Skuggning på Blogglandia

bild-ett

Ser du de effektfulla skuggorna på det gamla klostret i Ystad?
De symboliserar mitt förhållningssätt till Blogglandia de senaste fyra månaderna. Jag har denna tid anpassat mig till de förutsättningarna som gavs mig i ”present” av två trista anledningar. Först yrselanfall/utbrändhetssymtom/sömnbrist och senare som en trevlig efterrätt triggerfinger.  😦

Eftersom det inte var lätt att skriva någon längre textmängd med enbart vänster hand valde jag oftast att inte kommentera hos er. (Det räckte med att Solveig fick rycka in och skriva långa Gotlandstexter som jag dikterade när mina krafter var slut)
Ändå hävdar jag att jag aldrig läst så mycket bloggord och sett så många tusentals fina foton på de besökta lottade bloggarna, som under dessa månader. Jag överdriver inte det sistnämnda. För jag har valt en helt ny taktik de senaste tre månaderna sedan yrseln gav med sig. (Står mer längre ner) Bloggarna som stod på de vikta lapparna blev som trevliga ”bokpresenter” som gav mig energi och glädje.  ❤

dsc_39800001

Jag drog lappar från teburken över de 150 st olika bloggar som jag följt. De 30 bloggare som kommenterat mest hos mig (erkänner, det finns personlig statistik) fick sitt namn på två små vikta lappar. Det tyckte jag de var värda som en tacksam bonus.  😀

Istället för att bara läsa sista blogginlägget valde jag oftast en annan taktik. En mycket bättre och intressantare upplevelse.

Vilken guldgruva Blogglandia kan vara. <3.

Jag har grävt bakåt både månadsvis och årsvis hos bloggarna. Ibland försvunnit in i underbara inlägg. Vad otroligt duktiga många av er är. Tiden stod ibland stilla och jag glömde bort nutiden och att min diabetes ville ha mat då och då.
Men i november som varit min intensivaste månad på min egen blogg de fyra senaste åren, beroende på min korsordstävling, har jag inte haft den tiden till förfogande. Då har mest fokus legat på att hålla reda på min egen blogg och att hinna med motion, vila och mat under min egentid.

Äntligen är det dags för mig att skicka en Skrapkryss till den bloggare som jag besökt flest gånger i smyg. Resan för lotten blir en bra bit norr ut. Ända till snön.

den-fina-roda-rosen

Stort GRATTIS till Annika alias Badtanten.  ❤

I nästa vecka ska jag skicka hela tio Skrapkryss. Vad glad jag skulle bli om någon vann något stort.  😀
Innan dess är det åtta uppgifter kvar att lösa. Tre av dem kan komma när som helst på dygnet i denna månad. Övriga fem måste jag lägga in någon gång mellan 18.00-18.20 i november 2016.
Varje gång som Ingen Vinnare tar en titel fryser minst 37 poäng inne. Så många poäng blir det om jag lägger ihop 10+8+7+5+4+3 (Dessutom 2 poäng till alla som skriver rätt svar).
Felsvaren ger ju bara 1 pinne. Med andra ord finns det fortfarande många poäng att kämpa om och mycket kan hända i tabellen.  Konstigt att ingen ny deltagare tar chansen. Det behövs just nu bara 3 poäng för att ha chans att vinna en lott i nästa vecka. De jagande behöver bara svara rätt en enda gång för att nå dit. De har kanske fullt av lotter hemma och behöver ingen mer.  🙂

Deltagarantalet dessa säsonger är 43-51-51-”36”.  Sjunkande skepp?  Dags att kasta ankar? 🙂
Men antalet visningar i år leder för närvarande (efter 20 dagar) över förra årets otroliga månadsrekord (17 650 visningar). Det hade varit häftigt att slå det månadsrekordet. Förstår du? Jag tycker om att tävla mot mig själv. Som vanligt är jag en god förlorare med båda fötterna på jorden. 🙂
I december kommer jag som vanligt att gå in i en ny bloggfas. Ha semester från FB som jag brukar ha den månaden.

Psst! Du gick väl inte bara in på min blogg vid det här klockslaget för att … i så fall tycker jag du ska gratulera Annika till lotten. Nästa gång kan det vara din tur att vinna.  😀

Bonus:
Om du är här nere och läser kan jag bjuda på att det nästa gång handlar om brott.  😀

 

Tiden står aldrig stilla

Tjugonio

Det lät så långt fram i tiden när jag skrev i inlägget som jag la in på Sveriges Nationaldag.” 66 dagar har du på dig”. 🙂

29 vykort landade i den svarta lådan. Jennifers från Rhodos är självklart bara med för syns skull och kunde inte få några bonuspoäng av juryn. Vilken vacker anslagstavla vi haft sommaren 2016. Påminner om gamla goda tiden.

Här är tabellen som jag fyllt i under dessa dagar. Wiolettan fick flest poäng. Totaltabellen kommer i anslutning till lekuppgift nummer 22, som kan komma när som helst. I vilken kategori som helst.

Tack för alla vykort och trevliga blogginlägg. ❤
Jag lider av sömnbristbiverkningar och tar det väldigt försiktigt med tid framför dator/TV just nu. Sådant kan ändra sig åt rätt håll ganska snabbt. En erfarenhet som jag lärt mig av utbildning i den hårda skolan. Livets skola. Det gäller att spela med de spelregler som erbjuds och gilla läget. 😀

Namn Slott FotSelfie Sten/sn
äcka
75 år Vykort A-tavla Jury Totalt
Maxpoäng 5 2 2 2 3 5 8 27
Lma 5 2 2 2 3 4 18
Gun 5 2 2 3 1 13
Annika 2 2 3 2 9
Primrose 5 2 2 3 2 14
Villa Herberts 5 2 2 3 5 17
Wiolettan 5 2 2 2 3 5 19
Anne 2 3 4 2 11
Milton 3 4 7
Susie 3 4 7
Ezter 3 4 7
Katarina 3 4 7
Ethel 2 2 3 4 11
GunBritt 2 3 4 9
Comsi Comsa 2 2 3 3 10
Maria 5 2 2 3 3 15
Anki 5 2 2 3 3 15
Åsa 3 3 6
Kerstin 3 2 5
Kicki 2 2 3 2 9
Tant Glad 5 2 2 3 2 14
Gunilla W 5 2 2 3 1 2 15
Znogge 5 2 2 3 2 14
Jennifer inga jury röst poäng 3 1 4
Eva R 5 2 2 3 1 13
Ditte 5 2 2 3 1 4 17
Gunilla J 3 1 4
RosMarie 3 1 4
Mia J 5 2 2 3 1 13
Gunnel 3 1 4

 

Sommarläxan 2016 för mina lekande bloggvänner. 😀

29 st har lämnat in hela eller delar av sommarläxan, 160810
Ps. Sorry Ezter. Jag har fixat till de poäng som jag glömde föra in innan jag scannade tabellen.

En kall februarimorgon 1959

Bosse minns …

Lilla Bosse

Vad kallt det var att lyftas upp till världen denna tidiga råkalla vinterdag. Om jag fått välja själv skulle jag gärna stannat kvar och plaskat i det varma vattnet och istället tittat ut till sommaren. Men det var bara att gilla läget.
Jag ville ha blåa ögon som pappa och rakt blont hår. Varför fanns det inga syskon i min egen ålder? Har de ingen bil? Sova verkar vara trist. Sådant spar jag tills jag blir en gammal gubbe.

Det gällde att vara smart. Inte gnälla och visa att man var vaken. Bättre att krypa iväg till köket och leka med bilar, eller tända ficklampan under täcket och sluka serietidningar och böcker. Annars åkte jag i säng igen om mamma upptäckte mig.
Som vuxen frågade jag henne ibland:
”Hade det blivit några fler barn om jag kommit först?”
”Nä. Det hade jag inte orkat med”, svarade hon ärligt och jag tog det som en glad förstående man och kramade om henne.  🙂
Sedan brukade mamma berätta om när hon till slut inte orkat med att ha mig hemma efter alla månaders sömnlösa nätter. Hon sa att jag inte skrek mer än mina syskon. Men doktorn tyckte att hon skulle få sova ut och samtidigt kunde de ta prover på mig och leta eventuella fel.
När mamma kom upp till sjukhuset på besök och såg att jag var smutsig bestämde hon sig på studs för att ta hem mig direkt. Något fel hade experterna inte hittat. Istället hade de kommit fram till att jag hade överskottsenergi, något som skulle växa bort när jag kom i skolåldern.
Jag minns hur jag fick ha stolar runt om sängen, annars kunde det hända att jag vaknade på golvet under mina korta sömnperioder. Tur att det låg en tjock heltäckningsmatta i mitt rum.
Det är klart att jag sov. Men inte tyckte jag att man skulle ligga i sängen klockan tre en härlig tisdagsmorgon när solen höll på gå upp.
Tidigt lärde jag mig klockan och att listigt fråga pappa när på natten han skulle komma hem från jobbet som lokförare. Så fort jag hört pappa borsta tänderna och kliva i säng väntade jag bara till de första tre snarkningarna, sedan smög jag upp.  😉

Den där energin höll i sig i nästan trettio år. De sista åren kunde det hända att jag behövde en stunds siesta på eftermiddagen när vi var utomlands, så jag orkade ha kul till tre-fyratiden på morgonen alla fjorton dagarna. Ändå var jag pigg som en mört och stack iväg och köpte nybakat bröd i affären tidigt på morgonen efter en uppfriskande joggingtur. Mina ressällskap var morgontrötta efter festnätterna, men jag lyckades alltid få igång dem till frukosten. Minns inte att någon, någonsin var sur av den anledningen.

Inte det minsta konstigt att jag klev in i den berömda väggen, med tanke på sjukdomarna och skadorna som ville bestämma i min envisa kropp. Jag hade inte tid att lyssna på deras klagomål. Jag och Solveig var övertygade om att jag skulle bygga upp väggen på en helg.
”Se nu till och bli frisk tills på måndag. Jag har sommarlov”, sa Solveig den där dagen i början av juli.
Ack vad fel vi hade.
Tillsammans har vi kämpat på, mot både det ena och det andra. Bäst mår jag alltid när jag inte tjatar om mina sjukdomar. Det kostar bara energi. Energi som jag inte har. Synd om mig tycker jag nästan aldrig. Istället tänker jag på medmänniskor som har det tufft. Mitt gamla jag hade gärna jobbat med att hjälpa till på olika sätt. Det tillhörde min personlighet och det var det jag skaffade mig utbildning och erfarenhet av på mina arbeten. Annars kommer man långt med sunt förnuft och medkänsla.
Empati.
Tyvärr tvingas jag ofta att stänga av de ”mörkaste” tankarna. Orkar inte ta in allt som väller in via sociala medier, TV och tidningar. Ser jag på Aktuellt känns det som om 95 % är negativa nyheter. Allt dystert sänker mig. Låter fegt för vissa att läsa, men handlar om självbevarelsedrift. När lampan lyser rött finns det två vägar att gå. Ingen blir gladare om jag väljer fel.

Vilken tur att det finns nummerljus. Annars hade min lungkapacitet inte fixat att blåsa ut alla ljus. Förresten hade de inte fått plats på tårtan. Nu ska jag göra som jag gjort de tre sista födelsedagarna under dagtimmarna. Jag gillar traditionen som jag började med i min ensamhet. Först njuta av filmen …
Bara en natt
… ”Bara en natt” sedan efter en paus se uppföljaren …

Bara en dag

… ”Bara en dag”. Jag älskar både filmerna, skådisarna och storstäderna Wien & Paris. På något vis kunde jag både gjort regi, varit skådespelare eller hoppat in i en sådan verklighet från förr. Alltför ofta hade jag för kul i livet. Därför sköt jag gärna upp pluggandet på hög nivå. Nästa termin blir bättre att börja läsa på universitet eller högskolan, tänkte jag. Först ska jag bara …

När jag klagar till Solveig, efter ännu en insulinkänning, och säger den slitna frasen: ”Jag är slut som artist”, svarar hon alltid:
”Det har du sagt i tjugosex år. Du har aldrig varit artist. Nu tar vi nya tag. Om några månader ska du och jag åka till …”
”Du försöker bara lura mig att komma igen.”
När jag ser de gröna ögonen som är fyllda av kärlek och värme, är det svårt att säga emot min klippa i livet.
”Bara jag får allt på min önskelista imorgon.”
”Vissa saker kan bli svåra att fixa.”
”Du menar en bukspottkörtel, en sköldkörtel, två axlar, en rygg, två knän, sömnflingor och … det kan väl inte bli så svårt? Fick jag inte välja från översta hyllan?”

Fotnot 1:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. På lördag ska vår dotter Jennifer sjunga två sånger på ett bröllop för första gången. Det är en kompis storasyster som ska gifta sig i en kyrka några mil härifrån. Vi ska skjutsa dit henne, men mitt önskemål om att sitta långt bak och försvinna ut innan bröllopsparet börjar sin gemensamma vandring i livet, gick inte igenom. Hon är kanske rädd för att en gammal gubbe ska ställa till med något hyss och kidnappa bruden. Nåväl. Jag har hört Niffe träna flera gånger på hemmaplan, men det blir så mycket bättre i en kyrka med all dess akustik, om hon nu inte sätter en groda i halsen. Vad skulle hända då? Blir det ”sju olyckliga grodår för brudparet” och … bäst att avrunda där. Kvack kvack.   😀
(ursäkta alla tuppar för att jag bytte ut er mot en groda)

Fotnot 2:
Torsdagen den 12 februari 1959. Råkallt. Klockan 07.10, 3700 g, 53 cm, mörkt hår, blågrå ögon. Susanne Alfvengren 1959 och Sofia Zelmani 1972 delar samma datum. Det får bli en Zelmani-skiva imorgon också.

 

Här tankade jag energi

1

Förra helgen var vi på två mysiga utflykter. På lördagen tog jag inte med kamera till Abbekås. Däremot fick både Solveig och fikakorgen följa med. ❤ Vi hade tur med vädret. Förmiddagens sol hade försvunnit, men det var fortfarande varmt och de mörka molnen släppte inte iväg något vått.

Vinnaren

Jag vågade inte gratulera mannen som jobbade i trädgården utanför huset. Huset som ingen av mina bloggbesökare röstade på i Månadens tävling, som därmed gav mig en lott att skrapa. Det ligger många fina hus längs denna väg, så det var såklart inte lätt att välja för er.

2

På söndagen åkte vi samma håll, men stannade några kilometer tidigare vid Mossbystrand. Precis som i Abbekås njöt vi av alla blommor i trädgårdarna längs med havet. Här nere är det tacksamt på hösten när värmen från havet fortfarande gör sitt jobb med växtligheten. (första fotot är också taget på Mossbystrand)

Cikoria

Jag har ännu inte druckit det sura cikoriakaffet. Däremot lyckades vi få till en tjusig rabatt med den vackra vilda blomman utanför vårt kaffekoppmuseum i Ängalag på Bjärehalvön. De människor som levde under den senaste ransoneringstiden minns säkert surrogatkaffet.

Krikon

Är det amerikanska blåbär som växer högt eller krikon? 🙂

oxelbär

Oxelbär är trevliga att fotografera. Kan man göra något gott av dem?

Björnbär

Björnbär känner jag väl till. Jag saknar bären som växte rikligt i Hovs Hallar, några kilometer från vår bostad.

Vresnypon

Kanske bäst att passa sig. Dessa röda saker är säkert vresiga. 😉

Inte bara nya sedlar

Vad viktigt det är att sänka tempot när energin håller på att ta slut på en gammal sprinter. Här i Ystad lyser morgonsolen så vackert. Fortfarande vet jag inte dagsschemat. Vad ska du göra av denna septemberlördag?

Younger – Seinabo Sey (cover)

Exakt en månad har gått sedan förra gången. Här kommer senaste YouTube klippet från min äldsta dotter Jennifer som har en egen kategori på min blogg. Den som följt min blogg ett tag har insett att vi har en dotter till. Någon kanske har trott att jag favoriserar storasyster och gissar på att lillasyster Lizette inte kan sjunga och spela. Det sistnämnda stämmer dåligt. Lizette är antagligen den som sjunger mest i familjen. Hon har solosång på skolschemat i Simrishamn. Ofta hör jag hör henne spela på min gitarr i sitt rum och jag njuter på avstånd. 🙂 Snart ska hon sjunga solo och i kören på ”Äppelfestivalen” i Kivik. Själv ser jag fram emot att få lyssna och att få se henne på någon tillställning i Ystad i mitten på oktober. Däremot vägrar hon att öppna ett YouTube konto. Där vill hon inte bli bedömd. Så jag får drömma vidare om att systrarna, vars stämmor matchar varandra så bra, ska göra något ihop som deras mamma och pappa får njuta av. ❤

Bloggfakta:
Det drar ihop sig till MÅNADENS TÄVLING. Kommer det att bli ett nionde vinnarnamn? Eller slår en av de åtta månadsmästarna från 2015 till en andra gång? Hoppas inte Bosse Lidén gör det igen. Den här gången finns möjlighet att vinna två lotter – om du svarar innan ett visst klockslag.

Nästa vecka blir det ett seriöst MÅNADENS KÅSERI som handlar om en småländsk buss och fyra flygplan.

På torsdag kommer jag att göra en repris från förra veckan och lägga in tre stycken frågor på Världen & Vardagstankar. (om jag orkar)

Ikväll måste jag fatta ett beslut om en hemlig grej. Igår var det inte mycket med mig. För många månaders sömnbrist, nattlig värk och ett blodsocker som levt sitt eget liv de sista veckorna (trots mina seriösa insatser), hade nått sin kulm. 😦 Jag var låg som en u-båt på uppdrag och hade lust att kasta in handduken. Vad snabbt det kan gå utför. En vetskap jag skulle kunna skriva en roman om. Samtidigt måste man bita ihop och köra på ända in i kaklet. Det kunde alltid varit värre, brukar jag tänka. Just nu saknar jag min pålitliga ”husläkare” i Båstad, som kunde tagit några snabba prover och där jag inte behövt börja berätta om dag ett och framåt. Vad synd att husläkarsystemet (inom högkostnadsskyddets väggar) verkar vara skrotat. Eventuella kommentarer besparas i detta inlägg med en gul gubbe av något slag. Lägg hellre fokus på Jennifers sång än min ”skrutthälsa”. 🙂 Den brukar jag hålla utanför min blogg, som mer är en ventil in till den ”friska världen”, där jag helst vill befinna mig och mår bäst av att vistas. Ibland gör jag undantag. ❤
Kram Bosse Lidén

 

Min mörkaste bloggvecka

Vad nära det kan vara mellan harmoniskt välbefinnande och mörk sorg. Ibland kan jag naivt tycka att det är precis som om man inte tillåts att vara glad alltför länge och alltför mycket som människa på jorden. ”Tro inte att du är något. Här får du en skopa skit över dig.”
Förra söndagen firade jag och Solveig vår 24-åriga bröllopsdag på Österlen. Vi njöt av god mat i Kåseberga, vacker havsutsikt, men framför allt njöt vi av varandra. Tillsammans pratade vi minnen från den soliga oktoberdagen då jag sa JA, men där jag fortfarande inte är säker på om Solveig svarade på frågan. På det inspelade VHS-bandet går det inte att höra vad hon mumlar. Tyvärr gick vår kombinerade DVD och VHS-spelare sönder och vi köpte bara en ny DVD-spelare. Vi har skojat många gånger om att jag fortfarande väntar på svaret. Solveig retas som vanligt tillbaks och säger att hon fortfarande funderar. Fraserna må vara gamla, men de två sammanfogade pusselbitarna har byggt upp ett gemensamt liv trots svåra sjukdomar och död omkring oss.
När vi mätta och glada efter dagens innehåll parkerade bilen utanför vårt hem var vi lyckligt ovetandes om vad som väntade oss. Jag tror att det är bra att inte veta. Man ska aldrig ta ut sorger i förskott. Då får man uppleva dem två gånger. Vi delade på oss när vi kom in. Jag kände impulsivt för att ge mig ut på bloggpromenad. Nu gör jag en passande smygreklam och ger samtidigt en känga till en av författarna till denna bok, den manliga.

Facebook

Ett av de första kåserierna har rubriken ”På promenad genom Blogglandia”. När jag precis har läst om kåseriet känner jag en obehaglig känsla i magen och upplever mig själv som en falsk skribent. Jag håller inte alls med om alla rosord som jag har skrivit. Skulle jag fått en chans att redigera skulle jag fyllt på med två sidor till och skrivit om medaljens baksida. Jag skriver i kåseriet att det aldrig har hänt att jag fått skoskav och att livlinan bara är några tryck bort när jag läser andras bloggar.
Ändå är det bara ett sandkorn från sandlådan, som våra fina döttrar säger, bara ett korn från den sandlåda där jag tycker att vissa hör hemma i detta bloggdrama, till det hemska som vissa drabbats av på nätet. En falsk slinga kan sprida sig med vindens hastighet. I värsta fall och utan stöd från omgivningen ger de oskyldigt drabbade upp helt. De står inte emot trycket och trasas sönder. Jag lider med de som kallas offer och det river i mitt hjärta när jag tänker på hur onödigt allt sådant är.
Vilken tur jag har haft på dessa snart 2.5 år som jag bloggat. Något som jag bara tagit som en självklarhet. Jag är inte blåögd, utan brunögd på bägge ögonen. Jag har tröstat de som råkat ut för nätmobbing och näthat som till sist lett till att de lagt ner sin blogg. Urtrist när ondskan och mörkret ska segra. 😦

Fredag två

I min debutbok behandlar jag olika ämnen. Några av dem är svek och skuld, skuld över något som Sebastian Rosander egentligen är mer eller mindre oskyldig till. Han valde taktiken att hålla sin sanning för sig själv, vilket hade sitt pris under en lång mörk tid. Efter det hemska som hände blev det med tiden något gott av det hela, när Sebastian bytte livsspår och gjorde upp med sina skelett i garderoben. Jag som följde hans väg med stort intresse var nöjd med vad han åstadkom. En författare bryr sig om sina bokbarn.
Bosse Lidén var till skillnad från Sebastian helt oskyldig och ovetande om vad två kvinnor skapade bakom ”ryggen”. Jag har försökt landa dessa mörka dagar och ta det i den takt som min kropp tillåter. Jag har pusslat ihop detaljer som är synliga på ”brottsplatsen”. Egentligen skulle jag denna vecka helhjärtat ägnat mig åt marknadsföring av vår gemensamma bok. Istället ligger jag väldigt nära gränsen till att gå tillbaka till min utbrändhet, den som alltid finns där i skuggorna, och dessutom har jag ett adrenalinpåslag som gör att kroppen inte tar upp det insprutade insulinet på ett optimalt sätt. Inget som någon bloggare med alias eller fågelbild som profilbild behöver bry sig om. Att namnet på en kategori i min blogg, Skyltsöndag, skulle kunna orsaka något sådant här var jag helt oförberedd på. Jag har inte startat någon fotokedja eller samlat ihop en grupp bloggare som ingår i en fotoutmaning. Det är kul när man skämtar MED varandra. Men man hänger inte ut främmande människor med bild och klipper och klistrar i en text så att bloggvännerna som läser ska bli vilseledda och i sin tur fortsätta mobbingen på sina bloggar. Hade hela min kommentar fått vara med hade alla som läst fått veta sanningen och då hade det inte blivit något att driva om. Hela skämtet och anklagelsen hade fallit till marken som en pannkaka, om kvinnan med en bloggadress som för mina tankar till en lånad boktitel av Monica Zak, lirat med öppna kort. Vad vann hon med detta? En kort stund i rampljuset bland sina bloggläsare. Ett livstids minne hos den hon ”ord-och-bild-sköt” på. Hon fick sol hos sig medan jag hade regn hos mig, skulle Orup sjungit träffande om veckans lågtryck. Det var så lågt att följa allt som hände utan att själv kunna göra något. Kvinnan varnar så gulligt:
”Det inte får bli ngn mobbningskampanj mot stackars Bosse, förmodligen helt oförberedd på vad han har ställt till med… vill iaf tro att det var omedvetet. Vi får utgå ifrån att folk är goda och ärliga även i bloggvärlden, eller hur? 🙂 ”
Kvinnan fick med några sanningar och själv satt hon på HELA sanningen. Den hon så vackert dolde med att klippa av mina ord. Jag är impad av min behärskning att inte kliva in på scenen just då, när drevet gick.
Solveig skrev ett inlägg som snabbt lades in. Hon blev en ensam soldat i främmande land. Ett förlåt dök upp på som en kommentar för granskning på min blogg. Det lät vackert en mycket kort stund, tills vi på Solveigs dator såg svaret på en kommentar som drev om Solveig. Beviset på devisen, falsk som vatten. Kränkande är den kortaste sammanfattningen för alla de mörka känslorna som flög genom min hjärna under tiden som vi såg kommentarer droppa in. Händer det här på riktigt? Vilken tur att jag inte stod vid ett stup i Kåseberga. De vassa klipporna skavde ändå på ett bildliknande sätt. Främmande människor söndagslekte och hade ett improviserat skyltsöndagsparty där jag och Solveig var de inbjudna måltavlorna. Tack kära okända bloggvänner för ert bidrag till vår tjugofjärde bröllopsdag. Det tacket hade ironiskt presentpapper. Från mitt innersta vill jag däremot tacka de få kvinnor som valde att inte kommentera varken mig eller göra sig lustig över Solveigs inlägg. Störst tack till Solveig som modigt stödde mig. Min egen klippa i livet. Ordet skyltsöndag är belagt sedan 1895 i Sverige. Tiden går fort.

I en av mobbsvansarnas inlägg driver ytterligare en okänd bloggare med mig med en stor bild och text. ”Fågelbloggaren” tycker att jag är en JUMBO och jag har därför hamnat på dennes lista ( kommenterande personer tycker att det var hellyckat och passande). Först tog jag det som ett förtäckt hot när jag läste meningen ”Han har redan fått en placering hos mig” på ”moderbloggen”. Det lät så läbbigt att läsa det. Något som handlade om mig. På ett vis fick denne bloggare rätt. Jag har känt mig som en Jumbo ända sedan jag gick på bloggpromenad förra söndagen. Jag hoppas personen är nöjd. Det han eller hon inte visste, liksom de andra i kommentarsvansen, var att de var förda bakom ljuset. Jag vill med detta långa inlägg få människor att tänka till nästa gång de hänger på en svans med skitsnack om någon okänd bloggmänniska. Om svansen inte blir road försvinner glädjen hos ledaren. Jag önskade att det fanns en bloggpolis. Då hade jag inte tvekat om att anmäla ett alias. Mest för att sätta ner spaden och se vad som händer med rättvisan, för jag anser att annars får ondskan syre. Nästa gång vill jag lägga in ett betydligt trevligare inlägg. Jag ska ärligt erkänna att jag älskar att skriva böcker, längre texter till en roman eller ett kåseriinlägg. Det var därför jag skaffade en blogg. Mitt sätt att skriva ville jag bjuda på. Läsarna behövde inte tycka om mig som person (fast det är inte förbjudet) utan endast kommentera mina texter. På resans gång ändrade jag tidigt åsikt. Orsaken var att jag träffade på så många härliga okända människor, så gränsen mellan författaren Bosse Lidén och privatpersonen har på något märkligt sätt suddats ut. Så har det mestadels varit fram till i söndags. Jag hade och har fortfarande som främsta mål att SolBo Förlags två titlar blir sålda och lästa av personer som trivs med läsupplevelsen och längtar efter en tredje bok. Böckerna är för mig inga luftslott, men just nu har jag svårt för att se någon glädje i att ha en blogg. Min humor har åkt på semester. Förhoppningsvis till en varm och skön plats. Mitt obehag över att inte veta var främmande personer gör av mina ord ger mig en sur smak i munnen. Det kommer att sjunka in, men aldrig ska jag glömma detta helt. Jag tror att det är viktigt att jag tar med mig det i min livsryggsäck. En erfarenhet som startade med en kniv i ryggen av en person som lämnat 119 kommentarer hos mig. 😦

Detta är mitt inlägg nummer 654. Det klart svåraste att skriva av de alla. Jag ville berätta om något som jag upplevde som mycket obehagligt och kränkande. Jag har valt att inte skriva ut en svart lista på deras alias och även riktiga namn. Vissa saker kan ändå inte göras ogjorda.

Jag har en önskan till dig läsare som är sugen på att kommentera efter detta inlägg. Det är att du BARA visar med en glad gubbe eller ett rött hjärta att du läst detta trista och mörka inlägg. Jag vill inte att du ska bli min svans. Mitt råd är att ni där ute är rädda om varandra. I en god värld skulle mobbarna be om ursäkt. Det räknar jag dystert inte med. ”Självklart bedriver vi ingen mobbing. Hela bloggandet är ju bara på skoj. Men det får man tåla!” skriver ”fågelbloggaren” från sin anonyma gren.
Kram från en besviken medmänniska en mörk söndag i oktober. Veckodagen vågar jag knappt SKYLTA med. 😉

Ps. Jag valde att inte godkänna de mejl som kom in till granskning på WordPress. Varför? Av det enkla skälet att då hade personerna fått nyckeln till min blogg, kan skriva när som helst om vad som helst. Det är ju inte helt säkert att humorfria Bosse Lidén tycker att allt bara är på skoj. Jag måste alltid godkänna nya besökare första gången och personer som WordPress anser inte ha kommenterat hos mig på en längre tid, men alla människor i hela världen kan läsa min blogg. Om de nu får ut något av den… tänk om jag vore en flyttfågel med Medelhavslängtan …

Diaketikerbild