Några sista reflektioner från LSM

Stig Lindberg ligger mig varmt om hjärtat. De kopparna gör vi oss inte av med. Fotot togs på en känd affärsgata i Visby. 😉

Den mannen ligger bakom mycket tufft och fint. Denna bild tog jag på EM i Visby,

Det var något visst med återvändarna. De som bodde i närheten på sommaren och gärna gjorde återbesök hos oss. För att se efter vilka nya samlingar som lyfts fram. Sedan var det vanligt att de som uppskattat ett besök kom tillbaka med någon vän som inte varit där förr.

Denna härligt alltid lika glada kvinna från Helsingborg kom flera gånger. Dessutom var hon en samlare av parfymflaskor. Våran nätta samling var såklart bara en droppe i flaskan jämfört med hennes. Den energin som hon gav räckte till hela min arbetsdag. 😀

Jag tog redan då några tusen foton. En del hamnade offentligt. Busschaufförerna gillade ex. att titta på vilka bussbolag som varit här. Det bussbolag som var där flest gånger under en säsong fick sitt namn på en leksaksbuss, som satt över en monter till allas beskådning.

Anna glömmer jag aldrig. ❤  Hon skulle snart fylla 95 år. Jag hade sett henne under tiden som jag stod på bussen och pratade i en mikrofon. Hon log gulligt mot mig. När jag gick runt i lokalerna senare återsåg jag aldrig henne och frågade därför någon kvinna. Fick reda på att hon gillade kaffekoppar och satt kvar på bussen. Jag gick ifrån frågor och annat för att gå ut till den stora bussen. Dörrarna var öppna. Jag klev på och där satt hon helt allena. Jag pratade med henne. Förstod att hon ville gå in men inte ville vara till besvär. Jag klev av och letade upp den ”lata” chauffören och tillsammans hjälpte vi henne ner.

Med nostalgi, humor och värme kommer jag ihåg hur mycket som helst från den tiden. Vilken tung titelbok jag hade. 😀 Visst skulle jag kunna kalla mig museichef utan att ljuga. Men jag var också toalettstädare, fönsterputsare, brevbärare, diabetessköterska, (några var riktigt dåliga med lågt blodsocker), vägvisare, ekonomichef, marknadsföringschef, turistbyråarbetare, förskollärare, hemmaman, uppfinnare, lekledare, snickare, bibliotekarie, skribent, uthyrare, diversearbetare, trädgårdsskötare, resande och mycket mer. Usch! Den skylten på bröstet hade jag aldrig orkat bära. 😉
På tal om skyltar. Ibland var det de riktigt små detaljerna som gjorde störst succé. Alltid lika intressant att se/höra repliker bakom ett hörn. Kom skrattet när någon läste högt visste jag att jag var i hamn. Jag älskade att förbättra. Leta upp intressant information. Forska på bibblan. Då var det inte google som gällde. Friheten att äga sin tid skapade möjligheten att blanda som jag egentligen alltid hade gjort. Även på andra arbetsplatser. Ju tråkigare arbetsuppgift. Desto större vikt vid att ha roligt och unna sig något gott. Då går tiden fortare. Gnälla kostar bara energi och gör att det blir extra mycket sirap i klockan. Då uppför den sig som en snigel i uppförsbacke, i motvind och med mycket stor hemlängtan. 🙂

Annonser

Första gången är speciell


Den första ”sällskapsbeställningen” kom redan i januari. Centerkvinnorna i Förslöv ringde först. Undra hur det såg ut därnere just när samtalet kom. Säkert kaotiskt. Ändå jobbade jag/vi sju dagar i veckan och under väldigt långa pass för att bli klara till 3/3-99.
Givetvis hade jag inte bara whiteboardtavlan att förlita mig på. Den kunde ju Jennifer få lust att leka med. 😉 Knappast. Då hade hon fått balansera farligt.
Som alltid antecknade jag på tre ställen. Direkt i årets Plankalender vid samtalets gång var det första. Att förstå grov svenska trasslade till det ibland. Pinsamt att be personen att ta om det igen. Bokstavera hjälpte inte mycket. 😉

Första bussen minns jag väl. Rattade gjorde en mycket trevlig kvinnlig chaufför som jag hade hört mycket gott om via min mamma. Tyvärr fick denna kvinna cancer senare och dog alltför ung. ❤
Jag hade haft öppet några veckor, men det var nu som allt sattes på prov. Mycket lärorikt. Två viktiga saker lärde jag mig direkt. Det gick inte att ha det mysigt med fyra stolar och ett runt bord i ”Köket”. Efter den bussen rullat iväg stod det resten av den säsongen tre stolar med ryggen mot varandra i mitten av rummet. Bordet bar vi in till privatlivet. Alla handväskor som var farligt nära kaffekopparna i ”Köket” gjorde mig nervös. Kopparna levde farligt. Nästa dag åkte vi till Halmstad och beställde måttbeställd ”plexiglas”. Akrylplast tror jag är den rätta benämningen. Undra hur många små skruvar som mycket försiktigt skruvades genom plast och in i listen på min svärfars bokhyllor?
Det fanns två skäl till att dessa tiotal hyllor fanns i rummet.
A: Dels skulle vi upp i exakt tretusentrehundratrettiotre olika sorters koppar. Då kunde vi inte köpa fina montrar som inte svalde så många koppar. Därför döpte vi ett rum till ”Köket” och jag placerade de koppar jag tyckte minst om, de trendigaste sjuttiotalskopparna och mycket mer i rummet.
Det hade varit ett kök och diskbänken fanns kvar. Nu satte jag dit en gul Kockumskanna och lite till på plattorna och diskbänken för att skapa ett slags ”hem”.
B: Nostalgi. Varje gång som det blev fullt med koppar i skåp och hyllor bad min svärmor sin man om att han skulle göra en ny hylla till henne. Några år senare var det tusentals människor som kom i kontakt med dessa hyllor. Livet är märkligt. Ganska lite vet vi om framtiden. Hur mycket vi än planerar.

Här är på denna selfies är det första gången också – klockan är slagen. Första ordinarie säsongen är över, sista söndagen i september. En mycket intensiv tid. Tyvärr missade jag min hemliga drömgräns med endast 11 personer. Vanliga människor hade kanske dragit iväg på en utlandsresa några månader. Istället började jag nästa dag, i solskenet på den inglasade altanen mellan våningarna, att sortera ”tusentals” julkort. Jag gick till bibblan och läste ex. på allt om Jenny Nyström. I slutet av oktober slog jag upp dörrarna för en julutställning med jultidningar, danska och svenska jultallrikar, julkannor, ”julklockor” och flera andra gamla julsaker. Nästa år utvecklade vi det ett steg till.

En sista sak. Ser du den bruna höga burken på golvet? Där förvarade jag enkronor. (några/resterande ligger på golvet för skojs skull) Aldrig hände det att mynten tog slut. Trots att många kända och okända personer hade åsikter om det med olika ansiktsuttryck. 😉 Första säsongen var basen mina egna kronor som jag växlade in. I fortsättningen ”tog jag” endast två rör på banken när jag startade upp en ny säsong. Sedan var det självspelande resten av året. Ibland fick jag tömma ut lite från burken. 🙂

Som vanligt blandade jag allvar med skoj. Vi lekte med siffror i alla samlingar. Inte bara 3 333 st kaffekoppar. Det var samma sak med de andra samlingarna. 3 333 st sockerpaket. 2 222 kaffefat. 777 st äggkoppar o.s.v. Därför var steget till 33 kr för vuxna och 11 kronor för barn inte speciellt långt i min humorhjärna. Den hjärnan hade gott sällskap av min seriösa sida som retade sig på att Sverige året innan infört en ny regel. Alla privata museum skulle betala 6 % moms. Jag hade tänkt mig 30 kr i entré för vuxna. Om jag höjde 3 kronor fick jag tillbaks momspengarna. Småpengar för ett stort företag. ”Viktigpengar” för oss.

Ps. Inför nästa inlägg varnar jag känsliga besökare. Det kommer att förekomma både sex och miljontals baciller. Hoppas du inte blir smittad. Håll dig för säkerhets skull på rejält avstånd. 😉

Vi vågade ta chansen

En ovanlig situation. Att leva lyckligt i en trivsam modern lägenhet, mitt i en mysig stadsdel och flytta iväg till ett gammalt, mycket stort hus ”på landet” för att starta ett helt nytt liv.
Men Solveigs förslag om att stanna en natt till och sova på köksgolvet i Gamla Stan, tog jag tacksamt emot.  ❤

Första gången jag och min mamma kom till denna okända plats, för att jag i hemlighet skulle vidga sökfältet efter det perfekta huset för att ro projektet i land, var det dimma och skylten dök upp sent i siktet.

Solveig hade flera gånger sagt att det var Halland som gällde. Hon ville kunna nå sina hemtrakter i Västergötland inom rimlig tid.
”Möjligtvis Laholm. Inte en centimeter längre söder ut.”

En vacker vårlördag blev vändningen för henne. Nästan alla våra pusselbitar föll på plats vid första visningen. Det kändes som nu eller aldrig. (jag har ett fint foto från rätt soldag men hinner inte fixa dit det här)

Undra hur många som bakom vår rygg ansåg att idén var galen? Många är mitt svar.
Jag är stolt över att vi vågade utmana oss själva. Höll vad jag lovat min svärmor. Sorgligt att hon inte fick uppleva det på plats. ❤  Vi kommer aldrig att ånga den här fasen i vårt liv. Nu när vi kan väga saker mot varandra i ”facit”.

Först en vanlig flyttning.
Vi insåg möjligheterna med att hyra ut bottenvåningen under sommaren under tiden som vi fixade med huset. Hade ingen aning om att den sommaren skulle ta slut ett par veckor in i augusti. Plötsligt gick restresor till värmen åt som smöret i Småland. Bjärehalvön blev spöklikt tomt. Min förhoppning om fler längre solperioder gick om intet.

Sedan kom en fullproppad lastbil…
med otroligt mycket kartonger och grejer. Då började allvaret. Allt åkte in i det rymliga dubbelgaraget. Sedan bar jag nästan allt själv in till huset allt eftersom. Solveig var i åttonde månaden.
Vi anlitade en firma som öppnade upp en vägg och satte dit ett valv. För det måste till en cirkulationsmöjlighet när större grupper kom dit. Min svärfar gjorde mycket bra praktiska saker vid sina besök.

När jag såg det blå havet förstod jag att min taktik måste direkt ändras. Därför bars resten av lådorna in till de 160 kvadratmeterna i källaren.

Tur det fanns hyllmöjligheter och flera rum. Därnere tillbringade jag många veckor under den hösten. Min svärmors bok var guld värd för mig. Där stod den informationen som blev min bas. Jag bockade av med olika överstrykningspennor. Sorterade upp på olika porslinsfabriker och länder. Ett jobb som passade en man som var utbildad bibliotekarie, gillade statistik och hade tålamod. Alla mina tidigare jobb, utbildningar och kurser kom till användning. Vävdes ihop till samma matta. Under källartiden lyssnade jag mycket på musik. Hade turen att Solveig fanns till hands med god mat och extramat nästan varje dag på grund av lågt blodsocker. Det var ju ingen idé att hon började på ett nytt jobb den hösten. Hon tog ut föräldraledighet innan Lizette kom till världen.
På något vis fick vi ihop allt. När bussarna kom för ofta hämtade jag dit min mamma som barnvakt. Sedan fanns Pippi Långstrump och Emil till hands på VHS. Enda faran var att Jennifer blev livrädd för Emils pappas utbrott. 😉

I ett fönster hade vi smygreklam som upplyste om hur många dagar det var kvar till premiärdagen. De som pendlade till och från Torekov undrade såklart vad som höll att hända i den gamla Lanthandeln. Kanske slog de vad om hur många månader ”galningarna” skulle kunna hålla öppet. 😉

Vi blev dagsländorna som hade öppet exakt så länge som vi själva ville. Tog en säsong åt gången. Varje nyårsafton var det skarpläge. För eller emot? Alltid tyckte vi samma sak. Vilket team vi varit genom alla år. Ibland av en slump. Sista gången vi jobbade ihop i ett klassrum trodde vi det bara var för en dag. Istället …

Fotnot. Där stannar jag mitt i. Det är en intensiv vecka som ligger framför mig och oss. Hoppas du som deltar i korsordsmästerskapen 2018 hinner njuta mellan spänningen & stressen. Nu är det mat, motion och klockan 13.55 ska jag stå vid parkeringen och vänta på en liten blå bil. Dags för spruta – i alla fall för mig. Hoppas jag. Svarar med symboler. 🙂  😀  ❤
Jag bloggar aldrig från mobilen. Annars finns det mer att välja på där. Ha en bra dag. Här skiner solen och det är en blå fin himmel. Önskar dig läsare en fin måndag.

 

Varför ha tråkigt i onödan?

Vi tog med oss vår spargris till lilla butiken IKEA i Helsingborg för att spendera loss. 🙂
Av lagar och bokföringstekniska skäl blev det tight med tiden. För att vara på säkra sidan för att få dra av momsen, fick vi vackert vänta till årsskiftet. Därmed var det bara två månader tills allt skulle vara klart till premiärdagen 3/3.

De flesta människor vet hur det är att plocka upp påsar med smågrejer. Följa svårtydda skissar. Alla har sin egen stil. En del struntar i att räkna prylar och studera skisser. De kör bara rakt på. Vad är du för sorts person? 😉

Inte så många privatpersoner köper samma dag så många montrar och vitrinskåp som vi gjorde. Måste säga att vi blev proffs på att montera. För att det inte skulle bli tråkigt införde vi en tävling där det gällde i det här fallet, att få ihop en/ett ”Kryss” så fort som möjligt.

Jag blev riktigt, riktigt snabb på det. När det gällde segrar mot Solveig har jag för mig att jag förlorade alla matcher. Tur jag är en god förlorare. Tänk vad allt blir ljusare och roligare om man gör något kul av monotona sysslor. Istället för att gnälla.

När det gällde ”Nartorp” gjorde vi det smidigast om vi gjorde det tillsammans. Solveigs proffsigt ritade ”skalmodell” för att vi skulle veta exakt var alla saker skulle stå på golvet minns jag väl. Jag hade mätt för att vanliga rullstolar skulle komma in och fram överallt. Tyvärr kunde inte elrullstolar ta sig in i ”Blå rummet” eller in på toaletten. Vi var inget kommunalt eller statligt museum. Jag var nöjd med att vi inte hade trappor/två våningar upp till LSM och faktiskt hade en toalett för besökare. Själva hade vi två privata. 🙂

På tal om just WC. På toaletten i vårt museum var det totalt hjälmtvång. Ingen kom in utan en cykelhjälm på huvudet. Därmed slapp jag städa varje dag. 😉 Nu ska jag inte skämta. Vad tacksam jag var att det fanns en toalett i de ytor på nedre plan där museet skulle ligga. Så var det inte på de privata museum som jag besökte i Götaland för att få uppslag och idéer om hur vi skulle kunna göra vår grej bättre.

Tapeterna på toan var i någon gul/gult ful kulör/mönster.
Vår första tanke var att måla om väggarna.
Sedan kom den där idén. Varför inte utnyttja svärmors alla vykort. Temat fick bli Sverige. Vilken succé det blev. Konstigt nog hörde jag väldigt få diskret fråga om det fanns någon mer toalett. För besöken blev längre än vad som hade behövts. Vilka roliga episoder jag minns. 🙂 Hur de snabbt letade upp sitt sällskap för att berätta, släpa med dem tillbaka till WC för att visa. Ibland var det knökat på det lilla utrymmet i jakten på att försöka hitta kort från deras hemstad/ort.
Allra roligast var efterlysningarna. ”Min fru skulle gå på toaletten. Var ligger den? Det var ett bra tag sedan hon försvann iväg.” Ännu mer komiskt var männen som inte var intresserade, inte hade fått veckopeng den veckan, som istället befann sig utomhus medan deras fruar skulle titta på några gamla kaffekoppar som borde vara avklarat på högst en kvart.
Nu minns jag en försynt man som försiktigt öppnade ytterdörren och harklade sig.
Jag tyckte synd om honom och sa att han kunde få komma in och leta upp sin fru i något av rummen. Efter en stund kom han tillbaka och såg ut som en ledsen hund.
”Jag hittar inte henne någonstans. Finns det fler våningar?”
Jag var rädd för att han skulle börja gråta. Jag sa tröstande att hon antagligen var i ”Sverige-rummet.” och fick förtydliga att det var vår gästtoalett.

Slutet gott. Han fick tillbaka sin fru. En timme äldre sedan han sist såg henne. Men förhoppningsvis fylld av glada och nostalgiska intryck. 🙂

Jag svarar med en symbol på ev. kommentarer men läser VÄLDIGT gärna de som lämnar spår. Men min tid är begränsad denna intensiva månad.

Gissa vad jag köpte igår? Jag kunde bara inte låta bli. På kuppen blev jag spontankompis med man som var lite äldre än jag. Om du såg ett blogginlägg som jag la in i våras om en av alla saker som vi slängde, skänkte, sålde kanske du kan lista ut det. Kommer nog ett foto senare.

Igår kände jag julkänsla för första gången denna säsong. Det var råkallt och vi trodde det skulle börja snöa. Mycket folk i stan. Jag hade tur som hittade ett ledigt bord på ”Fiket”. Upptäckte senare att de även hade ett tiotal bord en våning upp. Det får vi testa en annan gång. Vid ett mindre bord däruppe fanns ett litet fönster. Närmare går knappast att komma Visbys Ringmur. Mindre än en linjal långt avstånd. Snart får jag ta med kameran igen. Tänk om jag fick komma in på bakgårdar och annat spännande. Om jag hade varit lite djärvare och lika snabb som förr, då skulle jag … 😉

Jag förlorade mot mig själv

 

Det var en härlig sensommardag i september. En sådan där dag när en utflykt, med en picknickkorg, till en vacker plats ligger högt på agendan. Men jag är född och uppfostrad till stor pliktkänsla och skulle aldrig fått för mig att sätta upp en lapp på dörren, likt dem som jag ibland hade läst på fönster till småbutiker av olika slag i närheten: Vill du nå mig är jag på stranden…

Därför öppnade jag Lidéns Samlingsmuseum som vanligt klockan 13.00 denna höstsöndag. Efter en stund hade jag glömt vädret utomhus. Nästan alltid dök det upp intressanta människor och tiden gick fort. I oktober var det stängt för allmänheten. Då kunde jag ligga där ensam och njuta på stranden. 😊 Eller vandra upp på Hovs Hallar och tänka på Kullamannen eller Sjunde inseglets schackparti.

En äldre kvinna väckte mig, bakom den antika köpmansdisken som jag köpt i Lagan i Småland, från mina fantasidrömmar.
”Ursäkta. Jag letar efter äggkopparna. Sjuhundrasjuttiosju stycken kan jag väl inte ha missat?”
Jo det kan du. För du har väl inte tagit dig in genom nyckelhålet till tvättstugan och vidare till bastun med stora flyttlådor och grävt i rätt kartong…
”De fick inte vara med denna premiärsäsong. Vem vet. De dyker kanske upp nästa vår. Bor du långt härifrån?”
”Jag bor i Jönköping och samlar på äggkoppar.”
”En vacker stad. Det är en bit mellan här och där.”

”Vad trevligt. Hur många koppar har tant?”
”Vi har åkt hit enbart för att se på äggkopparna.”
Jag tittade förgäves på hennes tre döttrar efter stöd, innan jag noterade att tanten grävde i sin handväska och fick upp ett skrynkligt papper.
Det visade sig vara ett urklipp från en känd veckotidning. En tidning som inte skickat en reporter och fotograf till oss under vår och sommaren.

”Här står det att mannen på bilden säger att de har 777 stycken äggkoppar, fingerborgar, samlingstallrikar…”
”Det är jag på fotot och…”
”Nej” Det är inte du. Kan jag få prata med honom.”
Jag skulle kunna hämta Svante från kontoret. När jag ändå är i farten ta ner månen… Istället slätade jag över och gav upp. Tanten var inte mottaglig för min information. Hon trodde mer på texten som mannen på fotot hade sagt. Han var inte jag. I hennes älskade veckotidning skrevs minsann inte ett endaste ord fel. Tidningsankor vågade jag inte nämna.

Sanningen var att de knyckt texten från fel sammanhang. Jag hade på en fråga till någon pressperson berättat om de sjuttio olika samlingar vi hade till vårt förfogande och som vi skulle byta ut genom säsongerna. Dessutom komplettera med egna samlingar. Det var ENBART kaffekoppsamlingen som alltid skulle vara intakt, 3 333 olika sorters kaffekoppar skulle bilda basen som skiljde oss från andra i hela Norden.

Tidningar och tidskrifter som lånade text från andra sammanhang kunde jag inte göra något åt. Det var sorgligt när samlare åkt långt för enbart ett ”smalt” intresse som inte fanns på plats i montrarna. Det mest retsamma var den närmaste tidningen som inte visat något som helst intresse från starten, men som i sommarbilagan pusslade ihop en text som också innehöll äggkoppar.
Värre var det med reportrar som varit och intervjuat oss. Där lärde jag mig något väldigt fort. Vänligt bad jag om ett faxat korrektur innan texten gick i tryck. Nästan varje gång kom de ihåg det. Ibland fick jag extremt kort tid på mig.
Vilken stor skillnad det oftast var mellan dagstidningar och veckotidningar. I de förstnämnda handlade det flera gånger om en ung person (fanns duktiga undantag) som saknade intresse, som skrev några stolpar och åkte vidare till 2-3 andra ställen, innan personen skulle försöka åstadkomma en text på redaktionen några timmar senare. Inte blanda ihop inkast och politik med kaffekannor. Dömt att misslyckas när det gällde de viktiga små detaljerna.
Team från veckotidningar tog däremot flera timmar på sig. De var helproffsiga, men ställde stora krav på oss. Tursamt var Solveig oftast hemma och kunde snabbt stryka dukar i rätt färg, fixa detaljer o.s.v. Allt eftersom fotografen fick idéer och jag fick lust att smita iväg till kontoret.
Jag blev som sagt proffs på att berömma och samtidigt på ett vänligt sätt skicka tillbaka fax med strykningar och rättningar av de grövsta felen. Svenskan vågade jag mig inte på. Bara ingen kommande besökare blev lurad och besviken. Sådant gjorde ont inom mig. ❤ Trots att jag var oskyldig i frågan. Men inför denna bestämda kvinna var det omöjligt att ha rätt. Det var kanske tur för mig att mannen på fotot omöjligt kunde vara jag.
Nu tror jag hon hade rätt. För den mannen verkar mycket yngre än jag. 😉

OBS! Fotot överst har inget som helst att göra med det damen hade i handväskan. Det var ett mycket seriöst reportage. ❤ ❤ ❤  Efter intervjun berättade jag för honom att han och min mamma varit grannar en tid. Världen är liten. 

 

Alla sätt är bra

Jag är en ytterst antecknande person. Dessutom har jag tagit många kort genom åren. Detta underlättar när jag ska minnas eller behöver information.

Kategorin Lidéns Samlingsmuseum skulle lika gärna kunna vara en hel blogg eller en bok. Jag/vi har så många minnen från dessa intensiva år i en bransch där nästan ingen person trodde på oss. Möjligtvis två konsulter som jag lyckades ”impa” på för att få Starta-Eget-Bidrag i sex månader.

Jag har varit mycket sparsam av olika skäl och inte lagt in så många inlägg i denna kategori. När jag letade foton till Korsordstävlingen snubblade jag över dessa två foton som fick mig att le och tänka på dessa underbara kvinnor. ❤

Här är en ungersk kvinna som inte ville missa något. Det fanns ingen möjlighet att öppna ett skåp eller monter utan ”våld” för att se ex. en stämpel under ett fat eller kopp. Då får kvinna ta till egna knep. 😀

Undra hur många tusentals människor jag träffade. Om jag fick gissa vilt skulle jag tro att 71 % var kvinnor. Otroligt många var glada, trevliga, nyfikna, imponerade m.m. Frågan just nu är om jag mötte någon mer sprudlande glad, trevlig och go kvinna än den här. Hon skulle jag kunnat ”adoptera”. Jag minns inte namnet. Men jag skulle kunna hitta det med hjälp av datum i fotoalbumet och sedan titta i gästboken från det datumet.

Jag var som lyckligast när jag fick tid för ett par personer åt gången. Otaliga samtal om allt mellan himmel och jord ventilerade jag med hundratals personer. Vi kunde sitta i mysiga ”Kyrkrummet” och en timme kunde springa iväg tills dörrklockan påkallade min uppmärksamhet. Gärna lämnade jag snabbt porslin och samlingsämnet, som jag tjatat om tusentals gånger som en tjatig papegoja. För jag ville utvecklas själv som människa. Inte spela en roll och låtsas att detta var första gången jag berättade … Ändå gjorde jag det till en konst att variera ”tugget” när jag greppade mikrofonen i bussen. Bäst att sluta texten där. Annars blir det en bok.

Jag svarar med en symbol om det dyker upp kommentarer. Jag är fullt sysselsatt med annat. 😉 Du som läser får ha en bra dag. Glöm inte korsordstävlingen. Någon gång mellan 18.00-18.30 dyker uppgift åtta upp. 😀 Tänk att Ingen Vinnare tog en dubbel igår. Intressant när jag läste årtalen ni gissade på. En spridning mellan 1975 till 2008. Det var inte dåligt. Svaret var 1990. Precis som förra kortet. Då var jag en långhårig kille som skojade med S och kletade lite mjukglass på kinden. Bara några månader senare stod jag där nyklippt i Skara. Mager på grund av en dietist som gett mig/oss fel kostråd under mer än ett år. Vad arg den nya dietisten blev. 😉

Pressens givna favorit


Jag vecklade igår upp ett väl inslaget papperspaket i en stor kartong. Inuti låg denna färgglada kaffekopp med sitt ovanliga fat. ❤ Tänk att just denna kopp och fat har varit med i flera dagstidningar & veckotidningar och nämnts på radio.

Det var roligt i början, men jag hoppades att nästa fotograf skulle välja en annan kopp under tiden som vi blev intervjuade av en reporter. Helst med tanke på att vi hade tretusentrehundratrettiotre (3 333 st) olika varianter att välja på, i Lidéns Samlingsmuseum. 😀

Inför den andra säsongspremiären blev det en skylt med texten ”Pressens favorit”. Hur många gånger fick jag frågan om vilken fabrik som tillverkat den? 😉 Hm! Vi hade satt små lappar framför alla koppar vi hittade en bakgrund till. Ex. med porslinsfabrik, land, formgivare, tillverkningsår m.m. Skälet till att det ”bara” stod ”Pressens favorit” var givetvis att det inte stod något under vare sig kopp eller fat. Vissa mysterier ska det inte hittas något svar på. Då försvinner magiken. Så försöker jag se denna gåta.

Koppen och fatet är tuffa. Men vi visade upp åtskilliga andra koppar som var vackrare. Själv gillade jag även de jättefula som vi hade på ”Köksrummets” fönsterkarm. Det handlar om personlig smak. Den tycker jag att vi alla människor ska värna om. Inte låta oss köras över av andras ”vetabästord”.

Ps. Nästa blogginlägg kanske har rubriken ”Dags att fälla en bomb”. 😉 Möjligtvis blir det en tävling där en eventuell vinnare belönas enbart med äran att ”gissa” rätt. Svaret lär dröja för min sociala tid är begränsad detta speciella år.

Tyskens hemlighet

Bakgrund:
Jag har medvetet varit försiktig med att skriva om minnen från tiden på Lidéns Samlingsmuseum. Samtidigt skrev jag inte på något tystnadspliktspapper och var min egen chef.
Åren har sprungit iväg. Nu känns det intensiva året-runt-livet nästan overkligt. Vissa ”sekvenser” saknar jag. Andra inte. Bäst var de magiska solnedgångarna från den inglasade altanen mellan de två våningarna. Då mådde jag som bäst. Ville stanna tiden om det varit möjligt. ❤

Dessa små söta gräddsnipor fick jag av en tysk professor som pratade förstådd svenska. Han berättade att han var förtjust i vårt museum och besökte det varje sommar. Denna gång hade han med sig en stilig yngre kvinna. Jag gissade på en dotter. Just denna eftermiddag var det många gäster så jag hade fullt upp med de olika sysslorna och hade inte tid att prata för länge med någon.
Efter en timmes beundrande av samlingarna skrev det tyska paret in sig i säsongens gästbok. Professorn tackade även muntligt. Han berättade glatt att vi ses nästa sommar igen.
”Vilket fantastiskt fint jobb du och din fru lagt ner. Hälsa henne.”

Strax efter jag sett genom fönstret, att de kört iväg med bilen, ljöd det i klockan och nya gäster kom in. Det rörde sig om ett äldre par som pratade en dialekt inåt landet.
Mannen betalade entré under tiden som kvinnan, oväntat för mig, nästan slängde sig på gästboken.
”Else heter hon visst”, sa hon högt ut i luften.
”Berätta inte det för Gretchen. Vad du än gör. Du tar död på henne.”

Annars brukade det vara tvärtom, när ett par kom på besök. Mannen gick runt i rummen på en kvart. Jag fick därefter ta hand om honom så kvinnan fick njuta i sin egen takt. ”Mansdagis” brukade jag skoja om.

Den äldre mannen gled iväg till något annat rum och kvinnan slängde ur sig privata fraser till mig, där jag inte behövde fylla i många ord.
Britta och hennes man bodde avlägset i skogen, nära ett samhälle. Bredvid dem hade ett trevligt tyskt par köpt en stuga för ett tiotal år sedan. Efter en tid hade de fyra blivit bekanta med varandra. Men bara under de veckor på sommaren som tyskarna besökte stugan.
Ibland fikade paren hos varandra. Någon kväll brukade de spela kort. Britta tyckte det var så kul att tyskarna lärt sig svenska så fort.
Denna sommar hade inte börjat som de andra. När Britta var på väg för att hälsa Gretchen och hennes man välkomna och föreslå en fika i trädgården upptäckte hon i grevens tid att det inte var Gretchen som var med. Istället blev hon i smyg vittne till hur det vänslades mitt på ljusa dagen i trädgården och hon fick snabbt, chockad, gömma sig bakom stughörnet för att undgå att bli upptäckt.
Redan nästa dag for bilen förbi Brittas köksfönster, åt andra hållet. Nästan på dagen, en vecka senare, knackade det på dörren när Britta höll på att dammsuga. Utanför stod en glad Gretchen och undrade om de skulle komma över på en fika om en stund. Tyskan berättade att det var så skönt att vara tillbaks i stugan för första gången i år. Hon hade längtat ända sedan september förra året.
Stundtals blev jag inte riktigt klok på om Britta tyckte det var mest synd om henne själv. Jag kan inte trötta ut dig läsare med att dra ”allt”. Visst förstod jag att hon tyckte att det var jobbigt att hon inte visste vilket dambesök som var med när bilen rullade förbi. Om de skulle umgås eller undvika grannarna? Att hon saknade kvällarna, när kvartetten spelade kort ihop.
Mitt slutintryck var att det var Brittas man som var den ödmjuka av detektiverna. Visst var det spännande för mig, men inget av detta hade jag med att göra. Tänk om jag lyssnat på alla våra 3 333 st olika kaffekoppar. Alla storys som de hört med sina öron. Då skulle jag kunnat ge ut en skvallerbok varje månad. 🙂

Var det en slump att det äldre paret råkade komma till Lidéns Samlingsmuseum en kort stund senare? Eller hade de förföljt tyskarna ända från stugan? Svaret kommer jag aldrig att få.
Jag gillade professorn. Han såg inte ut som en sol-och-vårare. Hur ser de ut förresten? Måste ta en sväng till spegeln. Usch vilken ful gubbe som blängde på mig. Det var nästan så det skakade till i knäna av pur hösträdsla.  🙂

Fotnot:
Jag tycker inte om att det är mörkt i Ystad redan klockan 20:10. Imorgon kväll har jag planerat att ta häftiga bilder. Då vill jag att det ska vara ljust. Kommer det fina besöket i tid (19:00) ordnar det jordiska sig. Nu kom jag på ett nytt Bosse-ord. ”Vattniska”. Låter som en dialekt långt norr ut. 😉

Populärt trångt rum

Det minsta av rummen på nedre plan i den gamla Lanthandeln som vi köpt var inte lätt att möblera. Vi satte in en stor monter längst in med temat jättestora kaffekoppar. Sedan kändes det fullt om vi tog hänsyn till en rullstolsbunden. Det var då vi kom på att vi skulle utnyttja sidoväggarna till något annat lockande, som inte tog för stor yta.

musikInför en säsong kom jag att tänka på mina gamla ”filmstjärnorbilder”. Tyvärr fick vi bara plats med fyra tavlor i rummet. Tema ett blev musik.

man

kvinnor

Tema två och tre blev manliga & kvinnliga skådisar. Gissa var kvinnorna hamnade? Det var underbart att lyssna på deras spontana repliker. ❤

sport

De sportintresserade trivdes när de återsåg gamla idoler från rinkar och fotbollsplaner och jag hjälpte dem gärna på traven med namnen, som satt kristallklart vid den tidpunkten.
Själv var jag hemligt kär i BB under några mycket unga pojkår. Jag kunde inte begripa hur hon kunde se så olika ut på bilderna. På ett påminde hon om George (Georgina) i Femböckerna.
Vem var din/dina idoler?

En småländsk buss och fyra kapade flygplan

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Septembersolen lyste mot mig när jag tog en sista klunk av kaffet denna ljuvliga tisdagsförmiddag. Fortfarande kan jag än i dag med välbehag känna smaken av den osötade jättestora kakan från konditoriet i Boarp. Orten på höjden där vi en gång träffade en jordnära och trevlig Hasse ”Kvinnaböske” Andersson.
Som ofta när det var fint väder på hösten hade jag valt balkongen mot havet och Hovs Hallar. När de flesta turister åkt hem var Bjärehalvön extra fridfull och livet hade gått in i en ny fas som jag uppskattade i all sin enkelhet.
Bonden som arrenderade mark av oss höll på med någon syssla på åkern och måsarna följde intresserat hans framfart, med mask i blickarna.
Jag slängde upp en hälsningsnäve mot kvinnan som jag brukade handla potatis och jordgubbar av, när hon cyklade förbi med yngsta dottern i barnstolen. Hon som flyttat ner från Stockholm ungefär samtidigt som vi och som senare startade upp Lisas bod.

Jag har alltid velat vara ute i god tid om det är möjligt. Stensjön Buss, med femtiofem glada smålänningar, skulle komma först om en timme. Redan kvällen innan hade jag gjort rent toaletten, dammsugit och torkat alla golv, sett över montrarna och putsat bort nyfikna fingeravtryck. Det kändes viktigt att allt såg fräscht ut.
Stensjön Buss skulle detta år vinna min tävling, årets buss. Det bussbolag som var hos Lidéns Samlingsmuseum flest gånger under en säsong fick sitt namn på en leksaksbuss som stod överst på en monter. Stensjön Buss var ett pålitligt bussbolag som fattat tycke för vårt samlingsmuseum redan första året. Jag uppskattade kontakten vid beställningarna och att de alltid höll ankomsttiden.
Utanför entrédörren stod jag och njöt av vädret och kisade upp mot den slingrande vägen mot Hov. Nästan på klockslaget dök bussen upp och jag gjorde mig beredd mentalt för att kliva på bussen och greppa mikrofonen. Något som jag gjort hundratals gånger.
Det syntes att gruppen var yngre och piggare än genomsnittsbesökarna och jag visste att det stora sällskapet precis varit och fikat. Därför pratade jag en extra stund och mina skämt gick hem, eftersom det skrattades på de rätta ställena.
Väl inne på Lidéns Samlingsmuseum spred sällskapet ut sig som jag bett om på bussen, för att det inte skulle bli för trångt. Som alltid fanns det en uppsjö av frågor och ofta fanns det någon extra pratglad person som ville ha en större bit av mig.
Det var svårt att räcka till för alla när Solveig inte var tillgänglig en vardag under en skoltermin. Jag ville helst inte lämna disken där vi sålde saker, vykort och dryck. Dessutom dök det ibland upp andra besökare som skulle betala entré.
Bland centerkvinnorna var det en kvinna som hade läst om oss i en veckotidning och som bubblade av frågor och flera andra väninnor stod i en tät ring omkring mig när jag visade någon detalj i en monter. Därför noterade jag inte att chauffören påkallade min uppmärksamhet utanför ringen. En mycket sympatisk yngre man som annars var lågmäld och försiktig i talet.
”Har ni en TV någonstans här i närheten?” viskade han till mig mellan de fina utflyktsklänningarna.
Eftersom jag var inne i min pratbubbla tyckte jag den privata frågan var tokig. Han visste väl att vi inte hade någon TV i museet. Han hade ju sett alla rum i muséet förr. ”Nä. Det har vi inte plats med”, svarade jag spontant innan nästa kvinna tog över konversationen och jag på nytt blev en tupp i hönsgården.
En kort stund senare var chauffören Thomas där igen och viskade en engelsk term och något svamlande om något flygplan.
”Menar du Högskolan i Halmstad? Trade Center?” svarade jag spontant och han log snett.
Det fanns inte många sekunder för mig att tänka. Skulle jag släppa upp honom till vår privata bostad för att titta på TV? Vad konstig han verkade? Mådde han bra? Skulle han snart fråga om jag kunde öppna en låst monter och hälla upp nybryggt Zoegas Kaffe i just en bestämd kaffekopp? Jag noterade tacksamt att han gled ut till bussen innan jag fick fullt upp med annat.
Fast jag upplevt tillståndet många gånger tidigare var det alltid samma overkliga känsla när en buss rullade iväg från parkeringen. Från ett sorl från en stor skara till en total tystnad som värkte bokstavligen i öronen. Hade de verkligen varit här? Vad skulle de minnas av besöket i framtiden? Förhoppningsvis spreds ringar på vattnet.
Jag kände mig extra nöjd denna gång. Många trevliga kvinnor. Flera intressanta frågor. De hade varit köpsugna och uppskattat Solveigs tavlor med tänkvärda ordspråk och hennes egentillverkade minikaffekoppar på stenar. Det enda jag inte blev klok på var Thomas, busschauffören. Vad knepig och annorlunda han varit denna gång. Vad hade han fiskat efter? Jag drog för cafégardinerna och låste entrédörren. Tänk om en rånare slog till just i detta läge. Slog ner mig och tog min magväska med alla pengar. Det hade hänt andra. Ändå hade jag inte vett att vara rädd. Istället tänkte jag glatt på att jag skulle hämta tjejerna från förskolan tidigt. Eftersom det fortfarande var fint väder fick det bli en tur till Båstad och lekplatsen vid havet. Där trivdes vi alltid alla tre. Kanske kunde vi ta med Solveig hem när hon slutade. Varför inte överraska henne med fikakorg.
Under tiden som fiskgratängen blev ätbar i ugnen kom jag att tänka på den där Thomas igen. Därför struntade jag i att sätta på en CD och gjorde istället något som jag aldrig gjorde annars mitt på dagen. Jag satte på dumburken … och livet blev aldrig detsamma igen.
Först trodde jag att kanalen, mitt i lunchtid, visade den gamla amerikanska filmen ”Skyskrapan brinner”, som jag sett på sjuttiotalet. Under flera minuter kämpade dokumentärbevisen mot mitt hårda skal av naivitet. Det här händer inte på riktigt. Någonstans från köket hörde jag timern kalla på uppmärksamhet. Jag stod kvar paralyserad och såg om, och om, och om igen samma filmade sekvenser, som hjärnan inte fixade att ta till sig. Flygplan som styrde rakt mot World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan i New York. Mitt känsloregister levde sitt eget liv. Både inom mig och där jag spankulerade runt i den stora salen och försökte greppa något som inte gick att greppa. Varken då jag jagade den hala tvålen 2001 eller nu fjorton år senare. Alla dessa inre sår som aldrig kommer att läkas ut helt hos oskyldiga medmänniskor. Eftersom jag redan tagit måltidssprutan kom jag inte undan att återgå till min vardag. Självbevarelsedriften fick mig att skrapa bort det svarta täcket och kämpa mig genom måltiden som mest smakade kofta. Annars hade jag själv legat där fysiskt medvetslös på golvet. Mentalt var jag redan golvad på köksstolen, med en tom blick in i tapeten.

När jag puttade fart på Lizettes gunga gick mina tankar till alla barn som mist sina föräldrar, mor- och farföräldrar några timmar tidigare, helt i onödan. Vilken fasansfull död. Mina tankar fladdrade utanför boxen. Tänk om någon tvekade på morgonen. Kände efter en extra gång innan de ringde det där samtalet och sjukskrev sig. Skulle personen i framtiden ha två födelsedagar? Definitivt skulle personen aldrig mer gnälla över en nästäppa.
Våra döttrar är uppfödda på kramar, närhet och kärlek. Jag tror inte att de märkte att jag kramade några extra gånger denna mörka eftermiddag då höstsolen sken falskt från himlafästet. Mörkt tänkte jag tanken: Är detta den nya framtiden som väntar våra barn?

Jag har sökt och kommit in på många utbildningar på Högskolor och Universitet, som jag sedan tackat nej till av olika skäl. Väldigt sällan ångrar jag beslut jag som tagit genom åren. Gjort är gjort. Om någon ställde mig mot en vägg och krävde att jag skulle berätta om en enda utbildning som jag borde ha tackat ja tack till, skulle svaret komma direkt från hjärtat, Juristutbildningen i Lund. En utbildning som skulle passat mig perfekt. Inriktningen skulle givetvis blivit åt åklagarhållet. Jag skulle blivit en stenhård och rättvis yrkesman. Med facit i handen flera år efteråt. Jag hade inte blivit gammal. Varken i yrkesrollen eller privat. En bomb skulle slängts in i min bostad. Mina eventuella barn hade levt otryggt och farligt. Världen är inte rättvis. Bevisen är just nu kristallklara i ex. ett blödande Syrien, där godhet hålls tillbaka och överskuggas av mörkare krafter.

Det svarta datumet 11 september började för mig med att min formel 1 idol Ronnie Peterson dog 1978 i sviterna från kraschen på Monza-banan. Två år efter terroristattacken mot World Trade Center och Pentagon dog Anna Lindh av skadorna som hon fick efter knivöverfallet dagen innan på NK. Min favoritsångerska Marie Fredriksson föll ihop i sitt badrum d. 11 september 2002 och hennes liv förändrades helt. Det gör ont när jag tänker på allt dystert som förknippas med just detta höstdatum. Tänk om det sker ett upplyftande världsmirakel söndagen den 11 september 2016. Jag tror att jordens människor är i behov av det ljuset. Mer än någonsin. Jag blir inte sur om det sker tidigare.

Solveigs förslagFacebook

Här är länken om du vill köpa en signerad bok av SolBo Förlag. ❤

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Fotnot/Privata ord: Månadens kåseri låter jag ligga ”överst” cirka en vecka. Detta var enda chansen för mig att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå vara kvar i den underbara bloggvärlden ett tag till. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin fortsättning på hösten. Som vanligt i denna kategori svarar jag eventuella kommentarer med en symbol av något slag.