Jag lever i en fotbollsfri zon

Skrivet 2006.

Tolv år har passerat revy. Ändå minns jag det som om det var igår. När jag tänker tillbaks på sommaren 1994 blir jag nostalgisk till sinnet. Jag och Solveig hyrde en stuga på Myrvägen på ön Bornholm. De sexbenta insekterna levde upp till gatunamnet även inomhus. På dagarna upptäckte vi den gemytliga danska ön, både med bil och med cyklar på de asfalterade cykelstråk, som en gång i tiden utgjort järnvägsnät på ön. Under hela vistelsen levde jag ett dubbelliv. Inte hemligt för min fru. Solveig tolererade det, så länge som det inte gick ut över vårt gemensamma dagliv. På nätterna satt jag fastklistrad framför dumburken med ljudet lågt på, mer och mer exalterad ju längre in i turneringen Sverige tog sig. Jag syftar naturligtvis på när mina och Tommy Svenssons fotbollsgrabbar grävde ”brons” i USA. Det blev en vana att ladda upp några timmar före matchstart. Läsa in mig på statistik och dagsform. Viktigast var att ta på sig t-shirten med fototrycket av Jonas Thern på bröstet. Dessa ensamstunder var guld värda. Fast det var fjärran från ungkarlstiden. Då när vi träffades hela den brokiga skaran. Vi slogs med ord, gafflade med domaren och prasslade med chipspåsarna. Vi visste mest och bäst. Våra känsloliv var som den gamla hederliga berg-och-dal-banan på Liseberg.

Återigen känner jag att temperaturen håller på att höjas minst en halv grad varje dag som fotbolls-VM börjar närma sig. Så finns det små stunder när tempen snabbt sjunker ner mot nollstrecket och det börjar dofta frost i luften. Som när Solveig dammar av sin klassiker från 1994.
”Är det Ravioli som vaktar kassen som vanligt?”
Jag hinner inte peta i frågans alla felaktigheter innan lillasyster Lizette inflikar.
”Vad fuskigt. En del spelare har bara en siffra på ryggen. Jag skulle ha haft hela mitt telefonnummer ifall jag sprang vilse på plan.”
”Varför är inga tjejer med och spelar?”
Storasyster Jennifer är redan för kvotering i alla sammanhang. Pratar de om det redan i förskolan? Det märks så tydligt att de redan gått i mammas maffiaskola. Skolan som inte stavas f-o-t-b-o-l-l-s-s-k-o-l-a.
Idag hade jag tur och hittade en uppmjukningsmatch i en reklamkanal. En träningsmatch med dussintals reklamavbrott inbakade. Under en sådan uppsökte jag toaletten, men råkade stanna där för länge. Missade målet. Så är det alltid. Snart måste jag skaffa en kateter. Kan man köpa dem på Tradera?
”Det blir säkert ett mål till pappa”, tröstade Lizette och gav mig en kram så att glasögonen hamnade på sniskan.
”Ja. Mellanmål”, skojade storasyster.
”Ge dem var sin boll.”
Den vuxna kvinnorösten kom från köket.
Lizette hade rätt. Det blev ett mål till under de nittio minuterna. Jag hade tagit en klunk hett örtte och glasögonen immade effektfullt igen sikten just då. Jag fick nöja mig med reprisen. Det blev mål då med. Tur att det inte var en norsk repris. Solveig gled upp i soffan likt en katt och strök mig över nacken.
”Vilka spelar de mot?”
Jag hann aldrig svara innan följfrågan kom.
”Vilka är Sverige?”
En snabb titt på de luriga gröna ögonen och jag mötte med en egen fråga.
”Vill du ha hjälp på traven?”
”Visst. Annars har jag trots allt femtio procents chans.”
”De blå är Kamerun. Blir det lättare nu?”
”Den svartklädda mannen viftar med ett gult kort. Det måste vara flugor eller värmen som knäckt stackaren. Varför har han inget grönt kort? Lägg inte energi på att svara. Jag vet. Tio procent av män är färgblinda. Kan inte skilja på grönt och rött. That´s life. Det är väldigt mycket feltänk i att ha på sig svarta kläder i den värmen. Har han ingen fru?”
”Jag vet inte hans CV.”
”Sådant är mycket mer intressant. Ska vi kramas mer?”
Jag svettas och inser att det inte kommer att bli några lugna ensamstunder framför TV:n sena kvällar och nätter. Den här gången är de tre mot mig. Det känns övermäktigt. Men bollen är trots allt rund.;)

Åtta år senare är det snart dags igen. Vill ni vara med och tävla på min blogg i en ”enkel” tävling scrollar ni ner en bit till tisdagens inlägg. Önskar er en trevlig nationaldag och glad Pingst. Hoppas på fint utflyktsväder. Min Frozen Shoulder behöver värmas upp. 😉

Annonser

Överfall på öppen gata

Den svarta schnauzern ryckte i kopplet och stirrade barskt på mig och hundens matte verkade vilja pulverisera mig med blicken. Två muskulösa stenläggare sa något till varandra. Hela Allégatan i Borås runt omkring mig stannade till. Orsaken var att en ung kvinna skrek och spottade ut anklagelser till mig medan väninnan behöll en neutral min vid hennes sida.

Det var en grå decemberdag. En torsdag veckan innan jul. Som många gånger förr ratade jag skollunchen och gick iväg till den kebab-restaurang som jag ibland besökte. Balder som högskolan hette och fortfarande heter, låg bra till. På två minuter var man inne i stadens centrum. Jag bytte några fraser med den trevliga ägaren som var från Turkiet. Han bjöd på pepparkakor. Jag skojade om att jag redan var snäll och fick förklara det gamla talesättet för honom. Hade jag vetat vad som väntade mig runt hörnet borde jag tagit med hela kakburken…

Aldrig tidigare eller senare i livet har jag råkat ut för ett sådant här plötsligt påhopp utan anledning. Jag ska inte lägga fraser jag inte kommer ihåg exakt i munnen på kvinnan. Bara kort berätta att hon var flickvän till en kompis till mig som också gick utbildningen. De bodde inte ihop.
Anklagelserna där jag inte tilläts säga något till mitt försvar var otroliga. Vilket temperament! Till slut vände jag mig till väninnan som var en av de få på samma utbildning, som jag aldrig tidigare pratat med. Jag fick sagt några lugna sanningens fraser som hon inte vågade kommentera.
Kvällen innan hade det varit julfest på studentkåren. Jag hade varit med. Hennes pojkvän hade varit med, liksom väldigt många andra, precis som det brukade vara på festerna. Inte hon. Hon var ingen partytjej utan satt hemma och pluggade. Det festliga var att jag tagit upp det med hennes pojkvän. Till och med bjudet på att jag, om jag varit i hans kläder, hellre hade varit hemma hos flickvännen. Alla gör vi som vi vill. Jag var fri som en fågel och mitt liv lekte. När jag efter utskällningen gick in genom entrén till Balder och eftermiddagsföreläsningen var jag extra tacksam över att jag var ungkarl och ämnade just då vara det minst resten av livet.

Av en speciell anledning hade jag brutit upp rätt tidigt från festen. En tjejkompis var trött och ville ha sällskap i mörkret, den långa biten hem till våra studentbostäder. En gentleman ställer givetvis upp. Vad som hänt i festlokalen efteråt visste jag inte. Antagligen hade de kvarvarande fyllt på med glöggen. Eller så var det extra mycket sirap i pepparkakorna. Under cykelfärden hemåt hade pojkvännen kört omkull. Tror det var i samband med ett vägarbete där de grävt upp gatan. Han hade slagit sig rejält (såg hemsk ut när jag fick se honom senare på eftermiddagen) och fått uppsöka akuten. Som tur var hade han inte varit ensam under cykelfärden. Vet inte hur många som varit med i glada gänget. En trevlig norrländska hade berättat detaljer för mig redan på förmiddagen och pratat om änglavakt, så jag visste redan om olyckshändelsen.
Det var alltså detta som kvinnan utan pardon ansåg att jag bar skulden till. Jag som egentligen stod på hennes sida och hade valt att ”stanna hos henne” istället för att ut och röja. Fast under de där minuterna som stannat kvar i mitt minnesarkiv hade jag förståelse för om han blivit sugen på att gå på fest, varför inte varje kväll. 😉