Ta mig inte på fullaste allvar

Skoj ett
Detta franska musikaliska äpple har blivit min favorit de sista månaderna. Det är ofta dyrt men alltid supergott.  😀

Skoj ett och halvt

Här är annat läckert.

Gula läckerheter skoj två

Andra gula läckerheter. Då har jag haft totalt fel när jag trott att jag är ensam hemma, när sanningen är 9001.

Skoj tre
Visserligen har det varit riktigt varmt i Ystad den sista tiden, men har man en TURBO båt borde ägaren hålla sig i vattnet och vara rädd om lyktstolparna.

Skoj fyra

Däremot tycker jag det är förståndigt av Ystads kommun att skydda alla känsliga gröna ögon från solen.

Skoj fem

Visst är det så att vi gärna vill sätta dit den skyldige? Men jag lovar att det hjälper inte att bli arg på alla. Däremot borde kommunen sätta på även fågelblöjor.  🙂

Skoj sex

Självklart blir jag frestad när jag ser första bilen. Samtidigt vet jag att hon som jag älskar med gröna ögon inte uppskattade min hobby med att samla bilskyltar från 001 till 999 i rätt ordning. (Platespotting)

Skoj sju

Jag kanske ska hota med att börja röka? Samtidigt blir det jobbigt när någon viktig person frågar och jag inser att jag måste vara ärlig.
”Hur gammal är du?”
”Jag är tjugosex + men min hy är femtiosju år.”

Skoj åtta

Jag höll mig i schack när jag stod i kön för att komma in på en konsert i onsdags kväll. Frestelsen att prova om det skulle börja tjuta om mig, avstod jag från med hänsyn till sällskapet. Jag får åka ensam till Simrishamn en dag i sommar och testa. I Ystad går det bra att komma in tyst och fin. Men jag har läst om andra bibliotek i Sverige som haft problem med oss söta med våra nya leksaker.

Skoj nio

Det är inte mycket kvar av salvan. Mitt sätt att ta vår trappa har blivit betydligt säkrare sedan jag slingrar mig ner. Samtidigt är det pinsamt när folk med intensiv ormfobi blir skraja för lilla ofarliga mig. En del skriker. Andra flyr iväg när jag kommer emot dem eller byter snabbt sida på vägen. Är det en trång trottoar är det självklart en fördel att slippa dela. Okej! Det har hänt några gånger att jag väst och stuckit ut min kluvna tunga. Inte många gånger.

Skoj tio

Ibland blir jag supertrött på den här jämställdheten mellan de två könen och håller med Robban Broberg till fullo.
Jag behövde verkligen göra det lilla och ryckte upp dörren så gångjärnen skramlade och en liten pudel höll för sina öron med framtassarna. Då sitter den ”bredaschlade tanten” och tror att hon har abonnerat den enda toalettstolen. Jag ser att hon håller på med att lösa ett korsord och har en lång rynka i pannan. Jag som under ytan är blyg som en viol får problem. Stora PROBLEM. Vad säger man?
”Ursäkta. Jag har också ett behov. Ett privat behov. Därför borde halva …”   😀

Salvation – Cover av Jennifer Lidén

Nu var det ett tag sedan Jennifer stod för bloggunderhållningen. Det passar extra bra idag då hennes älskade morfar skulle fyllt år. ❤
Jag önskar er en trevlig helg. Halva augusti har snart passerat revy. Sista sommarmånaden har varit riktigt behaglig. Imorgon är det sista dagen för våra Jojo sommarkort. Det tänkte vi som vanligt fira med en tågresa någonstans i Skåne. Då borde jag få guldmedalj av WalkLogger. 🙂 Det är ju det jag sagt hela tiden. Moderna mobiler är ett gift och beroendeframkallande medel. Mitt sabbatsår var lugnt och behagligt – även om det fanns de som störde sig på det.
Nästa inlägg kommer inte att handla om ”Sex mil hemifrån”. Istället rullade Volvon ungefär femtio mil och inne i bilen var det som förr i bilarna. Ingen AC under hela hemvägen. 😦 Vår räddning var att solen gick i moln och det blev svalare.
Kram till dig läsare, men helst lyssnare. 😉

Den hemliga resan

 

Bild ett0003

Klockradion väckte oss 04.44 i fredags, men resan kom jag på redan i februari. I smyg har jag samlat in information om vart min moster skulle ta vägen när hon ”flydde” från sin 80-årsdag.

Bild två0010

 

Vår uppgift var att hitta denna bil någonstans i Östergötland. Helst efter klockan elva, men före klockan tolv.

Bild treBild fem

bild sex0007

Tur att jag hade koll på rätt ”macktid” och inte tog för många genvägar. Det var även viktigt att kunna ”stava” rätt såg jag när vi snabbt passerade denna ort mot vårt mål.
Bild fyra0006

 

De senaste dagarna har jag läst på om den berömda kvinnan Ellen Key och hennes stora hus Strand med den underbara utsikten över Vättern. Det var här jag visste att min moster Maj befann sig under en visning. När sällskapet kom ut började vi sjunga. Det tog några sekunder innan Majsan insåg att det var vi och att skönsjungandet var för henne. Orsaken var att en i hennes sällskap fyller år samma dag och bor i närheten, så min gudmor trodde först att det var bekanta till Marianne. Jennifer och Lizette hade på sig mörka solglasögon som försvårade sikten.

 

Nu ska jag lämna det privata firandet vi hade under några mysiga timmar. Måste bara få visa presenten jag hade med mig. En egen MAJBIL och med samma siffror som hon var van vid. Eller var det slumpen? 😉
Bild åtta0011

DSC_0296

 

Vilket underbart högsommarväder vi bjöds på. Vi hade beställt hotellrum i Gränna. En liten pittoresk stad som jag känner till väl efter alla mina besök, alltsedan jag var en liten grabb. Det är inte lätt att välja bland utbudet. Jag ringde både min tandläkare och min diabetessköterska om råd. Hörde inte riktigt vad de muttrade om.DSC_02770072

DSC_02740070

 

Till slut fick jag fråga en expert. 🙂

Bild elva0002

 

IRL. Så lyder den internationella förkortningen. Signhild blev den första av alla mina bloggvänner som jag träffade på riktigt. Egentligen var det rätt person med tanke på att hon varit med mig nästan sedan starten för snart två år sedan. Först var vi vänner på 1av3.se. Jag såg att det var bara en kvarts resväg från Gränna till Ölmstad dit Signhild och hennes man flyttade från Piteå förra året. I Signhilds famn ser ni charmtrollet Nathalie som var en av orsakerna till den långa flytten. Tack Signhild och Erik för en mycket trevlig stund i ert fina hem. 🙂 Vilken tur att ni var hemma.

Bild sexton0008

 

När vi satt där i det ljumma kvällsklimatet och njöt av solnedgången kom gamla mysiga minnen tillbaks till när vi såg detta många gånger i Ängalag från uteplats, balkong och flera av rummen.
Bild tretton0009

 

Det var två intensiva dagar med härligt sällskap, många kramar och ett högsommarväder som hette duga. Tyvärr gick mitt humör i moln när jag skulle föra över 258 bilder till datorn igår kväll, när vi kom hem. Datorn slocknade… kraschade. 😦
Så detta ínlägg har jag kämpat med i många timmar på Solveigs arbetsdator.

Vem är den skyldige?

Gissa På Stället. Heter det så när man läser ut förkortningen GPS på ren svenska? 😉 ”Det är lika bra att erkänna. Vi har ingen TV”, sa Lars Ekborg i en klassisk monolog.
Vår Volvo är inte utrustad med en GPS. Istället kör vi med en hederlig ”Vår vägkarta” som kompletteras med centrumkartor och andra dragspelskartor. Här är bildbeviset. Visst är den tjusig. Jag får i alla fall lust att sätta mig i den röda sportbilen och sakta glida iväg på den svängiga landsvägen.

DSC_18760007

Jag tycker om att bläddra i kartböcker. Fantisera. Drömma. Dra upp riktlinjer för kommande resor. Nostalgiskt tänka på resor jag gjort tidigare i livet. Ibland när jag inte vill följa med Solveig in i damaffärer kan jag sitta kvar i bilen och göra det sistnämnda. Dagdrömma. Låta resor och tiden flytta mig både fram och tillbaka. Då har jag aldrig tråkigt. Däremot tycker jag inte om när folk gör hundöron i böcker. Leker amatörkorrekturläsare. Ändrar fel med kulspetspennor och skriver dit med sin personliga handstil. Lämnar ketchupspår, fettfläckar och… jag vill helst inte prata om det. Ni får gissa och använda er egen fantasi. Barn som ritar med färgpennor gör mig också GALE… ”Vem har kladdat i MIN kartbok? Är det någon av er bloggläsare? Sooolveig!!!!

DSC_18730004

Skojar bara. Det är jag som lekt. Det rör sig om en gammal kartbok som jag använder enbart för att ”leka” med. Mitt mål är att allt ska vara färggrant på Österlen inom några år. Egentligen finns det redan många fler vägar färglagda. Bilden har blivit över. Jag skulle lagt in den på bloggen förra våren. Då hade vi bara bott här två somrar. Faktum är att jag aldrig tröttnar. Österlen är för mig en magisk plats med smultronställen runt nästan varje krök. Då glömmer jag lätt som en plätt dimmiga skånska novemberdagar. Från mars-oktober har jag inget behov av att lämna min hemstad. Det känns nästan som om jag ständigt befinner mig på en semesterplats. Mot Sandhammaren för en strandpromenad. 🙂
Atlasbilden

 

 

Från städning till stranden

DSCN86890001Blogg

DSCN86950007

Från muller och ösregn i morse till… plötsligt kom värmen. Inte i en jämn takt. Nej då, i ett nafs var det som att stiga in i en bastu. På dagens schema stod städning.
Storstädning dagen före stora ”Hoppagrodadagen”. Som belöning blev det sedan en tur till närmsta strand. Lyxigt att nå havet på ett par minuter. Två badkrukor och två delfiner tog samma vita Volvo till stranden. Två av oss hade det riktigt mysigt i strandstolarna. På översta bilden är det svårt att se vilka som tillhör vilken grupp. Hoppas jag. 🙂

Tävling nummer sju; I vilken svensk stad finns denna kyrka?

Detta är en snabbtävling eller en maratontävling. Vi får se. Den som först lämnar rätt svar i en kommentar vinner en Trisslott. Ser jag inget rätt svar imorgon bitti fortsätter tävlingen resten av onsdagsdygnet. Lycka till!
Orsaken till tävlingen är att jag firar 30 000 visningar.
Orsaken till att jag lägger in detta klockan TRE har sina personliga skäl…

Tävling

Lantisar på soptippen – del ett

Våra bopålar var nerstuckna på en ny ort igen. Aldrig tidigare hade vi bott så långt ner i Sverige. Den här gången hade vi hamnat i sydligaste staden Ystad.

Efter någon vecka var bilen fylld igen. Det mesta var trädgårdsavfall som förra ägarna glömt kvar. Det andra var skräp i garaget som samma ägare också lämnat kvar. En givmildhet så man blir djupt rörd.
Solveig höll kartan i handen medan jag sakta körde iväg med den tungt lastade bilen. Närmaste återvinningscentral, som det så vackert heter nuförtiden, låg en halv en mil utanför tätorten. Vi var tidigt ute. Riktigt nöjda med att vi hittade dit så lätt. Spikade avtagsvägen. Fint verkade det vara också. Asfalt istället för leråker som på förra stället. Rätt många bilar och personer som ilade mellan alla containrar, med tjusiga skyltar med text på vad som fick slängas i dem. Ordning och reda.
”Vi börjar med trädgårdsavfallet”, sa Solveig.
Hon pekade mot ett högt berg som syntes långt bort. Bra idé tyckte jag som visste att de välfyllda plastsäckarna låg överst i bagaget och var mest tillgängliga. Jag rattade iväg till vänster och kom in på en guppig grusväg. Det blev till att sicksacka mellan de värsta hålorna. Inte lätt. Rätt snart var hela den smala slingrande vägen full av djupa hålor. Kunde man verkligen kalla det för väg? Det skulle ha behövts ett vägstrykjärn för att fixa till det värsta.
Vi mötte inga andra bilar som tur var. Var det för sent för säsongen för att lämna trädgårdsavfall? Hade alla andra redan gjort säsongssysslan? Efter många krokiga svängar nådde vi bergets fot. Lite konfunderade blev vi av att allt verkade vara så söndertuggat på berget. Antagligen hade personalen varit här nyss med sina fordon och resurser. Det såg ut som att det rök på toppen av berget. Skulle inte förvåna mig om det på andra sidan berget stod diverse arbetsfordon uppställda. Min fantasi tänkte på att personalen satt och grillade korv på toppen. Fackföreningspampen lät en fredspipa vandra arbetsgänget runt. Jag fick parkera den värsta fantasin och istället koncentrera mig på de trilskande säckarna vi lyfte ur kofferten.
Vi kämpade länge med att få ut allt från de svarta sopsäckarna (vi ville inte vara olydiga och lämna plastspår efter oss). Inte så lätt eftersom nyfikna taggiga rosgrenar hade tittat ut från olika håll i plasten. Vi fick några minnesrevor på armarna. Till slut var den sista säcken tom. Jag satte mig bakom ratten och tog på mig mina glasögon igen. Fäste blicken framåt. Då började bokstäverna dansa på en skylt som stod en bit bort. Den svarta näven såg verkligt skrämmande ut på tavlan. Otäck och respektinjagade för en lagföljareman som undertecknad. Hade någon varit och bankat ner skylten när vi stod med ryggen emot?
”Kan… kan du läsa högt för mig?” frågade jag Solveig som är lärare till vardags.
”Absolut förbjudet att… Hjälp! Vad har vi nu gjort för dumt?”
Solveig hann inte längre i texten innan en gul grävskopa syntes runt hörnet. Jag var inte säker på att hon skulle slänga sig ner i sätet på ett kommando så därför tog jag till en annan taktik. In i stormens öga. Femton meter längre bort möttes vi. Inte våra blickar. Jag såg i ögonvrån att han inte försökte preja vår Volvo. Jag slängde upp en näve som skulle föreställa en hälsning oss kollegor mellan. Utan att ha hört några sirener körde jag flera dryga minuter senare upp bland de andra bilarna på sorteringsplattan. Framför tre containrar stod det trädgårdsavfall. Dem stannade vi inte framför. Istället la vi prydligt i resten av sakerna på rätt angivna ställen. Avslutningsvis rullade vi ut i 10 km som det stod på skylten. Ingen stoppade oss vid huset. Vi kom till och med undan och slapp ett gult viftande kort. Vi bestämde oss unisont för att nästa gång. Nästa gång skulle vi göra allt rätt.
Så fel vi hade. Men det visste vi som tur var inte då…

Polisen som viftade som en stins

Jag såg kungen när han for förbi vårt hus i en turistbuss. Det såg ut som om han hade tre viktiga tankar i huvudet. Vilket stort hus. Så trevlig mannen vid vägkanten såg ut. Är det så en skåning ser ut? Ers Majestät Konungen kan inte hålla koll på allt. Inte lätt att se skillnad från ett bussfönster på en skåning och en tvättäkta hallänning.
De andra i kungafamiljen var också med på bussen. Dem hann jag aldrig se. Jag kände till att de var på väg till Torekov för lunch hos Richard och Robert Nilsson på Restaurang Kattegatt.
Efter min egen lunch som jag var tvungen att fixa till själv kände jag för att göra en utflykt med min tvååriga dotter Jennifer. Bestämde mig för att åka till Torekov och parkera vid hamnen. Därifrån skulle jag ta en solskenspromenad med sulkyn och njuta av utsikten mot Hallands Väderö. Man måste passa på när det är fint en oktoberdag. Ursäkta. Kungen hade jag redan glömt bort. Han levde sitt liv och jag var fullt tillfreds med mitt eget som småbarnsförälder. När jag kört den halva milen till Torekov fortsatte jag vägen förbi kyrkan. Hundra meter längre fram delade sig vägen. Idag skulle jag följa med vägen till höger ner till hamnparkeringen. Om jag istället kört rakt fram hade jag hamnat i centrum.
En bit in på den folk och biltomma Centrumvägen stod en polisman vid vägkanten. Jag noterade i backspegeln att ingen bil kom bakom mig. Just som jag skulle följa vägen åt höger började polismannen att gestikulera, vevade med högerarmen, allt fortare så jag trodde att armen skulle släppa vid axelfästet. Han gjorde en stor rund rörelse som för mig betydde. Fortsatt rakt fram på min väg. Fort. Det är livsfara på vägen. Jag tittade ännu en gång i backspegeln och i sidospeglarna. Fortfarande tomt på vägen. En lagman är alltid en lagman. Jag kände mig tvingad att köra åt det håll som polismannen så tydligt hade visat. Då rusade polismannen som en självmordskandidat rakt ut i vägen och jag tvingades att panikbromsa. Han sprang runt min bil och ryckte upp dörren. En massa ord som inte stod Svenska Akademins ordlista flödade ut från hans dreglande mun.
”Vad sysslar du med?”var de enda orden som fanns med i den kända ordboken.
”Du markerar tydligt att jag ska köra rakt fram, fast jag var på väg till hamnen”, sa jag kolugnt.
”Det är ju för he…det jag menar.”
Jennifer satt tyst i baksätet men började gråta när skriken nästan fick bilen att hoppa. Jag fick tillåtelse att backa. Samtidigt fortsatte han att lära min dotter ord som hon inte får lära sig. Jag var även rädd för att hans hjärta skulle börja strejka och att han skulle segna ner på fläcken.
När jag parkerade vid hamnen var det min tur att bli arg, när verkligheten hunnit ikapp mig. Jag satt kvar i bilen och drog några djupa andetag. Hjälpte inte mot denna oväntade överkörning av en lagens man. Jag bestämde mig för att följa upp episoden. Placerade Jennifer i sulkyn och marscherade iväg uppåt igen. Det fick bära eller brista. Jag tänkte att om jag höll mig någorlunda lugn kunde han inte slänga in mig i en piketbil. Vem skulle ta hand om Jennifer då?
Polisen stod kvar. Det var lika tomt på bilar som tidigare. När jag sneddade över gatan med sulkyn kom jag på att polisnärvaron måste ha att göra med det fina främmandet från Slottet. Antagligen var de inte klara ännu utan festade på en smaskig efterrätt.
”Ursäkta. Jag skulle vilja ha ditt fullständiga namn”, sa jag och trollade fram min lugnaste röst.
”Jag heter Karl-Erik”, muttrade han.
”Kan jag få ditt efternamn och var du är stationerad?”
Jag fick konstigt nog båda uppgifterna innan han med på ett litet skamset sätt frågade:
”Var det du som körde här nyss?”
”Det stämmer.”
”Jag tog kanske i lite för hårt. Jag har stått här i två timmar. Ingen har kört fel tidigare.”
”Kört fel! Du lurade mig med ditt felviftande att köra rakt fram fast jag skulle följa vägen till vänster. Du svor inför min tvååriga dotter.”
Polismannen svamlade på och gjorde ett tamt försök att be om ursäkt. Det var nu som det komiska hände. En Volvo kom körande från samma håll som jag kommit ifrån med bilen. Ingen kunde anklaga denna äldre polis för att ha dåliga reflexer. I en nanosekund stod han där igen och viftade med sin felaktiga; kör- på- rakt- fram- rörelse. Den unga tjejen i Volvon tolkade kommandot som jag. Hon körde lydigt rakt fram och Karl-Erik rusade efter och hade exakt samma osande svada som tidigare när han fått stopp på bilen. En påslagen videokamera hade varit guld värd.

Hade Karl-Erik en dålig dag på jobbet? Nej jag tror inte det. Jag är övertygad om att han hade en dålig personlighet och hade gjort fel yrkesval. Han hade passat mycket bättre som tågstins på den tiden när stinsen gick ut på perrongen och viftade med sin spade. Lokföraren hade bara en riktning att köra. Rakt fram. Det skulle inte gå att spåra ur…

Detta var tredje och fristående kåseriet om mina kontakter med poliser. Jag är tacksam för att jag privat har träffat på trevliga poliser i andra sammanhang. Det var inget fel på kontakten i första heller där jag och Dennis var skyldiga. 😀

Gubbar i keps

Håll i hatten. Nu kommer lite elakheter om något som både jag och Solveig har haft åsikter om flera gånger genom åren. Vart vi än åker omkring med vår Volvo så dyker de upp. Ibland tror jag att de lurpassar på oss. Det spelar ingen roll vilket väder det är, eller vilken veckodag eller tid på dagen. Värst är det när vi har bråttom och lurigast när vägen är kurvig eller hal. Jag pratar om bilchaufförer med keps. Värsta sorten av alla kategorier.

Jag var chaufför åt Solveig och barnen som skulle ta tåget till morfar. Tåget hade en tidig avgångstid. Jag såg på bilklockan att vi låg rätt i tiden där vi åkte igenom ett vårigt Bjärehalvön. Vägen som var helt tom på bilar började slingra sig likt en serpentinväg. På långt håll noterade jag att en bil stod stilla vid en angränsande väg. Jag tittade i backspegeln och såg ingen bil bakom mig. Skönt. Det är fritt bakom mig och bilen som står därframme förlorar ingen tid på att vänta fem sekunder till. Då började bilen som stått stilla en bra stund att rulla ut på vägen i vår färdriktning och jag tvingades bromsa tvärt. När jag var otäckt nära bagageluckan på den röda Saaben upptäckte vi samma sak i framsätet.
”En gubbe i keps. Det slår aldrig fel”, utbrast Solveig.
Inte hade han bråttom heller. Aldrig sökte han kontakt i sin backspegel. Omständigt letade han sig fram i växellådan. Sedan låg Saaben och puttrade i sextio kilometer. Alla snäva kurvor gjorde att jag inte vågade köra om trots att vi inte mötte en enda bil på hela färden till Båstad station. Tur att vi hade en tidsmarginal den gången.
Säga vad man vill. Dessa gubbar i keps är konstant jämna. De kör i sextio där det är sjuttio eller nittio. (Eller så var de före sin tid. Nu finns ju gränsen sextio nästan överallt i vårt land) Sedan när de kör in i samhällen och högsta hastighet är femtio fortsätter de envist med sina sextio kilometer. Som om alla kepsgubbar har en egen farthållare med denna enda inställningsmöjlighet. Det har även hänt när jag kört bakom en kepsbil att avståndet till bilen framför istället ökat snabbt. Då har det handlat om att jag gått ner till trettio kilometer vid skolor och andra viktiga ställen, medans kepsgubbarna håller envist på sina sextio. Tror de på allvar att de slipper böta för att genomsnittshastigheten är låga sextio? Har allt att göra med att de är sextio+ i ålder? 😉
De bryter rytmen i trafiken helt i onödan. Jag kan till viss del förstå att tålamodet tryter när man stått och väntat länge på att komma ut på en starkt trafikerad väg, helst under semestertider. Det komiska är att de först stannat bilen snällt och väntar även om det inte är stopplikt. På så vis lurar de bilförarna som kommer på stora vägen. Sedan är det precis som om de ändrar sig och kör ut i alla fall. Är det avståndsbedömningen som klickar när man blir till åren? Händer det i exakt den stund som man placerar en gubbkeps på huvudet? Värst är det under den luriga och förrädiska vintersäsongen. Vid halt väglag där man inte vill panikbromsa i onödan. Kepsarna skapar ett stort problem av en situation som inte var farlig från början.
De kör likadant när de har ett släp påkopplat därbak. Först lägger de sig i mitten av körbanan. Kärran kränger över till mötande trafiks körbana med jämna mellanrum. Aldrig en blick i backspegeln. Lampan på släpet blinkar konstant vänster under resans gång. Skärmen på kepsen pekar rakt fram. Efter en evighet kör snigelexpressen av till höger. Helgarderat skulle en tipsintresserad uttrycka det.
En annan vanlig iakttagelse är denna. Kepschauffören kör som vanligt ut framför min ensamma bil, efter att ha stått stilla och inväntat mig. Är det tidigt på morgonen har han väl med sig en termos som sällskap i väntandet. Han hinner inte komma upp i sin maxhastighet sextio kilometer innan bilen blinkar höger vid nästa avtagsväg. Längre skulle han inte. När avtagsvägen dyker upp lättar jag på gasen, fortfarande i vetskap om att jag inte ska behöva bromsa eller växla ner. Då börjar proceduren med svängandet. Jag skulle hinna lösa ett korsord i DN innan han är klar med svängandet. Innan hela kepsbilen är inne på den nya vägen. Måste han ner till krypfart innan svängandet kan påbörjas? Dricker han ”svängkaffe” samtidigt. 🙂
Nu ska jag sluta elda upp mig. Jag måste ut i solskenet. Vad stark solen är.
”Solveig! Var är min keps? Har du sett kepsen någonstans?” 😉