Hunden som försvann

Det var en underbar vinterdag. Solen värmde och solstrålarna fick snön att gnistra. För ovanlighetens skull var det vindstilla på fältet utanför vår villa. Annars blåste det allt som oftast, en snål blåst från havet.
Jag var pappaledig med Lizette. Jag var även nybliven husse till Texas. Att bli med barn och att bli med hund är långt ifrån samma sak. På den plats man la Lizette under den första tiden, låg hon snällt kvar om man lämnade henne och gick ut ur rummet. Det var en lugn och behaglig starttid där man fick ha prydnadssaker i fred, CD-skivor i rätt fodral och där krukväxterna fortfarande bar sina blad. När hon efter en tid lyckades vända sig i sängen fick man tänka till. Från att först ha varit impad var det nu dags att se till att man fortfarande låg ett steg före.
För hundvalpar gäller inte samma utvecklingsfaser och regler. Här tvingas man hela tiden att vara alert.

Denna soliga februaridag bestämde jag mig för att gå på promenad. Jag letade upp skinnpläden, packade in Lizette i varma kläder och satte henne i pulkan. Så liten var hon inte. Hon gick numera för egen maskin och kunde ta på sig själv hyfsat. Jag övervakade mest att allt kom med och på någorlunda rätt plats.
I vänster hand höll jag kopplet till den glada valpen som glatt viftade på svansen. I höger hand höll jag i plasthandtaget till pulkan. Efter en stund kom vi in på det vida fältet där vår arrendator skulle odla potatis om några månader. Det kändes overkligt där jag gick och pulsade i den djupa snön.
”Är det kul Lizette?”
”Ja”, svarade hon och sjöng vidare på sin egentillverkade sång.
Jag njöt stillsamt av livet, vände mig om… och tittade storögt på det som inte fanns.
”Har du sett Texas?”
”Nä. Inte stanna pappa. Kör fortare.”
Jag tittade dumt på det slaka långa kopplet som jag höll i vänster hand. Andfådd följde min blick ut över nejderna och jag försökte se det jag inte såg. Han måste ha slitit sig loss, tänkte jag förbryllat.
”Har du sett Texas springa ut över fältet?”
”Jaaa.”
”Peka”, uppmanade jag med så lugn röst jag kunde förmå.
Inombords kändes det som om jag svalt en isbit som satt sig på tvären. Jag vände huvudet mot den hårt trafikerade vägen vi just passerat. Där jag fått stå ett tag innan jag vågade mig över med barn, valp och pulka. Nyss hade livet varit solsken. Nu stod det stilla. Det var inte lätt att upptäcka en vit bomullshund bland all snö. Jag ropade Texas högt med jämna mellanrum. Han ropade inte tillbaks. Han fanns inte ens där. En bil bromsade in så att det tjöt i vinterdäcken och en ilsken tuta fick mitt hjärta att slå dubbelslag. Min fantasi skenade åt olika håll.
Av en ren impuls vände jag mig om och välte omkull både dotter och pulka. Desperat började jag gräva i den djupa lössnön med händerna och försökte följa kopplet mot sin dolda ände. Det handlade bara om sekunder, men jag lovar att jag hann tänka både det ena och det andra.
”Jättekul pappa. Mera pappa”, bönade Lizette som låg på rygg och gjorde en snöängel och trodde att det pågick en busig vinterlek.
Det var inte tomt i den andra delen av kopplet. Min insnöade hjärna hade äntligen förstått. Den lilla valpen var fortfarande kopplad under snödrivorna. Texas var hur pigg som helst. Jag har aldrig blivit så glad över att se honom. Det blev stort puss och slickkalas. Jag var så tacksam för att det fanns en hund begraven. Texas fick inga men av incidenten. Han var överlycklig varje gång han fick en chans att leka i snö. När vi kom in blev det alltid lufttaxi till badrummet och en ljummen dusch. Annars hade jag fått vänta till våren, innan isbitarna i den tjocka bomullspälsen tinat bort.

CCI201402240001

Annonser

Man ser inte alltid det man ska se

Jag har mått så bra ett tag. Flera timmar. Det är som att gå omkring i ett rus.

Oftast blir jag irriterad. Ibland nästan ett steg till. Dubbelirriterad. Orsaken är att jag inte hittar mina nycklar eller glasögon. Imorse letade jag efter mina glasögon. Jag var på gränsen till att få sådan där… Vad heter det? … ”Kondition”, av allt springande upp och ner i trappan i jakten. Nu tror ni att jag ska skriva att jag hittade brillorna på nästippen. Fel! Inte heller ni som är lustiga, och som är säkra på att jag ska skriva att grannens hund hade tagit dem, har rätt. Nänä. Den pudeln tog nycklarna. 😉 Orsaken till att jag nu mår så bra är istället att jag hittade ett par andra glasögon. Mina förlagda sommarglasögon. Jag satte dem på plats och trodde knappt mina egna ögon. Detta var för bra för att vara sant. Magiskt på gränsen till vallmomagiskt. Det är som att vara tillbaks på Gotland. Allt blir så mycket bättre som man sjunger där. Där ser man. När jag letar efter en sak som kommit bort hittar jag alltid något annat. Det slår aldrig fel. Nu är den stora frågan var vinterdäcken finns… jag ser ju bara fyra sommardäck till… 😀