Eloge till Sofia

Förra våren blev min moster och Gudmor änka. Då var hon givetvis ledsen, trött och kände sig ensam. Hon hade ont och svårt att röra på sig. Trappan inomhus var en stor utmaning. Artrosen tog alltmer över makten.
Av någon händelse fick hon tipset om Sofias sällskap på TV och började träna regelbundet. Hon blev alltmer bekväm med rörelserna och tempot. En dag i höstas skulle jag ringa henne. Jag tänkte på gympan, läste tiden i tidningen. Aha! Jag ska minsann kolla in vad Majsan sysslar med just nu. Sedan ska jag ringa moster och berätta om mina personliga upplevelser. Bör tilläggas. Egentligen känns hon inte som en gammal moster. Betydligt mer som en storasyster och kompis. Vi ventilerar om det mesta. Ofta med inslag av humor. ❤

Jag trodde aldrig att tjugo minuter kunde gå så långsamt. Bodde det en snigel i klockan? Strutsgången som du ser ovan var det enda som jag kände mig bekväm med. Sofia var duktig, driftig och pedagogisk. Förklarade på ett enkelt sätt. Gjorde övningarna personlighetsanpassade. Ändå. Jag orkade inte. Gjorde fel. Trasslade nästan in mig i min motsträviga kropp. Till slut sträckte det till någonstans och jag fick så ont att jag tvärt fick avbryta aktiviteten.
Majsan hade pratat om en vattenpaus i halvtid. Jag minns att jag fuskade och drack tidigt.

När jag satt utmattad och hade ont lite överallt tog Sofia äntligen fram flaskan och sa att vi var värda pausen och slurken. Tror inte hon menade mig och mina tre droppar som fanns kvar i glaset. Jag har för mig att hon vände sig till mig och viskade: ”Snälla Bosse. Sitt bara still tio minuter till. Så det inte händer mer dumt.” 😉

Jag fick vänta en stund innan jag ringde till Huskvarna. Inte för att jag tog någon hänsyn till henne. Utan enbart för att jag själv skulle kunna föra ett vanligt samtal och inte flåsa högt. Jag berättade sanningen och vi skrattade gemensamt. Hon berättade att det var likadant för henne i början.
Om några dagar fyller hon 88 år. Hon har kontinuerligt fortsatt att hemmagympa med Sofia.

För drygt två månader sedan gjorde jag comeback. Sedan har det blivit en härlig vana, tre-fyra vardagar i veckan, köra ett pass på SVT, direkt efter frukost. Numera har jag spetsat in mig på programmen från säsongen 2020, som tyvärr går ut till hösten. 😦

Från början behövde jag en stol för att hitta balansen. Det problemet är borta. Jag tar nästan aldrig några egna vattenpauser. Men Sofia busar med mig ibland och nämner inget om någon vattenpaus i vissa program. Jag förlåter henne så gärna. Vilken härlig kvinna som passar till alla åldrar. Hennes positivitet går rakt genom skärmen. Hon måste vara guld värd för många tusentals medmänniskor.
Jag har blivit starkare i muskler, senor och självförtroende. Jag har mindre värk. Mitt tempo har höjts. Jag behöver mindre insulin. Känslan efteråt, som håller i sig länge, är njutbar att känna. Den tar jag med mig under resten av dagen.
Hatten av för dig Sofia. ❤

Steg för steg

Måste erkänna att jag blev inte direkt dödspolare med ”Den lilla blå”. Endast färgen var okej. Saknaden efter turbon i vår vita Volvo var för stor. Men när jag rattade in på underbara Österlen och maxfarten var endast 80 km hände något positivt. När vi körde in på en smal grusväg och mötte flera bilar insåg jag äntligen fördelarna. Detta har hållit i sig på Gotland. På ön passar ”Den lilla grå”, eller ”blå”, när den någon gång om året är nytvättad oftast in perfekt. Självklart hade en terränggående jeep varit idealet.

Här har vi parkerat bilen för att göra ett blogginlägg och fika. Inte kunde jag då ana att kvinnan jag pratade med skulle vara med i ”Let´s Dance” våren 2022, sex år senare.

Nu ser jag fram emot att Gustav ställer upp 2023. 🙂

Numera måste det bokas tid för att fika på Mandelmanns Trädgårdar, som det hette då. Hela inlägget har du här. https://bosseliden.wordpress.com/2016/07/11/ekologiskt-sedan-1996/
Ser du på Let´s Dance? Vem/vilka är dina favoriter?

Min dödsdom

Alla var starkare än de trodde att de kunde vara när det värsta hände. Det var en av de ytterst få bra sakerna med att möta stora svårigheter.
Ur Jenny Colgans roman ”Sommar på Strandpromenaden”.

Jag levde i tystnadens tid. Vingklippt utan pardon. Varje timme var en utmaning. Det var tät novemberdimma i varje cell inom min slitna kropp. Sega röriga sirapstankar flöt igenom min annars skärpta hjärna.
Telefonsamtalet kom en tidig förmiddag. Jag var ensam hemma så det fanns ingen livlina att ta till. Det var jag eller ingen. Egentligen var jag för trött för att orka vara uppe och prata kunde jag vara utan. Men jag drog mig till minnes, att jag skulle få provsvaren från sjukhuset. Bäst att ta tjuren vid hornen, tänkte jag och hasade iväg mot kontorstelefonen. En sträcka från sovrummet på tio meter som jag upplevde lika tuff som om jag gjort en maratonturné och deltagit i Boston, New York, London, Chicago och Berlinmaran direkt efter varandra, utan vätskedepåer, om jag får överdriva en aning. Sant var att jag under en tid, hade upplevt ett ständigt skoskav i min sargade själ.

Jag hade kört mig själv i botten. Ändå trodde jag och Solveig att det var någon av mina kroniska sjukdomar som spökade och behövde dosjusteras. Jag var van vid att komma igen efter mer än tusen insulinkänningar. In med något sött och så var livet som vanligt igen efter en kvart, till nästa ”känning”. Allt sådant var jag min egen doktor för. Betydligt värre var det med sköldkörtelinställningen. Den kunde jag inte laborera med själv. Andra patienter blev inställda relativt snabbt efter diagnosen. Inte Bosse Lidén. Jag var ett jobbigt undantag som ingen kunde hjälpa och där åtgärderna sattes in försent i starten.

Jag hade skojat mycket under mina besök hos diabetessköterskan Ylva genom åren. Stämningen var alltid god och det var nära till skratt. Hon kände till att jag var en tapper krigare som hade en hoppig diabetes ett, och att det inte var lätt att ge mig råd.
Nu kände jag knappt igen Ylvas röst. Den annars glada norrländska rösten lät nervös och osäker. Kanske inte så konstigt eftersom jag säkert bara kunde leverera något tamt ironiskt skämt på frågan om hur jag mådde. Det var ju knappt att jag orkade hålla mig vaken och korta yrselanfall avlöste ofta varandra när jag satt på en stol. Det fanns knappt några krafter kvar i min förr mycket vältränade kropp. Lampan blinkade på rött. Endast nödvändigheten att jag måste ta mina sprutor och äta mat höll mig vaken och uppe. Andra skulle säkert legat i sängen och tittat apatiskt på en hösttrött fluga i taket.

Ylva verkade ta sats från tårna. Harklade sig. Berättade att hon hade senaste provsvaren framför sig. Det var extra många denna gången. Hon tystnade igen. Var hon också på väg att tuppa av? Hörde jag inte en duns? Var kom den humorn från?
I vanliga fall antecknade jag alltid alla värden. Förde in dem i en tabell på ett worddokument. Läste därefter på inför ett nytt besök. Den duktiga patienten. Den pålästa. Som hängde med i de medicinska termerna.
Nu fanns det inget spår av sifferenergi. Istället ville jag få bra råd om tablettdosering och trodde stenhårt på att något av de tre sköldkörtelproven T3, T4 och TSH skulle visa värden långt utanför de accepterade intervallen.
De värdena var rätt okej visade det sig. Mina diabetesprov var naturligtvis skyhöga. Jag hade haft ketoner (gift) i blodet veckan innan. Detta hade jag bra koll på själv och därför var det inte överraskande. Det var allt det andra … de okända nya proven som jag aldrig tagit förr.
Eftersom jag kommit in akut som ett vrak hade jag ingen aning om vilka prov som tagits. Allt lutade åt att de skulle lägga in mig. Sedan blev det som det ofta tycks bli. Den trevliga unga läkaren gick iväg för att prata med en mer erfaren kollega. Platserna var få på sjukhuset. Jag hade gått in för egen maskin. Då kunde maskinen skickas hem igen.

Mina krafter för att prata i telefon började sina och ett snabbt yrselanfall fick mig att greppa tag i armstödet på den ergonomiska kontorsstolen. Namnen och värdena som rabblades upp stannade inte kvar i mitt korttidsminne. Det var när jag för att vara artig frågade om inte det konstiga namnet hörde ihop med … vilket fick mig att förstå att allt var mycket värre än vad jag och Solveig anat. Kört så det var rökt. Time was out. Månader, veckor, dagar? Jag minns att jag stannade till med andningen och att hjärtfrekvensen steg av alla hemska ord som nådde mitt vänsteröra. Sedan blev allt stilla som lugnet före stormen. Precis som om dödsdomen redan började sjunka in. Det var alltså så här det skulle sluta. Jag skulle aldrig få se mina döttrar växa upp. Mina solstrålar i livet. Solveig skulle bli en ung änka. Tankarna irrade omkring och jag slutade helt lyssna. Till slut kom jag tillbaka till verkligheten och noterade att samtalet tagit en ny vändning.
”Bosse. Förlåt mig snälla du. Jag har tagit fel journal. Det är inte dig det handlar om.”

Där någonstans i det ruskigt dåliga källartillståndet föddes jag på nytt. Det var inte mycket med mig som människa och min fysik. Men officiellt skulle jag inte dö inom en snar tid. Återigen fick jag en ny chans. Mamma räddade mitt liv med sina flinka fingrar, Y räddade mitt liv. På något konstigt sätt har jag överlevt alla trafikkrockarna med bil och cykel. Några episoder har jag berättat om på bloggen eller i kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Andra håller jag än så länge på. Synd att jag numera aldrig ”återföds” som en helt frisk människa. För jag vet hur jag skulle levt då. Aldrig slösat bort tid på småsaker eller umgåtts med energitjuvar mer än nödvändigt. Försökt att göra så mycket gott som möjligt. Hjälpt till där det behövts. Helst i det tysta. För jag har aldrig varit intresserad av de stora rubrikerna. Då föds så mycket avundsjuka. Jag stötte på falska ryggdunkningar tidigt i livet. Redan där såg jag igenom falskheten. Inte med en min visade jag mina inre tankar. De var bara mina. Vilande i min skattkista.

Fotnot:
Ylva var en mycket trevlig kvinna som jag tyckte mycket om. Alla människor kan göra fel och gör fel även om det finns personer som aldrig skulle erkänna en sådan sak. Jag kommer aldrig att glömma detta minne från en mörk tid. Jag tror aldrig norrländskan kommer att glömma det heller och jag är övertygad om att hon ALDRIG kommer att göra om just denna tabbe fler gånger i sin yrkesroll. 🙂
Där parkerar jag ordet ALDRIG. Passande blogginlägg att bara svara med en symbol av något slag. Jag är absolut inte ute efter att ”sätta” dit en trevlig medmänniska och har med denna text berättat det jag ville berätta. Annars har jag betydligt allvarligare saker att berätta om. Skuggorna behövs för att växa som människa. De får bara inte bli för långa och för djupa. Sköt om dig. Tack för ditt besök. ❤

Ps.
Jag har läst alla kommentarer som jag fått. Det här handlade bara om mina känslor och tankar. Många funderar på sättet att framföra en ”dödsdom”. Ylva gjorde antagligen inget fel när det gällde det beskedet. Den berörda personen hade säkert fått det dystra beskedet tidigare, öga mot öga, och förhoppningsvis med en anhörigs närhet. ❤
Nu handlade det säkert om att meddela försämrade provresultat. Inget som har med min bloggberättelse att göra.  

Ljuva toner från förr

Denna gulliga tavla fick vi i bröllopspresent av en arbetskamrat för snart 25 år sedan. På baksidan står det: Låt mannen styra och kvinnan råda så blir ni lyckliga båda.
Jag och Solveig har hunnit bo på sju gemensamma ställen. I varje sovrum har tavlan fått sitta på en vägg nära dubbelsängen. Då har vi blivit påminda om gulliga Gunilla. En otroligt duktig och stimulerande kulturarbetare som fått kommunens kulturpris som uppskattning för sina gärningar. Det finns säkert inte en unge eller före detta unge mellan 5-50 år i de trakterna, som inte vet vem hon är. Som vuxen har hon fortsatt att sätta upp barnpjäser, musikaler och har till och med debuterat som filmskådis. (Filmpremiär till hösten).

För några veckor sedan fick vi ett vykort. Det händer inte ofta nuförtiden. Då fick vi reda på att Gunilla skulle komma till Ystad med sin kör i maj. Innan sista genrepet i lördags, fick vi äran att låna hem henne i några timmar. Trots att hon färgat håret vitt kände vi igen Tibro biblioteks egen sagotant och solstråle.

Timmarna rann iväg fort. Skratt, allvar, gemenskap, sorg och många andra samtalsämnen gled smidigt in i varandra och det var som vi aldrig varit ifrån varandra. En märklig, behaglig och sentimental känsla, där dåtid flöt ihop med den tid som passerat sedan dess.

Vi lämnade tillbaka Gunilla i tid till körledaren Jenny de Carvalho och resten av kören.

Två timmar senare kom vi uppklädda till Mariakyrkan. Hjälp! Lutar den fina kyrkan? Hoppas körledaren placerar basarna på rätt sida, då blir det säkert jämvikt igen. 😉

Vilken trevlig och stämningsfull stund som besökarna bjöds på av Kyrkefalla kyrkokör från Tibro i Västergötland.

En genomtänkt och fungerande mix av stycken och visor framfördes av en tonsäker och glädjefull kör. Ser du någon favorit på listan?

Tack Gunilla för en fin vårkvällsunderhållning i en stillsam och vacker miljö. Hoppas det inte dröjer 20 år tills vi sammanstrålar nästa gång. ❤

 

Olika sorters möten

Jag tänkte bli privat och dela med mig av ett minne som är förknippat med filmen jag ska ha som filmtips trettiofyra av femtio på torsdag denna vecka.

Eftersom jag är diabetiker har jag ”förmånen” att kunna bli inlagd på sjukhuset inför vissa undersökningar, där andra kan sköta förberedelserna på hemmaplan. Den här gången handlade det om en fotografering bakifrån. Hela systemet måste vara tomt innan patienten får åka runt i en tunnel med en konstgjord svans instucken på ett obekvämt ställe. Jag minns att jag fick en jättegod lunch som jag njöt av efter inskrivningen och hade turen att få eget rum. Eftersom de litade på mig fick jag sköta den flytande kosten helt själv. Tre och en halv liter vätska stod i kylskåpet och skulle drickas inom ett par timmar. Jag såg det som en tävling och lärde mig direkt att det var betydligt lättare att dricka rumstempererad dryck än kylskåpskall. Därför tog jag ut kannorna till rummet. Dessutom hade jag erfarenheter med att ha spelat vattenpoker med kompisar. Men innan de skulle sätta dropp och jag skulle bli kompis med droppställningen fick jag någon timme för mig själv. Den ägnade jag åt att ta hissen ner till sjukhusets bibliotek. Där la jag rabarber på filmen med de två kända skådespelarna.

En pigg och käck sköterska kom in för att sätta nålen. Hon noterade DVD:n som låg på bordet.
”Ska du se den. Den såg jag med min pojkvän i fredags. Som vi skrattade. Jag älskade den. Jag lovar att du har två timmars härlig filmtid framför dig. Ska bli kul att se vad du tycker.”

Jag tänkte att jag sparar filmen tills jag läst klart min bok och fått i mig all vätska med min speciella teknik. Jag vet inte om jag tänkte det som ett straff eller en belöning varje gång jag läst klart två sidor och tog en rejäl klunk. 😉
Nästan fem timmar senare kom samma tjej in igen. Hon hade slutat sitt arbetspass, men var tydligen nyfiken och ville ta ett filmsnack med mig innan hon cyklade hem.
Jag och ”min kompis” rullade just ut från toaletten och jag såg hur hennes haka hade ramlat ner och det tog en stund innan hon sa något. Istället tittade hon på TV-skärmen med en stillbild, från en scen mitt in i filmen.
”Gillade du inte filmen? Tyckte du inte den var rolig?”
Jag gissade på att hon hade tyckt jag var en glad skit som hade humor. Nu insåg hon att hon felbedömt mig. Jag lät henne hållas en stund i den dystra tanken för att retas och behöll mitt pokerfejs. Sedan hann jag inte säga många ord innan hon satte sig på britsen bredvid mig och började skratta så att tårarna började rinna, i takt med att jag redogjorde för vad jag gjort under hela eftermiddagen, med pauser med några minuters film, innan jag fick rusa iväg igen för femtioelvte gången. Jag minns inte vad jag drog för sanna skämt men jag är säker på att hon aldrig glömmer att koppla ihop mig med den filmen varje gång hon ser om den. Sådant bjuder jag gärna på.

Det är klart jag inte är normal, men jag såg faktiskt allt med humor. Till och med när jag började kissa med rumpan. Minns att jag tänkte att saker kan bli värre. Hade det varit rött blod skulle jag blivit rädd. Hade det varit blått blod skulle jag känt mig kunglig.

Denna film är den ”längsta” film jag sett. Den är underbar på många sätt och håller än. Jag fick rejäl valuta för pengarna. Titta in på torsdag så ser du vilken titel jag syftar på.

Jag lägger bara in en glad gubbe som bevis på att jag uppskattar din kommentar. Kan bjuda på att experterna inte hittade något fel på plåtarna den gången och att jag mycket hellre gör om den undersökningen än trädgårdsslangen genom munnen. 😦

 

 

Ett möte jag helst varit utan

Det finns stunder och människor jag minns extra mycket. Som stannat kvar av olika orsaker. Här öppnar jag dörren till ett sådant inre rum och låter er följa med in i ett annat rum. Ett fysiskt och kalt patientrum på ett sjukhus i Västergötland. Jag hade inte sjukskrivet mig utan bara tagit en timmes paus i jobbet som socialbibliotekarie och mellanlandat i Skövde på KSS. Därför hade jag tjänstebilen på parkeringen och ämnade fortsätta till Skara efter sjukhusbesöket för att byta talböcker på Länsbiblioteket. Dessa böcker och talböcker förvarade jag i fula, gamla bruna väskor där handtagen var av hårt plast. Självklart kunde jag burit väskorna som ett paket med båda händerna, men tidsmässigt brukade jag kämpa på med en välfylld tung väska i varje hand. Därför visste jag min egen diagnos innan jag träffade denna ”sympatiska” kvinna. Triggerfinger är smeknamnet på tillståndet. Förenklat, senan löpte inte i ärtskidan. Det hade bildats en knut på senan och mitt finger gick inte att räta ut. Detta hade hänt mig två gånger tidigare i livet, då på andra fingrar. På båda sjukhusen hade jag fått en cortisonspruta och sedan två fingrar inlindade och vilande på en gipsskena. Detta berättade jag för läkaren som nyss farit in i rummet och tydligen hade vaknat på fel sida sängen denna morgon. Det var snällt utryckt. En annan variant skulle kunna låta så här. Kvinnan borde inte fått ha med folk att göra. Kanske hon inte ens var läkare.
För det första gillade hon inte att jag berättade vad som skulle göras med mig. Jag ville bara skynda på besöket eftersom jag ville jobba vidare på mitt håll, helst så långt ifrån denna energislukare som möjligt. Hela tiden var jag trevlig i mitt sätt att vara. Ett skäl till hennes avighet var kanske den vind som börjat blåsa in från olika håll och som jag var ovetande om – för eller emot cortisonsprutor. Artigt gav jag mig inte. För om jag ska dra mer historia så hade jag första gången (på ett annat sjukhus) inte fått sprutan vid första besöket, utan först vid återbesöket när jag fortfarande inte kunde böja sista fingerleden. Nästa läge var skalpell. Detta moment bävade jag inför, allt för rädd att kirurgen skulle göra fel. Jag är hellre en fighter och brukar fixa träningsutmaningar.
”Du ska inte berätta för mig vad jag ska göra. Du får tre fingrar gipsade i tio dagar och ingen spruta.”
”Det räcker med ett extra finger som stöd i skenan. (Jag hade en kompis som var läkare så jag hade insideinformation). Jag vill bli bra snabbt. Dumt att friska oskyldiga fingrar… jag behöver så många fingrar som möjligt. Har ingen lust att sjukskriva mig. Jag har massor att göra på jobbet. Direkt efter detta besök ska jag… detta förlänger bara lidandet och jag blir inte av med problemet. Får jag en spruta hjälper det.”
Hennes sätt att bemöta mig var trist, respektlöst, oprofessionellt och många fler ord med en negativ klang, från det hon klev in i patientrummet. Jag ville bara att du som läsare ska förstå det. För i detta inlägg är jag i slutklämmen mest ute efter att roa och oroa. Hon nämnde alltså inte ett ord om cortisonets biverkningar. Jag tror inte ens hon själv kände till dem. För i så fall borde hon använt sig av den taktiken. Plötsligt flög hon upp från stolen.
”Du ska få din spruta så jag blir av med dig.”
Som en stormvind var hon ute ur rummet. Jag funderade på om jag skulle göra likadant bara för att reta upp kärringen. Jag hade inte hunnit. Hon var snabbt tillbaka och drog kvickt upp cortison i sprutan. Satte sig på en stol vid sidan om mig. Slet tag i min vänsterhand och ämnade föra in kanylen… då visste hon inte att jag flera gånger vunnit mina åldersklasser på sprintsträckor. Utan att skryta skulle jag kunna säga att det fanns få som hade mina reflexer när startskottet small. Blixtsnabbt drog jag till mig handen. ”Ska du inte ha din jä… cortisonspruta som du tjatat dig till?”
Jag bytte taktik. Lugn som en filbunke sa jag med en mycket snäll röst.
”Jag är inte läkare, men funkar det inte bättre om…”
”Är du spruträdd också? Först tjatar du och leker läkare. Du har två sekunder på dig att bestämma dig.”
”Okej. Du har rätt. Jag tror inte heller att cortisonet skulle hjälpa. Men jag har en annan önskan och den är att du istället…”
”Jag har för f… inte tid med dig mer. Ska du ha ditt jä… cortison eller inte?”
”Ja. Men helst då i både rätt hand och i rätt finger.”
Jag fick ingen ursäkt. Hon tystnade visserligen. Annars var kroppsspråket lika illa. Egentligen hade jag dubbeltur. Tänk om jag vaknat med henne varje morgon vid min sida. Eller om ett ben skulle amputerats och hon valde mitt friska först. 😉

 

Jag ville bara se

Det är inte lätt att göra sig av med alla inbyggda fördomar. Om sanningen ska fram vet jag inte heller om man ska göra det. Är de inte kollektivt elaka utan inplanterade av egen livserfarenhet tillhör de personligheten som man får stå ut med. Istället ska man lyfta fram dem i dagsljuset en och en i passande situationer och väga dem på våg. Förhoppningsvis slå sönder dem. Låta dem förmultas i den osynliga dikeskanten, men inte den här gången…

Vi tog en kundvagn utanför Maxi. När vi gick in i köpcentrat ville Solveig ta en snabbtitt på Lindex och lämnade över den tomma vagnen till mig. Istället för att stå kvar följde jag med in i butiken och rullade framåt på de stora lederna, där jag inte rev ner några plagg med vagnen. Då såg jag det omaka paret. Hon nätt, docksöt, kort till växten och född i ett asiatiskt land. Han fluffig, rakat huvud, militärkängor, stor på alla sätt, betydligt äldre och med ett utmärkande utseende och rörelsemönster. Jag har sett det alltför många gånger. Den udda kombinationen där jag inte kan låta bli att tänka svarta tankar beroende på att jag sett drag hos männen som jag önskat att jag inte sett. Direkt gick nu mina elaka tankar igång trots att jag som motgift känner flera underbara och härliga män som är helt motsatsen i sitt sätt att vara till sina asiatiska fruar, som de träffat sent i livet.
Mitt ringa intresse för kläder packades ner och istället blev jag detektiv. Först studerade jag bara kroppsspråket beroende på avståndet. Det svepte iväg till negativa tankar med våld på hemmaplan och definitivt inte till högt i tak, småtjafs och rättigheter att tycka vad man vill. Jag förstod att hon ville ha en tunika som var nedsatt till priset. Hon bad vackert och förödmjukande. Mitt varma hjärta ville genast ta upp Visakortet. Sättet han förflyttade henne på i ett offentligt forum var inte okej. Vågade han dra i hennes arm på det sättet där… hur var han då i fönsterlösa rum med fyra väggar, en låst dörr och med endast dammtussar under sängen som rädda vittnen? Mina ömma tankar, mina händer som strategiskt tråcklade in den stora kundvagnen och mina höjda ögonbryn lättade på trycket. Skapade ett konstlat och falskt andrum för kvinnan. Två tankar flög snabbt igenom mitt huvud. Jag lovar. Jag är inte det minsta blyg i sådana lägen, men jag la band på min satiriska tunga. Alltför rädd att jag skulle bli en projektil vid hemkomsten. Att han skulle använda just mig som ett slagträ, när han fortsatte att systematiskt plocka ner den söta kvinnans identitet. Bit för bit. Jag kunde inte låta bli att föra mitt huvud lite fram och tillbaka. Kroppsmarkera. Man mot man. Egentligen såg jag inte honom som en manlig motståndare. Mer som ett äckligt kräk. En ny svulst som växte på min gamla fördom. Dystert insåg jag att kolen glödde på en av mina fördomar. Tro det eller ej. Men jag har i takt med att jag blivit äldre smålett och njutit när jag haft fel om saker och ting. Precis som om jag fötts på nytt. Med glädje hade jag mer än gärna avstått från min fördom denna stund, istället hade den fått nytt syre. När jag senare med en överfylld kundvagn på Maxi återsåg paret vid packandet av varor vid kassan var han igång igen. Han var inte vatten värd för mig. En skam för mitt kön. Det borde finnas körkort för både det ena och det andra.

Överfall på öppen gata

Den svarta schnauzern ryckte i kopplet och stirrade barskt på mig och hundens matte verkade vilja pulverisera mig med blicken. Två muskulösa stenläggare sa något till varandra. Hela Allégatan i Borås runt omkring mig stannade till. Orsaken var att en ung kvinna skrek och spottade ut anklagelser till mig medan väninnan behöll en neutral min vid hennes sida.

Det var en grå decemberdag. En torsdag veckan innan jul. Som många gånger förr ratade jag skollunchen och gick iväg till den kebab-restaurang som jag ibland besökte. Balder som högskolan hette och fortfarande heter, låg bra till. På två minuter var man inne i stadens centrum. Jag bytte några fraser med den trevliga ägaren som var från Turkiet. Han bjöd på pepparkakor. Jag skojade om att jag redan var snäll och fick förklara det gamla talesättet för honom. Hade jag vetat vad som väntade mig runt hörnet borde jag tagit med hela kakburken…

Aldrig tidigare eller senare i livet har jag råkat ut för ett sådant här plötsligt påhopp utan anledning. Jag ska inte lägga fraser jag inte kommer ihåg exakt i munnen på kvinnan. Bara kort berätta att hon var flickvän till en kompis till mig som också gick utbildningen. De bodde inte ihop.
Anklagelserna där jag inte tilläts säga något till mitt försvar var otroliga. Vilket temperament! Till slut vände jag mig till väninnan som var en av de få på samma utbildning, som jag aldrig tidigare pratat med. Jag fick sagt några lugna sanningens fraser som hon inte vågade kommentera.
Kvällen innan hade det varit julfest på studentkåren. Jag hade varit med. Hennes pojkvän hade varit med, liksom väldigt många andra, precis som det brukade vara på festerna. Inte hon. Hon var ingen partytjej utan satt hemma och pluggade. Det festliga var att jag tagit upp det med hennes pojkvän. Till och med bjudet på att jag, om jag varit i hans kläder, hellre hade varit hemma hos flickvännen. Alla gör vi som vi vill. Jag var fri som en fågel och mitt liv lekte. När jag efter utskällningen gick in genom entrén till Balder och eftermiddagsföreläsningen var jag extra tacksam över att jag var ungkarl och ämnade just då vara det minst resten av livet.

Av en speciell anledning hade jag brutit upp rätt tidigt från festen. En tjejkompis var trött och ville ha sällskap i mörkret, den långa biten hem till våra studentbostäder. En gentleman ställer givetvis upp. Vad som hänt i festlokalen efteråt visste jag inte. Antagligen hade de kvarvarande fyllt på med glöggen. Eller så var det extra mycket sirap i pepparkakorna. Under cykelfärden hemåt hade pojkvännen kört omkull. Tror det var i samband med ett vägarbete där de grävt upp gatan. Han hade slagit sig rejält (såg hemsk ut när jag fick se honom senare på eftermiddagen) och fått uppsöka akuten. Som tur var hade han inte varit ensam under cykelfärden. Vet inte hur många som varit med i glada gänget. En trevlig norrländska hade berättat detaljer för mig redan på förmiddagen och pratat om änglavakt, så jag visste redan om olyckshändelsen.
Det var alltså detta som kvinnan utan pardon ansåg att jag bar skulden till. Jag som egentligen stod på hennes sida och hade valt att ”stanna hos henne” istället för att ut och röja. Fast under de där minuterna som stannat kvar i mitt minnesarkiv hade jag förståelse för om han blivit sugen på att gå på fest, varför inte varje kväll. 😉

Ett så litet ord

Skrivet för tre veckor sedan

Vilket härligt höstväder vi haft länge. Jag försöker verkligen vara ute och ta tillvara på så många stunder som möjligt. Min dagliga motion blir gärna en cykeltur.

När jag klättrat upp en bit på Ystads vägar och kunde se mitt älskade hav sänkte jag tempot och sög in intrycken. Då kom en okänd man i min egen ålder gående med en kasse från Rusta i handen. Han sa bara ett ord till mig.
”Hej” och jag svarade med samma ord tillbaka.
Fast det var solsken runt omkring mig och jag mådde som en prins blev jag ännu mer varm av detta enda, vänliga ord. När jag tog nästa uppförsbacke bar mannens ord mig på ett osynligt vis. När jag blev andfådd innan toppen vid Vattentornet dök några moln upp på himlen. Jag tänkte på en morgon förra året när jag tidigt gick ut för att hämta in Ystad Allehanda i vår låsta låda. Samtidigt kom den nyinflyttade grannen ut från sitt hus mitt emot. Han gick till bilen för att åka iväg till jobbet. Alltid går han bakom bilen och sätter in en väska i bagaget. Vi hade bara vår lilla smala gata mellan oss.
”God morgon”, sa jag med en trevlig sommarröst.
Han bara glodde på mig. Först trodde jag att han inte hade hört mig. Att han hade lurar i öronen. Sanningen låg inte där. Jag har mött personer som bott på samma område som inte hejat tillbaks på mitt hej förr, men detta var så nära, grannen mitt emot. Jag måste erkänna att jag var sur på honom länge. Som en elefant. Hans fru hejar alltid och vi byter fraser med varandra när vi möts på dagarna. Under en lång stund lät jag honom bestämma tempot. Jag tittade på honom. Sa han hej, sa jag samma ord tillbaka. En gång i somras gjorde han en repris. Jag var på väg ut från vårt garage och paret var på väg mot sin bil mitt emot. Var och en på sin sida av bilen. Jag säger hej och tittar på båda personerna.
”Hej”, säger frun glatt.
Jag kunde inte låta bli utan sa hej en gång till och tittade denna gång enbart på honom.
”Hej”, säger då frun igen. Nu ännu gladare.
Efter det slutade jag titta på honom. Nonchalerade.
Nu har han börjat heja igen. Jag tycker det är jobbigt med sådana personer. Det händer att jag är trött och hoppas att jag slipper möta någon när jag går ut till bil, cykel eller till något annat ärende. Ibland väntar jag ut någon om jag inte har bråttom. Men aldrig, aldrig att jag varit oartig och stått och glott på någon som sagt hej till mig utan att svara på hälsningen.

En svärande groda

Jag satt i mitten i en lektionssal där bänkarna var formade till ett pedagogiskt U. Där framme vid overheaden stod läraren och pratade om hur viktigt det var att vi fick Sverige och framför allt Falkenberg på fötter igen.

Tillsammans med ett tjugotal andra deltagare gick jag en Starta Eget kurs. Alla hade vi olika ambitioner med kursen. Någon skulle starta en kryddträdgård, en annan ett Vandrarhem, en tredje en smedja. Själv skulle jag förverkliga min svärmors stora dröm och öppna ett museum så att människor fick njuta av alla hennes samlingar. Framför allt de fina porslinssakerna.

Huvudläraren hade själv varit en framgångsrik företagare tills för några år sedan, när hans företag sveptes med i den ekonomiska kraschen. Då gick han i konkurs. Nu hade han näringsförbud i x antal år. Jag upplevde honom som en duktig och pedagogisk instruktör. Lugn och eftertänksam. Ändå kunde jag stundtals se den där personligheten han hade varit i sina glans dagar. Så långt ifrån min egen värld där jag alltid satt människans värde framför pengar. Jag funderade ibland på om han hade blivit en bättre människa, mer ödmjuk av sina motgångar. Det verkade så, eller var det bara en fasad? Lugnet före stormen när förbudet hävts?

Nu lyssnade jag på hans utmärkta föreläsning. Jag brukade ha en bra förmåga att stänga av allt annat när det var något viktigt. För egentligen hade jag det just då väldigt tufft på hemmaplan. Solveig hade närståendepenning för vård av nära anhörig. Hennes mamma hade blivit drastiskt sämre de sista veckorna. Under sommarlovet hade Solveig åkt hem varannan vecka till sina föräldrar. Nu hade höstterminen pågått några veckor. Lilla Jennifer var alldeles för långa dagar hos fel sorts dagmamma. Vår dotter var helt slut när jag hämtade henne efter kursdagarna. Skälet till att jag gick på kursen var att min svärmor så gärna ville se museet en gång i sitt liv innan cancern skulle vinna kriget i hennes kropp. Annars hade jag givetvis väntat till vårkursen och nu förstod jag att den biten av hennes dröm inte skulle gå i uppfyllelse.

Vi hade redan i kursstarten muntligt var och en berättat om våra planer och skälet till att vi gick kursen.
Nu hade läraren Sven kommit riktigt i gasen där framme. Var allt annat än lugn. Han eldade på sig själv. Pratade hetsigare. Fick ett nytt kroppsspråk. Yvigare gester.
”Sverige behöver komma på fötter igen. Men det är viktigt att vi tänker rätt. Vi behöver inte ett JÄVLA museum till i Falkenberg…”
När han spottat ur sig ortsnamnet stannade han till. Verkligheten hade hunnit ikapp honom och bultade på dörren. Sven insåg att han inte befann sig på ett flott hotell och frukostpratade inför ledande välklädda personer i affärsvärlden och kunde invänta applåder. Han var anställd via Arbetsförmedlingen som instruktör eller kurslärare för en brokig grupp människor som av olika anledningar funderade på att starta en verksamhet…och nu var det knäpptyst i den enkla salen.

Sven letade upp min blick. Min blick var som vanligt. Mina tankar var privata.
Han sträckte upp en hand.
”Förlåt Bosse.”
”Det är lugnt. Fortsätt du.”
Fler ord hade jag inte att bjuda på.

Det var lugnt för mig. Jag hade tillräckligt med saker att tänka på ändå. Kvällssamtal med en ledsen fru som jag inte kunde krama för att jag inte var född med trettiomilsarmar. Jag visste att Sven inte sa det för att vara elak mot mig. Det var en groda som hoppat ut. Han hade rätt. Hur skulle det se ut. Om finaste gatan i Falkenberg hade olika sorters museum sida vid sida. Där de visade upp leksaker, dammiga böcker, bokmärken. Inte ens museet med gamla traktorer skulle få Sverige på hjul igen. Samtidigt tänkte en annan sida av mig: Måste allt gå ut på att tjäna pengar eller lura andra på pengar. Finns det inte plats för oss andra udda fåglar? Vi som vill ge våra medmänniskor något annat. Behöver alla tjäna miljoner? Ingen blir nöjd ändå. Går det att flytta företaget till ett annat land för att suga ut mer…

Sven hade inte behövt vara orolig. Med eller utan den fula svordomen slapp han ett till museum i sin stad. Jag hittade den perfekta platsen nio mil därifrån. Till och med i ett annat landskap. Skälet till att han valde säga ordet museum var antagligen att det just då stod rätt mycket i Hallands Nyheter om ett fotomuseum i staden, där ägaren ville ha hjälp ekonomiskt av kommunen.

Jag är en enkel man. Brukar ibland tänka egna tankar. Som den här banala. När vi små människor är framme vid slutstationen spelar det ingen roll om man tjänat miljarder på bra eller mindre bra företag. Jag är ganska säker på att det då handlar om helt andra kriterier. Själv känner jag mig varken bättre eller sämre än andra. Jag har mycket kvar att jobba på. Jag är t.ex. väldigt dålig på att kliva över människor. Helst de som redan ligger. Jag hoppas att det inte beror på att jag inte har tillräckligt långa ben, för det går inte att ändra på…nu.