Sjunde boken i serien om Kurt Wallander; ”Steget efter”

Fast text:
Jag tänkte hedra Henning Mankell (1948-2015) och fira att det under 2016 är tjugofem år sedan första Wallanderboken kom ut. ❤

1

”Även om min pappa dog innan min första roman publicerats så vet jag att han trodde på mig och visste att jag skulle lyckas som författare.” Henning Mankell

Sjunde boken i Wallandersviten:
Steget efter, 1998, 538 sidor. Ordfronts förlag. Engelsk Titel: One Step Behind. Publicerad i 26 länder.

Personligt:
Jag minns sommaren som kylig jämfört med de två föregående rekordsomrarna. Men vi hade ett sött efterlängtat knyte, som värmde våra hjärtan, att rulla omkring med längs Falkenbergs gator. ❤

Tidsintervall:
Prologen startar på midsommarafton den 21 juni 1996. Därefter kommer 36 kapitel mellan 7-23 augusti. Epilog: 25-27 oktober 1996.

Huvudperson:
Kurt Wallander.

Ja
Han hängde av sig jackan, öppnade fönstret och blev stående och såg på det gamla vattentornet.

Familj:
Linda: Dotter. Jobbar kvar på en restaurang på Kungsholmen i Stockholm.
2Kurt och Linda hade gjort en bilresa på Gotland under semestern.

Kristina: Kurts syster i Stockholm.
Gertrud Andersson: Änka. Bor först kvar i fars hus i Löderup, flyttar sedan till sin syster utanför Rynge.
3
Kurts kollega Martinsson hade kommit ut med en släpkärra och de hade kört flera lass till soptippen utanför Hedeskoga med faderns tillhörigheter. Wallander hade med växande obehag tänkt att det som till slut blev kvar av en människas liv hamnade på närmaste soptipp.

Mona: Exfrun, som ringer och berättar att hon ska gifta sig.

Kollegor:
Martinsson: Högt utvecklad förmåga att minnas olika adresser och telefonnummer. Har ofta rätt i sina föraningar. Har en son på 11 år som heter David och som vill bli polis. Ann-Britt: Problem i äktenskapet. Blir mer och mer viktig för Wallander.
Karl Evert Svedberg: Känd för sin punktlighet, dyker inte upp till ett möte. Är annars aldrig sjuk. Han är den bästa skytten av poliserna.
Svedberg
Svedberg bodde högst upp i huset. Wallander var andfådd när han gått uppför trapporna. Han tryckte kinden mot dörren. Allt var tyst. Sedan öppnade han brevinkastet. Ingenting. Han ringde på. Signalen ekade inne i lägenheten.

Lisa Holgersson: Polischef.
Ebba: Trogen receptionist. Trött. Har åldrats fort de sista åren. Börjar glömma arbetsuppgifter. Ska gå i pension nästa sommar.
Hansson: Har återigen spelbongar på sitt kontor.
Nyberg: Kriminaltekniker. Två år kvar till pension.
Bild ett
De kom ut på gatan som låg öde. Nyberg hade parkerat sin bil nere vid teatern. Under tystnad for de upp till polishuset.

Thunberg: Ung vikarie för åklagare Per Åkesson under hösten. Wallander och Thunberg drabbar samman rejält.
Edmundsson och hans polishund Kall.
Bernt Svensson: Ung polis som började jobba för 6 månader sedan. Lång och rödhårig.

Andra poliser och experter:
Harry Lundström: 57 år. Kriminalpolis i Norrköping. Den skickligaste i Peking.
Tre poliser från Malmö har kallats in som förstärkning.
Lone Kjaer: Polis i Köpenhamn.
Birch: Har börjat jobba hos Malmöpolisen.
Mats Ekholm: Psykolog. Gör gärningsmannaprofiler.

Personer utanför polishuset:
Astrid Hillström: En försvunnen ung kvinna från Ystad.
Martin Boge: Bor i Simrishamn. Han är också försvunnen.
Lena Norman: Ännu en försvunnen ung kvinna. Studentrum i Lund. Föräldrahem på Käringgatan i Ystad.

Jas
De parkerad bilarna utanför naturreservatet, tog sina korgar och försvann längs en av stigarna.
Lillemor Norman: mamma till Lena. Misstänksam.
Eva Hillström: Revisor. Orolig, rädd och nervös mamma med ett ok att bära. Föräldrarna Boge: Tycks tycka det är skönt att sonen håller sig borta.
Ylva Brink: Kusin till Svedberg. Barnmorska.
Sture Björklund: Kusin till Svedberg. Professor vid Köpenhamns universitet.
Bror Sundelius: Pensionerad bankdirektör och ungkarl. Bor i ett vackert hus på Vädergränd i Ystad. Har känt Svedberg i nitton år, sju månader och cirka femton dagar. Hans stora hobby är att titta på stjärnhimlen.
Sten Widén: Ungdomskompis. Tränar galopphästar på sin gård. Namnet på hans hjälpreda denna gång är Sofia.
Ida Edengren: Bor i ett lusthus i Skårby. Råkade bli sjuk rätt dag en gång.
Axel Edengren: Bor i en stor kropp med en vulkan av känslor som aldrig tillåts komma fram.
Erik Lundberg: Skårby. Bor granne med en självmördarfamilj.
Rosmarie & Mats Leman: Friluftsmänniskor som älskar att ströva omkring på söndagar. Lennart Westin: Kör postbåt på ostkusten mellan skärgårdsöarna.
Erika: Äger ett vägkafé strax utanför Västervik.
Rolf Haag: Fotograf med ateljé i närheten av Nobeltorget i Malmö.
Maria Hjortberg: Assistent åt Rolf Haag.
Nils Hagroth: Joggare med en snabb höger.
Sven-Erik Adamsson: Naturläkare. Bor i Svarte.
Kjell Abinsson: Föreståndare på postterminalen i Ystad. Bor i Rydsgård.
Åke Larstam: Tidigare ingenjör som omskolat sig till lantbrevbärare. 44 år. Bor på Harmonigatan 18 i Ystad.
DSC_39750008

Bokens dos av kärlek åt Kurt:
Vi bjuds på en tillbakablick om vad som hänt sedan förra boken slutade 5 december 1994. Baiba hade varit hos Wallander under jul och nyår. Kanske skulle hon komma till Sverige för gott redan till sommaren 1995. De hade också sett på hus tillsammans. I mars sa hon i telefon att hon tvekade. Full av oro hade Wallander flugit till Riga. Det gick inte att övertala henne. Istället blev det bråk och timeout en månad. Sommaren 1995 hade de dock tillbringat två sommarveckor vid Rigabukten. Till julen kom Baiba till Ystad. Några dagar in på nyåret 1996 kom nådastöten. Baiba kunde inte alls längre tänka sig att flytta till Sverige. Efter fyra år fanns inga vägar som ledde framåt längre. Då och då hade de fortsatt att talas vid i telefon. Även detta tog slut. Nu var det mer än ett halvår sedan sist.

Han tänkte plötsligt på henne han mött på kaféet, utanför Västervik. Han fick söka i minnet innan han kom på hennes namn. Erika. Minnesbilden fyllde honom med en oklar längtan.

Klockan två på eftermiddagen svängde han in vid kaféet utanför Västervik. Han visste att det var stängt under vinterhalvåret. Men ändå hade han en vag förhoppning om att hon skulle vara där. Många gånger under hösten hade han tänkt ringa henne. Men det hade aldrig blivit av. Han hade aldrig helt kunnat förstå vad det var han egentligen ville henne.

Kurts bil:
En gammal Peugeot.

Kurts karaktärssvagheter/hemlighetsmakeri i denna roman:
Han ljuger för Linda i telefon.
”Jag var hos doktorn idag. Han hittade inga fel på mig.”
Samtidigt berättar han lite senare för pizzabagaren att han vill ha något att äta som är lämpligt för en person som har för mycket socker i blodet.

DSC_40040054
Med viss möda letade han bland hyllorna tills han kom till den medicinska litteraturen. Snart hittade han vad han sökte.

Han köper wienerbröd fast han inte borde.

Han far med osanning till en joggare för att skrämma honom att vara tyst om en sak. ”Inte hade han fått tre år för det där”, sa Ann-Britt Höglund.
”Det vet inte han”, svarade Wallander.

Wallander ber Martinsson att ringa till doktor Göransson och berätta att han inte kan komma på ett läkarbesök.

Wallander bildar en hemlig trojka med Martinsson och Ann-Britt Höglund. Inte ens Hansson ingick i denna hans innersta cirkel.

”Vänta med att börja. Jag behöver dricka ett glas vatten och jag måste gå på toaletten”, sa Wallander till Ann-Britt Höglund.
”Min pappa hade diabetes”, sa hon plötsligt.
Wallander tvärstannade på väg mot dörren.
”Vad menar du med det?”

Han ljuger ofta när någon ringer och väcker honom.
”Du kanske sov?”
”Inte alls. Jag höll just på att duscha. Jag sitter här med en handduk runt mig. Kan jag ringa tillbaka om några minuter?”

Han hade bestämt sig redan när de stått där i trappuppgången. Ville Ann-Britt Höglund inte vara med om att bryta upp dörren skulle han göra det själv.

Martinsson vägrar att gå ombord på en båt i småbåtshamnen. Inte ens när Wallander säger att han gör det själv om Martinsson täcker honom från bryggan.
”Då gör vi som du säger. Åk upp till polishuset och se till att vi får full utryckning hit ner. Jag vaktar så länge”, säger Wallander.
Martinsson gav sig av … Han skulle göra det ensam, utan uppbackning … 🙂

Kurts hälsa:
Kurt Wallander höll på att omkomma i en trafikolycka onsdagen den 7 augusti 1996 strax öster om Ystad. Orsaken var att han somnat vid ratten och nickat till en kort stund innan han såg en lastbil torna upp sig framför. Tröttheten hade kommit utan förvarning. Annars också. Ofta när han satt i bilen på jobbaktiviteter var han tvungen att köra intill vägkanten för att sova en stund. Han insåg att tröttheten inte var naturlig.

Nattkramp i vaderna.

Dricker tre glas vatten direkt efter varandra utan att stilla törsten.

DSC_39890018

Eftersom han var törstig gick han till det konditori som fanns på södra sidan av Stortorget och drack mineralvatten och en kopp kaffe. Han övervägde om han kunde äta ett wienerbröd.

Behöver uppsöka toaletter snabbt. Ny törst och kissnödig igen.
Eftersom undertecknad har varit med om en diabetes ett debut ler jag igenkännande. Samtidigt som jag inte vet just då om det är typ ett eller två.

Wallander får diagnosen diabetes efter sina 15.3 i blodsocker. Hans blodtryck är för högt, 170 över 105. Vikten 92 kg. Han ska börja med diet och motion.

Wallander försöker laga och äta nyttig mat enligt dietlistorna. Bestämmer sig för att gå fram och tillbaka till polishuset. Ta långa promenader vid stranden på helgerna. Kanske börja spela badminton med Hansson. När morden upptäcks faller han snabbt in i de gamla onyttiga spåren.

Han äter slarvigt, motionen är minimal.

Efter att ha smitit eller inte haft tid träffar han på Doktor Göransson igen. Det konstateras fortfarande ett högt blodsocker, sockerläckage i urinen, högt blodtryck. Nu sätts medicin in och ett telefonnummer till en dietist. ”Amaryl” står det på förpackningen för blodsockret och att de ska tas i samband med en måltid. Wallander undrade efter han svalt tabletterna, när han skulle hinna äta nästa gång. På eftermiddagen, mitt under en samling svimmade Wallander.

Han glömmer ständigt att ta medicinen.

I slutet av boken står det att han tar medicin mot blodtryck. Epilogen inleds med att det står att Wallander har varit sjukskriven i två veckor. Blodsockret är stabilare, men blodtrycket för högt.

Trots att han ännu inte fyllt femtio föreställde han sig i sina mörka stunder att han levde på övertid. En osynlig pipa kunde när som helst blåsa av spelet.

Evert Rydbergs kloka ord som lever kvar inom Kurt:
”Skala bort allt som är ovidkommande. På varje brottsplats finns avtrycken kvar. Skuggor av ett förlopp. Det är dem du måste hitta”.

En bra polis hoppas alltid att ett mord inte ska ske. Att en gärningsman ska missa när han riktat sitt vapen mot en värnlös människa. Men en bra polis hoppas också att de brott som inträffar ska lösas på ett sådant sätt att åklagarna blir nöjda och domstolarna kan utdöma påföljder. Framför allt hoppas en bra polis att brottsligheten ska minska. Men en bra polis vet samtidigt att det knappast kommer att ske.

Att behärska brottslighet är alltid en fråga om uthållighet. Vem orkar mest och längst?

Nyckelspår & Villospår:
Vykort, stjärnkikare, perukstock, Bellman, Fredmans Epistlar, en blå ängel, Astra Constable (pistol), Divine Movers (sekt), bar i Köpenhamn.

Kopplingar till tidigare böcker:
Snart hade det gått två år. Två år sedan Gertrud ringde till polishuset i Ystad och berättade att hans far låg död. (Den femte kvinnan)

Klockan nio svängde fastighetsmäklarens bil in på gårdsplanen. När mannen bakom ratten steg ur kände Wallander till sin förvåning igen honom. Han hette Robert Åkerblom. Några år tidigare hade hans fru blivit brutalt mördad. (Den vita lejoninnan)

Martinssons dotter hade blivit överfallen på skolgården för att hon hade en far som var polis. (Den femte kvinnan)

Fortfarande hade hon inte kommit över den svåra skottskada som hon ådragit sig för två år tidigare. Hon hade återvunnit sin fysiska hälsa. Men Wallander var osäker på hur Ann-Britt mådde. Han mindes plötsligt hur han själv och Svedberg hade besökt henne på sjukhuset för snart två år sedan. (Den femte kvinnan)

Långa tider hade han inrättat sitt ensliga polisdistrikt på Skagens höstliga och övergivna stränder. (Mannen som log)

”En man som äger så mycket kan helt enkelt inte vara hederlig”, hade Svedberg sagt. (Mannen som log)

Ett brev från Mats Ekholm. Psykologen som ingick i teamet när de letade efter en person som skalperade människor. (Villospår)

Grodor i boken:
Svedberg var märkestrogen och körde Audi. På samma sätt som Wallander alltid bytte sin Peugeot mot en annan Peugeot. (Nissan en gång)

Med tanke på att Sten Widén och Svedberg tillsammans varit på ett hemligt uppdrag en natt för att undsätta Wallander, var det inte verklighetstroget att inte relationen togs upp, när Widén fick reda på vem som blivit mördad. Den tråden måste Mankell ha förlagt.

Åklagaren Per Åkesson är inte i Uganda utan Sudan.

De hade haft ett fall förra året med en kvinnlig mördare som … Sanningen är 1994 och två år sedan.

Doktor Göransson förklarade svimningen med att han inte var överraskad.
”Ditt blodsocker kommer att gunga. Om det händer igen får vi dra in medicinen. Se till att du har ett äpple i närheten nästa gång du börjar bli yr.”
Det köper inte Bosse Lidén. Troligtvis hade blodtryckstabletterna gjort att han råkat ut för ett snabbt blodtrycksfall. Man ”svimmar” inte av lågt blodsocker. Det är värre än så … Möjligtvis kunde Wallander vara extra känslig mot just Amaryl. Kurt hade inte känt något som helst obehag innan han ”svimmade”.

Kurts faktiska ålder svajar som vanligt. 🙂

Kuriosa:
Wallander ställde sig intill en husvägg och lättade blåsan på Stora Norregatan, mitt på natten. En annan gång bakom en polisbil utanför polishuset. En tredje gång pissade han rakt ut i havsvattnet.

Wallander behövde förstärkning omedelbart.
”Vem av oss vill du helst ha?” frågade Hansson i telefonen.
Wallander önskade att Ann-Britt Höglund kom in. Hon var en bättre polis än Hansson. Men det sa han naturligtvis inte.
”Det spelar ingen roll. En av er.”

”Jag dricker mer än tjugo koppar kaffe varje dag”, sa Nyberg. ”För att orka. Eller kanske för att uthärda.”

”Papper har en märklig förmåga att försvinna. När alla har datorer kommer detta inte att hända”, sa Martinsson.
”Det blir efter min tid”, sa Wallander som fortfarande betraktade datorer med tveksamhet.
DSC_40110001

Från Vädergränd gick han och satte sig på en bänk utanför Bäckahästens kafé.

Citat och stycken som jag uppskattar/minns i denna bok:
Han hade ett urverk inom sig som alltid gick rätt.

Jag letar efter begravda hundar som inte finns.

För varje år blev nycklarna och kodlåsen allt fler.

Att misstänka och att frukta behövde inte vara samma sak.

Det finns alltid sidor hos människor som bara ett fåtal lyckas upptäcka.

Det verkar som om han kan vara både steget efter och steget före på en och samma gång.

Men sprickan som gick genom samhället vidgades hela tiden.

Speciell torr humor på gränsen till svart:
Wallander ringer fel mitt i natten och frågar efter Ann-Britt.
”Den enda kärring som finns i det här huset heter Alma Lundin”, röt mannen och la på luren.

För sent kom han ihåg att han skulle ha bett om att få en smörgås utan smör. Nu försökte han istället skrapa bort det med kniven. Vid ett bord mitt emot honom satt en man och iakttog honom. Säkert skulle det nu börja gå rykten om att polismän satt och skrapade bort smör från sina brödskivor istället för att leta efter den som dödat en av deras kollegor.

”Hur gammal är kommissarien?”
”Jag ska snart fylla femtio.”
”Då bör ni ha bättre ben än jag. I den åldern ska man också röra sig. Annars är risken stor att man får problem med hjärtat. Eller diabetes.” Wallander lyssnade häpet. ”Är kommissarien kvar?”
”Ja”.

Efter den dagen hade Wallander alltid ett antal sockerbitar i en ficka. Han kände sig som en man som ständigt gick och väntade på att träffa en häst. Men han berättade fortfarande inte för någon om sin diabetes. Den förblev hans hemlighet.

Menar du att vi ska sitta och brevväxla med varandra? Medan en gärningsman som begått fem brutala mord springer omkring i full frihet?”

”Den här spaningen är definitivt ingen tebjudning. Med spretande lillfingrar.” Helst av allt skulle han velat ha kontakt med Rydberg. Men han låg i sin grav och hade ingenting mer att säga.

En polisbil stod parkerad utanför ett av husen. Utanför på en gräsmatta låg en kvinna och solade. Wallander hade gärna lagt sig vid hennes sida och sovit en stund.

Wallander letade efter sina läsglasögon.
”Kanske mina duger”, föreslog Albinsson. ”Vilken styrka har du?”
”Jag vet inte riktigt. 10,5.”
Albinsson såg undrande på honom. ”Det skulle innebära att du var blind.”

”Jag ska säga till honom att det är viktigt. Mer kan jag inte göra.”
”Du ska hälsa honom en sak till: att en helikopter från polisen i Stockholm kommer att landa på ert tak om han inte har hört av sig inom tre minuter”, sa Wallander i telefonen till kvinnan på Strands Konsultativa Ingenjörsbyrå.

Edmundsson hade rest sig upp med smörgåsen i handen. Wallander såg att det var leverpastej. Utan att betänka sig tog han smörgåsen ur handen på kollegan och började äta. Det gjorde ont i kinden. Men hans hunger var större än smärtan.

Privat sorg:
Känner sig ensam och utan något umgänge. Drömmer ofta om sin far och Rydberg. ”Något måste hända”, tänker han. ”Något som gör att jag orkar se framåt igen.”
DSC_39850022
Genom de blyinfattade fönstren sken den märkvärdigt envisa augustisolen.

Antal mord/dödsfall:
8 st.
Nybrostrand
Vid första anblicken hade han inte trott att det skulle vara möjligt att genomföra det han önskade. Men när han sedan hade kommit till just den plats fotografen valt ut insåg han att risken för upptäckt skulle vara mycket liten.

Bosse Lidéns betyg:
5/5. 😀

Sista tre meningarna:
Dagen efter, söndagen den 27 oktober, for han till Ystad.
Snöfallet hade då upphört.
I Skåne var det ännu höst.

Baksidestext:
Midsommarafton 1996. Tre ungdomar stämmer möte i en undanskymd glänta på Österlen. De byter om för att i sommarnatten utföra sina hemliga rollspel. Men bakom ett träd väntar någon som ger deras fest ett makabert slut. På polishuset i Ystad råder sommarstiltje. Kurt Wallander kämpar med sina föresatser om ett hälsosamt liv. Plötsligt hittas en polisman död. Det blir tydligt hur lite de alla vet om vad som pågår omkring dem. En okänd mördare går lös. Deras enda ledtråd är ett foto på några ungdomar i historiska kläder och peruker. Aldrig tidigare har Kurt Wallander tvingats gräva i en arbetskamrats innersta hemligheter. Det han finner är något han aldrig kunnat föreställa sig.

Fotnot:
I denna kategori har jag valt att svara på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Annars skulle jag säkert kunnat prata om Kurt Wallander i många timmar. En tid som jag inte har längre. Men jag läser gärna snälla och intressanta personliga reflektioner. Elakheter och nätmobbing klarar jag mig helst utan.

 

Efterord:
Här är länken till dig som vill läsa regler, lämna in din sommarläxa eller bara njuta av länkarna till dem som redan lämnat in.

https://bosseliden.wordpress.com/2016/06/06/den-sandiga-och-blota-sommarlaxan/

Annonser

Här rullar det inte alls

Ystad morgon tre

Då var jag tillbaks på bloggen igen efter sex kreativa dagar, under tiden som ”Månadens kåseri” förhoppningsvis roat några besökare.

Någonstans

Min egen belöning dessa skrivdagar var att jag längtade efter att Solveig skulle komma hem och inleda sitt påsklov. Vi tänkte rivstarta med att besöka anrika Ystad Teater och gå på konsert med kultgruppen Freda´, som vi har många personliga minnen av. Två biljetter har i flera veckor suttit på a-tavlan i köket.
Igår såg vi fram emot att styra kosan till Skillinge på Österlen för att besöka Bokoteket som slog upp sina portar. Där hade vi på tisdagen lämnat in försäljnings exemplar av både ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.
Idag söndag hade vi planerat in två hemliga möten som jag inte kan skriva om här. Jag vill inte att överraskningseffekten ska förstöras.
Efter det längtar min rygg, nacke och överarm till att träffa Ethel Gustafsson i Halmstad. Min favoritosteopat. Vi har också planerat andra bilburna aktiviteter … så varför ösregnar det just nu? 😦

Freda

Jag låg fräsch och slappade i soffan och klockan hade passerat sex. Förväntansfullt väntade jag in vacker fru och tidpunkten tills vi skulle köra ner till centrum. Jag hade hunnit drömma mig tillbaks till när jag spelade ”Tusen eldar-kassetten” hundratals gånger i min freestyle, i Täby, Stockholm och Borås. Minns hur jag sprang som en galning och släpade en stackars tjej efter mig för att hinna med sista tåget på Roslagsbanan efter en konsert med gruppen Fredá på en nattklubb. Genomsvettiga och hyperventilerande hann vi hoppa på en vagn. ”I en annan del av världen” var min största favorit från den skivan, men jag gillade alla låtarna. Därefter har jag köpt alla deras CD, tills de tog sitt långa break och skaffade mig under flera år många favorithits med sångaren med den speciella rösten. ❤
Bloggbild

Jag log när jag tänkte på när vi bodde i trästaden Hjo och blev bjudna på kvällsfika hos några trevliga nyinflyttade grannar som bodde i den mysiga vindslägenheten. Som vanligt råkade jag fastna i en CD-samling och sa spontant.
”Har ni alla Freda´s skivor. Coolt. Jag älskar Gnosjögruppen.”
”X är min storebror”, sa tjejen och hällde upp te i tjusiga Rörstrands Muminmuggar.

Världen är ibland liten. Avståndet mellan längtan, lycka och besvikelse behöver inte vara långt.

Bloggbild

Vår bil strulade i början av förra veckan. En ung tjej kom hit med bärgningsbilen och jag stod beredd med systemkameran för att ta bilder till bloggen, när bilen skulle åka iväg. Tjejen lyckades få igång batteriet och därför blev det ingen tur till Bil-Bengtsson. Istället värmde jag upp bilen och åkte till Mossbystrand och andra ställen under en timme. På eftermiddagen var vi som jag skrev tidigare i Skillinge och lämnade böcker. Solveig körde och handlade i torsdags.
Det fanns visserligen ett nytt problem som uppstod efter det att tjejen fått i gång bilen. Centrallåset och larmet funkade inte. Jag minns som tur var hur man förr vred om nyckeln för hand, så vi har klarat oss dessa dagar. Annars har jag mest försvunnit in i fiktiva världar och levt ett spännande liv under veckan.
”Klockan har sprungit iväg. Man måste vara där en kvart innan annars stänger de dörrarna, stod det på hemsidan.”
Fortfarande var det lagom med tid om jag körde lite för fort nerför Malmövägen. Jag visste var vi skulle ställa bilen, när jag hoppade in bakom ratten och väntade på Solveig som gick runt bilen och … bankade på rutan. Hm. Hon fick inte upp dörren och jag fick inte upp passagerardörren inifrån.
Under tiden som jag hejade på Jennifer som kommit hem från sin praktikplats försökte jag trycka på några knappar. Jag gav upp och sa till Solveig att hon fick visa hur smidig hon var och kravla sig in från chaufförsidan. Jag har en vig fru. Solveig kom på plats och jag hoppade in bakom ratten och vred om startnyckeln. Då kom den stora tystnaden på oväntat besök. Livet stod stilla. Inte det minsta gensvar eller ljud hördes från motorn. Stendöd. 😦 Nu var det inte gott om tid längre. Min cykel har bott på väggen under vintern. Den saknar därför luft i ringarna. Mina nya byxor satt för tajt för att cykla över huvud taget. Försöka få tag i en taxi som kommer på studs, nä… Ringa på hos en granne? Pinsamt. Mitt blodsocker var perfekt inställt för att sitta stilla under ett par kvällstimmar. Allt var suveränt ordnat. Vi hade tänkt på alla små detaljer. Trodde jag. Inte första gången jag bitit i ett surt äpple. Konstigt nog kom jag ut från bilen och blev inte fredagskvällsinlåst. Jag slängde upp entrédörren på vid gavel.
”Jennifer! Du får nöja dig med en banan. Du kommer att vara yngst på Ystad Teater. Vi kan inte slänga iväg åttahundra spänn hur som helst en Fredá. Era cyklar står ute. Om du och mamma drar iväg fort som tusan, så hinner ni innan sista inringningen.”

Uno Svenningsson 2015

Vad snäll Jennifer var som spelade in mina favoriter så jag kunde lyssna och se senare. ”Nåväl. Vad är en kväll på slottet. Den kan ju vara all … ”

Vilket sammanträffande. Det ösregnar utomhus denna söndag och gör det en aning inombords också. Asch! Det är bara att rycka upp sig. Det skulle inte förvåna mig det minsta om det i eftermiddag kommer hem en suverän grupp och spelar enbart för mig.   ”Hej! Är det du som är Bosse Lidén? Bra. Då har vi kommit rätt. Vår grupp Söndá ska testa våra nya hits på dig.” 😀

Grattis till två sovande tjejer och en vaken kvinna

EJ

Sista tävlingstimman kom det in en röst som gjorde att det blev två segrare i 2014 års sovtävling. Det blev en jämn tävling mellan de tio fotona. Endast bilden där Jennifer hade halvöppna ögon blev utan poäng. Bilden med en lättöl ledde länge. Tack till alla er som röstade och som kommenterade under de tio dagarna. 🙂 Extra grattis till alias Miatankar som vann en Trisslott. Hon var faktiskt den som lämnade in sin röst först av alla igår. Det var Solveig som fick dra vinnaren denna gång.

Imorgon blir det kåseri på bloggen. På torsdag en riktig filmklassiker som filmtips. Jag borde även skriva och visa bilder från mitt besök på Ystads Teater förra lördagen. De sista tre dagarna har vi fått uppleva vårkänslor. Vilken skillnad mot förra året.

Hon har gjort det igen…

”Idag måste vara en av höstens bästa dagar. Stockholm var fantastiskt fint att vakna upp till efter en natt med väldigt lite sömn. Nu finns skivan där ute och inte bara här inne. På ett sätt är jag skräckslagen men samtidigt lättad och glad att äntligen få visa er vad jag åstadkommit” Detta skrev Melissa Horn på sin hemsida idag.

Åsa Carlsson på Ystad Allehanda var hård och gav bara två vakthorn av fem till fjärde skivan ”Om du vill vara med mig” fast hon började med FÖRST: Melissa Horn har en skönt närvarande röst, en egenhet och närhet. Och arrangemangen bakom den rösten är bättre än någonsin osv. Sedan kom MEN: i Tony Irwing-stil.
Lars Landström på Allehanda.se är snällare och ger fyra stjärnor och menar att Melissa fortsätter att övertyga efter varje album trots att texterna och även låtarna påminner så mycket om varandra.

Hos mig har Melissa haft en egen plats i mitt vemodshjärta sedan jag hörde ”Lät du henne komma närmre” för fyra år sedan. Jag minns hur jag och Solveig åkte i riktigt dåligt väglag flera sena fredagar i rad under en kall vinter och hämtade hem våra två älsklingar. Vi lät skivan sitta kvar i CD-spelaren i bilen. Det är tio låtar på den och de varade precis lagom för att ta oss fram och tillbaka till Laholm. Därefter köpte jag debutskivan och längtade till den tredje som kom förra hösten. Jag har aldrig haft problem med att gräva i sorgliga melodier, varken om jag befunnit mig i någon mörk källare eller inte. Tvärtom. Precis som med dikter har de nakna, intima melodislingorna och texterna lättare för att fånga mig. Jag har alltid föredragit äkthet. Där tog jag i lite för mycket. När jag var längst ner i min utbrändhet lyssnade jag bara på klassisk musik utan sång. Måste man alltid hålla sig till sanningen. 😉
Att lyssna igenom nio låtar med Melissa och direkt ha åsikter är en alltför svår uppgift. Det handlar inte om att vaska fram en hitlåt, dagslända. Vissa saker ska växa sakta fram. Det är då rötterna får fäste och upplevelsen får ett eget liv som kan bestå under en lång tid.
Ps. Du behöver inte vara skräckslagen Melissa. I Ystad finns det en som sträcker upp en glad tumme och väntar på en konsert på Ystad Teater. Ds

Tidigt på morgonen i vår hemstad

Ystad morgon ett

Ystad morgon tvåYstad morgon treYstad morgon fyra

Nu är det två år sedan vi själva var riktiga turister i Ystad. Det blev en hel del turer och nätter i Ystad i jakten på en bostad. Ystad Teater verkade vara för stort. 🙂

Sova ettSova två

Sova treSova fyra

Dags att vakna. In med friskt syre i rummet och i lungorna. Frukost väntar i det mysiga frukostrummet som ni kan ana på bilden till höger ovanför.

Sova fem

Två världar som möts, samspelar under en sommarsäsong. Nött och skavt tillsammans med härliga stockrosor och en pelargon.

Skavt ettSkavt två

Det soliga vädret sommaren 2013 fortsätter att råda i Ystad och på Österlen. Vi har varit riktigt bortskämda, vi som gillar värme och sol. Betydligt värre för de som inte gillar det av olika anledningar. Fast de hade å andra sidan ”sin” sommar 2012.

Från en skitsak till en annan

Ibland möts olika världar. Kommer de för nära varandra kan man lite slarvigt kalla det för kulturkrock. Ibland behöver det bara skilja ett skevt plank mellan dem. Plankor med kvisthål kan roa den nyfikne och chocka den pryde.

Jag läste en artikel i Ystad Allehanda och funderade vidare på det jag läste. Såg att adressen var Teatergränd i Ystad. En av dessa mysiga kullerstensgränder en bit från anrika Ystad Teater. Ett stråk där tusentals turister går och strosar på sommaren och drömmer om att få bo så där pittoreskt. Priserna, om det skulle vara ett hus ledigt, är skyhöga, anser jag som följt med i ämnet. Jag leker med tanken att det bor en familj som har det gott ställt i ett av de pastellfärgade husen. De har bara ett barn. En pojke på sex år. Överst på hans julklappslista står en Iphone 5. Han har tröttnat på fyran. Fast han inte har haft den så länge. Den förra fyran tappade han i toalettstolen när han höll på med ett spel. Pappan skojade bara.
”Kunde inte mobilen simma?”
Nästa dag fick grabben en ny. Kanske är det just den familjen som bor vägg i vägg med Arne. En äldre man. Texten nedanför handlar om Arne. Dialogen har jag tagit direkt från reportaget i Ystad Allehanda.

När det gäller vissa utrotningshotade saker tycker jag personligen att det är bra att de går i graven. I staden Ystad finns numera bara ett kvar, ett utedass. I mars nästa år sker sista tömningen hemma hos Arne Månsson på anrika Teatergränd, mitt i centrum.
För ett tag sedan fick Arne ett brev från kommunen. Där stod det att han i fortsättningen skulle ha en toalett inomhus.
Arne skrockar lite och undrar, liksom jag som läsare, var det ska få plats. Det handlar om ett gatuhus med ett minimalt kök och två små rum. Dasset är på gården. I detta hus levde sju människor som mest. Det är tur att Arne står i kö för en plats på ett äldreboende. Arne är van vid enkel standard. Bostaden saknar dusch. På gården hänger en balja på väggen. Den fyller han och tvättar sig utomhus när det är varmt. På vintern får han sköta sysslan i köket. På vintern drar han på sig stövlarna innan han går den lilla biten över gården.
”Jag är trött på det, är man 84 år så kan det räcka”, säger Arne som också dras med värk.
Ystads sista latrintömmare Conny Nilsson bromsar in framför huset. Numera hjälper han Arne med att bära ut tunnan av plast, fast klassisk till både form och funktion. Locket kan skruvas fast.

Snart har väldigt många små knattar i vårt land en egen Iphone 5 i fickan. Behöver de verkligen prylen? Det är en skitsak men jag drog just den parallellen. Tänk om barnen satte sig ner och drog ner byxorna under ett besök hos Arne när det trängde på och samtidigt… hur många världar skulle drabbas samman då? Skulle det bli extra oroligt någonstans?
Inför julen 2012 hoppas jag att det även ligger paket under granen med saker som inte går att trycka på eller toucha. Färggranna prasslande paket med skilda innehåll som kärlek, närvaro, tillit, gemenskap, föräldratid, etik, moral, motion, frisk luft, sällskapsdjur, tålamod och empati.
Trist nog finns det alltför många trasiga barn i vårt land, men också för många som har det för bra materialistiskt sett. Klyftorna har återigen ökat i vårt land.
Kuriosa:
Kärt barn…
Hemlighus, skithus, avträde, utedass, huset, ett visst ställe, tjotahejti, toa, ändstation. Vilket tycker du som bloggläsare är det bästa ordet?

En bloggstatist har ordet

Nu är en av oss i Familjen en halv Ystadbo. Det finns två krav för att bli en fullfjädrad.
Ett: Ska bli döpt av gamla brandsprutan på torget en lördag på sommaren.
Två: Ska ha deltagit som statist i en Wallanderfilm.

Igår förekom fyra stora aktiviteter som jag ser det i vår fyrapersonsfamilj.
Ett:  Någon lekte bland en massa vilda djur på en djurpark mitt under skoltid fast djurparken är stängd för allmänheten och inte öppnar förrän till våren.
Två: Kurt Wallander hade en dejt med en ung snygg kvinna på Ystad Teater. Hela den anrika teatern var fylld till sista plats.
Tre: Det var sista chansen för dem som ville ha en influensaspruta instucken i överarmen.
Fyra: En vit Volvo åkte mellan dessa aktiviteter mestadels i höstmörker som en svart gratis-Taxi. 😉

Jag Bosse Lidén älskar Kurt Wallander i bokform. Jag har läst böckerna i rätt ordning i tre omgångar genom åren. Fläskkvartetten som uppträdde på scenen kunde jag stått ut med även om de körde samma två låtar gång på gång.

Vår yngsta dotter Lizette drog vinstlotten. Hon fick chansen att vara statist i en svensk Wallanderfilm. Lizette berättade att hon satt två rader från Christer Henriksson. Hon på rad tre. Han med sin dejt på rad fem. Kanske hamnar hon med lite tur på slutbilderna. Vem vet. Vi får se när filmen är färdigklippt och kommer på TV. Titeln är ännu inte bestämd. Lizette berättade att det kändes en aning konstigt att applådera och titta mot scenen när det inte fanns något band där uppe. Detta var extrascener. Hon hann även applådera samma två låtar flera gånger innan dess, enligt anvisningar från en man som gjorde gester.

Med tanke på att jag förekom i två av de fyra stora aktiviteterna igår borde jag haft femtio procents chans att få vara med på djurparken eller allra helst i teaterlokalen. Tänk om jag hade varit mer framåt då kunde jag skickat en statist till vårdcentralen för sticket. Om jag varit mer förmögen kunde jag haft privatchaufför för alla avlämningar och hämtningar av två döttrar och några kompisar. Om jag hade haft mer fantasi hade jag rusat in på Ystad Teater till rad fem och tipsat Christer om min bloggadress. Det här börjar bli rörigt. Hur ska jag komma ur detta? Såhär får det bli. Det är en statist som skriver just nu. En tvättäkta bloggstatist. Eller en robotstatist. Imorgon ska Bosse Lidén berätta en hemlighet för dig läsare. Det handlar om en söt blondin som hans hjärta klappade lite extra för och en låt som han förknippar med henne.

Det börjar bli spännande i ”Bonde söker fru”. Snart är det inte många tjejer kvar på gårdarna. Någon är fortfarande okysst om nu inte skånebonden åkt runt på gårdarna mellan inspelningarna och passat på och bytt munbaciller. Sitter och funderar på en viktig grej. Undra´ om det rör sig om äkta bönder eller om det är inhyrda statister? Det löser sig. Programledaren Linda ska äntligen få min bloggadress ikväll. Tänk som kvinnan längtat. Den som väntar på något… 😀

Jag är närmare molnen häruppe

Det är klart att jag ska göra reklam för min äldsta dotter Jennifer, som gjort som många andra i världen gjort på gott och ont under några år. Sjungit in en låt och lagt in den på YouTube. Ni som är mina tidiga Facebook-vänner har sett och hört det här tidigare. Sedan dess har det blivit en låt till på Tuben i ett annat tempo och stuk. Där fick Jennifer användning för sin kreativa sida eftersom hon gillar att pyssla, klippa & klistra. Själv är jag mest nyfiken på den tredje låten som hon nyligen skrivit personligen. Både text och musik. Säkert har hon fått en del bra tips av sin lärare på singer songwriter-kursen som heter Jennifer Saxell och som är ett känt namn i dessa trakter. Hela familjen Saxell brukar fylla anrika Ystad Teater med en julshow i december.

Jag har hört ett rykte om att låten heter ”Min pappas stad”. Undra´ om min dotter gjort research bakom min rygg. Då kan det bli knepigt. Hoppas att låten bara är tre minuter och att hon INTE rappar för då hinns det med fler ord och historier. Kunde blivit pinsamt. Inte som när Lill-Babs var gäst i ”Här är ditt liv” hos Lasse Holmqvist. Så himla kort rad skulle jag inte haft av… 😉  Det ska erkännas att jag gjort ett och annat i den barndomsstaden. Lämnat fotspår. Förhoppningsvis inte trampat in med grova skor i flickrum. Nä. Ställde givetvis väluppfostrat av dem i tamburen. Däremot sprungit på spikskor i kurvor. Åkt på sidorna på nya skridskor istället för använt de medskickade skenorna. Vandrat de magiska trappstegen upp till utsiktstornet på Galgberget med något mjukt i handen. Känt mig lång i platåtofflor och tuff i V-jeans. Känt mig bortkommen i militärkängor. Mest minns jag allt kul och bus jag haft med kompisar och vänner. Ibland alldeles för roligt. Ett stort skäl till att det dröjde innan jag prövade mina egna vingar permanent utanför kommunens gränser. Dock aldrig i städer med skyskrapor.