Ryggen emot guldklimpen

Ögonblicksbilder, två

Fortfarande delar jag in året i vårtermin och hösttermin. Aldrig tycks jag lämna skoltiden, fast Solveig numera har en vanlig semestertjänst.

Vårterminen nittiosju minns jag med stor glädje. Det mysiga halvåret då jag tog ut pappaledighet. Tillsammans med ettåriga Jennifer hade jag härliga dagar och månader. Stunder som aldrig kommer i retur. När ”någon” kom hem på kvällen lämnade jag gärna över den lite mer griniga guldklimpen till hennes mor.

Familjen Lidén bodde i Falkenbergs centrum, i nybyggda hus som byggts i gammal stil för att passa in i Gamla Stan. Varje vardag efter lunch blev det en barnvagnstur, i ur och skur. När vi närmade oss hemmet såg jag fram emot en lugn fika och läsning av kvällstidningen. Om Jennifer fortfarande låg vaken i vagnen tog jag några fler kvarter på kullerstensgatorna. Detta fula skakande knep kostade mig vid ett tillfälle en inflammation i handlederna.  😉
Eftersom jag läst i ”Vi föräldrar” hur nyttigt det var att små barn fick sova utomhus tog jag fasta på det. Rejält påpälsad under vintertiden låg hon och sov vidare på altanen. Från bordet i vardagsrummet hade jag full uppsikt över altanen.

Inne i lägenheten var det två plan. Vi hade monterat en grind längst upp i trappan och en till i köksöppningen. Den sistnämnda hade jag i denna stund inte stängt när jag ”lekt” med Jennifer på köksgolvet. Hon var en liten tös som inte ens fyllt ett år, men hade visserligen börjat krypa omkring med lite fart.

I fotostunden hade jag försvunnit iväg till en aktivitet vid diskbänken och stod med ryggen emot hallen. När jag vände mig om fångades jag av denna syn och grep snabbt kameran innan jag hämtade ner paketet. Det var Jennifers första egna tur i trappan. Antagligen på jakt efter något i sitt rum. Då kom stygga ”pappa lyftkranen” och ändrade planen till något skojigare…

Igår började jag skriva i en tom femårsdagbok. I förra veckan blev jag nyfiken på när jag började med femårsdagböcker. Därför plockade jag fram den första och började läsa högt för Solveig. Det slutade med att jag läste första halvåret 1998. Vilket intensivt liv vi levde under denna tid. Så många långa resor varje vecka för att packa ner saker. En tröstlös jakt på det rätta huset för att både bo i och inhysa ett samlingsmuseum i, samtidigt med mitt krav på att det skulle ligga ett hav i närheten.
Jag skrev under våren brev till Erik Åsbrink angående den nya lagen om att privata museum skulle betala moms. Han svarade faktiskt mig. 😉

Ska avsluta detta första blogginlägg 2018 på min nya dator, med en morgonepisod från nyss nämnda dagbok. Denna tidiga vårmorgon skulle jag lämna Jennifer på ”Nallen” (förskolan)
Jag var kanske stressad av en bokad tid på en myndighet. Måste skylla på något. Snabbt valde jag en rosa tröja till Jennifer. Gjorde mig beredd på att trä på henne plagget. Då spändes hennes hela lilla kropp.
”Inte jamas”, sa hon till sin far.
Tur att hon räddade mig från fadäsen. Bra att tvååringen höll reda på sin tankspridda pappa. Chansen att det var pyjamasparty var inte speciellt stor. 😉

Fotnot: Ny dator. Helt tomt i favorithögen, men riktigt bra ljud på musiken som jag lyssnar på. (Just nu Marit Larsen) ”Gamla Londondimman-laptopen” får tjänstgöra ihop med TV:n på övre våningen, när det är dags för Cmore. Häftigt att bilden finns på den stora platt-teven fast bildskärmen på laptopen oftast inget visar.

Ps. Vet inte varför viss text/typsnitt blir större än … ? Är inte så på mitt Worddokument.

Alla sätt är bra utom …

Jag såg ett program där ett TV-team och en psykolog gjorde besök hos föräldrar som hade problem med sina barn, barn som betedde sig som monster. Där kunde man snacka om utbrott. Orsaken däremot kunde av en utomstående betraktas mer som en ren bagatell.
Jag smålog åt allt beröm vi fått genom åren från förskolepersonal och lärare under alla stadier. Till och med upp till gymnasiet har vi fått höra vackra ord om att våra döttrar är så trevliga, snälla, glada, positiva, omtänksamma m.m. Givetvis inser jag att allt det där kommer från mina gener. 🙂
Mitt småleende sprack upp i ett skratt när jag tänkte på Jennifers första förskoleår i Torekov. Vi var i uppbyggandet av en verksamhet och Solveig var höggravid. Ändå ville jag fortsätta att ha en egen pappadag med Jennifer. Vi hade haft så kul när jag var hemma under hela vårterminen. Bara vi två. Därför var onsdagarna heliga för oss under höstterminen. Sedan fanns det en tuff veckodag då Jennifer var extra länge på förskolan. Det var just dessa tisdagar jag kom att tänka på. Hon lämnades tidigt på morgonen, när Solveig började jobba i skolan. Sedan hämtades hon sent. Personalen var positiv. Vår dotter hade som vanligt varit en solstråle, fylld av glad energi och varit en bra kompis.
Vi hade bara fem minuters bilväg hem. Hade någon av personalen fått följa med i bilen och sett förvandlingen kunde det blåst nya vindar om vår förträffliga dotter, eller monster som hon förvandlats till under denna korta bilresa. Denna gång var det Solveig som hämtat. Hon kom svettig upp till mig på andra våningen och sa att jag hade en utomjording att ta hand om, som låg på golvet och fäktades med sin varma vinteroverall på sig. Jag knallade ner för trappan mot varelsen i den röda overallen som höjt rösten, samtidigt som hon hörde stegen i trappan. Jag tittade inte på henne. Istället la jag mig på rygg en liten bit ifrån och började fäktas och skrika högst av oss två. Det blev alldeles tyst vid sidan om mig. Minst i sju sekunder hann jag vara belåten med min hjälteinsats innan sirenen körde igång igen. Nu började rösten spricka. Jag sneglade på ”henne” som kallades min dotter. Hade hon varit femtio år äldre hade jag varit orolig för en hjärtinfarkt. Jag bestämde mig för att byta taktik.
”Dumma nyckelpiga. Du får inte gå i taket med smutsiga fötter. Har inte din mamma berättat det för dig? Fy på dig. Lägg ifrån dig pistolen!”
”Olydig piga”, hördes det med en sprucken röst vid sidan om mig. Rond två gick bättre och det blev sol igen.

Min start hade jag lånat från mig själv. Det var en utbrottsdag när jag hade rast på mitt jobb som elevassistent. Lektionerna skulle köra igång igen, när Solveig berättade att min grabb rymt iväg efter ett bus. Jag gick runt i lokalerna och försökte tänka på ett bra gömställe där man ville vara ifred. Grabben låg under en soffa i personalrummet. Hysset var ganska grovt. Många skulle säkert dragit fram killen snabbt och gett honom en utskällning. Istället la jag mig på rygg nära soffan.
”Tjena!”
Han tittade mot mig och kunde inte låta bli att le en kort stund. Sedan låg vi där tysta en bra stund. Var och en tänkte på sitt.
”Kolla vilken stor spindel på taklampan. Vet du hur många ben den har?”
”Åtta.”
”Einsten. Hänger du med en stund till lektionen? Jag vet en tjej i klassen som är ledsen. Vet du något om det? Vet du om att det finns ett häftigt ord som heter förlåt och brukar funka på tjejer om man menar det?”

Ps. Synd att det inte gick lika lätt alla dagar … 🙂