Vi parkerade bilen bakom denna tuffa DUK på Visby flygplats långparkering och båda bilarna stod kvar när vi kom hem igen.
Vi lämnade också ett soligt Visby och hamnade i ett stormigt Skåneland. På skånsk mark tog vi flygbussen till Triangeln och därefter snabbt två rulltrappor ner till tåg mot Hyllie för ett möte med lillasyster. Detta var ett spontanmöte. Kvartetten skulle träffas i Helsingborg nästa dag.
På vårt hotell fanns det olika båtar på väggarna och utanför vårt hotellfönster såg vi färjor som kämpade mot kraftig vind under sina turer från och till Danmark och Sverige. På tal om båtar och färjor. Det kommunikationssättet skippade vi. Annars åkte vi bil 2 ggr, flyg 2 ggr, flygbuss 2 ggr, taxi 2 ggr och olika sorters tåg 4 ggr. Hiss med glasfönster x ggr och rulltrappor x ggr. Inte konstigt att vi är reströtta men – ”familjenöjda”.
När vi bor i Helsingborg tar vi gärna in på vårt favorithotell. Det var tur att födelsebarnet denna gång var storasyster. För första större missen i Malmö/Hyllie var att vi inte kunde få något ”bord” på restaurang. Vi tänkte inte på att det var Mello-yra som rådde i Skånes största stad inför sista delfinalen. Allt var bokat. Restauranger och säkert hotell också. Eftersom vi skulle träffa lillasyster igen hela lördagen tog vi ett snabbt beslut och hann med ett knökat tåg norr ut. Andra missen berättade en yngre kvinna för oss två utbildade bibliotekarie, som satt och skrattade åt något. ”Ursäkta! Detta är tysta vagnen.”
Vilket oväder det var när vi äntligen lyckades komma ut från allt byggandet vid Knutpunkten. Där ska de tydligen hålla på att fixa ända till sommaren.
Avslappande att sitta på en inre balkong och njuta av en välspelande pianist. Samtidigt hade jag mina 12000 steg/dygnet att fixa. Då är det bra med ett ”runt våningshotell”. 🙂 Jag smälte bra in bland flera utländska kamptävlande ungdomar i sportkläder som ”drällde” lite överallt. Det var tydligen en stor tävling den helgen i Helsingborg.
Vid varje frukostbord fanns det en ”riktig” Gerbera med lite vatten i den söta vasen.
Vi älskar att sitta vid ett fönsterbord och i lugn och ro njuta av allt det goda. Denna gång längtade vi inte ut till ovädret. Ändå tänkte vi ta en ”kortis” när vi ändå var här. De vanliga affärerna var ju ännu inte öppna.
i medvind flög vi nästan fram. Undra om inte ex. en liten hund skulle blåst bort. I motvinden var det precis tvärtom under vår morgonpromenad. Två steg fram och ett tillbaks i en uppfriskande kastvindsdans.
Ingen var sugen på att ta en trapptävling upp till toppen på Kärnan.
Fortsättning på förförra fotot. Inga mer besök här. Trist. 😦
Hit in bar heller inte stegen. Istället gick vi ner en bit och tog en taxi mot en nybyggd stadsdel där vi sedan tillbringade många trevliga familjetimmar med skratt, mat, dryck, spel, seriösa samtal, presentprassel m.m. För även ett annat lite äldre februaribarn uppvaktades. Men de fotona är privata. 🙂 Skönt att slippa släpa på systemkameran.
Riktigt busväder. Men konstigt nog funkade alla ”åktider”. Både på marken och i luften. Min sista tabbe var vid sista kontrollen på flygplatsen. Först ”slängde” jag en oöppnad söt cola och en halv fylld ramlösa. Höll duktigt reda på att plocka av pump, lägga fram mobil, två mätare och en flaska insulin i plastpåse, som fick åka egen plastkorg.
Min livrem låg i resväskan. Min plåtburk med druvsocker hade fått stanna hemma. Två gamla misstag skulle inte upprepas. Ändå blev det som vanligt. Jag drog till mig uppmärksamheten. Kvinnan var på väg att ge sig när jag vänligt förklarade att det inte borde finnas något olämpligt… hon började tro på mig när jag för syns skull letade runt i den nya ryggsäcken. Därför vände hon sig om mot den sittande mannen och sa. ”Är du säker på att det var hans väska?” Han svarade tvärsäkert ”JA”. Därför gick hon djupare på problemet och stack ner en bestämd hand i min väska och rotade. Hokus pokus tog hon fram en oöppnad Loka flaska. Ingen trodde såklart på mitt svammel. ”Där var den. Vi trodde den ramlat ur väskan eller till och med blivit… ”
Sanningen: Jag trodde två dagar tidigare att flaskan var stulen av en ficktjuv. Solveig som alltid vill tro gott om alla, att den ramlat ur hennes öppna handväska. Så var sanningen att hon gett den till mig vid något tillfälle och jag stoppat ner den i ett tredje fack, som jag aldrig använt tidigare. (Ett kardband som agerade lås) Därför köpte vi en ny dricka när vi skulle hem två dagar senare. Den drack jag några klunkar i innan den åkte i papperskorgen. Vi ärliga människor måste betala för vad onda människor ställt och kan ställa till med i världen. Det är bara att ”gilla läget”.
Vi packar alltid upp allt direkt när vi kommer hem. Hur trötta vi än är.
Här är min nya kollektion. Till höger ligger Solveigs. 😉 Undra om det hänt förr när vi åkt iväg till två städer med många shoppingmöjligheter. Att hon inte köpt med sig något i klädväg. Hade hon inte fått rejält skoskav i båda hälarna av sina vinterskor skulle hon provat ett par fina och tuffa skor som jag hittat i ett skyltfönster.
När butikerna öppnar klockan tio en söndag på Emporia njuter jag av att titta på kläder och annat. Annat var det på samma ställe i trängseln på fredagseftermiddagen. Hoppas nu ingen börjar kalla mig för Palm-Bosse. 😉
Nu har vi redan bokat en fin lägenhet i Lund och nya flygbiljetter. Bäst att passa på innan de tar slut. Visst är det billigare att flyga först till Stockholm och därifrån byta plan, men det är inget vi vill göra om vi slipper. Därför finns det bara en möjlighet om dagen att välja på. Nästa gång tar vi flygbuss till universitetsstaden Lund för att fira en kriminolog. 😀
Ps. Glöm inte att välja favoritlåtar på Disc 4.
