När det rinner över

”Du spyr inte på fröken nu?”
”Pappa. Måste jag gå?”
”Tänk bara positivt. Du är snart hemma igen.”
”Jag har typ fyllt en hink i natt.”
”Det är en fin kräkvinter… fin vinterdag menar jag. Är idrottskläderna med? Fick du bort det värsta kräket på matteboken? Jag ska på ett viktigt möte om en halvtimme.”
”Nu kör det i magen igen.”
”Den måste vara tom nu. Bara lite galla. Se så. Du får ösa på så du inte missar skolbussen. Ta med en plastpåse. Ta ingen ny. Ta den med brödsmulor i.” …

Smakprov nio av tio. Jag kommer under tio dagar att bjuda på smakprov från min och Solveigs kåseribok. ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Är du sugen på att läsa mer – köp boken, kanske som en julklapp till dig själv eller till en vän. Tryck på den blå länken nedan så kommer du direkt till rätt sida.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

DSC_26030096

Jag svarar med en glad gubbe på eventuella kommentarer. Jag är förhoppningsvis inne i en skrivbubbla med flow. På Facebook har jag ”vit” månad i december.

Annonser

Hunden som försvann

Det var en underbar vinterdag. Solen värmde och solstrålarna fick snön att gnistra. För ovanlighetens skull var det vindstilla på fältet utanför vår villa. Annars blåste det allt som oftast, en snål blåst från havet.
Jag var pappaledig med Lizette. Jag var även nybliven husse till Texas. Att bli med barn och att bli med hund är långt ifrån samma sak. På den plats man la Lizette under den första tiden, låg hon snällt kvar om man lämnade henne och gick ut ur rummet. Det var en lugn och behaglig starttid där man fick ha prydnadssaker i fred, CD-skivor i rätt fodral och där krukväxterna fortfarande bar sina blad. När hon efter en tid lyckades vända sig i sängen fick man tänka till. Från att först ha varit impad var det nu dags att se till att man fortfarande låg ett steg före.
För hundvalpar gäller inte samma utvecklingsfaser och regler. Här tvingas man hela tiden att vara alert.

Denna soliga februaridag bestämde jag mig för att gå på promenad. Jag letade upp skinnpläden, packade in Lizette i varma kläder och satte henne i pulkan. Så liten var hon inte. Hon gick numera för egen maskin och kunde ta på sig själv hyfsat. Jag övervakade mest att allt kom med och på någorlunda rätt plats.
I vänster hand höll jag kopplet till den glada valpen som glatt viftade på svansen. I höger hand höll jag i plasthandtaget till pulkan. Efter en stund kom vi in på det vida fältet där vår arrendator skulle odla potatis om några månader. Det kändes overkligt där jag gick och pulsade i den djupa snön.
”Är det kul Lizette?”
”Ja”, svarade hon och sjöng vidare på sin egentillverkade sång.
Jag njöt stillsamt av livet, vände mig om… och tittade storögt på det som inte fanns.
”Har du sett Texas?”
”Nä. Inte stanna pappa. Kör fortare.”
Jag tittade dumt på det slaka långa kopplet som jag höll i vänster hand. Andfådd följde min blick ut över nejderna och jag försökte se det jag inte såg. Han måste ha slitit sig loss, tänkte jag förbryllat.
”Har du sett Texas springa ut över fältet?”
”Jaaa.”
”Peka”, uppmanade jag med så lugn röst jag kunde förmå.
Inombords kändes det som om jag svalt en isbit som satt sig på tvären. Jag vände huvudet mot den hårt trafikerade vägen vi just passerat. Där jag fått stå ett tag innan jag vågade mig över med barn, valp och pulka. Nyss hade livet varit solsken. Nu stod det stilla. Det var inte lätt att upptäcka en vit bomullshund bland all snö. Jag ropade Texas högt med jämna mellanrum. Han ropade inte tillbaks. Han fanns inte ens där. En bil bromsade in så att det tjöt i vinterdäcken och en ilsken tuta fick mitt hjärta att slå dubbelslag. Min fantasi skenade åt olika håll.
Av en ren impuls vände jag mig om och välte omkull både dotter och pulka. Desperat började jag gräva i den djupa lössnön med händerna och försökte följa kopplet mot sin dolda ände. Det handlade bara om sekunder, men jag lovar att jag hann tänka både det ena och det andra.
”Jättekul pappa. Mera pappa”, bönade Lizette som låg på rygg och gjorde en snöängel och trodde att det pågick en busig vinterlek.
Det var inte tomt i den andra delen av kopplet. Min insnöade hjärna hade äntligen förstått. Den lilla valpen var fortfarande kopplad under snödrivorna. Texas var hur pigg som helst. Jag har aldrig blivit så glad över att se honom. Det blev stort puss och slickkalas. Jag var så tacksam för att det fanns en hund begraven. Texas fick inga men av incidenten. Han var överlycklig varje gång han fick en chans att leka i snö. När vi kom in blev det alltid lufttaxi till badrummet och en ljummen dusch. Annars hade jag fått vänta till våren, innan isbitarna i den tjocka bomullspälsen tinat bort.

CCI201402240001

Ord som berör mig; 4

Bloggvackraord

”De människor som fått ut mest av livet är inte de som har levt ett sekel
utan de som har levt i varje minut.”
Colette

Bilden: I torsdags var just en sådan dag som jag beställt. En vindstilla, solig vinterdag med endast ett par minusgrader. Skönt när någon lyssnar på mig.

Nästa vecka: På tisdag ska Solveig berätta om sin bror i Funderingar.
Fredagens kåseri kan bli vad som helst.
Något borde jag skriva om melodifestivalen som kör igång på lördagen.

Jag måste bekänna vad jag sysslar med när jag läser era bloggar. Är rädd att ni hört något oväsen.
Imorgon kan det bli Lite galet. Ibland kan jag inte låta bli att dra även viktiga och praktiska saker åt det hållet. 🙂  (det är tur att jag INTE gjort det i mitt manus)
Sedan ska vi även fira födelsedag i familjen. Vi är snabba i vår familj. Det har inte ens gått en och en halv månad på året innan tre av fyra är avklarade.