Ett dussin gånger

Jag minns så väl när jag fick denna splitternya bok i min hand på jobbet. Den fick följa med hem för ”gratisläsning” och förhoppningsvis ett bra boktips inför mina kommande ”kunder”.

Det blev ”kärlek” vid första genomläsningen. Detta var ett nytt sätt att skriva en kriminalbok. Inte kunde jag då drömma om att jag skulle börja med något som hette blogg och skriva om alla Wallanderböcker i speciella inlägg. Fortfarande kan jag i den ”hemliga” statistiken se att just de här blogginläggen är de populäraste jag – än så länge har lagt in på denna debutblogg. Egentligen känns det en aning snopet med tanke på ex. alla kåserier som jag bjudit på. Strunt samma. 🙂 När andra boken kom ut året efteråt var det festligt att notera att startdatumen för de två första var, först Solveigs födelsedag och sedan min i uppföljaren.

Nu var det första gången som jag läste ”Mördare utan ansikte” på rätt dag. Annars kan jag läsa på försättsbladet, att detta var sjätte gången som jag läser boken i januari. Helt otroligt. Jag har läst boken tolv gånger och uppskattat den av flera olika orsaker, varje gång. ❤ Henning Mankell var en mästare. Så smart att plantera det han ville ha ”sagt” i en ”deckare”, en genre som så många läser.

Dessutom uppstod det en ”kärlek” med staden Ystad och trakterna runtomkring. Tänk att få bo en tid i Ystad. 🙂 Vissa drömmar slår in. Andra inte. Min dröm om att få bo på en ö i minst ett år har passerat med råge. Sedan tar vissa drömmar längre tid. De kan hacka några år. Då gäller det att ha tålamod. Så var det med Umeå. Allt var planerat med en polare. Vi hade klart med antagningen. Vi skulle inte bli kära i en tjej under sommaren i vår västkuststad. Så gick han och blev kär i en Mann. En mycket trevlig tjej med ett vilseledande efternamn. Ändå hamnade jag däruppe några år senare och var fullt övertygad om att inget/ingen skulle få mig att flytta ifrån ”Björkarnas stad”. Det året fick jag exakt 150 brev och säkert minst lika många vykort från otroligt många personer. Jag visste inte vad mobil var för något. Någon fast telefon hade jag inte. Bara enkronor som en telefonkiosktelefon käkade som om det var frestande godis. Nu ska jag inte sitta här och drömma. Det drar ihop sig till skidskytte snart.
Skälet till att det blev ”Mördare utan ansikte” denna gång var att jag var ”utan” bok. Det är stängt på filialen där vi hämtar våra beställningar. Ska finnas minst 8 böcker att hämta. Imorgon hämtar Solveig dem efter jobbet, när hon går förbi där. Hoppas det finns med några guldkorn till mig. Peter May har jag hört ska vara en av dem. Annars läser jag på och planerar inför Gotland 2022.
Fotnot: Svarar eventuella kommentarer med en symbol.

Idag är det julafton hos mig

Min farsdagspresent fanns att hämta på OKQ8. ”One premium liquorice surprise each day until Christmas”.

Jag är väldigt förtjust i Lakritsfabriken i Ramlösa. Genast öppnade jag kartongen och lyfte upp alla tjugofyra askarna. För jag antog att det var just tjugofyra stycken.
Min inre logik visade sig stämma.

Fast det bara var november ville jag göra snygga staplar. Jag bestämde mig för att göra fyra med sex askar i varje. Givetvis skulle den översta var låda 1 och den understa låda 6, i vänstra stapeln. Efter en grovsortering i fyra högar med 1-6, 7-12, 13-18 och 19-24 var det dags för finsorteringen. Efter några lakritssekunder var jag klar med 1-6. Såg frestande och snyggt ut. Dags för andra högen. Gick inte så bra. Den bestod bara av fem askar. Antagligen hade jag ”novemberslarvat”. Men problemet var inte löst i ett nafs. De andra två högarna hade inte sju askar. En rynka dök upp i min panna. Mitt tempo sjönk.

Jag ropade på Solveig. Höll hon med mig när jag grymtade om slarvet? Icke sa Nicke. Hon sken som början på sitt fina norska namn. ”Vad bra. Det är alltid mycket mer på julafton i askarna”, sa hon glatt och öppnade en av askarna. ”Titta! Har jag inte rätt?”
”Vänta nu. Så får du inte göra. Det är flera dagar kvar tills den första december. Förresten. Är det inte en Farsdagspresent? Är det inte lika bra att du öppnar alla lådor och provsmakar alla bitar?”
”Asch! Det har du ändå glömt den sjunde december. Du med ditt lakritsminne.”
Visst hade hon rätt. Det var en överraskande ”felbonus” åt rätt håll. Hoppas det var en maskin som gjorde fel och att ingen annan mottagare fick två sjulådor. I så fall önskar jag att det var någon som har diagnosen ”lakritsallergi”. 😉

På andra försöket sänkte jag höjden och ökade istället antalet staplar. Nu är första 24:an öppnad. Oj! Vad tiden går fort. Givetvis bjuder jag Solveig varje dag. Är det udda antal får hon en mer. Men i första kartongen fick hon 11 bitar och jag nöjde mig med 6 st. Ändå påminner hon mig om den tredje lådan. Den med fem goda runda bitar. Innan hon gick till jobbet (går inte cykla i halkan) såg hon fatet på sitt kontor med sina tre bitar. När hon kom hem på eftermiddagen såg hon direkt något annat. En av bitarna hade bytts ut mot en hård rund karamell. Min ursäkt när jag berättade om att jag satt i Frank (fårskinnsfåtölj) och såg det lockande fatet och min berättelse om att jag skulle städa och läste en bok i väntan på att mitt blodsocker skulle stiga en bit till. Frestelsen växte sig för stor… Är inte helt säker på att hon köpte den rakt av. Nästa morgon fjäskade jag. Psst! Orsaken var att jag inte gillade mitt röda och mitt svarta hjärta. Spottade ut dem i papperskorgen. De kvarvarande la jag istället på Solveigs fat. ❤

I flera år har vi unnat oss en sådan här Triss-kalender. En mysig frukosttradition där vi turas om att skrapa. Min lott är de jämna dagarna.

Den här blev hellyckad. Passar perfekt i vår hall. Jag tänder den direkt på morgonen. Undra om det blir någon julefrid om jag gör en streckgubbe och en streckgumma där vi bor? 😉

Konsten att välja rätt foto

Skulle jag skriva en berättelse hade jag valt ettan. Men i ett bloggsammahang vinner sista bilden för mig.

Lätt val. Sista bilden är för oharmonisk.

Experter hävdar ofta att okända personer ska INTE befinna sig i mitten.

Här tycker jag bilderna kompletterar varandra på ett utmärkt sätt.

Men detta stör mig mer och mer. Helst när jag själv varit på en plats, som någon lägger in en bild på. Sanningen finns på översta bilden. På den andra drog jag iväg färgen så långt det gick. Fult så det skriker om det.

Det går att ta skapliga macro-bilder även med min kamera, som numera är betydligt lättare än Solveigs.

Ibland tycker jag det räcker med en bild. Den med handduk. 😉 Resten lämnar jag till betraktaren.
Fotnot:
Nästa inlägg handlar om andra delen av Kurt Wallander-böckerna. Då ska du få chansen att välja en av tre. Välkommen åter. 🙂

30 år av kärlek

Vad mycket vi har upplevt och delat genom alla dessa år, sida vid sida. Kärleken har alltid bestått. ❤ Jag som aldrig skulle gifta mig, skaffa villa och volvo. Det enda som jag inte gjort är skaffat valium. Mysko att vi inte blivit en enda dag äldre på kortet nedanför, som är tagit vid vår fondtapet i hallen. 🙂

Precis som om vi fuskade och låtsades att vi åkt iväg till Visby och Gotland på semester. 😉

De håller avstånden


Hoppas det är likadant på hela ön idag, när kulmen når årets topp. För denna onsdag passeras gränsen
61 000 FLER personer på ön. Det vill säga ett par tusen fler än det bor här året runt.
Jag tycker det är häftigt att vi knappt möter någon människa när vi far iväg tidigt och har med oss frukost, fika och två cyklar bakom bilen. Vid flera stopp har det hänt att vi inte mött en enda människa. Däremot djur av olika arter. Dock ingen Tiger – än så länge. 😉

Behövde inte oroa mig

Där tog jag ut sorgen i förskott. För vid flytten från Ystad till Visby trodde jag att jag aldrig mer skulle få uppleva de vackra rapsfälten som vi så många gånger njöt av i Skåne. Kul att ha fel. Jag får min dos här med. Kanske inte ihop med havet i bakgrunden och några veckors fördröjning är det allt. Men det duger från bilfönstret.

Väljer vi själva vår dags tankar?

Vad möts mina ögon av på morgonkvisten när jag…

…plockar in ”frukosttidningen” med sina svarta förstasida bokstäver? Vad följer sedan med mig under dagen?
Frukosten ger mig förhoppningsvis energi och bygger upp kroppen för dagen. En mörk sida av mig menar att detta mer förmörkar min vardag. Kanske starkast på hösten. Det är tur att jag har effektiva redskap att ta till och har ett stabilt skyddsnät. Jag önskade att speglingen blev mer jämn mellan ”ljust och mörkt”. Vi människor är alla olika. Vilket  oftast är utvecklande. Hur reagerar du på rubriker på morgonkvisten? Här får du 24 från senaste tiden. Vilken gör dig argast? Mest ledsen? Mest rädd? Mest förvånad?

Gotlänningar missar 7000 vårdkontakter
Myggplåga på norra Gotland
Ungdomshem stängs trots kritik från skolor
Hittills lugn sommar för Gotlands poliser 😀
Helikopter besköts med laser
Rekordvittring efter förra årets storförlust 🙂
Barn dog på lasarettet efter brister i vården
Spår av kokain på varannan krogtoalett
Stor prishöjning för gotlänningar på färjan
Barn på förskola utsattes för sexuella kränkningar
Tillbaka med arbetsglädje 😀
Tusentals i lång kö till bostäder som saknas
Riskera fylla 65 som bostadslös
Nästan hälften kan få gå från Storugns
Rederiet kan höja färjepriser ytterligare
Socialnämnden vill ha fler privata utförare
Problemen i Herrvik stoppar anslutningar
Psykofarmaka till barn ökar kraftigt på Gotland
Ökat intresse för vaccin mot TBE
Skjuts till skolan kan vara hälsorisk
Missnöjda med öns vårdcentraler
Campingarnas gästnätter färre för fjärde året i rad
Dåligt klimat tvingar Konstmuseet att stänga
Klartecken för bygge på 100 miljoner kronor 🙂

 Efterord:
Jag kommenterar med en symbol som bevis på att jag läst din kommentar. Jag är inne i en intensiv period där jag förbereder tre tävlingar till november. En på varje blogg och en på Facebook. På denna sida går det att läsa om mina planer. Men mest längtar jag just nu efter att få se och få krama våra döttrar på fredag.
https://gotlanduppochner.com/tavlingar-november-2019/

 

Jag vill att vi skiljs åt


Först var jag tacksam för att nå omvärlden igen. 😀
Vi hade hämtat en låda med Com hem prylar vid någon av de ”hundra rondellerna” runt Wisby och kopplat upp oss. 🙂
Resultatet gick oväntat snabbt och smidigt. Denna gula ända som jag håller i ”tassen” sattes in routern och den andra som ser likadan ut sattes … felskrivet … sitter fortfarande kvar i min vita dator.  😦
Mitt tålamod börjar sina. Först lirkade jag försiktigt. Hur svårt ska det vara, tänkte jag. Trycka in och dra ut. Sedan kom jag på att oddsen var inte rättvisa. Jag är 173 cm. Min fiende är exakt 300 cm. 😦

Solveig har också försökt flera gånger. Ingen av oss rådde på motståndaren.
Jag var rädd att datorn skulle bli förstörd. Därför har jag, datorn och kabeln umgåtts vid varje förflyttning mellan rummen. Ibland har det strulat till sig och jag har börjat morra lite dovt för att inte störa grannarna.

Mitt hopp stod till Lizette som är en hejare på tekniska ”datorstrulproblem”. Hon kom i fredags. Jag trodde att det skulle ta högst tre sekunder. Det slutade med att hon googlade på nätet. Inga napp.
Igår kom Jennifer. Tyvärr tog jag inte tiden. Men jag såg leendet i hennes mungipa och insåg att hon lyckats. 😀

Vad vardagslyxigt det är att bära en dator till vardagsrummet och slippa släpa på tre meter ”ovald” kompis.

Om detta tyckte jag inte

Detta hände i början av sommaren. Vår yngsta dotter ville ha en ny säng. Den gamla var minst två år.  😀

Hon är duktig på internet och letade fram en säng som hon ville ha. Vi såg på bilderna och godkände affären. Samtidigt tyckte vi att hon kunde få träna på att sköta alla bitarna själv.
När speditionsfirman (vet inte vilken) kom med sängen var tursamt båda tjejerna hemma. De lyfte in sängen och …

dsc_39700008

Jag frågade sedan varför inte budbilen tog med sig containern. Det hade chauffören inte sagt något om.
Det gick några dagar. Vi fick dottern att skicka ett mail. Hände inget. Både livet och containern rullade på.

dsc_39730005

Jag tänkte tanken att några nattflanörer kommer att rulla iväg med den en glad sommarnatt. Den var ju långt ifrån lika tung och stabil som de containrar som vi hade på postterminalen. Tänk att jag kunde rulla iväg med tre stycken fullastade på en gång. Det gick men inte fort. Oftast tog jag två stycken som var den bästa taktiken för att snabbt bli klar och kunna sticka hem på betald arbetstid.

dsc_39770003

Solveig tog över kontakten och ringde först till möbelaffären. Sedan till de som kört hit sängen. Hon fick reda på att detta kallades för transportmaterial och var vårt ansvar.  😦

Vi fick bråttom eftersom vi skulle hämta vår nya mindre bil inom en snar tid. Hur sjutton skulle vi få in den i vår Volvo V40? Solveig gick ner i förrådet för att hämta lämpliga verktyg. Jag som börjat bli riktigt sur och tävlingssugen började bearbeta och lyckades med hjälp av mest fotbollsfötterna att slå sönder delarna så de gick in i bilen. Tankarna gick till ex. äldre personer som bor på sjunde våningen i ett hyreshus i en storkommun. Egentligen vem som helst utan tillräckligt stor bil. När blev vårt samhälle så himla korkat och dumt?
Ingen tar ansvar vid telefonkontakt. Om det nu råkar stå ett telefonnummer längre. Vill en gammal blind tant åka taxi på julafton till sin son kan det hända att hon vid beställningen pratar med någon som sitter i ett land i Afrika och kan ”frassvenska”. Sedan kan hon bli avsläppt på rätt gatunamn men i fel ort.

Mycket var bättre förr. Tänk om besluten fattades på andra baktankar än att spara pengar för att ge dem till de högre hönsen. Utvecklingen ska gå framåt, men på rätt grunder.

Vår sista längre tur med Volvon gick till Hedeskoga återvinningscentral. Jag tror inte vi sparade pengar åt ”miljön” med den sysslan.

Snart blir jag inte förvånad längre och det är inget bra tillstånd.

Fotnot: Jag väljer att svara med symbol i detta inlägg. November är en intensiv bloggmånad för mig. Nästa gång ska jag kanske berätta om två möten som naglat sig fast i mitt minne. Första gången var jag ungefär tio år. Nästa gång sexton år.

Ner kommer vi alltid – förr eller senare

Ibland har jag svårt för att bestämma mig. Vilket ”tilltalar” mig mest? Är det termen en utvecklad fallskärm eller ett saftigt avgångsvederlag?  😉

Jag gissar på att det är sig likt på flera platser i Sverige. När vi bodde i Laholms kommun fanns en ”Nisse” som skrämde iväg tre personer från samma post på kort tid. De ändrade titeln och bytte hatt på tjänsten för att det utåt sett inte skulle uppfattas som stötande. Under en lång tid gick en stor kaka av kommunens pengar iväg till personer som jobbade på nya poster i andra kommuner…   😦

Här i gemytliga Ystad finns det 2 500 kommunanställda. Varje månad betalar kommunen nästan 200 000 i lön till fem personer som inte längre arbetar i kommunen, läste jag i Ystads Allehanda. En turistchef vecklade ut sin fallskärm 2002. Han har rätt att ta ut runt 400 000 kronor om året från Ystads kommun fram till pensionen om sex år. Sammanlagt 8 miljoner kronor. I förra veckan slutade bygglovschefen sitt jobb efter bara sex månader. Hon får bara 16 månadslöner med sig. Stackars kvinna. Hur ska hon klara sig på 47 000 kronor i månaden till januari 2018? Sammanlagt blir det 752 000 kronor. Kommer hon att frysa och bli hungrig när hon inte har råd att fylla kylskåpet? Borde jag inte skicka henne en filt eller sätta in en ”Ingmar Bergman” till henne då och då?
Något sunt inom min själ säger att dessa slantar skulle kunna användas på många vettigare sätt för att förbättra tillvaron för de svaga, utsatta och eftersatta grupperna i vårt gemensamma samhälle. Där skulle jag kunna göra en lång seriös lista inom olika områden. Ibland skäms jag över att vara människa i den värld som jag lever i.

I evigheten är en människas liv bara som ett tomtebloss. Jag tror det kommer att skipas en rättvisa på alla fronter, runt hörnet. På jorden råder sällan rättvisa. Det händer att jag är nyfiken på vad som kommer att hända efter sista andetaget.  ❤

Fotnot:
Eventuella kommentarer besvaras av en symbol som bevis för att jag läst. Själv ska jag ägna mig åt att skriva gratisbloggtexter och som vanligt hushålla med min energi. Fallskärmar blir jag alltid extra trött av. De borde för länge sedan skrotats av alla kommuner i vårt land, i alla dess former. För det finns även många liknande hemliga ”glidflygar- avtal”.