Jag avstod från att trycka på den röda knappen

DSC_42090034

Givetvis insåg jag att jag inte skulle kunna smita ifrån insulinkänningar hela livet. Även om jag skötte mig efter konstens alla regler, som serverats med hjälp av en föreläsning på britskanten av en utmärkt läkare, gamla deprimerande böcker av diabetessköterskan, choklad och såsförbud av en kraftigt överviktig dietist.  😦

https://bosseliden.wordpress.com/2015/02/14/min-sista-friska-dag/

Otroligt hur fort man kan bli institutionaliserad. När jag väl fått ett eget rum på medicinavdelningen, med utsikt mot Galgberget, flöt dygnen och veckorna ihop.
Det var en stor fördel att vara trettio-fyrtio år yngre än de andra patienterna. De vitklädda kvinnorna var supergulliga mot mig. Det kändes som om de tog extra rundor in till mig för att skoja och skratta bort en stund. Jag lärde mig snabbt deras namn och annat.
Det var bara en kvinna som jag inte kände mig lika bekväm med. Hon var inte otrevlig, men barsk på något vis och framför allt mer hårdhänt. Det gjorde ont att ta blodprov när hon kom med sin gamla stickare som hon envisades att använda för att hon snabbt fick blod med den. Hon bjöd inget på sig själv trots mina artighetsinviter. Bara några trista fraser fick jag tillbaks. Empati verkade saknas på agendan.

Jag vaknade mitt i natten och kände mig läbbigt matt. Det var så jag fick lust att för första gången använda den där röda knappen. När jag kom på vem som jobbade natt försvann den tanken ut i den mörka vinternatten.
Till saken hörde att personalen hade sagt till mig att jag fick gå i kylskåpet i matsalen och fixa mina kvällsmackor själv vilket jag börjat göra sista kvällarna.
Om jag skulle ta en nattmacka. Oj vad matt jag är. Skakig på något sätt. Sirap i hjärnan. Spaghetti i benen. Det känns som jag ska tuppa av stående. Håller jag på att bli sjuk på riktigt? Sjukhussjuka?
När jag öppnade dörren hörde jag kvinnoskratt och skrammel längre bort. Antagligen åt de tillsammans vid ett långbord. En fras om smörgåstårta och Regnbågen ljöd genom den tomma korridoren. Jag såg ingen och ingen vitklädd såg hur jag fick ta tag i väggen för att stödja mig. Allt kändes svårt för den gamla sprinten. Femton meter och direkt till höger borde jag klara av. Med lite envishet går allt. Målsnöret var en kylskåpsdörr och belöningen en ostfralla och ett glas kall mjölk.
Just då hade en av personalen något ärende och kom ut i korridoren. När hon såg min raglande gång ropade hon till högt och några fler vitklädda blev synliga.
Jag var för matt för att se om de hade majonnäs eller räkspår på överläppen. Mitt sikte var kvar mot hederliga ostmackor i kylskåpet. Det kändes som ett mycket viktigt livsbeslut. Vad dumt att jag inte fick vara ifred. Varför skulle jag bli upptäckt just nu? Innan jag hade handen i syltburken. Deras armar förde mig istället tillbaks till mitt rum och britsen.
”Varför tryckte du inte på den röda knappen?” frågade den hårdhänta stickkvinnan med en rapp röst. ”Jag ville inte störa”.
Jag vill inte ha nattligt besök av dig. Gillar dig inte ens på dagarna.
Det kändes som om hon stack till extra hårt för att hon tvingats avbryta sin matrast. Makten var på hennes sida. Snabbt lämnade hon mig ensam i dubbelmörkret, en februarinatt med tung oförståelig sorg i mitt sinne. Livet kändes som en novembervandring i träskor med gråsten i en säck på ryggen.
En stund senare kom Rebecca in ensam och satte sig på sängkanten. På ett underbart pedagogiskt sätt berättade hon med medkänsla och förståelig fakta:
”Missförstå mig inte Bosse. Men jag tycker det var bra att du fick känna på hur det känns att få en insulinkänning innan du åker hem. Alla diabetiker känner olika. Även om det finns många gemensamma drag. Du måste lära dig att känna igen signalerna. Just dina kännetecken. Det här kommer du att fixa galant.”
Plåsterorden var uppskattade som smekningar från den första vårvinden. Just då visste jag inte något om det mörka. Att den första känningen skulle följas av många tusen insulinkänningskusiner de närmaste åren. Då hade förmodligen mina darrande fingrar letat efter den svarta knappen. För mig är det inte värdigt att inte veta när nästa kniv sätts i min rygg av en feg fiende som inte kör med öppna kort. Det har varit väldigt få gånger som jag haft mig själv att skylla. Spelar jag Bluffstopp gör jag det på lika villkor och vet att när leken är slut återgår livet till det normala.

Redan nästa förmiddag fick jag uppleva riktig livsglädje. Jag hade tagit på mig den varma skinnjackan och hade freestylen som jag fått av min bror i fickan.

När Uno i Freda´ sjöng ”Det måste gå…” skruvade jag upp ljudet och var tillbaks i lyckokostymen igen. Sjöng med där jag stod på den lilla balkongen som mest användes som rökställe. Jag kände en inre glädje och ett hopp om framtiden. Livet var inte kört och nattsvart.  🙂

När jag återkom på rummet satte jag igång med att bädda sängen. En syssla som jag börjat göra för att underlätta för personalen. Det kändes som om det var mitt privata rum, med skogsutsikt. Hade jag haft rum åt andra hållet skulle jag sett Kattegatt och hamnen.
Bäddningen började hänga upp sig och kändes strulig. Dessutom hade jag hastigt blivit varm trots att jag tagit av mig skinnjackan. Fumligt åkte skjortan halvt av. Just då kom Jeanette in.
”Du behöver inte bädda. Men det är gulligt att du gör det.”
”Något vettigt måste jag göra på dagarna.”
”Mår du bra? Jag tror att jag ska testa ditt blodsocker.”
”Snart måste det vara min tur att plåga dig”, försökte jag skoja till det.
Naturligtvis var det min andra officiella känning. Denna gång tillkom snabb svettning, lite mer förvirring och avdomnad överläpp.
Symptomen har därefter förändrats genom åren. En sak som ska jag tacka min lyckliga stjärna för, jag har aldrig blivit arg eller aggressiv. Istället är det ”dödsångest” som dominerat.
En farlig sak hos de flesta diabetiker är att varningssignalerna ofta avtar i takt med åren som man haft denna trevliga kroniska sjukdom, diabetes ett. Då är det inte lätt att bromsa blodsockerfallet i tid, för det är en klar fördel att vara ”vaken” för att kunna mäta, äta och dricka. Jag har aldrig mött någon som kör bil säkert och bra, samtidigt som personen är medvetslös.

Fotnot:

Du som har diabetes ett. Kommer du ihåg din första insulinkänning? Har dina symptom förändrats genom åren?

Annonser

Här rullar det inte alls

Ystad morgon tre

Då var jag tillbaks på bloggen igen efter sex kreativa dagar, under tiden som ”Månadens kåseri” förhoppningsvis roat några besökare.

Någonstans

Min egen belöning dessa skrivdagar var att jag längtade efter att Solveig skulle komma hem och inleda sitt påsklov. Vi tänkte rivstarta med att besöka anrika Ystad Teater och gå på konsert med kultgruppen Freda´, som vi har många personliga minnen av. Två biljetter har i flera veckor suttit på a-tavlan i köket.
Igår såg vi fram emot att styra kosan till Skillinge på Österlen för att besöka Bokoteket som slog upp sina portar. Där hade vi på tisdagen lämnat in försäljnings exemplar av både ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.
Idag söndag hade vi planerat in två hemliga möten som jag inte kan skriva om här. Jag vill inte att överraskningseffekten ska förstöras.
Efter det längtar min rygg, nacke och överarm till att träffa Ethel Gustafsson i Halmstad. Min favoritosteopat. Vi har också planerat andra bilburna aktiviteter … så varför ösregnar det just nu? 😦

Freda

Jag låg fräsch och slappade i soffan och klockan hade passerat sex. Förväntansfullt väntade jag in vacker fru och tidpunkten tills vi skulle köra ner till centrum. Jag hade hunnit drömma mig tillbaks till när jag spelade ”Tusen eldar-kassetten” hundratals gånger i min freestyle, i Täby, Stockholm och Borås. Minns hur jag sprang som en galning och släpade en stackars tjej efter mig för att hinna med sista tåget på Roslagsbanan efter en konsert med gruppen Fredá på en nattklubb. Genomsvettiga och hyperventilerande hann vi hoppa på en vagn. ”I en annan del av världen” var min största favorit från den skivan, men jag gillade alla låtarna. Därefter har jag köpt alla deras CD, tills de tog sitt långa break och skaffade mig under flera år många favorithits med sångaren med den speciella rösten. ❤
Bloggbild

Jag log när jag tänkte på när vi bodde i trästaden Hjo och blev bjudna på kvällsfika hos några trevliga nyinflyttade grannar som bodde i den mysiga vindslägenheten. Som vanligt råkade jag fastna i en CD-samling och sa spontant.
”Har ni alla Freda´s skivor. Coolt. Jag älskar Gnosjögruppen.”
”X är min storebror”, sa tjejen och hällde upp te i tjusiga Rörstrands Muminmuggar.

Världen är ibland liten. Avståndet mellan längtan, lycka och besvikelse behöver inte vara långt.

Bloggbild

Vår bil strulade i början av förra veckan. En ung tjej kom hit med bärgningsbilen och jag stod beredd med systemkameran för att ta bilder till bloggen, när bilen skulle åka iväg. Tjejen lyckades få igång batteriet och därför blev det ingen tur till Bil-Bengtsson. Istället värmde jag upp bilen och åkte till Mossbystrand och andra ställen under en timme. På eftermiddagen var vi som jag skrev tidigare i Skillinge och lämnade böcker. Solveig körde och handlade i torsdags.
Det fanns visserligen ett nytt problem som uppstod efter det att tjejen fått i gång bilen. Centrallåset och larmet funkade inte. Jag minns som tur var hur man förr vred om nyckeln för hand, så vi har klarat oss dessa dagar. Annars har jag mest försvunnit in i fiktiva världar och levt ett spännande liv under veckan.
”Klockan har sprungit iväg. Man måste vara där en kvart innan annars stänger de dörrarna, stod det på hemsidan.”
Fortfarande var det lagom med tid om jag körde lite för fort nerför Malmövägen. Jag visste var vi skulle ställa bilen, när jag hoppade in bakom ratten och väntade på Solveig som gick runt bilen och … bankade på rutan. Hm. Hon fick inte upp dörren och jag fick inte upp passagerardörren inifrån.
Under tiden som jag hejade på Jennifer som kommit hem från sin praktikplats försökte jag trycka på några knappar. Jag gav upp och sa till Solveig att hon fick visa hur smidig hon var och kravla sig in från chaufförsidan. Jag har en vig fru. Solveig kom på plats och jag hoppade in bakom ratten och vred om startnyckeln. Då kom den stora tystnaden på oväntat besök. Livet stod stilla. Inte det minsta gensvar eller ljud hördes från motorn. Stendöd. 😦 Nu var det inte gott om tid längre. Min cykel har bott på väggen under vintern. Den saknar därför luft i ringarna. Mina nya byxor satt för tajt för att cykla över huvud taget. Försöka få tag i en taxi som kommer på studs, nä… Ringa på hos en granne? Pinsamt. Mitt blodsocker var perfekt inställt för att sitta stilla under ett par kvällstimmar. Allt var suveränt ordnat. Vi hade tänkt på alla små detaljer. Trodde jag. Inte första gången jag bitit i ett surt äpple. Konstigt nog kom jag ut från bilen och blev inte fredagskvällsinlåst. Jag slängde upp entrédörren på vid gavel.
”Jennifer! Du får nöja dig med en banan. Du kommer att vara yngst på Ystad Teater. Vi kan inte slänga iväg åttahundra spänn hur som helst en Fredá. Era cyklar står ute. Om du och mamma drar iväg fort som tusan, så hinner ni innan sista inringningen.”

Uno Svenningsson 2015

Vad snäll Jennifer var som spelade in mina favoriter så jag kunde lyssna och se senare. ”Nåväl. Vad är en kväll på slottet. Den kan ju vara all … ”

Vilket sammanträffande. Det ösregnar utomhus denna söndag och gör det en aning inombords också. Asch! Det är bara att rycka upp sig. Det skulle inte förvåna mig det minsta om det i eftermiddag kommer hem en suverän grupp och spelar enbart för mig.   ”Hej! Är det du som är Bosse Lidén? Bra. Då har vi kommit rätt. Vår grupp Söndá ska testa våra nya hits på dig.” 😀