Triss i glömska

Ibland händer saker man helst vill glömma. Andra gånger händer så komiska saker att det är svårt att hålla sig för skratt. Men det är ytterst sällan tre saker händer inom en snäv tidsram. Uttrycket ”en olycka kommer sällan ensam” brukar gälla för en och samma person. Detta hände tre olika personer inom tio minuter.
Jag hade varit hos min husläkare och blivit influensastucken. Ett stick som inte kändes hos doktorn. På natten när jag vände mig åt fel håll gjorde det däremot rejält ont i överarmen och jag vaknade till.

Nu stod jag utanför apoteket i Båstad där jag stämt träff med Solveig som var inne och köpte vitaminer på burk. Då slog mig tanken att jag glömt att jag skulle ha bett doktorn att skriva ut två recept till mig. Samtidigt som jag retade mig på mitt taskiga minne kom en dam med röd kappa och parkerade en söt liten terrier vid lyktstolpen bredvid mig. Mina tankar pendlade från min glömska till hur snällt hunden satt stilla. Det enda den gjorde var att nosa i luften varje gång någon gick in eller ut från byggnaden, som inhyste både ett apotek och ett systembolag. Jag var inte säker på om hunden drog in mer när någon hade ärenden från systemet. Fortfarande fladdrade mina tankar. Nu mellan om jag skulle gå tillbaks till doktorn eller ringa en annan dag och få betala extra för recepten. Gå tillbaks? När kommer Solveig? Ringa doktorn när vi kommit hem? Varför sitter inte Texas lika fint? Vi hade aldrig vågat binda vår hund utanför en affär. Strax innan vi köpte Texas var det en man som blev av med sin Coton de Tulear-valp på det viset. Husse var bara borta i max fem minuter och köpte en falukorv. När han kom ut från affären var Fia borta. Den sagan slutade lyckligt efter tre veckor trots att låntagaren färgat om den vita bomullshunden till en brun hund. Jag tänkte på storyn jag läst om i tidningen just som en dam med röd kappa kom ut. Hon stannade till och läste på en lapp, verkade titta upp mot himlen för ett svar och fortsatte sedan ut över torget bort mot Ica. Jag observerade att den disciplinerade terriern reste på sig och tog så många steg som kopplet tillät.
”Där ser man. Den är inte så duktig som jag först trodde. Inte mycket bättre än Texas. Hundar är hundar när det kommer till kritan.”
En självbelåten min stannade till vid mitt ansikte på gränsen till skadeglatt. Femton sekunder senare kände jag en arm på min axel.
”Jag glömde hunden”, sa ägarinnan med den röda kappan.
Hon skrattade förläget eftersom hon trott att där stod en man i sina bästa år med huvudet på skaft. En som hade alla getterna hemma. Jag avslöjade inte att vi var låtsassyskon.
”Tur att du inte hunnit hem och undrat varför du inte blev välkomstslickad”, tröstade jag gentilt.
Andras glömska kan göra en glad. Jag bubblade av skratt som pyste ut.
”Varför står du där och skrattar för dig själv. Jag skäms. Jag känner många som kan komma förbi”, sa Solveig.
Jag berättade detaljerna i bilen när vi åkte iväg och fikade. Solveig skrattade gott åt episoden med den bortglömda valpen. Senare på kvällen när Solveig skulle gå igenom alla viktiga papper inför utvecklingssamtalen med barnens föräldrar och som avslutning rätta sina elevers matteböcker blev hon oväntat sysslolös. Det enda hon kunde ägna tiden åt var att försöka tänka tillbaka på var hon senast haft kontroll över sin tunga väska. Väskan som varit proppfull var spårlöst försvunnen. Den fanns inte inne i villan. Jag gick ut i garaget och tittade i bilen. Där var den inte heller. Nästa morgon åkte Solveig tidigare till skolan och letade överallt utan resultat. Klockan nio ringde hon apoteket. Där blev det direkt napp. Någon hade glömt kvar en tung väska på eftermiddagen dagen innan. Solveig ringde hem till mig och berättade nyheten. Jag vaknade i samma stund som telefonen ringde.
”Den fanns på apoteket som tur var.”
”Va? Men damen hämtade ju hunden”, svarade jag och kvävde en gäspning. 
”Nu låg den i alla fall i min fullpackade väska och tuggade på matteböckerna. Väskan såklart din korkboll. Ta en vitamintablett. Ska vara bra för minnet.”
”Då behöver du väl två”, gäspade jag stort. ”Glöm inte var vi bor när du kör hem.”

 

Annonser

Tävling – Bild FYRA

D

Vad är en mjuk kudde mot att ta det piano? Vad lätt ett barn har att somna överallt när energin är slut.

Tävlingsregler stod efter Bild ETT. Jag tjuvstartade med detta inlägg, trots att det är två timmar kvar tills det är måndag. Klockradion är satt. Jag tänkte äta frukost framför skidskyttetävlingen, som blev framflyttad idag på grund av dimman. (Hoppas Björn Ferry och Fredrik Lindström är morgonpigga.) Sedan ska vi på vårt sista utvecklingssamtal på högstadiet… om vi inte börjar på en ny kull. 😉
Önskar dig en fin vecka åtta.

Alla yrken är lika mycket värda – eller?

”Glöm nu inte bort att du INTE ska borsta tänderna ikväll.”
”Va? Vad sa du?”

Min tandläkare tyckte att jag skulle träffa en tandhygienist i höstas. Om det tyckte jag inte. Det räckte så gott med de över 1200 kronorna, som jag fick betala. Därför förhalade jag vid kassan och sa att jag skulle höra av mig när jag hade tittat i min kalender. När jag kom hem hittade jag ingen ledig lucka förrän den 5 mars 2028, om det regnade då. Till slut fick jag dåligt samvete och ringde efter julhelgerna. En telefonsvarare svarade hela förmiddagen att de hade julstängt och önskade alla en riktigt god jul. När en kvinna äntligen svarade på eftermiddagen och jag skojade om julhälsningen, var hon inte med på noterna. Antagligen hade hon inte fått allt som var med på hennes privata önskelista.

Uppmaningen som jag skrev överst kom alltså från tandhygienisten, efter att mina tänder fått bananlack. (Förr har jag bara hört att jag inte fick äta på en timme). Det måste ha varit första gången i mitt liv som jag hört frasen att jag inte fick borsta tänderna på kvällen. Å andra sidan hade vi träffats två dagar tidigare och då var det första gången jag gick i tandborstskola och var tvungen att göra ett praktikprov på plats – i den fällda stolen. Visst har jag besökt yrkeskåren några gånger i mitt liv. Jag kommer ihåg dyra, onda stunder där jag pumpats med dåligt samvetekommentarer om att jag måste sköta mina tänder och tandkött annars skulle Karius och Baktus komma och hälsa på. Och de var inga snälla kompisar. Jag hade sett otäcka bilder på planscher. Nu hotades det istället om tandlossning. Antagligen vuxenvarianten.
Det var pinsamt och ovanligt när hon bad mig att borsta med eltandborste med en spegel i min vänstra hand. Liggandes. Definitivt första gången jag legat och borstat tänderna. Såg säkert avigt och framför allt fel ut enligt henne. Mina tandläkare har de sista tjugo åren berättat att jag ska ta det försiktigt med borstningen med tanke på att tandköttet har krupit ner. Det var inte alls farligt fick jag höra nu. Mitt tandkött var bättre än andra patienters. Jag måste gnugga rejält på varje tand, berättade hon. Sedan skulle jag prova med större borst och nya tandstickor som såg ut som de där sakerna som tvättade bilen i en tvätthall för några år sedan. Fast lite mindre tack och lov. 🙂
Tack vare all tid som jag fick jobba vid besöket hanns inte en sak med. Bananlackspenslingen.  Jag såg att hon såg stressad ut på slutet. Hon frågade om det var okej att jag kom en gång till. Visst. Kul att betala en gång till för att jag suttit här och borstat tänderna som en idiot, tänkte jag. Högt sa jag artigt och väluppfostrat.
”Visst. Det går bra.”
Jag fick en lapp i kassan efter att jag rensat min plånbok. Det var när jag kom hem och läste papperet som jag kom att tänka på termen ”rättvisa”. Helst en rad intresserade mig. Sent återbud inom 24 timmar debiteras med 500 kr. Jag tänkte på att hon var genomförkyld och skulle hinna smitta mig. Tänkte vidare på vinterkräksjuka som kan komma snabbt, racerbajs och annat trevligt. Ska man släpa sig dit på morgonen för att man inte vill slänga 500 kr i sjön och istället smitta ner alla andra?
”Ursäkta kan du vara snäll och hålla i spannen. Vänta lite. Nu hörde jag åskan i den andra ändan. Förlåt. Tror du inte det går att tvätta av instrumenten? Det där borret ser väl ändå rätt gammalt ut. Borde det inte bytas? Kanske bäst att öppna föns…. snabbt hit med hinken. Nuuu! Ursäkta att jag inte hann. Har du någon aning om vad de här stora variga bölderna kan vara för något? De sitter så dumt i hela mitt ansikte. Jag hade fyrtio grader i feber i morse. Slipper jag borsta tänderna idag? Är det okej om jag sitter topless? Jag är genomsvettig. Nu är det dags igen. Snabbare! Du har ingen mer spann?”

Jag inser att det har slarvats genom åren och att det på ett vis finns ett godtagbart skäl till detta ”avgiftsstraff”. Det är samma sak med besök på sjukhus och vårdcentraler. Problemet är att det är även de patienter som har giltiga skäl, som drabbas hårt.
I detta rättvisa samhälle vi lever i, har det genom åren hänt att Solveig ringt hem från sitt jobb sent på kvällen. Då jag förvånat frågat:
”Kan du ringa nu? Du har ju åtta utvecklingssamtal?”
”Två av dem kom inte.”
Tusen spänn i böter? Nä. Min trevliga fru ringer upp och det bokas en ny tid en annan dag.
När jag nyduschad och fräsch stod och väntade på en turistbuss i god tid för att gå ombord och greppa mikrofonen, hände det rätt ofta ingenting mer än att jag blev svettig om jag stod i solen. Ibland fick jag tag på en reseledare eller busschaufför i mobilen, som glatt berättade att de just då befann sig en bra bit därifrån. Inte så roligt när nästa buss rullade in samtidigt på parkeringen och jag var ensam hemma. En buss som jag noggrant hade sett till var bokad minst en timme senare. Sådant visste ju inte de femtio bussresenärerna om, som bara längtade efter att få komma ut ur bussen så fort som möjligt. Det var bara att gilla läget för mig. Idel solsken i ansiktet. Samtidigt som mitt yrkesval ifrågasattes i mitt huvud. Varför blev jag inte advokat eller doktor?

Från att stjäla pengar till att stjäla tid, är steget inte långt. Jag fick en lapp om att en doktor skulle ringa mig en vis dag. Inget om tid. Jag som brukar reta mig på när det står att någon ska ringa mig någon gång mellan 13-16. De äger mig i tre timmar. Nu skulle någon äga mig en hel dag. Jag fick inget gjort den här dagen. Vågade knappt gå ut och hämta tidningen och posten. Riskerade förstoppning. Struntade i att sätta på musik.Telefonen förblev tyst. Till slut åkte jag och hämtade Solveig vid stationen, sent på eftermiddagen. Då hade visst doktorn ringt mig. Nästa dag var Doktorn sur när hon tog sig dyrbar tid och ringde igen. Jag bad inte snällt om ursäkt för att jag fanns till. Någon måtta på torpet får det allt vara.

Vad konstigt det kommer att bli att borsta tänderna imorgon igen. Det är så lätt att få goda vanor. 🙂