Dramatisk smekmånad; del 2 av 2

Jag var en speciell patient som inte passade in i verkligheten. Under i princip varje dag blev jag låg och fick insulinkänningar, trots att jag under våren slutat med att spruta in insulin i min magra kropp.

Jag fick den trevliga diagnosen Diabetes 1 på alla hjärtans dag 1990. När jag kom hem den tjugosjunde februari tog jag fyra doser, 10-6-6-10 enheter. Totalt 32 enheter.

Natten till den första mars måste varit extra tuff när jag vaknade med 1.9.

Den tredje april hade jag återigen nått drömgränsen 0 enheter likt friska personer. Smekmånadsfasen heter tillståndet. Den lugna fasen då det finns möjlighet att vänja sig vid den kroniska sjukdomen. Inte alla med diabetes 1 hamnar där. Som du kan läsa i länken till den första texten fick jag åtskilliga känningar under denna lugna tid. Vilket var orimligt enligt expertläkaren.

När jag lades in på sjukhuset för en operation i slutet av maj ”tvingades” jag ta en liten basdos, 4 enheter, på kvällen. Tyvärr höll det behovet sig kvar under några veckor.
Jag brukade testa urinsockret för att se om det gick att minska dosen igen. Den enda gång som det finns en anteckning i mina blå dagböcker om socker i urinen var efter en halv Budapestbakelse. Annars klarade jag galant en stor Daimstrut.
På grund av fel kostråd från dietisten i februari vägde jag fortfarande inte mer än 53 kg i september. 😦 När jag berättade om direktiven på en veckokurs, som jag gick i Skövde, trodde inte den föreläsande dietisten att det var sant. Hon höll på att gå i taket.
Vad utsökt det var att kunna äta potatismos med en klick smör och dricka mjölk igen och ha sås till maten. Härligt att gå från benrangel till att få lite uns av fett på magen inför kommande insulinpennor. För det hade svidit varje gång under våren när jag stack in kanylen i min platta stackars mage. Jag fick ta sats för att våga plåga mig själv och hade gett vad som helst för ett par bilringar runt magen.

På mitt jobb som bibliotekarie brukade två äldre män hålla till i ett rum. De forskade om bygden och satt med oss personal på fikarasterna. De var snälla men jag ville alltid komma igång och jobba direkt efter jag tankat min kropp. En gång berättade de om en dam som fått diabetes 2. Kvinnan ville inte ta medicin. Istället drack hon blåbärsbladste som enligt henne höll blodsockret i schack.
Vid nästa besök i Skövde gick jag in på hälsokostaffären och köpte en dyr påse. Till kvällen drack jag teet.
Vilken dundereffekt.
Trots att jag inte tog insulin blev det insulinkänningar varje natt, strax efter midnatt. Mitt hemliga mål var visserligen att klara mig utan insulinsprutor så länge som möjligt, men det blev för tufft med de låga värdena på förnatten. Även om jag knåpade ihop skapliga dikter och texter vid köksbordet i Hjo, efter det att mjölken tagit mig tillbaka till livet igen.
Teet var mycket intressant att testa, men för dramatiskt. Jag fortsatte istället att leva på hoppet och att leva sunt.
Vi drog till Stockholm i december några dagar och besökte vänner och favoritplatser. Sedan tog vi nattåget till Umeå.

Underbart att komma tillbaks till min favoritstad och återuppleva platserna där mitt liv tog en oväntad vändning. En vändning som håller i sig ännu – 28 år efter Amors pilar träffade mitt i tian. ❤
Vi hyrde en röd bil och for omkring på vintervägarna. Givetvis en tur till Tavelsjöberget och klipporna vid Obbola. Hade det mysigt med vänner på kvällarna.
När vi tog nattåget hem en vecka senare var det sista dagen i mitt liv som jag inte tog något insulin.

Smekmånadsfasen var definitivt slut den artonde december 1990. Vad glad jag hade blivit om jag hade haft tokfel. Jag var mer optimist då än nu. År 2018 borde gåtan fått sitt svar. Tyvärr är det en liten bråkdel av forskarslantarna som går till just diabetes 1. Vi är en liten grupp. Det är nästan så jag önskar att några rika internationella kändisar fick en släng av just min variant i sin närhet. Jag tror det skulle kunna göra stor skillnad.

https://bosseliden.wordpress.com/2016/11/19/dramatisk-smekmanad-del-1-av-2/

Fotnot: Svarar eventuella kommentarer med en symbol. Jag lever i OS-bubblan och räknar svenska medaljer. Två guld och ett silver. Det smakar mera. 😉

Annonser

Jag tog en gul taxi

Jag hade flyttat till en större lägenhet. Tyvärr låg den längre från centrum. Min tuffa sportbil var såld. Jag rustade mig för att äntligen komma igång med att börja plugga på hög nivå. Denna decemberdag var min cykel sönder. För att hålla igång kroppen beslutade jag mig för att gå in till stan och köpa en julklapp till en söt tjej. Därefter tänkte jag ta den ljusblå bussen hem till Vallås. Mina planer ändrades i samma sekund som jag såg en gul folkvagnsbuss stå parkerad utanför en firma på industriområdet och såg ryggtavlan på killen i postoverallen. Leif var en snäll kille, några år äldre än jag. Ytterliggare några sekunder senare förfinades mina planer och gick från trevlig pratstund till det som pockade i min bushjärna. Ett practical joke. Vigt hoppade jag in i bagageutrymmet. Dörren hade stått lockande på glänt. Jag förstod efter en snabb titt på lasten att det var endast tömning av gula lådor som gällde på denna rutt. Mängder av julkort skulle ner till postterminalen för sortering och stämpling. Jag la mig till rätta långt in med huvudet nerstucket bland några jutesäckar som doftade damm. Ibland kom det in friska kustvindar när vi befann oss en bit från havet och Leif slängde in en full säck. Annars småslumrade jag till mellan varven när bilen rullade iväg på Halmstads gator. Inte konstigt med tanke på att jag varit uppe sedan två på natten och inte hunnit sova på hemmaplan. Jag förstod att Leif vann tid på att ha tomma säckar inne vid chaufförsplatsen och ibland när någon brevlåda var bara halvfull slösade han inte bort tid på att gå runt bilen, utan tog in säcken i förarsätet igen. Någon gång funderade jag på att säga en replik från mitt gömda ställe när dörren öppnades. Kom bara inte på någon som var tillräckligt bra. Kanske hade jag kommit fram fortfarare om jag gått i rask takt, men då hade jag missat föreställningen.

”God jul Leffe. Jag tror att det passar bra att jag hoppar av”… egentligen hann jag inte så långt i monologen. Den chockade blicken, den tappade hakan, det säregna kroppsspråket och det bubblande skrattet som spred sig på Stora Torget i Halmstad, mitt i julstressen, glömmer jag aldrig. Om sanningen ska fram hade jag aldrig vågat göra mitt PJ med vissa andra äldre chaufförer. Där hade jag en osynlig spärr.

Flera år senare, under en varm sommar i Ullared, kom del två. Det blåste nya vindar på posten. Vissa rundor i Falkenbergs kommun skulle tydligen skötas av personal från Halmstad. Samma Leffe. Den här gången var det paket som skulle hämtas i metropolen där GeKås ligger. När Leif kom tillbaka till bilen satt jag fullt synlig och dinglade med de bara benen i bagageutrymmet.
”God jul Leif!”
Han blev naturligtvis inte rädd utan skrattade så det kom tårar. Vilken härlig kille. Alltid med på noterna. Det tog lång tid innan han kunde samla sig till en replik.
”Bobo. Vilken flashback. Hur många år sedan var det?”
”Minns inte men du kan andas ut. Jag drar till Umeå nästa vecka. Nästa gång är vi för gamla. Då vågar jag inte chansa. Vill inte att pumpen ska stanna på dig. Själv skulle jag behövt stege för att komma upp. ”
Jag gav honom en grabbkram.
Nu funderar jag på tredje gången gillt… kanske jobbar han kvar på posten. Det är långt till Halmstad… men det är snart jul och jag känner mig småbusig…;)

Gamla hederliga brev

Skrivet 2005.

Det är så trist när postlådan bara är full av en massa reklam. Då är det bättre att det ekar tomt. Ett mer definitivt besked. Ingen post är lika med inga dåliga nyheter, brukade min mamma säga. Ett bättre namn på min låda nu förtiden borde vara Reklamlådan.

Igår fick jag ett brev från min kära moster. Jag blev glad redan när jag fiskade upp det från den gröna plastlådan. När jag kom in la jag det på skrivbordet. Lät det ligga till sig där medan jag gjorde klart de trista kökssysslorna. Avslutade med att sätta på kaffebryggaren och plockade fram något gott. Såg att det drog ihop sig ute till ett ösregn. I köket blev det mörkt som en höstkväll. Vad gjorde det. I köket regnade det inte. Istället för att tända takbelysningen letade jag fram ett stearinljus och tändstickor. När jag hällt upp det rykande kaffet sprätte jag upp brevet med min morfars gamla brevsprättare.
Carpe Diem. Fånga dagen. Sakta läste jag igenom texten. Njöt av varje mening. Under påtåren läste jag igenom brevet igen. Så har jag alltid gjort med brev jag fått genom åren. Ibland fantiserar jag över hur det såg ut när brevskrivaren började med sitt tomma ark. Var någonstans satt de? Våndades de? Eller flöt det på? Vad tänkte de på när de skrev? Saknade de mig? Efter att ha fått ett personligt brev kan jag gå och mysa hela dagen, vara glad i flera dagar om det vill sig väl. Så lättroad är jag. 🙂
Annat är det med de personliga reklambreven som dyker upp med jämna mellanrum. ”Hej Bo! Just du är utvald. Missa inte chansen. Du har bara tio dagar på dig.” Varför bara tio dagar? Är vår vänskap inte värd fler dagar? Varför äcklar nästan sådana brev mig? De känns som ett intrång i mitt privatliv. Jag slår bakut direkt och skrynklar ihop papperna och tänker snusförnuftigt att jag vill hellre ha kvar skogen. 😦
Tyvärr blir det glest mellan de gånger de dyker upp, de gamla hederliga breven. Det är mitt eget fel. Sedan vi skaffade barn, stort hus, firma, internet och mejl räcker inte tiden till. Skriver jag inga egna brev kan jag inte heller räkna med att få några. Sådan är den oskrivna lagen. Att kärleksbreven slutat att dyka upp är bara tur för familjeidyllen, även om jag och Solveig brukar skämta om det när jag kommer tomhänt tillbaka.
”Du har väl inte gömt undan mina kärleksbrev?” 😉
Inte konstigt att vi vill ha lön för mödan när vi riskerar våra liv, när vi går till och från postlådan. Inte så himla kul att riskera livhanken för en bunt med reklam fem dagar i veckan. Vår postlåda finns nämligen på andra sidan vägen i en skarp kurva. Från påsk till sommaren är slut rullar ungefär tusen fordon varje timme förbi vårt hus. Jag har räknat dem vid några tillfällen. Det är sjuttio kilometer som gäller som hastighetsgräns, men den skylten är det inte många som följer. Många skulle kunnat bli av med körkorten.
Jag har aldrig på mig sandaler eller tofflor under uppdraget. När jag fiskat upp posten gäller det att spetsa öronen för jag ser inte runt hörnet. Varken till vänster runt kurvan eller till höger som har en tvär backe och sedan en sänka bakom den. Tar jag tre steg ut i gatan gäller det att vara beredd på att kasta sig tillbaks om det dyker upp en motorcyklist som testar alla hästkrafter på sin tvåhjulade leksak. Våra barn skulle aldrig få gå över gatan efter post eller tidning. Det är tur att vi snart ska flytta.

Tillbaks till de kära breven. Bäst är det om de är handskrivna. Det gör inget om det är svårläst. Breven får längre livslängd om det tar extra tid att ta sig igenom den personliga läkartexten. I dagens stressiga samhälle är det korta mejl eller ett SMS som piper i fickan som gäller. Perfekt om jag behöver få tag på en person i ett viktigt ärende. Privat tycker jag inte att det är samma omtanke bakom dessa korta, i många fall avhuggna ord och meningar. Bara samma fraser man sliter på. Är så trött på allt pipande på bion, föreläsningen, teatern, på tåget, på den offentliga toaletten. Listan kunde blivit ett långt brev. När jag bodde i Umeå hade jag inte ens en fast telefon. Ville jag ringa någonstans fick jag ta en uppfriskande promenad till en telefonkiosk. Det var kallt att stå i den på vintern. Apparaten frös nog också. Den älskade mina enkronor. Var aldrig nöjd någon längre stund.
Nittonhundraåttionio sattes nytt rekord. Detta år fick jag etthundrafemtio brev (numrerade dem) och nästan lika många vykort. Vad duktiga mina vänner var på att skriva. Mest impad var jag av killkompisarna. Jag förstod att det kändes främmande för dem med denna kontakt. De bjöd verkligen på sig själva och hade förhoppningsvis både glädje och nytta av det själva. Kanske lärde inte bara jag, utan även de själva, sig nya sidor om sig själva. Att skriva brev är hälsosamt för själen. Att våga ta sig tid för tanke och omtanke.
Dagens mossiga råd till ungdomar. Dra ner på skjutandet av människofigurer på dataskärmen. Kan aldrig vara nyttigt i längden. Använd livet till något mer meningsfullt. Fråga någon äldre person du känner efter hur en penna ser ut. Passa även på att tigga om ett tomt papper. Det kommer att kännas ovant och till och med obekvämt i början. Jag lovar. Efter ett tag kommer både papperet, du och livet att vara fullt av mening/ar.

Ps. Igår var det kul att tömma lådan. Mitt namn stod prydligt med stora bokstäver på en vit vadderad påse som åkt från… 😀

Min långa väntan är över

När dörrklockan ringde vaknade jag tvärt. Jag trodde först att det var en av döttrarna som kom hem och väntade på att få höra ljudet av en nyckel. Då ringde det igen…
Det var ingen dotter med nyckel, men väl en mycket efterlängtad postbil. Den här gången var leveransen till SolBo Förlag. Det känns overkligt!
Nu har jag fyllt bokhyllorna med en och samma titel.
Du som vill veta mer om vad som gömmer sig innanför dessa pärmar kan klicka på ”Köp boken”. Där finns nu alla uppgifter som behövs för att bli ägare till ett exemplar av min debutroman.

Facis tre

 

Fem bruna löv

Strax innan vi flyttade sålde vi vår gräsklippare. Det var en trött före detta självgående klippare av äldre modell. När det var dags för årets grässäsong investerade vi i en ny Stiga med uppsamlare. Med nyhetens behag studerade jag den tjocka instruktionsboken som följde med i köpet. På skisserna från de två modeller som visades lärde jag mig i faktarutan att man skulle trycka tre gånger på bensinblåsan. Det sistnämnda var ytterst viktigt vid varje kallstart och när man tagit en längre paus i klippandet.
Det var denna blåsa som blev den första motgången. Hur jag än vände och vred på ”Stigan” upptäckte jag ingen liknande manick. Till slut tog fantasin slut. Jag tryckte desperat på allt som inte rörde på sig. Ingenstans fanns någon rund blåsa. Så småningom upptäckte jag att vår klippares serienummer inte fanns med i boken. Vår klippare var av 2006 års modell. Instruktionsboken visade två tidigare modeller.
Det fick bli ett telefonsamtal till Lantmännen. Solveig drog vinstlotten och fick ringa. Hon lärde sig att vår klippare hade inbyggd chock. Genom att samtidigt hålla i tre svarta reglage med vänster hand, lyckades jag stolt med höger hand rycka igång maskinen.
Premiärturen rök det om. Det höga gräset hade tuff konkurrens om uppmärksamheten med små oönskade bunkrar med torr jord. Jag funderade på att ta på mig sliparglasögonen. Som ny i området avstod jag, ville inte sticka ut. Jag vågade inte ens stoppa in bomull i öronen. Den förra klipparen hade varit rejält högljudd, så på den tiden var det ett måste för att rädda hörseln.
Jag var glad för två saker; att bensinen räckte hela rundan och att jag slapp stanna för att tömma uppsamlaren. Jag hade sett hur en gammal granne fick avbryta stup i kvarten för att gå iväg till komposthögen.
Klipparen fick svalna innan jag noggrant torkade av både här och där. Tyst funderade jag på om alla dessa goda råd i instruktionsboken skulle innebära att efterarbetet skulle ta dubbelt så lång tid som själva klippandet. Som avslutning tänkte jag mig en tömning av uppsamlaren. Nöjd lyckades jag med ett par smidiga grepp få loss gräsuppsamlaren.
Jag vet inte vem som blev mest förvånad. Jag eller de fem bruna löv som hade letat sig in i uppsamlaren. Med tom blick stirrade jag på höstlöven. Förstrött letade jag efter någon form av inre inbyggd uppsamlare. Ett lönnfack. Ett hemligt litet inre rum där allt grönt gräs vilsamt låg. Så måste det vara, försökte jag övertyga mig själv.
Någonstans når man dit. Till gränsen där man måste inse sanningen. Till stationen där det sunda förnuftet får råda. Där hjärnan äntligen tar till sig ren fakta. Inte ett enda grässtrå var uppsamlat under premiärturen. Där var logiken.
Några timmar senare cyklade jag nära havet bland sommarstugorna. En tidig sommargäst höll på att klippa gräset med en Stiga. Hans fru bläddrade från sin Baden-Baden-stol förstrött i en tidskrift. Jag cyklade ner till stranden. De friska västanvindarna ruskade om mig. Fick mig att släppa på både min stolthet och manlighet.
Jag tog samma väg tillbaka. Det visade sig vara en trevlig Västerbottning från Umeå. Jag berättade om mitt dilemma. Hans modell var från 2005. Bensinblåsan satt där den skulle såg jag när min nya kompis sprang in i stugan. En kort stund senare kom han ut med en grå plastmojäng.
”Den här ska du ta väck.”
Han satte den på plats i sin gräsklippare och gav mig en lektion.
”Nu ska jag hem och impa på frugan”, bjöd jag käckt på.
Det blev inte så. Något gick snett. Eller stod still efter att jag elegant tagit ur plastgrejen. Solveigs leende låste sig i en stel grimas.
”Vad skulle du visa mig för roligt?”
Gasvajern fastnade på första rycket. Hur jag än drog eller lirkade satt reglaget orubbligt fast. Det gick inte ens att prata den tillrätta. Ingen dialekt eller språkvariation kunde ändra på situationen. Mina mörka tankar gick till vår gamla Huskvarna. Denna luggslitna maskin som behövt så mycket omsorg och lirkande, men som ändå hållit gräset kort i vår stora trädgård. Jag borde inte ha sålt gräsklipparen till mannen med det häftiga humöret. Det var den inte värd på ålderns höst. Det var gräsligt gjort av mig.
Med gemensamma krafter fick vi in den nya gräsklipparen i kofferten på bilen. Jag höll krampaktigt i garantisedeln. Om jag hade tittat i backspegeln skulle jag sett hur fem bruna löv fladdrade iväg i vinden.

200 inlägg

Detta är inlägg nummer 200 på min blogg. En ny gräns är nådd. Ett rätt häftigt tal. Just det talet förknippar jag annars med tre händelser i livet.

En kurva och en raksträcka på en friidrottsarena. Det var en speciell känsla att dra på i kurvan med spikskorna på. Helst inte mötas av motvind på rakan och helst inte ha åkt på att ha ytterbanan där man inte såg sina konkurrenter under hela kurvan. Om man inte hade snigelfart…

En annan speciell känsla var när jag nådde 200 högskole- och universitetspoäng. Jag firade inte. Annars startade vi tidigt. Vi var nämligen så lyckliga när vi hade fixat en hel poäng så vi ställde till med stor fest. Sedan blev det en ny efter två poäng…
”Vi har gått en hel vecka på högskolan. Vad vi är bra!”
Egentligen var det en bluff. Vi hade inte haft någon tenta och stod kvar på noll poäng.

För mig personligen är 200 mest magiskt i ett annat sammanhang. Jag läste på universitetet i Umeå. För första gången hade jag haft en tenta där man kunde få väl godkänt. Innan var det bara underkänt och godkänt som gällt i min studievärld. Denna fredag fick vi tillbaks våra skrivningar. Jag noterade att jag missat den högsta gränsen med en halv ynklig poäng.
Vad gjorde det två timmar senare. ÄNTLIGEN nådde jag drömgränsen i bowling. Inte 301 poäng. Inte ens maxpoängen 300 poäng. Utan just 200 ljuvliga poäng. (203 om jag ska vara exakt.)
Jag var bara en glad amatör. Men det hade blivit rätt många serier genom åren. Ibland hann vi inte med att gå i skolan. När jag läste på Bibliotekshögskolan hände det x antal gånger att de tre B:en missade trista föreläsningar och istället höll till i bowlinghallen. Bosse, Boel och Björn.
Nu i Umeå var min spelkompis en jättesnäll kille från Island som jag fått låna från hans flickvän som gick i min kurs. Hon ville att han skulle lära sig svenska och vad vore bättre än en äkta hallänning som inspirationskälla.  Undrar ni vad han hette? Är det viktigt? Han hette också Björn. Tydligen måste man ha ett namn som börjar på B för att spela bowling med mig. Baronessan! Läser du detta? Ska vi lira en serie? Nåväl. Vid några tillfällen genom åren hade jag varit nära. Nära räknas inte. Minns hemska ögonblick när sista käglan stått och gungat och sedan rätat upp sig igen. Bara för reta mig. Eller så satt någon liten rumpnisse i hålet och satte kvickt upp den när jag hade händerna halvvägs uppe för att fira med ett djungelvrål, som jag satte i halsen sekunden efteråt. 199 poäng var mitt personbästa. Ända tills denna magiska fredagseftermiddag. Efter det har jag aldrig varit i närheten. Gör inget. En gång är också en gång. 😀
Vid de gånger vi lirat bowling i familjen, jag Bolveig, Bennifer och Bizette 😉 var det mera disko än sport. En massa blinkande och skränig musik. Inte konstigt att de har så höga priser. Visserligen effektfullt och kul när det är födelsedagskalas men inte annars. Här i Ystad stängde de bowlinghallen någon månad innan vi flyttade hit. Vet inte om det har något samband. Vad tror du? 😉

Längre än näsan räcker; del två

När Pierre kom ut från Nya Konditoriet en kväll blåste det andra vindar. Paret som stod och smågnabbades var inte speciellt bra ambassadörer för Västerbotten. Killen såg läbbig ut och svällde av muskler som inte såg helt äkta ut. De hade definitivt gjort en snabbresa med nersvalda hjälpmedel med möjligheternas biverkningar.
”Du är en hora. Tror du inte att jag såg.”
”Vi bara prat. Jonas har gått i min gamla klass.”
”Tror du inte jag såg hur han glo på dig.”
Pierre låtsades titta på några bakelser i skyltfönstret när han märkte hur grälet höll på att ändra karaktär. I ögonvrån såg han att pysen drog i tjejens hår och gav henne ett slag rakt över ansiktet. Ett kärl brast och tjejen fick näsblod. Pierre tog tag i sin egen näsa och gned på. Tjejen slet sig loss och sprang snyftande iväg. Killen tog direkt upp jakten.
”Jag ska fan i mig döda dig”, skrek han men hann inte många meter förrän han snubblade till och sprang rakt in i en lyktstolpe som slocknade direkt. Det osade svordomar från killen som låg och vred sig i plågor i halvmörkret.
Pierre var inte helt säker på om det var det svarta bananskalet han såg vid trottoarkanten eller pysens skosnören på militärkängorna som var orsaken. Han frågade inte heller. Finkänslig som han kunde vara. För många ord kan göra mer skada än nytta. Han såg bara till att tjejen hade kommit undan. Själv låste han upp cykeln och tänkte på sin farmor med saknad.

Det var underbart septemberväder dagarna efter kursstarten. Pierre ägnade flera trevliga timmar åt att lära känna sin nya stad med energiska tramptag. Oftast tog han fika med på cykelturerna till Ön eller Hissjön. Han lärde verkligen känna staden och dess omgivningar som skiftade i de ljuvligaste höstfärger. En lördagseftermiddag gick han på damfotboll och fick ett nytt favoritlag. Han insåg att det var betydligt roligare och mer varierande att se en damfotbollsmatch än när killarna markerade sönder sporten. När Hanna Marklund gjorde ett inkast och sprang förbi hans plats vid sidolinjen glömde han bort att följa bollens färd. Då kom han på sig själv med att le. Inte förbjudet i solskenet. Både Umeås damlag och deras finlir gladde honom.
På ett bageri köpte han nybakade frallor. Det hade blivit en vana. Men en sak blev Pierre inte klok på. Vem var vem av de två söta kortväxta tvillingarna bakom disken? De var lika som två bär. Han brukade i smyg stå och iaktta dem. Första gången trodde han att han hade fått fnatt. Han var ensam kund i butiken. Den söta tjejen sa att hon skulle gå och hämta det nybakade brödet i köket. Sekunden efteråt kom hon in igen och undrade glatt vad han ville ha? Pierre hade sett ut som ett frågetecken när han funderade på om man kunde bli senil redan i unga år. När svängdörren åter öppnades såg han dubbelt och ångrade de sista gratisdrinkarna på gårdagens fest. Så gick det ett par sekunder till. Pusselbitarna satte sig på plats och alla tre skrattade ikapp. När nästa kund kom in trodde säkert damen att ett nytt brödraskap bildats.

Plånboken behövde fyllas på med kontanter. Även solen kan ha fläckar i en favoritstad. Uttagsautomaten bad om ursäkt och upplyste om att de hade tekniska problem just nu. Det såg rätt tomt ut inne i banken noterade Pierre genom fönstret och styrde stegen dit. Han hade nästan glömt bort vilken blankett han skulle ha, bortskämd som han hade blivit genom åren med att sköta ärendet på utsidan. Det var på vippen att han frågade den snaggade killen bredvid sig om råd. Men något ståndaktigt fick honom att låta bli. En inre stolthet som snabbt byttes ut mot andra känslor när han såg vad stolgrannen skrev på blanketten. Både siffrorna och texten stod definitivt på fel ställen på lappen.
Gör detta snabt och jävligt tyst. Jag vill ha pängarna i din kasa i tygpåsen. Ta påsen och rör ingen knapp under bårdet. Du har två röda säkunder på dig. Anars kan du se dig om efter ett nytt liv. Inga mynt.
Killen såg stressad ut, tyckte Pierre. Sant var i alla fall att han troligen haft bråttom ut från svenskalektionerna i skolan genom åren. Om han nu kände till byggnaden alls.
Pierre såg att en bit av något slags vapen stack upp från den öppna jackans inneficka. Det plingade till när nästa nummer matades fram. Killen gick fram till kassa nummer två. Pierre tittade sig omkring i lokalen. En äldre tant med en slags krycka, en kvinna med barnvagn och två tonårstjejer var hela skaran. Inte mycket till hjälp när man hoppas på Dolph Lundgren och hans tre bröder. När det plingade till en gång till gick Pierre fram till kassa nummer ett och lämnade fram lappen till kassörskan.
Tryck på larmknappen. Det pågår ett rånförsök i den andra öppna kassan. Snälla! Tro på mig. Titta bara rakt mot mig och försök att le.
Nu gick det fort för att vara i Västerbotten. Den unga kassörskan i kassa två hade blivit blek i ansiktet. Hennes händer fumlade och fingrarna kom inte överens med varandra. Killen blev stressad. Han bröt på Finlandssvenska att hon skulle rappa på. Tydligen gick det ändå inte tillräckligt fort för han drog fram vapnet, vände sig om till de övriga kunderna och med en mantelrörelse skrek han åt dem att ta upp händerna över huvudet.
Pierre började klia sig på näsan.
”Du där. Jag sa händerna över huvudet.”
Rånaren hade glömt bort att skava på svenskan. Alla finskklingande diftonger var blåstblåsta. Nu lät det mer som skorrande skånska.
Pierre tyckte det var lite orättvist när han höjde armarna över huvudet och såg att den äldre tanten kom undan. Visserligen såg hon konfunderad ut och hade säkert dålig hörsel.
Så utbrast hon plötsligt:
”Är det en filminspelning? Jag vill inte vara med i något trams.”
Polissirener låter likadant över hela Sverige. Ett härligt ljud att lyssna på när det ökar i intensitet som ett bevis på att polisstyrkan närmar sig händelsernas centrum. Pierre tog ner sina händer igen till näshöjd när rånaren slet åt sig den halvfulla påsen och satte av mot utgången.
Önskedrömmen gick omedelbart i uppfyllelse. Tantens krycka lyftes i lagom höjd när rånaren var i rätt position. Han gjorde en tjusig vurpa och tappade både vapen och påse. Tanten böjde sig oväntat vigt ner och tog upp vapnet. Hon sparkade med tåspetsen på sin fotvänliga Eccosko på den liggande rånaren. Rånaren låg och höll båda händerna på sitt ena knä.
”Jag sa ju att jag inte ville vara med på dina galenheter. Hör du dåligt? Har du sirap däruppe? Föresten är du sämre än en pilsnerfilm. Res på dig och var som folk vetja. Pjåka inte mer.”
Pierre passade på att försvinna innan någon ställde krav på honom som vittne. Vissa saker ville han inte gå vidare med. Inte ens som statist.

Drama-Teater-Film kursen var fylld av stimulans. Dessutom många hål i schemat så Pierre kunde njuta av frihetens behag. Han fick några nya vänner. Både på kursen och när han festade på alla insparkar. Ibland hade de inga fasta lektioner på flera dagar. Risken var därmed stor för alltför många våta fester och långa sovmornar. Pierre började redan få svårt att hålla reda på ställen han besökt under de få veckor han varit inskriven på universitetet. Namn som Scharinska Villan, Krogen Krogen, en blöt norsk fest på ekonomiska puben, konserter på Universum och djupa diskussioner på filmpuben Donald Duck flimrade förbi näthinnan. Det hade bara varit att läsa på anslagstavlorna och försöka välja vilken fest han skulle gå på nästa kväll. En trevlig islänning som hette Björn blev hans bowling och badmintonkompis. Naturligtvis blev det mycket film. Tillsammans med Gunnar och Andreas gick han även med i filmklubben och kämpade med Friskis & Svettis i Iksuhallen för att kroppen skulle få sitt.
Så fanns det även ett allvar som väntade runt hörnet och krävde uppmärksamhet. Det drog ihop sig till första tentan.
Pierre brukade välja tysta avdelningen på universitetsbiblioteket för att få vara ostörd. Allt oftare hade han valt sittplatser relativt nära kurskamraten Fiona som var en stamgäst där. Fiona var både söt och attraktiv. Egentligen visste han inte så mycket om henne. Någon gång vid en fika hade de hamnat vid samma bord. Därför kände han till att hon var född i Sävar utanför Umeå. Att hon hade jobbat med kulturverksamhet inom Umeå teaterförening. Konstigt nog hade de aldrig hamnat i samma grupp när de hade haft analysövningar efter filmer de sett på lektionerna. Han måste ha haft fingrarna på fel ställe, tänkte han ironiskt. Fast under en filmvisning hade han hamnat på platsen bredvid henne. Därför hade han efteråt haft problem med analysen av klassikern Cykeltjuven, eftersom han missat några länkar i kedjan.
Fiona var vacker att se på. Lockigt mörkt hår och bruna ögon. Ett busglitter i ögonen. Långa välsvarvade ben. Spontan och alltid på gott humör. Fick ofta de tungsinta i kursgruppen att vakna till liv och visa sina sociala sidor.
”Är det ledigt här?”
Korkad fråga. Det satt ingen på stolen. Det låg inga papper på bordet framför. Däremot såg han direkt efter frågan att det låg en jacka på platsen bredvid.
”Nej. Där sitter osynlige mannen och…jag skojar bara”, viskade Fiona och fortsatte. ”Är du taggad inför första tentan?”
”Sådär.”
”Själv har jag svårt att hålla isär allt de tre stora tragedidiktarna skrivit”, sa hon lågt och fick en söt rynka i pannan.
”Ja de tre gamle vise männen; Aischylos, Sofokles och Euripides var rätt produktiva. Tacka vet jag den grekiske komedins fader Aristofanes.”
Oväntat dök det upp en kopia av Fiona och satte sig på stolen bredvid. Pierre blev så paff att han tänkte högt och såg ut som en intelligent guldfisk med sin gapande mun.
”Är alla tvillingar med varandra i Umeå?”
”Med varandra? Jag tror det. Det låter logiskt på något sätt”, sa Fiona.
Kopian hade samma smittande skratt som Fiona.
”Kan du inte presentera mig för Einstein?”
”Självklart. Detta är min lillasyster Sophia. Kom till världen två minuter och elva sekunder efter sin syster som ville vara först. Detta är min kurskamrat Pierre Rydell. I normala fall en rätt smart man.”
Pierre och Sophia tog varandra i hand.
Nu började några andra i lokalen vända sig om. Var och en demonstrerade på sitt sätt över att de hade blivit störda i sitt pluggande.
Efter att ha ägnat anteckningarna ett par timmars sällskap undrade Fiona om Pierre hade lust att komma med hem på en fika. Pierre svarade ja och Sophia berättade att hon måste hem och gå en kvällsrunda med sin älskade vovve.
Ibland bara vet man det. Då behövs inte några omvägar eller stimulans från stärkande drycker som kan feltolka sanningen. Varför göra det svårare än det är? Det var hur naturligt som helst att konversera med Fiona. De blandade skratt med allvar där de satt i stearinljusets sken med var sin rykande kopp te i handen. Hon var en god lyssnare. Avläste honom först innan hon drog iväg med honom i ett skratt när han berättade om sin f.d. flickväns dolda sida. Ett skratt som inte var hånfullt. En gullig smilgrop visade sig på varje kind på Fiona. Synen gjorde att en behaglig värme spreds inom Pierre.
”Har du druckit upp ditt te?” frågade Fiona.
”Jo.”
”Jag har en överraskning till dig. En mycket privat. Blunda innan jag ångrar mig.”
Pierre gjorde som han blivit tillsagd. Han kände hur det fläktade till och tyckte sig höra hur något lätt föll ner på golvet.
Fiona kröp upp som en kelsjuk katt i Pierres knä.
”Nu får du titta igen.”
Pierre tittade med stora ögon på synen framför honom. För en kort stund svajade det till framför ögonen och han var rädd för att tappa sin skatt i golvet. Automatiskt förde han tummen och pekfingret till näsan. Han gnuggade några gånger men inget hände. Allt var som förut. Allt var som för två sekunder sedan.
”Jag har alltid gillat delfiner. Får jag leka en stund med den?”
Utan att vänta på svar smekte Pierre tatueringen med ett finger innan han mjukt satte sina läppar på det vänstra bröstet.   SLUT

Längre än näsan räcker; del ett

Pekfingret och tummen vilade på var sin sida om näsryggen. Sakta förde Pierre fingrarna upp och ner som i ett mantra. Tärningen vilade i den andra kupade handen.
Han studerade de sex alternativen på lappen innan kuben med de 21 svarta ögonen fick sköta beslutet åt honom. Oturligt nog rullade tärningen in under soffan. Den skamfilade soffan som var den enda möbel som Isabell lämnat kvar efter sin snabba sorti. Han släppte taget om näsan och lät sorgen komma tillbaka som en bumerang.

Det var ironiskt att tänka på att det var i den soffan som han ertappat henne. Han hade fortfarande inte haft kraft och energi att be någon om hjälp att putta ner soffan fyra våningar. Första timmarna skulle han haft tillräckligt med adrenalin för att kasta ut den från balkongen med sträckta armar mot himlens kaskad av störtskur. Då hade känslorna åkt snabbhiss mellan djup förtvivlan och högt okontrollerat vansinne.

Pierre hade haft en röd ros i munnen. Nyinköpt på torget. I väskan låg en flaska Dom Pérignon som behövde komma in på kylning. I en koboltblå ask låg något runt och blänkte på en sammetsbädd. Han var så barnsligt nöjd med att kunna överraska. Sista visningen hade avbokats och gjort den tidiga hemgången möjlig. Idag skulle han säga det. Blev svaret ja var det för resten av deras gemensamma liv. Spänningen låg och darrade i luften fast Pierre innerst inne var tvärsäker på ett positivt svar. En sista gång gick han igenom talet och stunden när han skulle gå ner på knä vid den öppna spisen. Det skulle bli vackert som i en saga. Vad kunde gå fel? Han kände sig som om han svävade fram genom livet. Livet kunde aldrig bli bättre än så här när drömbruden skulle föras till altaret.
Med en blandning av spontanitet och beslutsamhet låste han ljudlöst upp dörren. En tagg från stjälken rispade till överläppen. Den tatuerade delfinen på den välsvarvade bakdelen gjorde djupare jack än så. Såret frätte till på insidan och lämnade osynliga spår som övergick till ett blödande ärr som senare skulle pocka på uppmärksamhet under de ensamma nätterna i en öde dubbelsäng. En säng för två synkroniserande varma hjärtan.
Pierre mindes alla vakna vridande vargtimmar i skrynkliga lakan som samlade på en hög av vemod, när sovtåget hade gått och lämnat honom ensam kvar på perrongen. På helgerna kunde han ligga hela dagen och stirra på fuktfläckarna i taket eller följa spindlarnas trådbygge tills solen försvann bakom takåsarna. Om det åtminstone hade suttit en snopp på andra sidan delfinen. Då kunde han fått nytta av sin nyinköpta avbitartång. Nu var det istället den trevliga kurskamraten Sara som bekantade sig med hans intimaste hemkvarter. Ilskan hade runnit av honom som vatten på en gås på tröskeln till vardagsrummet. Någon sekund kändes det nästan som om han skulle be om förlåtelse för att han stod där i dörröppningen. Att han skulle värpa fram något tamt som en person som inte hade alla getterna hemma kunde ha sagt. När hissen inte gick ända upp. Eller alla flingorna inte låg i paketet.
”Mitt favoritdjur är också delfin.”
Istället hade Pierre blivit stum, som om orden inte längre visste hur de skulle bildas. När dörren slog igen bakom honom kom ilskan tillbaks och käftade med förnedrelsen. Han hade kommit in i chockfasen som de lärda så tjusigt skulle ha formulerat tillståndet. Han hade inte suttit i ett väntrum och samlat mod bakom en tummad tidskrift inför ett eventuellt dystert besked från en doktor. Han hade bara flugit rakt in i stormens virvelvind med huvudet före. Utan skyddsnät. Overkligt. Detta hände inte Pierre Rydell. Vilka andra som helst i en film, i någon hopsnickrad novelltext eller i vänkretsen. Men inte han och Isabell. Deras relation var tajt som ett lim. Alla sa just så. Eller visste de mer?
Pierre klippte med ögonen av det starka minnet och böjde sig ner på knä. Han sträckte ut sin fulla armlängd och med pincettgreppet fick han till slut fram den gröna skygga tärningen. Fem svarta prickar stirrade mot honom. Han behövde inte läsa på lappen. De sex alternativen var redan memorerade. När det gällde den biten hade han inte lämnat några smulor åt slumpen.
”Umeå”, sa han till sig själv.

En sista titt på lappen med de sex ortsnamnen fick honom att inse att förmågan hade gått i arv. Det behövdes inget hokuspokus, inga levande ljus med dansande glas, tarotkort eller kaffesumpar. Sanningen var enklare än så. Den låg aldrig längre bort än en strykning mellan ögonen.
”Tänk intensivt på någonting gott du verkligen vill ska hända.”
Farmor hade inte gjort någon stor affär av saken. Hon hade bara lugnt tittat honom djupt i ögonen och sakligt sagt det på underbart sjungande västerbottniska med sin kärva hesa cigarettröst
”Pierre. Du har det. Var rädd om gåvan. Försegla den väl. Utnyttja den bara i rätt sammanhang. Dra inget skit under galoscherna. Jag förstod redan när jag såg dig första gången att du skulle bära det hemliga vidare. Men du ska veta att en dag försvinner kraften. Fråga mig inte varför.”
Mer hade inte hans farmor sagt.
På sommaren hade Pierre rest ensam upp till henne. Han hade valt vingarna av stål för hundralappen. Vid flygdisken kom impulsen att mäta sina inre krafter. Med vänster tumme och vänster pekfinger gjorde han rörelsen på näsan. Samtidigt hade han tittat intensivt på damen i luckan som lite kort hade sagt att flyget var fullt. Hennes mun var som ett smalt streck. Samma kvinna vaknade nu till liv. Steg för steg. Ögonen började glänsa. Ett leende började leka i ena mungipan och munnen sprack upp i ett brett leende strax innan hon ändrade tonläge åt sammetshållet.
”Det finns visst ett sent återbud här. Att jag inte såg det innan. Det första man blir blind på är ögonen.”
Pierre hyrde en bil på flygplatsen och åkte fågelvägen ut till farmor. Parkerade bilen vid Obbola strand. Rodde sista biten med ekan som låg gömd under det täta snåret. De tre följande dagarna förändrade hans värld. Satte den i gungning. Dörrar öppnades och stängdes. Så väl synliga som osynliga. Han svor Farmors ed i skenet från brasans eld som dansade på träden i gläntan. Efteråt hade de inte sagt många onödiga ord. Deras gemenskap satt djupare än så. Tystnaden var mer talande än de längsta orden i världen. Ändå föll det mesta i glömska de närmaste åren. Skolan, kompisarna, festerna och allt annat spännande tog överhanden. Kontakten med farmor blev mer sporadisk när hennes hälsa avtog. Farmor somnade stilla in en midsommarnatt. Hennes själ sveptes långt bort med sin hemlighet. Pierre hade i den vevan träffat Isabell på Natti Natti i Tylösand. Det hade varit kärlek vid andra ögonkastet. Vid det första hade de bråkat om samma stol.

Nu hade det snart gått sex år. Världen hade gått itu. En trevlig och attraktiv kvinna hade konkurrerat ut Pierre på alla känsliga plan. Han hamnade inte ens på avbytarbänken och höll reda på vattenflaskor och hörnor. När han hade trott att han och Isabell var på väg mot den vitkalkade kyrkan i Torekov, två söta välskapta barn, radhus med täppa och skyhöga bostadslån var Isabells tankar längre bort än så. Hur skulle han någonsin kunna lita på någon kvinna i framtiden? Trots sina bruna ögon hade han varit naiv och helkorkad. Borde han inte ha sett tecken? Små bevis på att allt inte stod rätt till med deras förhållande. Långt innan delfinen guppade omkring i den nötta, slitna soffan. Hur ofta Pierre än rannsakade förhållandet kom han alltid fram till samma slutsats. Det hade inte funnits några mörka moln på deras himmel. Eller var det, det som hade varit för perfekt? Som en tavla av Monet. Saknades de djupa, hemliga långa skuggorna i deras perfekta relation? I svarta stunder jagade han i efterhand orsaker och bevis. Allt hade dock glidit undan som en hal tvål i badkaret och en dag hade han plötsligt insett att deras förhållande hade varit en illusion som hade spruckit som en såpbubbla. För första gången på länge log han, när han tänkte på hur svårt det hade varit att spola ner ringen i toalettstolen.

Pierre hade två veckor på sig innan han behövde registrera sig på Umeå Universitet. Han såg fram mot en termins studier i Drama-Teater-Film i Västerbotten. Det var tillräckligt långt bort från minnenas kvarter. Han skulle få distans till livet. Han behövde samla sina mörka osorterade tankar. Gå vidare. Följa ficklampsskenet och leta upp öppningen i tunneln. Någonstans utanför Hallandsåsen skulle borret Åsa trolla fram gläntan.
Det hade inte varit några problem med att få tjänstledigt från jobbet. Alltid fanns det någon glad prick med fantasi som kunde sälja hus. Det var en attraktiv marknad sedan länge att kränga kustnära bostäder. Tyvärr hade Pierre tappat både glöden och moroten till de snabba klippen. Han hade tröttnat på att se andra få det han själv hade fluktat efter. Inget är för evigt, tänkte han innanför yrkesmasken han så falskt visade upp under visningarna. Det var bara en blekning av tänderna som fattades innan han kände sig som en dålig kopia av sig själv. Falsk som vatten.
Dagen innan resan gjorde Pierre några sista ärenden på stan. På torget såg han den röda bussen. Blodbussen. Spontant bestämde han sig för att tänka på medmänniskorna. När han satt i stolen närmast dörren var det redan för sent. Giftbubblan Ronny från högstadiet fick bussen att gunga till i trappan. Han hade växt på bredden, men hökblicken var intakt.
”Tjänare Pierre. Behöver du också extra stålar?”
”Jag gör det mest för att hjälpa an…”
”Det här är min första gång. Jag har nog sjutton inte tagit sänkan sedan i lumpen.” Så skrattade Ronny till och satte sina grisögon i Pierre. ”Och hur känns det att ha blivit brädad av en flata?”
”Brädad? Flata?”
”Jag hade fan inte tålt det. Hade det varit min käring så…” Ronny slog en hårig knuten näve i andra handflatan.
Sköterskan satte dit en kompress med kirurgtejp i armvecket. Pierre reste på sig. En kort stund senare stoppade han generöst ner hundralappen i Barncancerfondens bössa innan han tog en klunk av den söta saften i muggen. Samtidigt tog han ett tag om näsan och tänkte blandade hämndtankar.
Sköterskan noterade klunken.
”Var saften för stark?”
Pierre hann inte svara på frågan. Ett högt stönande hördes bakom ryggen.
”Mår du inte bra? Ska du ha något att dricka?”
Pierres sköterskas kollega fick aldrig något svar. Varken på första eller andra frågan. Drygt 125 kg man låg redan avsvimmad efter en duns på golvet som fick hela bussen att vibrera.
Pierre hjälpte till med att lyfta upp den bleka Ronny i stolen igen, innan han snabbt lämnade bussen.
Pierre insåg att kombinationen att tänka elaka tankar och farmors förmåga som gått i arv var starkare än outspädd saft. I fortsättningen bestämde han sig för att hålla isär sysslorna. Vagt inom honom hörde han farmors visdomsord vid elden.
”Pojkvasker. Glöm inte att tänka längre än näsan räcker.”

Det var trångt i den gamla franska bilen. Ändå hade Pierre fått magasinera åtskilliga saker hos sina föräldrar. Han körde öster ut mot Ljungby och svängde sedan ut på E4:an, riksvägen som skulle föra honom ända upp till Umeå. Resan skulle ske i två etapper. Första biten var den upp till Täby. Hans sällskap i framsätet var en fulladdad cd-spelare och en klase bananer. Pierre såg i backspegeln hur en svart BMW åkte slalom mellan bilarna för att sedan svänga in snävt framför honom. Det handlade om högst ett par frimärken mellan bilarna. Han lät bilen få ett försprång på några hundra meter. Artigt lät han Ane Brun sjunga färdigt den avskalade gamla dängan ”Big in Japan” innan han släppte irritationen fri och i en ren reflex förde upp fingrarna till näsan.
”Bildåre! Måtte den jä…åka fast i en trafikkontroll.”

Utsikten över Vättern var magnifik. På håll såg han de södra delarna på Visingsö breda ut sig i Sveriges djupaste sjö. Den magiska sjön som så snabbt kunde visa sig från sitt sämsta humör. Synen av den parkerade polismotorcykeln var heller inte så dum. Men det bästa. Det bästa var något tufft svart med mycket hästkrafter under motorhuven, som stod parkerat bakom långa lagens hoj. Pierre höll inne med vinkningen. Han såg bara till att hans egen visare av bilens hastighet tog ett diskret skutt till vänster på instrumentpanelen. Polisen utanför bilrutan såg bister ut. Föraren av den snabba bilen blåste just i en mätare. En väldresserad affärsnisse som såg uppretad ut. Gestikulerade som om han lekte helikopterleken.

Vilket sammanträffande. Alla verkade vara ute och lufta bilen runt Stockholms tullar. Det tog lika lång tid att ta sig från yttre staden till Täby som från Gränna till Södertälje. Pierres blåsa hade också synpunkter på detta. Han ångrade med ens sista kaffepausen på Vägkrogen. Åtminstone påtåren och tretåren. Kunde inte alla 08:or åka under jorden istället, tänkte Pierre och stönade till när bilen hoppade till på ett gupp.
Pierre var inte mycket till sällskap när han ringde på hos Gerhard i ett av de höga blå husen vid Täby Centrum. Det blev mest ja och nej innan han somnade i bäddsoffan.
De hade bestämt sig för att sticka iväg tidigt. Gerhard hade en veckas semester och skulle följa med i bilen till Umeå och sedan ta tåget tillbaka. Redan klockan halv fem rullade de ut från garaget. Först hade de lekt knektleken. Gerhard blandade och kuperade kortleken. Sedan drog de ett kort var i taget. Den som först fick upp en knekt fick äran att köra bilen. Sträckan var satt till sju mil. Därefter fick chauffören stanna vid första bästa parkering och kortleken åkte fram igen. Pierre förlorade hela tiden. Ofta fick han efter sina sju mil köra långt innan en parkering dök upp. Rekordet var drygt sex extra mil vid en etapp.
Gerhard skrockade innan han slöt ögonen igen.
”Kul lek. Gött att ha sovmorgon. Måste du väcka mig för att göra om proceduren? Vi vet ju båda två att du älskar knektar och platsen framför ratten.”
Pierre var frestad men höll emot lockelsen. Ända tills han fick hicka bakom en finsk långtradare. Då började det klia både i och på näsan.
Det funkade varje gång. De sista 28 milen sov Pierre skönt mellan kortvändarstoppen.
”Nu får du snart köpa en lott. Är du snuvig?” frågade Gerhard som i sin tur visade lätta spår på dålig förlorarmentalitet.

Logi var fixat i förväg denna första gemensamma vecka. De gamla lumparkompisarna hyrde ett rum på Gammliavägen strax intill ett rosa hus med en stor klocka på fasaden. De hade gemensamt kök och dusch & toalett med övriga rumshyrare. De såg bara som hastigast till ett äldre par under veckan. Antagligen bodde ingen mer där just nu. En regnig dag spelade de några serier bowling i Teghallen. På kvällen såg de en actionfilm på biografen Spegeln. Ett par soliga dagar besökte de områdena utanför statskärnan. Pierre som varit runt där som barn när farmor och farfar levde kände till många smultronställen. Gerhard blev mest imponerad av utsikten från Tavelsjöberget. Det var värt varje steg och svettdroppe. Rakt ner till höger glittrade vattnet i Tavelsjön. På fredagen tog Pierre farväl av sin kompis vid stationen. Samtidigt tog han ut sin egen cykel som åkt godsvagn upp från Halland.
Pierre hade nästan fått fjäska för att få bo kvar på Gammliavägen. Värdparet ville helst bara hyra ut till gäster dygnvis. De ville inte ha några långliggare. Konstigt tyckte Pierre som betalade det fulla priset och inte alls varit ute efter någon rabatt. Men om detta skulle pågå hela terminen skulle hans ekonom bli mer än ansträngd. Det var hög tid att få tag i en studentbostad. Trots att han ställt sig i kö hade de inte hört av sig. Orsaken blev uppenbar när han gjorde ett personligt besök hos Stiftelsen Bostaden på Östra Kyrkogatan 2. Hastigt gick det upp för honom att ingen annan studieort i Sverige hade så lång kö. Han insåg att det började bli bråttom. Om två dagar började kursen. Det hade varit skönt att ha klart med ett permanent boende. Då var det inte så upplyftande att få reda på att det dagligen var hundratals studenter som desperat hörde av sig. Nu var redan stugorna vid Nydalasjön uthyrda. Värden för Umeå Camping hade gått med på att förlänga säsongen till mitten av oktober. Sedan skulle han ha semester och stänga anläggningen till nästa säsong. Många stackars studenter skulle bli tvungna att tälta. Mysigt en natt på sin höjd när man är tolv år gammal. Inte så lätt när man ska plugga och sköta hygienen. När de kyliga nätterna kom var det kört. Då hjälpte inte ens om man var nykär i en brunbjörn. Jo, de håller väl ramarna stilla när de ligger i idé, fantiserade Pierre när han dystert lämnade bostadsföreningen. Han tröstade sig med ett besök på Nya Konditoriet. Ett mysigt fik mitt i centrum på Kungsgatan, som snart skulle bli hans favoritställe. Inte blev det sämre av att utsikten redan vid första besöket var strålande, d.v.s. utsikten inomhus. Runt borden satt flera söta norrländska tjejer i olika åldrar. Pierre blev även förtjust i dialekten och snappade upp vissa uttryck som han började använda sig av. I smyg började han lyssna på samtal i affärer, på bussen och på det fina stadsbiblioteket. De flesta expediter tog god tid på sig. Var artiga och pratade personligt med varje kund. Det gällde att inte ha bråttom. Pierre blev också imponerad av att människorna här uppe verkade lita på varandra. Han hörde att de varken låste bildörrar eller ytterdörren till husen när de gick iväg. Hur vågade de?FORTSÄTTNING FÖLJER IMORGON. Inte världens bästa ställe att klippa på, men det var för långt för att lägga in allt idag. Här är tio grader kallt i Ystad idag. Bäst att ta på sig bra. Jag önskar alla som kommit ända hit ner i texten en bra onsdag.

Ord som berör mig; 2

DSCN5851”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som går vilse.”

Tomas Tranströmer

”När någon rör vid en förvandlas man till den man alltid velat vara. Och kanske en gång var, men nära nog glömt.”

Göran Tunström

Fotnot: Jag gillar de där två citaten. Så mycket att de gästspelar i mitt manus ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Bilden är från Hagestad naturreservat. En oas på Österlen. Längtar till en fylld picknickskorg och en solig vårdag.
Idag måste jag försöka hinna med att läsa en stund i boken jag har på mitt nattygsbord. ”Styckerskan från lilla Burma” av en av mina favoritförfattare. Håkan Nesser. Den femte och sista boken om polismannen Gunnar Barbarotti.
Vilken bok ligger på ditt nattygsbord just nu?

Imorgon kommer min blogg att innehålla tio rester av julen 2012 som ska studeras noga av två stycken personer. På tisdag ska jag bli allvarlig i en ny Funderare. Fredagens kåseri handlar om en hobby som jag började med och som inte var så uppskattad av övriga familjemedlemmar om jag ska vara ärlig. En av dem blev till och med nervös av vad jag höll på med. Månadens boktips kommer en dag. Ni som vill förverkliga er dröm ska läsa noga. Sedan lämnar jag övriga tre dagar öppna. Vita dagar? Berätta om hur mitt manus kom till och hur jag jobbar med det för tillfället? Eller är ni mogna för att läsa en novell som jag skickade till en tävling i Västerbotten? Den skrev jag under två dagar när jag ville ha ledigt från skrivandet av manuset. Kände för att göra något helt annat. Testa nya begrepp och tankar. Skrev det mest för skojs skull och flirtade med trakterna runt Umeå. Ha en skön söndag.