Vad dåligt jag mådde

Det är måndagen den 22 april. Ett datum jag aldrig kommer att glömma…

Min mammas mormor var visst synsk. Mamma brukade inte vilja prata om det. Tror att det fanns en massa spännande saker jag hade velat ha reda på. En orsak var nog att mamma också fått lite av sleven. Hon brukade ofta känna på sig saker…
Det här året var den 22 april en lördag. Jag befann mig i slutspurten av min utbildning till bibliotekarie. Livet lekte för mig. Denna lördag hade jag tackat nej både till en middag på Restaurang Gyllene Prag i Göteborg och till en fest i Varberg. Istället var jag kvar på min studieort. Hade varit på högskolan under dagen. Pluggat inför en tenta. När jag kom hem till min lilla lägenhet borde jag ha varit trött och sugen på att slappa framför TV:n. Istället drabbades jag av en mysko rastlöshet i hela kroppen. I vanliga fall skulle jag ha kunnat sticka ut och springa en runda och botat symptomen direkt. Ett gammalt väl beprövat knep. Nu var det sent. Dessutom var det en sådan konstig känsla som jag aldrig upplevt förut. Ett tag var jag inne på att jag höll på att bli sjuk. Kom fram till att jag inte var matt och inte hade ont, men ändå skavde det inombords trots att jag inte hade ett enda problem att brottas med. Inga gömda skelett i garderoben. Istället lekte som sagt var livet. Jag hade mängder av planer för den närmaste framtiden. En del av dem var hemliga. En lockande semesterresa var betald. Livet var helt enkelt underbart. Varför ville jag då krypa ur skinnet? Inget hjälpte fast jag försökte lura mig själv. Jag hade ätit så det var inte orsaken. Trots att jag inte hade någon större lust bestämde jag mig för att ta mig ner till centrum. Stod länge och frös vid en busshållplats, alldeles ensam. Kroppen var som en främling för mig. Attackerna kom stötvis. En stund kändes det bättre och jag trodde att jag bara inbillat mig. Snabbt kom obehaget tillbaks som en bumerang. Vad hade jag drabbats av? Taskiga nerver av ingenting alls? Måste lura hjärnan. Dansvåningen på Grand lockade inte. Inte alla dessa brudar som såg likadana ut allihop. Dit gick jag nästan aldrig. Mycket roligare med kårfesterna på högskolan. Där kunde jag vara mig själv och blev aldrig avspisad. Jag sökte mig istället upp på andra våningen. Vid pianot sjöng och spelade en medelålders man med runda brillor och en häftig hatt, gamla hits. Jag köpte mig en dryck vid baren och satte mig tillrätta i en skön fåtölj. Efter ett tag drog han en lång rad Beatles klassiker. Han gjorde det med bravur. Skickligt spelande. En bra röst. Variation mellan ballader och lite mer ös i melodierna. Vettigt mellansnack då och då. I min vanliga värld skulle han ha trollbundit mig. När någon träffar rätt på mina själssträngar har de ”en vän för livet”.
Jag mådde skit. Riktigt dåligt. Utav inget alls skäl. Ingen matthet. Inget malande. Bara en obehaglig känsla som jag inte blev klok på. Mitt i låtarna kunde det bli riktigt äckligt. Hjälpte inte att ta en klunk. Bara för stunden. I nästa refräng var det dags igen. Till saken hör att jag är envis. Sitter du nu här efter allt krångel för att ta dig hit, blir serverad suveräna Beatleslåtar och andra hits från sextiotalet – då sjutton sitter du kvar grabben, intalade jag mig själv. Uppför dig som folk.
Ingen såg vilket krig som föregick i min kropp. Det handlade inte om något virus som hade krig mot de vita blodkropparna. Detta satt djupare. Så djupt att mina tankar inte nådde dit. Var inte ens i utkanten av sanningen. Jag kommer aldrig att glömma dessa sega maratontimmar. Där jag var som en främling för mig själv i min egen kropp. Ont om pengar, ingen nattbuss. Det kändes lite bättre under den långa promenaden uppför alla backar på hemvägen i mörkret. Klockan visade söndag sedan några timmar när jag knoppade in.

Först förstod jag inte vad det var frågan om. Helt omtöcknad som alla känner sig en tidig söndagsmorgon efter en utekväll. Telefonen hade inga planer på att ta hänsyn. Den malde på i samma tonläge. Med ett öga halvöppet läste jag på de eldröda siffrorna på klockradion.
Klockan var kvart över sex. Samtalet kom från min storebror. Utan att borsta tänderna, äta frukost eller ens kamma mig slängde jag mig på telefonen och ringde efter en taxi. Med en hårfin marginal hann jag med en motorvagn till Varberg och sedan vidare med ett tåg söderut. Klev av i Halmstad. Åkte bil vidare ner till Lunds universitetssjukhus och tillbringade mitt livs längsta söndag där.

Visst kände jag till att min pappa gick och väntade på en operation. Men det bedömdes inte som akut. Väntetiden var upp emot ett halvår, minst. Jag hade pratat i telefon med honom någon vecka tidigare. Han såg fram emot att få komma igång med tennisen igen, kanske till slutet av sommaren och allra senast när innesäsongen började igen. De skulle ta några friska blodkärl i underbenen och flytta upp dem en bit i kroppen där det var trångt runt hjärtat. Inte visste jag att en främmande person blivit förkyld och ställt in sin operation. Att pappas manick som han jämnt bar på sig hade pipit till. Att han inte tyckte det var så viktigt att höra av sig till sina barn innan han tog tåget till Lund.
Där satt han på tåget och planerade sin ljusa framtid. Tog sig för egen maskin till det stora sjukhuset. Lite segare än under sina glans dagar.
Hem till Halmstad åkte kroppen på ett annat sätt. Då hade bollen gått i nät i hans sista match.
Efter detta tillfälle brukar jag ringa mina nära och kära om jag känner en liknande odefinierbar känsla i kroppen. När de svarar går ett omätbart lyckorus genom min kropp. Tack gode Gud… Ändå kan jag lite tufft manligt låtsas på rösten som om allt är som vanligt.
”Hur är läget? Allt väl?”
Detta var mitt första besök i skånska staden Lund. Jag kände bara till att det bodde en söt tjej i närheten. Där var inte mina tankar en enda gång denna söndag. Söndagen då jag fick en lång lektion i livets allvar.

Tävling – Bild ETT

Första turen med bil. Det var kallt i februari 1996. Jag fick i uppdrag att köra ner till centrum i Varberg och köpa en tjockare mössa till Jennifer. Denna modell större var den enda jag hittade till vårt lilla pyre som var född sjutton dagar för tidigt.

Text för er som inte läste inlägget 14/2. Jag kommer från och med fredagen den 15 februari att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar. Din uppgift är enkel. Söndagen den 24 februari är tävlingsdag. Då har du haft möjlighet att se vår äldsta dotter Jennifer sova lite varstans. Skriv i en kommentar vilken bild du gillade bäst. Ska bli spännande att se vilken bild som vinner. En av er vinner en Trisslott. OBS! Jag drar en vinnare av ALLA som lämnat bidrag. Inte bara de som röstade på vinnarfotot. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59 på söndagskvällen. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna. Är fullt sysselsatt med annat, men hoppas att ”någon” kan trolla dit en bild varje morgon på min blogg och eventuellt några rader. Önskar dig en fin dag.

Imorgon ska det blåsas ut ljus

 

För sjutton år sedan var det en kall, solig och molnfri vinterdag i Varberg.
Jag såg det bara genom fönstret. När jag kom ut var det mörkt och betydligt kallare.

Jag fick en fråga mitt på dagen som jag aldrig fått tidigare eller senare i mitt liv.
”Vill du klippa av navelsträngen?”
”Ja, jag måste se efter vad det blev för något”, svarade jag förståndigt.
Tänk alla timmar och månader som jag och Solveig skojat om kön och namn. Vi hade gjort var sin tio-i-topp-lista med pojk- och flicknamn. Direkt insåg vi att vi skulle få problem, eller vår eventuella son skulle få problem med sin identitet. 🙂
Egentligen var flicklistan bara för skojs skull. Ändå noterade vi att fyra namn var identiska. Vi hade redan fem år tidigare, när vi läste en bra roman där handlingen var förlagd till Skottland, bestämt oss för att om vi fick en dotter skulle hon heta Jennifer som den sympatiska huvudpersonen i boken.
Vi tyckte totalt olika med grabbnamn. Möjligtvis kunde vi tänka oss en Gustaf eller Axel. Jag ville ha Sebastian. Solveig hade Robert som favoritnamn. Visserligen är jag väldigt förtjust i Robban Broberg men kunde inte koppla det till min son. Zero malde mest runt i mitt huvud.
När det är på riktigt och man är mitt upp i verkligheten spelar inte sådana oväsentligheter någon roll längre. När barnet lyftes upp från skynket framför mitt ansikte, noterade jag bara tacksamt att gudagåvan hade tio fingrar och att det satt tio tår på de långa smala fötterna. Sedan tittade jag vaksamt på Solveigs bleka ansikte och vidare till mätaren som signalerade att hennes blodtryck sjunkit ännu lägre. Jag kramade hennes hand och strök henne över kinden. Jag hade fått stränga order innan om att sitta stilla och att inte resa på mig och börja fotografera bakom skynket som en dimpande pappa gjort tidigare. Helst hade jag gärna avstått från att höra alla detaljer om mannen. De behövde inte vara oroliga. Jag höll tyst om mina begränsningar och tuffhet på området. Jag var inte ute efter vilka innebilder som helst. 🙂

Vilken glädje det var att få visa upp det lilla knytet för en stolt farmor några dagar senare. Efter fem grabbar fick min mamma Sofia äntligen ett barnbarn av det andra könet. Ett så kallat sladdbarnbarn. Lilla var verkligen rätta ordet, endast 2 825 g. Jennifer är född 17 dagar tidigare än det planerade datumet för kejsarsnitt. Vi var oroliga att vi inte skulle få hem underverket sex dagar senare med tanke på att hon gått ner i vikt. Hade hon inte fått tillbaka sin födelsevikt hade vi varit tvungna att stanna kvar över helgen. På hemmaplan väntade mormor och morfar som tagit bilen och åkt 30 mil i vinterväder. Mobiltelefoner är ingen dum uppfinning men det var fortfarande två år kvar tills vi köpte vår första. Vi befann oss ju inte ens i samma stad just då. Mormor och morfar satt i sin bil på parkeringen i Falkenberg och väntade.

Vad tiden går. Barnen blir äldre. Solveig blir äldre. Det är bara jag som fortfarande är 26. Livet är inte alltid rättvist. 😀