Jakten på en telefonkiosk

Hemma tillverkas det ofta olika smoothie med den där ”leksaksmaskinen” de har. Helst på sommaren. En av våra döttrar älskar att experimentera med olika ingredienser.
Inte hade jag en aning om de upplevelser som skulle träffa mig redan efter en proteindrink. Det var som att komma på besök på zoo.
Proteindrink

Visst har jag sett rosa elefanter tidigare i mitt liv.

Rosa elefant

Men efter två stycken mangosmoothie såg jag plötsligt fem stycken blå …

Blå elefanter

Vad lätt det är att bli smoothieberonde. När jag svept tre drinkar började fyra stycken chi… nu börjar jag visst sluddra på bokstäverna. Skärp dig Bosse. Fyra stycken giraffer sjunga Franslåten i olika stämmor. ”If I were sorry.”

DSC_39960023

En väckarklocka började ringa i mitt huvud. Bäst jag letar upp en telefonkiosk och ringer till Solveig som har min mobil med på några intervjuer i Malmö, för hon ville ha både hängslen och livrem. Ska jag ta en till smooooothie eller ringa först? Vad svårt det är att hitta telefonkiosker. En vanlig kiosk hittade jag snabbt. Får jag poäng för den LekBosse? Det är kanske lättare att hitta dinosaurier? (inte värt att jag tittar i spegeln)  😉
Det var inte förrän jag lyfte näsan… otroligt fiffigt … om man lyfter näsan följer både blicken och ögonen med. Ungefär som ett Björn Ranelid ”Mirakel”. Vips hittade jag en telefonkiosk i Ystad. Bara man tänker uppåt väggarna går allt bra i livet. Vänta lite. Jag som är lite höjdrädd som Örjan. Nä. Nu får jag inte vara en fegis. Om jag använder mig av taktiken att inte titta neråt kommer det att gå bra. Tror du inte det? 😉 Annars får jag leta upp en påskkvast.  😀
Ringa rättvist

Ps. vilken kick. Jag behövde verkligen bli hög som en giraff. 🙂

Annonser

Utsikt under ett bord

Alla små barn har sina intressen. Sina hobbyer. Förr var det väldigt traditionsbundet. Flickor som lekte med bilar fick säkert dispens om det inte hände för ofta, men pojkar som lekte med dockor varje dag och hade en pappa som var betongarbetare fick nog tänka både en och två gånger om de skulle behålla sin manliga status i kärnfamiljen.

Själv hade jag mina perioder. Aldrig några dockperioder. Fanns inga hemma. Istället kunde det bli lite av varje. Min mamma hade en handfull väninnor som dök upp ibland på fika på eftermiddagarna. Eftersom jag ännu inte hade börjat i lekskolan fanns det goda möjligheter att bedriva min nya halvskumma hobby. Dumt nog berättade jag till sist för mamma, eftersom mina grubblerier och min omtanke om minst en kvinna blev för mycket att bära helt för sig själv. Jag var ju bara fem år.

Vårt kök var begränsat till utrymmet så fikastunderna skedde alltid i vardagsrummet som vi på den tiden mest kallade för finrummet. Jag vet inte om jag var speciellt inbjuden men satt ändå med. Väninnorna var snälla och skojade med mig. Själv var jag ofta en slags clown eller trollkarl om lådan var framme. Efterhand gled samtalen över till kvinnliga saker och själv gled jag ner under bordet. Där låg jag och hade det trevligt. Nu i efterhand kommer jag inte ihåg ett enda ord av samtalen. Vet inte ens om jag brukade tjuvlyssna. Jag var fullt upptagen av något mer väsentligt och livsviktigt.

Några år efteråt inser jag att om jag fått komma in i ett mörkt rum där det fanns femtio kvinnor och två av dem var mammas väninnor, tror jag att jag skulle fixat uppgiften när lampor plötsligt lyste upp bara en viss del av kropparna.

Benen är svaret på min unika hobby. Inte fötterna. De befann sig i tjusiga finskor. Jag låg på den mjuka sköna mattan med den långa linneduken som skydd och studerade kvinnobenen. Framför allt vaderna. Helt uppslukad hur olika de kunde vara. Alltså inte på samma ägare. :D. Tjocka. Långa. Korta. Svängda. Kurviga. Ibland håriga som pappas eller aporna på Zoo i Köpenhamn. Blårandiga. Prickiga.

Så fanns det en favorit. Med skräckblandad förtjusning låg jag fascinerat och naglade fast blicken vid Gerds stickor till ben. Jag fick verkligen behärska mig för att inte göra slag i saken. Bara ett par decimeter från dessa klenoder tog jag i luften och mätte med tumme och pekfinger. Skulle jag nå runt? Tänk om en hård läderboll träffade henne när hon gick hem? Om det började blåsa storm? Skulle hon blåsa omkull eller ännu värre sväva bort som ett kolapapper i en virvelvind?

En kväll gjorde jag min stora tabbe. Berättade om mina mörka tankar och stora omtanke om Gerd. Konstigt nog verkade inte mamma orolig. Istället skrattade hon högt innan skrattet dog tvärt.
”Är det, det du sysslar med under bordet? I fortsättningen får du aldrig mer ligga där. Efter fikat går du in på ditt rum och leker. Och du. Du behöver inte vara orolig för Gerds ben. Alla människor har olika ben. De kommer inte att gå av på mitten.”
”Mamma! Du lyssnar inte. Kolla själv. Det är inte ben. Det är tändstickor eller plockepinn.”
Det började bubbla i mamma trots att hon gjorde allt för att behålla vuxenmasken på.
”Så du menar att jag ska lägga mig bredvid dig under bordet?”
”Jäpp. Pappa kan fixa kaffet.”
Nu skojade jag med. Var med på noterna.
Mamma rufsade kärvänligt om mig i håret.
”Du har alltid haft huvudet bland molnen. Vad ska det bli av dig när du blir stor? Säkert något stort.”

Med tiden fick jag andra intressen. Jag kunde ändå inte ha fortsatt. Mina ben hade blivit så långa när jag gick i lekis att fötterna skulle ha stucket retfullt ut utanför bordet. 😉
Intresset är inte helt dött ändå. Jag tycker fortfarande att Solveig har stiliga ben och snygga vader. 😀
Och Gerd lever än. Hon har överlevt alla sina väninnor. Hon går enligt säkra källor dagliga långa promenader. Man ska inte ta ut bekymmer i förtid. Jag hade fel. Tur att jag inte slog VAD med någon. 🙂