Barrtävlingen

Jag kommer från en familj där vi ofta lekte, tävlade och spelade spel. Inte konstigt att jag förde vidare dessa gener.

Solveig har många goda egenskaper. Jag önskar att jag hade hälften av dem. Men en sak som överraskade mig när vi flyttade ihop i Hjo var när jag skymtade en dålig förlorarsida i hennes personlighet. Absolut inte den värsta sorten. Inget skrikande, inget slängande, inga hårda och fula ord, möjligtvis en aning bortförklarande. Hon var ärlig redan från början och erkände att hon var lagd åt det hållet. I hennes hem hade det heller inte varit så mycket spelande. Nu fick jag egentligen inte se så mycket av denna sida. Spelade vi intelligensspel vann nästan alltid hon. Jag gratulerade henne och hon berömde mig för att jag var en så god förlorare. Vissa saker skalas av med tiden. Numera ser jag aldrig några sådana tendenser. Inte hos henne och inte heller hos våra barn.
När det var dags att städa ut vår första gemensamma jul dök tävlings-Bosse upp som en försenad jultomte.
”Ska vi tävla? Det blir mycket roligare då. Den som hittar flest barr vinner.”
Solveig lyssnade på mitt förslag och godkände reglerna. Jag hade en stund tidigare slängt ut den barrande granen i trädgården. Vi visste båda två att den hade barrat en hel del. Vi hade under några veckors tid fört vidare barren när vi gått omkring i den rymliga lägenheten. Barr borde finnas överallt, men givetvis mest där granen stått i vardagsrummet och på dess saliga väg ut genom lägenheten där den stött emot alla våra bokhyllor i korridoren.
Enligt de muntliga reglerna fick vi inte öppna ytterdörren. Bara ta barr som fanns inne i lägenheten. Vi hade en kvart på oss. Jag ställde äggklockan och sa några sista fraser.
”När den ringer häller vi ut våra plockade barr från fryspåsen. Må bäste MAN vinna. Den som förlorar får bjuda på en hemlig överraskning till helgen. Någon fråga?”
”Ha. Du slant visst på ett ord. Må bästa KVINNA vinna. Skyll dig själv. Jag slår dig lätt”, sa Solveig och vädrade något stort.
Solveig såg nöjd ut när vi möttes på golvet i en vrå en stund senare. Hon ville att vi skulle jämföra våra påsar. Log ett retligt leende och fnös åt min påse som jag var rätt belåten med.
”Vill du stoppa klockan? Så slipper du få storstryk”, kläckte hon ur sig en gång när vi möttes någonstans och där hon tyckte att vi skulle lägga ner tävlingstid på att pussas trots att vi tagit ner misteln.
De synliga barren var borta från vardagsrummet. Under tiden som jag plockade ett par belästa barr mellan några böcker hörde jag på avstånd hur det lät från köket. Solveig sjöng högt på ABBAS klassiker ”The Winner Takes It All. Då från ingenstans dök en tanke upp som växte och som fick det att börja bubbla i magen på mig. Fortfarande var jag inte helt säker på att det skulle ge napp när jag smög iväg mot…

Klockan ringde från diskbänken. Det blev samling kring köksbordet. Stolt la min fru sin fryspåse på julduken.
”Och vad har min bäste herre funderat på att överraska sin segrande fru med till helgen?”
”Ska vi inte räkna först? Hur många har du?”
”Säkert hundra mer än du. Orkar inte räkna alla. Vi kan väga om du är blind. Ta fram din skvätt nu fegis.”
”Om jag är blind kan jag heller inte se vikten på vågen. Måste erkänna att du ser extra gullig ut med den minen.”
”Tack. Du ser inte så dum ut heller. Dessutom är du som vanligt en god förlorare.”
”Förlorare? Du har inte sett min påse?”
”Du gubben. Jag såg dina få barr innan. Jag darrade inte av skräck precis av synen.”
”Det var ju för flera minuter sedan” sa jag och tog sakta upp min välfyllda gröna fryspåse samtidigt som jag sökte ögonkontakt. ”Ska vi inte i alla fall räkna för rättvisans skull? Snälla älskling.”
Hon flyttade blicken till påsen och jag kunde nästan höra hur det skramlade runt i hennes huvud. Sedan kom orden i blixtens hastighet.
”Du har fuskat. Vi fick inte gå ut. Hur har du hunnit det?”
”Jag har inte varit ute. Följde bara spelreglerna. Alla barr i lägenheten.”
”Du har fuskat. Du som aldrig fuskar annars…”

Vi hade bara tagit fram 1-literspåsar. Jag hade lätt kunnat fylla en större påse. Solveig fortsatte i flera år efteråt att hävda att jag fuskade, när vi skojade och berättade om det för kompisar. Vad tycker du som läsare? 

Här kommer förklaringen: Inomhus i vår hall stod julgransfoten kvar. Så grön och vacker. Inte bara på utsidan. Jag kunde ta skopvis med stickiga barr under tiden som jag kände segerns sötma växa i munnen. 

Annonser