Ord som berör mig; 14

skrea strand

”Varje människa har
sina hemliga sorger
som världen
inte känner till”
Henry Wadsworth Longfellow

Bloggägarens egna ord:
Över sjutton månader har gått sedan jag senast la in ett blogginlägg i denna kategori. En kategori som jag var säker på skulle dominera bland mina valda. Den låg i rätt nivå med mina tankar och intressen i livet. När jag ser på datumet från förra inlägget ser jag förklaringen. En mörk tid på det året på alla sätt och vis.
De tänkvärda orden är inte mina, men Henry Wadsworth Longfellow delar frikostigt dem med resten av världen. Tänk om alla kunde lämna sådana fina avtryck efter sig.
Fotot är jag däremot ”pappa” till. En enkel digitalkamera stod för tekniken.
Det är premiär för mig. Jag fick ta till hjälp vid debuten när Jennifer visade mig hur jag kunde ”signera”.
Jag råkade hitta det i ett album i förra veckan i samband med letandet efter fotot på den blå dörren, där Jennifer är med. De är från samma Västkustresa.
Skrea Strand vid Falkenberg. En av många stränder som jag utforskat otaliga gånger under årets alla årstider och skiftningar.
I eftermiddag lär det bli en annan strand vid en annan kust. ❤

Fotnot:
Jag svarar på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Dock inga blå hjärtan för jag vet inte hur man gör.  😉
Jag önskar alla bloggläsare en solig och skön söndag.

Annonser

Världen & Vardagstankar: 28 av 30

DSCN7601

  1. Vilka tre kategorier uppskattar du mest på min blogg?
    I höger marginal har du 27 st att välja på. Det är inte förbjudit att kika in en kort stund.  🙂  för att få en uppfattning om vad de innehåller. För bloggägaren på den röda filten i Frösakull vid Västkusten, kunde det varit intressant att veta. 😀

 

Fast text: Personer som kommenterat femton gånger i detta torsdagstema deltar i en trisstävling. (De ska ha svarat på min fråga) Jag kommer också att dela ut en lott till någon som skrivit något som jag blivit extra förtjust i. Tänkvärt, roligt eller gulligt.
Jag kommenterar med en glad gubbe att jag läst din kommentar under resans gång och gör en sammanfattning i en fristående kommentar, strax innan nästa fråga.

Även trevliga stunder tar slut

DSC_29180001

För inte alltför länge sedan var det populärt i vår familj att åka till den härliga hembygdsparken i Ängelholm och titta på alla nyfödda små ”djurbarn” i burarna och hagarna. Både våra tjejer och vi vuxna uppskattade utflykterna till den välskötta parken. Barnen lekte på den stora lekplatsen. Vi hade med picknickkorg eller åt på restaurangen. Tjejerna sprang Kalvinloppet flera gånger. Några gånger var vi på konsert där. När Mora Träsk uppträdde var det inte mycket utrymme kvar framför utomhusscenen.
Geten som står längre upp på bilden skulle säkert ha tvillingar.
I onsdags var jag och Solveig ensamma i parken. Vi frös under aprils första dag, men våra minnen var varma.  ❤

DSC_29190002

Solveig var lite dumt vuxen och tyckte inte vi skulle ta med oss min nya kompis trots att jag påtalade att vi hade plats i baksätet. 🙂

Ethel

Huvudmålet för västkustresan var att jag skulle träffa min favoritosteopat som jag haft blogginlägg om för två år sedan.
https://bosseliden.wordpress.com/2013/01/30/ethels-magiska-hander/ i Halmstad.

Denna gång höll Ethel till nära Nissan och Slottet. Som vanligt lämnade jag kvar en trött och sliten Bosse Lidén på britsen och en yngre variant av Bosse Lidén klev vigt i kläderna igen efter behandlingen. Ryggen hade skrikit i flera veckor.
”Ta mig till Ethel! Annars ska jag se till att du inte får sova en blund på nätterna!”

Varje gång förundras jag av att effekten kommer så snabbt. Det gjorde kallduschen av ord också. Denna duktiga och härliga kvinna påstod att hon fyllt 65 år och skulle sluta jobba till midsommar. Berättade att hon varvat ner och bara jobbade två dagar i veckan. Eftersom jag själv är tjugosex plus tänkte jag att vi var ungefär jämngamla. Kan man bara göra så? Lämna mig i sticket. Aha! Det var första april. Ett aprilskämt såklart. :)Såväl var det inte. Jag kastade ut egoistiska Bosse Lidén genom fönstret, som sedan kvickt flöt med strömmen ut i Kattegatt (obs inte fönstret). Istället tackade jag för alla tillfällen som hon gjort min vardag ljusare och önskade henne ett trevligt sommarlovsliv. Lite i smyg hoppas jag hon har vägarna förbi Ystad tre gånger om året de närmaste tjugo åren. 😉
Tusen tack Ethel för allt du gjort för mig och för alla trevliga pratstunder. ❤

Vi hade köpt en bukett tulpaner som jag tänkte överraska en bloggvän med på hemvägen. I min ficka hade jag med en personligt skriven och ritad lapp som skulle föra oss till hennes dörr. Jag hade tagit hjälp av Eniro. Vem ska jag skylla på? Knappast Hitta.se. 🙂 Vi lyckades köra vilse och fick till slut ge upp eftersom vi hade en tid att passa på hemmaplan som vanligt. Det blev inga tulpaner eller en bloggkram denna gång. Namnet är givetvis hemligt. 😉

DSC_29740057

Det blev trevligt ändå när vi kom hem. Tänk att flugsvampen växt upp igen trots hagelskuren – eller var det tack vare den? Är det första april så är det. 😉
På tal om rubriken på detta inlägg. Varför tar påsklov slut så fort? Solveig berättade alldeles nyss, att hon skulle skämma bort mig med tio goda middagar och hon var så glad för sitt lov och skulle hålla hårt i det. Det måste ha varit halt. Nu sitter jag här i min ensamhet och en Herr Findus ska gästspela som kock om några timmar. Han är … hoppas han inte är en bloggläsare … en rätt trist typ och saknar variation och fingertoppskänsla. 😦
Du får ha en fin efterpåskvecka. 🙂

 

 

Återbesök i barndomens stad

Ett

Norre Katts park anlades i mitten av 1800-talet i Halmstad, då under namnet Tivoli.
En oas mitt i staden. Rhododendron, azalea och magnolia växer här. I det gula huset som heter Rotundan finns ett sommarcafé. Många nybakade studenter har firats i denna park i alla sorters väder. Själv har jag spelat boule, skuttat omkring i Friskis & Svettis eller bara njutit av en glass på en bänk.

Två
”Hallå! Du där borta. Har du tid en stund?”

Tre
”Det räcker med en av er. Jag letar efter ett SPA här i parken.
Kan du visa mig fågelvägen?”

Fyra
”Ursäkta! Jag trodde det var mer privatliv. Vad mager du är om… Heter du Nina Ferlin? Släkt med Nisse? Jag får gå smutsig till matchen.
Fem
Hur många hundratals gånger har jag gått in genom dessa grindar. En del opartiska säger att Örjans Vall är Sveriges vackraste fotbollsarena. Jag har inte varit överallt så jag vet inte sanningen.
SexSju
Denna indelning var ny för mig. Nu blev jag osäker. Vad är jag? När jag var liten grabb höll jag på Halmstad Bollklubb. När jag for iväg till Göteborg varje vecka gled mina sympatier mer över till Änglarna. Det var också om denna klubb jag gjorde mitt specialarbete på Gymnasiet. Med andra ord skulle jag gå höger…

Åtta Nio

Roddklubben finns kvar. När jag bodde i staden fanns varken stängsel eller taggtråd. Trist utveckling.

Tio

Det måste vara vackert att ge sig ut med en båt på Nissan i lugnt vatten…

Elva

Oj! Kan de bli så arga om fel lag vinner i fotbollsmatchen. Kanske bäst för mig att åka hem till lilla Ystad.

Tolv

Vad är det som lyser? Ser ut precis som… vad har hänt med ägaren till västen? Matchvärden. Hänger han eller ligger han risigt till? Vad dum jag är. Nu blev jag rädd i onödan. Helt korkad om jag ska erkänna. Befinner man sig på VÄSTkusten är det inte det minsta konstigt att.. 🙂

Seriöst: Allt våld på fotbollsmatcher gör mig nedstämd. Tänk på föräldrar som tar med sig sina småbarn till matcherna för att ha det trevligt. Inte ska man behöva riskera att råka illa ut bara för att man har ”fel” tröja eller halsduk på sig. Tankarna går tillbaks till när jag gick på Sannarpsskolan, gymnasiet. Hur tufft jag tyckte det var på måndagsmorgonen att ha på mig min blåvita IFK Göteborg tröja i skolan. Helst om de tvålat till Bollklubben. Stadens stolthet. (Ni som såg eller deltog i min tramsiga tröjtävling i höstas här på bloggen vet hur tröjan ser ut på en gubbe). Inte en enda gång funderade jag på att det fanns en risk med att välja tröjan. Istället möttes jag av grattis från okända skolkamrater. Flera hejade eller bytte några fraser med mig. Under mitt specialarbetes fortskridande åkte jag oftast ensam upp med tåget för att kunna skriva och intervjua. Jag mötte  tusentals fans från bortalaget. Aldrig var jag rädd. Så borde det vara även 2014.

 

I spåren av fotstegen

Jag och Solveig återvände till västkusten och till Halmstad av olika skäl. Vi skulle framför allt hämta hem våra älskade döttrar som varit på läger i en vecka och dessutom skulle vi lämna in ”Mina fotsteg i ditt hjärta” på Bokia, på Storgatan. Vädret var sensommarvackert när vi åkte genom sagoskogen på Galgberget.
Gagberget 1

Solveig fick ta ansvar för systemkameran när jag lät mina minnen blandas med Sebastian Rosander, Lena Sanders, Dag Åhman och de andra i den fiktiva romanen.
På toppen vid det gamla utsiktstornet vek jag av mot motionsslingan. Slog mig ner på en råkall bänk och slöt ögonen. Kylan gick hand i hand med mitt sinnelag. Dystra funderingar som kom och gick i en oändlig ström under en tidlös stund.
Varför? Varför? Varför?

Galgberget 2

Jag hade länge haft klart för mig hur omslagsbilden till min debutbok skulle se ut, om en riktig illustratör fått den delikata uppgiften att ”ta fram den”. Det skulle varit skymning och en gammal gatlampa skulle lyst upp bänken där Lena Sanders och Sebastian Rosander satt och höll om varandra. Vi skulle sett dem som silhuetter bakifrån, där de betraktade stadens centrum, som precis tänts kvällsfint, med kyrkan i mitten. Illustratören skulle fått fuska, så att även utsiktstornet synts på bokomslaget.
Detta kunde inte SolBo Förlag varken illustrera eller fotografera, med tanke på att det är höst på Galgberget i boken, medan det i verkligheten var Påskdagen den 31 mars 2013 och boken skulle ut innan sommaren. Därför tänkte vi om och valde istället en scen längre fram i boken som matchade den vackra titeln, ”Mina fotsteg i ditt hjärta.”

Galgberget 3

Jag nickade stelt, tog min skinnjacka och lufsade ut ur rummet. Någon minut senare lämnade jag sjukhusets väggar bakom mig och tog trapporna till Galgberget. Samtidigt kände jag vid varje steg hur äggskalen krasade under mina fötter.

Galgberget 4

Galgberget 5

”Har du varit uppe i tornet?”
”Nä.”
”Jag och Dag var där en solig dag. Vi såg ända bort till Hovs Hallar. Det bor visst en ensam kvinna i en lägenhet i tornet.”
”Måst… måste vara läbbigt på natten. Hon har kanske en stor farlig hund.”
”Ja. Hon kan inte vara mörkrädd. Eller höjdrädd.”
Jag tyckte inte heller det var rätt läge att berätta om att jag förkovrat mig i namnet Galgberget. Kände till att sista avrättningen skett någon gång på artonhundrafemtiotalet. Sedan hade man planterat bokskog. Nu fanns det inga spår kvar av galgplatsen, endast namnet levde kvar. Men jag hade läst att det fanns en kanon på taket till utsiktstornet under andra världskriget. Dessa krigiska tankar behöll jag för mig själv. Istället sa jag:
”Det var visst skogsvaktaren som bodde där tidigare. Ska vi leta upp en bänk?”

Galgberget 6

Galgberget 7

Galgberget 8

Det gick lättare nerför trapporna. Ändå gjorde vi pusspaus vid varje avsats. Till slut vid varje lyktstolpe, likt två marskatter. Vi korsade Norre Katts park där jag gömt min cykel djupt inne bland rhododendronbuskarna. När vi nådde järnvägsbron över Nissan dök ett hopslingrande par upp. Det var Paul Gessle med samma brunett som sist.
”Är du på promenad genom stan?” frågade han. ”Vi ska upp till Kärleken och lyssna på ett källarband.”
”Vi är där redan.”
Kom den där meningen från min tunga?
Jag gav Lena en våt puss på näsan.

Galgberget 9

Galgberget 10

Jag såg i en inre bild, en romantisk scen i romanen som utspelar sig på Steninge strand, norr om Halmstad. Snön brukar aldrig finnas kvar så länge i södra Sverige. Jag var otålig sedan ett par veckor av att Kung Bore aldrig tycktes släppa greppet. När jag körde ner på den smala slingrande vägen till stranden denna Påskdag och såg all snö som låg i drivor kunde jag inte drömma om att det fanns ett par meter öppen sandstrand vid havslinjen. Många människor hade som hungriga gråsparvar sökt sig till möjligheten att lapa sol under en promenad vid havet denna högtidsdag. Det var inte lätt för Solveig att tillverka hjärtan eftersom vågorna hela tiden ville lägga beslag på dem, eller för Jennifer att få till bilden medan nyfikna människor också ville undvika att gå på den isiga snön bakom våra ryggar. Sådan dramatik ser inte betraktaren av omslaget. Förhoppningsvis känner den helt andra känslor, åt det behagliga hållet.

omslag svart

Reklam & information, även till dem som läst boken och tyckt om den.

Om du vill köpa boken finns möjlighet under min Header, överst på sidan, att beställa den av SolBo Förlag. Då kan du få den signerad och snabbt skickad till dig. Tryck på Köp boken och läs vidare.
Adlibris, Bokus, Bokia, Ord och bok, Nya skivbolaget och Bokbörsen har den på nätet.
Bokia på Storgatan i Halmstad har den i butiken. (Den raden var för dem som bor i närheten. Inte för någon som bor i Kiruna) 🙂
Alla bokhandlare kan ta hem boken via Bokrondellen.
Om du vill att ditt bibliotek ska köpa in den kan du besöka dem personligen eller gå in på deras hemsida och skriva upp titeln och författaren efter att du tryckt på inköpsförslag eller något liknande ord. (Du måste ha lånekort på biblioteket.)
Ni som gillade boken får gärna hjälpa till med sprida information om ”Mina fotsteg i ditt hjärta” på era lokala bibliotek, till bokhandlare eller skriva några rader som ni lägger in på recensioner under min Header. Då ökar chansen att SolBo Förlag har ekonomisk möjlighet att ge ut en andra bok. Det är alltid Davids kamp mot Goliat när man slåss mot de stora bokförlagen med alla sina möjligheter. Tack på förhand.

 

En dag för tidigt

En dag för

Idag för exakt två år sedan:
När vi skulle byta kust, flytta från västkusten till Ystad 2011, valde vi att anlita ett flyttbolag istället för att bråka med våra ryggar. Jag grävde på nätet. Fick fram ett antal firmor som verkade vara seriösa. Bad dem om kostnadsuppgifter. Fastnade till slut för en flyttfirma som hållit på sedan 1958. Bara namnet lät tryggt. Fredrik Åkare. För att det inte skulle bli fel följde jag upp med att dubbelkolla. (Inte så att jag ringde någon Cecilia Lind eller försökte hitta en anhörig till Cornelis Wreeswijk). Därför hade jag två mejl med pris och datum tryggt insatta i en pärm.

Dagen innan flyttbilen skulle komma var vi klara med det mesta. Det kändes skönt att ha full koll på läget. Solveig skulle ta bilen till sista arbetsdagen. Jag själv stod där som en trånande hemmapappa. Gav henne en avskedskram och passade på att byta munbaciller. Fick till en långtradare med släp som smakade mer. Till saken hör att vi bor på en återvändsgata. Väldigt få bilar har skäl att köra in på gatan. Jag hörde ljudet av ett tungt fordon bakom ryggen. På en nanosekund bytte ordet långtradare skepnad.
”Vad är det för bil?” hördes det från två klipska tungor.
Trots att jag inte hade glasögonen på mig gick det utmärkt att läsa texten på bilen. Fredrik Åkare. Ut hoppade två raska killar. En låg kvar i bilen och sov. Trion hade åkt en bra bit på motorvägen.
”Ni är tidiga”, sa jag.
Killen såg ut att ta mina ord som något surt för att klockan var kvart över sju på morgonen. En kvart försent i hans värld. En småsak. Han tyckte säkert att jag var en petig snubbe. Jag sög på nästa replik för att få till rätt sarkasm utan att darra på rösten.
”En dag för tidiga. Ni ska vara här imorgon.”
”Nä”, sa han och visade på sin handdator dagens datum.
Som tur var hade jag papperna tillgängliga i en väska som skulle följa med i vår personbil nästa dag. Därmed kunde jag överbevisa honom.
”Du kan sova vidare!”, ropade han mot bilen. ”Vi ska vara här imorgon.”
”Välkomna åter.”
Eftersom han ändå var på plats i god tid bjöd jag in chefen för att kolla in läget. Frågade om allt skulle få plats i deras största lastbil. Den utländska mannen såg väldigt tvekande ut. Nästa dag blev dramatisk. Det hände så mycket så det är värt minst ett eget kåseri. Jag har svårt att smälta att någon i flyttskaran stal flera CD från min samling, enbart med artister på M. Orsaken är att alla skivor låg i alfabetisk ordning. Det handlade minsann inte om musiksmak utan bara snabba, smutsiga fingrar som grävde sig rakt ner i den låda som var närmast. 😦

Önskar er en fin söndag.  Vi blev väckta i natt av ett knallande som låg rakt över oss ett tag.

Ps. Detta kåseri la jag in på Facebook i maj förra året. Innan jag hade någon blogg. Då i en förkortad version som ändå säkert kändes som låååång av läsarna. 😀

 

 

Bassäng i källaren

Ni som läste inlägget https://bosseliden.wordpress.com/2013/04/26/det-kan-bara-inte-handa-pa-riktigt/ tror kanske att detta bara kan hända en gång i samma familj…

Vi var på jakt efter en stor villa för några år sedan. Åtskilliga mäklare längs med västkusten kontaktades. Denna yrkeskår har en sådan fantasi, att Astrid Lindgren skulle ha kunnat få konkurrens i utlåningsstatistiken, om de istället använt sin fantasi till att skriva skönlitteratur. Vid ett tillfälle var det en gammal skola med lummig tomt. Vi parkerade bilen och skapade oss det viktiga första intrycket. Det var en fin vårdag och vi var klädda därefter. När vi kom till källaren insåg vi att vi hade behövt gummistövlar. Tvättmaskinen och tumlaren stod uppallade provisoriskt på träbitar. Golvytan var täckt av fem centimeter vatten. ”Dagens mäklare” blev stum och hans fantasi flöt iväg som en barkbåt i en bäck med vårström. Resten av boningshuset hade åtskilliga andra brister.
”Det här blir inte lättsålt”, sa jag ärligt när vi tog adjö.
”Nej, det har du nog rätt i”, höll han uppgivet med om.
Vi har skojat om episoden och om många andra visningar genom åren. Med distans till händelserna är det lustigt och även lärorikt.

Nu var det motsatt läge. Vi var själva säljare till ett stort gammalt hus. Spekulanterna stod inte i kö, men om tio minuter skulle två intresserade grabbar komma hit. Den ena hade varit här för några dagar sedan. Nu hade han ringt och undrat om han och hans vän kunde komma på studs. Som väl var hade vi storstädat dagen innan.
Jag och Solveig stod i bottenvåningen och hade allt under kontroll. Trodde vi. Solveig hade även sopat och gjort fint nere i vår källare på etthundrasextio kvadratmeter kvällen innan. På kvinnors vis ville hon nu lägga en sista hand över verket.
”Jag går ner och sätter upp källardörren och släpper in frisk luft.”
Jag njöt av att slippa stressa som i förra veckan när vår mäklare ringde och ville ha dit ett Stockholmspar på momangen, som skulle vidare med ett flygplan strax efteråt. För många sådana samtal kan skapa elaka magsår. Nu tittade jag ut genom fönstret och undrade vilken bil som skulle blinka höger mot vår parkering. Sikten skymdes plötsligt av Solveig som med en vild blick i ögonen stod och gestikulerade med hela överkroppen.
”Det är översvämning i källaren. Det är vatten över trösklarna. Ring återbud!”
Det sistnämnda var orimligt. Ingen skulle svara på hemtelefonen. Möjligtvis i mobilen på den bil som just nu körde in på vår parkering.
Äntligen fick vi användning för den pump vi köpt för att ha utifall det blev skyfall någon gång. Grabbarna var hur coola som helst. De stövlade in utan stövlar och letade istället efter möjligheter i källarrummen.
Orsaken till fadäsen var Solveigs städiver kvällen innan. Hon hade lyft på flottören och gjort rent i den stora golvbrunnen. Sedan hade inte apparaten kommit på rätt plats. Tur att det inte var ösregn under natten. Tänk om det varit den fisförnäma dam som varit spekulant dagen innan. Hon som hade spankulerat omkring på parkeringen i minkpäls, högklackat och otåligt väntat på mäklaren. Mäklaren hade bett oss att hålla oss ur vägen under visningen. Som vanligt hade vi fått samtalet utan marginal. Efter en fransk snabbstädning räknade vi in barn och hund och låste dörren. Vi tog bakvägen till vår gamla Saab 9000 för en timmes färd i ösregn, höstblåst och utan resmål. En minut tidigare hade mäklaren ringt upp igen och meddelat att han var sen. Solveig rullade ner bilrutan och skulle berätta det för fina damen.
”Hej. Hemskt väder idag.”
Damen tittade på Solveig som om hon var något katten släpat in på den stora parkeringen. Sedan satte hon näsan i vädret.
”Hurså!”
”Frun kanske väntar på en mäklare.”
”Jag går bara omkring lite här”, sa hon högtravande och blängde på vår smutsiga bil.
”Vi är ägare till huset och mäklaren är försenad”, upplyste Solveig innan vi rullade iväg.
Det hade varit en syn för ögat att se denna dam ta sig en titt på bassängen i källaren. Hon var visst konstnär och kunde ha använt vattenfärg i dessa nedre regioner. 🙂

Det blev grabbarna som skrev på kontraktet. De hade vilda planer för fastigheten. Länge undrade vi om de tänkte göra om källaren till ett spa med bassäng. De var själva definitivt inga personer som bara flöt omkring. Flera projekt startades upp i vårt hus långt innan vi flyttat därifrån. Men det är en helt annan story.

Ethels magiska händer

Min rygg och jag är inte alltid bästa vänner. Ibland går den åt sitt håll och resten av mig åt ett annat. Värken är tuffast på nätterna när man ska slappna av för att somna. Trist även när jag vaknar av att jag ligger och gnyr i sömnen. Har ändå lärt mig att stå ut. Däremot fungerar det inte när ryggen fastnar och jag inte får på mig strumporna. Skönt på sommaren men isande kallt på vintern. När jag klippte gräset under plommonträden och samtidigt vred på kroppen för att inte slå i huvudet i grenarna längst ner, då hände det att ryggen demonstrerade direkt och jag tvingades greppa telefonen.

Samtalet gick till Halmstad. Hade jag tur svarade min samarit på nionde våningen på Trade Center direkt. Ethel Gustavsson heter hon. Hon är diplomerad osteopat men är även utbildad massör och har jobbat inom läkarvården i flera år.

Efter att jag vid mitt första besök klarat av de obligatoriska teoretiska rutinfrågorna och försökt komma ihåg mitt eget namn och adressuppgifter var det dags för besiktning och behandling.

När jag kommit hem som en ny människa grunnade jag på vilka hjälpmedel hon hade använt. Jag hade en hel del erfarenhet med mig i bagaget efter besök hos sjukgymnaster. Åtskilliga nålar har stuckits in både här och där. Jag fick ofta beröm för att jag var så avslappnad vid dessa tillfällen. TNS, Ultraljud och nya metoder har jag också testat genom åren. Förutom alla fyspass och närkontakter med konstiga maskiner som jag brottats med i trånga svettiga lokaler.

Vid mitt andra besök hos Ethel kunde jag inte låta bli. Jag hade blivit lite mer varm i de få kläderna jag hade på mig. Jag låg med näsan genom hålet, kände den behagliga värmen på just rätt ställe på kroppen, som verkade ge ett snabbt resultat. Helt otroligt att det onda kunde bli mer uthärdigt på så kort tid.
”Vad använder du för apparat?”
”Va?”
”Är det ultraljud eller något nytt som kommit ut på marknaden. Otroligt varmt.”
”Vad menar du?”
Jag skulle aldrig frågat. Dessutom var det inte alls varmt längre. Kändes nästan lika ont som tidigare. Jag och min stora käft.
”Inget.”
”Vaddå inget?”
”Det är kombinationen av mina händer och din kroppsvärme som du känner.”
Jag trodde på fullaste allvar att den trevliga kvinnan drev med mig. Inte det minsta kul. Nu frös jag på britsen.
”Genom att jag hittar dina skavanker så…”
Jag kommer inte ihåg hennes ord exakt så det är dumt att jag hittar på. Men det var just det jag trodde att hon gjort. Hittat på. Aldrig hade jag upplevt något sådant. Då hade jag ändå genom åren varit hos kotknackare, naprapater, otaliga massörer och två osteopater tidigare som flyttat på mina kotor som suttit fel på fem ställen samtidigt vid ett av tillfällena.

Snacka om magiska händer. Inte bara det. Ibland har jag testat henne. Bett henne att hitta problemställen på min kropp. Inte sagt AJ fast det gjort riktigt ont. Ändå har hennes fingrar snabbt sökt sig till rätt zoner. Antagligen är det hennes långa meritlista genom sina tre yrken som gör henne så förträfflig. Att jag tycker att det är trevligt att prata med henne gör inte saken sämre. Utsikten vid klart väder från hennes praktik över min barndomsstad Halmstad går inte av för hackor.
Det är bara synd att det är femtio mil om jag ska åka dit och hem numera.

Om ni har problem med ryggen och bor i närheten av Halmstad. Tveka inte. Det blir knappt dyrare än att gå till en läkare, som inte gör någon som helst nytta, och få recept på en stark tablett som ger dig ont i magen istället. Ethel pressar heller inte på om att man ska gå dit x antal gånger. Jag ringde henne när det krisade eller försökte gå på en kroppsbesiktning ett par gånger om året när jag bodde närmre. Rundsmörjning. Försökte ligga ett steg före. Jag kommer även i fortsättningen att försöka kombinera med ett par besök om året i samband med andra besök i staden.

När man träffar guldkornen i livet ska man inte slarva bort dem. Tack snälla Ethel för alla plågor jag sluppit tack vare dig genom åren. Sista gången jag besökte henne var
den 1 november 2012. Då hade jag till slut haft så ont på nätterna att jag väckt Solveig flera gånger trots att jag äntligen lyckats somna. Sover man så ryckigt och så få timmar på nätterna blir dagarna också tuffa. Peppar, peppar. Det har gått tre månader på fredag. Jag är fortfarande förvånad att jag mår så bra. Försöker att tänka på de enkla övningarna hon lärt mig genom åren. Inte slarva med dem. Det är säkert en bidragande orsak till att problemen återkommer snabbare. Samt alla bilkrockar och en yrkesskada som jag tyvärr inte anmälde.

När det blir vår får allt bilen ta oss med till västkusten igen. Då ska jag stämma date med Ethel Gustavssons magiska händer.

Telefon till Ethel Gustavsson: 035-21 08 35