Ökade med 9,1 procent

Förra veckan läste jag i vår lokaltidning 2021:års statistik över Gotland och deras 92 st socknar. Lilla Levide ångade på och ökade med 30 nya inskrivna och totalt 359 stycken. Året innan fick vi uppleva att Gotland gick över den magiska gränsen 60 000 personer. Förra året passerades 61 000.

I fredags var det första gången som vi körde genom lilla Levide. För en halländsk grabb som alltid älskat blå färg var det definitivt rätt soliga dag. Snälla någon däruppe. Ge tillbaka mig 25 år, våra två gulliga döttrar i ”rätt ålder”. Pinsamt om de är äldre än oss. 😉 Skulle grannarna uppskatta att det rullade in 3-4 bussar om dagen i maj för att se våra 3 333 st kaffekoppar och alla andra samlingar? Är det okej om jag får byta ut Lidéns Samlingsmuseum mot ett lugnt liv som en av två som skriver manus till barn & ungdomsböcker? I dessa oroliga tider är det en gratis och bra medicin att få drömma ljusa drömmar. För innerst inne är jag klarvaken och klarsynt.

Pst. Svarar eventuella kommentarer med en symbol. Sedan några veckor tillbaka ligger jag ”back” med mycket.

Inte ofta det händer…

…att jag stöter på raukar mitt ute i skogen.

Inte heller att jag nuförtiden lyckas när jag stöter på någon snygg tjej. Men den här söta tjejen följde med mig hem i bilen. ❤

Har aldrig hänt mig förut i denna situation

Igår var det dags för årsproverna på sjukhuset. Du som läst mina två kåseriböcker vet vad jag går för – varit med om. 😉 Ändå är mina tidigare skrivna ord inom ämnet några droppar i havet. Då valde jag bara ut få axplock inom samma gebit. Precis som episoder om när jag borde dött i olika sammanhang.
Under Ystadåren och än så länge här på öjn har jag bara positiva minnen av årskontrollerna. Men alltid finns obehaget de sista dagarna i skuggpartierna och innan jag åker iväg med bilen på morgonen. Tänk om ”stickerskan” egentligen är inlånad från ett svetsverk? Personen inte kan hålla reda på rören och rör ihop allt möjligt? Säger ramsor med fler svordomar än vanliga gemytliga ord? Min fantasi och erfarenhet kämpar som vanligt om ”tankmakten”.
Igår hände det. När jag vaknade mådde jag otroligt bra. Vilken härlig känsla jag hade i kroppen. Fast jag visste vad som väntade om mindre än två timmar. Kunde naturligtvis inte undgå ämnet med lapp på hallgolvet och på toalettlocket. OBS! URINPROV.
När jag fixade till vår frukost kändes det ovant att inte ta min tablett Levaxin trettio minuter innan intag av mat. Den blå medicinlådan och en flaska med vatten fanns istället i ryggsäcken, som stod placerad på hallmattan.
Som vanligt satsade jag på att vara på sjukhuset i god tid. Vet att det brukar vara öppet till mottagningen, minst en halvtimme innan de börjar sina pass 07:30. Jag noterade att människorna som satt där gick att räkna på en hand. Jag fick nummer fem. Strax efteråt droppade det in en skara andra personer. Inte ens den stora lappen om att de idag var underbemannade och att vi fick räkna med längre väntetider rubbande min balans.
På den stora TV-skärmen matades det ut sorgliga nyheter om kriget. Till och med det hade jag för stunden filter mot. Konstigt nog tog jag inte ens ett ”säkerhetskiss” under väntan.
Det var den långa trevliga mannen som ropade nummer fem. Jag sa mina två krav, höger arm och var snäll och tryck ner stolen en bit bakåt. Vi hade ett trevligt samtal medan jag halvlåg och tittade ut genom fönstret mot solens ”smörgåsbord”. Det såg ut att bli ännu en mysig dag. Jag bestämde mig spontant för att promenera på Galgberget efter lunch.
När jag kom hem berättade jag för Solveig, som ännu inte cyklat iväg till jobbet, om min härliga upplevelse.
”Det är nästan så jag vill jag göra om det imorgon”, sa jag halvt på skoj och tog upp min Libra och förde den mot min vita knapp på överarmen.
Min sol gick i moln.
”Nu förstår jag ingenting” fick jag ur mig. ”Titta! Jag har nästan 22 i blodsocker.”
”Då var du kanske inte så lugn trots allt under ytan. Bäst du genast tar några enheter och kollar flera gånger under dagen.”
Solveig tog sin tunga lastning och gick ner till cykeln.
Jag tog upp ”Rauken” (min insulinpump) från min skjortficka. Tryckte in 2 enheter och såg antagligen ut som ett frågetecken. När de två enheterna var levererade tänkte jag vidare. Studerade historiken och insåg vad som hänt, eller INTE HÄNT innan frukosten. Cirklarna som pågått i över 32 år var rubbade. Annars sker det mesta med automatik. Jag kan prata om annat samtidigt som jag gör vad jag ska göra på Rauken. Till frukost tar jag exempelvis 6 enheter insulin.
Jag hade inte tagit något insulin. Inte en enda droppe. Mina ögon kände sig inte säkra. Läsglasögonen letades upp. Säkert tittade jag efter tre gånger. Nä. Sista dosen var till kvällsmiddagen. Snabbt tryckte jag in 4 enheter i den stackars kroppen, som jag hade upplevt må extra bra. Tänk vad fel jag hade.
Jag ska berätta för dig som inte känner till ämnet. Mina grunddoser går in under hela dygnet. Jag kör med nio olika Basal, tidsperioder med olika doser. Det är när jag intar föda som jag trycker in det som heter Bolus. Ju fler kolhydrater, ju större dos.
Vad lärde jag mig av detta? Nästa årskontroll i mars 2023 måste föregås av fler lappar. I alla fall en rejäl lapp på min frukoststol. GLÖM INTE TA INSULIN BOSSE! Vad kan då gå fel? Tänk om jag dagen till äran väljer en annan stol i köket? Det gäller som alltid att variera sina fel. Det är undertecknad bra på. Nu ska jag cykla ut en sväng i dimman. Jag och Rauken.

Första utomhusfikat och jakten på blåsippor

Vilken extra fin helg det blev. Efter kalla nätter kröp temperaturen uppåt på den ljusa tiden på dygnet. På lördagen åkte vi först till Fridhem. Vi hade fått tips och även sett en instagrambild på en bukett blåsippor från Fridhem. Här fick vi en ny header till gotlanduppochner som plåster på såret. Skönt att slippa alla snö på den gamla bilden. För några tjusiga blåsippor såg vi inte till. Bara några små ynkliga som inte hade några som helst planer på att slå ut.

Det var nu Solveig föreslog att vi skulle åka upp till Högklint, som ligger bara en liten bit därifrån.

Här blåste det mer och det var kyligt i vinden. Ändå tog vi årets första utomhusfika. Kaffet var varmt de första klunkarna. Eftersom vi frös gick vi några meter bort till en grill där det fortfarande glödde och värmde våra händer en kort stund. När vi tog fotstegen tillbaka till muggarna var den svarta drycken redan kall. Alltså blev premiären en snabbfika.

Ännu en gång var det Solveig som ledde oss rätt av en slump. Själv var jag på väg tillbaka samma väg som vi kom för att nå bilen. Hennes nya väg ledde oss till blå fina saker.

När Solveig lekte med sitt macro stod jag och njöt med ansiktet mot solen. Härligt i tallskogen, som stod emot vinden och kylan. Äntligen kände jag den där innerliga lyckan som inte köps för pengar. Mitt i all kaos som finns runt oss stod jag just då i en vårbonad zenit. Ändå visste jag inte att morgondagen, söndagen skulle toppa känslan. Följande foton är från vår tur till Lummelunda-turen.

Det är få gånger som vi besökt stranden i Lummelunda och det varit nästan helt vindstilla. Söndagen den 13 mars var en sådan dag. Nu satt vi på en sten med en dyna under oss och bara njöt av vyn och fikakorgens utbud. Ibland delade vi på oss. Eller så låg jag en bra bit framåt på stigen. Som när jag hörde bruset från vattenleden i skogen och försvann iväg. Tyvärr hittade vi denna gång ingen vit blåsippa. Men om du vill se några av alla macro-bilder som Solveig tog i helgen finns de här https://gotlanduppochner.com/2022/03/13/bara-vi-tog-oss-tid-och-tittade-efter-sa-fanns-de-dar/