Posten som levde sitt eget liv

Det måste ha varit det bästa sommarjobbet som fanns, när jag hade ett eget distrikt. När det i postyrket fortfarande hägrade en morot vid sista postlådan och man visste att man fick åka hem, fast man hade betalt för flera timmar till. Dagens brevbärare har inte kvar den moroten. Den har tagits bort av någon hög chef med långa öron och giriga gnagtänder. När det var höststormar ville jag däremot helst stanna kvar på Postterminalen. Började det dessutom ösregna utanför fönstret lockade inte en tur på den gula cykeln speciellt mycket, där jag satt i fikarummet och åt en bulle och drack en het kopp kaffe.

Denna ruskiga morgon var jag fortfarande en orutinerad novis på mitt distrikt. Jag behövde därför gå efter fastighetspärmarna när jag ställde i ordning dagens post. (Några veckor senare kunde jag rabbla allt om så någon väckte mig mitt i natten. Varje trappa, varje våningsplan, från vänster till höger – jag visste alla hundratals för- och efternamn på de som var skrivna på adresserna. Pärmarna plockades därefter bara fram för att göra ändringar. Förarbetet på skrivbordet framför mitt distrikts fack gick undan som en intränad dans.)

Den här händelsen inträffade alltså några veckor för tidigt… Panelhönan dansade inte denna höstdag. Därför stod en pärm framför mig med sin turordning och jag fick ägna mig åt ett evigt bläddrande. Det var superviktigt att all post var packad rätt, innan jag slog ihop pärmen. Ett endaste fel tog inte död på en sjuk person, men störde definitivt arbetsharmonin. Varje fel stavades extraarbete med stort E. Inte så kul när man upptäckte felet tre gårdar längre bort. Givetvis bodde också missarna ofta på översta våningen. Det var då bara att cykla tillbaka och springa glatt uppför alla trappor igen. Dagliglediga på mitt distrikt undrade såklart vad brevbäraren sysslade med. De med andra åsikter tänkte högt om saknaden av den gamla trevliga och snabba brevbäraren som skött deras post i många år. Klanderfritt. Ingen mindes längre att han en gång också haft sin första dag där.

Det fanns inga fel i packningen denna stormiga och regniga höstdag när jag motvilligt tog ut cykeln ur garaget. Jag hade de små breven i tjocka buntar i sidofacken. De stora försändelserna fyllde den blå väskan framför mig och de båda sidoväskorna var fullpackade med tjockare och ännu större paket. En dag full av post med andra ord. Jag hade på mig regnstället och ett insytt regnskydd i väskan skyddade posten från väta när jag trampade iväg på min hårt lastade tjänstecykel.
Det tog tjugo minuter för mig att cykla till första trappan. Jag ställde cykeln på dubbelstödet. På den korta stund när jag tog upp trappans post hann både den översta pensionsavin och en Allers bli blöta. Jag skyndade mig in i trapphuset. På första våningen lämnade jag ifrån mig den blaskiga avin. Väl uppe på fjärde våningen hörde jag en skräll utanför huset. När jag lagt i veckotidningen gick jag en halvtrappa ner och tittade ut genom fönstret och bevittnade min egen mardröm. Cykeln hade blåst omkull i en vattenpöl. Jag tog tre steg åt gången när jag flög nerför trapporna. Den stora postväskan var halvtom när jag vände på den. Det var däremot inte min hjärna av tankar när jag stressad såg hur försändelserna levde sitt eget liv. Gummibandet till en stor bunt småbrev hade brustit och lekte flygpost. Breven cirklade omkring i luften i kastvindarna. Lättast att plocka var de sakerna som landat i vattenpölar, de låg snällt kvar. Några brev hamnade tursamt i en häck som en slags juldekoration. Ett bankbrev kilade sig fast i en parkerad cykel.
”Har du någon post till mig?”
Jag såg aldrig från vilket håll denna välklädda kvinna kom. Kanske landade hon med fallskärm.
”Cykeln blåste omkull”, svarade jag lamt.
”Jaha. Jag väntar på ett viktigt brev.”
Jag fortsatte med mitt uppdrag att fånga den flyende posten. Kvinnan gjorde ingen ansats till att hjälpa till.
”Jag bor på femtionian.”
Nu låg jag på alla fyra och grävde fram ett vykort mellan två buskar och höll på att missa upplysningen.
”Överst på fjärde våningen till höger.”
Jag sprang vidare till sandlådan där det låg något vitt och retades.
”Storm är namnet.”
Passande namn. Driver hon med mig. Skulle någon märka om jag slog henne hårt i huvudet och grävde ner henne bakom rutschkanan?
”Just nu har jag vissa smärre problem med att se efter”, svarade jag extra artigt och reste upp cykeln.
”Annika är mitt förnamn. Jag är hemma en kvart till. Hinner du till dess?”
”Vet inte.”
En kvart senare satt jag kvar i första trappan och hoppades att jag åtminstone samlat ihop all viktig post. På trappelementet låg de våtaste försändelserna och torkade tills de blev sträva och skrynkliga. Första tanken var att cykla tillbaks till fastighetsboken på postterminalen och börja om från början. Istället grovsorterade jag efter trappnummer. Hur som helst var jag en looser. Det höll på att mörkna när jag äntligen var klar med rundan. Det kom konstigt nog inget klagomål efter mardrömsturen. Fortsättningsvis satte jag alltid in cykeln ordentligt i cykelstället vid varje trappa. Blåsiga dagar hade jag gummiband om varje trappuppgångs post.
Jag hittade ingen post till hjälpsamma Annika Storm. Men jag funderade på att sätta in en ironisk annons i Hallandsposten som tack för hjälpen under rubriken ”Dagens ros”. Jag tror ändå inte att budskapet gått hem. Hissen gick nog inte ända upp till fjärde våningen hos denna fru Ego.

Annonser

Ett pojkstreck som bytte spår

Jag tycker inte om Practical Joke som är elaka på gränsen till grymma. Vad är det för roligt med att supa sin kompis full timmarna innan han ska gifta sig? Rulla in honom i en matta och slänga på honom på ett tåg. Sådana vänner skulle jag kunna klara mig utan. Detta läste jag om i en tidning. Många andra liknande fall inom ämnet svensexa har jag läst och hört talas om. Annars gillar jag PJ. Ibland så mycket att jag inte kunnat låta bli. Många av mina har varit spontana där en inre röst frestat mig. De drabbade har bara varit sådana som jag tycker om som människor. Tur att jag blivit lite mer mogen med åldern och att jag i stort sett har droppat nya PJ. Eller? 😉

Detta var mitt första. Fast på den tiden visste jag inte vad PJ var. Egentligen ska det heller inte sorteras in under den kategorin, men jag tar mig friheten att göra det i min blogg. Annars är det ett typiskt bus. På något vis skulle man kunna säga att jag drabbades själv…

Jag var hemma hos en två år yngre kompis en eftermiddag. Vi gick båda på lågstadiet. Just vid tillfället var hans föräldrar iväg och handlade. Kommer inte ihåg varför vi gick från att spela tjuv och polis till att vi bestämde oss för att busringa till någon vi inte kände. Jag var den som hittade bäst i telefonkatalogen, som låg på ett bord bredvid en veckotidning. På den tiden stod alltid en titel med. Var det ett gift par stod bara mannens namn med. En idé föddes in min bushjärna. På den runda nummerskivan stack jag in mina fingrar och snurrade runt numret till en lantbrukare. En äldre kvinna svarade med både sitt efternamn och telefonnummer. Därefter harklade jag mig:
”Goddag! Mitt namn är Axel Nilsson. Jag skulle vilja köpa en gris.”
”Vad trevligt. Vill du ha en speciell färg?”
Redan där kom jag av mig i min offensiv. Det kändes som om jag hamnat i fel läge.
I bakvattnet.
”Spelar ingen roll. Bara den har knorr på svansen.”
”Det har alla unge herr Axel. Ska den kunna prata?”
Något inom min nioåriga kropp insåg att jag inte hade överläget. Jag blev ställd. Helst av den trevliga rösten. Den borde varit arg eller hotat med något. Jag hade även förstått om luren slängts på. Nu var jag överspelad. Visste inte vad jag skulle säga. Ansåg att jag definitivt hade förlorat om jag slängt på luren.
Damen bytte taktik.
”Du Axel. Kan du inte berätta något annat roligt för mig? Jag heter Britta. Vad heter du egentligen?”
Eftersom jag började bli nervös hade jag omedvetet börjat bläddra i veckotidningen bakifrån. Nu klämde jag ur mig sanningen – Bo. Hade hon frågat efter mitt personnummer hade jag säkert kläckt ur mig de hemliga fyra siffrorna också.
Rätt snabbt slappnade jag av. Började tycka att detta var rätt skoj ändå. Britta blev kvickt som en ny mormor för mig.
Med ett nyfångat självförtroende spelade jag ut ett nytt kort.
”Ska jag berätta en vits för tant?”
”Gärna. Men säg Britta. Jag älskar roliga historier.”

Först trodde jag att hon drev med mig, men den där meningen var till hundra procent sann. Det skratt som hon levererade efter min första högläsning fick mig att, inte känna mig som en förlorare, utan som ett lyckligt låtsas-barnbarn. Det slutade med att jag läste nästan alla historierna i tidningen medan Britta grät hysteriskt av skratt. Ibland fick jag vänta en stund innan jag kunde läsa upp nästa vits för att hon skulle sluta gnägga. Min kompis undrade vad det var frågan om. Han hade trott att personen i andra ändan av luren skulle bli arg eller lurad. På slutet började jag och Britta att prata om annat. Skolan, god och äcklig mat, vad jag gjorde annars när jag inte ringde upp främmande personer och berättade roliga historier. Hon nämnde inte ett ord om busringning.

Det slutade med att jag ljög. När jag kom hem låg jag i sängen på kvällen och fick dåligt samvete. Jag hade på heder och samvete lovat att ringa upp en annan dag. Jag kom länge ihåg både telefonnumret och mannens namn. Fick reda på att mannen var död. Samtidigt kom jag på hemmaplan fram till att jag inte kunde ringa upp Britta fler gånger. Mamma köpte heller inte veckotidningar regelbundet vid den tidpunkten. Jag hade inga nya historier att berätta.
Jag gjorde ett bus men var efteråt mest ledsen för att jag inte kunde hålla vad jag lovat.

Vilket smart sätt att avväpna ett dumt PJ, den främmande damen använde sig av. Jag tar av mig hatten för dig Britta Nilsson. Många år efteråt. Din taktik överglänste mitt pojkstreck. Jag kan nästan höra ditt skratt från ett moln däruppe.

Årets sista val – en kortnovell

Snöflingorna ramlade ner som dasslock på vindrutan i taxibilen. Torkarna  kämpade tappert på övertid under årets sista timmar. Ovädret hade kommit snabbt. Nu var det kaos i trafiken. Tryggve satt stelt i passagerarsätet och tänkte logiska tankar. Det var dags att knyta ihop säcken. Nu eller aldrig. I smokingfickan höll han krampaktigt den skrynkliga lappen. Framför näthinnan fladdrade de svarta bokstäverna till på den vita bakgrunden:
Älskling!
Jag ser fram mot årets sista dag. Tack för alla hemliga stunder.
                                                                                                    Din T.

”Sa du Gyllene Skeppet?”
Tryggve vaknade tvärt från sin kvällsdröm.
”Visst. Du kan parkera på baksidan. Jag tänkte dyka upp som en försenad jultomte”, sa han torrt och vände sig mot taxichauffören. Han noterade vagt att hon var blond och hade håret i en fläta.
Taxichauffören sjöng med i Linda Bengtzings gamla dänga ”Jag ljuger så bra”. Flätan gungade i takt till musiken.
”Kan du vara snäll och stänga av radion.”
”Sure. Gillar du inte Linda?”
”Hon är söt men inte just nu.”
Han vägde för och emot. Var han bara svartsjuk? Fanns det en tjusig förklaring? Hur han än vände och vred på detaljerna fick han inte ihop pusslet. För många bitar saknade rätt form och rätt motiv. Den avgörande biten dök upp när han hörde refrängen på ”Jag ljuger så bra” igår kväll. Helen stod i duschen och hennes nalle låg på diskbänken. Orden som visades på displayen var bara tre till antalet, men skar som en skalpell rakt in i hans hjärta. Jag älskar dig.
Han hade hunnit krypa under sitt duntäcke innan Helen var klar för sängen.
”Sover du Älskling? Synd att du missar nyårsbalen på Gyllene Skeppet”, viskade hon in i pyjamasryggen på den man som hon varit förlovad med i fem år.

Sladden kom snabbt. Taxin flög som en bländad hare innan den bestämde sig för att kana av vägen en bit från Gyllene Skeppets parkering. Motorn tvärdog och taxameterns sifferdisplay tonade bort.
”Just ett snyggt sätt att sluta det nya året på”, stönade taxiföraren. ”Jag som behövde extrapengar till skolstarten.”
”Stanna kvar här i fem minuter.”
”Driver du med mig lustigkurre?”
”Nej! Det är bilen som är i drivor.”

Tryggve rättade till flugan. Ett hånglande par med var sin cigarett, som de lekfullt och med vissa besvär stoppade in i den andres mun, la inte märke till honom när han gled in bakom dem. I köket blev frestelsen för stor när han såg ett silverfat med skalade räkor på. Han stoppade in en räka i munnen i och la tankspritt en i smokingfickan. Likt en hök tog han sikte på kvinnan i den lila balklänningen.
”Vem är T?”
”Vad gör du här”? kvittrade Helen.
”Fel. En chans till.”
”Tant Hjördis. Vad menar du? Leker vi charader typ? Varför är du så tjurig? Jag kan väl inte hjälpa att du var tvungen att jobba på en nyårsafton. Chilla ner?”
”T som i Tom i huvudet. Den stilige engelsmannen på din annonsavdelning som du lovordat i flera veckor.”
Han upptäckte Tom, som stod lutad mot en pelare med ett vinglas nonchalant i ena handen.
Tryggve vände Helens haka upp mot sitt ansikte.
”Första gyllene regeln. Köp en mobiltelefon som är vattentät. Andra regeln. Printa aldrig ut ett personligt mail. Han tog demonstrativt upp den skrynkliga lappen och nynnade syrligt på ”Jag ljuger så bra”, som Helen låtit installera som ringsignal på sin mobiltelefon.
Han parkerade orden och armbågade sig genom trängseln väster ut mot England, medans högerhanden mötte något kyligt på vägen.
”Happy New Year”, sa han och stoppade en oskyldig räka in genom en ledig näsborre.
Tryggve gick ut samma väg som han kom. När han plumsade ut i snön med lågskorna var det som om det han nyss varit med om aldrig hade inträffat. Årets sista val var gjort. Lättad till sinnet satte han kurs mot en blond hästsvans som fladdrade sexigt i vinden.
”Behöver du hjä…”
Frågan avbröts när färgsprakande raketer bredde ut sig på den stjärnklara natthimlen. Kyrkklockan slog tolv slag och Tryggve gjorde en nostalgisk resa bakåt i tiden. Han slängde sig ner på rygg och började veva med ben och armar likt en ängel i nysnön.
”Drömmer jag? Jag som tyckte du verkade vara en stel figur. Du är en riktig smokinglirare.”
”Det var änglalikt sagt. Vad heter min favorittaxichaufför?”
”Angelica, sa hon och vände två smaragdögon mot honom. Har du någon flickvän?”
”Förra året”, sa han med ett klurigt leende fullt av möjligheter.

Fotnot: Denna lite banala novelltext skickade jag till en tävling i en veckotidning för några år sedan med temat Nyår och med ett angivet högsta antal bokstäver. Vann givetvis inte. 🙂
Efter att ha byggt pepparkakshus med hjälp av Willy, eller om det var Willys byggsats är det dags för att halka ner till stan efter lunch och gå på julmarknad på Per Helsas gård. Det utlovas en gammaldags julmarknad med vacker inramning av hantverkarna.