En märklig och behaglig känsla

Jag vill presentera min tredje utgivna bok. Aldrig tidigare har jag varit så ärlig mot mig själv, som i denna kåseribok. Den här gången rekommenderar jag att du läser i den ordning kåserierna är inlagda, eftersom de flesta kommer i kronologisk ordning. Men, precis som med en pralinask är mitt förslag att inte sluka allt på en gång.
Boken är en utmärkt present till någon du tycker om. Ingen risk att personen går upp i vikt. På tal om vikt. Det ryms två böcker för samma porto i Postens blå påse.
Jag har infört två olika priser. 150 kr för ”Minnen som stannat kvar”, 75 kr för ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och 75 kr för ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.   (+ porto)

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Tryck på denna länk för att se hur du ska göra för att betala m.m.
Följ anvisningarna och du får snabbt din leverans. Glöm ex. inte bort att skriva ditt namn på inbetalningen som en del gjort tidigare under dessa fem år. Då tar det tid för oss att leka detektiver.  😉 Glöm heller inte att betala porto. 🙂

”Minnen som stannat kvar” kommer bara att säljas på bloggen. Inte erbjudas till bibliotek, Adlibris och bokhandlare som de två föregående titlarna. Privata skäl fick bestämma denna gång.

Tävling/åsikter/blurb/recensioner/favoritkåserier/sämsta kåseri/fotnot:

  1. Vilka tre kåserier blev dina favoriter i ”Minnen som stannat kvar”?
  2. Vilket kåseri tyckte du minst om?

När jag fått in femtio personers val via bloggkommentar, meddelande på FB, muntligt till mitt öra, vykort (jättegärna) m.m. kommer 3 personer att vinna en Skrapkryss. (Värde 30 kr och med chans att bli miljonär)
Vem som helst som läst boken får lämna kommentar med favoritkåserier och minst gillade kåseri. Familjen Lidén och de som INTE köpt bok deltar inte i lottningen om de tre vinsterna. 😉

Du får gärna skriva en kort recension/ha åsikter. Jag blir INTE ledsen om du som GILLAR boken puffar för den på din blogg, bland dina FB-vänner eller IRL.
En del av dina skriftliga/muntliga ord flyttar jag över som en blurb (små citat). Ditt namn nämns inte.

Jag önskar dig läsare, av hela mitt hjärta, trevliga lässtunder. Det var därför jag skrev boken. ❤

Blurb/Åsikter”:
”Den här boken har jag väntat på och den gör mig inte besviken.”
”Du är klippt och skuren för att ha en egen spalt i en veckotidning.”
”Det allra första kåseriet; Bridge Over Trouble Water gjorde att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken i flera dagar. Ditt kåseri gjorde mig alltså väldigt känslosam.
”Det är känslan av ren äkthet och nakenhet som gör dig så spännande att följa i kåseriform.”
”Jag har följt dig i smyg på bloggen. I bokform överträffar du dig själv – flera gånger om.”
”Lova oss läsare. Sluta aldrig roa oss.”
”Förlåt Bosse! Jag sträckläste en sömnlös natt.”

Längre recensioner:
http://enrosafluga.blogspot.se/2017/10/omojlig-uppgift-bosse.html

Favoritkåserier:
1 poäng:
Skyddsänglarna jobbade övertid, Tummade på det, Sommarförälskelsens skuggsida,
Underbara tanter, Måste du köra så långsamt?, Djungeln i badrummet, Mötet jag helst varit utan, Doggy gick inte på sommardiet, Rädd på olika sätt, Utsikt under ett bord, Bjöd på sig själv, Drömmen av guld.

Sämsta kåseriet:

1 poäng:
Skjuta upp saker, Blött äventyr, Post till de döda,

Fotnot:
Var rädda om er själva och varandra. Njut av det lilla i det stora. Ta varje dag som en gåva. Försök gör det bästa av den. Även den blåsigaste, regnigaste, dimmigaste höstdagen. Du har bara ett liv. Gnäll inte över småsaker. ❤

Jag längtar efter att de som köpte först ska börja lämna in sina bidrag om sina tre favoriter och ett kåseri som de inte tyckte höll måttet. 🙂 Inser att det är mitt eget fel som började jämföra med att bara ”äta”/läsa en pralin/kåseri åt gången. Med tanke på att det är över 70 st kåserier och dessutom tillkommer om några veckor julens egna praliner/hårda paket. Då lär jag få vänta till sommaren 2018. 🙂
Egentligen väntar jag på helt andra privata besked/undersökningar m.m.
Kram Bosse/Bobo/Sebastian ❤

Annonser

En egen liten stad i en större stad

Förra lördagen var en underbar sensommardag. Vi hade precis klarat av ett ärende i en elektronikaffär. Istället för att hoppa in i bilen drog jag iväg Solveig till en plats vi aldrig besökt på våra sex år i Ystad. Bara sett på avstånd från alla gånger som vi passerat med bil utanför.

Ett av flera koloniområden i vår lilla mysiga stad. Från mitt barndomsliv i Halmstad är jag van vid denna typ av stugor. Blev här överraskad av att det skiftade så mycket i storlek. En del stugor såg mer ut som fristående vinterbonade hus.

Jag gillade namnen på de breda kuperade stigarna.

”Solveig! Sakta ner! Tänk om de har speciella kolonipoliser som sätter dit dig för fortpromenerande?” 😉

Det skulle inte förvåna mig om det finns rosor kvar första veckan i november. Det har vi sett några gånger i stan de sista höstarna. Håller sig bara Herr Frost borta från våra breddgrader. Då är allt möjligt på den fronten.

Min lila period var när jag bodde i Borås och i min favoritstad Umeå. ❤

Kom att tänka på de ryska dockorna. I en liten stad finns mindre kolonistugor. På deras ytterväggar finns mindre hus för flygande gäster. Om jag sticker in en nyfiken hand i en av dem kommer jag att känna att … Var finns det en stege?
”Solveig. Kan du gå lite före. Jag kommer snart.” 🙂

Minns hur jag log åt texten när jag läste den för första gången för några år sedan. Nu har jag insett dess brister. Givetvis kan de äckliga djuren inte svenska. De borde skriva texten på engelska. 😉

Jag är som vanligt tacksam för det lilla i det större. Naturen som fortfarande är full av blommor.

Detta foto tycker jag är snyggast i detta blogginlägg. ❤

”Libra” visade en pil rakt ner. Betydde att mitt blodsocker var på väg ner. Dags för balkongfika eller altanfika på hemmaplan. Libra har gett mig en helt annan säkerhet i min vardag på ”bortaplan”. Samtidigt vet jag att ”kroppsvätskemätaren” visar ett värde som är 10-15 minuter gammalt. Är det då ett lågt värde blir det stressigt. På hemmaplan kan jag tvätta fingrarna med tvål och jämföra med den gamla blodsockermätaren.

Fotnot:
Vad ska jag skriva när jag vet så lite om sanningen. Solveig gick in ”bakvägen” och hittade att PostNord räknade med att leverera böckerna 22/9. Det var igår. De sista dagarna har jag inte vågat ha på musik. Inte kunnat städa bottenvåningen. Inte vågat gå ut i trädgården/på altanen. Hajat till varje gång det dykt upp en bil utanför köksfönstret. Mitt tålamod har varit på träningsläger. Igår upptäckte jag att de i Danmark ändrat orden under rubriken STATUS från Ferdig till Ikke fundet 28 i status. Vet inte vad de syftar på. Har skrivit mail till min danska kontaktperson. Inget svar. Jag kan inte danska så ringer gör jag inte. På måndag sitter jag där snällt och väntar. Snart kommer det att växa vitt skägg i mitt ansikte. På dagstidningen kommer jag med förstoringsglas att se att årtalet är 2033. 😉
Jag hittade en positiv och lugnande sak på min personliga kundsida. Där fanns ett foto på omslaget/framsidan på min bok. Texten var större och centrerad. 🙂 Därmed har de förhoppningsvis bytt till min senaste fil jämfört med provboken jag fick i JULI!!! Då borde de även bytt inlagan. (Bokens text)

 

Invigning av de nya kaffekorgsmuggarna

Efter den namnlösa stormen och en veckas regnande och blåsande belönades vi med en solig och underbar hösthelg. Solveig undrade vad jag ville hitta på efter söndagslunchen.
”Vi inviger de nya muggarna som vi köpte på Mio förra regnlördagen. Min tur att välja? Då tar jag Abbekås.”

Eftersom vi ätit en maffig god äppelkaka med tillbehör till efterrätt blev det först en härlig solskenspromenad.

Till jul kommer stockrosorna att växt ifrån taket.

Härligt att fortfarande få njuta av fina blommor i olika färger.

Eftersom jag älskar blått blev detta min favorit. ❤

”Vi måste ha gått för långt? Ser du slottet därborta?”
”Inte peka. Har du lågt blodsocker?”

”Nä. Hva gör vi nu, lille du? Tycker vi går till bänken som vi satt på förra hösten. Den nära vattnet.”

Solveig vill gärna ha dessa pilar på vår bostadsvägg. De är tuffa.

De riktiga är dock häftigare. Helst när de lutar rejält.

Ett av våra favorithus i Abbekås.

”Typiskt! Tror han att det är ett hotell? Får jag nypa honom i … ?”  😀

Badsäsongen 2017 är inte slut för vissa.

Medan andras båtsäsong är över.

Mysig hamn. Jag har hört ryktas om att en bloggvän brukar gå här ibland med alla sina tolv barnbarn och berätta om sina hyss från förr. 😉

”Solveig! Ska vi ta gräsbåten hem?”
”Visst. Gör du det. Själv tar jag ”den lilla blå på fyra hjul.”

Fotnot:
Scandinavian Book har ändrat på sin hemsida och skriver att de skickar ”Minnen som stannat kvar 20/9. Undra vilket år de syftar på? 😉 

 

Tungt att läsa

I slutet av augusti började vår yngsta dotter att läsa kriminologiprogrammet i Lund. En utbildning på 3 år. Nästa måndag har hon sin första tenta.
När postbilen kom för någon vecka sedan fick jag ta emot ett Adlibris paket med denna bok. Vilket tungt uppdrag jag fick. 😉

Jag gick och hämtade hushållsvågen. Boken på engelska vägde 2 827 gram och var på 1143 sidor. Något att bita i. 🙂

Vilken tur att ”Minnen som stannat kvar” är på svenska och bara innehåller 279 sidor. Min bok kommer att gå att läsa i sängen om man ligger på rygg. Men det blir såklart inget gympapass för armarna. 😉
I fredags läste jag på Scandinavian Books hemsida att boken är tryckt och ska skickas iväg den 18 september. Leveranstiden är på 1-3 dagar. Ska bli spännande att se om det är den rätta boken (sista versionen av omslag + inlaga) och inte x antal provböcker. Eftersom jag blev snuvad/lurad en gång skulle inget förvåna mig längre om den andra skriftligt lovade saken heller inte stämde. (Bytet han skrev han gjort 16/8)
Du får ha en bra inledning på veckan.

Fotnot:
Kriminologi = Läran om brottet

Matematik när den är som bäst

Allt regnande och blåsande sliter även på en inomhusperson som slipper bli blöt.
Jag tittade upp mot bröllopskorten (inte dessa) och sa till Solveig att vi borde hitta på något skoj på bröllopsdagen nästa månad. Åka och fira som vi brukar ha som tradition. Min fru kom med några förslag men tystnade när jag började prata matematik.
”Solveig! Har du tänkt på en sak? Du är faktiskt mer än dubbelt så gammal nu, än du var på det där fotot. Medan jag har flera år kvar tills jag ens är dubbelt så gammal som jag var då.”
”Så du menar att du blivit yngre än jag?”
”Jäpp! Både på insidan, utsidan och sanningsenligt.”
”Vilken månad är du i egentligen?” sa hon retfullt och nöp i min vältrimmade medelåldersmage. ”Hinner vi hem innan det är dags?” 😉

Risk för trängsel

Wow! 😀 I lördags läste jag i Ystads Allehanda om en ny stor färgstark nattfärja som ska trafikera linjen mellan Polen och Ystad. Fören är målad av konstnären Mariusz Waras och sticker verkligen ut. Om allt gick som planerat skulle Polenfärjan anlöpa till Ystads hamn klockan 19:00 på tisdagskvällen. Sedan skulle den ge sig iväg klockan 22:45 mot Swinoujscie.

Jag var orolig för att det skulle bli trångt vid hamnplan. När vår bil stannade till vid den hårt trafikerade Malmövägen, noterade jag att en färja var på väg in i hamnen och skulle komma tio minuter för tidigt. Jag blev stressad när jag insåg att det måste vara den nya Cracovia. Vilken lång tid det tog innan det dök upp en lucka bland bilarna och vi kunde rulla nerför backen mot centrum.

Okej! Kanske inte lika mycket folk och trängsel som i min dagdröm. När jag tittade till vänster såg jag… livet i svartvitt.

Kan en havspolis sprutat bort färgerna? Det där liknar väldigt mycket den vanliga färjan Baltivia, för att inte tala om den avslöjande texten, B-A-L-T… 😦

Den äldre skutan såg fin ut och får vara med på bloggen. 🙂
Jag bytte några ord med en trevlig äldre kvinna, med en kamera med stort objektiv. Hon hade också tagit sig hit ner av samma anledning som jag.

Det stod idag inget i YA om den inställda färjan. Antagligen hade det inte gått som planerat. Baltivia hade säkert bråkat på polska och menat att den var först, bäst och naturligt vackrast.

Skönt att komma ifrån den snåla blåsten. Betydligt lugnare bland gatuhusen. Speciellt framför det blå huset på Teatergränd. Blå färg sägs vara lugnande för kropp och själ. Vågar jag stå några minuter och krama husfasaden? 😉

Vi går mot höst och det varnas för storm till kvällen. Alla tåg är inställda i Skåne från klockan 17:00 till lunchtid i morgon. Undra om stormen kommer att få något namn. Vem bestämmer namnen? Gör de det på speciellt stormiga möten? Där de sitter och äter stormbiskvier och dricker het stormlatte för att komma i rätt namntankar? Är det omröstning, Polsk riksdag eller dyker det rätta namnet upp exakt i stormens öga?

Tyskens hemlighet

Bakgrund:
Jag har medvetet varit försiktig med att skriva om minnen från tiden på Lidéns Samlingsmuseum. Samtidigt skrev jag inte på något tystnadspliktspapper och var min egen chef.
Åren har sprungit iväg. Nu känns det intensiva året-runt-livet nästan overkligt. Vissa ”sekvenser” saknar jag. Andra inte. Bäst var de magiska solnedgångarna från den inglasade altanen mellan de två våningarna. Då mådde jag som bäst. Ville stanna tiden om det varit möjligt. ❤

Dessa små söta gräddsnipor fick jag av en tysk professor som pratade förstådd svenska. Han berättade att han var förtjust i vårt museum och besökte det varje sommar. Denna gång hade han med sig en stilig yngre kvinna. Jag gissade på en dotter. Just denna eftermiddag var det många gäster så jag hade fullt upp med de olika sysslorna och hade inte tid att prata för länge med någon.
Efter en timmes beundrande av samlingarna skrev det tyska paret in sig i säsongens gästbok. Professorn tackade även muntligt. Han berättade glatt att vi ses nästa sommar igen.
”Vilket fantastiskt fint jobb du och din fru lagt ner. Hälsa henne.”

Strax efter jag sett genom fönstret, att de kört iväg med bilen, ljöd det i klockan och nya gäster kom in. Det rörde sig om ett äldre par som pratade en dialekt inåt landet.
Mannen betalade entré under tiden som kvinnan, oväntat för mig, nästan slängde sig på gästboken.
”Else heter hon visst”, sa hon högt ut i luften.
”Berätta inte det för Gretchen. Vad du än gör. Du tar död på henne.”

Annars brukade det vara tvärtom, när ett par kom på besök. Mannen gick runt i rummen på en kvart. Jag fick därefter ta hand om honom så kvinnan fick njuta i sin egen takt. ”Mansdagis” brukade jag skoja om.

Den äldre mannen gled iväg till något annat rum och kvinnan slängde ur sig privata fraser till mig, där jag inte behövde fylla i många ord.
Britta och hennes man bodde avlägset i skogen, nära ett samhälle. Bredvid dem hade ett trevligt tyskt par köpt en stuga för ett tiotal år sedan. Efter en tid hade de fyra blivit bekanta med varandra. Men bara under de veckor på sommaren som tyskarna besökte stugan.
Ibland fikade paren hos varandra. Någon kväll brukade de spela kort. Britta tyckte det var så kul att tyskarna lärt sig svenska så fort.
Denna sommar hade inte börjat som de andra. När Britta var på väg för att hälsa Gretchen och hennes man välkomna och föreslå en fika i trädgården upptäckte hon i grevens tid att det inte var Gretchen som var med. Istället blev hon i smyg vittne till hur det vänslades mitt på ljusa dagen i trädgården och hon fick snabbt, chockad, gömma sig bakom stughörnet för att undgå att bli upptäckt.
Redan nästa dag for bilen förbi Brittas köksfönster, åt andra hållet. Nästan på dagen, en vecka senare, knackade det på dörren när Britta höll på att dammsuga. Utanför stod en glad Gretchen och undrade om de skulle komma över på en fika om en stund. Tyskan berättade att det var så skönt att vara tillbaks i stugan för första gången i år. Hon hade längtat ända sedan september förra året.
Stundtals blev jag inte riktigt klok på om Britta tyckte det var mest synd om henne själv. Jag kan inte trötta ut dig läsare med att dra ”allt”. Visst förstod jag att hon tyckte att det var jobbigt att hon inte visste vilket dambesök som var med när bilen rullade förbi. Om de skulle umgås eller undvika grannarna? Att hon saknade kvällarna, när kvartetten spelade kort ihop.
Mitt slutintryck var att det var Brittas man som var den ödmjuka av detektiverna. Visst var det spännande för mig, men inget av detta hade jag med att göra. Tänk om jag lyssnat på alla våra 3 333 st olika kaffekoppar. Alla storys som de hört med sina öron. Då skulle jag kunnat ge ut en skvallerbok varje månad. 🙂

Var det en slump att det äldre paret råkade komma till Lidéns Samlingsmuseum en kort stund senare? Eller hade de förföljt tyskarna ända från stugan? Svaret kommer jag aldrig att få.
Jag gillade professorn. Han såg inte ut som en sol-och-vårare. Hur ser de ut förresten? Måste ta en sväng till spegeln. Usch vilken ful gubbe som blängde på mig. Det var nästan så det skakade till i knäna av pur hösträdsla.  🙂

Fotnot:
Jag tycker inte om att det är mörkt i Ystad redan klockan 20:10. Imorgon kväll har jag planerat att ta häftiga bilder. Då vill jag att det ska vara ljust. Kommer det fina besöket i tid (19:00) ordnar det jordiska sig. Nu kom jag på ett nytt Bosse-ord. ”Vattniska”. Låter som en dialekt långt norr ut. 😉

Jag saknar henne OCH det gör ont

Här har ösregnat i flera dagar. De stunder när det inte gjort det har det istället regnat.  Därför var valet enkelt i onsdags efter lunch, en tidpunkt då jag brukar ha mitt motionspass. Det fick bli en halvtimme på motionscykeln.
Jag nådde nästan femton kilometer. Ändå kändes det som om jag inte kom någonstans. Inte en ynklig centimeter. Möjligt att jag inbillade mig. Innan jag skulle duscha blev jag osäker på en viktig detalj. Åt jag efterrätt eller inte efter lunchen? Med tanke på att jag tänkte lägga mig på spikmattan efter duschen och brukar somna efter ett par minuter var min fundering livsviktig. Du som inte känner till att jag har diabetes 1, tror nu att jag skämtar. Men det gör jag inte. Det skulle vara pinsamt om de hämtar mig och skriver in i journalen att jag är fakir till yrket.
För att vara på den säkra sidan tog jag en söt chokladkula och började suga på den. Märkligt. Inte fanns det väl nötter i dessa godsaker? Efter duschen tog jag en titt i badrumsspegeln och insåg att en bit från min problemtand längst in befann sig i tarmsystemet. Min nyfikna tunga sökte sig direkt till brottsplatsen och det har den fortsatt med i två dagar. Nu har både den och jag fått vårt straff. Frågan är vem av oss som ska ringa samtalet? Jag har ingen lust och tungan skulle bara sluddra på halländska. 🙂
Förra tandläkaren, på en annan praktik, beklagade sig och sa att det inte fanns något kvar att bygga en lagning på. Ändå fixade han till det riktigt hållbart. För jag tror att det snart är tre år sedan han utförde uppgiften. Sedan tjatade han på om brygga, båtar och maneter eller vad det var. När jag snällt frågade om kostnad, om det gjorde ont och hur många och långa pass som jag skulle ligga och gapa log han fult och förklarade på en hackig och bristande svenska. Jag hade ingen lust att fråga om, om det jag inte förstod och berätta att jag som diabetiker har mattider att hålla reda på. Att jag har en mycket svårinställd variant och … istället bestämde jag mig på studs att gynna en annan klinik med mina tusenlappar.

När jag kom till en ny klinik möttes jag av ett stort och välkomnande väntrum. Där skulle jag ha kunnat stanna en lång stund och följa skidskyttet på den stora TV:n. Dricka vatten från de färgglada plastmuggarna. Läsa en intressant tidskrift. Mysa i en fåtölj. Istället blev jag avbruten av en mullrande auktoritär äldre man som måste ha passerat pensionsåldern. Han kom ilande ut från korridoren med undersökningsrum och slängde ur sig fraser som ingen patient i väntrummet borde fått höra eller veta något om. Han hade säkert rätt att vara sur för att den manlige ynglingen inte kom i tid. (Kom en stund senare.) Men mitt första intryck var givet. Honom ska jag INTE ha. Från kolera till dubbelpest. Om han kommer ut senare och säger mitt namn kommer jag att säga ”God eftermiddag. Du borde blivit åklagare” och därefter stolt glida nerför trappan igen. Vinka tufft i luften bakom ryggen, som jag sett i en del filmer. I fantasin är jag alltid djärv.

Det blev inte han som sa ”Bosse Lidén”. Istället möttes jag av den bästa tandläkare som jag haft på alla mina år, och de har blivit alltför många, både åren och olämpliga tandläkare. Den glada yngre kvinnan hade alla rätta kvalifikationer som går att ha. Nästan så det kändes som jag mötte min bästa kompis i undersökningsrummet. Hon tog sig tid att lyssna in. Förklarade allt på ett pedagogiskt sätt. Före varje moment hon gjorde, berättade hon med en lugn och behaglig stämma vad som väntade mig. Därefter upplyste hon vid varje ”handsteg” hon tog i min privata mun. Var lätt på hand. Flyttade sig runt min kropp som en smidig gymnast. Frågade om det kändes bra. Lät mig få täta sköljpauser. Hade lätt för att småskämta. Hon var guld värd för mig som har taskig erfarenhet av ”tandslaktare” ända sedan barnsben.

Därefter har hon varit på exakt samma underbara sätt de gånger vi mötts. Saker som alltid gjort ont tidigare kändes inte längre. Jag tar inte ens bedövning. Det enda som gjort ont och skavde var när jag fick reda på att hon skulle öppna en egen praktik alltför långt ifrån mig.
Jag har provat på en gång tidigare att behålla en bra tandläkare trots att jag flyttat nio mil därifrån. Funkar och är trevligt vid den årliga kontrollen då jag och Solveig kombinerade med roliga aktiviteter. Hälsat på gamla grannar. Besökt favoritställen. Inte lika kul när det är akutläge en snöstormsdag. 😦

I förra veckan var Susanna Kopp på bild i vår tidning med anledning av att hon tagit över tandkliniken i Brösarp. Det står i reportaget att hon är 27 år och redan har ett imponerande CV.  Sanna har erfarenhet av käkkirurgi och är utbildad i implantatkirurgi. Hon jobbar gärna med tandvårdsrädda patienter. Menar att patienten ska känna sig trygg och delaktig och att det är viktigt att se hela individen, inte bara tänderna.
Väldigt vackra ord att säga till reportern, men jag kan skriva under med guldpenna att de är SANNA. Vartenda ett av orden.
Själv anade jag varje gång vingar bakom hennes rygg… ❤

Världen är liten

Förra året var det tjugofem år sedan första Wallanderboken kom ut. Det firade jag med att en gång i månaden skriva ett personligt blogginlägg till Henning Mankells ära. Många tusen visningar har de elva inläggen fått och fortfarande besöker främmande människor min blogg varje dag för att läsa och se foton från den fiktiva världen. Detta kan jag utläsa i den utförliga statistiken bakom WordPress-ridån.

En kvinna i Australien började redan efter ”Mördare utan ansikte” att skriva en kommentar på min blogg. Helt otroligt. Anne hade lärt sig svenska genom att först se Wallanderfilmer och därefter köpt böckerna på svenska. Hon hade dessutom lyssnat på flera ljudböcker på svenska.
Anne fortsatte att läsa min blogg. Nu har hon snart kommenterat tvåhundra gånger. Jag har efter varje kommentar känt mig smickrad och blivit imponerad av hennes perfekta svenska. Hon är värd en guldstjärna.  ❤

Igår kväll satt hon i mitt privata hem. Lika naturligt och trevligt som när jag fikar med Wallander på Fridolfs konditori. Visst är världen pytteliten?

Jag lyckades aldrig övertala hennes sympatiska man om att Kurt Wallander finns. Fred och Solveig har mycket att lära sig om väsentligheter och en och annan halvsanning.  😉

Sju gånger har Anne besökt Sverige som turist. Denna gång kom hon i juni. Ystad älskar de båda. Fantastiskt att denna lilla pittoreska skånska stad har fått en egen plats hos två människor, boende i Australien, på andra sidan jordklotet. Ett par som besökt så otroligt många andra spännande länder och platser i världen.

Jag och Solveig är övertygade om att det kommer att bli ett åttonde besök i vår stad även nästa år. Hoppas de har tid och lust att besöka oss då med. Hoppas jag inte skrämde iväg dem med min knasiga humor och snabbpratande mun. 🙂

Timmarna flög iväg som korta minuter. Mycket skratt och allvar, förklaringar av krångliga ord och annat kul. Vad mycket vi lärde oss inom olika områden om ”Platsen under oss”. Läbbigt med farliga hajar nära kusten. Giftiga svampar. Flugsäsongen. Att vissa djur finns i Australien som ex. kameler.

Kuriosa var att Anne träffat Ingrid Bergman i London en gång. Henne hade jag också gärna träffat. Jag nöjer mig så gott med några mjuka Annekramar. Ikväll ska jag spela bowling med Kurt. Hoppas han lämnar tjänstevapnet hemma. Sist fick jag prata mig ur situationen med min charm. Det var inte lätt. Orsaken var att jag glömt den hemma. Charmen. 😉

Lång fotnot:
Vet inte om jag var så charmig när mobilsamtalet kom vid lunchtid igår. Lät säkert mest som en ledsen hund. Det visade sig att mina dagmardrömmar var sanna. Min kontaktperson bad ”tusen gånger” om ursäkt för att det hade blivit en miss. Mitt omslag och inlaga till ”Minnen som stannat kvar”, hade inte gått till tryckning. Trots att han skrev det i ett mejl till mig d. 16 augusti och det stod 30 augusti som leveransdag på min orderbekräftelse. Jag anade ugglor i mossen när det inte gick att följa färden på PostNords nätsida.
”Nu är det strul på gång”, sa jag dystert rakt ut i luften. 😦
Jag kände mig ledsen och sorgsen under mobilsamtalet. Ändå hade mitt sjätte sinne redan gissat på att det kunde vara så. Allt hade gått för lätt denna gång. Då brukar jag alltid råka illa ut.

Ingen är skadad eller död. Nordkora har inte skickat en felstyrd bomb till min trädgård. Det är bara att komma igen. Jag blev erbjuden en snabb leverans som skulle ta en vecka, om de fick trycka boken utan flikar.
”Nej tack”, sa jag snabbt. Det är ju charmen och ett av skälen till att jag varje gång valt Danskt band. Jag älskar att hålla en sådan bokform i handen och uppskattar att kunna fälla upp flikarna och se ex. författaren på bild. Läsa lite av varje. Få en bra mjukstart inför läsningen av boken. ❤
Kontaktmannen skulle göra allt i sin makt för att det skulle kunna gå att trycka upp och få det klart inom två veckor.
Hoppas det finns många kommande läsare som vill ha ett ex av ”Minnen som stannat kvar” i sin hand. Annars får jag krama dem själv. Eller sätta mig som en skräddare utanför Kvantum en fredagskväll med en trave böcker i knät. 🙂

Vad lustigt. Jag hittade en ny lyckad resehandbok om Gotland på bibblan i torsdags. På framsidan av ”Mitt Gotland” av Jonas Henningsson, fanns den fyr som jag hade med på ett av mina fem förslag som du bloggbesökare fick rösta på. Den rödvita höga ståtliga byggnaden, som ligger i Närsholm. Fyren var Solveigs förstaval. Tror du att jag valde det? 😉
Undra vad tryckeriet ”väljer” för omslag och inlaga? 😉 Min nästa dagmardröm är att de sista rättningarna i mina två sista filer inte är inlagda, som det vackert också stod i mejlet 16 augusti. I så fall kommer jag att få x antal provböcker, med de fel som vi trodde vi fixat till. Allt är möjligt. Även hos ett av nordens största tryckerier. I så fall är jag värd gratis tryckning och två tusen ursäkter.

Hela min hjärna hade ställt in sig på en bok i slutet av augusti eller första dagarna i september. Nu håller jag tummarna för vecka 38 och att flygresan hem för Anne och Fred går smidigt på måndag. 11 september är ett ”svart datum” som den skrockfulle …
Ursäkta om jag ”spydde” lite i din ficka. Har du tur har du inte orkat läsa ända hit ner.

Frodiga kvinnor & skånska råkor

När vi var och fikade på Olof Viktors igår råkade vi snubbla över en sommarutställning som enligt affischen hade slutat dagen innan. Egentligen hade vi suttit inomhus på andra sidan gården, som vi alltid gör på sommaren och riktigt, riktigt egentligen så brukar vi undvika det populära stället under högsäsong. Däremot är vi där många gånger om året under andra tidpunkter. Vi gillar skarpt Olof Viktors som många andra i världen. ❤

När jag för en stund sedan gick in på Annika Österlinds fina hemsida kunde jag konstatera att hon ställt ut på Olof Viktors sedan 2002, varje sommar. Dessutom kunde jag läsa att hon även ställt ut utomlands i Köpenhamn, Hamburg, USA m.m.

Annika är både keramiker och dekoratör. Hon har sin ateljé i Dalby som ligger en bit utanför Lund.

Annika skriver så här i sin folder: ”För mig utstrålar de frodiga kvinnorna lugn, trygghet och glädje.”

Jag håller med henne fullständigt och ”älskade barn” tillhör mina favoriter.

Som bibliotekarie och bokälskare går jag givetvis igång på detta. På hemsidan såg jag en ännu tuffare variant som heter ”Gungande läslusta”. Du får gärna gå in på hennes hemsida. Jag ska lägga in länken längst ner. Det var svårt att ta fina foton i mörkret mot allt ljus utanför fönsterna. Vi tyckte att Annika är superduktig på att förmedla just glädje, lugn och trygghet som hon nämnde. Sedan måste jag tillägga hennes humor och fantasi. Två egenskaper som ligger mig varmt om hjärtat. ❤

Underbar kontrast och komplement, att lägga till dessa röda ballonger. Mycket snyggare i verkligheten än på detta mörka foto.

Temat på denna ”serie” är vänner.

Här kan ni se den rätta röda färgen. Ungefär som mitt ansikte när jag tittat på alla dessa frodiga modiga och underbara kvinnor. 😉

Annikas ord: ”Fåglarna är gjorda som en karikatyr av alla råkor som sitter i träden utanför ateljén.”

Om du vill läsa en rolig sannsaga om var tre av dessa råkor befinner sig så gå in på denna hemsida. Jag är säker på att du kommer att bli nyfiken på både det ena och det andra.
http://ateljeannika.se/index.html

Annikas skulpturer görs i vitbrännande stengodslera.

Fotnot: Jag önskar dig en trevlig helg. Själv är jag lite otålig sedan några dagar över att jag inte riktigt vet vart alla mina böcker tagit vägen. Hoppas få svar på det på måndag. Enligt orderbeställningen ska de ha gått iväg från Danmark i onsdags. ”Minnen som stannat kvar” har kanske tagit en omväg via Texas. Hoppas inte det. Jag uppskattar inte att bli blåst. 😉