Min dödsdom

Alla var starkare än de trodde att de kunde vara när det värsta hände. Det var en av de ytterst få bra sakerna med att möta stora svårigheter.
Ur Jenny Colgans roman ”Sommar på Strandpromenaden”.

Jag levde i tystnadens tid. Vingklippt utan pardon. Varje timme var en utmaning. Det var tät novemberdimma i varje cell inom min slitna kropp. Sega röriga sirapstankar flöt igenom min annars skärpta hjärna.
Telefonsamtalet kom en tidig förmiddag. Jag var ensam hemma så det fanns ingen livlina att ta till. Det var jag eller ingen. Egentligen var jag för trött för att orka vara uppe och prata kunde jag vara utan. Men jag drog mig till minnes, att jag skulle få provsvaren från sjukhuset. Bäst att ta tjuren vid hornen, tänkte jag och hasade iväg mot kontorstelefonen. En sträcka från sovrummet på tio meter som jag upplevde lika tuff som om jag gjort en maratonturné och deltagit i Boston, New York, London, Chicago och Berlinmaran direkt efter varandra, utan vätskedepåer, om jag får överdriva en aning. Sant var att jag under en tid, hade upplevt ett ständigt skoskav i min sargade själ.

Jag hade kört mig själv i botten. Ändå trodde jag och Solveig att det var någon av mina kroniska sjukdomar som spökade och behövde dosjusteras. Jag var van vid att komma igen efter mer än tusen insulinkänningar. In med något sött och så var livet som vanligt igen efter en kvart, till nästa ”känning”. Allt sådant var jag min egen doktor för. Betydligt värre var det med sköldkörtelinställningen. Den kunde jag inte laborera med själv. Andra patienter blev inställda relativt snabbt efter diagnosen. Inte Bosse Lidén. Jag var ett jobbigt undantag som ingen kunde hjälpa och där åtgärderna sattes in försent i starten.

Jag hade skojat mycket under mina besök hos diabetessköterskan Ylva genom åren. Stämningen var alltid god och det var nära till skratt. Hon kände till att jag var en tapper krigare som hade en hoppig diabetes ett, och att det inte var lätt att ge mig råd.
Nu kände jag knappt igen Ylvas röst. Den annars glada norrländska rösten lät nervös och osäker. Kanske inte så konstigt eftersom jag säkert bara kunde leverera något tamt ironiskt skämt på frågan om hur jag mådde. Det var ju knappt att jag orkade hålla mig vaken och korta yrselanfall avlöste ofta varandra när jag satt på en stol. Det fanns knappt några krafter kvar i min förr mycket vältränade kropp. Lampan blinkade på rött. Endast nödvändigheten att jag måste ta mina sprutor och äta mat höll mig vaken och uppe. Andra skulle säkert legat i sängen och tittat apatiskt på en hösttrött fluga i taket.

Ylva verkade ta sats från tårna. Harklade sig. Berättade att hon hade senaste provsvaren framför sig. Det var extra många denna gången. Hon tystnade igen. Var hon också på väg att tuppa av? Hörde jag inte en duns? Var kom den humorn från?
I vanliga fall antecknade jag alltid alla värden. Förde in dem i en tabell på ett worddokument. Läste därefter på inför ett nytt besök. Den duktiga patienten. Den pålästa. Som hängde med i de medicinska termerna.
Nu fanns det inget spår av sifferenergi. Istället ville jag få bra råd om tablettdosering och trodde stenhårt på att något av de tre sköldkörtelproven T3, T4 och TSH skulle visa värden långt utanför de accepterade intervallen.
De värdena var rätt okej visade det sig. Mina diabetesprov var naturligtvis skyhöga. Jag hade haft ketoner (gift) i blodet veckan innan. Detta hade jag bra koll på själv och därför var det inte överraskande. Det var allt det andra … de okända nya proven som jag aldrig tagit förr.
Eftersom jag kommit in akut som ett vrak hade jag ingen aning om vilka prov som tagits. Allt lutade åt att de skulle lägga in mig. Sedan blev det som det ofta tycks bli. Den trevliga unga läkaren gick iväg för att prata med en mer erfaren kollega. Platserna var få på sjukhuset. Jag hade gått in för egen maskin. Då kunde maskinen skickas hem igen.

Mina krafter för att prata i telefon började sina och ett snabbt yrselanfall fick mig att greppa tag i armstödet på den ergonomiska kontorsstolen. Namnen och värdena som rabblades upp stannade inte kvar i mitt korttidsminne. Det var när jag för att vara artig frågade om inte det konstiga namnet hörde ihop med … vilket fick mig att förstå att allt var mycket värre än vad jag och Solveig anat. Kört så det var rökt. Time was out. Månader, veckor, dagar? Jag minns att jag stannade till med andningen och att hjärtfrekvensen steg av alla hemska ord som nådde mitt vänsteröra. Sedan blev allt stilla som lugnet före stormen. Precis som om dödsdomen redan började sjunka in. Det var alltså så här det skulle sluta. Jag skulle aldrig få se mina döttrar växa upp. Mina solstrålar i livet. Solveig skulle bli en ung änka. Tankarna irrade omkring och jag slutade helt lyssna. Till slut kom jag tillbaka till verkligheten och noterade att samtalet tagit en ny vändning.
”Bosse. Förlåt mig snälla du. Jag har tagit fel journal. Det är inte dig det handlar om.”

Där någonstans i det ruskigt dåliga källartillståndet föddes jag på nytt. Det var inte mycket med mig som människa och min fysik. Men officiellt skulle jag inte dö inom en snar tid. Återigen fick jag en ny chans. Mamma räddade mitt liv med sina flinka fingrar, Y räddade mitt liv. På något konstigt sätt har jag överlevt alla trafikkrockarna med bil och cykel. Några episoder har jag berättat om på bloggen eller i kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”. Andra håller jag än så länge på. Synd att jag numera aldrig ”återföds” som en helt frisk människa. För jag vet hur jag skulle levt då. Aldrig slösat bort tid på småsaker eller umgåtts med energitjuvar mer än nödvändigt. Försökt att göra så mycket gott som möjligt. Hjälpt till där det behövts. Helst i det tysta. För jag har aldrig varit intresserad av de stora rubrikerna. Då föds så mycket avundsjuka. Jag stötte på falska ryggdunkningar tidigt i livet. Redan där såg jag igenom falskheten. Inte med en min visade jag mina inre tankar. De var bara mina. Vilande i min skattkista.

Fotnot:
Ylva var en mycket trevlig kvinna som jag tyckte mycket om. Alla människor kan göra fel och gör fel även om det finns personer som aldrig skulle erkänna en sådan sak. Jag kommer aldrig att glömma detta minne från en mörk tid. Jag tror aldrig norrländskan kommer att glömma det heller och jag är övertygad om att hon ALDRIG kommer att göra om just denna tabbe fler gånger i sin yrkesroll. 🙂
Där parkerar jag ordet ALDRIG. Passande blogginlägg att bara svara med en symbol av något slag. Jag är absolut inte ute efter att ”sätta” dit en trevlig medmänniska och har med denna text berättat det jag ville berätta. Annars har jag betydligt allvarligare saker att berätta om. Skuggorna behövs för att växa som människa. De får bara inte bli för långa och för djupa. Sköt om dig. Tack för ditt besök. ❤

Ps.
Jag har läst alla kommentarer som jag fått. Det här handlade bara om mina känslor och tankar. Många funderar på sättet att framföra en ”dödsdom”. Ylva gjorde antagligen inget fel när det gällde det beskedet. Den berörda personen hade säkert fått det dystra beskedet tidigare, öga mot öga, och förhoppningsvis med en anhörigs närhet. ❤
Nu handlade det säkert om att meddela försämrade provresultat. Inget som har med min bloggberättelse att göra.  

Ljuva toner från förr

Ett

Denna gulliga tavla fick vi i bröllopspresent av en arbetskamrat för snart 25 år sedan. På baksidan står det: Låt mannen styra och kvinnan råda så blir ni lyckliga båda.
Jag och Solveig har hunnit bo på sju gemensamma ställen. I varje sovrum har tavlan fått sitta på en vägg nära dubbelsängen. Då har vi blivit påminda om gulliga Gunilla. En otroligt duktig och stimulerande kulturarbetare som fått kommunens kulturpris som uppskattning för sina gärningar. Det finns säkert inte en unge eller före detta unge mellan 5-50 år i de trakterna, som inte vet vem hon är. Som vuxen har hon fortsatt att sätta upp barnpjäser, musikaler och har till och med debuterat som filmskådis. (Filmpremiär till hösten).

Två

För några veckor sedan fick vi ett vykort. Det händer inte ofta nuförtiden. Då fick vi reda på att Gunilla skulle komma till Ystad med sin kör i maj. Innan sista genrepet i lördags, fick vi äran att låna hem henne i några timmar. Trots att hon färgat håret vitt kände vi igen Tibro biblioteks egen sagotant och solstråle.

Timmarna rann iväg fort. Skratt, allvar, gemenskap, sorg och många andra samtalsämnen gled smidigt in i varandra och det var som vi aldrig varit ifrån varandra. En märklig, behaglig och sentimental känsla, där dåtid flöt ihop med den tid som passerat sedan dess.

Vi lämnade tillbaka Gunilla i tid till körledaren Jenny de Carvalho och resten av kören.

Tre

Två timmar senare kom vi uppklädda till Mariakyrkan. Hjälp! Lutar den fina kyrkan? Hoppas körledaren placerar basarna på rätt sida, då blir det säkert jämvikt igen. 😉

Fyra

Fem

Vilken trevlig och stämningsfull stund som besökarna bjöds på av Kyrkefalla kyrkokör från Tibro i Västergötland.

Sex

En genomtänkt och fungerande mix av stycken och visor framfördes av en tonsäker och glädjefull kör. Ser du någon favorit på listan?

Sju

Åtta

Tack Gunilla för en fin vårkvällsunderhållning i en stillsam och vacker miljö. Hoppas det inte dröjer 20 år tills vi sammanstrålar nästa gång. ❤

 

Olika sorters möten

Jag tänkte bli privat och dela med mig av ett minne som är förknippat med filmen jag ska ha som filmtips trettiofyra av femtio på torsdag denna vecka.

Eftersom jag är diabetiker har jag ”förmånen” att kunna bli inlagd på sjukhuset inför vissa undersökningar, där andra kan sköta förberedelserna på hemmaplan. Den här gången handlade det om en fotografering bakifrån. Hela systemet måste vara tomt innan patienten får åka runt i en tunnel med en konstgjord svans instucken på ett obekvämt ställe. Jag minns att jag fick en jättegod lunch som jag njöt av efter inskrivningen och hade turen att få eget rum. Eftersom de litade på mig fick jag sköta den flytande kosten helt själv. Tre och en halv liter vätska stod i kylskåpet och skulle drickas inom ett par timmar. Jag såg det som en tävling och lärde mig direkt att det var betydligt lättare att dricka rumstempererad dryck än kylskåpskall. Därför tog jag ut kannorna till rummet. Dessutom hade jag erfarenheter med att ha spelat vattenpoker med kompisar. Men innan de skulle sätta dropp och jag skulle bli kompis med droppställningen fick jag någon timme för mig själv. Den ägnade jag åt att ta hissen ner till sjukhusets bibliotek. Där la jag rabarber på filmen med de två kända skådespelarna.

En pigg och käck sköterska kom in för att sätta nålen. Hon noterade DVD:n som låg på bordet.
”Ska du se den. Den såg jag med min pojkvän i fredags. Som vi skrattade. Jag älskade den. Jag lovar att du har två timmars härlig filmtid framför dig. Ska bli kul att se vad du tycker.”

Jag tänkte att jag sparar filmen tills jag läst klart min bok och fått i mig all vätska med min speciella teknik. Jag vet inte om jag tänkte det som ett straff eller en belöning varje gång jag läst klart två sidor och tog en rejäl klunk. 😉
Nästan fem timmar senare kom samma tjej in igen. Hon hade slutat sitt arbetspass, men var tydligen nyfiken och ville ta ett filmsnack med mig innan hon cyklade hem.
Jag och ”min kompis” rullade just ut från toaletten och jag såg hur hennes haka hade ramlat ner och det tog en stund innan hon sa något. Istället tittade hon på TV-skärmen med en stillbild, från en scen mitt in i filmen.
”Gillade du inte filmen? Tyckte du inte den var rolig?”
Jag gissade på att hon hade tyckt jag var en glad skit som hade humor. Nu insåg hon att hon felbedömt mig. Jag lät henne hållas en stund i den dystra tanken för att retas och behöll mitt pokerfejs. Sedan hann jag inte säga många ord innan hon satte sig på britsen bredvid mig och började skratta så att tårarna började rinna, i takt med att jag redogjorde för vad jag gjort under hela eftermiddagen, med pauser med några minuters film, innan jag fick rusa iväg igen för femtioelvte gången. Jag minns inte vad jag drog för sanna skämt men jag är säker på att hon aldrig glömmer att koppla ihop mig med den filmen varje gång hon ser om den. Sådant bjuder jag gärna på.

Det är klart jag inte är normal, men jag såg faktiskt allt med humor. Till och med när jag började kissa med rumpan. Minns att jag tänkte att saker kan bli värre. Hade det varit rött blod skulle jag blivit rädd. Hade det varit blått blod skulle jag känt mig kunglig.

Denna film är den ”längsta” film jag sett. Den är underbar på många sätt och håller än. Jag fick rejäl valuta för pengarna. Titta in på torsdag så ser du vilken titel jag syftar på.

Jag lägger bara in en glad gubbe som bevis på att jag uppskattar din kommentar. Kan bjuda på att experterna inte hittade något fel på plåtarna den gången och att jag mycket hellre gör om den undersökningen än trädgårdsslangen genom munnen. 😦

 

 

Ett möte jag helst varit utan

Det finns stunder och människor jag minns extra mycket. Som stannat kvar av olika orsaker. Här öppnar jag dörren till ett sådant inre rum och låter er följa med in i ett annat rum. Ett fysiskt och kalt patientrum på ett sjukhus i Västergötland. Jag hade inte sjukskrivet mig utan bara tagit en timmes paus i jobbet som socialbibliotekarie och mellanlandat i Skövde på KSS. Därför hade jag tjänstebilen på parkeringen och ämnade fortsätta till Skara efter sjukhusbesöket för att byta talböcker på Länsbiblioteket. Dessa böcker och talböcker förvarade jag i fula, gamla bruna väskor där handtagen var av hårt plast. Självklart kunde jag burit väskorna som ett paket med båda händerna, men tidsmässigt brukade jag kämpa på med en välfylld tung väska i varje hand. Därför visste jag min egen diagnos innan jag träffade denna ”sympatiska” kvinna. Triggerfinger är smeknamnet på tillståndet. Förenklat, senan löpte inte i ärtskidan. Det hade bildats en knut på senan och mitt finger gick inte att räta ut. Detta hade hänt mig två gånger tidigare i livet, då på andra fingrar. På båda sjukhusen hade jag fått en cortisonspruta och sedan två fingrar inlindade och vilande på en gipsskena. Detta berättade jag för läkaren som nyss farit in i rummet och tydligen hade vaknat på fel sida sängen denna morgon. Det var snällt utryckt. En annan variant skulle kunna låta så här. Kvinnan borde inte fått ha med folk att göra. Kanske hon inte ens var läkare.
För det första gillade hon inte att jag berättade vad som skulle göras med mig. Jag ville bara skynda på besöket eftersom jag ville jobba vidare på mitt håll, helst så långt ifrån denna energislukare som möjligt. Hela tiden var jag trevlig i mitt sätt att vara. Ett skäl till hennes avighet var kanske den vind som börjat blåsa in från olika håll och som jag var ovetande om – för eller emot cortisonsprutor. Artigt gav jag mig inte. För om jag ska dra mer historia så hade jag första gången (på ett annat sjukhus) inte fått sprutan vid första besöket, utan först vid återbesöket när jag fortfarande inte kunde böja sista fingerleden. Nästa läge var skalpell. Detta moment bävade jag inför, allt för rädd att kirurgen skulle göra fel. Jag är hellre en fighter och brukar fixa träningsutmaningar.
”Du ska inte berätta för mig vad jag ska göra. Du får tre fingrar gipsade i tio dagar och ingen spruta.”
”Det räcker med ett extra finger som stöd i skenan. (Jag hade en kompis som var läkare så jag hade insideinformation). Jag vill bli bra snabbt. Dumt att friska oskyldiga fingrar… jag behöver så många fingrar som möjligt. Har ingen lust att sjukskriva mig. Jag har massor att göra på jobbet. Direkt efter detta besök ska jag… detta förlänger bara lidandet och jag blir inte av med problemet. Får jag en spruta hjälper det.”
Hennes sätt att bemöta mig var trist, respektlöst, oprofessionellt och många fler ord med en negativ klang, från det hon klev in i patientrummet. Jag ville bara att du som läsare ska förstå det. För i detta inlägg är jag i slutklämmen mest ute efter att roa och oroa. Hon nämnde alltså inte ett ord om cortisonets biverkningar. Jag tror inte ens hon själv kände till dem. För i så fall borde hon använt sig av den taktiken. Plötsligt flög hon upp från stolen.
”Du ska få din spruta så jag blir av med dig.”
Som en stormvind var hon ute ur rummet. Jag funderade på om jag skulle göra likadant bara för att reta upp kärringen. Jag hade inte hunnit. Hon var snabbt tillbaka och drog kvickt upp cortison i sprutan. Satte sig på en stol vid sidan om mig. Slet tag i min vänsterhand och ämnade föra in kanylen… då visste hon inte att jag flera gånger vunnit mina åldersklasser på sprintsträckor. Utan att skryta skulle jag kunna säga att det fanns få som hade mina reflexer när startskottet small. Blixtsnabbt drog jag till mig handen. ”Ska du inte ha din jä… cortisonspruta som du tjatat dig till?”
Jag bytte taktik. Lugn som en filbunke sa jag med en mycket snäll röst.
”Jag är inte läkare, men funkar det inte bättre om…”
”Är du spruträdd också? Först tjatar du och leker läkare. Du har två sekunder på dig att bestämma dig.”
”Okej. Du har rätt. Jag tror inte heller att cortisonet skulle hjälpa. Men jag har en annan önskan och den är att du istället…”
”Jag har för f… inte tid med dig mer. Ska du ha ditt jä… cortison eller inte?”
”Ja. Men helst då i både rätt hand och i rätt finger.”
Jag fick ingen ursäkt. Hon tystnade visserligen. Annars var kroppsspråket lika illa. Egentligen hade jag dubbeltur. Tänk om jag vaknat med henne varje morgon vid min sida. Eller om ett ben skulle amputerats och hon valde mitt friska först. 😉

 

Jag ville bara se

Det är inte lätt att göra sig av med alla inbyggda fördomar. Om sanningen ska fram vet jag inte heller om man ska göra det. Är de inte kollektivt elaka utan inplanterade av egen livserfarenhet tillhör de personligheten som man får stå ut med. Istället ska man lyfta fram dem i dagsljuset en och en i passande situationer och väga dem på våg. Förhoppningsvis slå sönder dem. Låta dem förmultas i den osynliga dikeskanten, men inte den här gången…

Vi tog en kundvagn utanför Maxi. När vi gick in i köpcentrat ville Solveig ta en snabbtitt på Lindex och lämnade över den tomma vagnen till mig. Istället för att stå kvar följde jag med in i butiken och rullade framåt på de stora lederna, där jag inte rev ner några plagg med vagnen. Då såg jag det omaka paret. Hon nätt, docksöt, kort till växten och född i ett asiatiskt land. Han fluffig, rakat huvud, militärkängor, stor på alla sätt, betydligt äldre och med ett utmärkande utseende och rörelsemönster. Jag har sett det alltför många gånger. Den udda kombinationen där jag inte kan låta bli att tänka svarta tankar beroende på att jag sett drag hos männen som jag önskat att jag inte sett. Direkt gick nu mina elaka tankar igång trots att jag som motgift känner flera underbara och härliga män som är helt motsatsen i sitt sätt att vara till sina asiatiska fruar, som de träffat sent i livet.
Mitt ringa intresse för kläder packades ner och istället blev jag detektiv. Först studerade jag bara kroppsspråket beroende på avståndet. Det svepte iväg till negativa tankar med våld på hemmaplan och definitivt inte till högt i tak, småtjafs och rättigheter att tycka vad man vill. Jag förstod att hon ville ha en tunika som var nedsatt till priset. Hon bad vackert och förödmjukande. Mitt varma hjärta ville genast ta upp Visakortet. Sättet han förflyttade henne på i ett offentligt forum var inte okej. Vågade han dra i hennes arm på det sättet där… hur var han då i fönsterlösa rum med fyra väggar, en låst dörr och med endast dammtussar under sängen som rädda vittnen? Mina ömma tankar, mina händer som strategiskt tråcklade in den stora kundvagnen och mina höjda ögonbryn lättade på trycket. Skapade ett konstlat och falskt andrum för kvinnan. Två tankar flög snabbt igenom mitt huvud. Jag lovar. Jag är inte det minsta blyg i sådana lägen, men jag la band på min satiriska tunga. Alltför rädd att jag skulle bli en projektil vid hemkomsten. Att han skulle använda just mig som ett slagträ, när han fortsatte att systematiskt plocka ner den söta kvinnans identitet. Bit för bit. Jag kunde inte låta bli att föra mitt huvud lite fram och tillbaka. Kroppsmarkera. Man mot man. Egentligen såg jag inte honom som en manlig motståndare. Mer som ett äckligt kräk. En ny svulst som växte på min gamla fördom. Dystert insåg jag att kolen glödde på en av mina fördomar. Tro det eller ej. Men jag har i takt med att jag blivit äldre smålett och njutit när jag haft fel om saker och ting. Precis som om jag fötts på nytt. Med glädje hade jag mer än gärna avstått från min fördom denna stund, istället hade den fått nytt syre. När jag senare med en överfylld kundvagn på Maxi återsåg paret vid packandet av varor vid kassan var han igång igen. Han var inte vatten värd för mig. En skam för mitt kön. Det borde finnas körkort för både det ena och det andra.

Överfall på öppen gata

Den svarta schnauzern ryckte i kopplet och stirrade barskt på mig och hundens matte verkade vilja pulverisera mig med blicken. Två muskulösa stenläggare sa något till varandra. Hela Allégatan i Borås runt omkring mig stannade till. Orsaken var att en ung kvinna skrek och spottade ut anklagelser till mig medan väninnan behöll en neutral min vid hennes sida.

Det var en grå decemberdag. En torsdag veckan innan jul. Som många gånger förr ratade jag skollunchen och gick iväg till den kebab-restaurang som jag ibland besökte. Balder som högskolan hette och fortfarande heter, låg bra till. På två minuter var man inne i stadens centrum. Jag bytte några fraser med den trevliga ägaren som var från Turkiet. Han bjöd på pepparkakor. Jag skojade om att jag redan var snäll och fick förklara det gamla talesättet för honom. Hade jag vetat vad som väntade mig runt hörnet borde jag tagit med hela kakburken…

Aldrig tidigare eller senare i livet har jag råkat ut för ett sådant här plötsligt påhopp utan anledning. Jag ska inte lägga fraser jag inte kommer ihåg exakt i munnen på kvinnan. Bara kort berätta att hon var flickvän till en kompis till mig som också gick utbildningen. De bodde inte ihop.
Anklagelserna där jag inte tilläts säga något till mitt försvar var otroliga. Vilket temperament! Till slut vände jag mig till väninnan som var en av de få på samma utbildning, som jag aldrig tidigare pratat med. Jag fick sagt några lugna sanningens fraser som hon inte vågade kommentera.
Kvällen innan hade det varit julfest på studentkåren. Jag hade varit med. Hennes pojkvän hade varit med, liksom väldigt många andra, precis som det brukade vara på festerna. Inte hon. Hon var ingen partytjej utan satt hemma och pluggade. Det festliga var att jag tagit upp det med hennes pojkvän. Till och med bjudet på att jag, om jag varit i hans kläder, hellre hade varit hemma hos flickvännen. Alla gör vi som vi vill. Jag var fri som en fågel och mitt liv lekte. När jag efter utskällningen gick in genom entrén till Balder och eftermiddagsföreläsningen var jag extra tacksam över att jag var ungkarl och ämnade just då vara det minst resten av livet.

Av en speciell anledning hade jag brutit upp rätt tidigt från festen. En tjejkompis var trött och ville ha sällskap i mörkret, den långa biten hem till våra studentbostäder. En gentleman ställer givetvis upp. Vad som hänt i festlokalen efteråt visste jag inte. Antagligen hade de kvarvarande fyllt på med glöggen. Eller så var det extra mycket sirap i pepparkakorna. Under cykelfärden hemåt hade pojkvännen kört omkull. Tror det var i samband med ett vägarbete där de grävt upp gatan. Han hade slagit sig rejält (såg hemsk ut när jag fick se honom senare på eftermiddagen) och fått uppsöka akuten. Som tur var hade han inte varit ensam under cykelfärden. Vet inte hur många som varit med i glada gänget. En trevlig norrländska hade berättat detaljer för mig redan på förmiddagen och pratat om änglavakt, så jag visste redan om olyckshändelsen.
Det var alltså detta som kvinnan utan pardon ansåg att jag bar skulden till. Jag som egentligen stod på hennes sida och hade valt att ”stanna hos henne” istället för att ut och röja. Fast under de där minuterna som stannat kvar i mitt minnesarkiv hade jag förståelse för om han blivit sugen på att gå på fest, varför inte varje kväll. 😉

Ett så litet ord

Skrivet för tre veckor sedan

Vilket härligt höstväder vi haft länge. Jag försöker verkligen vara ute och ta tillvara på så många stunder som möjligt. Min dagliga motion blir gärna en cykeltur.

När jag klättrat upp en bit på Ystads vägar och kunde se mitt älskade hav sänkte jag tempot och sög in intrycken. Då kom en okänd man i min egen ålder gående med en kasse från Rusta i handen. Han sa bara ett ord till mig.
”Hej” och jag svarade med samma ord tillbaka.
Fast det var solsken runt omkring mig och jag mådde som en prins blev jag ännu mer varm av detta enda, vänliga ord. När jag tog nästa uppförsbacke bar mannens ord mig på ett osynligt vis. När jag blev andfådd innan toppen vid Vattentornet dök några moln upp på himlen. Jag tänkte på en morgon förra året när jag tidigt gick ut för att hämta in Ystad Allehanda i vår låsta låda. Samtidigt kom den nyinflyttade grannen ut från sitt hus mitt emot. Han gick till bilen för att åka iväg till jobbet. Alltid går han bakom bilen och sätter in en väska i bagaget. Vi hade bara vår lilla smala gata mellan oss.
”God morgon”, sa jag med en trevlig sommarröst.
Han bara glodde på mig. Först trodde jag att han inte hade hört mig. Att han hade lurar i öronen. Sanningen låg inte där. Jag har mött personer som bott på samma område som inte hejat tillbaks på mitt hej förr, men detta var så nära, grannen mitt emot. Jag måste erkänna att jag var sur på honom länge. Som en elefant. Hans fru hejar alltid och vi byter fraser med varandra när vi möts på dagarna. Under en lång stund lät jag honom bestämma tempot. Jag tittade på honom. Sa han hej, sa jag samma ord tillbaka. En gång i somras gjorde han en repris. Jag var på väg ut från vårt garage och paret var på väg mot sin bil mitt emot. Var och en på sin sida av bilen. Jag säger hej och tittar på båda personerna.
”Hej”, säger frun glatt.
Jag kunde inte låta bli utan sa hej en gång till och tittade denna gång enbart på honom.
”Hej”, säger då frun igen. Nu ännu gladare.
Efter det slutade jag titta på honom. Nonchalerade.
Nu har han börjat heja igen. Jag tycker det är jobbigt med sådana personer. Det händer att jag är trött och hoppas att jag slipper möta någon när jag går ut till bil, cykel eller till något annat ärende. Ibland väntar jag ut någon om jag inte har bråttom. Men aldrig, aldrig att jag varit oartig och stått och glott på någon som sagt hej till mig utan att svara på hälsningen.

En svärande groda

Jag satt i mitten i en lektionssal där bänkarna var formade till ett pedagogiskt U. Där framme vid overheaden stod läraren och pratade om hur viktigt det var att vi fick Sverige och framför allt Falkenberg på fötter igen.

Tillsammans med ett tjugotal andra deltagare gick jag en Starta Eget kurs. Alla hade vi olika ambitioner med kursen. Någon skulle starta en kryddträdgård, en annan ett Vandrarhem, en tredje en smedja. Själv skulle jag förverkliga min svärmors stora dröm och öppna ett museum så att människor fick njuta av alla hennes samlingar. Framför allt de fina porslinssakerna.

Huvudläraren hade själv varit en framgångsrik företagare tills för några år sedan, när hans företag sveptes med i den ekonomiska kraschen. Då gick han i konkurs. Nu hade han näringsförbud i x antal år. Jag upplevde honom som en duktig och pedagogisk instruktör. Lugn och eftertänksam. Ändå kunde jag stundtals se den där personligheten han hade varit i sina glans dagar. Så långt ifrån min egen värld där jag alltid satt människans värde framför pengar. Jag funderade ibland på om han hade blivit en bättre människa, mer ödmjuk av sina motgångar. Det verkade så, eller var det bara en fasad? Lugnet före stormen när förbudet hävts?

Nu lyssnade jag på hans utmärkta föreläsning. Jag brukade ha en bra förmåga att stänga av allt annat när det var något viktigt. För egentligen hade jag det just då väldigt tufft på hemmaplan. Solveig hade närståendepenning för vård av nära anhörig. Hennes mamma hade blivit drastiskt sämre de sista veckorna. Under sommarlovet hade Solveig åkt hem varannan vecka till sina föräldrar. Nu hade höstterminen pågått några veckor. Lilla Jennifer var alldeles för långa dagar hos fel sorts dagmamma. Vår dotter var helt slut när jag hämtade henne efter kursdagarna. Skälet till att jag gick på kursen var att min svärmor så gärna ville se museet en gång i sitt liv innan cancern skulle vinna kriget i hennes kropp. Annars hade jag givetvis väntat till vårkursen och nu förstod jag att den biten av hennes dröm inte skulle gå i uppfyllelse.

Vi hade redan i kursstarten muntligt var och en berättat om våra planer och skälet till att vi gick kursen.
Nu hade läraren Sven kommit riktigt i gasen där framme. Var allt annat än lugn. Han eldade på sig själv. Pratade hetsigare. Fick ett nytt kroppsspråk. Yvigare gester.
”Sverige behöver komma på fötter igen. Men det är viktigt att vi tänker rätt. Vi behöver inte ett JÄVLA museum till i Falkenberg…”
När han spottat ur sig ortsnamnet stannade han till. Verkligheten hade hunnit ikapp honom och bultade på dörren. Sven insåg att han inte befann sig på ett flott hotell och frukostpratade inför ledande välklädda personer i affärsvärlden och kunde invänta applåder. Han var anställd via Arbetsförmedlingen som instruktör eller kurslärare för en brokig grupp människor som av olika anledningar funderade på att starta en verksamhet…och nu var det knäpptyst i den enkla salen.

Sven letade upp min blick. Min blick var som vanligt. Mina tankar var privata.
Han sträckte upp en hand.
”Förlåt Bosse.”
”Det är lugnt. Fortsätt du.”
Fler ord hade jag inte att bjuda på.

Det var lugnt för mig. Jag hade tillräckligt med saker att tänka på ändå. Kvällssamtal med en ledsen fru som jag inte kunde krama för att jag inte var född med trettiomilsarmar. Jag visste att Sven inte sa det för att vara elak mot mig. Det var en groda som hoppat ut. Han hade rätt. Hur skulle det se ut. Om finaste gatan i Falkenberg hade olika sorters museum sida vid sida. Där de visade upp leksaker, dammiga böcker, bokmärken. Inte ens museet med gamla traktorer skulle få Sverige på hjul igen. Samtidigt tänkte en annan sida av mig: Måste allt gå ut på att tjäna pengar eller lura andra på pengar. Finns det inte plats för oss andra udda fåglar? Vi som vill ge våra medmänniskor något annat. Behöver alla tjäna miljoner? Ingen blir nöjd ändå. Går det att flytta företaget till ett annat land för att suga ut mer…

Sven hade inte behövt vara orolig. Med eller utan den fula svordomen slapp han ett till museum i sin stad. Jag hittade den perfekta platsen nio mil därifrån. Till och med i ett annat landskap. Skälet till att han valde säga ordet museum var antagligen att det just då stod rätt mycket i Hallands Nyheter om ett fotomuseum i staden, där ägaren ville ha hjälp ekonomiskt av kommunen.

Jag är en enkel man. Brukar ibland tänka egna tankar. Som den här banala. När vi små människor är framme vid slutstationen spelar det ingen roll om man tjänat miljarder på bra eller mindre bra företag. Jag är ganska säker på att det då handlar om helt andra kriterier. Själv känner jag mig varken bättre eller sämre än andra. Jag har mycket kvar att jobba på. Jag är t.ex. väldigt dålig på att kliva över människor. Helst de som redan ligger. Jag hoppas att det inte beror på att jag inte har tillräckligt långa ben, för det går inte att ändra på…nu.

2-1 till mig

När jag fick diabetes snubblade jag över en nyskriven broschyr där det stod om den moderna behandlingen av sjukdomen. Teamkänsla var viktigt. Att läkare, diabetessköterska, dietist, fotvårdsspecialist och psykolog samarbetade och gjorde en gemensam planering för varje patient. Vackra ord. Jag tog upp det med min läkare. Han var för det mesta. Hummande åt det där med psykolog som inte verkade ingå i hans team. Ändå sa han en liten detalj som jag la på minnet. Psykologen hade en dotter med diabetes.

Det var tufft att få en kronisk sjukdom som påverkade hela vardagen. Praktiska problem tyckte jag var det värsta. Jag hade ett bra skyddsnät att gnälla av mig hos. Psykologer kände jag några sedan tidigare. En hade till och med gett mig ett jobb året innan. Jag hade praktiserat hos två. Vid nästa läkarbesök frågade jag doktorn om han kunde fixa en tid hos psykologen med ett diabetesbarn i familjen. Han verkade lite avig men gick med på det.

Rätt skönt att få ledigt från jobbet ett par timmar, tänkte jag denna fina vårdag. Vilket vackert japanskt körsbärsträd som blommade utanför byggnaden. Jag log åt ett privat internt skämt om att jag var tillbaks på brottsplatsen igen.

Jag kom min vana trogen, några minuter för tidigt. Dörren var öppen.
”Kan jag komma in?” frågade jag vänligt.
Jag fick en slags nickning. Hon gjorde en rörelse åt den enda lediga stolen där jag slog mig ner med mina femtio kg (minst tio hade ramlat av mig).
Jag hade hela tiden ögonkontakt. Mina tankar gick till en gammal kommunist. Handmålade träskor. Röda strumpor. På tok för korta byxor. Runda glasögon.
Jag skrev i ett annat inlägg här på bloggen, att jag missat att min klasskamrat inte hade några tummar. Vi hade gått i samma klass i fem månader. Ni som läste det undrar såklart varför jag  fortfarande kan beskriva denna kvinna. Så här många år efteråt. Mitt svar är enkelt. Hon sa inget. Min syn skärptes när inga ord byttes. En konstlad situation. Kvinnan satt och studerade mig från topp till tå i något som jag upplevde som en evighet. Det är dumt att ljuga och hitta på antal minuter i denna nakna text, men den här kvinnan fingranskade mig verkligen. Jag satt där med ett litet leende och försökte göra likadant utan att överdriva. Mina tankar gick till allt som jag lärt mig genom åren inom ämnet psykologi. Tyckte att det var töntvarning med tanke på att hon gjorde det så demonstrativt och öppet.
Vad såg hon? Jag såg säkert trött och tärd ut. Långhårig med ljusa slingor i håret. Självförtroendet var inte på topp. Min gamla superfysik var historia. Jag hade redan fått känna på massor av insulinkänningar under de få veckor som gått sedan de äntligen släppt iväg mig från sjukhuset.

Hon hade övertaget. Om jag varit en knäckt kille och inte haft något skyddsnät på hemmaplan skulle jag kunnat fått dumma griller i huvudet. Hoppat i Nissan eller ställt mig framför ett tåg i ökända kurvan vid Sporthallen. Jag överdriver inte. Hon kunde varit skuld till något sådant. Eller är hon? Fler än jag har besökt detta rum under årens lopp.
Detta var hennes öppningsreplik. Håll i er kära läsare:
”Hur känns det att veta att du inte ska bli så gammal?”
Hade jag varit en brottsling kunde jag förstått taktiken. Den med en ond polisman och sedan därefter en god polisman som skapade ett förtroende med den misstänkte. Nu jobbade min hjärna i hemlighet samtidigt som jag försökte svara på frågan med en blandning av artighet, trams och spelad dumhet där jag samtidigt försökte vinna tid.
Jag var inte dummare än att jag förstod att hon var ute efter en provokation.
”Vad menar du med den frågan?”
”Du hörde frågan. Du vet väl att medellivslängden vid diabetes är avsevärt lägre…”
Jag visste mycket. Hade pluggat in alla otäckheter redan i sjukhusbritsen och skulle redan då kunnat hålla föredrag om ämnet diabetes och sjukdomens senkomplikationer.
Nu ska jag inte dra allt. Bara nämna en sak till. Jag fortsatte vid hela besöket att vara vänlig och svarade på rätt konstiga frågor. Tänkte att jag skulle vara snäll och bjuda på en anekdot jag hunnit samla på mig. Berättade om när jag åkt tåg till Göteborg och… inne på toaletten när jag testade blodsockret….min story som var rätt rolig har jag glömt nu, men inte hur hon avbröt mig mitt i.
”Gick du in på toaletten för att testa dig? Varför gjorde du det?”
”Jag behövde gå på toaletten. Behöver det ibland. Även innan jag fick diabetes. Det var inte det som var det roliga, som jag skulle vara personlig och berätta för dig.”
”Men. Varför vågade du inte testa dig i din stol i tågvagnen?”
”Jag hade precis tvättat händerna. Hade mätaren till hands…”
”Så kan du inte göra.”
Plötsligt blev det en lång deprimerande föreläsning om inget alls. Jag skulle bara berätta en rolig sak som inte hade med det trista ämnet diabetes att göra. Mitt syfte var att lätta upp stämningen och skapa något slags personlig kontakt.

Jag fick en lapp om en ny tid. När jag kom hem och återtänkte allt blev jag arg. Jä… kärring. Hon var väl inte Gud. Det fanns inget som sa att hon skulle överleva mig. Jag hade inte tänkt en tanke på att jag skulle dö i förtid. Man kan bli överkörd av en bil även om man är en vältränad, ung och fräsch människa. Jag tog en dag i sänder. Försökte anpassa mig till mitt nya liv.
Hon vann med 1-0 i första ronden. Det var bara att erkänna. Dessutom retade jag mig på, att jag inte fått någon chans att fråga om hennes erfarenhet av sjukdomen. Det var ju det som var mitt dolda skäl till besöket.
När någon okänd människa är elak mot mig blir jag alltid ställd. Helst om jag inte har en aning om att det ska hända. Fick stor lust att ringa mina två psykologkompisar och diskutera mitt besök. Samtidigt har jag ofta en inre förmåga att ladda för en revansch. Måste ha att göra med allt mitt tävlande genom åren.

Vid nästa träff, några veckor senare hade jag blivit lite starkare i min nya personlighet.
Därför frågade jag henne artigt om vi skulle leka leken titta på varandra och se vem som kunde hålla tyst längst. Hon var inte med på noterna. Låtsades inte förstå vad jag syftade på.
Sedan kopplade jag på charmoffensiven. Var personlig och berättade att det var tufft att äta två lagade middagar och att jag varit ett godis och glasstroll i mitt tidigare liv. Hon högg direkt.
”Två middagar. Det orkar du aldrig med. Det gör vi aldrig.”
Där kom öppningen i hennes fasad. 1-1. Jag som var påläst och hade besökt sjukhusets dietist berättade detaljerat om hur viktigt det var för att få rätt balans i kosten för att kunna styra upp insulinet.
”Doktorn sa att jag kunde ta en rad choklad på lördagarna. Men dietisten var tveksam till detta. Hon borde såklart veta mest…”
”Du kan äta det nya tuggummit som kom för ett par år sedan. Min dotter som har diabetes tuggar på dem jämnt. Tur att de finns.”
Jag suckade och skakade lite på huvudet. 2-1 till mig.
”De är inte alls fria. Direkt farliga om man slarvar med dem. Sötningsmedlet omvandlas till fruktsocker som är lika blodsockerhöjande som vanligt socker. Dietisten varnade länge för dem och sa:
”Det är en farlig och falsk reklam för något som egentligen inte är bra.”

Vet inte vad psykologen hade i ”timlön”. Jobbade gjorde hon definitivt inte längre. Vi hade lämnat min diabetes för länge sedan och ännu mer påtagligt. Kvinnan hade tappat hela sin yrkesroll. Nu var hon plötsligt en orolig mor på sin arbetsplats och kunde inte släppa ämnet. Förgäves försökte jag komma ifrån det sega tuggummit.
”Det är bara en vecka sedan jag var hos dietisten. Du kan ringa henne och få det bekräftat från säker källa.”
Det verkade hon inte alls ha någon lust att göra trots hennes ansiktsuttryck och ett kroppsspråk som talade sitt tydliga språk. Inre oro. Ren och skär rädsla. Istället måste jag lova att ta med broschyren som jag hade hemma nästa gång. Med desperat röst upprepade hon det när jag gick ut genom dörren.

Jag tyckte det räckte med 2-1. Berättade om mina två misslyckade besök för doktorn som skrattade till och erkände att psykologen inte ingick i deras team fullt ut. Han ville inte gå in på några detaljer…

Ethels magiska händer

Min rygg och jag är inte alltid bästa vänner. Ibland går den åt sitt håll och resten av mig åt ett annat. Värken är tuffast på nätterna när man ska slappna av för att somna. Trist även när jag vaknar av att jag ligger och gnyr i sömnen. Har ändå lärt mig att stå ut. Däremot fungerar det inte när ryggen fastnar och jag inte får på mig strumporna. Skönt på sommaren men isande kallt på vintern. När jag klippte gräset under plommonträden och samtidigt vred på kroppen för att inte slå i huvudet i grenarna längst ner, då hände det att ryggen demonstrerade direkt och jag tvingades greppa telefonen.

Samtalet gick till Halmstad. Hade jag tur svarade min samarit på nionde våningen på Trade Center direkt. Ethel Gustavsson heter hon. Hon är diplomerad osteopat men är även utbildad massör och har jobbat inom läkarvården i flera år.

Efter att jag vid mitt första besök klarat av de obligatoriska teoretiska rutinfrågorna och försökt komma ihåg mitt eget namn och adressuppgifter var det dags för besiktning och behandling.

När jag kommit hem som en ny människa grunnade jag på vilka hjälpmedel hon hade använt. Jag hade en hel del erfarenhet med mig i bagaget efter besök hos sjukgymnaster. Åtskilliga nålar har stuckits in både här och där. Jag fick ofta beröm för att jag var så avslappnad vid dessa tillfällen. TNS, Ultraljud och nya metoder har jag också testat genom åren. Förutom alla fyspass och närkontakter med konstiga maskiner som jag brottats med i trånga svettiga lokaler.

Vid mitt andra besök hos Ethel kunde jag inte låta bli. Jag hade blivit lite mer varm i de få kläderna jag hade på mig. Jag låg med näsan genom hålet, kände den behagliga värmen på just rätt ställe på kroppen, som verkade ge ett snabbt resultat. Helt otroligt att det onda kunde bli mer uthärdigt på så kort tid.
”Vad använder du för apparat?”
”Va?”
”Är det ultraljud eller något nytt som kommit ut på marknaden. Otroligt varmt.”
”Vad menar du?”
Jag skulle aldrig frågat. Dessutom var det inte alls varmt längre. Kändes nästan lika ont som tidigare. Jag och min stora käft.
”Inget.”
”Vaddå inget?”
”Det är kombinationen av mina händer och din kroppsvärme som du känner.”
Jag trodde på fullaste allvar att den trevliga kvinnan drev med mig. Inte det minsta kul. Nu frös jag på britsen.
”Genom att jag hittar dina skavanker så…”
Jag kommer inte ihåg hennes ord exakt så det är dumt att jag hittar på. Men det var just det jag trodde att hon gjort. Hittat på. Aldrig hade jag upplevt något sådant. Då hade jag ändå genom åren varit hos kotknackare, naprapater, otaliga massörer och två osteopater tidigare som flyttat på mina kotor som suttit fel på fem ställen samtidigt vid ett av tillfällena.

Snacka om magiska händer. Inte bara det. Ibland har jag testat henne. Bett henne att hitta problemställen på min kropp. Inte sagt AJ fast det gjort riktigt ont. Ändå har hennes fingrar snabbt sökt sig till rätt zoner. Antagligen är det hennes långa meritlista genom sina tre yrken som gör henne så förträfflig. Att jag tycker att det är trevligt att prata med henne gör inte saken sämre. Utsikten vid klart väder från hennes praktik över min barndomsstad Halmstad går inte av för hackor.
Det är bara synd att det är femtio mil om jag ska åka dit och hem numera.

Om ni har problem med ryggen och bor i närheten av Halmstad. Tveka inte. Det blir knappt dyrare än att gå till en läkare, som inte gör någon som helst nytta, och få recept på en stark tablett som ger dig ont i magen istället. Ethel pressar heller inte på om att man ska gå dit x antal gånger. Jag ringde henne när det krisade eller försökte gå på en kroppsbesiktning ett par gånger om året när jag bodde närmre. Rundsmörjning. Försökte ligga ett steg före. Jag kommer även i fortsättningen att försöka kombinera med ett par besök om året i samband med andra besök i staden.

När man träffar guldkornen i livet ska man inte slarva bort dem. Tack snälla Ethel för alla plågor jag sluppit tack vare dig genom åren. Sista gången jag besökte henne var
den 1 november 2012. Då hade jag till slut haft så ont på nätterna att jag väckt Solveig flera gånger trots att jag äntligen lyckats somna. Sover man så ryckigt och så få timmar på nätterna blir dagarna också tuffa. Peppar, peppar. Det har gått tre månader på fredag. Jag är fortfarande förvånad att jag mår så bra. Försöker att tänka på de enkla övningarna hon lärt mig genom åren. Inte slarva med dem. Det är säkert en bidragande orsak till att problemen återkommer snabbare. Samt alla bilkrockar och en yrkesskada som jag tyvärr inte anmälde.

När det blir vår får allt bilen ta oss med till västkusten igen. Då ska jag stämma date med Ethel Gustavssons magiska händer.

Telefon till Ethel Gustavsson: 035-21 08 35