Idag har jag bloggat exakt tio år

Asunden

Idag för tio år sedan blev jag med denna blogg. Dagen innan hade vi kommit hem från en familjesemester på Gotland. Nu har vi snart bott fyra år som fastboende på denna underbara ö. Mitt mål var att få till minst ett inlägg varje månad på denna blogg tills tioårsdagen. För ska sanningen fram har gotlanduppochner varit förstabloggen sedan 1 januari 2019. I ARKIV till höger på min padda finns blåa texter från JUNI 2012 till JUNI 2022. Sviten är 121 månader lång. I nästa månad kommer den att vara bruten. Vad som händer i framtiden står skrivit i stjärnorna. Vi har planerat resor till fastlandet både i slutet av sommaren och i början av hösten. Kanske…
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol och bjuder på en Gotlandsresa från A till Ö, med vissa hopp. Q, W och X-platser har vi inte besökt – ännu. Ha en bra fortsättning på sommaren 2022. Vi finns på https://gotlanduppochner.com/

Bungenäs
Charlottenlund
Djupvik fiskeläge
Ekstakusten
Flugblomster
Gotlandssippor
Helgumannens fiskeläge
Iskonstverk på Södra Hällarna
Jernvägskafeet i Dalhem
Kyllaj
Lergrav
Mästerby änge
Närsholmen
Othem
Polhemsgården
Roma klosterruin
Sigsarve fiskeläge
Tingstäde träsk
Ulla Hau
Visbys mest fotograferade gränd
Ygne fiskeläge
Ålarve
Äldsta huset i Visby
Östergarn

Tusen tack till alla besökare och snälla, roliga, tänkvärda kommentarer genom åren. ❤

Mina smaklökar har börjat vela

Tidigare var jag mer konsekvent. Då var jag med på tåget eller hoppade direkt av på perrongen. Samtidigt är det lärorikt att pröva nytt. Jag fick en snilleblixt. Bästa läget borde vara att ta en nerkyld burk och ge se ut på balkongen, där solen gassar med sina junistrålar. Gillar jag inte drycken då, borde det vara kört för all evighet.
Här gick jag totalt bet. Intrycken flaxade som en skadeskjuten kråka. Först var det obehaglighetskänslor. Sedan jag överlever tankar. Därefter funderade jag under och efter flera klunkar om den ändå inte var rätt okej. Kunde vi bli vänner på sikt? Möjligtvis blir det en andra chans…

Solveig köpte två kartonger med en ny grön tesort. GREEN TEA, Blueberry & Raspberry, stod det på utsidan.
Jag doppade i första påsen under en frukost. Nä. Vilken speciell eftersmak. 😦 Ska den hänga med mig i flera förmiddagstimmar? Måste snabbt borsta gaddarna. Kanske googla med Flux.
Sedan gav jag sorten ett par chanser efter några dagar och jag måste medge att den rann ner och vi blev som trevande kompisar. Inte vänner. Absolut inte NÄRA vänner.
Igår kväll när vi såg sista avsnittet av nionde säsongen av Badhotellet drack vi båda samma sort.
”Riktigt gott”, sa Solveig spontant, som annars ytterst sällan dricker grönt te.
Jag måste hålla med om att vänskap kan gå åt olika håll. Vem vet? Vi kanske blir ö-vänner. Tror däremot inte att vi ska umgås på någon Hemester. Ingen påse fick hänga med förra veckan till stugan i Holmhällar på Storsudret. Men då hade ännu inte Solveig smakat.

Så kan det vara

En del är lite längre än andra. Det kan det finnas många fördelar med. Men tänk om skosnörena går upp? Om flygrutten är på tolv timmar? Det kommer en jobbig person gående mot dig och du behöver smälta in, eller helst gå upp i rök? Vilka tre nackdelar kommer du läsare/besökare på? Spontant eller om du klurar en stund.

Från 5,7 miljoner till utgångspriset 18 miljoner

Skulle du kunna tänka dig lyxen att kunna njuta av denna utsikt varje dag? Det du ser är Hallshuk fiskeläge från klinten på norra Gotland. Du kommer inte att besväras av närliggande hus. För det finns bara ett hus (gamla fyrvaktarbostaden) och en fyr.

Fram till 2009 ägdes fastigheten, med bostad och tomt på 4 500 kvadratmeter, av statliga Fortifikationsverket.

Priset efter anbudsprocess landade 2009 på 5,7 miljoner. Nu är utgångspriset höjt några kronor. Nämligen till 18 miljoner. Första visningen är i maj. Fastigheten har alltså endast ägts av samma familj, som köpte den 2009.

Där uppe vid klintkanten ligger mångmiljonhuset med fyren.
Måste vara härligt att uppleva havets temperament och de fem årstiderna som finns på Gotland. Några nackdelar? Det behövs en rejält varm jacka och en tjock plånbok. Gärna någon som håller snöfritt på den gropiga grusvägen upp. Vi har aldrig under alla våra hundratals turer på öjn träffat på så många rabbis (vildkaniner) som på den vägen upp. Undra hur de smakar väl tillagade? Risk för ensidig kost men definitivt omväxlande väderlek. Själv skulle jag kunna tänka mig att sitta där och snickra ihop ett bokmanus. I rätt väderlek gå ut och hämta inspiration. Jag gissar på att någon internationell person blir andra ägaren. Vad tror du?

Ett dussin gånger

Jag minns så väl när jag fick denna splitternya bok i min hand på jobbet. Den fick följa med hem för ”gratisläsning” och förhoppningsvis ett bra boktips inför mina kommande ”kunder”.

Det blev ”kärlek” vid första genomläsningen. Detta var ett nytt sätt att skriva en kriminalbok. Inte kunde jag då drömma om att jag skulle börja med något som hette blogg och skriva om alla Wallanderböcker i speciella inlägg. Fortfarande kan jag i den ”hemliga” statistiken se att just de här blogginläggen är de populäraste jag – än så länge har lagt in på denna debutblogg. Egentligen känns det en aning snopet med tanke på ex. alla kåserier som jag bjudit på. Strunt samma. 🙂 När andra boken kom ut året efteråt var det festligt att notera att startdatumen för de två första var, först Solveigs födelsedag och sedan min i uppföljaren.

Nu var det första gången som jag läste ”Mördare utan ansikte” på rätt dag. Annars kan jag läsa på försättsbladet, att detta var sjätte gången som jag läser boken i januari. Helt otroligt. Jag har läst boken tolv gånger och uppskattat den av flera olika orsaker, varje gång. ❤ Henning Mankell var en mästare. Så smart att plantera det han ville ha ”sagt” i en ”deckare”, en genre som så många läser.

Dessutom uppstod det en ”kärlek” med staden Ystad och trakterna runtomkring. Tänk att få bo en tid i Ystad. 🙂 Vissa drömmar slår in. Andra inte. Min dröm om att få bo på en ö i minst ett år har passerat med råge. Sedan tar vissa drömmar längre tid. De kan hacka några år. Då gäller det att ha tålamod. Så var det med Umeå. Allt var planerat med en polare. Vi hade klart med antagningen. Vi skulle inte bli kära i en tjej under sommaren i vår västkuststad. Så gick han och blev kär i en Mann. En mycket trevlig tjej med ett vilseledande efternamn. Ändå hamnade jag däruppe några år senare och var fullt övertygad om att inget/ingen skulle få mig att flytta ifrån ”Björkarnas stad”. Det året fick jag exakt 150 brev och säkert minst lika många vykort från otroligt många personer. Jag visste inte vad mobil var för något. Någon fast telefon hade jag inte. Bara enkronor som en telefonkiosktelefon käkade som om det var frestande godis. Nu ska jag inte sitta här och drömma. Det drar ihop sig till skidskytte snart.
Skälet till att det blev ”Mördare utan ansikte” denna gång var att jag var ”utan” bok. Det är stängt på filialen där vi hämtar våra beställningar. Ska finnas minst 8 böcker att hämta. Imorgon hämtar Solveig dem efter jobbet, när hon går förbi där. Hoppas det finns med några guldkorn till mig. Peter May har jag hört ska vara en av dem. Annars läser jag på och planerar inför Gotland 2022.
Fotnot: Svarar eventuella kommentarer med en symbol.

Idag är det julafton hos mig

Min farsdagspresent fanns att hämta på OKQ8. ”One premium liquorice surprise each day until Christmas”.

Jag är väldigt förtjust i Lakritsfabriken i Ramlösa. Genast öppnade jag kartongen och lyfte upp alla tjugofyra askarna. För jag antog att det var just tjugofyra stycken.
Min inre logik visade sig stämma.

Fast det bara var november ville jag göra snygga staplar. Jag bestämde mig för att göra fyra med sex askar i varje. Givetvis skulle den översta var låda 1 och den understa låda 6, i vänstra stapeln. Efter en grovsortering i fyra högar med 1-6, 7-12, 13-18 och 19-24 var det dags för finsorteringen. Efter några lakritssekunder var jag klar med 1-6. Såg frestande och snyggt ut. Dags för andra högen. Gick inte så bra. Den bestod bara av fem askar. Antagligen hade jag ”novemberslarvat”. Men problemet var inte löst i ett nafs. De andra två högarna hade inte sju askar. En rynka dök upp i min panna. Mitt tempo sjönk.

Jag ropade på Solveig. Höll hon med mig när jag grymtade om slarvet? Icke sa Nicke. Hon sken som början på sitt fina norska namn. ”Vad bra. Det är alltid mycket mer på julafton i askarna”, sa hon glatt och öppnade en av askarna. ”Titta! Har jag inte rätt?”
”Vänta nu. Så får du inte göra. Det är flera dagar kvar tills den första december. Förresten. Är det inte en Farsdagspresent? Är det inte lika bra att du öppnar alla lådor och provsmakar alla bitar?”
”Asch! Det har du ändå glömt den sjunde december. Du med ditt lakritsminne.”
Visst hade hon rätt. Det var en överraskande ”felbonus” åt rätt håll. Hoppas det var en maskin som gjorde fel och att ingen annan mottagare fick två sjulådor. I så fall önskar jag att det var någon som har diagnosen ”lakritsallergi”. 😉

På andra försöket sänkte jag höjden och ökade istället antalet staplar. Nu är första 24:an öppnad. Oj! Vad tiden går fort. Givetvis bjuder jag Solveig varje dag. Är det udda antal får hon en mer. Men i första kartongen fick hon 11 bitar och jag nöjde mig med 6 st. Ändå påminner hon mig om den tredje lådan. Den med fem goda runda bitar. Innan hon gick till jobbet (går inte cykla i halkan) såg hon fatet på sitt kontor med sina tre bitar. När hon kom hem på eftermiddagen såg hon direkt något annat. En av bitarna hade bytts ut mot en hård rund karamell. Min ursäkt när jag berättade om att jag satt i Frank (fårskinnsfåtölj) och såg det lockande fatet och min berättelse om att jag skulle städa och läste en bok i väntan på att mitt blodsocker skulle stiga en bit till. Frestelsen växte sig för stor… Är inte helt säker på att hon köpte den rakt av. Nästa morgon fjäskade jag. Psst! Orsaken var att jag inte gillade mitt röda och mitt svarta hjärta. Spottade ut dem i papperskorgen. De kvarvarande la jag istället på Solveigs fat. ❤

I flera år har vi unnat oss en sådan här Triss-kalender. En mysig frukosttradition där vi turas om att skrapa. Min lott är de jämna dagarna.

Den här blev hellyckad. Passar perfekt i vår hall. Jag tänder den direkt på morgonen. Undra om det blir någon julefrid om jag gör en streckgubbe och en streckgumma där vi bor? 😉

Konsten att välja rätt foto

Skulle jag skriva en berättelse hade jag valt ettan. Men i ett bloggsammahang vinner sista bilden för mig.

Lätt val. Sista bilden är för oharmonisk.

Experter hävdar ofta att okända personer ska INTE befinna sig i mitten.

Här tycker jag bilderna kompletterar varandra på ett utmärkt sätt.

Men detta stör mig mer och mer. Helst när jag själv varit på en plats, som någon lägger in en bild på. Sanningen finns på översta bilden. På den andra drog jag iväg färgen så långt det gick. Fult så det skriker om det.

Det går att ta skapliga macro-bilder även med min kamera, som numera är betydligt lättare än Solveigs.

Ibland tycker jag det räcker med en bild. Den med handduk. 😉 Resten lämnar jag till betraktaren.
Fotnot:
Nästa inlägg handlar om andra delen av Kurt Wallander-böckerna. Då ska du få chansen att välja en av tre. Välkommen åter. 🙂

30 år av kärlek

Vad mycket vi har upplevt och delat genom alla dessa år, sida vid sida. Kärleken har alltid bestått. ❤ Jag som aldrig skulle gifta mig, skaffa villa och volvo. Det enda som jag inte gjort är skaffat valium. Mysko att vi inte blivit en enda dag äldre på kortet nedanför, som är tagit vid vår fondtapet i hallen. 🙂

Precis som om vi fuskade och låtsades att vi åkt iväg till Visby och Gotland på semester. 😉

De håller avstånden


Hoppas det är likadant på hela ön idag, när kulmen når årets topp. För denna onsdag passeras gränsen
61 000 FLER personer på ön. Det vill säga ett par tusen fler än det bor här året runt.
Jag tycker det är häftigt att vi knappt möter någon människa när vi far iväg tidigt och har med oss frukost, fika och två cyklar bakom bilen. Vid flera stopp har det hänt att vi inte mött en enda människa. Däremot djur av olika arter. Dock ingen Tiger – än så länge. 😉

Behövde inte oroa mig

Där tog jag ut sorgen i förskott. För vid flytten från Ystad till Visby trodde jag att jag aldrig mer skulle få uppleva de vackra rapsfälten som vi så många gånger njöt av i Skåne. Kul att ha fel. Jag får min dos här med. Kanske inte ihop med havet i bakgrunden och några veckors fördröjning är det allt. Men det duger från bilfönstret.