Var har vi trivts bäst?


Vi startade vårt gemensamma liv i detta underbara hus i staden Hjo. Innan vi flyttade därifrån lät vi en duktig konstnär ”fixa” ett minne för oss. Eftersom vi flyttat några gånger genom åren hade vi inte råd att fortsätta med äkta tavelsamlingen. 😉 Istället har det blivit förstoringar av egna foton. Dessutom har ingen bostad varit lika fin utifrån.
De sex tavlorna finns på väggen, mellan våra två våningar, i vår nuvarande bostad i Ystad. Den sjunde bostaden kan jag se om jag går ut en bit på gatan eller i trädgården, så den behövs inte på tavla. 😉

Det hade sina fördelar att bo fem minuters bilfärd från lilla butiken GeKås. Åtskilliga gånger hejade jag på deras tidigare ägare Göran Karlsson som hade sitt kontor nedanför vårt hus. En gata som vi körde förbi sakta varje skoldag. En mycket trevlig man i slitna jeans, svarta tofflor och snusdosan i fickan. Jag minns med glädje när han visade mig sitt bilmuseum.
Kvart över fem på eftemiddagen kunde Solveig ringa till Ullared och få reda på hur läget var. Hade bussarna rullat iväg åkte vi snabbt dit och kunde gå omkring i nästan tomma lokaler. Då trivdes jag. 🙂  Solveig ville titta på kläder. Jag sökte mig till de billiga CD-skivorna.

 

Havet. Jag kan inte klara av att inte bo nära havet. Därför kallade jag Vättern för hav när vi bodde i Västergötland. Här i Hjortsberg i Falkenberg rullade jag ner på två minuter till vattnet.

Om vi inte lovat att fixa ett kaffekoppmuseum hade det varit svårt att lämna lägenheten i Gamla Stan. Jag älskade den tiden.

Som jag letade efter rätt hus och plats. Där vi både kunde bo privat och ta emot busslaster. Jag hittade det till slut. Underbart med solnedgångar från den inglasade terrassen, sovrummet, två balkonger och från köket. Dessutom fick jag jobba sju dagar i veckan. Jippi. Eller inte. Allt har sin tid.

Lättstädat. Från 3 x 120 kvadratmeter till 98. Nu blev vi förstås rejält snuvade på det större drömhuset som låg några stövelkast bort och som vi köpt en trevlig fredag, men det är en helt annan historia, som inte har med detta inlägg att göra. För du har ännu inte läst i vilken kategori jag lagt in detta blogginlägg. STATISTIK. 😀

Jag frågade Solveig om hon ville vara med och leka. Jag tyckte jag hörde ett svagt ja och visade henne en tabell med 29 olika områden där vi skulle sätta poäng mellan 1 och 5 när det gällde husen/omgivningen vi bott i. Jag kan nämna några för att du ska förstå min tanke. Exteriör, interiör, kapitalvaror, köket, badrum/WC, vårt sovrum, grannar, mataffärer i närheten, uppvärmning m.m. Vi diskuterade varje punkt och bostad för att fräscha upp våra minnen. Helst jag när det gälde tvättmöjligheter. 😉
Det var kul att se resultatet. Det stora huset i Ängalag på Bjärehalvön fick flest femmor och flest ettor. Jag kan bjuda på totalpoängen och våra enskilda. S poäng först.
Första: 102 + 102 = 204 poäng
Andra: 87 + 83 = 170 poäng
Tredje: 83 + 87 = 170 poäng
Fjärde:  95 + 103 = 198 poäng
Femte: 88 + 86 = 174 poäng
Sjätte: 91 + 93 = 184 poäng
Sjunde: 102 +105 = 207 poäng

Totalt delade S ut 648 poäng. Jag var frikostigare med mina 659 poäng.

I ”Minnen som stannat kvar” kan du läsa om den jobbiga grannen i första huset. Där blev det två ettor i betyg ”grannar” liksom i kategorin ”trädgård/balkong/plätt” som också hör ihop med den ökända grannen. 😦

Vilken skön gratisterapi – komma fram till att vi trivs bäst i Ystad. ❤
Solveig har gett fem stycken femmor till vår nuvarande bostad. Jag oväntat ”bara” två stycken. Men hon har en etta. I samma kategori har jag konstigt nog gett en tvåa. Som du kan utläsa gav jag totalt tre poäng mer till Ystadbostaden.

Inget är fast och evigt. Vissa saker kan ändra sig på ”en natt”. Några nya grannar är ett bra exempel från andra bostäder som vi bott på. När fastighetsägaren vill ha pengar för sina tomma lägenheter och väljer vem som helst. Då blir det ett nytt klimat där de ”snälla” och skötsamma drar nitlotten. 😦

Fotnot: Denna seriösa lek gjordes för några veckor sedan. Nu är jag fast i 1800-talet och fram tills jag föddes. Riktigt intressant, kul, sorgligt m.m. Jag har blivit en fena på att tolka stavningen från förr. Tror jag skulle kunna skriva en tjock roman om … 😉

Tack Ethel för ditt serietips på Netflix. Jag är såld redan efter första ”fikadelen”.  😀 och såg ledsamt att det bara är sju delar kvar.

Jag svarar med en symbol denna gång:  🙂  😀  😦  ❤  😉

 

Många av de som läser min blogg vet att jag bor i Ystad. Den bostaden finns inte på bild i trappan. 🙂 Mina foton inför detta inlägg är inte tagna mot väggen. Där var för mörkt. Därför la jag tavlorna på golvet. 🙂

 

Annonser

Jag tog en gul taxi

Jag hade flyttat till en större lägenhet. Tyvärr låg den längre från centrum. Min tuffa sportbil var såld. Jag rustade mig för att äntligen komma igång med att börja plugga på hög nivå. Denna decemberdag var min cykel sönder. För att hålla igång kroppen beslutade jag mig för att gå in till stan och köpa en julklapp till en söt tjej. Därefter tänkte jag ta den ljusblå bussen hem till Vallås. Mina planer ändrades i samma sekund som jag såg en gul folkvagnsbuss stå parkerad utanför en firma på industriområdet och såg ryggtavlan på killen i postoverallen. Leif var en snäll kille, några år äldre än jag. Ytterliggare några sekunder senare förfinades mina planer och gick från trevlig pratstund till det som pockade i min bushjärna. Ett practical joke. Vigt hoppade jag in i bagageutrymmet. Dörren hade stått lockande på glänt. Jag förstod efter en snabb titt på lasten att det var endast tömning av gula lådor som gällde på denna rutt. Mängder av julkort skulle ner till postterminalen för sortering och stämpling. Jag la mig till rätta långt in med huvudet nerstucket bland några jutesäckar som doftade damm. Ibland kom det in friska kustvindar när vi befann oss en bit från havet och Leif slängde in en full säck. Annars småslumrade jag till mellan varven när bilen rullade iväg på Halmstads gator. Inte konstigt med tanke på att jag varit uppe sedan två på natten och inte hunnit sova på hemmaplan. Jag förstod att Leif vann tid på att ha tomma säckar inne vid chaufförsplatsen och ibland när någon brevlåda var bara halvfull slösade han inte bort tid på att gå runt bilen, utan tog in säcken i förarsätet igen. Någon gång funderade jag på att säga en replik från mitt gömda ställe när dörren öppnades. Kom bara inte på någon som var tillräckligt bra. Kanske hade jag kommit fram fortfarare om jag gått i rask takt, men då hade jag missat föreställningen.

”God jul Leffe. Jag tror att det passar bra att jag hoppar av”… egentligen hann jag inte så långt i monologen. Den chockade blicken, den tappade hakan, det säregna kroppsspråket och det bubblande skrattet som spred sig på Stora Torget i Halmstad, mitt i julstressen, glömmer jag aldrig. Om sanningen ska fram hade jag aldrig vågat göra mitt PJ med vissa andra äldre chaufförer. Där hade jag en osynlig spärr.

Flera år senare, under en varm sommar i Ullared, kom del två. Det blåste nya vindar på posten. Vissa rundor i Falkenbergs kommun skulle tydligen skötas av personal från Halmstad. Samma Leffe. Den här gången var det paket som skulle hämtas i metropolen där GeKås ligger. När Leif kom tillbaka till bilen satt jag fullt synlig och dinglade med de bara benen i bagageutrymmet.
”God jul Leif!”
Han blev naturligtvis inte rädd utan skrattade så det kom tårar. Vilken härlig kille. Alltid med på noterna. Det tog lång tid innan han kunde samla sig till en replik.
”Bobo. Vilken flashback. Hur många år sedan var det?”
”Minns inte men du kan andas ut. Jag drar till Umeå nästa vecka. Nästa gång är vi för gamla. Då vågar jag inte chansa. Vill inte att pumpen ska stanna på dig. Själv skulle jag behövt stege för att komma upp. ”
Jag gav honom en grabbkram.
Nu funderar jag på tredje gången gillt… kanske jobbar han kvar på posten. Det är långt till Halmstad… men det är snart jul och jag känner mig småbusig…;)

Siffror kan lätt smittas

När nyårsafton närmade sig med stormsteg dök mitt nyårslöfte upp mitt framför näsan i en tidningsartikel. Artikeln handlade om en yngling som höll på med en speciell hobby. Rubriken var: På skyltspaning i vardagen. I tre veckor hade denne Andreas letat efter sifferkombinationen två-tre-sju. Den engelska beteckningen är Platespotting – Jakten på det rätta numret, d.v.s. att se numret på bilarna i rätt ordning. Från 001 till 999. Jag som gillar både siffror, bokstäver och tävlingsmoment blev eld och lågor.
Mitt val var med ens busenkelt. Jag funderade aldrig på att börja röka för att plötsligt sluta på nyårsdagen. Alternativt planera fler vita veckor verkade menlöst med tanke på mitt redan vita samvete på den fronten. Däremot blev Solveig orolig när jag avslöjade hobbyn i förskott.
”Du menar det inte på fullaste allvar? Det vill jag inte vara med om. Snälla. Skona mig.”
Framför sin näthinna såg hon olycksbilder och extra bilturer där vi skulle köra omkring med den allt mer tinande maten gata upp och gata ner.
Till saken hör att jag ofta har läst på bilskyltar. Inte har jag kommenterat och börjat skratta högt åt en skylt med siffrorna 842. Möjligtvis smålett åt agent 007. Nej, innan var det läsbara trebokstavsord som tilltalade mig. Ett utmärkt sätt att lära barn att snabbläsa och att ha kul under bilresan.
”Pappa! Den bilen är inte GUL. Varför kör de omkring och ljuger.”
”Titta! Den bilen är MIN. Hit med den då.”
”Kolla. Det står JUL på bilen mitt i sommaren.”

Jag hade några veckor på mig att i lugn och ro förbereda mig.
Solveig hade det också trivsamt. Hon trodde att jag hade glömt allt dumt. Istället cyklade jag runt och memorerade i närmiljön. I ett speciellt block förde jag diskret in nummer från 001 till 100. Bara sådana bilar vars ägare jag trodde bodde i husen. Som jag visste stod kvar när jag behövde dem. Med andra ord planerade jag den första tiondelen av min uppgift.
På nyårsdagen insisterade jag på att vi skulle ta en skön familjepromenad vid hamnen i Båstad. Solveig är inte född i farstun. Hon slet till sig mitt hemliga block i en snabb svepande rörelse.
”Vad läser du för något? Det kan inte vara sant. Är det därför du ska dra ut oss så tidigt på det nya året?”
Årets första promenad blev givande. Vilken inre tillfredställelse det var när den röda Saaben stod parkerad just där jag sett den tidigare. Jag mumlade tyst 001 för mig själv. Sedan glittrade mina ögon när jag såg 002 på hemvägen.
”002”, sa Solveig och Jennifer i talkör.
Jag hade ju redan sett det eftersom det var en mötande bil. I ett svagt ögonblick hade jag lovat att inte vrida huvudet runt sin egen axel när jag var bilförare. Reglerna var också så att den som tävlar måste se talet själv. Det hjälper inte om någon ropar det i bilen. Jag smålog i smyg åt att min hobby redan hade smittat av sig på minst två i familjen. Lizette var inte tillräckligt gammal för att vara helt pålitlig och Texas slickade mest runt.

Vi tog in på ett motell i metropolen Ullared en helg i januari. Solveig och barnen gick in på Gekås och shoppade i flera timmar. Äntligen förstår jag vad G:et står för i företagsnamnet – G som i guld. Det var rena julafton för mig. Min cykel var med på resan. Jag var garanterat den enda i samhället som cyklade omkring på de stora fotbollsplansparkeringarna i denna vintermånad. Det gällde bara att se upp för alla trilskande överfyllda kundvagnar med sina gula plastpåsar och trötta människor. För mig var det som att stjäla godis från småbarn. Endast en söndagseftermiddag på IKEAS parkering hade kunnat konkurrera.
Efter en natts sömn var det samma schema. De tre damerna gick in redan klockan åtta på Gekås och jag cyklade ut och gjorde mina fynd helt gratis. Kostade inte en droppe bensin. Frisk luft och motion fick jag på köpet.
Med min nya hobby tvingas jag såklart att planera i förväg. Ska vi gå på bio med barnen fyller jag bilen i god tid för att hinna med att åka slalom på Maxis parkering innan filmen. Lite oljud börjar höras från vissa medpassagerare.
”Du lovar att titta på vägen. Jag tar höger och Jennifer tar vänster sida.”
Säger någon rätt sifferkombination saktar jag farten och suger in nästa tal. Väl hemma går jag in på Platespotting-sidan på Internet och registrerar mina nya nummer och tittar i tabellen hur jag ligger till. Just nu är det ett tusen fyrahundra åttio anmälda. På en särskild lista har jag skrivit in mina okända vänner. Jag har valt att tävla med människor som bor i närheten. Automatiskt förs deras aktuella siffror in. Det som jag upplevt som häftigast är åldern på deltagarna. Fördomsfullt hade jag förväntat mig mest grabbar i tonåren. Så visade det sig vara helt fel. Alla åldrar finns och nästan hälften är flicknamn. Visst måste det vara en fördel att bo i en storkommun med all sin trafik.
”Ska du börja om när du kommer till 999 om några år?”
Solveig undrade med orolig stämma.
”Självklart inte. Så tråkig är jag inte. Fantasilöst. Omoget.”
Löjligt, tänkte jag bakom ryggen på min enda fru. Däremot skulle det vara kul att köra baklänges. 999, 998, 997…

Blev du sugen? http://www.platespotting.com. Där finns fakta och regler. Det duger inte att ha sett rätt nummer på en bil på bio. Endast nummer som spelaren själv sett live räknas.
Jag själv slutade tvärt när våren kom. Insåg att jag skulle missa alla underbara vårtecken. Insikten kom när jag cyklade omkring i Laholm och glodde på bilskyltar och var på gränsen till en trafikfara. Däremot brukar jag skrämmas i familjen varje gång jag ser en 001. Det finns minst två stycken i Ystad.
”Nu börjar det klia igen… Ska jag? Ska jag inte? ”
”Inte! Absolut INTE!”
”Vi kunde göra det allihopa. Tävla inom familjen.”
”TÄNK INTE ENS TANKEN!!!”

Vågar vi bry oss?

Det behövs fler människor med civilkurage. Om vi hjälps åt och bryr oss mer om våra medmänniskor skulle vi få en bättre värld. Det är sanna ord som låter så bra i teorin. Hur är det i verkligheten. Rädslan om sitt eget skinn och sin familj är säkert ett stort skäl till att det blundas för saker vi ser i samhället. ”Var och en sköter sig själv tänket” har tagit över det som jag tror var mer självklart förr. Att man ställde upp för sin medmänniska som råkat illa ut. Jag inbillar mig att problemet är än större på stora orter av naturliga skäl. Repressalier för vad som händer om man vittnar gör att personer till och med fegar ur och tar tillbaks det de sagt tidigare. Hoten de fått under väntetiden är så skrämmande att de struntar i om de döms för mened.

Om några veckor har det gått tjugo år. Ändå händer det att jag och Solveig ibland tar upp en sak som hände i närheten av där vi bodde. Vi förstod vad polisen menade där han talade från hjärtat, men samtidigt var det tragikomiskt och sände ut egendomliga signaler i etern.
En av mellandagarna hade jag precis tänkt ut ett vinnarsystem på stryktipset. Jag satte mig i bilen för att åka och lämna in kupongen. I vanliga fall brukade jag blinka höger och köra nio km och nå fram till metropolen Ullared med sitt omtalade GeKås. Eftersom solen lyste upp och det gnistrade i snön bestämde jag mig istället för att blinka vänster och sedan ta in på ”Hallands vackraste väg” som går mellan Gällared och Askome och vidare till spelkiosken i Vessigebro. Man följer Ätran som slingar sig fram längs med vägen, en bra stund. En underbar vägsträcka som jag även cyklade flera gånger. Jag njöt till fullo där jag denna mellandag sakta krypkörde och hade turen att inte ha någon bil i bakom mig.
Under samma tid i Ullared föregick andra aktiviteter utanför spelbutken dit jag brukade åka annars i detta ärende. Några personer hade kommit fram till dagen D. De hade noga förberett sig några dagar och minst av allt haft något jullov som jag hade från jobbet på skolan. Gänget som fick namnet Militärligan hade stulit några bilar i Varberg som de placerat ut vid strategiska ställen. Ett täckt lastbil stod och väntade en km från vår bostad. Nu rusade de in på de två närliggande bankerna Sparbanken och Föreningsbanken vid parkeringen och hade vrålande önskemål om snabba pengar. Under tiden höll en i ligan allmänheten i schack med att vifta med ett maskingevär genom det delvis uppsågade biltaket på vanen, så att alla som kom längs med vägen hajade till.
Vi kände ett par av människorna som jobbade i lokalerna. Jag struntade i de två miljonerna utan tänkte mest på mina medmänniskor bakom kassan som skulle leva vidare, helst kunna sova utan mardrömmar i framtiden och dessutom ta sig tillbaka till jobbet och klara av att både koppla av och koppla på sin yrkesroll.
Jag kommer inte ihåg hur lång tid aktiviteten pågick. Gick säkert snabbt. De var välorganiserade. Vet att de åkte iväg i åtta km och brände upp vanen efter det att de lastat över pengarna och hoppat in i den täckta lastbilen. Körde några mil. Lämnade fort 153:an och bytte fordon igen efter att ännu en gång bränt ett flyktfordon. Avslutningsvis gick ligan upp i rök för allmänheten och lämnade bara kvar siffror i ouppklarad brottstatistik, en kassa som inte stämde mellan debet och kredit, men framför allt sår som kanske inte syns på utsidan.
Nu knyter jag säcken i detta allvarliga inlägg. Polisen intervjuades på Västnytt. De hade inte hunnit till platsen trots att det fanns en liten polisstation i anslutning till torget.
”Jag är glad att jag inte var där”, sa den utbildade mannen i polisuniform, från sitt hjärta rakt in i våra vardagsrum och såg mycket lättad ut.
Med facit i handen förstår vi honom. Den lokala polisen och Militärligan tävlade inte i samma klass. Militärligan hade året innan stulit 124 kulsprutepistoler, 92 automatkarbin 4 och fem ksp 58.

Fotnot: Jag gick in på Wikipedia för att fräscha upp minnet. Det var inget nybörjargäng. Medlemmarna i Militärligan var med i Hemvärnet samt var reservofficerare. Jag tänker inte göra reklam för vad de lyckades med utan bara nämna att ligan sprängdes 1993 efter ett nytt rån i Heby. Läser att en av medlemmarna hade samma namn som jag hade en gång i tiden.
En av de åtta var en kvinna. Jag gissade rätt. Hon var fästmö till ledaren.