Det mesta tar längre tid

startbild

Bobo minns …

Detta är ett vykort. Under flera år hade jag samma motiv på en affisch som var upptejpad på insidan av min hyreslägenhetsdörr. Små barn är ofta mer ”vuxna” och oförstörda och ser inga hinder.

Vilket är ”bäst”? Att det syns att man har en funktionsnedsättning, eller att man har en obotlig, kronisk sjukdom som inte syns vid första ögonkastet? Det beror naturligtvis på vad det handlar om. Behöver en person omedelbar hjälp är det en fördel om människorna som finns nära vet hur de ska agera. Ska man söka ett jobb där man anser att man blir missbedömd kan det vara läge att inte nämna det om man inte måste vid en intervju, och det inte kommer att påverka arbetsprestationen i normala fall. Jag minns ironiskt bibliotekschefen, som varit så trevlig och hade bubblat på länge att hon tyckte det var extra välkommet med en manlig utbildad bibliotekarie. Plötsligt fick hon bråttom iväg under vårt telefonsamtal när jag berättade att jag precis kommit hem från sjukhuset efter diagnosen diabetes ett. Det var som att vända en hand. Hennes röst bytte tonläge och luren kändes iskall.

Under några intensiva friska år brann jag för att umgås med handikappade (term som användes då) barn och ungdomar. Jag läste högskolepoäng, tentade och slukade allt i skriftlig väg, på de stora biblioteken. En favoritsyssla var att vara medhjälpare på handikappläger.
Om man är ansvarsfull, inte är rädd för att gripa in, positivt lagd, full av energi och bus passar man förträffligt in i sådana sammanhang. Dygn då ungdomarna ska få en möjlighet att ha extra kul och göra tillfredställande aktiviteter som avviker från vardagens lunk.
Vi fick en mycket försiktig information om den ungdom som vi skulle hjälpa och umgås med. Sekretess var orsaken.
I vanliga fall hade alla ungdomar en personlig medhjälpare. Jag som varit med tidigare fick en speciellt arbetskrävande uppgift denna gång, som det krävdes två medhjälpare för. Extra kul för mig var att det var en kompis som jag trivdes väldigt bra med. Tillsammans behövde vi inte ha några hemligheter för varandra och kunde lösa problemen när de dök upp.
Grabben som vi kan kalla för Jonathan hade en muskelsjukdom som bara drabbar pojkar. Diagnosen är dyster. Få pojkar överlever sin tjugoårsdag. Sedan förra gången som vi träffat Jonathan hade han gått upp mycket i vikt och hade bytt ut sin rullstol mot en permobil.
Vi fick börja med att sätta dit en ”hiss” över sängen i stugan. Tur min kompis visste sedan tidigare hur man monterar en sådan, där vi stod mitt i natten i stugan och inte hade någon att rådfråga.
Ofta väcktes vi under veckans nätter av en svordom och en befallande gäll röst. Allt skulle göras på stubinen. Inget tack. Bara svordomar och elaka kommentarer. Inte konstigt att min kompis med glimten i stämbanden, kunde ropa tillbaka med göteborgshumor från vårt intilliggande rum, innan vi kom till undsättning.
”Slå en knut på den. ”
Det var inte många gånger som jag lyckades få Jonathan att skratta eller ens le. Han var bortskämd, bitter och ofta elak i sina kommentarer mot de andra fjorton ungdomarna som var riktiga pärlor. Han var annars väldigt utvecklad verbalt och hade inga ”skador” i talcentret. Jag tror att om du fick en chans att träffa honom hade du sorgligt nog direkt haft svårt att tycka om honom trots hans utsatta position.
Om reglerna skulle följts borde han inte fått åka på vinterläger flera år i sträck. Många andra i vårt land var värda att få hans plats. Helst de som aldrig fick chansen.
Enligt ryktet var det Jonathans mamma som drog i alla trådar. Både där och i skolan och säkert överallt. (Bra och nödvändigt i många lägen.) Det var också hon som antagligen ”skämt bort” honom på ”fel” sätt genom åren. Jag kan inte i denna text ge alla detaljer och rykten och kommer inte att svara på frågor i eventuella kommentarer. Det jag vill berätta handlar om något annat.
En gång fick jag och min kompis reda på något som säkert var sant, som hade hänt på ett läger några år tidigare. Innan vår tid. Det var ruskigt att höra, men samtidigt kunde en sida av mig förstå varför spärren släppte. Jag skulle själv blivit riktigt arg och besviken på Jonathan. Däremot hade jag aldrig gått över gränsen. Troligtvis hade jag använt humorn som vapen.

Redan som yngre lägerdeltagare var Jonathan jobbig att ha att göra med. Han var slipad och duktig som jag nämnde tidigare verbalt. Hans medhjälpare detta speciella år, som vi kan kalla Sven, måste tyckt att det var supertrist att umgås med denna svärande negativa pojke som satt i en vanlig rullstol och som skulle bli uppassad som en prins. Inte om en minut. NUUU! Medan andra ungdomar som var mer rörelsehindrade kämpade på själva först, med det de kunde klara av.

Ibland behövdes fyra medhjälpares händer för att lyfta. Då fick någon annan vänta en stund. Till saken hör att jag träffade flera ungdomar genom åren som överträffade sig själva. Inte att de var skojiga och med på noterna. Utan att de klarade av moment och sysslor som jag blev djupt imponerad av. Därför var det lite av ett lotteri innan jag fick träffa den ungdom som jag parats ihop med. En gång minns jag en kompis till mig som kunde glida omkring i sju dygn vid ett läger. Hans grabb ville inte ha hjälp. Han var urstark i armar och händer och kunde ex. ta sig upp i bussen för egen maskin. Klädde sig själv. Åt själv. Tömde sin kateter själv.

Sven hade säkert att göra denna vecka med svordomsmaskinen. Jag hade träffat Sven något år tidigare. Han var äldre än mig. Jag minns inte att vi pratade med varandra speciellt mycket. Annars fick jag många nya kompisar under åren. Både medhjälpare och deltagare som blev brevvänner och som jag hälsade på privat eller kom hem till mig.
Överallt fick Sven rycka in och hjälpa till med både små och stora saker. Då var inte Jonathan så stor och tung så Sven klarade säkert lätt av att bära honom från säng till rullstol osv. Det måste ha varit ensamt och trist att aldrig få ett tack eller snälla ord tillbaka. Kanske uppvägdes det av att Sven och Jonathan troligen bodde i en stuga med två andra personer. Det var inte svårt att räkna ut att Sven på fredagskvällen längtade efter lördagsmorgonen när de skulle ta bussen till Stockholm vid lägerslutet.
Jag vet inte exakt hur det gick till i denna scen.
En vanlig kvällsaktivitet var att bada och busa i poolen. En sak som jag inte nämnt var att alla blev som en storfamilj under dessa lägerveckor och hjälpte varandra. Bytte ibland uppgifter. Hade massor av spännande och roliga aktiviteter. Utomhus i snön och i backarna. Inomhus. Fester, diskotek, maskerader, föreläsningar, lekar, tävlingar, skoterturer, snöbollskrig mitt i nätterna etc. På sommarens läger i Skåne var det givetvis mest vattenaktiviteter.

Jonathan var i denna stund i poolen med många andra. Vi hade nästan alltid poolen för oss själva. Den var inte jättestor. Kanske hade Sven tagit en dricka innan han och några andra ledare gick in i bastun och blev sittande där en stund. Antagligen en alltför lång stund. För Jonathan hade någon ledig uppgift till Sven som ingen annan vuxen i bassängen dög till. Därför glömde Jonatan bort att han var på semester (som han försvarade sig efteråt med).
Plötsligt öppnades dörren till bastun. Gissa om Sven blev förvånad när han såg Jonathan kliva in på sina egna ben. Utan att ta stöd mot väggar. Ingen rullstol med sig. De som hade sett föreställningen berättade att han gick för egen maskin och det såg nästan ut som han sprang som en pigg frisk tioåring på det halkiga underlaget mot duscharna, omklädningsrummen och bastun som låg en bra bit därifrån.
Så de förvånade och säkert småleende vuxna i poolen som såg Jonathan gå upp för trappan, byttes ut mot en först förvånad sedan skogstokig Sven som la sitt tuffa veckopussel blixtsnabbt och kom fram till att han blivit både lurad och utnyttjad tjugofyra timmar om dygnet. Sven tog upp den gående grabben och sprang tillbaka och slängde i honom i poolen. Sedan slängde han även i rullstolen i vattnet och jag gissar på att han tog upp jakten om vem som svor flest svordomar detta läger.
En skröna där sanningen ändå var glasklar. Det var ett sceneri som jag kunde tänka mig var väldigt mycket sant. Även det året när jag var Jonathans armar och ben fanns det lägen då jag var ganska säker på att han kunde hjälpt till – om han velat. Det kändes ofta som han istället njöt när vi misslyckades och att han gjorde sig så svår och tung som möjligt. Slängde ur sig en ironisk kommentar och fnös till. Log elakt. Kallade oss för klantskallar och mycket värre ord.
Jag kom inte just nu ihåg alla detaljer. Eller vill jag inte minnas? Eller vill jag inte berätta allt? Däremot minns jag många roliga episoder. Jag har läst om vissa ungdomar i tidningar, genom alla dessa år som runnit iväg. Sett ett par på TV. Någon hade både gift sig och skaffat barn. Under några år skrev jag brev och fick tillbaka handskrivna brev med riktigt personliga bokstäver som kunde spreta åt olika håll. Tusen tack för de orden som berikade mitt liv. ❤ Om Jonathan är i himlen nu tror jag han fortsatt att köra med alla. Och jag såg på Facebook att grabben som ville göra precis allt själv blivit något stort.

Detta var ett långt intro till vad som komma skall. Nu övergår jag istället till att bli en aktiv blogg … och avstår från att bjuda på fler detaljer från ett av alla minnen som jag dammade av för en stund. Nu försvann det iväg till låsta rummet.

Dags för TJUGOSJUNDE UPPGIFTEN:
(Stängs klockan 20.00 söndagen den 25 september)

OBS! Jag vill med denna lekuppgift blanda in ett allvar och uppmärksamma dem som inte har samma förutsättningar. Precis alla människor kan bli drabbade av sjukdom och skada. Både synliga och osynliga. Ibland bara för en viss tid. I andra fall livet ut. Livet är inte rättvist. Det gäller att de som drabbas får den hjälp som de har sin fulla rätt till för att få ett ”anständigt liv”. Jag är rädd för att just det inte funkar fullt ut i vårt samhälle på många orter. Ta gärna korten ”bakifrån” eller en bit ifrån när det gäller personfoton.

Givna regler vid det här laget:
Du ska ta korten under dessa dagar som uppgiften är öppen. Inga nätbilder. Inga lånade foton från arkivet eller vänner. Vem vet. Du kan kanske göra en insats och vara någons händer eller fötter. Kombinera uppgiften med nytta. I bästa fall få en ny vän som berikar ditt liv.

Checklista och poängberäkning:
1. En person med en hederlig gammal käpp. (Ovanligt 2016?) 3 p.
2. En röd rullator. 2 p
3. En annan färg på en rullator. 3 p.
4. En vanlig rullstol som rullas manuellt. 2 p.
5. En elrullstol. 2 p.
http://www.blimo.se/Elrullstol
6. En permobil/scooter. (Finns lite olika tuffa modeller) 2 p.
7. En person som går med EN krycka. 2 p.
8. En person som tar sig fram med hjälp av en vit käpp. 3 p.
9. En synskadad eller en diabetiker med ”okontrollerade” känningar, med en utbildad ”Västhund.” De hundarna ska inte klappas och/eller distraheras, när de är på viktiga uppdrag. 3 p.
10. Tre foton (”bevis”) som din kommun gör för att underlätta för de som har svårt att ta sig fram, in och ut. 2-6 p.
11. En sak som du saknar/vet saknas i din närmiljö inom ämnesområdet. Nämn med text och foto där du vill ha det ”gjort”. 3 p.
Lycka till!

Maxpoäng:
31 poäng. Kanske finns det några hemliga bonuspoäng som jag inte nämner för att uppgiften inte ska ”slarvas” igenom för snabbt.
Poängjakten kommer att leva ända in i kaklet. Om sista momentet sköts enligt reglerna kommer det troligtvis att bli avgörande. Både för toppstriden och de tio högsta placerade i sluttabellen. Detta är sista gången som du kanske behöver vara utomhus. Allt för att jag ska vara rättvis på väderfronten i slutskedet. Kompensa för min kyliga start för de som bor högre upp i ”världen”.
Glöm aldrig bort att detta bara är en gemenskapslek.

Mina förslagsbilder inom några av bitarna:
Jag får inga poäng och behöver inte ha med ”allt” på checklistan. Detta blogginlägg är redan långt som en roman. 😀

1

2

3

4

5

6

7
Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag.

Jag kommer att lägga in 30 lekuppgifter. Finaluppgiften dyker upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (Jag lottar.) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten. ❤

Lek-Tabell: (Efter 26 uppgifter)
1. Eva Rohlén, 316 p. ❤
2. Ditte Akker, 315 p.
3. Znogge, 313 p.
4. Wiolettan, 296 p.  ❤
5. Gunilla Wahlberg, 285 p.
6. Villa Herberts/Lena, 267 p. ❤
7. Anki Arvidson, 259 p.
8. Primrose, 238 p.
9. Ethel Hedström, 236 p.
10. Comsi Comsa, 223 p. ❤
11. Maria Bromander, 204 p. ❤
12. Lma/Lisbeth, 183 p ❤
13. Mia J, 172 p.
14. Kicki Olsson, 157 p. . ❤
15. Gun Britt Söderström, 148 p.

16. Sanna, 82 p.
17. Kersti, 77 p.
18. Gunnel Moberg, 73 p.
19. Tant Glad, 64 p.
20. Anne, 50 p.
21. Sussie, 48 p.
22. Gun Toresson, 38 p.
23. Gerd Lindblom, 37 p.
24. Susjos 20 p.
25. Ninni, 19 p.
26. Ezter 17 p.
27. Annika Sohlin, 12 p.
28. Susan Johansson, 11 p.
29. Mickan, 10 p.
30. Susie på Stjärnarve, 9 p.

31. Minton, Katarina, 7 p. 33. Åsa H, 6 p. 34. Kerstin, 5 p. 35. Anna Andersson, Skåningen, Jennifer, Gunilla J, RosMarie, 4 p. 40. Pia Boman, 3 p.
41. Övriga 0 poäng.

Här hittar du bloggarna med trevliga inlägg i ämnet:
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/09/22/11367274-bosses-senaste-uppgift/
http://akker.blogg.se/2016/september/tillganglighet-2.html#comment
https://egopyret.blogspot.se/2016/09/bosses-27-uppdrag.html?showComment=1474704773822#c8473721987735286726
https://tittelina.blogspot.se/2016/09/bosses-tavling-om-hjalpmedel.html?showComment=1474730299977#c3730288980507979366
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/09/bosses-uppgift-sjugosju.html#comment-form
http://kicki-olsson-58.bloggo.nu/Bosses-lekuppgift-nr27/#comments
https://ankistankar.blogspot.se/2016/09/bosses-tavling-uppgift-nr-27.html?showComment=1474809483979#c8531479304590568460
http://gunwah.bloggo.nu/Funktionsnedsattning/#comments
https://villaherbert.wordpress.com/2016/09/25/bosselek-27/comment-page-1/#comment-1100
https://lma7.wordpress.com/2016/09/25/bosseuppgift-27/comment-page-1/#comment-13287
http://dammsamlare.blogg.se/2016/september/lordag-2.html
http://eva49.bloggo.nu/Tjugosjunde-uppgiften/#comments
https://znogge.wordpress.com/2016/09/25/det-mesta-tar-langre-tid/#comment-201706

 

 

Annonser

87 thoughts on “Det mesta tar längre tid

  1. Tack för en ny uppgift och att vi får uppmärksamma de som har mer eller mindre svårt att röra sig i samhället. Själv bävar jag för den dag jag behöver rollator för att ta mig fram.
    Tisdagskram.

  2. Åh vad bra skrivet, visst ska vi alla ha en ärlig chans till ett värdigt och levande liv. Dom där Jonathan finns lite här och var oavsett handikapp eller ej. Förstår att jag inte kan fota när jag är på jobbet, blir en tuff utmaning men rolig. Hoppas det är ok med dej. Ha det bra och kram

  3. Ditt inlägg fick mig att komma ihåg många roliga episoder. Jag har också under många år arbetat med barn som inte riktigt ”passat in i ramarna”. Då får man använda all sin fantasi och uppfinningsrikedom för att lösa problemen som uppstår. Det ger väldigt mycket tillbaka,och så här efteråt är allt det jobbiga glömt och det är bara alla tokroliga minnen som etsat sig fast. Kram

    • Jag förstår att du kan mycket om detta och har en egen erfarenhetsbank att titta in i. 🙂 I detta speciella fallet skulle mycket underlättats om Sven innan han kom dit fått reda på vad Jonathan klarade av och vad han behövde hjälp med.
      I skolmiljön har jag stött på det mesta. 🙂 Undra hur mycket jag kan skriva om sådant som hände för ”hundra” år sedan. Det är de tokroliga som är roligast att tänka tillbaka till.
      Kram Bosse

  4. Nu undrar jag varför du tar denna uppgift en vecka när jag har semester och dessutom sitter utan bil här i vår lilla by. 🙂 Jag har ju väntat på den hela året. Det är liksom min arbetsmiljö. Skämt åsido tycker jag det är mycke bra att du uppmärksammar ämnet. Det görs alldeles för sällan. Nu ska du ha en riktigt bra dag. / Maria

      • Städ blev kanske nästan en fjärdedel men det blev åtminstone lite bättre ordning. Det gäller vara varsam med änglarnas små tofflor under sängen 🙂 därför gjorde jag långa pauser med bokläsning, en middagslur, promenad … och sedan kom barnbarnen och vipps var veckan slut. Men hur kan man bli så glad över att få tillbaka en plåtlåda som kallas bil. Imorgon åker jag vart jag vill. Ha en bra vecka!

  5. Tack för ett fint, intressant och tänkvärt inlägg. Jag kan känna igen mig i flera situationer eftersom jag periodvis arbetat en hel del med barn och ungdomar med olika handikap, både som jobb inom skolan och på sommarläger.
    En del med liknande dera av ”Jonathan” har jag också träffat på och man vet ju inte om man ska skratta eller gråta. Dock har jag inte blivit lika grundlurad….
    Ska ta mig an uppgiften och kanske lite lättare här för mig än den förra.
    Hoppas att du känner dig i hyfsad form.
    Kram!

    • Jag förstår att du har mycket erfarenhet av ämnet.
      Sekretess i all ära. Hade ”Sven” fått reda på vad han INTE behövde hjälpa till med skulle allt blivit bättre. Nu kom jag på en sak. Detta skulle kunna bli en film. Eller kunde jag skriva en roman om något liknande och låta det växa till andra situationer. Kanske inte så bra. Paus: Jag tänkte på en dansk film där de gjorde något liknande. Den var inte bra.
      Egentligen har det förekommit på andra och mycket värre sätt alltför många gånger. Mina tankar till Lisebergskaninen och mycket annat skojeri för miljontals kronor. Fejkade handikapp där hela släkten är anställda. Jag blir mörkrädd. Bäst att sluta där. 😦
      Tack för frågan. Lite mer krafter, sömn och yrselfri för närvarande. Snart ska jag testa att köra bil igen. ”Den lille blå” måste sakna mig. 🙂 Vill bara ha ner mitt blodsockermedelvärde. Sedan Gotland har det varit alltför högt. Jag kämpar och kämpar varje dag.Tyvärr hör många saker ihop. Ibland vet jag inte hur. Ofta är jag min egen läkare.
      Kram Bosse

    • Jag la in en länk så alla kan se. Elrullstol har också utvecklats och finns numera som ”vikbara”. Annars ser de fortfarande ut som när jag körde omkring med dem. En vanlig rullstol med motor (Mycket enkelt förklarat). Där man låter styrenheten sitta till höger eller vänster beroende vilken hand som bäst klarar av att sköta spaken.
      Jag la till ordet scooter på nästa poängalternativ. De är tuffare och jag hade gärna provkört en. Jag såg en gubbe som stegrade på en trimmad permobil när jag gick på bilder. 🙂 Ett problem som jag funderar på är var i trafiken de ska köra? Jag har läst om krockar och har noterat några ggr hur snabbt en del far fram på ex. gång/cykelbanor. Inte bara i den härliga boken som jag rekommenderade på bloggen för ett tag sedan. Underbar bok. 🙂 Den har så många bottnar och jag är mycket nyfiken vem författaren är. Nu läser jag Håkan Nesser. Äntligen verkar han vara tillbaka i gammal god form. Skolmiljön är såklart hemmaplan för honom. 🙂

      Ett styre som på en moped/vespa är väl den största skillnaden mellan mina två poängalternativ. Det finns INTE på elrullstolen.
      Det är den avslutande uppgiften som kräver lite tankearbete/medkänsla. Annars gissar jag på att de flesta söker sig till torget, utanför apoteket, vårdcentraler, sjukhus och äldreboende i olika regier. 🙂 Görs det på ett smidigt sätt kan det komma något gott ur det. ❤
      Ps. Jag undrade just vem av er som först skulle fråga om detta. 😀
      Kram Bosse

  6. Intressant att läsa om dina erfarenheter! Ja, man ler när man betraktar barnen på fotot! Min förre man fick diabetes 2. Vid den tiden hade han ett chefsjobb. Det fick han inte behålla utan var tvungen att gå med på att omplaceras :-(. Inte särskilt omtänksamt.

      • Han fick ta sprutor direkt, tabletter var det aldrig tal om. Det var iofs ett väldigt stressigt jobb i rederibranschen. Det här var på 1990-talet. De blev säkert rädda för att något eventuellt skulle hända under arbetstiden. Vad skulle de göra då? Säkerligen har kunskapen gått framåt sen dess, eller vad säger du?

      • Då var han betraktad som en ”etta”. Det står om ämnet ibland i tidskriften Diabetes. Framför allt om personer som sysslar med yrkestrafik. Det är svårt att ta ställning till det generellt. Måste upplevas på plats. Sedan kan sanningen ligga och skvalpa någonstans. 😉

  7. Tack för berättelsen och uppgiften. Får en sparkrollator vara med i leken, en sådan som jag brukar ta mig fram med?
    Boken du rekommenderade fanns på vårt bibliotek, läser den med mycket nöje trots allt elände ..
    Kram

    • Glad att du gillade det privata som jag delade med mig av. 🙂 Din personliga sparkrollator får vara med. Vi får lära oss något nytt. Bra information mellan oss bloggare och bloggläsare.
      Visst är det en mycket läsvärd bok av många anledningar. Den har många bottnar och jag är mycket nyfiken vem författaren är. Visst borde det vara en man?
      Kram Bosse

      • Bra, då kan jag ta en selfie! 😉
        Angående boken skulle jag gissa att författaren är en man som jobbat på ett seniorboende, åldring är han knappast .. men jag kan ju ha fel. Humor och fantasi har han (eller möjligtvis hon).

  8. Ny spännande uppgift ser jag. Kanske inte i min smak men ändå. Gravstenar och bilar går väl an att fota, men människor och dessutom de som har det oftast tufft. Får se hur det går. Hoppas att jag hittar rullator och rullstolar utan någon i, det gills väl?

    Intressant läsning, berörde mig mycket. Vet ifrån några av mina syskon som har jobbat med utsatta personer att det är inte lätt. En del av dessa personer har en inneboende ilska, på något sätt. Kanske mot livet och ödet, eller i alla fall emot något som de inte rår på. Den ilskan får de som vill hjälpa, ta emot.
    Tack för inlägget och dina tankar och minnen som du delade med oss.
    Kram!

    • Våra funktionshindrade medmänniskor finns överallt bland oss och ska ha ett bra utgångsläge för att klara av sin vardag och ha möjlighet att kunna ha trevligt vid andra tillfällen också. Jag ville uppmärksamma detta denna gång. 🙂
      Svaret på din fråga är JA. 🙂
      Det går alltid bra att fråga. En del vill säkert vara med och är tacksamma för en pratstund. Ingen sa nej när jag frågade när det gäller nästa uppgift. 🙂 Jag var rädd för att någon skulle bli misstänksam. Istället fick jag trevliga pratstunder med okända medmänniskor. Mysigt.
      Kram Bosse

  9. Har själv jobbat inom vården ,-)
    Människor olika öde och liv berör mig mycket, intressant läsning, använder själv humor, och har hur mycket tålamod som helst ,-)
    Har själv ett dolt handikapp, sväljfobi.
    Så tråkigt och sorgligt att chefen ändrade tonen mot dig, tyvärr ganska vanligt tror jag.
    Så att ha dolt eller inte dolt handikapp är nog svårt vilket som beroende på situationen.
    Och omgivnings tolerans , tyvärr finns många inom vården som inte skulle sätta sin fot där, sen många jättefina personer oxå tack och lov!
    Jag tänker täcka för vissa människor lite där dom syns lite väl mycket, och kan bli igenkända, det är väl OK hoppas jag.
    Ha det fint KRAM Primrose som är på G ,-)))

  10. Tack för en intressant berättelse. Det finns så många dolda handikapp och tyvärr omgivning som inte förstår när det inte syns. Har en bekant som har EDS en grym sjukdom som ger värk och det finns inte mycket att göra. Tjejen är ung och det syns inte så omgivningen begriper inte varför hon jobbar så lite.
    Bara en av många osynliga sjukdomar.
    Du får vara rädd om dej och ta det lugnt.
    Krmar

  11. Kul läsning. Kanske är det lite knepigare med dolda handikapp, men det är bara som jag tror.
    Tror att ”tiga är guld” när man finner det lämpligt.

    Trevlig uppgift, viktig med. 🤗

    Kram på dig ❤

  12. Det var verkligen ett tänkvärt och intressant inlägg. På ett vis tror jag att handikapp som syns är lättare men samtidigt så har en del människor en förmåga att nästan titta ut andra. Det kan kännas tufft, speciellt i unga år. Som nioåring bröt jag benet på ett mycket komplicerat sätt och vi fick hem en rullstol. En gång fick mina föräldrar mig att sitta i den men sedan fick det räcka. Under premiärturen stannade en äldre dam som klappade mig på huvudet och sa ”Stackars handikappade barn”. Jag tror och hoppas att toleransen och förståelsen är bättre i dag. Glädjande nog är tekniska hjälpmedel mycket smidigare på många vis.

    Kram

    • Exemplet som du tog upp har jag också sett hända och hört många berätta om som råkat ut för det från sin rullstolsnivå. 😦 Gesten är nästan aldrig menad att vara elak, men lämnar en bitter smak i munnen på mottagaren eller den som sett och hört det på avstånd.
      Tekniken har gått framåt oerhört.:) Fortare än de medicinska forskningsframstegen. Krävs inte samma krav och steg för att få ”grönt ljus”. Vägen är rakare och inte fylld av långa väntetider och säkerhetsanalyser på djur och testgrupper. Ändå finns det så mycket som kan bli bättre. Kraven höjs inom de flesta arbetsområden. Risken är hela tiden stor att glappet inte blir mindre. Det finns inte plats för empati vid anställningar. Handlar det om att välja på en kärnfrisk person och … men precis alla kan bli sjuka. När som helst. Ingen är odödlig. Även om jag har träffat på dem som anser sig vara det.
      Onsdagskram

  13. Intressant att få läsa dina erfarenheter.
    Tror förståelsen för handikapp har ändrats, men fortfarande har vi en bit till att gå.
    Nu kan du finna svaret på min lilla gåta var jag varit.
    Ha en bra dag!

  14. Intressant det du berättar och en spännande uppgift … men kanske inte i min smak – gillar inte att fota folk över huvud taget – ännu mindre om de har ett handikapp.
    Får se hur jag gör… Lasse har käpp, krycka och en rullator … så de tre fixar jag nog, men sen…
    Ha det gott!
    Kram

    • … sen är det bara att använda sin fantasi. 🙂 Ta kort på långt avstånd. Beskära. Det finns många skyltar att ta kort på. Eller är det fel dag för det? 🙂 När det gäller sista uppgiften gäller det att ta på sig egna ”funktionshinderglasögon” och försöka se svagheter i vårt samhälle. Jag brinner för att komma tillrätta med orättvisor, men har tyvärr inte kraften att arrangera mig längre. Var sak har sin tid. För att ”överleva” själv måste jag droppa mycket.
      Tack ska du ha. Hoppas du har lika gött solskensväder hos dig.
      Kram Bosse

  15. Fint foto på de små. Mannen i hatt och med käpp ser för all del rätt stilig ut han också, så där lite bakifrån. Mest fastnar jag för tänkvärda ord. Det gäller att ta hand om sitt liv utefter sina förutsättningar. Livet är inte rättvist – hårt men sant och det är inte annat än slöseri med tid att gräma sig över det. Ja, vad är ”bäst”? Det som syns eller inte … ? Bra är i alla fall när hjälp finns att få. Vi är inte alla stöpta i samma form, men det är gott att vara trygg med att ha medmänniskor omkring sig som finns där, när de behövs. Och mitt i allt måste man ibland också kunna skratta, nog så viktigt.
    Kram Mia

  16. Underbart foto det första! Många jobbsituationer dyker ju upp för mig och det väcker minnen. Inte helt lätt att navigera rätt – eller fel för den delen. Vad hände vidare i den intervjun du beskriver? Synligt eller osynligt, märkbart eller inte – ja, det tål att undersökas – och förhålla sig till.
    Hoppas allt går åt rätt håll för dig!
    Stor kram!

    • Tack! Jag var mycket förtjust i affischen som jag hade på insidan av min dörr.
      Jag blev plötsligt iskall för henne. Gjorde inte så mycket för det dök upp nya chanser på andra ställen i vårt avlånga land. Men vändningen i samtalet var så talande. 😦
      Det går alltid upp och ner. Sista svackan var en aning läbbig och långlivad. Än återstår det några små berg innan jag är tillbaks på den nivån som jag lärt mig att leva på. Det är bara att gilla läget.
      Tack för den stora kramen och kram tillbaka.

  17. Fint skrivet och tänkvärt. Tänker på den tiden som jag jobbade med ungdomar med olika handikapp. Det var så givande. Hoppas kunna hinna med något av dina utmaningar. Kram gun

  18. Tack för poängen och särskilt tack för de extra, de gladde mig.
    Var ute en kort sväng i morse och kom på mig själv med att titta efter reg.nr, stavar och rullatorer. Miljöskadad.
    Trevlig helg och kram till dig.

    • Jag har blivit likadan. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. 🙂
      Hoppas du har lika fint höstväder som vi har just nu. Måtte det hålla i sig några timmar till. För då blir det fikakort och en härlig promenad på schemat efter lunch i kortarmad tröja.
      Kram Bosse

    • Du har varit en härlig fläkt ny fläkt på Blogglandia. 🙂
      Kram Bosse
      Domaren bjuder denna gång på 2o poäng. 🙂 Domaren noterade i efterhand att det var TVÅ och inte EN krycka som efterfrågades i uppgift sju. Därför har jag ändrat till tjugo istället för tjugotvå.

    • Nej. Den där hissen lyste med sin frånvaro. 😉 Tänk att du hade problem med enpoängaren röd rullator. Den tänkte jag först inte ha med, med tanke på att alla röda som jag ser i vår stad.
      Jag tyckte du försökte bra. Nästa gång behöver du inte åka runt. Istället ska du be dina barnbarn att hjälpa dig/komma med goda råd. 🙂 Både roligt och pedagogiskt för dem. Du kommer att förstå vad jag menar. Perfekt sysselsättningar över två generationer. 🙂
      Kram Bosse
      Domaren får det till 25 poäng. 🙂 Två missade trepoängare.

      Ps. Har du varit på träningsläger på hög höjd för att kunna försvara titeln från ”Korsordsmästerskapen 2015? För du tänker väl inte göra som Göran gjorde förra året? Han stod över och hade paus från sociala medier.

    • Tack ska du ha Gunilla. 😀 Jag började känna att det var dags för förnyelse.
      Tydligen svårare än jag trodde. Hoppas någon fixar hunden.
      Tack ska du ha. Nu har din syrra och Znogge bara tolv minuter kvar tills jag stänger.
      Domaren ger dig 28 poäng. 🙂

  19. Nu är jag klar men sjutton vad jag har fått jobba för att få ihop bilder till denna del av leken. Jag har promenerat, kört runt med bil när benen inte orkat mer och ibland till och med suttit och häckat på parkbänkar utanför affärer.
    Lite mer än en timme kvar till deadline och där jag befinner mig nu finns inget i
    närheten som skulle ge poäng.
    Söndagskram.

    • Jag trodde ni skulle söka er till servicehus, äldreboende, sjukhus, vårdcentraler, torg, apoteksbyggnader som det finns gott om i Sverige. Ibland tre på samma gata.
      Hoppas du inte frusit om rumpan på bänken.
      Nu börjar det bli spännande. Två i toppen har inte lämnat in ännu. Om nio minuter stänger jag. Nu plingade det till och en blå skylt dök upp. Dags att skriva slutord för mig. Jag kommer att besöka återstående bloggar senare.
      Kram Bosse

      Domaren ger dig 24 poäng. 🙂 En bonuspoäng för sista sjudelade fotot.

  20. Har inte orkat bjuda till denna gång så det blev bara mitt eget hjälpmedel i inlägget. 🙂 Lyckades inte komma med själv på bilden. 🙂
    Kram

    • Det är jag glad för, men mest tacksam för att du mår bättre nu.
      Din blogg verkade inte gilla mig riktigt idag. Jag vet inte om du ska godkänna kommentarer först. Kanske gick den iväg trots allt.
      Blev berörd av intervjun med din granne Stig. ❤ Hoppas han får tillbaka bit för bit av sin gamla rörlighet. Vilken lömsk sjukdom som kan drabba vem som helst som rör sig ute i skogen. Hoppas det blir en subvention. Priset är alldeles för högt.
      Kram Bosse

      Domaren gav dig 16 poäng. 🙂

      • Den kommentaren tog nog paus på vägen hit eller kanske den fastnade i någon av all fiber vi fått. 🙂 Hur fick du ihop all den poängen. Bosses alldeles egna räknesätt? Ha det gott!

    • Det gick bra ändå för dig. Hade du löst uppgift nio hade det varit ännu mer spännande i toppen på tabellen. Men det hade bara varit temporärt. Det ska bli riktigt spännande att se vad som händer på ex. onsdag. 🙂 Förra gången ”utklassade” Ditte alla lekkamrater i ett liknande moment. Hoppas många ställer upp. Även de som inte varit med tidigare.
      Kram

      Domaren hittade 28 poäng i din redovisning. 🙂

  21. Vilken dramatik på slutet. Två av de i täten hade inte lämnat in när det återstod elva minuter.
    Det har varit glädjande att läsa de åtta första inlämnade. Många kloka tankar. Vilken bra reklam ni gjort. De andra ska jag spara till lite senare. Vill inte slarva igenom dem. Som jag skrev tidigare gäller det att ni är alerta på onsdag kväll. Ifall ni vill tjäna några bonuspoäng. 🙂 Det är lek för hela slanten. Pedagogiskt också. Där blev min datorklocka 20.00. Poängmöjligheterna stängs.
    Jag önskar du som läser detta en trevlig fortsättning på söndagskvällen. Vilket fint helgväder vi haft här nere. Kram Bosse

  22. Jag har också träffat handikappade människor som är helt odrägliga (minoritet förstås, men ändå). Man undrar om det är uppfostran, att föräldrarna inte har vågat sätta några gränser alls, eller om det ändå är sjukdomen (såsom vi vet att muskelsjukdomar som Duchennes kan även påverka kognitionenen) eller en kombination. De odrägliga finns ju bland de ”friska” också. Men kanske lättare att det fastnar som en överlevnadsstrategi om man har ett påtagligt handikapp. Bra skrivet som vanligt.

    • Min nyfikenhet går till att jag gärna träffat mamman och läst i journalerna. Det måste varit en utmaning för läkare/personal/lärare att bemöta en sådan individ. Men jag gissar på att det var ännu tuffare att träffa mamman. Stöd från den närmaste omgivningen är nödvändigt. Sedan finns det en gräns när det istället blir till stjälp för alla parter. De som gör sig omöjliga blir snart ökända och vinner inte striderna i längden. Dessutom blir priset för högt. Jag fick höra många episoder från de som bodde/växt upp i samma ort.
      Tack ska du ha. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s