Pressens givna favorit


Jag vecklade igår upp ett väl inslaget papperspaket i en stor kartong. Inuti låg denna färgglada kaffekopp med sitt ovanliga fat. ❤ Tänk att just denna kopp och fat har varit med i flera dagstidningar & veckotidningar och nämnts på radio.

Det var roligt i början, men jag hoppades att nästa fotograf skulle välja en annan kopp under tiden som vi blev intervjuade av en reporter. Helst med tanke på att vi hade tretusentrehundratrettiotre (3 333 st) olika varianter att välja på, i Lidéns Samlingsmuseum. 😀

Inför den andra säsongspremiären blev det en skylt med texten ”Pressens favorit”. Hur många gånger fick jag frågan om vilken fabrik som tillverkat den? 😉 Hm! Vi hade satt små lappar framför alla koppar vi hittade en bakgrund till. Ex. med porslinsfabrik, land, formgivare, tillverkningsår m.m. Skälet till att det ”bara” stod ”Pressens favorit” var givetvis att det inte stod något under vare sig kopp eller fat. Vissa mysterier ska det inte hittas något svar på. Då försvinner magiken. Så försöker jag se denna gåta.

Koppen och fatet är tuffa. Men vi visade upp åtskilliga andra koppar som var vackrare. Själv gillade jag även de jättefula som vi hade på ”Köksrummets” fönsterkarm. Det handlar om personlig smak. Den tycker jag att vi alla människor ska värna om. Inte låta oss köras över av andras ”vetabästord”.

Ps. Nästa blogginlägg kanske har rubriken ”Dags att fälla en bomb”. 😉 Möjligtvis blir det en tävling där en eventuell vinnare belönas enbart med äran att ”gissa” rätt. Svaret lär dröja för min sociala tid är begränsad detta speciella år.

Annonser

Lokala kändisar

0010006

När jag och Solveig var med i flera dagstidningar, veckotidningar, radio och lokal-TV för tiotalet år sedan, då vi drev Lidéns samlingsmuseum, reagerade jag alltid på att jag tyckte att jag såg så ful och gammal ut på bilderna. Det var inte jag på något vis. När jag för en stund sedan bläddrade i en Hemmets Journal och i ICA-kuriren från den tiden tyckte jag att jag såg riktigt ung ut. Allting är relativt. 🙂

Urklippet är hämtat från Lokaltidningen Ystad d. 22/10-14

Jag önskar dig en trevlig helg!

Tankar bakom ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, del två

DSCN8510

Min första novell, sålde jag till en tidning som heter Kvällsstunden och har sitt säte i Karlstad. Titeln var ”Anställningsintervjun”. Jag tänkte bjuda på denna söta banala text men hittar den såklart inte… Däremot hittar jag mycket annat som jag totalt glömt bort att jag skrivit. Jag ler när jag ser mina styrkor och svagheter.

Så lätt jag följde den osynliga mallen. Jag lånade hem tidningar och tidskrifter från jobbet och kompletterade med att köpa veckotidningar från kiosken, som jag sedan grundligt analyserade. Jag knäckte koden och skrev noveller som köptes av mottagaren. Spädde på med sagor, resereportage från Astrid Lindgrens värld, när vi var på Jersey, i Saalbach och i Wien osv. Inga problem. Men. Detta var bara min hobby. Jag jobbade som socialbibliotekarie och trivdes utmärkt med det. Min dröm var någon helt annanstans – att skriva en roman.
Närmast till hands låg vid den tidpunkten att skriva en barnbok, med redskapet min egen fantasi och kreativitet. För att stå ut med mig själv skrev jag som en mjukstart en ny typ av kärleksnoveller. Häftigt och nytänkande, tyckte jag själv. Fick jag sålt dem. Nej. Återigen nej. Där var det stopp och belägg. Därför tog jag ett allvarligt samtal med mig själv, mellan två bruna ögon. 🙂
Jag skulle inte kunna titta mig själv i spegeln om jag körde på i samma hjulspår och bara skiftade namn, orter, yrken och smådetaljer i den färdiga mallen som jag snabbt kläckt gällde i svenska veckotidningsvärlden på den tiden. Jag skulle då bli som de personer som spottar ur sig två-tre böcker samma år och är megastolta över detta. I smyg ifrågasätter jag både starkt kvalitén och om det är författare de ska kallas. Mina tankar går till när jag knäckte novellkoden. 😉

Jag skrev inte för pengarnas skull. Jag ville ha roligt, känna stimulans och vara nöjd med mig själv. Samtidigt tyckte jag det var simpelt enkelt. Väldigt snabbt hade jag lyckats sälja en hel del olika saker trots att jag inte var utbildad journalist. Jag skrev på ren inspiration.
Under mitt möte med mig själv vecklade jag ut drömkartan på bordet. Lite styv i korken när ingen sköt tillbaka, kom jag fram till att det kommer att bli en baggis att ta nästa steg mot min dröm. Det här går som på räls, tänkte jag positivt. Något svenskt bokförlag kommer garanterat att ge ut ett manus av det fräcka musiknamnet Bosse Lidén. 😉 (Både för- och efternamnet kändes fortfarande främmande för mig eftersom jag bytt efternamn i samband med vigseln och dessutom växlat smeknamn från Bobo till Bosse.)
Eftersom Solveig jobbade som barnbibliotekarie fanns det alltid en stor boktrave på golvet vid hennes säng. Hon tipsade mig och jag blev insatt i bra barn- och ungdomsböcker. Vissa böcker föll jag pladask för. En bra barnbok för mig, kan läsas av en vuxen med både stort intresse och behållning. Efter några månaders planerande satte jag mig i vårt underbara sovrum med små kyrkfönster åt tre håll och började skapa mitt första manus som fick arbetsnamnet ”En andra chans”. 😀

I denna kategori kommer jag att göra precis som med de femtio filmtipsen. Jag är tacksam och glad för varje kommentar från läsare, men jag kommer bara att bekräfta att jag läst med en glad gubbe. Det handlar om tid, brist på energi, integritet med mera. Jag tänker bjuda på en hel del privat när jag bjuder in dig till tankar om mitt skrivande och min väg till att SolBo Förlag gav ut min första roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Givetvis kommer jag att belysa arbetet med själva romanen. Inläggen kommer inte alltid att följa tiden kronologiskt.
Är du intresserad av att köpa ett signerat exemplar från vårt förlag så tryck på Köp boken under min Header på bloggen. Vill du låna den från ditt bibliotek? Lämna ett inköpsförslag på bibliotekets hemsida om du har lånekort på bibblan. Då kostar det dig antagligen tio kronor när du hämtar boken. Har du läst romanen och gillar den får du väldigt gärna göra samma sak för min skull och för låntagarna i din hemmiljö. Jag vet att det finns de som gjort det av mina bloggläsare. Tusen tack till er för hjälpen. Ni kan vila era ögon nu. 🙂 Det ska erkännas att det är tufft när man inte har de stora elefanternas möjligheter. Få titlar styr hela bokförsäljningen i vårt land. Jag gör detta definitivt inte för att tjäna några pengar. Jag gör det enbart för att inte förlora några pengar och för att jag är väldigt sugen på att göra en repris. Massor av planer finns i mitt huvud. Det är bara min kropp som har andra åsikter mellan varven. Tyvärr.

Älskade veckotidningar

Kåseriet skrivet för några år sedan inför en flyttning:

Veckotidningar gör inte skäl för namnet. Det gör däremot dagstidningar som är som dagsländor. Är möjligtvis halvfärska i två till tre dagar om man varit bortrest. Sedan svalnar de snabbt och faller i glömska. Veckotidningar däremot är mer som ett gott vin. Ju längre de lagras ju trevligare blir sällskapet med dem.
Fast Solveig behandlar veckotidningar som glödhett stoff. Tidningen hinner knappt landa på måndagarna förrän hon är där och nyper den i lådan. Frukosten kommer i skymundan när hon slukar en ny del av en romantisk följetong.
Något fruktansvärt har hänt, sa Patrik och i hans ögon kunde hon läsa fasa. Läs den spännande fortsättningen i nästa nummer.
Solveig är nästan inte kontaktbar innan hon nått till veckans Cliffhanger. Hon är mer kontaktbar när hon går över till en artikel om en huskur för att lindra spännings-huvudvärk.
Det är högt mellan golv och tak. Det finns något för alla en var. Det rika korsordsutbudet, veckans kriminalfall och vitsarna är det som mest fångar mitt intresse vid första ögonkastet. Min mamma hade älskat Pusselkrysset och Sudoku. Hon var prenumerant på flera veckotidningar under årens lopp. Ett växande problem var att hon inte hade mage, att göra sig av med något endaste nummer. Hon hade gott om plats. Årgångarna buntades ihop och bars ner till källaren. När hälsan började svikta fick de sista två årgångarna dela på platsen under sängen. Ibland försökte jag truga:
”Mamma. Ska vi ta med några tidningar till pappersåtervinningen?”
”Nej, gör inte det Bosse.”
Jag kan höra hennes småländska stämma. En dos av skadeglädje när hon kom med standardkommentaren. En mening som gjorde mig lika känslig varje gång.
”Dem spar jag så gärna till er. Jag tänkte att ni barn skulle ha lite roligt en gång i tiden.”
Jag ville inte prata om den tiden. Levde hellre i nuet.
”Du ska ingenstans lilla mamma. Vi vill ha dig hos oss i flera år till. Håll dig frisk.”
Jag plockade fram min vanliga röst och gav henne en kram.

Nu är jag där. En gång i tiden. Det blev på min lott. Jag och Solveig fick äran att ta hand om källaren och källarens innehåll. Jag fixade inte slängningen. De snyggt buntade tidningarna fick följa med oss hem till vårt stora hus. Inom en snar framtid ska vi flytta. Till ett mycket mindre hus. Vi har redan börjat packa. Veckotidningarna kommer väl till pass. De är utmärkta att slå in ömtåliga saker i. Först börjar jag med att ta bort klamrarna. Till denna syssla har jag ett blått vasst verktyg som är avsett för ändamålet. Det går smidigt om jag koncentrerar mig på uppgiften. Det stora problemet är att blicken dras som en magnet till rubriker och bilder. Så lätt det är att trilla dit. Fastna i ett intressant reportage. Ibland går det bra ett tag. Jag slår varsamt in prydnadssaker i små paket och tänker på annat. Kommer in i ett lagom trevligt tempo. Är tillfredställd med mig själv. Bananlådan är fylld. Dags att sätta på locket. Var är locket? Istället stirrar sångaren Gunnar Wiklund på mig. Jag läser att året är 1989.
Margits kärlek ger mig kraft att kämpa mot döden. 
Jag sjunker likt en påse potatis allt djupare ner i soffan. Minns en av mina idoler från Svensktoppen när jag var liten grabb. När jag läst uppslaget får jag problem. Stora problem. Fortsättningen på reportaget är flera sidor fram. Denna gång har jag tur. Vecklar bara upp tolv paket från bananlådan. Vad intressant. Inte visste jag att mannen med sammetsrösten även var en duktig skådespelare. Ser en bild från ”Blåjackor” med självaste Nils Poppe. Aj då! Texten är inte slut. Fortsättning fyra sidor fram. Jag hinner bli svettig när jag i botten på lådan river fram rätt sida. Vecklar ut den så gott det går.
Det är inte mitt fel. Det är Jan Lindblads, Margareta Kroks och Hjördis Peterssons fel att jag inget får gjort. Att jag hela tiden jobbar baklänges. Trion gör mig sällskap vid förmiddagsfikat. Nostalgin flödar. Jag är inte speciellt orolig för veckotidningens vara eller inte vara. Den borde behålla sin funktion att förgylla vardagen, sysselsätta oroliga i väntrum och hålla igång djungeltelegrafen även i framtiden.
Förresten. Vad kan det kosta att hyra ett magasin? Kan man få vara anonym månntro? Måste Solveig få veta det.  😉

Jag önskar dig läsare en fin helg. 🙂