Såhär bodde vi – blogginlägg nummer tolvhundra

Vi små människor vill gärna bestämma över våra liv. Ibland till och med in i minsta detalj. Det är länge sedan jag insåg att livet blir inte alltid som jag planerat. Allt kan hastigt byta karaktär. Samtidigt behöver livet inte bli sämre. Bara ändra riktning. Om det är tillåtet att sänka ribban gjord av osynliga krav. Dessutom är det tryggt att Bornholm finns kvar. 😉 De minnena går att leva på och du som besökare får stå ut med det ett par gånger till. 🙂 Annars kunde jag stuckit mellan med en trevlig hotellweekend som jag nyss kommit hem från. Snart är det bara tre veckor kvar på våra Jojo Sommarkort. 😦
Overkligt att jag nått 1200 blogginlägg.

Vilken linslus.

En bra säng är superviktig. Både för en natt och ännu viktigare för en vecka. Vi är inga ungdomar längre. Sängen fick högsta betyg av oss.

Det doftade direkt nyrenoverat när vi öppnade entrédörren. Skräpigt utanför men högsäsongen var inte igång. Här är det juli-september som gäller. När jag läste vår lokaltidning i veckan stod det att nästan alla övergångar mellan Ystad och Rönne är fullbokade för flera veckor framåt. Endast ett fåtal platser på några avgångar är lediga.

Lyxigt med två möjligheter ut till balkongen Trist att det inte var finare väder så vi kunde suttit där och ex. ätit frukost. Nu var jag bara där ute i blåsten korta stunder.

På solterrassen utanför vårt kök var vi bara en eftermiddag. Då var det sol och lä. Riktigt skönt. Strax därefter kom det dit andra gäster och då kände jag det nästan som de var på mitt område, när jag stod vid diskmaskinen. Vågade inte dra ner persiennerna. 🙂 trots att de hade dragit bak soffan och sneglade allt för ofta in i vårt kök. Berodde kanske på att jag tagit på mig Adamdräkten. 😉  Skojar bara. Jag hade på Bossekostymen.

Vissa moderniteter klassar jag inte som praktiska. Solveig trodde det blivit stopp när hon såg pölarna på golvet. Så var det bara jag som lekt med vatten … 😉  Alldeles för litet för min smak. 😦

Jag fortsatte som vanligt att vara frukost-Nisse. Från nedre botten kunde Solveig höra mig ha en egen tävling mellan vänster och höger hand. Vänster hands pekpinne lekte touch, med möjligheten att kunna stänga av värmen direkt från plattan om spisen var vaken. Höger hands pekfinger jobbade från nio ner till zero. Visst brukade vänster vinna, men ibland bara med vag marginal. Töntigt. 😦  Tacka vet jag hederliga gamla antika vreden.

Vilken fördel att inte vara lång. Mina 173 cm passade perfekt för att sitta där i fönstervrån och spana. Ibland gjorde jag det mitt i natten. Efter några dagar kände jag igen vissa flanörer. Saknade andra. Var är den gamla tanten med Schackhundarna? (en svart och en vit liten hund) Kommer aldrig den lätt haltande mannen snart med sin stora hund? Hände inget fäste jag blicken på havet. Jag älskar se små och stora båtar glida förbi. Det var samma sak i natt på en helt annan plats på jorden. Jag var behagligt avslappnad. Samtidigt var mitt sinne och minne öppet för att registrera karaktärer för framtiden.
Jag har levt ett halvår tillsammans med alla mina egna minnen. Vänt ut och in på dem. Njutit av att återse dem. Även de svåra, djupa och sorgliga minnena. De ska också finnas där. En tavla utan skuggor och djup skulle bli trist att beskåda. Samtidigt är det inte min stil att återberätta dem som om det rådde begravningsstämning. Då blir det för tungt för tredje part. Jag vill skapa medkänsla men inte så bitterhet.  ❤
Det här huset som låg till vänster om vår lägenhet var till salu. Jag kunde inte låta bli att gå in på ”hemnet” och kika. Vad stort och fint det var inuti. Villan hade legat inne väldigt länge och prislappen var riktigt hög. Annars hittade jag flera fina mindre alternativ som var oväntat prisvänliga. Så vi får se. 😉

Annonser

Ibland behöver man inte gå så långt


Det har varit lite sämre väder några dagar. För mig gör det inget just nu. Så fort solen hälsar på går jag ut genom altandörren. Detta fotot som ser tredimensionellt ut, är jag extra nöjd med.  🙂

Jag har hittat en plats på hemmaplan där vinden inte kommer åt. Där sitter jag ibland och tvättar ordmassor. Ibland lyfter jag blicken mot de grönklädda höga lindarna och njuter av livet.


Motionspassen består av olika hemmaprojekt som bockas av efterhand. Dessa blomster behöver jag inte måla. Det sköter naturen själv om.  ❤

 

Idag är det första sommardagen enligt mina gamla läror. Jag ska försöka hålla i varje dag. Vårda dem ömt. Inte reta mig på saker jag inte kan göra något åt.


”Vandra med varsamma steg i staden när kvällsdaggen faller sval över parkernas gräs och blommor med sovande kalkar, se hur gator och hus är svepta i disiga slöjor ifrån den tidiga sommarens sky och träden andas… 
Inledningen till Ragnar Bengtssons ”Vandra med varsamma steg”, 1948

 

 

Vi har sommar än

0010001

Jag vände blad i min väggalmanacka förra veckan. Nu ser jag en behaglig bild med en solnedgång en höstkväll någonstans vid havet. Himlen är målad av någon med säker hand. Under fotot står det November 2014 med svarta bokstäver på vitt. Den sista höstmånden enligt mina gamla barndomskunskaper. Ändå har vårt land ett omväxlande klimat sedan flera veckor tillbaks. Jag har sett hur bloggvänner och FB-vänner visar upp snölandskap.
Till Ystad brukar hösten komma den 11 november, enligt experterna på SMHI. Det är då det varit under tio plusgrader i fem dygn i sträck. Det ska bli spännande att se om årets höst blir den senaste som den skånska Wallanderstaden haft någonsin. Det är sydliga vindar i kombination med hög och lågtryck på rätt ställen, som gjort att den varma luften stannat kvar. Hösten ska enligt Marcus Sjöstedt på SMHI vara minst två veckor försenad. För mig får den gärna ta en annan väg och hoppa över Ystad. En molnfri himmel gör att marken kyls av fortare och värmen strålar ut i atmosfären. Men i och med att Ystad ligger så nära havet så hjälper det till med att hålla lite värme kvar. Vattnet värmer och jämnar ut temperaturen vid kusten, menar Marcus, men redan någon mil inåt landet avtar den effekten.
Tänk om det fortfarande är sommar när det är skyltsöndag första advent. Kommer tomten att ha badbyxor, linne och sommarskägg?

Väntans tider

Lite fortsättning på inlägget igår som jag la in på Lite galet och därefter mer allvar i texten som hamnar i kategorin Diabetes.

Visst. Solveig hade rätt. ”Dina bokstäver” gälldes inte på lotten. Strunt samma. Jag är så förtjust i att höra någon från Gotland prata så det gjorde inget alls. Kvinnan förklarade för mig i telefonen så gulligt att jag knappt lyssnade utan mest satt och smälte. Därför frågade jag ett par extra gånger. Tre…eller fyra om sanningen ska fram på bordet. Ska erkännas att hennes röst inte var riktigt lika len och tilldragande sista gången. Hon fick också hemskt bråttom av någon orsak. Nästa gång får det bli en Trisslott. 🙂

Igår höll regnandet på igen. Det blir så mörkt på nedre botten. Därför klev jag upp en våning för att likt Jack Nicholson se ”Livet från den ljusa sidan”. Orsaken var även att fixa till en lunch. Eftersom jag var ensam tog jag med något att läsa. Denna gång Diabetes, en tidskrift som jag själv gästspelade i några år som kolumnist en gång i tiden. Vad glad jag blev av rubriken ”Hopp om en framtid utan diabetes”. Vet inte om jag var så upprymd när jag kommit en bit in i texten. Det regnade ute men blev även rätt mörkt inne i den kropp jag bor i. ”Skillnaden mellan typ 1 och typ 2 i världen är att hälften av alla med typ 2 inte är diagnostiserade. Alla med typ 1 är diagnostiserade – eller döda. Sju personer i sekunden dör i världen av diabetes och förra året kunde 4.8 miljoner dödsfall knytas till sjukdomen.”
Jag följde sekundvisaren på köksväggen och kände ingen större livsglädje trots att jag insåg att jag tillhörde överlevarna. Just nu. I denna sekunden. För att inte missa något i livet unnade jag mig en god efterrätt. 😉
Jag bläddrade vidare och läste om sju myter om fetma. Fördomar sprids som sanningar. ”Du har säkert läst att långsam viktnedgång är bättre än snabb, att amning förebygger övervikt i framtiden, att jojo-bantning är farligt och att det bästa är att ha låga realistiska mål för din viktnedgång.”
”Fel, fel, fel”, säger nu danska och även amerikanska forskare och avslöjar ett antal myter och fördomar kring övervikt och fetma. Myter som utan vetenskapligt stöd sprids som sanningar.

Möss och råttor har fått konkurrens i forskningsrummen av en fisk. Ett alternativ som prövas på KI, Karolinska Institutet, i Solna är zebrafisk. Fisken har tre stora fördelar jämfört med möss och råttor. En av dem är att den är genomskinlig och lämpar sig väl för analys med mikroskop. Mycket intressant tycker jag som följer med i all forskning jag kommer över. Tänker tillbaks på när jag kom hem från sjukhuset med diagnosen typ ett diabetes och mamma ringde till mig och var jätteglad. Hon hade läst på en trottoarpratare från bussen att de kunde bota diabetes. Matt tog jag ut cykeln och tog mig till närmsta kiosk. Köpte tidningen och lärde mig bryskt en lärdom som sitter i fortfarande. Lita ALDRIG på en fet stor tidningsrubrik.

Jag måste erkänna att jag igår tittade in väldigt många gånger i mejlboxen på Solbo07. Igår var det arbetsdag nio på tryckeriet, som ska trycka upp x antal ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Informationen 8-10 arbetsdagar och 1-3 leveransdagar har jag lärt mig utantill. Hellre en dags extra väntan än att fel bok dyker upp. Jag är lättlurad även om jag själv står för trösten. 🙂

Idag har jag beställt sol. 😀 Vad beställde du för väder?

Ondskan har många ansikten

Vintersolen stack i ögonen när jag kom ut från Varbergs bibliotek. Framför mig i trappan gick en lång man med vitt hår. När han vände färdriktning såg jag det onaturligt bruna ansiktet. Det hade gått drygt tjugo år men mannen såg ut precis som då. Mina knogar vitnade när jag höll hårt i den tunga tygkassen med böcker. En inre spärr hindrade mig från att drämma kassen i bakhuvudet eller åtminstone skicka ner kräket i snöhögen som kommunen så tjusigt skottat upp. Med ord skulle jag inte nå någonstans.

På perrongen i Halmstad stod vi otåligt och väntade. Min kompis hade låtit sin lillebror följa med på utflykten till Göteborg. Vi skulle ut och vädra våra gratiskort från SJ. Bröderna gnabbades om något. Svor och spottade. Själv stod jag vid den stora anslagstavlan och läste. Trots tågförseningen fanns inga andra väntande resenärer. Syntes inga till. Ändå stod han där plötsligt. Nära mig vid tavlan.
Man kan aldrig lita på SJ”, var hans oskyldiga öppningsreplik.
Jag minns inte min ålder. Troligtvis i gränslandet till tonårsåldern. Vi hade precis fått tillåtelse att åka ensamma utan föräldrar. Jag var väluppfostrad. Visste hur man tilltalade främmande människor. En sida av mig förstod att mannen antagligen tyckte det var trevligt att prata med mig för att jag inte svor. Just då. Jag sa säkert inte så mycket. Svarade bara artigt på tilltal. Vi pratade väder. Han frågade vad vi skulle göra för spännande. Jag var ingen öppen bok men tyckte heller inte det fanns någon anledning att glida på dessa naturliga frågor. Jag tror till och med att jag upplevde det som trevligt att en kort väntande stund prata med en okänd vuxen som verkade intresserad av mitt vardagsliv. Svårt att säga om det rörde sig om fem minuter eller mer så här i backspegeln. Nu i efterhand söker jag efter andra tecken. Tecken som jag lärt mig genom steg i livets skola på hårda asfaltgator. Tåget kom och jag hängde på mina kompisar igen. Det var mitt på dagen så jag gissar på att vi var på väg till Ullevi för att se på fotboll med mitt favoritlag Änglarna.
På perrongen i Göteborg dök han upp igen vid min sida. Min ”nya gamla” kompis. Alldeles vitt hår och chokladbrun i ansiktet vid fel årstid. Med en forcerad röst ställde han den mest knasiga fråga jag någonsin hört från en främmande människa:
Ska du följa med mig till Daghotellet? Mitt emot stationen.”
Först hängde min hjärna upp sig på det nya ordet som jag aldrig hört förr. Vad sjutton är ett daghotell? Sover man där på dagarna? Antagligen körde jag redan då med taktiken att tramsa till svaret. Vinna tid. Plötsligt lät han inte trevlig längre. Tjatade på som ett trotsigt barn vid godisavdelningen. Han tog aldrig i mig. Jag tyckte bara det var så helknäppt att en främmande vuxen man ville att jag skulle följa med honom istället för att gå med polarna och se Änglarna. Inte ens om Oliva Newton-John hade frågat mig om vi skulle fika på ett Eftermiddagshotell och jag hade fått smeka hennes läderbrallor från filmen Grease hade jag svikit en dödspolare. Jag nämnde aldrig episoden för någon. Inte ens för mina föräldrar när jag kom hem. Antagligen tyckte jag det var för knäppt. Sparade episoden istället, i ett hemligt rum där så mycket annan bråte fanns.

Jag blev äldre. Som alla blir när tiden går. Psykologi är ett av flera ämnen som jag studerat flitigt genom åren. I verkliga livet och i yrkeslivet kunde jag sedan omsätta kunskaperna. Nu är jag inte lika naiv och blåögd längre. På gott och ont. När jag läste på bibliotekarielinjen i Borås tvingades jag åka först motorvagn till Varberg och sedan vanligt tåg vidare till min barndomsstad eller till kompisar i Göteborg. Det hände ett par gånger att jag såg mannen med det speciella utseendet på Öresundståget. Då gick mina tankar tillbaks till äcklet.
Inte var just jag så speciell att jag råkade vara först. Han måste ha försökt tidigare och framför allt senare. Visst lät han på gränsen till irriterad av sitt bakslag. Trots min ringa erfarenhet av udda personligheter tyckte jag att hans krav var det dummaste jag hört. Jag blev så förvånad över hur en trevlig människa kunde byta personlighet utan att det hänt något. En konst jag inte behärskade fullt ut ännu i den åldern.
Hur hade han agerat i mörker i en trång gränd om han var sådan mitt på ljusa dagen bland en massa andra resenärer på perrongen i Götet? Vad lever han för liv nu? Har han verkligen kunnat klara sig undan rättvisan under alla år med den osunda driften? Han var då som nu välklädd. Såg ut som en affärsman. När datorn blev vardagsmat måste snubben ha firat julafton varje kväll när han dräglade över sitt gedigna fotoarkiv.
Jag skulle inte kunnat anmäla honom för något. Varken då eller nu. Först måste han gå fler steg i sina smutsiga grova skor. Han är heller inte ensam. Det vimlar av skygga kusiner med liknande intressen. Det skrämmer mig. Nuförtiden handlar det inte om äckliga gubbar med en godispåse som de små barnen ska akta sig för. Det behöver inte ens vara en man. Sist hörde jag min dotter berätta att en bil stannat till vid hennes förra skola och att ett medelålders par hade frågat en klasskamrat om hon ville åka med en sväng med deras bil. Bilen hade registrerats flera dagar utanför skolan. Nu krypkörde den bredvid tjejen och fönsterrutan gled ner. Till saken hör att hon bodde bara ett par stenkast från skolan. Som tur var så var hon inte lättlurad till sin natur.
Kanske har jag skrämt mina barn när de var yngre. Pratat mot mig själv om att man ska vara trevlig och artig mot alla människor. Även de man inte gillar. Jag vet hur extra trevlig en av dem kan vara mot alla. Varnat för att tilltala människor som frågar efter vägen från en bil. Även om det finns personer i närheten. Det räcker med en fuktig trasa med en vätska… Bättre säga något snällt och försvinna bort. Aldrig gå för nära. Inte låta sig luras av en smart vuxen med en neutral öppningsreplik. Givetvis vet jag att det inte går att helgardera sig. Sätten kan vara så mycket mer raffinerade än så. Godis från en skrynklig påse lockar inte längre kids som får snask bara de tjatar i affären.
En elak sida av min personlighet skulle vilja rispa bort skokrämen i ansiktet på snubben som tog ett bett från min barndom. Ändå ställde han endast en fråga. Jag lider omätbart mycket mer med de anhöriga som önskar att deras älskade barn istället bara fått denna fråga och sedan kommit levande från pratstunden när de råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Vissa saker ska inte förlåtas. Får inte förlåtas så länge ondskan förmörkar våra rättigheter. Den här texten tillägnar jag alla människor som haft barn som råkat illa ut.