Färgen har stor betydelse

Jag har längtat efter grönt i flera månader. Varför blir jag inte nöjd då?

I fredags åkte jag och Solveig iväg på eftermiddagen. Vi tänkte kombinera olika ärenden. Jennifers systemkamera fick följa med på utflykten. Jag hade ett huvudmål. Måste hitta den plats som vi av en slump råkade på förra året i maj. Där jag tog några magiska rapsfältbilder med vår gamla digitalkamera. En av dem är denna vårmånad omslagsbild på almanackan i köket. Ett böljande gult hav på flera kullar med en spännande omgivning. Blå himmel med vita tussar.

Under fredagens bilresa såg vi flera rapsfält längs med vägen. Där det gick stannade jag till och klev ur. Fotade från olika vinklar. Zoomade in. Kröp in på det gula. Kunde  inte riktigt koppla av till hundra procent när jag vände blicken uppåt. Det fanns moln på himlen och solen försvann med jämna mellanrum. Jag var rädd för att den skulle sluta att komma fram helt. Då skulle jag inte nå max på bilderna när vi nådde mitt huvudmål.
Måste skryta med att jag kan vara riktigt duktig på att hitta platser som jag bara besökt en gång i mitt liv.
”Kommer du verkligen att hitta dit?” frågade Solveig.
”Jag kommer att hitta. Om allt stämmer finns en vit tjusig kyrka till höger bakom dungen. På andra sidan vägen en väderkvarn. Jaaaa. Där är den skarpa kurvan.”
”Vad duktig du är på att hitta. Jag kommer inte ens ihåg vad orten hette”, sa Solveig.
Kammen växte på mig. Självförtroendet började rinna över. Alltid en farlig kombination hos Bo Lidén. 🙂
”Till höger därborta låg ett slitet gammalt hus med en skräpig gårdsplan. Gör inget. Det bästa är att det går att ställa bilen utan att vara en trafikfara. Vilka häftiga bilder det kommer att bli. Där är huset med svalor på fasaden…men… detta är inte sant. Driver någon med mig?”
”Du gjorde allt rätt men glömde att ta med en viktig sak i planeringen”, sa min kloka fru som växt upp på landet.  ”I år tycks de inte satsa på raps. Det är nog havre i år. Man måste oftast variera mellan säsongerna för att…”
Den sista informationen kunde jag varit utan, tänkte jag tyst som den stadsgrabb jag alltid varit, när jag med en rynka i pannan betraktade det gröna fältet.

Det hjälper inte att tjura. Vi fick en fin eftermiddag på tu man hand ändå. Blommor i alla färger och former och gott utomhusfika väntade bara någon mil bort. Hade inte Jennifer sovit sin skönhetssömn skulle jag kunnat tanka över bilder. Det får bli en annan dag. För idag… nä det kan inte vara sant… det regnar ute och är genomgrått. Vi som planerat och förberett en heldagsutflykt på Österlen denna Mors dag. Ofta blir inte livet som man tänkt sig. Ska vi göra som när barnen var små och en utflykt blev inställd? Då la vi ut filten i något rum och lät barnen duka fram. Minns att vi aldrig var fyra på dessa speciella utflykter. Både på filten och strax utanför satt mängder av nallar och andra djur och deltog i festligheten. Tjejerna var så duktiga på att ställa om och göra om motgångar till något ännu bättre. Nu tror jag inte ens att det är lönt att jag kommer med idén…

Idag är det helgdag

DSCN6785

Idag är det helgdag. Jag känner för att bada badkar. Hela kroppen behöver mjukas upp. Kroppsarbete sliter på min lekamen. Vi har kämpat i flera dagar med att få loss skruvar och  andra mojänger i olika material som suttit fast i vårt garage. De tidigare ägarna var så givmilda att vi fick behålla allt eller så glömde de att ta med sig det de inte behövde. 🙂 Nu fick vi anvisningar från bostadsrättsföreningen att det skulle vara tomt och rent tre meter in i garaget. Orsaken var att vi ska få nya fjärrstyrda vikdörrar.
Det blev riktigt fint. Perfekt. Bilen kan stå närmre dörren. Jag slipper höra meningen:
”Pappa. Snabba dig. Flytta bilen. Jag kan inte ta ut cykeln. Skolan börjar snart.”
När mannen visade mig hur fjärrkontrollen fungerar tänkte jag på ”Fångarna på Fortet”. Att det gäller att komma under och ut från porten innan tigrarna släpps ut i garaget och att det inte får bli strömavbrott just då. Jag sa inget om detta till mannen. Jag vet inte om han var sugen på att leka med mig. Hade inte Jennifer också börjat bli sådär tråkigt vuxen kunde vi lekt som vi gjorde förr. Då räckte det med att jag smög ut i mörkret i trädgården och bankade på rutan. Tjejerna släppte allt de höll på med och hoppade i ytterkläderna och jag hörde dörren öppnas och stängas. Sedan lekte vi gömme med ficklampor. När jag går ut nu via altandörren ser jag Jennifer sitta vid sin dator på sitt rum. Möjligtvis hejar hon. Lizette sitter med sin dator eller någon annan teknisk leksak en våning upp. I sin egen värld. När jag samlat på mig tillräckligt med mod ska jag fråga grannarna om vi ska leka gömme när det blir mörkt. Kanske till hösten. Nu tar jag mig ett bad. Synd att det inte var badkaret på bilden som finns på ett av våra favoritfik på Österlen. Närmare bestämt i Backåkra. Härligt med skum. Var är min gula anka? ”Solveig! SOLVEIG! ÄR DET DU SOM TA…”

Önskar er en trevlig Kristi himmelsfärds dag. Här i Ystad välkomnas vi med ännu en soldag. Efter lunch ska vi åka på utflykt.

Polisen som viftade som en stins

Jag såg kungen när han for förbi vårt hus i en turistbuss. Det såg ut som om han hade tre viktiga tankar i huvudet. Vilket stort hus. Så trevlig mannen vid vägkanten såg ut. Är det så en skåning ser ut? Ers Majestät Konungen kan inte hålla koll på allt. Inte lätt att se skillnad från ett bussfönster på en skåning och en tvättäkta hallänning.
De andra i kungafamiljen var också med på bussen. Dem hann jag aldrig se. Jag kände till att de var på väg till Torekov för lunch hos Richard och Robert Nilsson på Restaurang Kattegatt.
Efter min egen lunch som jag var tvungen att fixa till själv kände jag för att göra en utflykt med min tvååriga dotter Jennifer. Bestämde mig för att åka till Torekov och parkera vid hamnen. Därifrån skulle jag ta en solskenspromenad med sulkyn och njuta av utsikten mot Hallands Väderö. Man måste passa på när det är fint en oktoberdag. Ursäkta. Kungen hade jag redan glömt bort. Han levde sitt liv och jag var fullt tillfreds med mitt eget som småbarnsförälder. När jag kört den halva milen till Torekov fortsatte jag vägen förbi kyrkan. Hundra meter längre fram delade sig vägen. Idag skulle jag följa med vägen till höger ner till hamnparkeringen. Om jag istället kört rakt fram hade jag hamnat i centrum.
En bit in på den folk och biltomma Centrumvägen stod en polisman vid vägkanten. Jag noterade i backspegeln att ingen bil kom bakom mig. Just som jag skulle följa vägen åt höger började polismannen att gestikulera, vevade med högerarmen, allt fortare så jag trodde att armen skulle släppa vid axelfästet. Han gjorde en stor rund rörelse som för mig betydde. Fortsatt rakt fram på min väg. Fort. Det är livsfara på vägen. Jag tittade ännu en gång i backspegeln och i sidospeglarna. Fortfarande tomt på vägen. En lagman är alltid en lagman. Jag kände mig tvingad att köra åt det håll som polismannen så tydligt hade visat. Då rusade polismannen som en självmordskandidat rakt ut i vägen och jag tvingades att panikbromsa. Han sprang runt min bil och ryckte upp dörren. En massa ord som inte stod Svenska Akademins ordlista flödade ut från hans dreglande mun.
”Vad sysslar du med?”var de enda orden som fanns med i den kända ordboken.
”Du markerar tydligt att jag ska köra rakt fram, fast jag var på väg till hamnen”, sa jag kolugnt.
”Det är ju för he…det jag menar.”
Jennifer satt tyst i baksätet men började gråta när skriken nästan fick bilen att hoppa. Jag fick tillåtelse att backa. Samtidigt fortsatte han att lära min dotter ord som hon inte får lära sig. Jag var även rädd för att hans hjärta skulle börja strejka och att han skulle segna ner på fläcken.
När jag parkerade vid hamnen var det min tur att bli arg, när verkligheten hunnit ikapp mig. Jag satt kvar i bilen och drog några djupa andetag. Hjälpte inte mot denna oväntade överkörning av en lagens man. Jag bestämde mig för att följa upp episoden. Placerade Jennifer i sulkyn och marscherade iväg uppåt igen. Det fick bära eller brista. Jag tänkte att om jag höll mig någorlunda lugn kunde han inte slänga in mig i en piketbil. Vem skulle ta hand om Jennifer då?
Polisen stod kvar. Det var lika tomt på bilar som tidigare. När jag sneddade över gatan med sulkyn kom jag på att polisnärvaron måste ha att göra med det fina främmandet från Slottet. Antagligen var de inte klara ännu utan festade på en smaskig efterrätt.
”Ursäkta. Jag skulle vilja ha ditt fullständiga namn”, sa jag och trollade fram min lugnaste röst.
”Jag heter Karl-Erik”, muttrade han.
”Kan jag få ditt efternamn och var du är stationerad?”
Jag fick konstigt nog båda uppgifterna innan han med på ett litet skamset sätt frågade:
”Var det du som körde här nyss?”
”Det stämmer.”
”Jag tog kanske i lite för hårt. Jag har stått här i två timmar. Ingen har kört fel tidigare.”
”Kört fel! Du lurade mig med ditt felviftande att köra rakt fram fast jag skulle följa vägen till vänster. Du svor inför min tvååriga dotter.”
Polismannen svamlade på och gjorde ett tamt försök att be om ursäkt. Det var nu som det komiska hände. En Volvo kom körande från samma håll som jag kommit ifrån med bilen. Ingen kunde anklaga denna äldre polis för att ha dåliga reflexer. I en nanosekund stod han där igen och viftade med sin felaktiga; kör- på- rakt- fram- rörelse. Den unga tjejen i Volvon tolkade kommandot som jag. Hon körde lydigt rakt fram och Karl-Erik rusade efter och hade exakt samma osande svada som tidigare när han fått stopp på bilen. En påslagen videokamera hade varit guld värd.

Hade Karl-Erik en dålig dag på jobbet? Nej jag tror inte det. Jag är övertygad om att han hade en dålig personlighet och hade gjort fel yrkesval. Han hade passat mycket bättre som tågstins på den tiden när stinsen gick ut på perrongen och viftade med sin spade. Lokföraren hade bara en riktning att köra. Rakt fram. Det skulle inte gå att spåra ur…

Detta var tredje och fristående kåseriet om mina kontakter med poliser. Jag är tacksam för att jag privat har träffat på trevliga poliser i andra sammanhang. Det var inget fel på kontakten i första heller där jag och Dennis var skyldiga. 😀