En roterande kvällssyssla

b

Uppgift två av trettio: Vändbar man
Svar: 5 bokstäver
Facit: NATAN
Vinnare: Lena/Villa Herberts  ❤

Dagens ord/citat:
”Vänner är de där ovanliga människorna som frågar dig hur det är och sen väntar på svaret.”
Okänd

Om du funderar på regler, poäng, tider, priser m.m. Tryck på denna länk: https://bosseliden.wordpress.com/2016/10/22/jag-har-redan-kopt-tio-skrapkryss/

TABELL:
Priskategori ett:
1. Anki Arvidson, 15 p.
2. Lena/Villa Herberts, 14 p.
3. Wiolettan 12 p.
Priskategori tre:
4. Comsi Comsa, 12 p.
5. Ditte Akker, 10 p.
6. Primrose, 7 p.
7. Åsa Bäcklund, 6 p.
8. Znogge, Cecilia Ottosson, Inger Börmark, Signhild Hortberg, Pelle Börmark, 4 p. Priskategori fyra:
13. Lisbeth/Lma, Helena, 3 p.
15. Ethel Hedström, Maj Johansson, Minton, Ezter, 2 p.
19. Alla andra, 0 p.  🙂

Priskategori två:
Wiolettan,  🙂
Lena/Villa Herberts  🙂

Kandidater för priskategori sex:
Ingen än så länge.

 

Annonser

På något vis ska det lösas

I somras träffades vi av en slump. För en kort stund delade vi samma intresse och bänk. Sedan skiljdes våra livsvägar och aldrig trodde jag att vi skulle ses igen, men ödet ville annorlunda.
På min och Solveigs bröllopsdag åkte vi runt i dimman på Österlen. Tyvärr fick vi inte njuta av förra årets sol och härliga kortarmade väder. Vi hade ändå vår lycka och värme inombords som vi delade med tjejerna i baksätet.
I Glemmingebro fick jag ta det lugnt med tanke på alla vägbubblor.  Plötsligt satt hon bara där, i samma kläder. Av ren impuls bromsade jag in och frågade Solveig om det var okej.
”Kan vi göra en fin gest? Vi har plats i bilen.”
”Det är faktiskt vår bröllopsdag. Du ska ha tankarna enbart på mig.”
”Okej. Hon kanske sitter kvar i nästa vecka när jag kör förbi här själv.”
”Plockar du upp henne får du räkna med vissa problem med både polis och ägare.”
”Jag tycker inte att man glömmer bort sina vänner.”

Det regnade och blåste när jag veckan efteråt hade vägarna förbi igen. När bänken närmade sig såg jag det sorgliga. Den var tom och blöt. Min vän var puts borta. Förhoppningsvis hade någon gett henne skjuts, tänkte jag innan det började krypa otäckt längs med ryggraden. Därför vek jag av från vägen och körde in på en avskild gård. Stannade bilen och klev ut. Försiktigt gick jag på grusgången fram till huset. Direkt såg jag det otäcka genom det smutsiga fönstret. Min vän var kidnappad. Inte bara hon. Hennes kompis stod mot en vägg och verkade gömma sig.

DSCN96360003 DSCN96380005
Nu har jag ont om tid. Tankarna far och fladdrar. När som helst kommer säkert den elake som kidnappat dem. På något vis ska tjejerna ut och gömmas i bilens baksäte. Kära bloggläsare. Håll tummarna för mig. Ge mig gärna ett vattentätt alibi. 😉

Så här såg det ut när livet fortfarande var lätt att leva i somras, när jag träffade min vän och vi skulle åt samma håll.

Bloggis

Steg för steg

Jag har under tjugosju dagar haft nya kompisar. En ovanlig känsla. Här på bloggen byter jag ord och bokstäver. Med mina nya vänner är det bara siffror som gäller.

Tillsammans med elva andra, för mig okända, Österlenbor är jag med i en STEGTÄVLING för att främja hälsan. Varje dag för jag in antalet steg i en sajt och kan titta i spännande tabeller hur laget och jag personligen ligger till, både i Skåne och i hela Sverige. Det är 97 lag inblandade. Efter två dagar låg vi på en hedrande bronsplats. Sedan har vi pendlat mellan plats 11-14. Det är lätt hänt att bli biten men jag ser det mest som en kul grej. Mitt mål är att gå minst mina 7000 steg om dagen, som är kravet. Fast några dagar innan finalen är jag snubblande nära att fixa snittet 10 000 steg. På söndag är sista tävlingsdagen. Sedan lottar de ut olika priser.

Kuriosa: Om han som förde in flest steg i vårt team första dagen och sedan inte skrivit in några resultat återkommer till Sverige och Skåne (han har kanske gått vilse) och hittar sin dator, så kanske vi klättrar rejält. Två andra har också bara fört in resultat i två dagar. Det är genomsnittet per lagmedlem som räknas. Trion ”gamblar” antagligen eller tröttnade fort. Själv har jag en liten intern fight med en Anneli som hon kommer att få vinna. 🙂

Fakta om bloggens närmaste framtid:
Nästa gång lägger jag in ett kåseri om en höstdag som brevbärare.
Jag har skrivet en seriös text om ett gammalt minne som poppar upp ibland.
Sebastian Rosander och Lena Sanders vill berätta lite mer för att locka nya läsare till ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. 🙂
Oktober månads boktips är givet och redan skrivet av mig.

Ni som även är mina Facebook-vänner vet att jag kommer att lägga in tjugo frågor på FB och kora en Oktobermästare. Än så länge har nio olika personer kommit upp på poängpallen efter tre frågor. Spännande tycker tävlingsledaren.

Är du kvar här i texten önskar jag dig en riktigt fin helg och skickar med en värmande höstkram. 😀

En fru för mycket

Vi skulle bort i lördags. Träffa nya vänner. Vi tog därför vägen om en Blomsterhandel på förmiddagen. Jag skriver inget namn. Vill inte göra reklam för något. Skriver bara att den är stor och välsorterad. Okej! Den ligger i Ystad. Mer skriver jag inte. 🙂
Jag hade duschat och tvättat håret på morgonen. Hann inte raka mig. Synd på ett vis. Bestämde mig innan vi åkte för att skjuta upp det till senare.

Vi passade på att leta efter Gerbia som vi såg förra gången. Fanns inte längre på samma ställe. Solveig gick in i kylrummet för att hämta en ny bukett tulpaner som vi skämmer bort oss med vid denna tid på året. Jag avstod från att gå in eftersom jag och vissa starka blomdofter inte trivs ihop. Jag gick istället iväg mellan raderna och forskade på egen hand. Det finns så mycket fint att titta på. Jag noterade att Solveig ställt sig i kön vid disken. Det stod ett yngre par framför henne som fick betjäning. Jag fortsatte att studera lockande växter. Planera våren och sommaren. Då och då såg jag att inget hänt vid disken. Varför stod hon där förresten? Vi betalar ju alltid i den andra delen av affären. Minst femtio meter bort. Jag tråcklade mig in bland krukor och presentartiklar. Killen framför Solveig stod med ryggen mot disken och tittade på mig istället för framåt eller mot sitt damsällskap. Nu började jag bli varm i min vinterjacka och ville vidare. Inte lätt i den trånga passagen. Jag slöt upp tätt intill min fru. Kröp in i hennes revir som man har rätt att göra när man är en lyckligt gift man.
”Varför står du här för? Hittar vi säkert ikväll? Vet du var de bor?”
Jag hade ställt frågorna samtidigt som jag störde mig på den långa killen. Hade han inget hyfs alls. Glo så på mig. Det retade mig så jag hade inte riktigt hört vad Solveig sa för svar. Bara något mumlande. Därför ställde jag om samma fråga och vände mig om mot henne. Då kom det en hel mening, som jag fortfarande inte kan komma ihåg ett enda ord från. Dumt tittade jag på hennes kind. Fick lust att pussa på den.
”Va sa du?”
Min blick var högst en decimeter från kinden. Samtidigt såg jag Solveig komma från ett annat håll och ställa sig bakom sig själv. Det ska tilläggas att jag hade glasögon på mig. Som jag inte ser bra med på nära håll. Min hjärna var så dum att den inte var helt övertygad om att det var fel trots att beviset var väldigt nära. Det började dock krypa dumt på min rygg. Jag tog några steg ut från reviret. Vände tillbaks. La en hand på en främmande kvinnoaxel och kläckte ur mig.
”Sorry! Jag trodde du var min fru.”
Snabbt gick jag iväg med ett stelt orakat och neutralt ansiktsuttryck mot några intressanta slingrande växter. Inombords var det mer storm. Höga vågor av bubbelskratt som ville ut. Efter att Solveig nummer två fått hjälp vid betjäningen försvann vi till andra kassan. Vi sa inget om det där, förrän vi kom till bilen. Då pratade jag inte först. Istället dunkade jag min hönshjärna i ratten och skrattade samtidigt som jag hörde fraser jag hört förr.
”Du får stanna i bilen i nästa gång. Man kan inte ha dig med.”
”Såg du inte? Hon såg ut som du. Nästan mer lik dig än du själv.”
”Nu får du ge dig. Hon hade en svart jacka.”
”Har inte du det?”
”Nä. Dessutom var hon minst tio år äldre än jag. Svarthårig.”
”Vad bra. Det var därför hon inte skrek på hjälp. Hon tyckte inte att jag var en äcklig gammal snuskgubbe. Hon tyckte säkert att jag var ett perfekt lördagskap. Synd att jag inte hade rakat mig. Då skulle hon säkert bjudit hem mig. Varför tänkte jag inte på sådant här förr?”
”Hur många Bosse Lidénare har du gjort egentligen? Kör hem så jag får vila upp mig innan vi ska bort. En sak är säker. Det blir aldrig enformigt. Du är en mästare på att variera dina tokigheter. Nästa gång åker jag själv.”
”Så långt kan inte jag räkna. Vilket klipp jag gjorde. Fick en tio år yngre fru på en nanosekund. Hoppas att hon inte känner igen mig nästa gång vi träffas. Tror du jag passar som rödhårig?”

Om annat: Tänk att det hjälper att nämna att jag tycker om ballonger… med tanke på att en Ullis fick det. 😉   http://bortamedvinden.wordpress.com/

Ord som berör mig; 3

DSCN8008

Några unga tjejers ord om vänskap och vänner.

”En vän är någon som jag kan anförtro
mitt innersta till.”
Anna Hjemberg 15 år

”Vännen är Dagboken.”
Astrid Trotzig 16 år

”En vän är någon jag kan vara
naturlig med,
någon som jag speglar mig i.”
Sara Rönnås 16 år

”En vän är den som ställer upp
på en och tycker att det är OK
att man inte är världens charmigaste
klockan sex på morgonen.”
Johanna Aschenbrenner 14 år.”

”En vän är någon som inte lämnar en
bara för att hon råkar bli kompis
med någon annan.”
Ellinor Witalis 16 år

Fotot: På bilden tar Jennifer avsked av Rasmus på förskolan, innan vi ska flytta.
I nästa vecka kommer äntligen månadens boktips.
Jag ska berätta om mejlet som jag ännu inte vågat öppna och
erkänna vad jag hade för ovanligt intresse när jag var lite kortare till växten.
Det drar också ihop sig till att betala månadens fakturor.
Eventuellt ska jag visa upp en bild på två upplysta svampar.
Måste även skriva om när det inte gick så bra för oss att tvätta bilen sist. Det var inte vårt fel.
Ha en trivsam söndag! 

Tio rester kvar från julen 2012

Säkert har nästan alla av er slängt ut allt som hade med julen att göra i förra veckan. Ni har gått in i startgroparna för det ljus som är tillbaks med sina små steg. Ibland blir det även bakslag eller baksteg som i vilken dans som helst.

Vi har tio saker kvar på vår anslagstavla i köket. De tio julkort som tagit sig ända till finalen. Sedan 1990 korar jag och Solveig årets julkort. Första året fick vi 63 kort. Rekordåret var 1997 när vi fick hela 95 julkort. Det är en tuff tävling. Först lägger vi ut alla julkort på golvet. Sorterar bort de fina fotokorten på ex. söta barn som inte får vara med utan hamnar i ett fotoalbum istället.
Nu börjar gallringen. Vi turas om att välja bort det kort som vi tycker är fulast, tristast. I början är det lätt. Rassel rassel rycks de fulaste korten bort och läggs in en hög. Någon gång hörs ett muttrande.
”Tog du det. Det ville jag haft med i finalen.”
Det har hänt att det blivit ett högre ljud från något håll.
”Va? Är du inte klok? Där rök min tia!” (det finaste av alla kort)
Nästan alltid har det varit svårt på slutet. När det är femton-tjugo kort kvar på golvet. Då tar vi det lugnare. Granskar korten. Studerar detaljer. Försöker ge dem en ärlig chans.
De tio som är kvar har nått finalen. Julkorten sätts upp på anslagstavlan och får sitta där några dagar. Vi tar oss en titt då och då. Avslöjar inga miner eller åsikter. Våra barn och gäster kommenterar gärna. När vi anser oss klara är det dags för finalröstning. Vi har var för sig skrivit upp poängen till korten på en lapp, så det går inte att fuska i efterhand. Ett poäng till det vi tycker minst om och sedan upp till tio poäng till vår personliga favorit.
Vi har tio lappar med siffror på och tio nålar. En av oss sätter upp sin etta under rätt kort. Den andra sätter upp sin etta och därefter sin tvåa. Växelvis fortsätter vi tills alla poäng är fördelade. De kort som inte fått några poäng när vi kommit halvvägs ligger bra till. Det har hänt sex gånger i rad nu att vi haft samma smak, där segraren har fått maxpoängen 20. Det finns en familj som har tre segrar genom alla dessa år. Vi har en känsla av att de som känner till vår tävling väljer ett extra fint kort till oss. En bra fördel med att ha en ovanlig tävling. 🙂
I år blir det kanonsvårt. Inget är givet. Tror inte att segraren får maxpoäng.
Vilket kort hade du gett din tia till?

Ps. Ni vet väl att ni kan dubbelklicka på ett kort om ni vill se ännu bättre. 🙂DSCN8004

Tala är silver men tiga är guld

För ett tag sedan hade vi trevligt främmande av två gamla vänner. Vi hade inte setts på ett drygt år. Inte ens haft någon kontakt via alla dessa medier som vi är bortskämda med nu för tiden. Ändå kändes allt så rätt när de stod utanför dörren. Visst är det underbart med vänner som bara finns där. Som inte kräver en massa tillbaka. Inget konstlat. Precis som om vi hörts av igår. Samtalsämnen tog vid där vi slutat förra gången i en naturlig ton. När de åkte vidare med sin husbil några timmar senare lämnade de kvar en aura av värme och kärlek.
En annan sak. Varför säger man främmande? Eller är det bara jag som är omodern? Gamla bekanta på besök låter bättre. Så många fraser man säger som i egentligen låter konstigt om man tänker djupare på orden. Som om man slarvar med språket. Det var skitgott. Det var svinkul. Det var sjukt bra. Ännu värre tycker jag det låter när man blandar upp det med en svordom I VARJE MENING när det egentligen ska handla om något fint. Personlig åsikt som jag är rätt ensam om i dagens moderna tider. Helst när personen ska beskriva en stämningsfull händelse. En romantisk episod. En tragisk händelse med vemod. Beskriva en läcker måltid. Då får jag själv ett stänk av proppmätthet över mig. Plötsligt uppfinner jag en pytteliten apparat som monteras in i munnen och sorterar bort alla svordomar. Vad festligt det skulle vara om det bara kom ut två små ord av hundra. Vad paff personen skulle blivit. Han eller hon hade tappat fart. Sagt en hel mening av sina favoritord. Då kom INGET ut till omgivningen. Lite grymt men ändå häftigt. Tala är silver men tiga är guld. Jag är egentligen inte rätt person att döma. Det läcker ut en hel del osorterade ord… mycket trams… Hade jag placerat den där apparaten, efter att jag tvättat av den, man måste ju tänka på höstförkylningar, i min egen mun – Vad tyst och lugnt det hade blivit i vår bostad!!! Tre av fyra hade stormtrivts 😀

Ibland tycker jag att det är helt okej med de där orden (fast jag slutade svära för flera år sedan) Men de ska användas med måtta. Det ska finnas ett skäl för att personen ska känna sig tvungen att ta till dem. För det är först då som de märks. Fyller sin uppgift skulle jag tro.
Om det vore söndag varje dag finns ingen vardag. Om det var torsdag varje dag skulle ingen ha ont av lukten efter ärtsoppan. Måndagar är redan upptagna som filmtitel, boktitel och låttitel. Idag är det söndag och detta ovanliga blogginlägg är slut.
Visst var det ****intressant 😉

 

Skyddsänglar

Jag lägger korten direkt på bordet. Enligt mitt sätt att se på livet måste det finnas skyddsänglar. Jag skulle vara en lögnhals om jag valde andra spelkort. Visst kan man skämta bort ämnet eller dra det där med ödet. Den taktiken kan man komma undan med en gång. Försvara två gånger. Men hur skulle du gjort om det hänt just dig över tio gånger?

En av flera planer jag har när det gäller mitt eget skrivande är att skriva en novellbok om just det ämnet. Jag tror att jag är skyldig skyddsänglarna den publiciteten. Arbetsnamnet på manuset är ”Pojken med nio liv”. En kväll satt jag i min ensamhet och skrev upp i punktform alla gånger jag fått en andra chans i livet. Först antecknade jag i den takt minnet serverade mig uppgifterna. Jag begrundade kråkfötterna och gjorde därefter upp ett kronologiskt tidsflöde. Konstaterade att variationen varit rätt varierande genom åren. Jag gjorde upp två spalter med rubrikerna; Skyldig – icke skyldig. Konstaterade skamset att de två första gångerna hamnade under första rubriken. Vilken idiot den unga grabben var. En lögnare och en galning i samma kropp. Dessutom är jag ordentligt uppfostrad om vad som är rätt och fel i livet. Det finns ingen annan att skylla på. Det gör jag inte heller. Samtidigt var jag ändå den snälla och väluppfostrade grabben. Också. Till vardags. Där det syntes.  🙂   Vilken tur att jag bättrade mig…

Ibland när jag känt mig deppig av olika anledningar har jag varit otacksam. Inte begripit varför jag överlevde. Varför kunde jag inte fått slippa undan redan vid första tillfället? Då hade jag sluppit att vara med om alla tusen motgångar. Det man inte vet har man inte ont av. Allra bäst hade det varit om jag aldrig kommit till. Den tanken dominerade i små doser när livet var kolsvart när jag sprang in i den berömda väggen. Ganska så fort brukar min speciella humor flytta upp mig till nivån, när jag har näsan över vattenytan. Sedan flera år är jag ordentligt bortskämd av kärlek från tre håll som ger mig energi att ta en dag i taget. Stackars medmänniskor som inte har de hemförhållandena.

Den tanken som jag varit sämst på är att tacka NÅGON för de nya chanser jag fått när oddsen varit låga att jag skulle få stanna kvar på jorden. Visst har min mamma räddat livet på mig en gång när övriga i familjen bara glodde lite på mig eller fortsatte med sitt. En söt klasskamrat räddade mitt liv en magisk natt när endast stjärnorna lyste upp. En tredje gång trodde jag att det var mitt sjätte sinne som räddade mig. Men hur ska jag kunna förklara bort ALLA de andra tillfällena?
Någon tog hand om mig när jag behövde det som mest. Precis innan det skulle varit försent. För mig är det högst naturligt att se det så. Precis som att man ska borsta tänderna. Peta bort rester med tandstickor. Tvätta sina händer efter man smutsat ner sig. Ett självklart förhållningssätt som jag inte offentliggjort genom åren. Vissa saker ska man behålla för sig själv, inom sig själv, har alltid varit mitt motto. Inte ville jag höra hånskratt, se talande blickar och lyssna efter ord bakom min rygg. Såg inget vettigt skäl till att röra ihop deras sätt att se på mig. Jag hade inget behov av att ventilera det. Ingen kunde lära mig något nytt. Möjligtvis smutsa ner lite i hörnen. Det kändes så tryggt för mig att ha min erfarenhet i min livsryggsäck. För mig var det så lättbegripligt. Det finns skyddsänglar som skickas ner enbart för min skull. Med naiva och ärliga ögon tänkte jag på den lilla tavlan som satt på väggen vid min säng när jag var liten. Så många tusen gånger jag låg och tittade på den innan jag slöt ögonlocken. Fantiserade. Såg framför mig hur ängeln tog hand om barnet, pojken eller flickan. Barnen som inte såg att det fattades en bräda på bron som löpte mellan två höga berg. I mina pojkdrömmar skiftade det mellan om det var pojken eller flickan som skulle ramlat ner. Antagligen åkte tavlan ner när jag bjöd hem klasskamrater för första gången.

Jag har skrivit två kåserier om de två första händelserna. Håller ni utsikt dyker de upp på bloggen som ett fredagskåseri. Händelse nummer fyra och fem hör ihop. De hände inom samma halvtimme. Dessa tänkte jag skriva om under kategorin tänkvärt någon gång under hösten. Då tänkte jag använda mig av dagboksteknik, kort och naket. Om det blir till noveller kommer jag naturligtvis att fylla ut texten. Måla i olika färger för att läsaren ska finna större intresse av att följa med. Byta alias. Antagligen inte skriva i Jagform. Istället skapa en spänning. En Jagperson brukar alltid överleva. Emellertid kvarstår kärnan och budskapet med arbetsnamnet ”Pojken med nio liv.” Jag vill hylla det jag tror på. Skyddsänglar. Mina vänner i nöden. Ändå har jag inte svaret på varför de haft tid med just mig så många gånger och struntat i att ta hand om många andra EN endaste gång. Livet är ett stort mysterium. Kan uppfattas som mycket orättvist. Ändå rätt kul att vara med ett tag till. Som sagt. Vi har bara ett jordeliv. Bäst att vara rädda om det.