En hyllning till en legend: 6 av 10

Jag vill hylla en av mina idoler som lämnade oss 21 juli i år, nyss 75 år fyllda. Robert Zero Karl Oskar Broberg. En personlighet som berörde mig på många sätt. En riktig allkonstnär. ❤

Detta gör jag med en lista på 100 låtar från mina CD:skivor. Under tio inlägg kommer jag att fylla på listan, lägga in ett YouTube klipp och några rader. När listan är klar får du en chans att hjälpa till med att utse Robbans bästa låt. Du får 10 poäng att fördela på så många titlar du vill. Du kan lägga alla poäng på en låt, två, tre eller varför inte en poäng var till tio olika låtar. Detta bestämmer du själv i en kommentar efter mitt tionde inlägg 15 oktober. Söndagen den 18 oktober redovisar jag den slutliga tabellen från mina bloggröstare. Jag vill också vara med och rösta. Hoppas många hänger på ”rösttåget”. Det ska bli spännande att se vilka låtar som kommer på topp-tre. Under resans gång får du gärna kommentera de tio nya låt-titlar som dyker upp eller något annat trevligt personligt minne av Robert Broberg. ❤

Listan: Båtlåt, Mitt lilla fejs och jag, Alla springer omkring och försöker fånga den stora kärleken, Vi har ingen lägenhet, Det som göms i snö, Snoriga Sture, Koftan, Gummimadrassen, Din bild gör mej vild, Maria-Therese, Universrum, Elisabeth, Ingela, Ulla-Trapid, Carola, Mariga Mary, Uppblåsbara Barbara, Jag måste hejda mej, The Pling & Plong-sång, Gugge Röd, Huppegupptäcksfärd, Järnvägsövergångsång, Ingen BH under blusen, Redan när vi sätter oss till bords, How do you feelmjölk idag?, Det finns ett tomrum, Att ha det taskigt med sej själv i Paris, Lyckan tänder en i sänder, Vill du vara mitt sexualobjekt ikväll?, Ensam i den stora bussen, Du har Pinochet i garderoben, En resa jorden runt, Jag skall inte ligga lik, Ingenting är evigt, Jag älskar dej ditt helvete, Lockrop, Upp igen, Tom top, Jag har aldrig varit lyckligare än nu, Vatten, Låt mej värma din frusna själ, Barhopping (tårar på min kudde nä nä nä), Här i min skrivmaskin, Likbil, Hjärtats fågel, Bredaschlade tanter, Dansa! Dansa! Dansa!, Beachparty, Kärleksaffär, Vinna eller försvinna, 1983 års ängel, Ta på dej den röda jumpern baby!, Målet är ingenting – vägen är allt, Öken, Solen, Bara idag, Kom och killa mej på ryggen, Utskitet äppelmosblues, Somna (aldrig O-) sams, Får jag doppa min mjukglass i din strössel?… (fortsättning kommer)

Färgförklaringar (de tio nya låtarna): Jag lekte när jag lyssnade på låtarna. Titlarna som är blå har fått högsta betyg, fem av mig. De med grön färg har en fyra.

Kort fakta: Början av 1970-talet gick i humorns tecken. Det fanns ett bus och glitter i Robbans ögon som jag älskade när jag såg honom i The Pling & Plong Show eller ”Tjejer” som han gjorde tillsammans med Lasse Hallström. Vad hände sedan? Var orsaken något speciellt? Eller växte allvaret och mörkret fram succesivt?

Tillägg: Jag kan redan nu berätta att Månadens tävling i oktober knyter an till ämnet. Den 13 oktober vill jag att du i en kommentar efter inlägget skriver med högst 40 ord vad Robban Broberg betytt för dig. Det bidrag som jag uppskattar mest vinner en lott och en titel. Gillar du inte Robban kan du hoppa den tävlingen. 🙂

Annonser

En hyllning till en legend: 1 av 10

0010007

Jag vill hylla en av mina idoler som lämnade oss 21 juli i år, 75 år gammal. Robert Zero Karl Oskar Broberg. En personlighet som berörde mig på många sätt. En riktig allkonstnär. ❤

Detta gör jag med en lista på 100 låtar från mina CD:skivor. Under tio inlägg kommer jag att fylla på listan, lägga in ett YouTube klipp och några rader. När listan är klar får du en chans att hjälpa till med att utse Robbans bästa låt. Du får 10 poäng att fördela på så många titlar du vill. Du kan lägga alla poäng på en låt, två, tre eller varför inte en poäng var till tio olika låtar. Detta bestämmer du själv i en kommentar efter mitt tionde inlägg 15 oktober. Söndagen den 18 oktober redovisar jag den slutliga tabellen från mina bloggröstare. Jag vill också vara med och rösta. Hoppas många hänger på ”rösttåget”. Det ska bli spännande att se vilka låtar som kommer på topp-tre. Under resans gång får du gärna kommentera de tio nya låt-titlar som dyker upp eller något annat trevligt personligt minne av Robert Broberg. ❤

Listan: Båtlåt, Mitt lilla fejs och jag, Alla springer omkring och försöker fånga den stora kärleken, Vi har ingen lägenhet, Det som göms i snö, Snoriga Sture, Koftan, Gummimadrassen, Din bild gör mej vild, Maria-Therese, … (fortsättning följer)

Färgförklaringar: Jag lekte när jag lyssnade på låtarna. Titlarna som är blå har fått högsta betyg, fem av mig. De med grön färg har en fyra.

Tillägg: Jag kan redan nu berätta att Månadens tävling i oktober knyter an till ämnet. Den 13 oktober vill jag att du i en kommentar efter inlägget skriver med högst 40 ord vad Robban Broberg betytt för dig. Det bidrag som jag uppskattar mest vinner en lott och en titel. Gillar du inte Robban kan du hoppa den tävlingen. 🙂

Younger – Seinabo Sey (cover)

Exakt en månad har gått sedan förra gången. Här kommer senaste YouTube klippet från min äldsta dotter Jennifer som har en egen kategori på min blogg. Den som följt min blogg ett tag har insett att vi har en dotter till. Någon kanske har trott att jag favoriserar storasyster och gissar på att lillasyster Lizette inte kan sjunga och spela. Det sistnämnda stämmer dåligt. Lizette är antagligen den som sjunger mest i familjen. Hon har solosång på skolschemat i Simrishamn. Ofta hör jag hör henne spela på min gitarr i sitt rum och jag njuter på avstånd. 🙂 Snart ska hon sjunga solo och i kören på ”Äppelfestivalen” i Kivik. Själv ser jag fram emot att få lyssna och att få se henne på någon tillställning i Ystad i mitten på oktober. Däremot vägrar hon att öppna ett YouTube konto. Där vill hon inte bli bedömd. Så jag får drömma vidare om att systrarna, vars stämmor matchar varandra så bra, ska göra något ihop som deras mamma och pappa får njuta av. ❤

Bloggfakta:
Det drar ihop sig till MÅNADENS TÄVLING. Kommer det att bli ett nionde vinnarnamn? Eller slår en av de åtta månadsmästarna från 2015 till en andra gång? Hoppas inte Bosse Lidén gör det igen. Den här gången finns möjlighet att vinna två lotter – om du svarar innan ett visst klockslag.

Nästa vecka blir det ett seriöst MÅNADENS KÅSERI som handlar om en småländsk buss och fyra flygplan.

På torsdag kommer jag att göra en repris från förra veckan och lägga in tre stycken frågor på Världen & Vardagstankar. (om jag orkar)

Ikväll måste jag fatta ett beslut om en hemlig grej. Igår var det inte mycket med mig. För många månaders sömnbrist, nattlig värk och ett blodsocker som levt sitt eget liv de sista veckorna (trots mina seriösa insatser), hade nått sin kulm. 😦 Jag var låg som en u-båt på uppdrag och hade lust att kasta in handduken. Vad snabbt det kan gå utför. En vetskap jag skulle kunna skriva en roman om. Samtidigt måste man bita ihop och köra på ända in i kaklet. Det kunde alltid varit värre, brukar jag tänka. Just nu saknar jag min pålitliga ”husläkare” i Båstad, som kunde tagit några snabba prover och där jag inte behövt börja berätta om dag ett och framåt. Vad synd att husläkarsystemet (inom högkostnadsskyddets väggar) verkar vara skrotat. Eventuella kommentarer besparas i detta inlägg med en gul gubbe av något slag. Lägg hellre fokus på Jennifers sång än min ”skrutthälsa”. 🙂 Den brukar jag hålla utanför min blogg, som mer är en ventil in till den ”friska världen”, där jag helst vill befinna mig och mår bäst av att vistas. Ibland gör jag undantag. ❤
Kram Bosse Lidén

 

Åren rinner iväg

Vår äldsta dotter står för dagens blogginläggsinsats. Fortfarande tycker Jennifer det är skoj att då och då spela in covers på YouTube.

Om tre veckor tar Jennifer på sig en vit studentmössa med sitt namn på. Då ska vi ta emot henne med en skylt när hon springer nerför skoltrappan. Hoppas det är fint väder den fredagen.

hSex dagar

Sex dagar gammal. ”Vem är den håriga apan?”
Din stackare, du visste inte vad som väntade dig. 🙂
Om nio månader är din tonårstid över. Vart tar tiden vägen? Min hjärna har svårt för att hänga med i svängarna. Det känns som nyss, då jag ensam fick ta hand om krypet, som hade så bråttom ut från mammas mage att det planerade kejsarsnittet fick flyttas fram 17 dagar. Medan Solveigs sju hudlager syddes ihop fick jag njuta av ”champagne”, goda smörgåsar och försöka förmå knytet att säga ”pappa”. Med det sistnämnda gick det sådär.

Imorgon ska vi åka på familjeutflykt och trängas med andra på Österlen. På måndag lägger jag in ”Månadens kåseri” med ett fingerat dotternamn. ❤
Hoppas att du får en trevlig helg. Jag önskar dig också en fin avslutning på den sista vårveckan.

Tredje segraren i år

Tänk att bo på Lyckogränd. Då är det givet att det ska gå bra i Bossetävlingar. Jag säger stort GRATTIS till Tove Olberg 🙂 som spikade exakt rätt ålder. Imorgon ska jag lägga in ett blogginlägg om Joanne. Texten är från ett urklipp som jag sparat en tid. När bilden togs var Joanne 63 år. Om hon lever skulle hon 2015 vara 85 år. Ögonen och blicken ser för mig ut som på en tonåring. Däremot är tänderna mer avslöjande om att det rör sig om en äldre kvinna. Tandblekning var troligen inte så vanligt 1993.
På söndag ska jag berätta om en stor förolämpning som jag råkade ut för och aldrig kommer att glömma. 😉
På måndag lägger jag in Månadens kåseri och skaffar mig skrivtid. Jag vet inte om jag hinner läsa in det på YouTube. Förra månaden fick jag skippa inspelningen för kåseriet var alldeles för långt. Ingen skulle orkat lyssna. Själv är jag också trött på att lyssna på gubben med den hemska dialekten. 😦 Annars blev gensvaret där jag berättade om min sista friska dag på min YouTube kanal stort från diabetsföreningarna i vårt land, dit jag hade skickat information via mejl. 🙂 Jag uppskattar att jag fortfarande kan göra någon nytta för mina medmänniskor. Även om min ork inte alltid räcker till för allt och alla.

Månadsbloggtävlingar & Segrare 2015:
Januari: Susie Bloom
Februari: Gunnar Carlstedt
Mars: Tove Olberg
April: ???

Vem åker ut i Let´s dance om en stund?

Don´t stop believing (cover)

Nästa lördag ska jag hålla tummarna för tjejen med det läckra håret och glimten i ögat, från en plats norr om min barndomsstad Halmstad. I Harplinge har jag upplevt flera hemliga äventyr och jag ler när jag tänker på konditoriet/fiket som jag hoppas finns kvar på orten. Jag minns hur Mariette Hansson dök upp framför Idol-juryn med två olikfärgade skor, en gitarr hängande runt halsen och fick kvartetten att falla pladask för hennes underbara egentillverkade låt ”Lies beyond”. Anders Bagge hade till och med haft en tio år yngre Mariette i sitt vardagsrum. 🙂
Jennifer hade tur som för andra gången hann vara först med att göra en cover på en känd låt. Förra gången var det Zara Larssons  ”She´s not me” som Jennifer i nuläget har haft över 18000 visningar/lyssningar på. 🙂 Jag var också först med mina fyra YouTube inlägg, men har bara haft … . 😉 Vem vill se och lyssna på en gammal ful gubbe med en mysko dialekt. Men jag noterade i morse att jag passerade 130 000 visningar här på bloggen. Tack till alla er som besökt den. ❤

Imorgon är det ANDRA CHANSEN. Ibland kan det vara en fördel att ta sig vidare via den. Låten får fler chanser att sätta sig hos folket med makten.
Ikväll ska jag se om min gamla idol Ingemar Stenmark håller stilen även på dansgolvet. Vem tror du vinner Let´s Dance och vem tror du står med pokalen nästa lördag i Melodifestivalen? Jag önskar dig en trevlig fredagskväll.

Min sista friska dag

Det finns dagar jag aldrig glömmer. Som naglat sig fast så, att jag kan redogöra i detalj för hela dygnet. I en inre film ser jag mig själv. Känner smaker. Minns tankar. Hör ord. Ord från främmande munnar. Ord som var svåra att ta till sig och som skavde. Allt är man inte klädd för när mattan rycks undan från fötterna.
Onsdagen den 14 februari 1990 var en sådan dag. Idag firar jag 25 år med min kompis, diabetes ett. På ett vis ska jag vara tacksam för att jag får möjligheten att göra det. Ändå är det med blandade känslor, som jag tar dig med till resans startdatum.
Jag jobbade som brevbärare med ett eget distrikt. Veckan innan hade jag varit på anställningsintervju för ett bibliotekariejobb. De sista veckorna hade jag inte känt igen mig själv. Synen på långt håll hade försämrats drastiskt. Min otroliga kondition hade gått upp i rök. Jag hade inte vägt mig på flera månader. Nu vägde jag 50 kg. Inte för att jag varit någon tungviktare, men det måste varit över tio kilo mindre än sist jag stått på vågen. Jag hade börjat skåpsupa läsk och mina toalettbesök hade ökat till en gång i kvarten sista nätterna, som om jag lånat en äldre mans prostata. Sömn var en bristvara och jag orkade knappt hålla mig vaken under bilkörningen. De få stunderna jag sov drömde jag osorterat om människor som jag inte tänkt på, på evigheter, nu dök de upp i röriga drömmar.
Acetondoften när jag andades ut framför toalettspegeln var det slutliga beviset efter att jag bläddrat och läst i en läkarbok. Jag måste ha råkat ut för diabetes två, åldersdiabetes. Diabetes ett, barndiabetes fick man före tjugofem års ålder stod det i texten. Endast min starka pliktkänsla och mesighet för blodprov höll mig ifrån ett besök på vårdcentralen. Min mamma och min flickvän var på mig varje dag.
”Kanske imorgon”, svarade jag. ”Först måste jag jobba tisdagskvällen. Annars tror chefen att jag smiter.”
Fortfarande förstår jag inte hur min kropp kunde hålla ihop denna sista arbetsdag. Vilken dum fighter jag var.

Det fick bli bil till jobbet. Usch! Vad pinsamt det varit igår när en äldre kvinna i fyrtioårsåldern cyklade ifrån mig. Det ville inte idrottsmannen inom mig få uppleva igen. Inte många trafikanter ute på vägarna klockan fem på morgonen. Jag fattade inte varför jag tog kurvan så konstigt att halva bilen hamnade på trottoaren. Hur kunde jag vara så dum att jag vred på ratten för tidigt? Snart måste jag skaffa glasögon. Skyltarna var otydliga. Rann det sirap istället för blod i mina kärl?
På något sätt fick jag ihop dagens post i rätt ordningsföljd. Alla moment gick i slow motion. I nästan varje trappa fick jag släpa mig upp. Till och med när jag gick ner kändes det som en uppförsbacke. Någon gång struntade jag i en övervåning om posten inte såg viktig ut. Asch! Det får jag ta imorgon. Får jag bara sova en hel natt kommer jag att vara tillbaks on the road again.
Jag som alltid brukade vara ute i god tid kom på att deklarationen skulle vara inlämnad imorgon.
För att äntligen vara en duktig son och pojkvän svängde jag in vid läkarstationen innan jag åkte hem. Med bly i benen öppnade jag entrédörren.
Först fick jag lämna ett urinprov. Sedan stack en kvinna mig i ett finger. Det klarade jag av utan att svimma en endaste gång. En yngre man som antagligen stulit en läkarrock slängde en kvart senare ur sig fraser som jag inte trodde på alls.
”Du har diabetes ett. Du måste direkt upp till lasarettet och skrivas in. Ska jag ringa på ambulans?”
Jag satt och blev småförbannad på honom. Vaddå skrivas in? Skulle jag skrivas in i lekskolan eller simskolan? Idioten struntade i att jag passerat tjugofem årsstrecket med sex års råge för två dagar sedan. Jag kunde, fast det sved, tänka mig att avstå budapestbakelser och semlor någon gång vid fikabesök. Bara jag slapp tabletter.
Den förklädda doktorn tryckte hål på mig som om jag varit en ballong. Rörmokaren som stulit den vita rocken spottade ut frasen att jag skulle vara tvungen att ta sprutor varenda dag i resten av mitt liv. Njöt han av att säga det? Många trötta elaka tankar som jag inte orkade sortera, passerade genom mitt huvud.

Jag löd inte. Istället åkte jag hem och duschade. Fick nya krafter och kände mig rätt pigg. Ha. Jag hade kommit in i en ond cirkel. Kissar man mycket dricker man mycket. Typiskt blåskatarr. Inte första gången jag haft det. Denna gång var det säkert ännu värre. Urinvägsinfektion. Borde jag inte fått en karta tabletter mot åkomman. Jag hade lämnat en anonym plastmugg med urin i en lucka där det säkert stod andra muggar. Undra om kvinnan var en sköterska? Gick det att lita på någon eller något? I min hjärna var det brainstorming.
På något vis fick jag dit tecknen på rätt ställe på deklarationen. I några minuter funderade jag på att strunta i att åka till sjukhuset. Precis som om jag ville leva kvar en liten stund till i det vanliga livet. Jag lyfte på locket till hjärtat jag fått av min flickvän. I den låg godisbitar. Under dem stod texten. Om du klarar av att ta bara tre bitar om dagen räcker de tills vi ses nästa gång. Demonstrativt stoppade jag in en lakritsbit i munnen. Än så länge bestämde jag över mitt liv och min kropp. Sedan ringde jag min bror och bad honom köra mig, eftersom jag innerst inne insåg att jag inte kom hem mer den dagen, till min egen säng.
Rädd? Den funktionen var avstängd hos mig. Jag var avtrubbad. På ett vis var det som allt hände någon annan. Visst var det jobbigt när sköterskan inte klarade av att hitta rätt i min ljumske. Hon grävde runt, gav upp och gick och hämtade en mer erfaren läkare. Men mest var jag trött och försökte lura min hjärna att tänka på roligare saker. Såg det stundtals som om jag deltog i en film där jag hoppades på livlinan och scenskylten bryt. Jag tror det var värre för min bror. Precis som jag var han mesig för sjukhusbesök.
Jag hittade en telefon och ringde rikssamtal till min flickvän. Hon som skulle bli min klippa i livet började sin första tröstlektion. Jag tappade masken, längtade efter hennes famn och fick stålsätta mig under samtalet. Snabbt låste jag in henne i ett mörkt rum i min sockriga hjärna.
Jag hamnade i ett dubbelrum med Josef. Han var en bit över nittio år. Det var honom jag var mest rädd om. Han vägrade att äta och till slut under kvällen även att dricka. Jag försökte peppa honom när vi var ensamma. Förde ett nattligt samtal. Berättade i mörkret om hur viktigt det var att han åt och drack. Han hostade hemskt och svarade aldrig. Istället fick han höra en yngre man som tjatade sig genom hans sista natt i livet. Josef måste ha tyckt det var skönt att somna in för evigt.
Jag fick information om att min kropp var full av ketoner. Ett gift. Orsakat av insulinbrist. ”Hur har du klarat dig så länge? Du hade hamnat i koma några timmar senare. Du funderade aldrig på att söka hjälp?”
Den sympatiske medicinläkaren tog mig med på en ritlektion på ett papper, där han pedagogiskt informerade mig om förloppet och hur det såg ut i min mage. Han var så detaljerad att jag tror att till och med lakritsbiten fanns med på skissen, eller om det var bukspottkörteln. 🙂

Det är fantastiskt hur fort man kan bli institutionaliserad. Jag var impad av att min humor fanns med på denna märkliga resa. Detta underlättade i kontakten med alla personer som hade ärenden till min nya sterila ungkarlslya. Hade jag verkligen ett annat liv? Ett jobb och snart ett till på gång? En fin lägenhet? En bil? En söt flickvän? Någonstans i bakhuvudet fanns de mörka framtidsmolnen som ruvade och störde balansen. Detta första dygn kom de aldrig på besök. Jag hade fullt upp ändå på agendan med prover och frågor från vitklädda personer. Min uppgift tycktes vara att få Josef att äta eller åtminstone dricka.
Vilken mental resa jag gjort på kort tid. För tolv timmar sedan hade jag varit en brevbärare som kom med post. Nu låg jag på en hård brits med en filt som det stod landstinget på. I en annan tid skulle jag varit dödsdömd. Ändå log jag snett åt grabben inom mig som älskade sötsaker, var livrädd för sprutor och blodprov, inte alltid höll sig till sund mat och dryckesvanor och som inte uppskattade att vara beroende av andra. Det här var den ultimata utmaningen för honom.
”Josef! Du måste försöka äta och dricka till frukost. Så de slutar att tjata på dig. Då ska du se att …”

”Det är inte roligt att ha diabetes, men man måste kunna ha roligt även om man har diabetes”.
Johnny Ludvigsson, professor i pediatrik

 

Ps. Detta blogginlägg finns inläst på YouTube. Skriv SolBo Förlag, efter du gått in på tuben och du kommer direkt till min kanal. ❤

 

”Favorite Record”


Jag fortsätter på temat musik, men vandrar från ljuva 60-talet till modern musik från 2014. Jennifer som gör denna cover fyllde 19 år i förra veckan. Sista året som tonåring. Till sommaren är det studentexamen. Familjen Lidén firar examen tre år i följd från och med juni 2015. 🙂
Temat för denna speciella vecka för mig är födelsedagar. Om jag ska vitsa till det skulle jag kunna skriva att jag har två stycken denna vecka. Ärligt talat vet jag inte om jag är speciellt förtjust i någon av dem. På lördag ska jag i ett seriöst inlägg skildra min sista dag …
Är ni extra vänliga under denna ”Vänliga veckan”? 🙂
Vilket härligt väder vi hade i Ystad igår. Som jag njöt när jag vandrade längs stranden i Lilleskog. 😀 Det var riktigt varmt och den kyliga vinden från söndagen var helt nertonad. En föraning om våren. En fin sten fick följa med mig hem och verkar trivas i fönstret. En annan bor kvar i mörkret i min jackficka. Livet är inte alltid rättvist. Varken för människa eller sten. Var rädd om dig. ❤

Den pinsamma upptäckten

Jag och min flickvän befann oss i ett land där de pratade väldigt dålig svenska. Problemet var att befolkningen även undvek engelska av samma huvudskäl. Därför kunde det uppstå både mindre och större knepiga situationer …

Vi var trötta efter en lång skakig tågresa genom Europa. I denna storstad var det välkommet att få sträcka på benen. Efter att ha besökt historiskt kända byggnader och lekt turister i flera timmar sög det till i magen. Det kändes som om fötterna skrek efter vapenstillestånd.
”Inte en centimeter till på denna främmande mark”, signalerade de under bordet på Bodega Zwankelspiel, där vi utmattade sjunkit ner. Halsen var som ett sandpapper och blodsockret var farligt lågt.
Hungern och tröttheten hade kommit snabbt. När man är ung kan kapaciteten vara enorm för vad man fixar till en viss gräns. För även en porsche behöver bensin för att kunna rulla iväg. Menyn fanns på ett halvsmutsigt papper som en bister man sträckte fram. De okända orden på det främmande språket gjorde oss förbryllade. Osäkerheten tog överhand och vi pekade på en text som såg ut som sallad och hoppades på rikligt med räkor och andra skaldjur, skinka och någon form av pasta som mättade tonårsmagar.
Väntan var seg som ett nyss instoppat Hubba Bubba tuggummi i munnen. Sarkastiskt undrade vi om personalen skulle ut och fiska i den smutsiga floden eller skjuta något djur först. Hörde vi inte gevärsskott på håll. Antagligen en oskyldig pastagris som fått sätta livet till. Jag tyckte att personerna runt de närliggande borden spejade på oss. I mitt fall var det snarast ett önsketänkande. Sanningen låg garanterat i min flickväns blonda självlockiga hårsvall och lavendel blå blick.
Jag och Josefin sa inte många ord till varandra där vi tog korta klunkar av colan som hade en bismak åt diskmedelhållet. Strax innan vi svimmade kom den bistra mannens ännu bistrare bror in och ställde tungt ner två stora salladsskålar på bordet och nu tog definitivt alla våra ord slut. Istället höjde vi blicken och våra ögon möttes. Våra hakor ramlade ner och vi fick svårt för att inte börja gapskratta. Vad sjutton var detta? I skålarna fanns fullt med salladsblad indränkta i vinäger. Ingen annan grönsak. Ingen skinka. Inga skaldjur. Jag tog upp kameran för att föreviga ögonblicket och bad Josefine att lägga händerna bakom sina öron och vifta som en glad kanin. Min flickvän som hade lätt för att skratta kunde inte hålla sig. Skratt smittas fort om man är trött. Vi åt med svårigheter ett par oskyldiga salladsblad, som svaldes ned med den lilla mängd svart diskmedel, som vi hade kvar i glasen, medan vi funderade på kolera eller pest. Jag lyckades kalla på Mr Bister den förste och fick relativt snabbt notan för denna delikata måltid.
Vad överraskade vi blev av när vårt hotell dök upp bara ett par kvarter längre bort. Alldeles intill låg en restaurang med en engelsk textmeny uppsatt i fönstret. Det fick bli en pizza som vi åt med racerfart. Riktigt god ost på och frikostigt med andra ingredienser som la sig som en maffig klump i våra turistmagar. Den kvällen gjorde vi slut på all vätska på hotellrummet. Vattnet vågade vi inte dricka.
De närmaste dagarna letade vi upp matställen innan vi blev totalt utmattade. Vilka rutinerade öststatsrävar vi blivit på kort tid.
Varför gjorde vi då en repris på Bodega Zwankelspiel? En stor orsak var ett svart sinne för humor och något slags kultgrej, som vi kunde berätta för kompisarna när vi kom hem. Vi måste ge stället en chans till, innan vi drog vidare. Dessutom hade vi en tid att passa som minskade valmöjligheterna och en ny huvudstad lockade runt hörnet.
Andra gången kom vi vid lunchtid, nyduschade och uppklädda och hade tur som hittade ett tvåmansbord som precis blev ledigt. Det fanns en enkel lapp på knagglig engelska som skiljde på fisk och kött när vi med hjälp av skolengelskan gissade oss till sanningen.
Maten var superb. Vilken tur att vi gav stället revansch. Vi tankade med kolhydrater, proteiner, vitaminer, lokalt vin och med glatt humör beslutade vi oss för att testa den maffiga efterrätt som vi sett på grannbordet. Ett starkt kaffe i minikoppar blev en skön kontrast till det söta. Livet lekte och skolstarten låg långt bort i horisonten.
Vi tog god tid på oss och lät matsmältningsprocessen ske i behagligt tempo. Tillsammans skrattade vi åt anekdoter som vi upplevt på resan och la upp riktlinjerna till nästa land som vi skulle rulla iväg mot nästa dag. Funderade på blandat skoj och allvar om skolstarten ens var nödvändig.
Detta var tiden innan kortkarusellen gjort entré. Mobiltelefonerna var ett främmande föremål på amerikanska filmer. Det var resecheckar eller kontanter som gällde. Vi körde med kontanter i olika valutor. Mina förvarade jag i en tunn väska under tröjan tillsammans med passet. Mitt i ett skämt fingrade jag efter något som inte fanns. Fortfarande var jag mest förvånad och Josefine kunde alltid …
”Du får pröjsa. Jag glömde värdeväskan på hotellet när …”
”Bobo! Du skämtar? Jag sa till dig att jag inte får plats med ett frimärke i den här tajta klänningen. Säg att jag drömmer det här. ”
”Du skulle just nu behöva trolla fram det berömda Gul tre-skilling banco. Säg att jag drömmer det här”, sa jag som ett försenat eko och fortsatte med sunt-förnuft-repliken: ”Jag tror att vi är mitt upp i en gemensam dagmardröm.”
Vi räknade igenom våra vapen. Kom fram till att gesterna för att göra en överenskommelse om vi kunde diska som kompensation inte var lockande. Jag var för sotis och Josefins moral för hög för smutsiga tjänster i världens äldsta yrke. Ansiktena runt omkring vid de runda borden liknande inte någon i vår umgängeskrets och det gick inte att spela på kompisandan. Till slut fanns det bara ett alternativ kvar. Vi fick leva på hoppet. Eller snarare våra snabba ben.
För att finta nyfikna matgäster spelade Josefine akut illamående. Jag trollade fram en djup rynka i pannan, reste på mig och stöttade henne mot toaletten som fanns i nästa rum. Runt hörnet gjorde vi en kovändning. Josefin fiskade med en snabb rörelse upp finskorna med hög klack och vi drog oss magnetiskt mot utgången. Josefin behövde ingen regi och jag hoppade extranumret med att bära henne. Istället hängde mitt sjuka småjämrande kvinnliga sällskap, helt utslagen mot min ena axel. Just då kom det in ett sällskap och en äldre man utan startpistol höll gentilt upp dörren för oss innan gatuloppet började.
Vi valde en vid omväg för att ingen skulle koppla ihop oss med hotell Scala. Josefine var en idrottstjej med snabba ben så uti i friheten var vi oslagbara. Tyvärr så här i efterhand kan jag inte minnas att vi hörde steg från en jagande kusin bister. Därför kan jag inte krydda kåseriet med en vild gatujakt. Jag tror kaxigt att vi hade vunnit den fighten.
Tidigt nästa dag tog vi ett spår ut från landet och jag har aldrig frågat Josefine om hon frestats av ett återbesök på Bodega Zwankelspiel.

Eftersnack: Jag hoppas du hade en trevlig läsning. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Den pinsamma upptäckten finns även inläst på YouTube på halländska. 🙂 Skriv SolBo Förlag så kommer du in på vårt YouTube konto.
Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Facebook

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Solveigs förslagHär är länken om du vill köpa en signerad bok.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Vill du hellre låna på ditt bibliotek? Tips dem om att köpa hem titlarna via deras hemsida eller vid ett direktbesök. Då hjälper du både ett litet bokförlag och ger alla biblioteksbesökare en chans att hitta våra titlar 😀

Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin vecka.

 

 

 

Näst sista inlägget

Imorgon är det sista dagen för att lämna en kommentar i bloggtävlingen Femtio filmer. Jag redovisar resultatet måndagen den 2 februari och vilka som vunnit Trisslotter.
https://bosseliden.wordpress.com/femtio-filmer-en-bloggtavling/
Här de tre som för närvarande har flest poäng av de femtio filmerna när fyrtio personer har lämnat sina röster.

0010001001The Pretty woman

Jag fick hem två beställda böcker från bibblan i veckan.
Set0002

Jag ser fram emot att läsa andra fristående delen om kriminalöverkonstapeln Douglas Palm i Malmö. Set Mattsson är sjuksköterskan som blev journalist för att sedan bli författare. Han debuterade med den kritikerrosade Ondskans pris 2012, som jag hade som Månadens bok https://bosseliden.wordpress.com/2013/07/29/manadens-boktips-ondskans-pris-av-set-mattsson/
Detta är så långt ifrån en renodlad kriminalbok man kan komma. Otroligt intressant att läsa om hur det såg ut i Malmö på 1940-talet och hur samhällsklimatet var i Sverige. Flera av de fall Set skildrar bygger på verkliga händelser. För mig blir det en lärdom och insikt om att ex. upplopp i storstäder inte är något nytt påfund i modern tid. Människan glömmer så fort …
Håkan0001

Däremot är jag mer kluven till tolfte romanen om Erik Winter. Jag har läst allt av Åke Edwardson med stor behållning. När han rimligtvis tog död på Winter i en pool i Spanien i tionde boken har jag därefter svårt för ett ”Bobby Ewing mirakel a la duschscenen i Tv-serien Dallas”. Stämmer ryktet om bokförlaget som behövde nya pengar?

När jag slog upp boken möttes jag av en stor överraskning. VILKA STORA FETA BOKSTÄVER. När jag vände på boken fick jag förklaringen. Vi hade valt fel ex. när vi gjorde beställningen via nätet och valt en storstilsbok.

Stor stil

Samtidigt blev jag en aning skraj. Var detta ett tecken? På onsdag ska jag göra en ögonbottenfotografering av mina diabetesögon. Kommer det att sluta med ljudböcker? Jag släppte oron och tänkte istället på fördelen med att barn växer upp. Nu slipper Solveig ta ledigt för att köra hem mig. Jennifer kan sköta den biten. Pupillerna blir rejält förstorade av vätskan som droppas in och att köra bil är inte tänkbart. Jag får inte glömma solglasögon. Är det sol när man kommer ut går det knappt att se eller hålla uppe ögonen. De problemen brukar gå över på några timmar. Fast en gång fick jag dubbeldos. Den gången hade jag bestämt mig för att gå in i på Pressbyrån och tippa stryktips. De som såg mig trodde garanterat att jag var en alkis. 😉 Jag hade behövt både en vit käpp och en allround hund som kunde fylla i tecken på rätt plats. Tänk om jag fått tretton rätt och det var en stor utdelning. Skulle jag behövt dela pengarna med hunden? 😀

På måndag kommer jag att lägga in Månadens kåseri. Jag hoppas att ni ska uppskatta detta. Under veckan kommer jag att vidta olika skrivprojekt. Kåseriet ska även läggas in på YouTube. Vad gör jag inte för dem som älskar halländska 🙂

Jag önskar alla läsare en trevlig helg. ❤