Risk för trängsel

Wow! 😀 I lördags läste jag i Ystads Allehanda om en ny stor färgstark nattfärja som ska trafikera linjen mellan Polen och Ystad. Fören är målad av konstnären Mariusz Waras och sticker verkligen ut. Om allt gick som planerat skulle Polenfärjan anlöpa till Ystads hamn klockan 19:00 på tisdagskvällen. Sedan skulle den ge sig iväg klockan 22:45 mot Swinoujscie.

Jag var orolig för att det skulle bli trångt vid hamnplan. När vår bil stannade till vid den hårt trafikerade Malmövägen, noterade jag att en färja var på väg in i hamnen och skulle komma tio minuter för tidigt. Jag blev stressad när jag insåg att det måste vara den nya Cracovia. Vilken lång tid det tog innan det dök upp en lucka bland bilarna och vi kunde rulla nerför backen mot centrum.

Okej! Kanske inte lika mycket folk och trängsel som i min dagdröm. När jag tittade till vänster såg jag… livet i svartvitt.

Kan en havspolis sprutat bort färgerna? Det där liknar väldigt mycket den vanliga färjan Baltivia, för att inte tala om den avslöjande texten, B-A-L-T… 😦

Den äldre skutan såg fin ut och får vara med på bloggen. 🙂
Jag bytte några ord med en trevlig äldre kvinna, med en kamera med stort objektiv. Hon hade också tagit sig hit ner av samma anledning som jag.

Det stod idag inget i YA om den inställda färjan. Antagligen hade det inte gått som planerat. Baltivia hade säkert bråkat på polska och menat att den var först, bäst och naturligt vackrast.

Skönt att komma ifrån den snåla blåsten. Betydligt lugnare bland gatuhusen. Speciellt framför det blå huset på Teatergränd. Blå färg sägs vara lugnande för kropp och själ. Vågar jag stå några minuter och krama husfasaden? 😉

Vi går mot höst och det varnas för storm till kvällen. Alla tåg är inställda i Skåne från klockan 17:00 till lunchtid i morgon. Undra om stormen kommer att få något namn. Vem bestämmer namnen? Gör de det på speciellt stormiga möten? Där de sitter och äter stormbiskvier och dricker het stormlatte för att komma i rätt namntankar? Är det omröstning, Polsk riksdag eller dyker det rätta namnet upp exakt i stormens öga?

Annonser

Ner kommer vi alltid – förr eller senare

Ibland har jag svårt för att bestämma mig. Vilket ”tilltalar” mig mest? Är det termen en utvecklad fallskärm eller ett saftigt avgångsvederlag?  😉

Jag gissar på att det är sig likt på flera platser i Sverige. När vi bodde i Laholms kommun fanns en ”Nisse” som skrämde iväg tre personer från samma post på kort tid. De ändrade titeln och bytte hatt på tjänsten för att det utåt sett inte skulle uppfattas som stötande. Under en lång tid gick en stor kaka av kommunens pengar iväg till personer som jobbade på nya poster i andra kommuner…   😦

Här i gemytliga Ystad finns det 2 500 kommunanställda. Varje månad betalar kommunen nästan 200 000 i lön till fem personer som inte längre arbetar i kommunen, läste jag i Ystads Allehanda. En turistchef vecklade ut sin fallskärm 2002. Han har rätt att ta ut runt 400 000 kronor om året från Ystads kommun fram till pensionen om sex år. Sammanlagt 8 miljoner kronor. I förra veckan slutade bygglovschefen sitt jobb efter bara sex månader. Hon får bara 16 månadslöner med sig. Stackars kvinna. Hur ska hon klara sig på 47 000 kronor i månaden till januari 2018? Sammanlagt blir det 752 000 kronor. Kommer hon att frysa och bli hungrig när hon inte har råd att fylla kylskåpet? Borde jag inte skicka henne en filt eller sätta in en ”Ingmar Bergman” till henne då och då?
Något sunt inom min själ säger att dessa slantar skulle kunna användas på många vettigare sätt för att förbättra tillvaron för de svaga, utsatta och eftersatta grupperna i vårt gemensamma samhälle. Där skulle jag kunna göra en lång seriös lista inom olika områden. Ibland skäms jag över att vara människa i den värld som jag lever i.

I evigheten är en människas liv bara som ett tomtebloss. Jag tror det kommer att skipas en rättvisa på alla fronter, runt hörnet. På jorden råder sällan rättvisa. Det händer att jag är nyfiken på vad som kommer att hända efter sista andetaget.  ❤

Fotnot:
Eventuella kommentarer besvaras av en symbol som bevis för att jag läst. Själv ska jag ägna mig åt att skriva gratisbloggtexter och som vanligt hushålla med min energi. Fallskärmar blir jag alltid extra trött av. De borde för länge sedan skrotats av alla kommuner i vårt land, i alla dess former. För det finns även många liknande hemliga ”glidflygar- avtal”.

Tionde boken i serien om Kurt Wallander; ”Den orolige mannen”

Fast text:
Jag tänkte hedra Henning Mankell (1948-2015) under året och fira att det under 2016 är tjugofem år sedan första Wallanderboken kom ut. ❤

tionde-boken

”Vad vi har anledning att frukta
är inte de stora männens omoral,
men det faktum att omoral ofta
leder till storhet.”                             
DE TOCQUEVILLE

Tionde boken i Wallandersviten:
Den orolige mannen, 2009, 557 sidor. Leopard Förlag Engelsk Titel: The Troubled Man. Publicerad i 22 länder.

Personligt:
Det blir mycket efterkrigspolitik och mörkade statshemligheter i denna roman som för tankarna tillbaka till Kalla kriget och höga murar. Stundtals upplever jag att det tenderar att bli alltför mycket en politisk historisk redogörelse. Där kriminalkonceptet lämnar sin plattform i för långa ordintervaller. Samtidigt är det otroligt välskrivet och Wallander gör återblickar till gamla fall och knyter ihop boksviten på ett förträffligt sätt. Jag kan heller inte låta bli att drabbas av en dysterhet av att mörkret från Herr A håller på att sätta klorna i Kurts kropp. Sorgliga sjukdom.

Tidsintervall:
Prologen bjuder in till en tidig vårdag i Stockholm 1983. Efter några återblickar från september 2003 tar huvudhandlingen sin början i januari 2007 för att nå finalen juni 2008. Epilogen startar en natt i maj 2009.

Huvudperson:
Kurt Wallander: Har lämnat Mariagatan och köpt det gamla huset ”Svarthöjden” som ligger nära Löderup. Han har också äntligen gjort slag i en annan dröm och skaffat en svart labradorvalp som får namnet Jussi, efter den kända svenske stortenoren.

Familj:
Linda Wallander: 36 år. Numera polis, kollega och snart mamma. Ägare till en Harley Davidson. Köper en villa utanför Rydsgård.
Barnbarn: Föddes den 30 augusti 2007. Inte förrän i juni 2008 fick hon namnet Klara. Mona: Exfru. Dricker mer än någonsin. Dyker oväntat upp hemma hos Kurt.

Kollegor:
Ann-Louise Edenman: Bördig från Lund.
Kristina Magnusson: Flyttat från Malmö. Kurt impad av hennes klarsyn, envishet och han sneglade på henne i hemlighet i polishusets korridorer.
saltan
Han for ner till Saltsjöbaden och åt lunch på uterestaurangen vid havet. Just när han fått in maten kom Kristina Magnusson och frågade om hon fick sätta sig.

Martinsson: Har stigit till vän i Kurts ögon. Vi är som ett gammalt par som träter med varandra, mest för att hålla oss i form. Han är den enda som fanns kvar sedan den gången Wallander flyttat till Ystad för att börja arbeta där. I epilogen har Martinsson lämnat polisyrket.
Lennart Mattson: Polischef från Stockholm. Öppnar aldrig ett samtal.
Ove Sunde: Ny kriminalinspektör. Duktig men kanske lite lat. Enligt ryktet hade han sällskap med en kvinna som var så ung att hon kunde ha varit hans dotter.
Nyberg: Ystads tekniska expert har en mycket liten biroll i handlingen. Han ska gå i pension till jul. Har köpt ett något fallfärdigt hus i Norrlands skogar. Där ska han lära upp sig till jägare och skriva sina memoarer.

Personer utanför Ystad polishus:
Hans von Enke: 34 år. Lindas pojkvän. Finansman. Kurt kände inte till något om mannens existens den dagen Linda berättade att hon var gravid.
Håkan von Enke: 75 år. Tidigare kommendörkapten. Specialiserade sig på att jaga ubåtar. Bor i Stockholm.
Louise von Enke: Varit språklärare.
bank-vid-torget
Han
åt lunch i närheten av torget, läste Ystads Allehanda och en av kvällstidningarna. Efteråt satte han sig på en av bänkarna på torget.

Signe von Enke: 41 år. Hemlig dotter. Svårt handikappad från födseln. Född utan stämband och armar.
Ytterberg: Kommissarie i Stockholm med ansvar för Hans von Enkes försvinnande. Sten Nordlander: Vän och f.d. arbetskamrat till Hans von Enke.
Steven Atkins: Amerikansk ubåtskapten. Säpo är inblandat eftersom von Enke var en hög militär under sin aktiva tid.
Hans-Olov Uddmark: Ung professor i geologi. Fembarnspappa.
Eskil Lundberg: Fiskare på ostkusten.
Fanny Klarström: F.d. servetris. 84 år. Bor i Markaryd.
Baiba Liepa: Riga i Lettland.
Peter Edler: Brandmästare. I Wallanders ålder. Kurt hade stor respekt för honom och tyckte om hans torra humor.
Vera: 18-19 år. Dotter till mördade Inez i Riga.
Asta Hagberg: Limhamn. Änka till Sölve som var en mobbad skolkamrat till Kurt. George Talboth: Amerikan som bor i Berlin och som är en kopia både utseendemässigt och röstmässigt av Humphrey Bogart.

Bokens dos av kärlek och erotik åt Kurt:
Han tjuvtittar på sin betydligt yngre kollega Kristina Magnussons ”baksida” då och då i polisens korridorer.

”Du hade en far som tyckte mycket om dig”, sa Aina Dahlberg. (Hon hade kallat på Kurt från ett vårdhem i Hammenhög där hon låg svårt cancersjuk.)

Kristina Magnusson följde honom ut på gatan. Han var nästan på väg att dra henne till sig i en plötslig uppflammande lust, när han lyckades hejda sig. Hon hade druckit en del och tycktes inte ha märkt hans uppdämda avsikter.

Efter många år knackade Baiba Leipa på dörren. Hans största passionshistoria han upplevt i sitt liv. Hon hade blivit mycket mager. Efteråt skulle Wallander minnas dygnet med Baiba som ett rum där alla klockor tycktes ha stannat och alla rörelser hade upphört. De låg i sängen, vakade, talade ibland, var lika ofta tysta när hon var för trött för samtal eller helt enkelt hade somnat.
Wallander somnade. När han vaknade var Baiba borta. Bilen var inte kvar. Under en sten på trädgårdsbordet låg ett fotografi. Bredvid fotografiet hade hon lagt en lapp. Inget var skrivet. Bara ett enkelt ritat hjärta.
Wallander hämtade en stege och klättrade upp på taket med en kikare i handen. Där kunde han se den vita färjan. En stor del av hans starkaste och lyckligaste tid i livet fanns där ombord och skulle aldrig återvända. Han kände en sorg och smärta som han nästan inte förmådde uthärda.

Plötsligt tänkte han något som han aldrig tidigare vågat ställa sig öga mot öga inför. Hade hans kärlek till Baiba varit starkare än det han en gång hade känt för Mona? Trots att hon var Lindas mor? Han visste inte, skulle aldrig bli säker över svaret.

Berusad på ett hotell i Tyskland tar han med sig en florist med namnet Isabel till hotellrummet.

Kurts bil:
Det ovanliga märket Peugeot . 😉 Just denna bil har han haft i fyra år.

Kurts största karaktärssvaghet i denna roman:
Han berättade aldrig för någon om det råa överfallet som han råkade ut för när han skulle hämta sin parkerade bil vid järnvägsstationen efter han smitit iväg från teaterpjäsen som inte tilltalade honom.
balkonger

Han nådde hamnen i Fyrudden redan vid elvatiden, eftersom han som vanligt kört alldeles för fort.

Han gjorde som han brukade när missmodet slog till. Han hällde upp ett rejält glas med brännvin och svepte det.

Han berättade bara för Martinsson, att han tagit upp en lifterska som det visade sig när han öppnade tidningen nästa dag hade slagit ihjäl sina föräldrar i Malmö med exempellöst våld.

”Vad gjorde brandkåren hos dig?” frågade Linda. ”Dom hade kört fel”, ljög han. ”Det var ett överslag i elkablarna i en lagård hos några grannar. ” Inte ens för Linda hade han berättat om alla sina medicinburkar. Hon visste inte heller att han numer tog sprutor med insulin.

Till slut hemligstämplar Wallander allt som hände efter han löst världsgåtan. Polisen, Linda. Ingen får reda på upplösningen i jaktstugan på Blåskär.

I slutet av september 2008 började han skriva, och nu hade han hållit på i mer än åtta månader. Han ville inte att det som hänt skulle begravas i tysthet. Han skrev om sig själv och sitt eget liv, lika mycket som han skrev om Håkan von Enke.
I maj nådde han sista punkten på sidan 212. Han skrev ut det och lät omslaget vara ett tomt, vitt papper. Till slut bestämmer han sig för att skicka det till sin syster Kristina. Be henne sända det vidare i Stockholm.
Ytterberg skulle naturligtvis räkna ut att det måste vara Wallander som hade skickat det, men han skulle aldrig kunna leda det i bevis.

Kurts hälsa:
Efter mer än tio års diabetes två har han börjat ta sprutor varje dag.

Kurt tar med sig sitt vapen till en kvällsrestaurang och glömmer kvar det där. Varför han tog med sig sitt tjänstevapen har han inte den blekaste aning om.
tjanstevapnet

Det var som om någon hade handlat i hans ställe, och sedan stängt av hans minne för att han inte skulle veta vad som hänt.

Bröt vänster handled i en halkolycka på hemmaplan. Nu var det både internutredning och sjukskrivning. Benen i handen läkte inte ihop som ortopeden önskat så sjukskrivningen förlängdes.

Uppflammande vredesutbrott. Han börjar mer och mer likna sin far.

Drabbades av minneskramp. En skugga inne i huvudet, ett plötsligt mörker som till i hans huvud.

Wallander lade in växeln, backade och visste plötsligt inte vart han skulle. Det var alldeles tomt i hans huvud.

Han glömde stänga av kokplattan. Dessutom ställt ifrån sig värmeunderlägget på spisen. En brandvarnare var installerad och kopplad direkt till brandkåren.

”Ibland kan hela tidsblock bara försvinna. Som is som smälter.”

Han började plötsligt springa längs kärrvägen, utmanade den slöhet som hade fyllt honom under de senaste månaderna. Han sprang tills han var ordentligt utpumpad. Solen hade börjat värma, han tog av sig den svetta skjortan, såg med olust på sin alltför stora mage och bestämde sig, som så många gånger tidigare, för att börja banta.

Smärtorna kom från ingenstans. Han låg och såg upp mot himlen, några måsar skrek på avstånd, när det högg till i vänstra armen, en smärta som spred sig mot bröstet och magen.

När han steg ur bilen svartnade plötsligt minnet. Han stod där helt tom med nycklarna i handen. Motorhuven var varm. Åter drabbades han av panik. Var hade han varit?

Efter Nässjö hände det som han numer alltid fruktade. Han visste plötsligt inte vart han var på väg. Han var tvungen att se på sin biljett för att minnas.

Minnesförlusterna fortsatte. Värst hade det varit under en av juldagarna 2008. Det hade snöat under natten. När han var färdig med skottningen visste han plötsligt inte var han befann sig. Inte ens Jussi kände han igen.

Linda stannade några timmar. De pratade tills Klara vaknade och lyckligt leende sprang fram emot Wallander.
Plötsligt drabbades Wallander av en överväldigande skräck. Minnet övergav honom igen. Han visste inte vem flickan som kom emot honom var. Visst hade han sett henne tidigare, men vad hon hette eller vad hon gjorde där, det hade han ingen aning om.

Evert Rydbergs kloka ord som lever kvar inom Kurt:
Wallander hade saknat honom under alla år, i många perioder tänkt på honom nästan dagligen. Det hände fortfarande att Wallander ibland tog en promenad till graven med en blomma, om han var inblandad i någon motsträvig utredning. När han stod där framför den enkla liggande stenen, frågade han sig, vad Rydberg skulle ha gjort.

Kom de till en brottsplats där det fanns ett skrivbord lyfte alltid Rydberg på skrivunderlägget. Oftast fanns där ingenting. Men han hade förklarat med en gåtfull undertext att även en tom yta var ett viktigt spår.

Sök alltid det som bryter mönstret.

Att se utan att se.

Ytor är någonting man nästan alltid halkar på.

För att sortera upp händelserna och kanske hitta en struktur när det gällde en maskerad rånare hade Rydberg hämtat en kortlek. När Wallander provade med den Rydbergska metoden hade han valt legobitar istället för spelkort.

Man behövde inte alltid vara bakom den man skuggade. Lika gärna kunde man befinna sig framför den övervakade.
Brev skulle tydas, hade Rydberg en gång sagt.

Nyckelspår & Villospår:
Nätterna 1- 15 oktober 1982, jagaren Halland, trålaren NRG123, landsförräderi, Signes bok, en liten gråsten och en stålcylinder.
bibblan

Kopplingar till tidigare böcker:
Två asylsökande flyktingar hade begått övergreppet efter att ha sett hur den gamle lantbrukaren tagit ut en stor summa pengar på ett bankkonto. (Mördare utan ansikte)

För ungefär 20 år sedan blev du gripen av några kollegor när du var berusad och körde bil. (Mördare utan ansikte)

Det var till Skagen han hade begett sig när han många år tidigare hade övervägt att sluta som polis. (Mannen som log)

En gång i tiden hade han blivit svårt knivhuggen i Pildammsparken av en galning som plötsligt löpte amok. (Hugget)

Med obehag påminde han sig plötsligt ett tillfälle, många år tidigare, då en ung och desperat kvinna hade bränt sig till döds i ett rapsfält. (Villospår )

Resan förde honom förbi ett café där han många år tidigare, uttröttad, utmattad hade fått sova i ett bakrum. ( Steget efter)

Han tänkte på den gamla leken han hade utfört tillsammans med Linda när han var liten och som han hade nytta av när han försökte identifiera en okänd mördare vid midsommartid dödat en grupp maskeradutklädda ungdomar. Vid vart femtionde steg försökte han tänka en alldeles ny tanke. (Steget efter)

Jag anade heller ingenting om Baiba när Karlis Liepa steg in på polishuset i Ystad. (Hundarna i Riga)

Grodor i boken:
Wallander återvände i minnet till ett annat gammalt par som för snart tjugo år sedan hade mördats i Lenarp. Facit: 27 år.

Åldern börjar hinna ikapp Wallander. Han är i denna bok 60 år. Enligt vad Mankell skrev i första boken ”Mördare utan ansikte” borde han nu vara 61 år.

Nyberg tycks hänga kvar i polishuset i maj 2009 eller bara i Mankells tankar just då.  För han skulle ju gått i pension till förra julen.

Som den naturligaste sak i världen omfamnade Linda henne (Baiba) och sa att hon var glad att äntligen få träffa sin fars stora kärlek i livet. I romanen ”Steget efter” står det att Baiba hade kommit till Ystad i december 1994 och stannat över jul och nyår. Wallander hade kunnat märka att hon och Linda redan från början kom bra överens.  🙂

Hennes död hade kommit plötsligt en eftermiddag tidigt på hösten 1962. Hon hade varit ute i deras lilla trädgård och hängt tvätt. Wallander hade just kommit hem från skolan och satt vid köksbordet och åt smörgåsar … han hade sprungit ut och ropat sin mammas namn, men hon var bortom all räddning. Bosse Lidén tänker på meningen i en annan bok. Mamman begravdes 1981. Vilken lång väntan. 19 år. 🙂

Kuriosa:
Kurt Wallander började i en anteckningsbok att skriva upp namnen på alla döda han mött genom åren i sitt arbete. När han nådde fram till den tionde självmördaren gav han upp och ägnade istället några timmar åt att försöka minnas de ungdomar eller barn han hittat döda. Men han gav upp det också, det var alltför motbjudande. Efteråt skämdes han, brände anteckningsboken.

mossbystrand
Ännu en gång väljer Linda Mossbystrand när hon vill prata om viktiga saker med sin far.

En av Peters & Noren var nu död, den andre pensionerad.

Wallander tvingas ta ut innestående semester under tiden som det blir en internutredning efter han tagit med sig sitt tjänstevapen till krogen och sedan glömt det där. Det slutade med fem dagars löneavdrag.
Wallander kände igen tobakspaketet, ”Hamiltons Blandning”. Det använde min pappa också när han rökte pipa.

Martinsson berättade om en mordbrännare som ännu inte var gripen.
”Tar vi honom den här gången?” frågade Wallander. ”Vi tar honom alltid”, sa Martinsson. ”Frågan är bara om vi får behålla honom. Men vi har ett vittne som jag tror på. Den här gången är det faktiskt möjligt att vi kan sätta åt honom. Mankell har ofta levt upp till en av sina titlar. ”Steget före”.

Att göra bilresor utan sällskap tillhörde Wallanders enkla nöjen. Ensam med egna tankar, avstängd radio och möjlighet att stanna till när det passade honom.
verdi
Han läste en bok om operakompositören Verdi, som han gett sig själv i julklapp.

Linda var på en konsert i Köpenhamn med sin ungdomsidol Madonna.

Plötsligt tyckte han sig se sitt liv alldeles klart framför sig. Fyra avgörande ögonblick kunde han räkna till i sitt liv. Det första var när jag gick emot min dominerande fars vilja och blev polis. Det andra när jag hade dödat en människa i tjänsten och inte tyckte att jag orkade mer, men ändå beslöt mig för att inte lämna polisyrket. Det tredje när jag lämnade Mariagatan, flyttade ut på landet och skaffade Jussi. Det fjärde kanske var när jag till sist accepterade att Mona och jag aldrig mer skulle leva tillsammans. Det var nog det svåraste jag gått igenom.

Ofta hade han tänkt att han skulle undersöka om ett minne han lämnat efter sig för snart femtio år sedan fortfarande fanns kvar. Han parkerade bilen vid kyrkogården. Han letade sig fram till murens västra hörn och böjde sig ner… Han skulle sätta sitt bomärke på en plats där det aldrig skulle försvinna … Han upptäckte genast sina bokstäver … en gång ska jag ta med Klara hit. Jag ska berätta för henne om den där gången jag bestämde mig för att förändra världen.
Han hängde ibland ut en egentillverkad skylt på sin kontorsdörr där det stod att han inte ville bli störd.

Fars tavlor:
Telefonsamtal från hans fars gamla granne som ibland hade hjälpt fadern att ploga bort snö och hålla den lilla grusvägen i ordning. Som tack och betalning hade han en gång varje år fått en tavla. Wallander hade vid ett par tillfällen försökt förklara för sin far att det möjligen kunde bli lite för mycket för grannen att ha ett tiotal målningar, alla identiskt lika, på sina väggar. Men hans synpunkt hade mötts med bister tystnad.

Han hade kommit in i parets sängkammare. Det fanns blod på golvet och ena sidan av sängen. Men det som hade fångat Wallanders uppmärksamhet var en tavla som hängde på väggen ovanför kuddarna i sängen. Den föreställde en tjädertupp i ett skogslandskap. Martinsson dök upp vid hans sida.
”Din fars verk, eller hur?”

Citat och stycken som jag uppskattar/minns i denna bok:
Ett mörker där han inte förmådde tända några lampor.

Den som klarar av att gråta framför en annan människa uppvisar enligt min uppfattning ett stort mod. Ett mod som jag nog tyvärr själv saknar.

Vi skickade ut hela fågelholkar ur munnarna utan att vi hann gripa dem i vingarna.

Om en människa har problem stoppar han en sten, gärna tung, i sina kläder och släpar på den tills han har löst sina svårigheter. Då kan han lägga stenen ifrån sig och gå vidare i livet med förnyad lätthet. (Indiancitat)

Man ställer ut skorna när man dör.

Efter egen höst kommer andras vår.

Människor som betytt nått viktigt kan man aldrig göra sig helt och hållet fri ifrån.

I hennes död såg han också sin egen.

Det var som om jag stod och tittade upp i luften när jag egentligen borde studera marken framför mina fötter.

Våra minnen lyser inte genom oss.
piren

Wallander for tillbaka till Ystad och parkerade bilen nere vid småbåtshamnen. Han gick ut till den bänk som stod längst ute på piren. Det var ett av hans högsäten i livet, en biktstol utan präst, dit han ofta drog sig undan när han ville vara ifred och reda ut något som plågade honom.
plankan
Ingen hörde att han satt där ute, ytterst på hamnpiren, och talade högt för sig själv.

Speciell torr humor på gränsen till svart:
Han frågade den kvinnliga läkaren om han hade Alzheimer. ”Nej”, sa hon. ”Det tror jag inte. Men ingen vet naturligtvis vad som väntar bakom nästa hörn.”
Bakom nästa hörn, tänkte Wallander när han gick genom den pinande kalla blåsten mot sin bil, som stod parkerade just bakom hörnet. Där väntade honom en parkeringsbot.

Martinsson säger han är inställd på att det är över.
”Min tid som polis”.
”Har du också glömt ditt vapen på en krog?”

”Det är förbjudet att låta motorn gå på tomgång så länge som ni har gjort”, sa en äldre vithårig dam med basker till Wallander som satt helt medtagen efter att ha blivit nedslagen av två ynglingar.

För att inte bli liggande vaken på hotellrummet tog han en halva av en av sina sömntabletter. Han tänkte dystert att det var ett av de få sätt han numera festade på, att locka på sömnen genom att skruva av locket på den vita pillerburken.

”Så full har jag nog aldrig varit”, sa rörmokare Jarmo. ”Att jag skulle ha glömt en rörtång på krogen.”

”En dag kommer Rikspolischefen att föreslå att vi ska sitta i öppna kontorslandskap för att öka vår effektivitet”, sa Wallander ironiskt. ”Vi kan förhöra varandras vittnen, blanda oss i varandras utredningar. ”

Wallander hade ett förslag till Peter Edler inför deras pensionering om några år. ”Vi kan slå oss ihop. Bilda ett team som reste runt och talar om för folk hur man skyddar sig mot inbrott och eldsvådor. Firma Brott och Brand.”

”Flyttfåglar redan nu”, sa Linda. ”Är inte det för tidigt?”
”Dom kanske övar provstarter och formationer”, sa Wallander.

Privat sorg:
Börjar känna sig gammal. Oroar sig för minnet som spelar honom spratt. Ett mörker som kommer in från ingenstans.

När han inte kunde sova kom tankarna om döden nära. Han var sextio år (61år) diabetiker, lätt överviktig, skötte inte sin hälsa som han borde, rörde sig för lite, drack för mycket, åt slarvigt, utan att hålla fasta tider. Med jämna mellanrum tvingade han sig till en disciplin som snart bröt samman igen. Han låg där i mörkret och fick panik. Det fanns inga marginaler längre. Nu hade han inget att välja på. Antingen radikalt ändra sitt liv eller dö i förtid.

”Döden. Jag har cancer. Men jag vill inte tala mer om det just nu. Låter du mig ligga ner och vila en stund? Jag äter smärtstillande mediciner som är så starka att jag nästan somnar.” sa Baiba.

Varför kommer hon till mig? Jag orkar inte med mer död och elände, fruar som super ihjäl sig, svärmödrar som mördas.” Han ångrade genast sin tanke.
ahls-rokeri
Vid Kåseberga körde han ner till hamnen och köpte rökt fisk. Han hade just stigit in i sitt hus när telefonen åter började ringa. Det var samma kvinna som tidigare, men nu när mottagningen var bättre kunde han genast höra att det inte var Baiba.

Han stod med påsen med rökt fisk från Kåseberga i handen. Nu föll den mot golvet.
”Är Baiba död? Hon var ju här för bara två dagar sedan?”

Antal mord/dödsfall:
7 st.

Bosse Lidéns betyg:
4/5.

Sista tre meningarna:
Sedan är det inte mer. Berättelsen om Kurt Wallander tar oåterkalleligen slut. De år, kanske tio, kanske fler, han har kvar att leva, är hans egen tid, hans och Lindas, hans och Klaras tid, ingen annans.
Perfekt slut för denna romansvit. Detta borde varit sista boken enligt mig.

Baksidestext:
En vinterdag 2008 försvinner en pensionerad hög marinofficer. Håkan von Enke, under sin dagliga promenad i Liljansskogen. För Kurt Wallander blir det en personlig fråga av högsta rang. Von Enke är nämligen farfar till Linda Wallanders lilla dotter.
Trots att utredningen handläggs av polisen i Stockholm kan Kurt Wallander inte låta bli att engagera sig. När sedan också von Enkers hustru Louise försvinner, lika spårlöst, lika gåtfullt, blir hans engagemang om möjligt ännu större.
Trådarna leder bakåt i tiden, till det kalla kriget, högerextrema sammanslagningar och lönnmördare från det gamla Östeuropa.
Wallander anar att han har kommit en stor hemlighet på spåren. Kanske befinner han sig i utkanten av något som är mångdubbelt allvarligare än Wennerströmaffären, den värsta spionhärva Sverige upplevt. Wallander kastas in i ett skeende vars förvecklingar han har svårt att överblicka.
Samtidigt dyker ett ännu mörkare moln upp på hans himmel …

Fotnot:
I denna kategori har jag valt att svara på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Annars skulle jag säkert kunnat prata om Kurt Wallander i många timmar. En tid som jag inte har längre. Men jag läser gärna snälla och intressanta personliga reflektioner. Elakheter och nätmobbing klarar jag mig helst utan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En halvdansk med ett stort varmt hjärta

Lukas

Igår var det releasedatum och jag var och hämtade min gratisbok. 🙂

Förra året dök han upp som en frisk fläkt i Ystads Allehanda och jag började längta efter hans krönikor. Lukas Ernryd var namnet. (Lukas hade sedan en tid skrivit krönikor i Kristianstadsbladet). Jag är inte ensam om att gilla hans personliga texter. Flera gånger har jag sett hans namn under Dagens Ros.

Tidigt berättade jag för Solveig att den killen måste ge ut en kåseribok förr eller senare. När man pratar om trollen/räven … dök det plötsligt upp ett mail i SolBo Förlags inkorg. Lukas undrade om vårt förlag kunde trycka upp hans tänkta debutbok.
Tyvärr är ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” inte tryckt på eget tryckeri, utan heldanska produkter. 😉

Jag skrev gratisbok. Det var inte så att jag personligen var den enda lyckliga mottagaren. Alla får boken gratis. Den går nämligen inte att köpa någonstans. Däremot kan man inte få den om man inte satt in minst 200 kronor till en särskild insamling som är skapad hos Barncancerfonden. Tro inte att jag gör ”smygreklam” för boken. Den går bara att få på centralredaktionerna i Kristianstad, Ystad och Trelleborg. Tidningarna där Lukas krönikor finns. Dessutom finns de bara i en begränsad upplaga.

Alla pengarna går oavkortat till Barncancerfonden för att hedra minnet av Ture Thell. I förordet står det att Tures pappa Anders är en av Lukas närmaste vänner. Den 30 januari 2014 tog Thure sitt sista andetag. Han blev sex år, hann aldrig fylla sju. Ingen borde drabbas av cancer. Särskilt inte barn. Ändå insjuknar 300 små varje år. Detta ska ned till noll. Här är mitt bidrag … skriver Lukas. ❤

Förra året samlade Ica Kristianstad in 642.404 kronor i en egen Ture-insamling. Detta projekt, som görs i samarbete med butiken, är en fristående fortsättning på det arbetet.

I förordet till ”Utvalda krönikor 2013-2015” skriver författaren Eva Ström: ”Att våga vara sig själv i skrivandet är svårt. Det fodrar mod. Lukas Ernryd är en modig skribent som vågar vara sig själv och som alltid möter sin läsare i ögonhöjd. Han vet vad kärlek är. Därför läser jag honom gärna.”

Jag instämmer i rosorden. Det finns en närhet och äkthet i texterna som berör mig varje gång. Han både roar och oroar mig. Lukas underbara kärleksfyllda krönikor borde spridas som ringar på vattnet till de stora drakarnas värld. Världen behöver en Lukas Ernryd – mer än någonsin. Lukas rädds inte för att skjuta på fördomar och orättvisor. Han brinner för empati och en rättvis värld. Det är få skribenter som vågar bjuda så mycket på sig själv och de sina.

Dansksonen

Cancer

Du som bor i närheten av Ystad, Simrishamn och Trelleborg. Du kan såklart ta chansen. Både göra något gott och samtidigt få en egen gåva av ord i din hand.

Har du följt mig ända hit ner i texten kommer min ”gåva” till dig som deltar i min novembertävling. Idag är det både min fridag och din. Uppgift tjugonio kommer imorgon. Jag önskar dig läsare en fin lördag. ❤

 

 

Med skräckblandad förtjusning

AJa

Det var med skräckblandad förtjusning som jag ville ha svaret om Bosse Lidén var säker på Ystad Bibliotek. Efter att ha läst på Facebook att vissa bibliotek i vårt land inte gillat Freestyle Libre. Det har börjat tjuta från entrélarmet och sensorn gått sönder, (700 kr) har jag väntat ett tag med mitt första besök. Fy vad pinsamt om alla börjat titta på mig och trott att jag var Bibliotekstjuven. Tänk om jag stått med händerna uppe och skyddat öronen från det starka ljudet.

Två

Inget hände. Det nästan folktomma biblioteket fortsatte att vara tyst. Fem sekunder. Så länge hann jag vara trygg och säker. Då kom dessa män bakom mig och …
Jag tjuvlyssnade och hörde att det handlade om en man som inte pratade skånska och var mörk. Poliserna sa att de skulle se sig om i lokalen. Snabbt gömde jag mig bakom den stora kameran. Det var antagligen min räddning – den gången. 😉

Ett

Dessutom tänkte jag titta på en utställning, om något som jag inte kunde något alls om. Har ni hört talas om amigurumi? Amigurumi är japanska för virkade eller stickade och stoppade leksaker. Ordet ami betyder virkat. En amigurumi föreställer ofta djur, men kan vara en mänsklig figur, en maträtt eller ett annat objekt.

Visst

Den klassiska amigurumin har ett oproportionerligt stort huvud, stora runda ögon och liten kropp. Det japanska idealet ”kawaii” betyder, så gulliga som möjligt. Det finns dock inga givna regler för hur en amigurumi skall se ut, utan den konstnärliga friheten är stor enligt Wikipedia.

Ja

En amigurumi kan både vara virkad och stickad, men den virkade varianten är vanligast. Figuren virkas i mestadels fasta maskor i en spiral där varven överlappar varandra. Ögon och detaljer kan vara gjorda i plast, glas, knappar, filttyg eller broderade.

Hm

I Japan blev amigurumi populära under 1980-talet, då de användes i ett utbildningsprogram för barn som fick lära sig att tillverka dem från återvunna leksaker.
Yes

Motorcyklarna var tuffa, men var inte till salu enligt lappen.

Jippi

I Sverige är det ännu ganska nytt. Det finns få böcker på svenska. För den som lär sig tolka engelska eller japanska mönster är utbudet näst intill obegränsat.

Jasså

Mia berättade i artikeln i Ystads Allehanda att hon virkat allt från Nalle Puh till motorcyklar, men specialiteten är små, små figurer, till och med mindre än en sytrådsrulle. Mia blev biten av hobbyn 2004 av en slump, när hon letade efter mönster till nallar.

Vackert & Nyttigt i naturen

Två

De sista dagarna har bjudit på en försmak om vad som väntar runt hörnet. Mycket har hänt snabbt efter det senaste kyliga och blöta bakslaget.
Jag gav mig ut i omgivningen genom porten för att njuta av naturens smörgåsbord.

Ett

Min bil parkerades nära ”filmernas Wallanderpolishus”. Polishuset i böckerna finns på riktigt och ligger mer ocentralt.
Mariakyrkan och vattentornen är bra riktlinjer i Ystad för att lokalisera och inte helt gå vilse.

Tre

Snart finns det rosor och stockrosor utanför de olikfärgade gatuhusen. Då är gatorna fulla av turister och det är trångt att ta sig fram med bil. På hemmaplan väljer vi oftast cykel under denna intensiva tid.

Fyra

Namnet ”förgätmigej” kommer från tyskans ”Vergissmeinnicht”, vilket betyder just ”glöm mig inte”, och har översatts till en mängd språk.
Enligt legenden så utspelade sig följande händelse på medeltiden: En riddare och hans fästmö gick längs en flod när han plockade en bukett med förgätmigej. Eftersom hans rustning var så tung så ramlade han i vattnet. Strax innan han drunknade kastade han buketten till sin älskade och ropade ”förgät mig ej”. Blomman är förknippad med romantik och tragiska öden. Den bars ofta av kvinnor som ett tecken på trohet och evig kärlek. ❤
Blommorna på bilden växer hemma hos oss. Jag har alltid varit förtjust i denna blomma. Lyser extra fint, sent på sommarkvällarna.

Fem

Vad vacker en maskros är. Både på avstånd på ett gult fält och som här på nära håll. Inte visste jag att den var en nyttoväxt och till och med överlevnadsviktig. Detta googlade jag:
Roten innehåller ca 23% kolhydrater och kan ätas efter 15 minuters kokning. För att få bort den bittra smaken bör roten skalas och urlakas innan kokning. Bladen har hög halt av vitamin C och kan ätas färska. Maskros betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation. Av blomman kan man göra maskrosvin.

Sex

Magnolia blev jag förtjust i när vi bodde i Falkenberg. De växte i flera villaträdgårdar i den gemytliga lilla Västkuststaden.
Sju

Åtta

Forsythia är uppkallat efter den skotske biologen William Forsyth. Återigen fick jag läsa om oväntade nyttigheter när jag googlade:
Forsythian innehåller exceptionellt höga halter av antioxidanten rutin (ca 1 %).
Vatten-alkoholextrakt av plantans blommor sänker glukoshalten i blodet och har en lugnande, muskelavslappnande, antiinflammatorisk och allerginedsättande verkan. Extraktet används inom kosmetikaindustrin som ett medel för fördröjning av ålderstecknen.

I Ystads Allehanda läste jag att rapsen är ovanligt tidig. De gröna fälten håller redan på att slå om till gult. 😀

Nio

Hos mig är det just nu rött. Måste de fälla bommarna en hel årstid före tåget kommer? 😉

På måndag kommer ”Månadens kåseri” som jag döpt till ”Post till de döda”.
Någon på hemmaplan nämnde igår att det var exakt femtio dagar till studenten. Förhoppningsvis går bommarna upp till dess – så jag inte ser rött och bommar högtiden. 😉
”Snälla Pappa! Kan du och jag leka djurpark? Du kan få vara en giraff.”
Åren och minnena leker tafatt – medan tågen kommer och går. Allt har sin tidtabell. Efter vinter blir det vår. Vi vill ge våra döttrar både rötter och vingar. ❤  En svår balansgång. Inte ens järnvägsspår är raka. Jag tror inte det skulle vara kul och speciellt lärorikt om livet alltid gick som på räls.

Jag önskar alla läsare som kommit hit ner en trevlig helg. 🙂

 

Brantevik har sorg

Jag hade ett inlägg om att jag var i Brantevik och träffade en kändis förra söndagen. Idag när vi kom hem från en 45 milaresa och jag läste dagens Ystads Allehanda, samtidigt som jag mumsade på en Hawaiipizza, nåddes jag av den sorgliga nyheten som drabbat Brantevik. Världens äldsta ål har gått ur tiden.

Det hela började 1859 då åttaårige Samuel Nilsson slängde ner en ål i brunnen. Sedan dess har den blivit omskriven i Piratens bok om Bombi Bitt och blivit en världskändis i tidningar och TV. Hela tiden har ålen bott kvar i samma brunn. Den har levt under två världskrig.

Livet i ständigt mörker har gjort ålens ögon oproportionerligt stora.

Om saknaden skulle bli för stor för ägarna till brunnen finns det tröst att få. I en annan brunn de äger finns en annan ål. En riktig yngling. Endast runt 110 år. Det ska bli spännande att se hur gammal denna ål-dring kommer att bli. 🙂

Obduktionen sker på Sötvattenslaboratoriet i Stockholm.

Ett så litet ord

Skrivet för tre veckor sedan

Vilket härligt höstväder vi haft länge. Jag försöker verkligen vara ute och ta tillvara på så många stunder som möjligt. Min dagliga motion blir gärna en cykeltur.

När jag klättrat upp en bit på Ystads vägar och kunde se mitt älskade hav sänkte jag tempot och sög in intrycken. Då kom en okänd man i min egen ålder gående med en kasse från Rusta i handen. Han sa bara ett ord till mig.
”Hej” och jag svarade med samma ord tillbaka.
Fast det var solsken runt omkring mig och jag mådde som en prins blev jag ännu mer varm av detta enda, vänliga ord. När jag tog nästa uppförsbacke bar mannens ord mig på ett osynligt vis. När jag blev andfådd innan toppen vid Vattentornet dök några moln upp på himlen. Jag tänkte på en morgon förra året när jag tidigt gick ut för att hämta in Ystad Allehanda i vår låsta låda. Samtidigt kom den nyinflyttade grannen ut från sitt hus mitt emot. Han gick till bilen för att åka iväg till jobbet. Alltid går han bakom bilen och sätter in en väska i bagaget. Vi hade bara vår lilla smala gata mellan oss.
”God morgon”, sa jag med en trevlig sommarröst.
Han bara glodde på mig. Först trodde jag att han inte hade hört mig. Att han hade lurar i öronen. Sanningen låg inte där. Jag har mött personer som bott på samma område som inte hejat tillbaks på mitt hej förr, men detta var så nära, grannen mitt emot. Jag måste erkänna att jag var sur på honom länge. Som en elefant. Hans fru hejar alltid och vi byter fraser med varandra när vi möts på dagarna. Under en lång stund lät jag honom bestämma tempot. Jag tittade på honom. Sa han hej, sa jag samma ord tillbaka. En gång i somras gjorde han en repris. Jag var på väg ut från vårt garage och paret var på väg mot sin bil mitt emot. Var och en på sin sida av bilen. Jag säger hej och tittar på båda personerna.
”Hej”, säger frun glatt.
Jag kunde inte låta bli utan sa hej en gång till och tittade denna gång enbart på honom.
”Hej”, säger då frun igen. Nu ännu gladare.
Efter det slutade jag titta på honom. Nonchalerade.
Nu har han börjat heja igen. Jag tycker det är jobbigt med sådana personer. Det händer att jag är trött och hoppas att jag slipper möta någon när jag går ut till bil, cykel eller till något annat ärende. Ibland väntar jag ut någon om jag inte har bråttom. Men aldrig, aldrig att jag varit oartig och stått och glott på någon som sagt hej till mig utan att svara på hälsningen.

Prao nu Pryo då

Idag gör Lizette sin första praodag på möbelhuset Leander Pehrson. Helst hade hon velat vara på ”Ystads Allehanda” men där hade de inte tid med henne. I dessa moderna tider tycks ungdomarna vara hänvisade till att själva jaga platser och bara i nödfall uppsöka studievägledaren. Vet inte om de byter platser denna vecka. Så att ”syon” sitter vid klassbänken och lär sig saker under tiden som eleverna är borta från skolan. Rulla tummar kan bli tjatigt i längden och det kan bli dyrt att spela poker på nätet. Jag förlåter personen ifråga om han eller hon stängt dörren, låter det lysa rött för upptaget utanför och sitter och smygläser min blogg. 😉  Det där är bara vilda gissningar. Själv trodde jag att yrket gick ut på att knyta kontakter med världen utanför skolan. Fixa platser. Odla kontakter men inte cannabis. Det är inte så lätt när man är relativt nyinflyttad och inte har de rätta kontakterna i en småstad.
Det blir säkert bra och lärorikt ändå för Lizzan.

Jag var själv ingen idéspruta i den åldern på just det området. Ville heller inte härma en äldre kompis som gjort sin pryo, som det hette då, på tidningen Hallandsposten. Annars var det ett naturligt val om jag inte fick vara hos en gymnastikmagister. Istället valde jag det internationella Åhlens. Eller Tempo som det hette då. Jag trodde att det skulle bli en skön avkoppling från läxor och prov. Prissätta, sätta upp varor, äta en övergiven glass eller något godis som inte gick att sälja av någon anledning. Glida omkring i city på lunchrasten. Jag hade skrivit till på blanketten att jag gärna ville hamna på den coola skivavdelningen. Rena rama julafton om det önskemålet skulle gå i uppfyllelse.

Nyduschad, med mitt långa hår, gick jag på måndagen upp på andra våningen med mitt papper i handen. Inger Thorson hette min kontaktperson. Jag minns att jag kände mig rätt tillfredställd. Lite blyg men inte bortkommen och vilsen. Det där sista blev det snart ändring på. Damen i informationsdisken berättade att jag kunde slå mig ner i besökssoffan. Där satt jag och fördrev tiden med att göra hundöron på blanketten jag hade i handen. Första problemet dök upp på studs. Inger Thorson var svår att nå eftersom hon var på en semesterö vid Medelhavet denna vecka. Jag förstod med min fjortonårsintelligens att jag inte skulle få en sista minuten biljett med flyget ner till henne. Sedan började cirkusen som jag i soffan lätt kunde följa. Damen i disken slog in kortnummer till olika avdelningar och pratade med hög röst. Mottagarens svar hörde jag tydligt i högtalaren som fanns bakom disken. En äldre man svarade irriterat att han inte kunde vara någon dagispappa till ännu en pryo. Den sista hade varit mycket lat och jobbig. Damen gjorde en paus i sökandet och frågade om jag var intresserad av en speciell avdelning. Jag piggnade till och föreslog skivavdelningen eller sportavdelningen. Det här kanske blir bättre än bra, tänkte jag från den ljusa soffan. Skivkillen berättade utförligt om att han höll på att inventera och absolut inte hade tid med en bromskloss denna vecka. På idrottsavdelningen skrattade personen rått åt förslaget.
”Skojar du. Kom inte med sådana måndagsskämt. Jag har huvudvärk efter en tuff helg.”
Nu började förvandlingen. Hade Alf Pröjsen varit med skulle han ha kommit med en uppföljare till sin berömda saga. För varje sekund krympte jag tills jag blev en ”Teskedsgubbe” i soffan. Efter ytterligare några samtal, nu till lagret och kontoret, funderade jag allvarligt på att rymma. Jag tittade ner i golvet. Bedömde att avståndet var för långt för att våga hoppa. Snart skulle jag ända kunna gömma mig i soffan mellan dynorna. Ingen ville ha mig. Sista tåget verkade ha gått och jag var kvarglömd på perrongen i världens största soffa.
Räddningen blev klädesavdelningen där det mest fanns kvinnokläder. Precis rätta platsen för grabben som inte ens visste hur man vek ihop en tröja på rätt sätt. På avdelningen jobbade tre äldre  kvinnor. Alla var supersnälla mot mig och jag blev som en maskot. En av dem blev min absoluta favorit. Det fanns inte mycket att göra på dagarna. Inte så många kunder. Mina arbetsuppgifter var allt för få. Ändå gick tiden relativt fort. Vi pratade mycket när det var kundfritt. Tuffaste stunden var avskedstillfället. Till slut blev klumpen för stor. Det brast. För enda gången i mitt liv rann det tårar på en damavdelning för kläder. Kvinnorna hade varit som tre underbara mormödrar eller farmödrar. Jag var inte ensam. Min favoritkvinna grät också och vi kramades länge. Vad jag minns kom ingen kund just då. Det dröjde flera veckor innan jag vågade mig dit igen. Min grabbighet tog överhanden.  Den enda kunden från praktiken som jag kommer ihåg, är en kund som jag aldrig glömmer. Det var en lång man som stod bland slipsarna. Jag sattes på prov, ett prov som jag inbillar mig att jag klarade av med glans. Jag fick i uppgift att beskriva ett antal slipsar in i minsta detalj. Sedan fick jag samma syssla bland livremmarna. Skälet var att mannen var helt blind. Jag var hans smakråd. Hans händer förstärkte mina ord och han verkade nöjd med sina två köp.

I skolan skulle vi någon vecka senare gå fram en och en och muntligt redovisa på svensklektionen om vår pryovecka. När det blev min tur vägrade jag. Den enda i klassen. Jag berättade aldrig varför. (En natt för ett tag sedan höll jag ett underbart tal på just den lektionen. Inte ett öga var torrt hos tjejerna. Inte en tuff kille log eller skrattade. Inte ett enda ord av det jag sa var onödigt. Det var ett av mina bästa tal. Dessvärre ett tal som aldrig blivit framfört.)
”Tänk på din saliga hädanfärd”, sa min lärare med allvarlig och torr röst.
Jag förstod inte sista ordet men tyckte inte det var läge att visa det. Tyckte inte ens att jag gjort något fel. Menade han att jag inte skulle få komma upp till Gud? Den meningen har jag haft kul åt många gånger. Som vuxen. Då var den malplacerad. Gjorde inte ens ont i såret från min praostart i soffan. Men i klassrummet hade jag inte mod. Ingen erfarenhet hur jag skulle tackla mina tankar utan att det syntes att jag åkt på stryk i livet. Visst kunde jag skojat och dragit ner skrattsalvor om den blinda mannen. Men det kändes inte rätt mot honom. För jag hade blivit stukad redan i en mjuk stor soffa i min första inblick i det vuxna yrkeslivet. I soffan där jag krympt och känt mig som något katten släpat in. De få sysslorna jag hade gjort kändes så torftiga. Mina underbara samtal med mina damer var privata.
Från den dagen älskade jag skolan resten av högstadiet. Inget jag berättade för mina kompisar. Inte längtade jag ut till framtidens yrkesliv.
Min lärdom tog jag med mig in i mitt första yrke. Jag vet inte hur många pryoelever jag fick tilldelat mig under mina år på Postverket. Alla behandlade jag med stor respekt. Först skojade jag så att deras blygsel och osäkerhet försvann. Sedan satte jag dem i arbete. Berömde. Ibland var det svårt att hitta något, men de flesta var duktiga när de fått en chans. Visst tog allt längre tid. I smyg fick jag gå igenom deras arbete så det inte blev för stora grodor.
Aldrig skulle någon av dessa ungdomar behöva klaga på att deras kontaktperson var hemsk var mitt motto. De skulle inte behöva känna känslan att de var i vägen. Det är så otroligt viktigt att de får en ärlig chans och ett gott intryck av världen utanför skolmiljön under dagstid. Sedan får man aldrig döma dem på grund av utseende och klädsel. Inte ens första intrycket är viktigt enligt mig om det skulle råka vara negativt. Innanför skalet kan det finnas en pärla. Unik i sitt slag. Någon som bara väntar på att bli sedd.

Jag blir en aning mörkrädd…

När jag var i den åldern lekte jag också med bilar. Fast det var på golvet i köket eller i mitt rum, som jag delade med min storebror innan min storasyster flyttade hemifrån. Bilarna var i en betydligt mindre skala. Sedan fanns det äldre grabbar som kunde bygga bilar av trä. Jag var bara två och ett halvt år så jag fick inte köra själv. 😉

 

Mamman sov. Då passade den fyraårige sonen på att pilla fram bilnycklarna från jackfickan. Sedan gick han ut till bilen och körde iväg. Han tog sig runt kvarteret och lyckades ta sig genom tre högersvängar innan ha rammade en annan bil. Ingen skadades men bilarna fick plåtskador.
”Jag har ingen aning om hur han lyckades. Han har aldrig kört bil tidigare”, säger mamman. (det var ju intressanta nyheter)

Pojken klarade sig oskadd, men fick åka till sjukhus för kontroll. Han mår bra och undersökningen visade ingenting. I notisen i dagens Ystads Allehanda står att pojken själv pratar oavbrutet på i bakgrunden.
”Han säger att han varit ute och kört bil och nu vill han hem och äta”, berättar mamman.

Skönt med en grabb som står för vad han gjort. Många fega äldre skulle blånekat trots DNA och flera vittnen. Hoppas att han och hans familj lärde sig något av bilturen och inte firade med en påse Ahlgrens bilar. Det är klart att man blir extra hungrig när man varit ute och kört bil en runda. 😦

Detta hände i Gärsnäs som ligger en bit från Simrishamn på Österlen om ni skulle våga ha vägarna förbi.