Författaren som inte finns men som hörs

 

DSC007770007

Man blir inte profet i sin egen stad. Jag måste erkänna att jag är en aning mörk till sinnet varje gång jag går in på biblioteket i Ystad. Nog tycker jag att ”Mina fotsteg i ditt hjärta” borde finnas just här av alla ställen. Genom åren har jag noterat på flera orter, ganska mediokra böcker av lokala författare, som fått stort utrymme i hemkvartersbiblioteket. Ändå inte alls konstigt för ingen vet vem jag är, att jag bor här och att jag skrivit en bok. Kryssade inte den inköpsansvarige i när titeln var med i BTJ-häftet är det historia två veckor senare när nästa lista kommer. Bara att vara med som debutant på ett okänt förlag, i slutet av ett år när kommunens pengar är slut, är dömt att misslyckas om man inte ryter som ett lejon, slickar runt eller har det rätta kontaktnätet. Kvinnan på Ystad Allehanda som verkade vilja göra ett reportage om SolBo Förlag hörde inte av sig, trots att Solveig ringde en extra gång till tidningen. Efter det har vi lagt ner av skälet stolthet. 😦

I förmiddags följde jag med Solveig som skulle till Ystads bibliotek med en stor trave kurslitteratur. Hon skulle även försöka hitta fler böcker som hon behövde till sin avslutningskurs. Jag tog med mig boken ”Vintertid i drömhuset” av Maeve Binchy som jag håller på att läsa, tänkte sitta i ett myshörn och avsluta den spännande boken som utspelar sig på Irlands västkust. Precis innanför bibliotekets entré finns en maskin där man lämnar tillbaks böcker. Solveig ställde sig där och matade in böckerna samtidigt som jag fortsatte med min ryggsäck in i själva huvudbyggnaden. Då började det pipa högt som när jag ska ut och flyga. Alltid drabbar det mig på flygplatser, trots att jag försöker tänka på ALLT för att undvika det. Jag såg hur de två kvinnorna som jobbade bakom biblioteksdisken noterade vem som utlöste larmet. Jag tog tre steg ut igen och det pep på nytt. Gick in och det pep. Lekte med mig själv, samtidigt som jag började prata med Solveig. En av kvinnorna kom mot mig. Det räckte med att jag sa att jag hade en bok med från Tomelilla i min ryggsäck. Hon log och stämplade mig inte som bibliotekstjuven, för den titeln skulle varit stulen. Eftersom det inte fanns någon ”kund” vid disken hade personalen sett att jag var på väg IN och inte UT första gången det pep. Jag slapp göra som på flygplatsen. Ta av mig allt. 😉

Då kom rubriken till mig och jag sa ironiskt den till Solveig innan vi skiljdes åt en stund. ”Författaren som inte finns men som hörs.” Jag tror att jag börjar bli en aning stött på gamladar. 😉 Men ändå med ett skevt leende på läpparna. Det ska även tillägas att mina riktiga hemkvarter är trots allt Halmstad och där har de hela tre ex av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”. Livet går vidare. Jag brinner av skrivlust och en enorm värk nattetid av min Frozen Shoulder. Nästa vecka hoppas jag att ett gäng kortisonsprutor ska få bukt på dilemmat som käkar nattsömn och energi. Jag önskar dagens bloggläsare en fin helg. Hoppas våren och värmen återkommer. Jag fryser dubbelt för närvarande, om jag ska vitsa till avrundningen på inlägget. Håller ni tummarna för Sanna Nielsen ikväll?

Annonser

Mitt humör är lågt och jämnt

Jag läste i dagens Ystad Allehanda att grundvattennivån i södra Sverige inte varit så låg på 20 år, som den är just nu. Det krävs ordentlig med nederbörd så att den kan fyllas på och stiga innan vintern kommer på besök igen.
Mitt humör är också lågt sedan förra fredagen. Både jämnt och lågt. I en annan artikel står det, att idag är det FN:s internationella dag, då fattigdomen ska bekämpas. Detta kan man göra med att Fika rättvisemärkt under dagen.
Själv känner jag mig torrlagd, utfrusen och fikar istället egoistiskt efter ett frysskåp. Det börjar bli tufft att leva utan. Jag fryser inombords på något vis. Hur vänder man en sådan dyster novembertanke redan i oktober? Ett sätt är att tänka på förr. Två generationer tillbaks var det ovanligt med både kyl och frys. Alltså går jag och klappar vårt kylskåp, det utan handtag och tittar inte med arga blicken mot frysskåpet som står med en dörr på glänt till tomheten. Det gick sådär.
De ringde i tisdags från Elon. En hurtig försäljare berättade att handtaget till kylskåpet hade kommit. Vi är sura på Elon. Har därför inte gjort resan dit. Dörren går att få upp ändå.
Igår kom elektrikern som servar Electrolux produkter och deras nya namnsläktingar.
Mannen var jättetrevlig. Jag var ärlig och sa.
”Min önskan är faktiskt att du inte ska kunna laga det så att vi får ett nytt.”
Efter att vi pratat om lite av varje lämnade jag honom i fred en stund. Efteråt förstod jag att han provat alla möjligheter som fanns.
”Din önskan slog in. Det är stendött.”
Jag tog inte tiden. Men det rörde sig om högst femton sekunders tillfredställelse, som inte hann sprida sig långt. En kort tid då jag tänkte att chansen att vi skulle råka ut för ett måndagsexemplar till var minimal.
”Är det du eller jag som beställer nytt?”
”Det är jag som tar kontakt med Elon.”
”Får vi det snabbt? Det har varit tufft sedan i fredags. Man märker hur bero…”
”Det går inte att skynda på. Inte säkert att ni får det i nästa vecka heller.”
Där försvann min glädje ner på golvet och ut ur bostaden genom en springa vid tröskeln. Jag la inte ens ner tid på att avsluta med en fråga med neutral röst.
”Tror du att det blir innan jul?”

Jag har alltid hävdat vikten av att det är nyttigt att sakna saker. Ting som de flesta av oss i Sverige tar för givet. Jag känner mig som en falskspelare. Trött på bröd som blir torrt. Saknar mina blåbär, hallon som jag alltid har på min frukosttallrik. Kunna välja och vraka i vår frys som oftast brukar innehålla en bra variation av utbud. Därför åkte jag iväg i det grå ösregnet för en stund sedan. Målet var att ”skämma bort mig” en stund. Vart och med vad? Använd er egen fantasi.

Ibland kan humöret vända ganska snabbt. Solveig skrev ett vädjande mail sent i går kväll. Det gav resultat. När jag kom hem ringde det. Det var från Elon. Ett nytt frysskåp fanns i Sjöbo. Var jag hemma och kunde ta emot det? Såklart! 😀
Ha en fin oktoberhelg. Kram

Hon har gjort det igen…

”Idag måste vara en av höstens bästa dagar. Stockholm var fantastiskt fint att vakna upp till efter en natt med väldigt lite sömn. Nu finns skivan där ute och inte bara här inne. På ett sätt är jag skräckslagen men samtidigt lättad och glad att äntligen få visa er vad jag åstadkommit” Detta skrev Melissa Horn på sin hemsida idag.

Åsa Carlsson på Ystad Allehanda var hård och gav bara två vakthorn av fem till fjärde skivan ”Om du vill vara med mig” fast hon började med FÖRST: Melissa Horn har en skönt närvarande röst, en egenhet och närhet. Och arrangemangen bakom den rösten är bättre än någonsin osv. Sedan kom MEN: i Tony Irwing-stil.
Lars Landström på Allehanda.se är snällare och ger fyra stjärnor och menar att Melissa fortsätter att övertyga efter varje album trots att texterna och även låtarna påminner så mycket om varandra.

Hos mig har Melissa haft en egen plats i mitt vemodshjärta sedan jag hörde ”Lät du henne komma närmre” för fyra år sedan. Jag minns hur jag och Solveig åkte i riktigt dåligt väglag flera sena fredagar i rad under en kall vinter och hämtade hem våra två älsklingar. Vi lät skivan sitta kvar i CD-spelaren i bilen. Det är tio låtar på den och de varade precis lagom för att ta oss fram och tillbaka till Laholm. Därefter köpte jag debutskivan och längtade till den tredje som kom förra hösten. Jag har aldrig haft problem med att gräva i sorgliga melodier, varken om jag befunnit mig i någon mörk källare eller inte. Tvärtom. Precis som med dikter har de nakna, intima melodislingorna och texterna lättare för att fånga mig. Jag har alltid föredragit äkthet. Där tog jag i lite för mycket. När jag var längst ner i min utbrändhet lyssnade jag bara på klassisk musik utan sång. Måste man alltid hålla sig till sanningen. 😉
Att lyssna igenom nio låtar med Melissa och direkt ha åsikter är en alltför svår uppgift. Det handlar inte om att vaska fram en hitlåt, dagslända. Vissa saker ska växa sakta fram. Det är då rötterna får fäste och upplevelsen får ett eget liv som kan bestå under en lång tid.
Ps. Du behöver inte vara skräckslagen Melissa. I Ystad finns det en som sträcker upp en glad tumme och väntar på en konsert på Ystad Teater. Ds

Myntet har två sidor

Jag har i flera inlägg här på bloggen lovordat staden jag flyttat till. Berättat den ena sköna storyn efter den andra. Bjudit på bilder som om jag var anställd på Turistbyrån i Ystad och fick skånska ”gåsdollar” för uppdraget. Det är jag inte… och nu börjar det bli höst och jag börjar bli rädd för än det ena och än det andra. Plötsligt har jag förstått att myntet har en andra sida. En läskig och obehaglig känsla har kommit krypande längs ryggraden.
Det går an att skratta åt saker när solen lyser och livet verkar glatt och de flesta av de 20 000 invånarna är trevliga att leva tillsammans med. Så läste jag i Ystad Allehanda att vi inte är ensamma. Jag tycks ha fått allt om bakfoten. 20 000 andra ljusskygga individer lever också i vår stad, både ovan och under jord. Mina ögon fladdrar till i texten och jag blir knäsvag när det står att GILJOTINER har satts ut på tio ställen, varav fem finns i centrala Ystad. Jag vet inte om jag vågar lämna bostaden längre.
När huvudet sticks in fälls fem plaststavar ner och trycker ihjäl… nu bankar mitt hjärta som i en slagverksorkester… hinner inte märka att … innan de dör.
Koffeinet verkar i mitt huvud och jag blir lugnad en stund. Det handlade bara om råttor. Inte om oss tvåbenta Ystadbor.
”Det verkar som råttor trivs här”, säger en Tony som är arbetsledare på kommunen.
Så läser jag faktarutan: En råtta tar sig in genom ett 20 mm litet hål, vilket motsvarar diametern på en enkrona. En råtta kan klättra flera våningar och gillar fasader med klätterväxter. Ett råttpar kan i teorin ge upphov till 800-1000 nya individer under ett år. En råtta lever 1-3 år. En råtta kan hoppa en meter utan ansats. Den kan bli 25 cm lång, svansen oräknad.
Nu tycker jag det börjar bli äckligt på riktigt. Först ser jag hur min skollinjal visar längden och på enkronan jag plockat upp från fickan ser det ut som om farbrorn har vassa gaddar. För att lugna ner mig tänker jag ta en tur till bibblan innan de stänger klockan fem och låna lugna böcker. På biblioteket har jag alltid trivts att vara, både som bibliotekarie och som låntagare. Va? Vad står det på nästa sida av Ystad Allehanda? Det kan inte vara sant. I min stad. Givetvis fredagen den 13 september. Jag läser vidare:
91-åriga Dagmar hade tagit bussen in till stan och gick till biblioteket för att kolla böcker. Först var personalen snälla mot henne och hjälpte henne med kaffe och när Dagmar letade efter toaletten. Sedan fick Dagmar ett SMS från sin dotter som erbjöd skjuts hem som Dagmar tackade nej till. Istället satte hon i en stol vid fönstret och tittade på utbudet av ljudböcker. Det Dagmar inte visste var att klockan hade passerat både fem och halv sex och biblioteket stängde sjutton noll noll med eller utan låntagare kvar. När Dagmar reste på sig och började gå gick larmet.
”Vad har jag nu ställt till med nu då?” tänkte Dagmar. Plötsligt stod en stor stark karl framför mig som frågade vad jag gjorde där. ”Ja tjuv är jag inte”, svarade jag.

Dagmar tar inlåsningen med ro och skrattar.
”Det är fantastiskt med larmet, annars hade det kunnat dröja timmar innan jag kom ut. Jag hade kanske fått tillbringa helgen med att leva på böcker, vatten och min kopp med kaffe.”
Händelsen har inte gett Dagmar några men. Hon har redan varit tillbaka i sin favorithörna.
Själv vågar jag inte åka dit så sent på eftermiddagarna i fortsättningen. ”En natt på biblioteket” kunde visserligen blivit en bra titel på en bok eller film men… 🙂

 

 

 

Tävling, Plagg SJU; Katten Gustaf

7G7

Denna speciella katt med sina personliga egenskaper finns i vår tidning Ystad Allehanda. Jag minns när jag packade upp ett paket som kom från en vän i London. I det låg en temugg med ett tufft tryck på Gustaf. Tack än en gång Åsa.

Till er som inte läste inlägget d. 12/9.
Tävlingsdag: Söndagen den 22 september. Två personer vinner var sin Trisslott. Jag kommer att lägga in ett foto varje morgon i tio dagar. Tävlingstiden tar slut klockan 23.59. Jag svarar inte på några kommentarer på de första nio dagarna, men ni får givetvis skriva om ni vill. Jag tänker ägna mig helhjärtat åt marknadsföring av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Den här gången handlar det om två frågor:
a) Vilket av dessa tio ”gamla ostrukna plagg” tror ni att JAG valde att spara?
b) Vilket skulle DU valt att spara om du bara fick behålla ett?
Lycka till!

PS. Efter att ha sett bilderna har jag kommit fram till att jag ska byta efternamn, för att inte längre förknippas med denna person. Solveig Liljedal DS. 🙂

Längtan

Längtan. Det är ett otroligt vackert ord med många inre bottnar. Fast jag åldras synligt på utsidan har jag kvar förmågan att kunna längta. Jag gör det numera med en ärrad touch. Låter aldrig saker skena iväg. Håller i en osynlig handbroms. Vetskapen om att saker kan gå fel finns ständigt i min närhet. På gott och ont.
Idag fick SolBo Förlag äntligen reda på att ”Mina fotsteg i ditt hjärta” ska vara på väg. Om jag ska vara ärlig hade jag tröttnat på att gå in i aktuell mejlbox. Så många oräkneliga tittar i över en vecka utan resultat. Igår fick det vara nog. Resignerat gjorde jag bara ett par obligatoriska besök. I förmiddags satt jag och läste Ystad Allehanda under förmiddagsfikat. Då ringde den fasta telefonen. Jag tog med mig min rykande kopp, resten av fikat och gick ner och svarade. Det var min älskade moster Majsan. Hon undrade hur det hade gått, liksom många andra gjort i ett par veckors tid. Samtidigt som vi pratade om allt mellan himmel och jord lät jag fingrarna nästan av sig självt söka sig till Förlagets inkorg. Därför fick min gudmor reda på nyheten först av alla.
Handbromstänket. Kan ge ett bra exempel som jag tvingas förkorta rejält. Vi hade i sju månader längtat efter att få bo i ett visst hus. Vårt hopp hade pendlat mellan hopp och förtvivlan så många gånger. Lurade. Priset som hela tiden höjdes. Väntan. Tystnad. Vi letade andra objekt. Lämnade bud. Förlorade. Tvingades bo kvar i vårt redan sålda hus. Betalade dyr hyra. Så ringer mäklaren och undrar om vi fortfarande är intresserade. Vi låter generöst andra parten bestämma priset. Flyttdatum. Precis allt. Vi är så lyckliga. All den långa längtan efter en bra bostadslösning är över. Vi seglar fram på moln. Inför affärsuppgörelsen på fredagen får vi reda på att andra parten ska komma ett par timmar senare och skriva på. Skönt att slippa mötas öga mot öga. Vi köper en tårta med texten ÄNTLIGEN garnerat prydligt på grädden och tar med oss den till mäklaren. Skriver på alla papper. Betalar in ”startavgiften”. Åker direkt upp till Hotell Falkenberg Strandbad och firar en framgång som vi verkligen är värda efter allt slit, sjukdomar, cancer och död. Har en underbar weekend. På måndagen tar jag itu med brådskande ärenden. Flyttar barnens skolgång. Beställer besiktningsman m.m. Vår mäklare har börjat sin semester. På onsdagen ringer han hemifrån. Låter beklämd på rösten. En Bosse berättar för en annan Bosse om vad som INTE hänt. Namnteckningarna är inte på plats. Skulle först kommit dit på fredagen, ändrat till lördagen, måndagen, tisdagen. Nu hade säljaren tagit tillbaka allt utan en bra förklaring. Min namne är ytterst förvånad trots sin långa erfarenhet inom yrket.
Det där var en riktigt förkortad variant. En snäll variant. 😦
Kopplingen. Jag vill först se att böckerna hittar till rätt adress. Att det är rätt böcker. Att färgen på omslaget är 100 % likadan som på bilden som Jennifer tog och som vi är utlovade efter att ha betalt ett extra provtryck. Att det står på svenska och inte på danska. 🙂 Först då kan jag sätta dit ett ÄNTLIGEN på rätta stället. Då är min längtan efter att få ge ut en roman i hamn… för denna gång. 😀

Omslag äntligen

Bild

Dan före dan före…

Det var mörkt när klockradion gick igång i morse. Mörkt både inomhus och utomhus. Jag tog de tretton trappstegen och startade upp med att skapa myskänsla. Tände granen, de fina stora stjärnorna i vardagsrummet, levande ljus på köksön och nummerljuset som vi nästan är ikapp på. Jag älskar att börja och sluta dagarna så.

Det är jag som är FrukostNisse i vår familj. Numera är det inte så vanligt att vi är fyra till bords en tidig helgdag. Trötta tonåringar sover vidare tills det blir ljust efter sina sena kvällar. Men idag ville tjejerna gärna med och storhandla. Och det bästa. Det bästa är att ingen av de tre vill ha mig med. Jag har liksom straffat ut mig. 😉 En sådan här dag vill de inte missa något som ska vara med på julbordet. Då gillar de inte mitt höga tempo, där jag tycker att vi följer inköpslistan och satsar på att vara först ut ur affären. Förresten. Hur ska maten få plats? Annars när vi veckohandlar brukar vi nästan få trycka in maten och man tänker ändå lika dumt varje gång. Detta måste vara mat till ett helt fotbollslag. Vi kommer att få slänga mat. Men det behöver vi nästan aldrig. Redan efter tre-fyra dagar börjar det fyllas på saker på inköpslistan. Det stora fruktfatet får luckor och de lätt övermogna frukterna från förra handlingen tittar fram fast jag är säker på att vi vuxna la dem överst när vi handlade förra gången. 🙂

Jag kommer inte helt undan. Jag har fått uppgifter på hemmaplan. Hade hoppats att det skulle vara viktiga saker som att läsa Ystad Allehanda, avsluta den spännande boken av Anna Fredriksson eller börja på den nya tegelstenen av Elizabeth George. Njet. Ingen av dessa saker nämndes. Men jag har tömt diskmaskinen och fyllt på den igen. Allt tilltugg till gårdagskvällens familjefilm tog stor plats. Vår tvättmaskin har kallat på mig flera gånger. Den är mycket snällare och har en betydligt trevligare ton än ”Bernhard” som vi hade i Skummeslövsstrand. Hans skrikande kunde göra mig galen om jag råkat somna igen. Inte hjälpte det heller att skrika tillbaks.

Vad är en högtid som snart väntar mot vad jag upplevde för två dagar sedan. Jag trodde att jag fyllt veckans kvot av framgångar när jag vann i Lippes blogg i början av veckan. Istället upptäckte jag en fantastisk sak när jag gick in på en av mina favoritbloggar. Jag hade fått ett Nobelpris av en enig jury på Åland. Inte vilket pris som helst. Är ni nyfikna så gå in och läs vilket och alla motiveringar som andra bloggare också fick. Där kan ni också få tips om bloggar som vunnit andra fina priser. Gå ner till inlägget den 20 december med rubriken Årets nobelpris!

http://fruvenus.blogspot.se/

Imorgon kommer årets sista inlägg på denna blogg. Hoppas att det inte blir ett tomtebloss utan att många läser det, exempelvis en bit då och då. Det handlar om en ny tävling. Denna gång med tre priser. Ingen stresstävling. Svar vill jag av naturliga skäl bara ha via min mejladress. Förhoppningsvis kan jag även locka några att le eller skratta. Det är alltid mitt mål när jag skriver ett Kåseri. Handlar det om Funderingar vill jag även väcka tankar och känslor av ett annat slag.

Som jag älskade denna jullåt i mitt pojkrum. Singeln kunde rulla många gånger dagarna innan julafton. Är också väldigt förtjust i sångarens röst. Kolla in strumporna på två av gruppens medlemmar.

Från Nordpolen till Ystad

Tomteträd

Medan de flesta andra skånska städer pyntar med granris och ljus går Ystad ett steg längre. För tredje året hänger man upp tomtar lite överallt. För varje säsong har man fyllt på. Nu finns det även rondelltomtar.
”Rondelltomten Claus är lite trött efter den långa färden från Nordpolen”, berättar stadsträdgårdsmästaren Ulf Andersson.
De flesta tomtar sitter högt för att de ska få lugn och ro – andra bakom galler. På kvällen tänds ljusen, som pryder den globliknande buren, för att förhöja julkänslan. Dessutom är det nytt i år med en snögubbe på Nya rådhusets balkong.
Tomtarna är tillverkade av träreglar med bultar så att de kan röra arm och benleder. De har vita overaller som är fyllda med halm. Deras kläder tvättas och i genomsnitt lever tomtarna i fyra-fem år innan de ersätts av en yngre kamrat.

Jag blir dyster till sinnet av denna raka sorgliga information som jag läser i Ystad Allehanda. Inser att det inte kan vara hälsosamt att vara tomte på heltid. Förstår att tomtarna inte går, utan flyger in i träden istället för springer in väggen, som vanliga människor kan göra. Stackarna slavar stenhårt 24 timmar om dygnet. Fryser säkert bakom skäggen. Dessutom lever de med det otäcka ryktet att vissa människor och även större barn inte tror på dem ens.

I fredagens kåseri ska ni få läsa om en skolgrabb som höll masken.:)

Från en skitsak till en annan

Ibland möts olika världar. Kommer de för nära varandra kan man lite slarvigt kalla det för kulturkrock. Ibland behöver det bara skilja ett skevt plank mellan dem. Plankor med kvisthål kan roa den nyfikne och chocka den pryde.

Jag läste en artikel i Ystad Allehanda och funderade vidare på det jag läste. Såg att adressen var Teatergränd i Ystad. En av dessa mysiga kullerstensgränder en bit från anrika Ystad Teater. Ett stråk där tusentals turister går och strosar på sommaren och drömmer om att få bo så där pittoreskt. Priserna, om det skulle vara ett hus ledigt, är skyhöga, anser jag som följt med i ämnet. Jag leker med tanken att det bor en familj som har det gott ställt i ett av de pastellfärgade husen. De har bara ett barn. En pojke på sex år. Överst på hans julklappslista står en Iphone 5. Han har tröttnat på fyran. Fast han inte har haft den så länge. Den förra fyran tappade han i toalettstolen när han höll på med ett spel. Pappan skojade bara.
”Kunde inte mobilen simma?”
Nästa dag fick grabben en ny. Kanske är det just den familjen som bor vägg i vägg med Arne. En äldre man. Texten nedanför handlar om Arne. Dialogen har jag tagit direkt från reportaget i Ystad Allehanda.

När det gäller vissa utrotningshotade saker tycker jag personligen att det är bra att de går i graven. I staden Ystad finns numera bara ett kvar, ett utedass. I mars nästa år sker sista tömningen hemma hos Arne Månsson på anrika Teatergränd, mitt i centrum.
För ett tag sedan fick Arne ett brev från kommunen. Där stod det att han i fortsättningen skulle ha en toalett inomhus.
Arne skrockar lite och undrar, liksom jag som läsare, var det ska få plats. Det handlar om ett gatuhus med ett minimalt kök och två små rum. Dasset är på gården. I detta hus levde sju människor som mest. Det är tur att Arne står i kö för en plats på ett äldreboende. Arne är van vid enkel standard. Bostaden saknar dusch. På gården hänger en balja på väggen. Den fyller han och tvättar sig utomhus när det är varmt. På vintern får han sköta sysslan i köket. På vintern drar han på sig stövlarna innan han går den lilla biten över gården.
”Jag är trött på det, är man 84 år så kan det räcka”, säger Arne som också dras med värk.
Ystads sista latrintömmare Conny Nilsson bromsar in framför huset. Numera hjälper han Arne med att bära ut tunnan av plast, fast klassisk till både form och funktion. Locket kan skruvas fast.

Snart har väldigt många små knattar i vårt land en egen Iphone 5 i fickan. Behöver de verkligen prylen? Det är en skitsak men jag drog just den parallellen. Tänk om barnen satte sig ner och drog ner byxorna under ett besök hos Arne när det trängde på och samtidigt… hur många världar skulle drabbas samman då? Skulle det bli extra oroligt någonstans?
Inför julen 2012 hoppas jag att det även ligger paket under granen med saker som inte går att trycka på eller toucha. Färggranna prasslande paket med skilda innehåll som kärlek, närvaro, tillit, gemenskap, föräldratid, etik, moral, motion, frisk luft, sällskapsdjur, tålamod och empati.
Trist nog finns det alltför många trasiga barn i vårt land, men också för många som har det för bra materialistiskt sett. Klyftorna har återigen ökat i vårt land.
Kuriosa:
Kärt barn…
Hemlighus, skithus, avträde, utedass, huset, ett visst ställe, tjotahejti, toa, ändstation. Vilket tycker du som bloggläsare är det bästa ordet?

Tropiska nätter

20.9 grader. Jag gick direkt upp till mätaren imorse för att se om det hade hänt. När jag la mig sent var det 20.4 grader utomhus. Lovely. Första tropiska natten i Sverige i år. Inte konstigt att de olympiska lekarna i London fick konkurrens igår under den sena invigningen. Under hela kvällen gjorde jag täta utflykter till balkongen och till trädgården. Var tvungen att njuta av favoritläget. Suga på karamellen. Inte ens några trista mördarsniglar fick mitt humör att sjunka. Glatt lyfte jag upp dem med den lilla spaden och lät dem svalka sig i såpvattnet med sina andra orörliga släktingar. För att inte riskera att fastna i vemod gled tankarna istället över till den tiden då det kändes som om jag hade klippkort till Cypern.
Då blev det som en hemlig tradition att vi sista natten drog ut sängarna på balkongen eller på altanen. Aldrig frågade vi i receptionen om lov. Sådant gör man inte om det internationella språksvaret riskerar att hamna väldigt nära en oval siffra om man tänker procentchanser. Man väger sina duster. Dessutom kunde det störa deras arbetshumör. Inte bra om de hade en hel natt framför sig och sedan skulle komma hem irriterade till sju nyvakna små barn. Man måste tänka på andra.

Ibland smittades det. Några trevliga hotellgrannar blev avundsjuka och ville ha hjälp med trilskande sängar som upplevdes som större än dörröppningen. Jag har säkert tusen underbara minnen kvar från de resorna, men om jag tvingas att välja vilket som var bäst skulle definitivt dessa sista nätter komma högt upp på listan. Minnena av att ligga där tyst och titta upp på stjärnhimlen. Känna de ljumma vindarna smeka de bara benen. Lyssna efter spännande ljud. Fantisera om läten. Allt förstärks i tystnaden och i det kompakta mörkret. Helst ville vi stanna tiden. Det lockade inte att ta flyget några timmar senare till ett osäkert nordiskt väder. Jag vet inte hur vi var funtade. Kommer inte ihåg att vi någon gång blev störda av funderingar om att någon från hotellpersonalen skulle upptäcka oss. Vi hade inte lust att slösa bort värdefull tid med negativa tankar. Eller så hade alla förståndshjärnceller semester också. Några seriösa måste ha varit kvar. Annars hade vi inte valt sista natten. Det hade inte varit hela världen om vi blivit vräkta. Semesterkassan var också slut. Vi hade artistnamn på alla resor. Man kunde säga att vi var helgarderade. Inbillade vi oss. Vi ungkarlssmarta individer. Inget kunde gå fel, livet var lätt och vi var okrossbara.

När min familj för några år sedan bodde i ett jättestort hus hände det också att vi gjorde en förflyttning av sovplatser. Om det på sommaren blev outhärdligt varmt i våra sovrum hamnade vi under några nätter på den inglasade altanen mellan våningarna. Barnen som då var små älskade att titta på stjärnorna och lära sig stjärnbilder. Eftersom vi bodde nära både en flygplats och havet såg vi ofta flygplan och båtar. Aldrig tillsammans men var och en på sin plats. Okej! Det hände säkert några gånger att jag försökte slå i tjejerna att de skulle titta på en stor båt på himlen. Men sådana skämt funkar bara en tid. Sedan får man gå vidare i livet. Utveckla strategin.
”Titta en rosa Elefant som flyger i en helikopter. Ser ni?”
”Var pappa?”
Solveig brukade i flera år säga att jag fick skylla mig själv eftersom hon ofta fick frågan unisont vid matbordet när fyra ögon vände sig mot henne.
”Mamma. Är det sant det pappa sa?”
Ibland kunde det hända att Solveig svarade: ”Ja denna gång är det faktiskt det.”
Jag skrev ordet IBLAND va?

Att se alla färgade lampor på båtarna var effektfullt. Jag hade första natten ingen aning om att så många stora och små farkoster samsades om utrymmet på havet nattetid. Tyvärr brukade den råa luften krypa in fram mot småtimmarna på altanen som påminde om de få tältnätter jag gjort i mitt liv. Jag har aldrig varit förtjust i att tälta. Jag är för bekväm av mig. Gillar inte att vakna med ont i halsen och vara stel i kroppen.

Nyss hämtade jag YA i postlådan. Hann gå en kort promenad innan den första droppen kom som sedan snabbt fick sällskap av åtskilliga andra. Nu ösregnar det. Men inte inomhus hos mig. Vilken fantastisk uppfinning tak är…