Stegen på taket

Vi gick förbi huset igår och det var nästan så vi började skratta. För vi är så synkade efter alla dessa år att vi ibland inte behöver använda ord och absolut inte berätta hela storyn. I det här fallet en rätt mörk och dyster berättelse. Här kommer den offentligt.

Solveig gick på lågstadiet och som många andra flickor hade hon fått en poesibok.

Under några tidiga sjuttiotalsår fylldes boken med många trevliga rader. Både från klasskamrater, kompisar och andra vänner.

Till och med fyra fröknar har skrivet i boken. Ändå är det en annan sida som efter 47 år lever vidare. Skriven med tuschpenna. Solveigs mamma tyckte inte alls om versen. Hon var inne på att riva ut sidan som fanns i hennes älskade sjuårings poesibok.

Om du har svårt att läsa orden så kommer här ett förtydligande:
”När du blir gammal och ingen vill ha dig sätt dig på taket och låt kråkorna ta dig”.

När vi känner oss lite ”nere” brukar vi allvarsskoja och rabbla texten för varandra. Detta interna tragikomiska uttryck.
”Idag har jag haft två insulinkänningar och ett läbbigt yrselanfall. Var är stegen Solveig?”
”Du kommer antagligen att ramla ner redan när du är på första pinnen. Kom hit och krama mig istället.” ❤

Ps. Nu skulle jag vilja krama hela svenska skidskyttelandslagstruppen. Vilka bragder ni gjort i precis rätt läge. 😀

Annonser

Min dödsdom

Alla var starkare än de trodde att de kunde vara när det värsta hände. Det var en av de ytterst få bra sakerna med att möta stora svårigheter.
Ur Jenny Colgans roman ”Sommar på Strandpromenaden”.

Jag levde i tystnadens tid. Vingklippt utan pardon. Varje timme var en utmaning. Det var tät novemberdimma i varje cell inom min slitna kropp. Sega röriga sirapstankar flöt igenom min annars skärpta hjärna.
Telefonsamtalet kom en tidig förmiddag. Jag var ensam hemma så det fanns ingen livlina att ta till. Det var jag eller ingen. Egentligen var jag för trött för att orka vara uppe och prata kunde jag vara utan. Men jag drog mig till minnes, att jag skulle få provsvaren från sjukhuset. Bäst att ta tjuren vid hornen, tänkte jag och hasade iväg mot kontorstelefonen. En sträcka från sovrummet på tio meter som jag upplevde lika tuff som om jag gjort en maratonturné och deltagit i Boston, New York, London, Chicago och Berlinmaran direkt efter varandra, utan vätskedepåer, om jag får överdriva en aning. Sant var att jag under en tid, hade upplevt ett ständigt skoskav i min sargade själ.

Jag hade kört mig själv i botten. Ändå trodde jag och Solveig att det var någon av mina kroniska sjukdomar som spökade och behövde dosjusteras. Jag var van vid att komma igen efter mer än tusen insulinkänningar. In med något sött och så var livet som vanligt igen efter en kvart, till nästa ”känning”. Allt sådant var jag min egen doktor för. Betydligt värre var det med sköldkörtelinställningen. Den kunde jag inte laborera med själv. Andra patienter blev inställda relativt snabbt efter diagnosen. Inte Bosse Lidén. Jag var ett jobbigt undantag som ingen kunde hjälpa och där åtgärderna sattes in försent i starten.

Jag hade skojat mycket under mina besök hos diabetessköterskan Ylva genom åren. Stämningen var alltid god och det var nära till skratt. Hon kände till att jag var en tapper krigare som hade en hoppig diabetes ett, och att det inte var lätt att ge mig råd.
Nu kände jag knappt igen Ylvas röst. Den annars glada norrländska rösten lät nervös och osäker. Kanske inte så konstigt eftersom jag säkert bara kunde leverera något tamt ironiskt skämt på frågan om hur jag mådde. Det var ju knappt att jag orkade hålla mig vaken och korta yrselanfall avlöste ofta varandra när jag satt på en stol. Det fanns knappt några krafter kvar i min förr mycket vältränade kropp. Lampan blinkade på rött. Endast nödvändigheten att jag måste ta mina sprutor och äta mat höll mig vaken och uppe. Andra skulle säkert legat i sängen och tittat apatiskt på en hösttrött fluga i taket.

Ylva verkade ta sats från tårna. Harklade sig. Berättade att hon hade senaste provsvaren framför sig. Det var extra många denna gången. Hon tystnade igen. Var hon också på väg att tuppa av? Hörde jag inte en duns? Var kom den humorn från?
I vanliga fall antecknade jag alltid alla värden. Förde in dem i en tabell på ett worddokument. Läste därefter på inför ett nytt besök. Den duktiga patienten. Den pålästa. Som hängde med i de medicinska termerna.
Nu fanns det inget spår av sifferenergi. Istället ville jag få bra råd om tablettdosering och trodde stenhårt på att något av de tre sköldkörtelproven T3, T4 och TSH skulle visa värden långt utanför de accepterade intervallen.
De värdena var rätt okej visade det sig. Mina diabetesprov var naturligtvis skyhöga. Jag hade haft ketoner (gift) i blodet veckan innan. Detta hade jag bra koll på själv och därför var det inte överraskande. Det var allt det andra … de okända nya proven som jag aldrig tagit förr.
Eftersom jag kommit in akut som ett vrak hade jag ingen aning om vilka prov som tagits. Allt lutade åt att de skulle lägga in mig. Sedan blev det som det ofta tycks bli. Den trevliga unga läkaren gick iväg för att prata med en mer erfaren kollega. Platserna var få på sjukhuset. Jag hade gått in för egen maskin. Då kunde maskinen skickas hem igen.

Mina krafter för att prata i telefon började sina och ett snabbt yrselanfall fick mig att greppa tag i armstödet på den ergonomiska kontorsstolen. Namnen och värdena som rabblades upp stannade inte kvar i mitt korttidsminne. Det var när jag för att vara artig frågade om inte det konstiga namnet hörde ihop med … vilket fick mig att förstå att allt var mycket värre än vad jag och Solveig anat. Kört så det var rökt. Time was out. Månader, veckor, dagar? Jag minns att jag stannade till med andningen och att hjärtfrekvensen steg av alla hemska ord som nådde mitt vänsteröra. Sedan blev allt stilla som lugnet före stormen. Precis som om dödsdomen redan började sjunka in. Det var alltså så här det skulle sluta. Jag skulle aldrig få se mina döttrar växa upp. Mina solstrålar i livet. Solveig skulle bli en ung änka. Tankarna irrade omkring och jag slutade helt lyssna. Till slut kom jag tillbaka till verkligheten och noterade att samtalet tagit en ny vändning.
”Bosse. Förlåt mig snälla du. Jag har tagit fel journal. Det är inte dig det handlar om.”

Där någonstans i det ruskigt dåliga källartillståndet föddes jag på nytt. Det var inte mycket med mig som människa och min fysik. Men officiellt skulle jag inte dö inom en snar tid. Återigen fick jag en ny chans. Mamma räddade mitt liv med sina flinka fingrar, Y räddade mitt liv. På något konstigt sätt har jag överlevt alla trafikkrockarna med bil och cykel. Några episoder har jag berättat om på bloggen eller i kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Andra håller jag än så länge på. Synd att jag numera aldrig ”återföds” som en helt frisk människa. För jag vet hur jag skulle levt då. Aldrig slösat bort tid på småsaker eller umgåtts med energitjuvar mer än nödvändigt. Försökt att göra så mycket gott som möjligt. Hjälpt till där det behövts. Helst i det tysta. För jag har aldrig varit intresserad av de stora rubrikerna. Då föds så mycket avundsjuka. Jag stötte på falska ryggdunkningar tidigt i livet. Redan där såg jag igenom falskheten. Inte med en min visade jag mina inre tankar. De var bara mina. Vilande i min skattkista.

Fotnot:
Ylva var en mycket trevlig kvinna som jag tyckte mycket om. Alla människor kan göra fel och gör fel även om det finns personer som aldrig skulle erkänna en sådan sak. Jag kommer aldrig att glömma detta minne från en mörk tid. Jag tror aldrig norrländskan kommer att glömma det heller och jag är övertygad om att hon ALDRIG kommer att göra om just denna tabbe fler gånger i sin yrkesroll. 🙂
Där parkerar jag ordet ALDRIG. Passande blogginlägg att bara svara med en symbol av något slag. Jag är absolut inte ute efter att ”sätta” dit en trevlig medmänniska och har med denna text berättat det jag ville berätta. Annars har jag betydligt allvarligare saker att berätta om. Skuggorna behövs för att växa som människa. De får bara inte bli för långa och för djupa. Sköt om dig. Tack för ditt besök. ❤

Ps.
Jag har läst alla kommentarer som jag fått. Det här handlade bara om mina känslor och tankar. Många funderar på sättet att framföra en ”dödsdom”. Ylva gjorde antagligen inget fel när det gällde det beskedet. Den berörda personen hade säkert fått det dystra beskedet tidigare, öga mot öga, och förhoppningsvis med en anhörigs närhet. ❤
Nu handlade det säkert om att meddela försämrade provresultat. Inget som har med min bloggberättelse att göra.  

Halvvägs mot titeln UPPDRAGSMÄSTARE 2016

Ett

Själva uppgiften som ramar in att vi har kommit halvvägs i dessa lekuppgifter, tyckte jag precis som förra gången var riktigt, riktigt trevligt att beskåda.
Då var det era hobbyer.
Denna gång kändes det som en ”julklapp” varje gång jag nyfiket tryckte på ett YouTube klipp eller läste en personlig dikt. Mysigt att så många bjöd på en selfie med en glass. Tusen tack till er. ❤ Det knyter osynliga positiva band mellan oss. I min dröm hoppas jag att både de som deltar och andra som besöker min blogg även går in på länkarna till bidragen. Det är där de hittar själva underhållningen, inte hos mig. Det är så ni får nya bloggvänner. Blogglandia när det är som bäst. När ni hittar bra saker hos varandra får ni positiv energi. När det gäller det omvända blir det precis tvärtom. Stämmer inte det bra? Själv letade jag igår upp en trist ”påhoppande” kommentar som jag fick på bloggen förra hösten. Den tänkte jag använda mig av i en kommande text. Det är mitt sätt att tackla dystra upplevelser. Bäst är oftast att först skapa en distans till händelsen. När de starkaste känslorna har fått svalna. Då brukar jag hitta de rätta orden. De som passar min personlighet och känns mest rättvisa. Förra gången skrev jag om ”En författares försvarstal”. Denna gång borde titeln vara ”En bloggares försvarstal.” Nog om det nu.
Jag gillar att tävla och därför var det givet att mina från början helt improviserade lekuppgifter skulle ha poäng med i bilden. Domarrollen visade sig snabbt vara svår. Helst när jag skulle bestämma mig kvickt för att kunna hålla tabellen aktuell. Inte så lätt när jag sitter där trött med ett blodsocker som leker berg- och dalbana med mig. En del deltagare hittade ”hål” och möjligheter som jag inte tänkt mig. Riktigt smarta ibland. Frågade jag min snälla trippelarbetande fru fick jag oftast svaret att det är väl okej. Det är bara en lek osv. Hon hade såklart viktigare tankar att tänka.

”Hela havet stormar” älskade jag på gympan. Själv har jag skapat flera galna upptåg, lekar och tävlingar med kompisar genom åren. Jag har skrivit om något. Ex när de skulle gömma sig på Åhléns i Borås som var intressant ur ett psykologiskt perspektiv. Nu kom jag att tänka på något mycket galnare där ingen verkade ha en tanke på att kasta in handduken. Hade polisen kommit eller tidningen fått nys om… Du milde tid. Antagligen ställde de upp för att de visste att jag inte utsatte dem av en enda procent elakhet. Jag såg det enbart som ett moment där det var otroligt viktigt att jag skärpte blicken till det yttersta och såg vem som var sist kvar.  😉

Utomstående betraktare skulle kunnat tro att det var fri lek som gällde. Så har det aldrig varit. Det spelar ingen roll om det är barn, ungdomar eller vuxna. Det måste finnas regler och ramar för att det ska fungera fullt ut.

Allt är lättare när man möts fysiskt. Jag minns mina Superstars där det från början bara var killar med. Absolut inte samma gäng gång efter gång. Som jag minns det behövde jag bara kortfattat dra regler innan start av en ny gren. Oklarheter skötte de på plats. Nåde den som försökte tänja på reglerna. En snabb gliring från ett par håll så var det rättning i ledet igen. Aldrig några sura miner. Möjligtvis en ironisk replik på banketten efteråt. Mitt mål var också att försöka få med någon ”udda” personlighet varje gång jag ordnade något som flera kunde vara med på. Någon som jag förstod inte hade så många kompisar och inte bjöds in i sociala sammanhang. Jag älskade att bygga broar. Det var underbart att upptäcka nya personliga positiva egenskaper hos dem jag känt länge, eller dem jag trodde var tuffa grabbar. Det kunde visa sig att det fanns ett varmt hjärta hos dem också. Aldrig förekom någon form av mobbing eller avstötning under dessa tillfällen. Sedan tycker jag det är helt okej och mänskligt att i ett mindre sammanhang med dem som står närmast snacka om de värsta tokerierna efteråt. Den ventilen behöver vi alla. ”Skitsnack/vitaminkickar” med de närmaste gör att vi orkar med nästa ”berg”. Men får jag välja ska det göras med glimten i ögat. 🙂

Två

Tillbaks till nutid. Lekuppgift nummer femton. Tre uppgifter som domaren kommer att titta på när han återigen ska besöka alla deltagande bloggare. (Jag skriver detta under tiden leken pågår.) Det är en mycket bättre metod (nu var jag ju tvungen) att låta en uppgift avslutas så jag kan få in allt först och kan jämföra och analysera allas svar. Troligtvis kommer jag att göra så under de kommande femton uppgifterna. Det blir mer rättvist och jag fattar mina beslut vid samma tillfälle. Sedan förutsätter jag att ni följer alla de andra givna reglerna.

A. Det stod endast utomhusbilder ger poäng!!! i en understruken tidig rubrik i blått. Jag ville ha ut dig från din bostad var grundtanken. Ut i friska luften. Framför allt lämna hemmet. Att sedan studsa in i en affär på stan är tillåtet eller glutta i skyltfönstret.

B. En postlåda. Om jag hade menat lådorna där postiljoner kommer med en säck för att tömma skulle jag inte kunnat ha en rättvis färgtävling. Då hade bara blå och gul varit möjligheterna och alla andra färgval hade kammat noll. Om inte någon tog en runda till Köpenhamn under dessa dagar som leken pågick och plåtade en söt röd (jag såg en röd igår i ett inlämnat svar). Det heter också POSTENS BREVLÅDOR. De vi har hemma kan när man googlar för inköp, heta både postlåda och numera i modern tid även brevlåda.

C. En blomlåda under fönster/balkong. Den här gången valde jag att lägga in egna bilder först och ha en samlad uppgiftslista för att göra det lättare för er. Jag tyckte också det var ointressant och tog för mycket plats om jag skulle lägga in en blå bil, blå cykel osv. Däremot kunde ni som tvekade få en hint om en snygg blå blomlåda på ett foto. Annars går det givetvis alltid att fråga i en kommentar om tveksamheter under själva tidsperioden som leken pågår. Sedan är det snyggare när det växer något eller är planterat något i dem som Anki skrev att hon gjort för att piffa till fotot. Men hon tog kortet för att få poäng för en vit blomlåda. Ethel skrev att hon inte hittade någon röd blomlåda och inte satte in något foto på röda blommor för att hon insåg att domaren inte var ute efter det. Ditte skrev i ett svar på en kommentar något liknande i ämnet. Helt rätt tycker jag.
Jag skrev kortfattat vad jag var ute efter.
En bil. Om ni hittade en som hade en takbox i rätta färgen hade domaren lett, men endast delat ut poäng om själva bilen hade samma färg.
En cykel med en barnsits i rätt färg.
En dörr med en annan färg på handtaget.
Om jag varit ute efter det som finns i en bil eller blomlåda hade jag skrivit det. Ex. En blomlåda med blommor eller grönsaker i.
Det är härligt att kunna associera och låta fantasin ta med en på äventyr. Tänka ett steg till. Det sysslar jag ofta med. Nödvändigt för att kunna få liv i en text. Men i det här fallet var det bäst läge att gå på det som står där i klartext. Trist men sant. 🙂

Det är halvvägs och jag tyckte jag kunde ta mig den tiden att lägga in detta inlägg. Något vilt inom mig drar till med att jag tror att det kommer att bli kvinnor på de översta tre platserna. 😀

Tre

Nästa lekmoment skulle kunna kallas ”lekkusin” till filmhundarna och filmkyssarna för att både variera och underlätta för er som jobbar heltid och får det stressigt med att leta saker.

Glöm aldrig bort att ni ska skippa att delta om ni inte känner för just den uppgiften eller tycker att stressen väger mer än roligheten. Kom och gå som ni vill. Jag tänkte inte så mycket på det. Hade inget planerat mer än möjligtvis några fler uppgifter på kyrkogården. Jag trodde att eventuellt några skulle uppskatta att komma med egna Mästaryrken. Sedan bilnummer. För jag visste inte ens om jag skulle blogga 2016. Allt under detta år såg så osäkert ut. Många privata saker som behövde få sitt svar. En otroligt viktig sak hoppas jag löser sig inom de närmaste sex veckorna. Den får mig stundtals att grubbla oerhört mycket. En syssla som passar megadåligt med diagnoserna utbrändhet och svårinställd diabetes ett. Finns det en rättvisa borde ”undret” ske. ❤

Jag hoppas denna text kunde ge några bra svar. Som vanligt när mina fingrar tar position på tangentbordet rinner textmängden iväg. När mina/våra två manus skulle bli böcker hade jag suverän hjälp med att tvätta bort onödigt. På bloggen är det gratis läsning. Då får läsaren stå ut med otvättad text eller så lägger de av efter två meningar när de inser att det inte finns några snygga bilder.

För att spara på krafterna svarar jag med en symbol om någon skriver en kommentar. Vem vet. Jag får kanske användning för den fundersamma gubben som Lizette lärde mig i höstas.  😉

Snart är ni Välkomna till uppgift sexton som jag för första och kanske enda gången INTE har ”gömt” i något vanligt inlägg. Annars var det min grundtanke och den varianten kommer jag att visa upp flera gånger i framtida inlägg. Helst med tanke på att jag inte lägger in några vanliga kåserier under detta år. Då får det bli surrogatmodellen med enklare och kortare varianter av texter.

Skärp dig Bosse. Nu får du allt avsluta detta. Eller är du på väg mot tredje boken? Bättre du går och knyter dig. Tänk på att du fick ett tufft yrselanfall i morse. 😦

Ps. Röd 5 inlägg, Grön 3 st, Vit 3 st, Grå 3 st, Gult 2 st, Svart 2 st, Brun 2 st.
Ingen valde min favoritfärg BLÅ .
Det ska bli riktigt spännande att se vilka bilder ni väljer på nästa lekmoment. 😀