Grönt mötte brunt i årets fight

Ett

I söndags var det dags för årets minigolffight. Under sommaren 2015 var det inte lätt att få ihop en dag som passade alla fyra familjemedlemmarna Lidén. Först tänkte vi tanka oss med en lunch i historisk miljö.

innan två

Det är denna vandringsbuckla som vi tävlar om. Sist vann de grönögda Solveig och Jennifer på Bornholm. Den gången hann vi precis bli klara innan det kom en rejäl åskskur.

Två

Solveig såg en aning segersäker ut. Själv längtade jag till spättan som var så god när vi besökte restaurangen i våras. Jag hade sett på nätet att restaurangen var öppen för sista dagen denna säsong.

Sven Dufva tre

Ser ni fästningsvakten i nypressade vingar och med sträng blick? 😉 Sven Dufva ställer alltid en fråga till alla manliga inkräktare. Med näbben kastade han ner en glasspinne med denna fråga: Hur många ben finns det i en abborre? Vilken tur att det inte stod strömming. För där finns det må … inga alls såklart. Jag är väl inte tappad bakom fiskbilen.
”2 st b:n” ropade jag högt och tre kvinnor låtsades att de inte kände mig. Pust vilken tur! Då slipper jag bli …

Fyra

… inlåst i den mörka fängelsehålan…

Fem

… eller instängd här i trettiosex timmar med vatten och surdegsbröd.

Sex

Vilken osis! 😦 De brunögda tog köttbullar och de grönögda satsade på kalla rätter.

Sju

Jag satt snällt och dinglade med benen och uppförde mig skapligt civiliserat. Inte en enda köttbulle slängde jag ner på golvet.

åtta

Inga sura miner här, trots att matchen var avklarad när bilden togs. Årets match levde ända till sista hålet, vilket var extra spännande. Vädret var underbart skönt. Ingen kylig vind från havet denna sista sommarhelgsdag. ❤ Egentligen hade jag tänkt mig att vi skulle ta fighten på Ven, men tjejerna har rest utomlands, jobbat och tycks ha aktiviteter och kompisar i varje hörn och vädret var inte ö-vänligt några veckor i juli sommaren 2015.

niotio

Teateraporna slog till på sista hålet. 😉

elva

Det kändes behagligt att ta tillbaka den här ”klenoden” och ställa den på en strategisk plats, på pianot. Jag har redan fått en pik om att den stått  i ett vitrinskåp sista året och att den aktuella lappen inte kom dit speciellt snabbt.

Ps. Om sanningen ska fram fick jag komplettera med segrarna de sista TRE ÅREN för att kunna ta detta foto. Jag tycks ha lagt av mig. Håller jag på att bli gammal och tråkig? Hemska tanke. Den tanken gömmer och glömmer jag.

Ska du göra något speciellt trevligt i helgen? Jag har lite att göra imorgon så därför blir det ett andra inlägg idag. Det handlar inte om en date med månen. 😉 som gått och blivit nästan halv noterade jag i natt.

En flykt från domaren

Jag har underhållit med tävlingar på Facebook, både i oktober och i november, för dem som varit intresserade av att vara med. Första gången som jag använt det forumet, men definitivt inte första gången jag ”lekt med kompisar”.

Platsen var Borås i Västergötland. Jag hade bjudit in tio personer, fem tjejer och fem killar till Superstars. Vi skulle umgås och ha trevligt ihop i tre dagar. Givetvis fanns ett fokus på de tio grenarna, men det var såklart även gott om tid för mat, skratt, bus och uteliv och ont om sömntid. Denna gång deltog jag inte aktivt själv, utan var bara ledare och domare. Orsaken var några hemliga grenar. Redan på fredagskvällen hade vi kört igång. Vi hade startat upp med bowling och att ta reda på vem som kunde bygga ihop det hemliga innehållet i ett Kinderägg snabbast (jag hade köpt tio ägg). Nu var det lördag förmiddag. På mitt färgade schema hade deltagarna noterat att vi skulle göra något som hette kort och gott GÖMME, innan badhuset öppnade och det var dags för 50 m simning.
Jag gjorde stopp utanför Åhléns och drog förutsättningarna.
”Ni ska gå in och gömma er. Den som jag hittar först får 1 poäng, nästa 2 poäng och så vidare… den jag hittar sist vinner grenen och får 10 poäng. Jag gör inga stora gester. Nickar åt er. Sträcker upp ett finger. Antecknar lite diskret på mitt papper. Ni får inte gå ut från Åhléns. In med er nu. Om tre minuter kommer vargen in.”
Det var en kul grej, men jag ville se om jag hade rätt. Jag tänkte på en flock rädda djur som söker sig längst bort från faran. Min andra tanke var att någon smarting säkert skulle dra av byxor eller en tröja och ställa sig i ett provrum. Säkert en tjej som inte trodde att jag skulle våga dra undan draperiet.

Under mina tre minuter stod jag inte kvar och väntade. Istället smög jag mig iväg så att jag hann fram till den andra entrén som låg längst bort på andra sidan. Exakt 180 sekunder senare tog det mig inte många sekunder att räkna in sex av de tio fåren, som såg ytterst förvånade ut och inte hade tänkt på att behöva gömma sig i det säkra läget.
En tjej återstod. Tänk om jag har fel och en främmande tjej äger de snygga benen som jag såg? Som tur var hade jag rätt… Därefter tog det längre tid innan jag hittade personerna som fick 8 respektive 9 poäng och hamnade på pallen. Sedan kom problemet. Varken jag eller mina infångade nio lamm hittade Jerker. Vi hade alltid en god stämning under våra Superstars-tävlingar, men just vid detta tillfälle hördes röster om diskning, fusk – han måste ha smitit ut och nu vinner väl tvåan etc. Jag själv sneglade på klockan och ville ha simning och boule avklarad innan lunchen. Han måste ha fuskat var min elaka tanke.
”Bobo. Jerker får väl noll poäng?”
Jag själv var alltså också inne på den linjen och spejade ut genom skyltfönstret mot torget innan jag stannade till och försökte tänka listigt. Till slut kom jag fram till det enda självklara. Mina fötter styrde mot kvinnoavdelningen och de mest intima plaggen. Ni som läst ”Mina fotsteg i ditt hjärta” kommer att förstå var jag fått Dag Åhmans upptåg i Göteborg ifrån.

Hur bara vågade Jerker hoppa i kläderna och krångla sig in i en ställning? Förstår ni hur viktiga mina tävlingar var på den tiden? Hur mycket säkerhet och intimitet man kan offra för att få 10 poäng i en gren i Superstars och kanske i slutändan kunna ha vandringspokalen väl synlig i bokhyllan till nästa gång? Till saken hör att det var vid öppningstid och relativt lugnt på Åhléns. Lugnet före stormen.

Jag parkerar där och ler åt bilden jag har på min näthinna. I en pärm kan jag se hur det gick i de andra grenarna den gången.