Ondskan har många ansikten

Vintersolen stack i ögonen när jag kom ut från Varbergs bibliotek. Framför mig i trappan gick en lång man med vitt hår. När han vände färdriktning såg jag det onaturligt bruna ansiktet. Det hade gått drygt tjugo år men mannen såg ut precis som då. Mina knogar vitnade när jag höll hårt i den tunga tygkassen med böcker. En inre spärr hindrade mig från att drämma kassen i bakhuvudet eller åtminstone skicka ner kräket i snöhögen som kommunen så tjusigt skottat upp. Med ord skulle jag inte nå någonstans.

På perrongen i Halmstad stod vi otåligt och väntade. Min kompis hade låtit sin lillebror följa med på utflykten till Göteborg. Vi skulle ut och vädra våra gratiskort från SJ. Bröderna gnabbades om något. Svor och spottade. Själv stod jag vid den stora anslagstavlan och läste. Trots tågförseningen fanns inga andra väntande resenärer. Syntes inga till. Ändå stod han där plötsligt. Nära mig vid tavlan.
Man kan aldrig lita på SJ”, var hans oskyldiga öppningsreplik.
Jag minns inte min ålder. Troligtvis i gränslandet till tonårsåldern. Vi hade precis fått tillåtelse att åka ensamma utan föräldrar. Jag var väluppfostrad. Visste hur man tilltalade främmande människor. En sida av mig förstod att mannen antagligen tyckte det var trevligt att prata med mig för att jag inte svor. Just då. Jag sa säkert inte så mycket. Svarade bara artigt på tilltal. Vi pratade väder. Han frågade vad vi skulle göra för spännande. Jag var ingen öppen bok men tyckte heller inte det fanns någon anledning att glida på dessa naturliga frågor. Jag tror till och med att jag upplevde det som trevligt att en kort väntande stund prata med en okänd vuxen som verkade intresserad av mitt vardagsliv. Svårt att säga om det rörde sig om fem minuter eller mer så här i backspegeln. Nu i efterhand söker jag efter andra tecken. Tecken som jag lärt mig genom steg i livets skola på hårda asfaltgator. Tåget kom och jag hängde på mina kompisar igen. Det var mitt på dagen så jag gissar på att vi var på väg till Ullevi för att se på fotboll med mitt favoritlag Änglarna.
På perrongen i Göteborg dök han upp igen vid min sida. Min ”nya gamla” kompis. Alldeles vitt hår och chokladbrun i ansiktet vid fel årstid. Med en forcerad röst ställde han den mest knasiga fråga jag någonsin hört från en främmande människa:
Ska du följa med mig till Daghotellet? Mitt emot stationen.”
Först hängde min hjärna upp sig på det nya ordet som jag aldrig hört förr. Vad sjutton är ett daghotell? Sover man där på dagarna? Antagligen körde jag redan då med taktiken att tramsa till svaret. Vinna tid. Plötsligt lät han inte trevlig längre. Tjatade på som ett trotsigt barn vid godisavdelningen. Han tog aldrig i mig. Jag tyckte bara det var så helknäppt att en främmande vuxen man ville att jag skulle följa med honom istället för att gå med polarna och se Änglarna. Inte ens om Oliva Newton-John hade frågat mig om vi skulle fika på ett Eftermiddagshotell och jag hade fått smeka hennes läderbrallor från filmen Grease hade jag svikit en dödspolare. Jag nämnde aldrig episoden för någon. Inte ens för mina föräldrar när jag kom hem. Antagligen tyckte jag det var för knäppt. Sparade episoden istället, i ett hemligt rum där så mycket annan bråte fanns.

Jag blev äldre. Som alla blir när tiden går. Psykologi är ett av flera ämnen som jag studerat flitigt genom åren. I verkliga livet och i yrkeslivet kunde jag sedan omsätta kunskaperna. Nu är jag inte lika naiv och blåögd längre. På gott och ont. När jag läste på bibliotekarielinjen i Borås tvingades jag åka först motorvagn till Varberg och sedan vanligt tåg vidare till min barndomsstad eller till kompisar i Göteborg. Det hände ett par gånger att jag såg mannen med det speciella utseendet på Öresundståget. Då gick mina tankar tillbaks till äcklet.
Inte var just jag så speciell att jag råkade vara först. Han måste ha försökt tidigare och framför allt senare. Visst lät han på gränsen till irriterad av sitt bakslag. Trots min ringa erfarenhet av udda personligheter tyckte jag att hans krav var det dummaste jag hört. Jag blev så förvånad över hur en trevlig människa kunde byta personlighet utan att det hänt något. En konst jag inte behärskade fullt ut ännu i den åldern.
Hur hade han agerat i mörker i en trång gränd om han var sådan mitt på ljusa dagen bland en massa andra resenärer på perrongen i Götet? Vad lever han för liv nu? Har han verkligen kunnat klara sig undan rättvisan under alla år med den osunda driften? Han var då som nu välklädd. Såg ut som en affärsman. När datorn blev vardagsmat måste snubben ha firat julafton varje kväll när han dräglade över sitt gedigna fotoarkiv.
Jag skulle inte kunnat anmäla honom för något. Varken då eller nu. Först måste han gå fler steg i sina smutsiga grova skor. Han är heller inte ensam. Det vimlar av skygga kusiner med liknande intressen. Det skrämmer mig. Nuförtiden handlar det inte om äckliga gubbar med en godispåse som de små barnen ska akta sig för. Det behöver inte ens vara en man. Sist hörde jag min dotter berätta att en bil stannat till vid hennes förra skola och att ett medelålders par hade frågat en klasskamrat om hon ville åka med en sväng med deras bil. Bilen hade registrerats flera dagar utanför skolan. Nu krypkörde den bredvid tjejen och fönsterrutan gled ner. Till saken hör att hon bodde bara ett par stenkast från skolan. Som tur var så var hon inte lättlurad till sin natur.
Kanske har jag skrämt mina barn när de var yngre. Pratat mot mig själv om att man ska vara trevlig och artig mot alla människor. Även de man inte gillar. Jag vet hur extra trevlig en av dem kan vara mot alla. Varnat för att tilltala människor som frågar efter vägen från en bil. Även om det finns personer i närheten. Det räcker med en fuktig trasa med en vätska… Bättre säga något snällt och försvinna bort. Aldrig gå för nära. Inte låta sig luras av en smart vuxen med en neutral öppningsreplik. Givetvis vet jag att det inte går att helgardera sig. Sätten kan vara så mycket mer raffinerade än så. Godis från en skrynklig påse lockar inte längre kids som får snask bara de tjatar i affären.
En elak sida av min personlighet skulle vilja rispa bort skokrämen i ansiktet på snubben som tog ett bett från min barndom. Ändå ställde han endast en fråga. Jag lider omätbart mycket mer med de anhöriga som önskar att deras älskade barn istället bara fått denna fråga och sedan kommit levande från pratstunden när de råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Vissa saker ska inte förlåtas. Får inte förlåtas så länge ondskan förmörkar våra rättigheter. Den här texten tillägnar jag alla människor som haft barn som råkat illa ut.

Annonser

En manlig blogg

Det är intressant det här med bloggar. Innan juni i år hade jag mina egna åsikter om vad en blogg var för något. Jag vill inte i detalj gå in på mina smutsiga, elaka, vidriga tankar som kretsade runt i mitt huvud. De flesta tankarna hade hamnat där efter några felbesök genom åren. Dessutom hade jag läst om ämnet i tidningar och skrattat åt skämt på film. Alltså kunde jag ALLT om vad en blogg var för något skräp.
I slutet av juni gjorde jag något som inte är så vanligt för män. Jag blev med blogg. Visst var min fru inblandad. Det blir ofta så när det handlar om befruktningar. Under våren hade HON sått ett frö. 😉
”Det är klart du ska ha en blogg. Skulle passa dig utmärkt.”
Sakta växte tanken i min kropp under veckorna – som blev till månader. Till slut kunde jag nästan känna hur det sparkade i magen. Samtidigt får man inte glömma bort att det gjorde så ont på slutet. Jag fick problem att gå och började vagga som en gås. Satt mest. Jag kommer aldrig att göra om det. Det var komplicerat och krampaktigt innan den föddes. Vet inte om det var för att jag var förstföderska eller bara av skälet att jag var man och de flesta aldrig gör det.
”Aldrig mer” skrek jag rakt ut i den regniga Midsommarnatten när det började närma sig högtidsstunden och allt tekniskt krånglade som mest.
”Bara håll ut. Dra djupa andetag. Andas sedan lugnt.” tröstade Solveig som hade två erfarenheter i bagaget.
”Lätt för dig att säga. Föda små nätta tjejer är väl inget märkvärdigt. Är det du eller jag som ska föda en tjock bloggbaby? Snart struntar jag i det här.”
”Du kan inte ångra dig nu. Hur skulle det se ut? Du är halvvägs. Titta på skärmen. Tänk på något roligt. Vad ska den heta?”
”Du försöker bara lura mig. Vad sjutton är en WordPress-moderator? Jag vill ha en sugklocka och hit med lustgasen NUUUU!!!!”
Inte gick det lättare när jag tryckte på översätta. Då trodde jag att jag skulle bli helknäpp. Jag är inte bra på engelska men nu funderade jag skarpt på om jag var och är svensk sedan födseln. Eftersom mina föräldrar är döda är det inte lätt att kontrollera i efterhand. All text var grekiska. Jag gav upp och satte mig ner på golvet. Tjurade i tre sekunder. Sedan vände det tvärt. Överdosen av lustgasen fick mig att börja tokgarva åt eländet. Vilken svenskengelska det blivit av den engelska texten. Tur att några andra förstföderskor hjälpte mig via E-mejl när jag körde helt fast.

Det har gått ett tag. Tiden har runnit iväg. Min blogg fyllde halvår för ett tag sedan. Jag har tagit mig tid att vandra runt bland andras bloggar. Så många olika typer det finns och så många roliga och intressanta människor som bloggar. Jag är givetvis svag för de med humor och de som kan bjuda på sig själva. Varva högt och lågt. Blanda skämt och allvar. En del är jätteduktiga på att skriva eller ta fina kort. Jag har några favoritbloggar som jag besöker varje dag med ett leende. Dessutom har de ofta till höger en lista med bloggar de själva följer. Det blir som en spännande julklappslista till mig.
Nu är det såhär att jag är lyckligt gift med EN kvinna. Ännu bättre är att samma kvinna INTE är svartsjuk. Vet inte om jag accepterat att hon hade haft hundra kompismän. Hon säger att jag inte hade gillat det. Då är det väl så. Kvinnor har alltid rätt. Solveig retar mig ibland. Kommer in och undrar om jag har tid med henne en minut eller om jag är upptagen med någon Diana i Australien eller Meg någonstans i Kisa.
”Kliv på. Det var bara Cameron Diaz. Hon ville vi att skulle fika nästa gång hon hade vägarna förbi Ystad.”
Jag har försökt några gånger att leta män. 😉 Men jag blev megapopulär. Jonas ville att vi skulle träffas på ett Internetcafé på ett glas mellanmjölk. Peter att vi skulle sjunga duett i Malmö. En finsk Marc att vi skulle raka av oss håret. En dansande fotbollskille att vi skulle smita in på Ullevi mitt i natten när det var stjärnklart. 😀
Så lätt ger jag inte upp. Jag kan inte hjälpa att jag är lagd åt det andra hållet. Jag står för det. Jag har ändå envist letat vidare. Någonstans finns den rätte. En man som har en blogg och samma vida intressen som jag. De få män jag har hittat har mer varit intresserade av något speciellt ämne. Målat in sig i en nisch jag inte kan så mycket om. Då blir det inte att jag släpper iväg en sådan här kommentar. ”Snygg fågel du tagit kort på. Hur många taggar är det? Pratar den goja? Får honorna två eller tre barn? Ska den vara så röd på huvudet? Mås den riktigt bra. Vad är normaltempen… tar man den i näbben eller… du behöver inte dra i alla fjädrar om dess härkomst.”
Det finns en gräns för min tramsiga ådra. Jag flyger istället vidare till nästa kvinnliga blogg.
Tänk att vi aldrig har träffats. Jag och mina osynliga NYA vänner. Ändå känns det som om jag känner vissa riktigt bra vid det här laget. Som alltid är det svåraste att få tiden att räcka till. Jag skrev ett långt personligt brev upp till Fredrik. Ni vet Sveas huvudfader. Han har inte svarat ännu. Mitt förslag är briljant. Hoppas att jag kommer att få något slags pris. Ett tidspris. Eller tidlöst pris som jag kan hämta över en lätt måltid den 10 december. På ett vis är det både smart och enkelt. Läs noga nu!
Varje dag i veckan när vi sover som djupast införs vintertid. Klockan blir ett istället för två. Visst var det en smart idé? Jag gick in på några fler detaljer om Fredrik hade slut på sina. Tänk på det ”braiga”. Vi kommer att bli yngre än vad vi skulle varit annars om klockan bara sprang iväg som vanligt. 😉
Fredrik ger säkert med sig. Kliar sig i håret och fattar rätt beslut. Glöm sedan inte att ställa tillbaks klockorna en timme när ni lägger er med tanke på bloggtimmen. ”Bosses bloggtimme” borde den döpas till. Jag ser tidningsrubriker, text-TV och nyhetsprogram påminna det svenska folket. Sedan blir det till en vana. En trevlig vana. Andra länder kommer att följa efter 🙂
Man kanske skulle skaffa en till? Ensambarn blir så lätt bortskämda. Varför inte adoptera en blogg från ett fattigt land.
Blogg på Er alla läsare. Helst ni som orkat läsa ända ner till denna rad. 😉

Tillägg: Jag har stött på en mycket bra manlig blogg sedan jag skrev detta. Livsnjutaren är hans alias. Den bloggen rekommenderar jag varmt. Gör gärna ett besök. http://siotiumest.blogspot.se/