Den internationelle ynglingen

Jag tänkte på en sak under julhelgen. Vad duktig jag blivit på olika sorts språk under alla mina resor. Som den gången jag befann mig i Kiruna mitt under sommaren. Vi bodde på ett Vandrarhem där toaletten tyvärr var i en särskild byggnad, ett annex. VH var fullbelagt men värden hade tillåtit några turister att bo i samlingsrummet, som låg i anslutning till korridoren, istället för att skicka dem vidare till gruvan. 😉  Mitt i natten vaknade jag och kände att jag behövde uppsöka toaletten. Det gick inte att somna om. Med viss möda tog jag mig ut i korridoren och fick kliva över de utländska personerna som kom från landet Amerika. Oturligt nog trampade jag till på en långhårig kille så att han vaknade tvärt. Kvickt öppnade jag dörren och smet iväg ut i sommarnatten. Gissa
om jag blev överraskad när det snöade i den ljusa sommarnatten. Exotiskt.
Jag fick gjort det jag skulle göra. Några liter lättare öppnade jag åter dörren
till huvudbyggnaden. Min förhoppning om att killen hade somnat fick sig en törn
när han såg misstänksamt mot mig och mina två vänsterfötter. Precis som om han trodde att jag var en kille som gjorde om samma misstag. För att lätta upp stämningen och bryta språkbarriärer, kläckte jag ur mig en passande amerikansk öppningsreplik och hoppades att han noterat att det singlade ner snö utanför fönstret.
”Happy Christmas!”
”Merry Christmas”, blev det torra svaret med en betoning på första ordet – innan
konversationen tvärdog som en jul i juli.

Ps. Hade jag den minen så kan det varit orsaken. Kroppsspråk är a och o. Vika ner kragar tillhör en annan kod. 😉

CCI201401030001

Annonser

Kvinnligt i badrummet

”Allå! Allå! Emliga armén. Är det någon som hör mig?”
Jag hade ropat på Solveig ett bra tag. Min röst började ta slut. In till mig hördes både hennes och tjejernas röster från köket där de höll på med pepparkaksbaket. Själv befann jag mig i duschkabinen på gästtoaletten. Bara ett stenkast från aktiviteterna i köket. Jag frös och huttrade som en utelåst pudel, sedan jag stängt av vattnet. Fast jag hörde nästan varje stavelse var det ingen som hörde min röst. I min fantasi slutade det med att hela gatans kvinnor hörde och rusade till undsättning.
”Vad kan vi hjälpa dig med Bosse? Vill du att jag ska tvåla in din rygg?”
Snart skulle det höras ända till Simrishamn. Skulle inte förvåna mig om min bloggvän Signhild i Piteå skulle höra mig innan de i mitt eget kök hörde. De måste vara födda utan öron. Till slut stod Jennifer utanför dörren.
”Ville du något speciellt pappa?”
”Det är för sent, jag dog för tio år sedan.”
”Ska jag gå då?”
”Hämta mamma. Be henne skruva upp ljudet på hörsnäckan”, sa jag matt.
Hon kom. ”Vad vill du älskling?” Hur går det med årets juldusch?” Den där mjuka radiorösten som jag föll pladask för, för tjugotre år sedan.
”Balsam. Vilken av alla dessa 32 produkter är Balsam? Det står schampo på fyra dussin. En massa andra krångliga, engelska tjejord på resten”, fick jag fram med en uppgiven och svag mansröst.
”Den vita till vänster om ditt schampo eller ta den röda på andra sidan ditt schampo. Om du vill hitta något snabbt.”
Anade jag inte lite sarkasm i den meningen. Jag svalde mina ord om att hon skulle tjuvstarta med att äta av pepparkaksdegen så hon blev snäll inför jul. Tänkte mest på hennes mage. Ska visst inte vara bra att äta pepparkaksdeg.
Vad hände då när jag utmattad fick tag på rätt flaska. Inte kom det ut en färggrann vätska i en lagom konsistens. Njet. Det var mest vatten. De tre familjetokarna häller i vatten för att få ut allt. Till slut består det av 99 % vatten och något spårämne av balsam. Eller bara balm enligt en engelsk ordbok jag just nu slog upp ordet balsam i. 😉 Sedan ska JAG bli ren av det. Inte ens en älg hade blivit det. Borde jag skrivit ren istället för älg? Tänkte bara högt. 🙂

På den gamla goda tiden. Ungkarlstiden. Då njöt jag av mina egenstunder i badkaret. Ibland somnade jag och vaknade iskallt. Jag hade ETT väldoftande schampo, ETT balsam, EN läcker hal tvål. Allt stod på svenska med stora BOKSTÄVER. Då bodde jag i Sverige. Däremot minns jag att jag hade TVÅ manliga handdukar. På den ena fanns Piff. Eller om det var Puff. På den andra Stålmannen. Handduken med Stålmannen följde med när jag och Solveig firade pappersbröllop. Vi tog ett par tåg till Strömstad. Inte samtidigt. Inte var för sig heller. Vi fick byta tåg på vägen dit, menade jag. Bodde på Vandrarhem i den fina staden i Bohuslän. Åkte buss upp till Oslo. Någonstans där försvann tygstycket. Antingen i Strömstad eller i Oslo. Vem stal min manlighet? Det känns som om jag inte riktigt kommit över det. 🙂 Nu kom jag att tänka på när jag var Stålmannen på riktigt. Vilken smart, korkad skitunge jag var. Kommer i ett annat kåseri. När jag vågar.
Finns det någon man därute i bloggvärlden som lever i en mycket kvinnlig värld som kan känna en liten smula sympati med mannen utan Balsam i duschkabinen? Någon med hår kvar. 🙂

Dessutom finns det farliga leksaker på golvet i duschkabinen. Vassa saker. Vad sjutton använder de dem till? Har de hemliga mustascher? Delar jag bo (jag menar inte att jag ska dela på mig själv) med tre apor? Vågar inte fråga. Man väljer sina duster. Men jag har min fulla rätt att fundera. Det gör jag ofta. Antagligen har de riktigt kul härinne i duschkabinen eller ute på det varma golvet. Rena rama feststämningen. Jag har allt smygläst om masker på någon flaska med glada bilder på. Stod på svenska.

Vi har ett konstigt system i vårt hem. Äldst kommer sist in. Då när endast det fisljumma vattnet finns kvar. Samtidigt får man vara glad för att man får duscha en gång om året. Det är värre med det andra. Det lilla och det stora. Det lilla kan jag göra bakom ett träd i trädgården om det är kris. Det stora. Det gör ont bara av att jag tänker på det. En gång gick det tio dagar innan… Inte hjälper det att vi har två toaletter. Hade inte hjälpt om vi hade haft tre. Vad gör kvinnor i badrum? Livets mysterium. Jag satt och bevakade strategiskt på sjunde trappsteget som en känd författare, en sen kväll. Tänkte att jag rusar in så fort jag hör att en dörr öppnas – däruppe eller därnere. När väl Jennifer öppnade därnere halvsov jag med huvudet lutat mot räcket. Jag hade åldrats tjugo år av all väntan.
”Borde inte du sova för länge sedan? Det är en vanlig skoldag”, hasplade jag ur mig.
”Pappa. Jag börjar sent imorgon.”
Jag ramlade ner för trappstegen medan min äldsta dotter gick in på sitt rum för sin skönhetssömn.

Ps. Jag överdrev på någon punkt i detta kåseri. (Lägger in det på kategorin lite galet). Det blir lätt så när man lider av sjukdomen Balsambrist som ska vara extra farlig innan våren slagit ut i full blom. Om sanningen ska fram var det bara 31 flaskor. Om jag tänker ett varv till. Jag lever i en kvinnovärld och har det rätt bra. Fast det berättar jag inte högt om var som helst. Nu när jag är ensam hemma ska jag prova den där masken. Måste se om man det stämmer enligt reklamen att huden blir tio år mer elastisk… vaddå? Är det bra eller dåligt? Det gör riktigt ont om gummiband smäller i ansiktet. Nu såg jag en otäck bild fara förbi. 🙂 Det är kanske bättre att jag håller mig till ett par gurkskivor på ögonen. Vad är de bra för? Jag får ringa min vän Stig-Helmer som jag såg hade det i filmen ”Hälsoresan”. Antagligen försvinner kråksparkarna i ett nafs… går det inte lika bra om jag tar strykjärnet och sätter det på lagom värme och inte trycker för hårt? Tänk om Solveig inte känner igen mig när hon kommer hem…och undrar vad det är för ung strykpojke som… Det är tur att Solveig ska hoppa in som Gästbloggare på söndag och måndag så det blir mer seriöst på bloggen. Imorgon ska jag bjuda på en passande låt och på lördag svara på elva frågor från en ny award jag fått mig tilldelad.

En Balsamkram till alla er som läser denna mening.

En svärande groda

Jag satt i mitten i en lektionssal där bänkarna var formade till ett pedagogiskt U. Där framme vid overheaden stod läraren och pratade om hur viktigt det var att vi fick Sverige och framför allt Falkenberg på fötter igen.

Tillsammans med ett tjugotal andra deltagare gick jag en Starta Eget kurs. Alla hade vi olika ambitioner med kursen. Någon skulle starta en kryddträdgård, en annan ett Vandrarhem, en tredje en smedja. Själv skulle jag förverkliga min svärmors stora dröm och öppna ett museum så att människor fick njuta av alla hennes samlingar. Framför allt de fina porslinssakerna.

Huvudläraren hade själv varit en framgångsrik företagare tills för några år sedan, när hans företag sveptes med i den ekonomiska kraschen. Då gick han i konkurs. Nu hade han näringsförbud i x antal år. Jag upplevde honom som en duktig och pedagogisk instruktör. Lugn och eftertänksam. Ändå kunde jag stundtals se den där personligheten han hade varit i sina glans dagar. Så långt ifrån min egen värld där jag alltid satt människans värde framför pengar. Jag funderade ibland på om han hade blivit en bättre människa, mer ödmjuk av sina motgångar. Det verkade så, eller var det bara en fasad? Lugnet före stormen när förbudet hävts?

Nu lyssnade jag på hans utmärkta föreläsning. Jag brukade ha en bra förmåga att stänga av allt annat när det var något viktigt. För egentligen hade jag det just då väldigt tufft på hemmaplan. Solveig hade närståendepenning för vård av nära anhörig. Hennes mamma hade blivit drastiskt sämre de sista veckorna. Under sommarlovet hade Solveig åkt hem varannan vecka till sina föräldrar. Nu hade höstterminen pågått några veckor. Lilla Jennifer var alldeles för långa dagar hos fel sorts dagmamma. Vår dotter var helt slut när jag hämtade henne efter kursdagarna. Skälet till att jag gick på kursen var att min svärmor så gärna ville se museet en gång i sitt liv innan cancern skulle vinna kriget i hennes kropp. Annars hade jag givetvis väntat till vårkursen och nu förstod jag att den biten av hennes dröm inte skulle gå i uppfyllelse.

Vi hade redan i kursstarten muntligt var och en berättat om våra planer och skälet till att vi gick kursen.
Nu hade läraren Sven kommit riktigt i gasen där framme. Var allt annat än lugn. Han eldade på sig själv. Pratade hetsigare. Fick ett nytt kroppsspråk. Yvigare gester.
”Sverige behöver komma på fötter igen. Men det är viktigt att vi tänker rätt. Vi behöver inte ett JÄVLA museum till i Falkenberg…”
När han spottat ur sig ortsnamnet stannade han till. Verkligheten hade hunnit ikapp honom och bultade på dörren. Sven insåg att han inte befann sig på ett flott hotell och frukostpratade inför ledande välklädda personer i affärsvärlden och kunde invänta applåder. Han var anställd via Arbetsförmedlingen som instruktör eller kurslärare för en brokig grupp människor som av olika anledningar funderade på att starta en verksamhet…och nu var det knäpptyst i den enkla salen.

Sven letade upp min blick. Min blick var som vanligt. Mina tankar var privata.
Han sträckte upp en hand.
”Förlåt Bosse.”
”Det är lugnt. Fortsätt du.”
Fler ord hade jag inte att bjuda på.

Det var lugnt för mig. Jag hade tillräckligt med saker att tänka på ändå. Kvällssamtal med en ledsen fru som jag inte kunde krama för att jag inte var född med trettiomilsarmar. Jag visste att Sven inte sa det för att vara elak mot mig. Det var en groda som hoppat ut. Han hade rätt. Hur skulle det se ut. Om finaste gatan i Falkenberg hade olika sorters museum sida vid sida. Där de visade upp leksaker, dammiga böcker, bokmärken. Inte ens museet med gamla traktorer skulle få Sverige på hjul igen. Samtidigt tänkte en annan sida av mig: Måste allt gå ut på att tjäna pengar eller lura andra på pengar. Finns det inte plats för oss andra udda fåglar? Vi som vill ge våra medmänniskor något annat. Behöver alla tjäna miljoner? Ingen blir nöjd ändå. Går det att flytta företaget till ett annat land för att suga ut mer…

Sven hade inte behövt vara orolig. Med eller utan den fula svordomen slapp han ett till museum i sin stad. Jag hittade den perfekta platsen nio mil därifrån. Till och med i ett annat landskap. Skälet till att han valde säga ordet museum var antagligen att det just då stod rätt mycket i Hallands Nyheter om ett fotomuseum i staden, där ägaren ville ha hjälp ekonomiskt av kommunen.

Jag är en enkel man. Brukar ibland tänka egna tankar. Som den här banala. När vi små människor är framme vid slutstationen spelar det ingen roll om man tjänat miljarder på bra eller mindre bra företag. Jag är ganska säker på att det då handlar om helt andra kriterier. Själv känner jag mig varken bättre eller sämre än andra. Jag har mycket kvar att jobba på. Jag är t.ex. väldigt dålig på att kliva över människor. Helst de som redan ligger. Jag hoppas att det inte beror på att jag inte har tillräckligt långa ben, för det går inte att ändra på…nu.

Jag ska vara med i OS

Året var nittonhundraåttiofyra. Platsen dejliga Köpenhamn. Min fritidspedagogklass och vår fröken Ulla var på resa i grannlandet i väster. Danskarnas Kindergarten var kända över hela världen och många länder försökte kopiera deras vägledande pedagogik och metodik.

Vi hade tillbringat natten på ett Vandrarhem och var lite trötta till mans. Värdinnan hade rusat rakt in på vårt grabbrum vid midnatt och krävt extrapengar för att hyra lakan. Hon slog till precis när vi äntligen somnat i våra sovsäckar, som inte var tillåtet enligt husets strikta regler. Inte ens att ligga och småsnacka i. Man fick alltså inte bädda med egen sovsäck.

Denna soliga vårförmiddag var vi på studiebesök. Jag var klädd i kortbyxor och en rymlig gul t-shirt med stora kaxiga blå bokstäver:
Jag tränar för OS i Los Angeles 1984.

Det var inte helt lätt för oss svenskar att hänga med i danskan. Själv stod jag i bakre delen av gruppen och gäspade i smyg fast den som pratade var en trevlig dansk attraktiv kvinna. Det var för många ord i varje mening som var svårtydliga så här tidigt på dagen. Därför var jag disträ och märkte inte att en liten lintott i sexårsåldern puttade på mig. Han hade visst ställt en fråga som han ville ha svar på nu.
”Stämmer det?”
”Vilket då?”
Grabben pekade med ett kladdigt syltfinger direkt på mitt bröst. Jag förstod att han syftade på texten på tröjan.
”Ja”, mumlade jag.
Hade jag anat konsekvenserna av det korta svaret borde jag valt ett längre ord på tre bokstäver. Eller åtminstone sluddrat svaret. Antagligen var jag fortfarande sur på vandrarhemskvinnan som stört både sömnen och min ansträngda studentekonomi. Dessutom var det bara en halv lögn. Det var minst tio veckor kvar tills de Olympiska lekarna skulle starta. Om jag tränade stenhårt så skulle säkert Olympiadkommittén ringa och be mig att packa trunken.
Lintotten sprang iväg och jag försökte än en gång att koncentrera mig på kvinnan framför oss som pratade på med all sin gröt i munnen. Varför åt hon inte klart frukosten innan hon började föreläsa, tänkte jag elakt. Till slut tröttnade jag totalt och började sladda lite bakom mina klasskamrater när vi ombads att följa med ut i korridoren för att gå in i ett nytt rum som hon ville visa oss. Min mun var torr trots att jag inte sagt mer än ett ord. Okej! Jag hade inte precis varit helt tyst kvällen innan. När jag vände mig om för att se om det fanns en trevlig bar med en blinkande ”Happy hour” skylt eller åtminstone en vattenkran såg jag grabben som ställt frågan komma springande emot mig och ropa högt:
”Där är han!!!”
Bakom honom kom en lång svans av kamrater. Barnen viftade med papper och pennor. Snart stod jag omringad av en hel drös av danska barn medan mina egna klasskamrater försvunnit in i det främmande rummet.
”Jag vill ha tio autografer och en direkt på armen”, flåsade en rödhårig kille.
Överallt sträcktes papper fram. Väluppfostrat satte jag dit min namnteckning som efter en stund blev rätt snitsig av allt praktiserande. När det sista barnet fått sin önskan uppfylld tyckte jag därför att situationen var trivsam, men en smula surrealistisk. Kunde bli ett hemligt minne för livet. Jag hade just nu full kontroll, ingen jag kände visste om vad som hänt.
Just i den sekunden var det sant men det var en mycket skör och falsk trygghet. Några sekunder senare såg jag panikartat i ögonvrån hur en ännu större grupp kids kom springande emot mig. Hur många avdelningar fanns det? Eller kunde den danska ledningen för Kindergarten även klona barn? Mina tankar fladdrade osorterat. Nu började det bli svettigt och jag började få ont i fingrarna. Det handlade inte heller om någon snygg kö utan alla verkade vilja ha sin autograf samtidigt. Min fantasi gled iväg åt att snart kommer hela Köpenhamns alla barn att dyka upp och det kommer att vara en kö ända upp till Ströget. Mitt i detta kaos kommer min egen klass ut från det angränsande rummet med fröken Ulla i spetsen. De hade säkert blivit störda av sorlet. Pelle var den som tog till ordet först. Nära kompisar slösar inte bort tiden på långa inlindade kommentarer:
”Vad sjutton sysslar du med Bobo?”
”Knip igen. Skriver autografer ser du väl. Låtsas som inget. Våga inte skratta.”
”Varför vill de ha din fula autograf?” Pelle gapade dumt med munnen hann en sida av mig se. Den mest kompisaktiga sidan. Sidan som tänker stryptankar.
Fröken Ulla fyllde på med sin breda skånska:
”Inte visste jag att du var så populär. Du kommer att bli en utmärkt fritidspedagog. Du får söka dig över sundet när du har fått ditt examensbevis.”
Själv ville jag navigera åt ett helt annat håll. Vilket håll som helst. En mörk tom skog i Småland. Helst dra något gammalt över mig. En fräknig kille med två luckor i övre gommen ställde nästa fråga.
”Lovar du att vinka till oss i TV?”
”Vilken gren ska du tävla i?” undrade en tjej i hästsvans.
”Hundra meter. Jag orkar inte springa längre. Jag måste sticka och träna nu.”
Min låtsasroll började stämma överens mer och mer med verkligheten. Utmattad, som om jag sprungit en mil vände jag mig matt mot fröken:
”Ska vi äta lunch eller bjuder de på pölse?”
Ulla log och ville inte släppa det andra ämnet.
”Kommer det här med i din studiebesöksrapport? Jag ser fram emot den.”
”Kan dröja till mina memoarer.”

Bara de inte rullade in en stor TV i det största rummet i augusti när de sände försöken på hundra meter. Tänk om alla förskolebarnen satt på golvet med egentillverkade flaggor och viftade. Någonstans känns det som jag strött salt på relationen mellan danskar och svenskar.