade så att jag nästa morgon kunde komma med något nytt till grabben som jag jobbade med. Han älskade detta och kunde dessutom impa på de andra klasskamraterna. Jag skickade de bästa till ett förlag eftersom jag visste att de höll på med en serie om djur. Minns att de berömde tre stycken titlar. Sa att de tyvärr inte kunde ta emot något. På en bokmässa på hotellet i Tylösand blev det mer påtagligt när boken stod på en hedersplats över en monter. Då var mina ögon inte bruna längre utan gled över till svart. Jag fick lyfta min blick så att jag såg ut över havet mot Tylön en lång stund för att behärska mig från att slita boken i strimlor. 😛  Sant är att jag under en riktigt lång tid tappade sugen på att förse förlag med idéer till kvinnor som satt på flera stolar och som hade idétorka. Aldrig mer. Så pålitlig är jag. Även en old elephant får ändra sig. 🙂