30 år – jag lever fortfarande

Jag lyfte på det fina locket till hjärtat av trä som jag fått av min flickvän. ”Tar du tre godisbitar varje dag räcker de tills vi ses igen”, stod det på insidan av locket.
Trotsigt stoppade jag i mig ett par bitar. Sög på dem och tänkte att jag fortfarande var fri att göra vad jag ville. Mådde jag inte lite bättre efter duschen? Bara jag slutade dricka så kopiöst skulle jag förstås sluta kissa en gång i kvarten. Saker hörde ihop i ett kretslopp. Skulle jag ringa storebror på hans jobb och ställa in ”taxin”? Borde kanske ringa en optiker och beställa en synundersökning. Fast allra först borde jag göra klart självdeklarationen. Men oj vilken Londondimma det var på hjärnkontoret.

Två dagar senare stod diabetessköterskan ”Dyster” i mitt rum med en hög böcker i famnen. Jag hade hunnit skoja med flera sköterskor, som antagligen uppskattade en patient som var trettio år yngre än näst yngsta på avdelningen. När jag själv skulle ta mitt livs första spruta i min 50-kilos kropp med 0 procent fett, kom en tjej in med sprutan på ett fint silverfat. Det var givetvis ett internt skämt från en fras som jag slängt ur mig tidigare.
”Dyster” var inte elak men sorglig. För att ha något att säga frågade jag henne som var expert inom området.
”Hur lång tid tar det innan jag blir inställd och kan åka hem?” Hon skruvade på sig. Ville först inte svara. ”En del blir aldrig inställda.” Det där var pedagogik och psykologi, på samma gång, när den är som bäst. 😉 ”Här kan du läsa på om diabetes 1. Sedan kan vi träffas om några veckor”, sa hon och försvann diskret ut ur rummet.

Bibliotekarien som för bara sju veckor sedan kommit hem från Universitetet i Umeå med en skärpt inlärningsförmåga och en otroligt vältränad kropp öppnade första boken. Strax noterade han yrkesmässigt att tryckåret i alla böcker var långt tillbaka i tiden.

Det enda jag ska nämna från det dystra innehållet är följande mening:
MEDELLIVSLÄNGDEN FÖR DEM MED BARNDIABETES ÄR 30 ÅR.

Idag tangerar jag. Imorgon, om jag lever så…

Det är bara att krypa till korset. ”Dyster” hade rätt men svarade fel. För en person utan skyddsnät skulle kunnat ge upp av att höra de mörka orden, 48 timmar efter diagnosen. Tänk vad ord kan väga mycket. De är så lätta att kasta ur sig. Kan hamna i fel ordning. Såra, skada och till och med förinta när det är som mörkast på himlen.

Jag har material, synpunkter, minnen som räcker till en tegelstensbok som skulle både beröra, ”skaka om” och ställa saker på sin spets. Diabetes 1 är en otroligt individuell sjukdom där ägaren till kroppen sitter inne med expertkompetens för just sin kropp.

Ps.
Imorgon är det sista dagen att gissa på 80-talslåtar från 3:e skivan.
Ha en bra Alla Hjärtans Dag. Sköt om dig! Bjussa på en kram eller ett samtal till någon ensam person. Själv ska jag åka på utflykt med min gamla flickvän – hon med godisträhjärtat. ❤

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol.

Pigga upp november

Om jag ska rangordna de tolv månaderna kommer november på sista plats. Visst är det taskigt, men ärligt skrivit. Därför uppskattar jag de där dagarna som dimper ner med sol och inte alltför mycket blåst. Eftersom det fortfarande inte varit frost här finns det olika sorters blommor kvar i trädgårdarna. Än så länge har jag haft fyra härliga dagar då jag sökt mig till mitt älskade hav.
Detta år har jag förberett mig med olika knep för att hålla dysterkvisten på avstånd. Ett säkert kort är att alltid se till att det finns färska färgglada blommor i en vas på köksön eller någon annanstans. Jag tycker om att vila mina ögon på blommorna. Unnar mig gärna en halvtimme i badkaret med skum, något gott att dricka, levande ljus och behaglig musik i bakgrunden. På Facebook har jag en tävling för att pigga upp andra. Jag har startat en Tipstävling med mig själv där jag ska jämföra mina resultat med fyra olika sätt att bli miljonär på. Undra om det blir system eller enkelrad som är min väg till att bli miljonär. 🙂

Om det kommer en dag då det inte alls blir ljust på hela dagen, då det vräker ner ”regnskott” mot fönstren och hela kroppen strejkar på olika sätt, är det mer akut. Då blir det planen F för film. Jag har nämnt att vi haft tio säsonger med Filmmys för Familjen Lidén där vi även satt personliga betyg. Alla filmer där jag satt högsta betyget tio eller nio har de fem översta facken i vår DVD möbel Benny. Jag inser att jag varit ytterst generös med betygen. Gett klart flest tior av oss fyra i juryn. Nu är det upp till bevis för dessa filmer. Jag tänkte vid lämpliga tillfällen se om en film och koncentrera mig på 11 olika områden där jag bedömer och sätter betyg. Då blir det en mer proffsig bedömning. Inte i samma klass som när jag läste Drama-Teater-Film på universitet i Umeå. Då plockade vi ner filmerna i minsta möjliga filmsekvens. Jag vågar inte visa betygen för varje område, men totalpoängen kommer jag att bjuda på. Har inte bestämt mig om jag ska lotta bland aktuella filmer eller välja film vid varje tillfälle. Blir nog det sistnämnda.

Om inget hjälper mot Novembermörkret kan man lura hjärnan med att ex. läsa en sådan här diktbok och längta sig fram i tiden till en porlande vårbäck, hemvändande flyttfåglar och ett gult hav av raps.

Viktigast är att försöka hitta det lilla i det stora grå. Stunderna kommer aldrig tillbaka. Det låter hårt men är sant. Min önskan är att det kommer lagom med snö och lyser upp den skånska kletiga leran precis till advent. Då smyger jag ut och gör en ängel i snön. Hoppas att någon med barnasinne hänger på.

Nu avslutar jag med att skriva precis tvärtom emot mig själv. Det finns ett läge då jag tycker att november är den bästa månaden på hela året. Om jag håller på att skriva på ett manus och befinner mig långt bort i tankarna finns det ingen bättre månad att skriva i. Få saker lockar iväg mig från skrivandet. Timmarna kan försvinna i en hast och mycket kan bli gjort. November 2014 låter som en bra start på bok nummer tre. Jag kan räkna till tre. 😉

200 inlägg

Detta är inlägg nummer 200 på min blogg. En ny gräns är nådd. Ett rätt häftigt tal. Just det talet förknippar jag annars med tre händelser i livet.

En kurva och en raksträcka på en friidrottsarena. Det var en speciell känsla att dra på i kurvan med spikskorna på. Helst inte mötas av motvind på rakan och helst inte ha åkt på att ha ytterbanan där man inte såg sina konkurrenter under hela kurvan. Om man inte hade snigelfart…

En annan speciell känsla var när jag nådde 200 högskole- och universitetspoäng. Jag firade inte. Annars startade vi tidigt. Vi var nämligen så lyckliga när vi hade fixat en hel poäng så vi ställde till med stor fest. Sedan blev det en ny efter två poäng…
”Vi har gått en hel vecka på högskolan. Vad vi är bra!”
Egentligen var det en bluff. Vi hade inte haft någon tenta och stod kvar på noll poäng.

För mig personligen är 200 mest magiskt i ett annat sammanhang. Jag läste på universitetet i Umeå. För första gången hade jag haft en tenta där man kunde få väl godkänt. Innan var det bara underkänt och godkänt som gällt i min studievärld. Denna fredag fick vi tillbaks våra skrivningar. Jag noterade att jag missat den högsta gränsen med en halv ynklig poäng.
Vad gjorde det två timmar senare. ÄNTLIGEN nådde jag drömgränsen i bowling. Inte 301 poäng. Inte ens maxpoängen 300 poäng. Utan just 200 ljuvliga poäng. (203 om jag ska vara exakt.)
Jag var bara en glad amatör. Men det hade blivit rätt många serier genom åren. Ibland hann vi inte med att gå i skolan. När jag läste på Bibliotekshögskolan hände det x antal gånger att de tre B:en missade trista föreläsningar och istället höll till i bowlinghallen. Bosse, Boel och Björn.
Nu i Umeå var min spelkompis en jättesnäll kille från Island som jag fått låna från hans flickvän som gick i min kurs. Hon ville att han skulle lära sig svenska och vad vore bättre än en äkta hallänning som inspirationskälla.  Undrar ni vad han hette? Är det viktigt? Han hette också Björn. Tydligen måste man ha ett namn som börjar på B för att spela bowling med mig. Baronessan! Läser du detta? Ska vi lira en serie? Nåväl. Vid några tillfällen genom åren hade jag varit nära. Nära räknas inte. Minns hemska ögonblick när sista käglan stått och gungat och sedan rätat upp sig igen. Bara för reta mig. Eller så satt någon liten rumpnisse i hålet och satte kvickt upp den när jag hade händerna halvvägs uppe för att fira med ett djungelvrål, som jag satte i halsen sekunden efteråt. 199 poäng var mitt personbästa. Ända tills denna magiska fredagseftermiddag. Efter det har jag aldrig varit i närheten. Gör inget. En gång är också en gång. 😀
Vid de gånger vi lirat bowling i familjen, jag Bolveig, Bennifer och Bizette 😉 var det mera disko än sport. En massa blinkande och skränig musik. Inte konstigt att de har så höga priser. Visserligen effektfullt och kul när det är födelsedagskalas men inte annars. Här i Ystad stängde de bowlinghallen någon månad innan vi flyttade hit. Vet inte om det har något samband. Vad tror du? 😉

Längre än näsan räcker; del ett

Pekfingret och tummen vilade på var sin sida om näsryggen. Sakta förde Pierre fingrarna upp och ner som i ett mantra. Tärningen vilade i den andra kupade handen.
Han studerade de sex alternativen på lappen innan kuben med de 21 svarta ögonen fick sköta beslutet åt honom. Oturligt nog rullade tärningen in under soffan. Den skamfilade soffan som var den enda möbel som Isabell lämnat kvar efter sin snabba sorti. Han släppte taget om näsan och lät sorgen komma tillbaka som en bumerang.

Det var ironiskt att tänka på att det var i den soffan som han ertappat henne. Han hade fortfarande inte haft kraft och energi att be någon om hjälp att putta ner soffan fyra våningar. Första timmarna skulle han haft tillräckligt med adrenalin för att kasta ut den från balkongen med sträckta armar mot himlens kaskad av störtskur. Då hade känslorna åkt snabbhiss mellan djup förtvivlan och högt okontrollerat vansinne.

Pierre hade haft en röd ros i munnen. Nyinköpt på torget. I väskan låg en flaska Dom Pérignon som behövde komma in på kylning. I en koboltblå ask låg något runt och blänkte på en sammetsbädd. Han var så barnsligt nöjd med att kunna överraska. Sista visningen hade avbokats och gjort den tidiga hemgången möjlig. Idag skulle han säga det. Blev svaret ja var det för resten av deras gemensamma liv. Spänningen låg och darrade i luften fast Pierre innerst inne var tvärsäker på ett positivt svar. En sista gång gick han igenom talet och stunden när han skulle gå ner på knä vid den öppna spisen. Det skulle bli vackert som i en saga. Vad kunde gå fel? Han kände sig som om han svävade fram genom livet. Livet kunde aldrig bli bättre än så här när drömbruden skulle föras till altaret.
Med en blandning av spontanitet och beslutsamhet låste han ljudlöst upp dörren. En tagg från stjälken rispade till överläppen. Den tatuerade delfinen på den välsvarvade bakdelen gjorde djupare jack än så. Såret frätte till på insidan och lämnade osynliga spår som övergick till ett blödande ärr som senare skulle pocka på uppmärksamhet under de ensamma nätterna i en öde dubbelsäng. En säng för två synkroniserande varma hjärtan.
Pierre mindes alla vakna vridande vargtimmar i skrynkliga lakan som samlade på en hög av vemod, när sovtåget hade gått och lämnat honom ensam kvar på perrongen. På helgerna kunde han ligga hela dagen och stirra på fuktfläckarna i taket eller följa spindlarnas trådbygge tills solen försvann bakom takåsarna. Om det åtminstone hade suttit en snopp på andra sidan delfinen. Då kunde han fått nytta av sin nyinköpta avbitartång. Nu var det istället den trevliga kurskamraten Sara som bekantade sig med hans intimaste hemkvarter. Ilskan hade runnit av honom som vatten på en gås på tröskeln till vardagsrummet. Någon sekund kändes det nästan som om han skulle be om förlåtelse för att han stod där i dörröppningen. Att han skulle värpa fram något tamt som en person som inte hade alla getterna hemma kunde ha sagt. När hissen inte gick ända upp. Eller alla flingorna inte låg i paketet.
”Mitt favoritdjur är också delfin.”
Istället hade Pierre blivit stum, som om orden inte längre visste hur de skulle bildas. När dörren slog igen bakom honom kom ilskan tillbaks och käftade med förnedrelsen. Han hade kommit in i chockfasen som de lärda så tjusigt skulle ha formulerat tillståndet. Han hade inte suttit i ett väntrum och samlat mod bakom en tummad tidskrift inför ett eventuellt dystert besked från en doktor. Han hade bara flugit rakt in i stormens virvelvind med huvudet före. Utan skyddsnät. Overkligt. Detta hände inte Pierre Rydell. Vilka andra som helst i en film, i någon hopsnickrad novelltext eller i vänkretsen. Men inte han och Isabell. Deras relation var tajt som ett lim. Alla sa just så. Eller visste de mer?
Pierre klippte med ögonen av det starka minnet och böjde sig ner på knä. Han sträckte ut sin fulla armlängd och med pincettgreppet fick han till slut fram den gröna skygga tärningen. Fem svarta prickar stirrade mot honom. Han behövde inte läsa på lappen. De sex alternativen var redan memorerade. När det gällde den biten hade han inte lämnat några smulor åt slumpen.
”Umeå”, sa han till sig själv.

En sista titt på lappen med de sex ortsnamnen fick honom att inse att förmågan hade gått i arv. Det behövdes inget hokuspokus, inga levande ljus med dansande glas, tarotkort eller kaffesumpar. Sanningen var enklare än så. Den låg aldrig längre bort än en strykning mellan ögonen.
”Tänk intensivt på någonting gott du verkligen vill ska hända.”
Farmor hade inte gjort någon stor affär av saken. Hon hade bara lugnt tittat honom djupt i ögonen och sakligt sagt det på underbart sjungande västerbottniska med sin kärva hesa cigarettröst
”Pierre. Du har det. Var rädd om gåvan. Försegla den väl. Utnyttja den bara i rätt sammanhang. Dra inget skit under galoscherna. Jag förstod redan när jag såg dig första gången att du skulle bära det hemliga vidare. Men du ska veta att en dag försvinner kraften. Fråga mig inte varför.”
Mer hade inte hans farmor sagt.
På sommaren hade Pierre rest ensam upp till henne. Han hade valt vingarna av stål för hundralappen. Vid flygdisken kom impulsen att mäta sina inre krafter. Med vänster tumme och vänster pekfinger gjorde han rörelsen på näsan. Samtidigt hade han tittat intensivt på damen i luckan som lite kort hade sagt att flyget var fullt. Hennes mun var som ett smalt streck. Samma kvinna vaknade nu till liv. Steg för steg. Ögonen började glänsa. Ett leende började leka i ena mungipan och munnen sprack upp i ett brett leende strax innan hon ändrade tonläge åt sammetshållet.
”Det finns visst ett sent återbud här. Att jag inte såg det innan. Det första man blir blind på är ögonen.”
Pierre hyrde en bil på flygplatsen och åkte fågelvägen ut till farmor. Parkerade bilen vid Obbola strand. Rodde sista biten med ekan som låg gömd under det täta snåret. De tre följande dagarna förändrade hans värld. Satte den i gungning. Dörrar öppnades och stängdes. Så väl synliga som osynliga. Han svor Farmors ed i skenet från brasans eld som dansade på träden i gläntan. Efteråt hade de inte sagt många onödiga ord. Deras gemenskap satt djupare än så. Tystnaden var mer talande än de längsta orden i världen. Ändå föll det mesta i glömska de närmaste åren. Skolan, kompisarna, festerna och allt annat spännande tog överhanden. Kontakten med farmor blev mer sporadisk när hennes hälsa avtog. Farmor somnade stilla in en midsommarnatt. Hennes själ sveptes långt bort med sin hemlighet. Pierre hade i den vevan träffat Isabell på Natti Natti i Tylösand. Det hade varit kärlek vid andra ögonkastet. Vid det första hade de bråkat om samma stol.

Nu hade det snart gått sex år. Världen hade gått itu. En trevlig och attraktiv kvinna hade konkurrerat ut Pierre på alla känsliga plan. Han hamnade inte ens på avbytarbänken och höll reda på vattenflaskor och hörnor. När han hade trott att han och Isabell var på väg mot den vitkalkade kyrkan i Torekov, två söta välskapta barn, radhus med täppa och skyhöga bostadslån var Isabells tankar längre bort än så. Hur skulle han någonsin kunna lita på någon kvinna i framtiden? Trots sina bruna ögon hade han varit naiv och helkorkad. Borde han inte ha sett tecken? Små bevis på att allt inte stod rätt till med deras förhållande. Långt innan delfinen guppade omkring i den nötta, slitna soffan. Hur ofta Pierre än rannsakade förhållandet kom han alltid fram till samma slutsats. Det hade inte funnits några mörka moln på deras himmel. Eller var det, det som hade varit för perfekt? Som en tavla av Monet. Saknades de djupa, hemliga långa skuggorna i deras perfekta relation? I svarta stunder jagade han i efterhand orsaker och bevis. Allt hade dock glidit undan som en hal tvål i badkaret och en dag hade han plötsligt insett att deras förhållande hade varit en illusion som hade spruckit som en såpbubbla. För första gången på länge log han, när han tänkte på hur svårt det hade varit att spola ner ringen i toalettstolen.

Pierre hade två veckor på sig innan han behövde registrera sig på Umeå Universitet. Han såg fram mot en termins studier i Drama-Teater-Film i Västerbotten. Det var tillräckligt långt bort från minnenas kvarter. Han skulle få distans till livet. Han behövde samla sina mörka osorterade tankar. Gå vidare. Följa ficklampsskenet och leta upp öppningen i tunneln. Någonstans utanför Hallandsåsen skulle borret Åsa trolla fram gläntan.
Det hade inte varit några problem med att få tjänstledigt från jobbet. Alltid fanns det någon glad prick med fantasi som kunde sälja hus. Det var en attraktiv marknad sedan länge att kränga kustnära bostäder. Tyvärr hade Pierre tappat både glöden och moroten till de snabba klippen. Han hade tröttnat på att se andra få det han själv hade fluktat efter. Inget är för evigt, tänkte han innanför yrkesmasken han så falskt visade upp under visningarna. Det var bara en blekning av tänderna som fattades innan han kände sig som en dålig kopia av sig själv. Falsk som vatten.
Dagen innan resan gjorde Pierre några sista ärenden på stan. På torget såg han den röda bussen. Blodbussen. Spontant bestämde han sig för att tänka på medmänniskorna. När han satt i stolen närmast dörren var det redan för sent. Giftbubblan Ronny från högstadiet fick bussen att gunga till i trappan. Han hade växt på bredden, men hökblicken var intakt.
”Tjänare Pierre. Behöver du också extra stålar?”
”Jag gör det mest för att hjälpa an…”
”Det här är min första gång. Jag har nog sjutton inte tagit sänkan sedan i lumpen.” Så skrattade Ronny till och satte sina grisögon i Pierre. ”Och hur känns det att ha blivit brädad av en flata?”
”Brädad? Flata?”
”Jag hade fan inte tålt det. Hade det varit min käring så…” Ronny slog en hårig knuten näve i andra handflatan.
Sköterskan satte dit en kompress med kirurgtejp i armvecket. Pierre reste på sig. En kort stund senare stoppade han generöst ner hundralappen i Barncancerfondens bössa innan han tog en klunk av den söta saften i muggen. Samtidigt tog han ett tag om näsan och tänkte blandade hämndtankar.
Sköterskan noterade klunken.
”Var saften för stark?”
Pierre hann inte svara på frågan. Ett högt stönande hördes bakom ryggen.
”Mår du inte bra? Ska du ha något att dricka?”
Pierres sköterskas kollega fick aldrig något svar. Varken på första eller andra frågan. Drygt 125 kg man låg redan avsvimmad efter en duns på golvet som fick hela bussen att vibrera.
Pierre hjälpte till med att lyfta upp den bleka Ronny i stolen igen, innan han snabbt lämnade bussen.
Pierre insåg att kombinationen att tänka elaka tankar och farmors förmåga som gått i arv var starkare än outspädd saft. I fortsättningen bestämde han sig för att hålla isär sysslorna. Vagt inom honom hörde han farmors visdomsord vid elden.
”Pojkvasker. Glöm inte att tänka längre än näsan räcker.”

Det var trångt i den gamla franska bilen. Ändå hade Pierre fått magasinera åtskilliga saker hos sina föräldrar. Han körde öster ut mot Ljungby och svängde sedan ut på E4:an, riksvägen som skulle föra honom ända upp till Umeå. Resan skulle ske i två etapper. Första biten var den upp till Täby. Hans sällskap i framsätet var en fulladdad cd-spelare och en klase bananer. Pierre såg i backspegeln hur en svart BMW åkte slalom mellan bilarna för att sedan svänga in snävt framför honom. Det handlade om högst ett par frimärken mellan bilarna. Han lät bilen få ett försprång på några hundra meter. Artigt lät han Ane Brun sjunga färdigt den avskalade gamla dängan ”Big in Japan” innan han släppte irritationen fri och i en ren reflex förde upp fingrarna till näsan.
”Bildåre! Måtte den jä…åka fast i en trafikkontroll.”

Utsikten över Vättern var magnifik. På håll såg han de södra delarna på Visingsö breda ut sig i Sveriges djupaste sjö. Den magiska sjön som så snabbt kunde visa sig från sitt sämsta humör. Synen av den parkerade polismotorcykeln var heller inte så dum. Men det bästa. Det bästa var något tufft svart med mycket hästkrafter under motorhuven, som stod parkerat bakom långa lagens hoj. Pierre höll inne med vinkningen. Han såg bara till att hans egen visare av bilens hastighet tog ett diskret skutt till vänster på instrumentpanelen. Polisen utanför bilrutan såg bister ut. Föraren av den snabba bilen blåste just i en mätare. En väldresserad affärsnisse som såg uppretad ut. Gestikulerade som om han lekte helikopterleken.

Vilket sammanträffande. Alla verkade vara ute och lufta bilen runt Stockholms tullar. Det tog lika lång tid att ta sig från yttre staden till Täby som från Gränna till Södertälje. Pierres blåsa hade också synpunkter på detta. Han ångrade med ens sista kaffepausen på Vägkrogen. Åtminstone påtåren och tretåren. Kunde inte alla 08:or åka under jorden istället, tänkte Pierre och stönade till när bilen hoppade till på ett gupp.
Pierre var inte mycket till sällskap när han ringde på hos Gerhard i ett av de höga blå husen vid Täby Centrum. Det blev mest ja och nej innan han somnade i bäddsoffan.
De hade bestämt sig för att sticka iväg tidigt. Gerhard hade en veckas semester och skulle följa med i bilen till Umeå och sedan ta tåget tillbaka. Redan klockan halv fem rullade de ut från garaget. Först hade de lekt knektleken. Gerhard blandade och kuperade kortleken. Sedan drog de ett kort var i taget. Den som först fick upp en knekt fick äran att köra bilen. Sträckan var satt till sju mil. Därefter fick chauffören stanna vid första bästa parkering och kortleken åkte fram igen. Pierre förlorade hela tiden. Ofta fick han efter sina sju mil köra långt innan en parkering dök upp. Rekordet var drygt sex extra mil vid en etapp.
Gerhard skrockade innan han slöt ögonen igen.
”Kul lek. Gött att ha sovmorgon. Måste du väcka mig för att göra om proceduren? Vi vet ju båda två att du älskar knektar och platsen framför ratten.”
Pierre var frestad men höll emot lockelsen. Ända tills han fick hicka bakom en finsk långtradare. Då började det klia både i och på näsan.
Det funkade varje gång. De sista 28 milen sov Pierre skönt mellan kortvändarstoppen.
”Nu får du snart köpa en lott. Är du snuvig?” frågade Gerhard som i sin tur visade lätta spår på dålig förlorarmentalitet.

Logi var fixat i förväg denna första gemensamma vecka. De gamla lumparkompisarna hyrde ett rum på Gammliavägen strax intill ett rosa hus med en stor klocka på fasaden. De hade gemensamt kök och dusch & toalett med övriga rumshyrare. De såg bara som hastigast till ett äldre par under veckan. Antagligen bodde ingen mer där just nu. En regnig dag spelade de några serier bowling i Teghallen. På kvällen såg de en actionfilm på biografen Spegeln. Ett par soliga dagar besökte de områdena utanför statskärnan. Pierre som varit runt där som barn när farmor och farfar levde kände till många smultronställen. Gerhard blev mest imponerad av utsikten från Tavelsjöberget. Det var värt varje steg och svettdroppe. Rakt ner till höger glittrade vattnet i Tavelsjön. På fredagen tog Pierre farväl av sin kompis vid stationen. Samtidigt tog han ut sin egen cykel som åkt godsvagn upp från Halland.
Pierre hade nästan fått fjäska för att få bo kvar på Gammliavägen. Värdparet ville helst bara hyra ut till gäster dygnvis. De ville inte ha några långliggare. Konstigt tyckte Pierre som betalade det fulla priset och inte alls varit ute efter någon rabatt. Men om detta skulle pågå hela terminen skulle hans ekonom bli mer än ansträngd. Det var hög tid att få tag i en studentbostad. Trots att han ställt sig i kö hade de inte hört av sig. Orsaken blev uppenbar när han gjorde ett personligt besök hos Stiftelsen Bostaden på Östra Kyrkogatan 2. Hastigt gick det upp för honom att ingen annan studieort i Sverige hade så lång kö. Han insåg att det började bli bråttom. Om två dagar började kursen. Det hade varit skönt att ha klart med ett permanent boende. Då var det inte så upplyftande att få reda på att det dagligen var hundratals studenter som desperat hörde av sig. Nu var redan stugorna vid Nydalasjön uthyrda. Värden för Umeå Camping hade gått med på att förlänga säsongen till mitten av oktober. Sedan skulle han ha semester och stänga anläggningen till nästa säsong. Många stackars studenter skulle bli tvungna att tälta. Mysigt en natt på sin höjd när man är tolv år gammal. Inte så lätt när man ska plugga och sköta hygienen. När de kyliga nätterna kom var det kört. Då hjälpte inte ens om man var nykär i en brunbjörn. Jo, de håller väl ramarna stilla när de ligger i idé, fantiserade Pierre när han dystert lämnade bostadsföreningen. Han tröstade sig med ett besök på Nya Konditoriet. Ett mysigt fik mitt i centrum på Kungsgatan, som snart skulle bli hans favoritställe. Inte blev det sämre av att utsikten redan vid första besöket var strålande, d.v.s. utsikten inomhus. Runt borden satt flera söta norrländska tjejer i olika åldrar. Pierre blev även förtjust i dialekten och snappade upp vissa uttryck som han började använda sig av. I smyg började han lyssna på samtal i affärer, på bussen och på det fina stadsbiblioteket. De flesta expediter tog god tid på sig. Var artiga och pratade personligt med varje kund. Det gällde att inte ha bråttom. Pierre blev också imponerad av att människorna här uppe verkade lita på varandra. Han hörde att de varken låste bildörrar eller ytterdörren till husen när de gick iväg. Hur vågade de?FORTSÄTTNING FÖLJER IMORGON. Inte världens bästa ställe att klippa på, men det var för långt för att lägga in allt idag. Här är tio grader kallt i Ystad idag. Bäst att ta på sig bra. Jag önskar alla som kommit ända hit ner i texten en bra onsdag.