Själen är större än världen

Bobo/Bosse minns

Jag minns nu i efterhand Stefan Jarls dokumentär ”Själen är större än världen” och att jag alltför tidigt i min naiva barndomsvärld lärde mig ett laddat ord, ”ryssfemmor”.

Som grabb hade jag många svenska idoler inom olika sporter. I friidrott fanns det några som glänste extra. En av dem som hördes mest var Björn Rickard ”Ricky” Bruch.
Vad stolt jag var den sommarkvällen när jag cyklade hem från Jutarums idrottsarena i Söndrum. Jag hade både fått Rickys och stavhopparen Kjell Isakssons autograf. Två helt olika personligheter. Det var tyst omkring den ena som hoppade högt och fullt ös runt den store nallebjörnen. Ricky skojade och höll hov bland oss autografjägare.

Jag har inte glömt grenen ”kast med medicinboll” i Superstars. Inomhushallen räckte inte till när Ricky kastade den stora bollen över hela hallen och rakt in i väggen. Det var riktigt mäktigt att se på TV. Inget arrangörerna räknat med.

Ett annat minne som stannat kvar var när jag och några klasskamrater på Fritidspedagoglinjen såg rövaren Labbas i Ronja Rövardotter. Där hördes inte Ricky mest. Där var han den snälle jätten.

I december 2010 åkte jag och Solveig ner till Skåne för en anställningsintervju. Vi passade på att se var det aktuella biblioteket i Blentarp låg. På denna lilla ort visste jag att Ricky Bruch bodde i ett radhus. När jag rullade förbi hans bostad tänkte jag på hans stora skiv-, film och boksamling. Hade varit kul att se dem och fått lyssna på några skrönor från förr.  Jag kunde ha börjat skriva en bok om honom.  Intervjuat via röstinspelning på fånen.

Några månader senare köpte vi en bostadsrätt i Ystad. Några helger under maj och början av juni åkte vi ner och tapetserade, målade och grejade. Då hade jag ingen aning om vad som hände lokalt i vår mysiga nya stad. Visste inte att Ricky fått cancer i bukspottkörteln och vårdades på sjukhuset i Ystad sedan en tid tillbaka.

I min personliga förra femårsdagbok står det den 30:e maj 2011 följande:
Jag sov knappt något. Gick upp 03.40. Vi kom iväg 04.30. Åkte ända ner till Ystad i ett svep och åt frukost vid barköket. Tur vi köpte deras fyra barstolar och slapp sitta på golvet. Intervju i x klockan 08.30. Stressigt men otroligt rapsvackert, när vi senare åkte vidare på de smala slingrande vägarna i solskenet till nästa intervju klockan 10.00. Lunch på Jaktis. God mat. Synd vi inte hann gå en strandpromenad. Havet lockade som alltid. Snart är det badvänligt.
Vid 11-tiden dog Ricky Bruch på sjukhuset i Ystad. 64 år. Sorgligt. Endast en dryg kilometer från där jag befann mig. Måste varit tufft för hans snart nittioåriga mamma att ta farväl vid britsen.
Snickaren som ska sätta upp en vägg kom till slut. Hem valde vi åter väg 13 efter fikat. Vilken vacker natur vi upplevde denna intensiva dag. Ska bli spännande att bo i trakterna permanent. Hoppas tjejerna få det bra på den nya skolan. ❤

 

Annonser

En sista semester

Vissa böcker är svåra att analysera och betygsätta. Detta är en sådan. Först hade jag för stora förväntningar efter att ha läst baksidan. Sedan tog det lång tid innan jag kom in i det låga berättartempot och känslan av att jag läste någon form av brev.
Helt ute och reste var jag inte. Däremot reser Ella och John väldigt många mil i denna roman.
Den röda tråden är rätten att bestämma över sitt liv i slutskedet. Ella bestämmer sig för att göra det minst olämpliga och tar hänsyn till Johns önskningar tidigare i livet.
Båda är över 80 år. Hon har obotlig cancer i slutskedet och John har alzheimer. Alltså bästa läge för att äntligen åka den berömda Route 66 som de bara gjort en gång tidigare under sina sextio gifta år. 😉 De andra familjeturerna från Detroit till Disneyland i Kalifornien har de istället valt de snabba, raka motorvägarna.

Med en packad husbil smiter de ifrån sina två barn och jobbiga läkare och gör en roadtrip genom USA. Det hade inte gått så bra när Ella i förbigående nämnde för sin 57-åriga dotter att de funderade på att åka iväg en helg. Dottern hade talat till henne i en ton som normalt används till en olydig hundvalp. ”NEJ!”

Mycket blir slentrian i boken, som givetvis speglar denna typ av ”tusenmilaresa”. Samtidigt finns det många härliga möten med främlingar och alltid en osäkerhet om John har koll på verkligheten eller åtminstone på trafiken. I små ögonblick både glimtar och blixtrar han till med att minnas detaljer från förr. Jag älskar deras drabbning med två rånare när de står vid vägkanten till en öken och väntar på en bärgare som ska hjälpa dem med en punktering. Den scenen vill jag se på film och många andra finstämda scener och tillkortakommanden i olika sammanhang. Där finns så många poänger.

I det här fallet är jag mycket nyfiken på hur filmen som är inspelad och kommer att släppas 19 januari 2018, kommer att bli. Det finns alla förutsättningar för att filmen kommer att överglänsa novellen från 2009 som blivit en roman. Huvudrollerna spelas av Helen Mirren och Donald Sutherland och är regisserad av italienaren Paulo Virzi.

Jag har både läst och känner personligen till att alzheimerpatienter länge efter diagnosen, kan vara utmärkta bilförare. Ändå finns det paniksituationer där jag ställer mig tvivlande.

Här kommer ett personligt minne från tiden när jag jobbade som museichef:
Det var en sommardag mitt i veckan och det var ganska så mycket besökare i vårt samlingsmuseum. Oväntat dök det upp ett par bekanta till mina föräldrar som hade med sig ett annat par.
Du som läst min förra kåseribok minns kanske Yngve som trodde att jag var tanke-läsare som barn. Hans fru var en av min mammas bästa väninnor.
Det var trevligt att återse dem, men svårt att prata mer än någon minut innan någon ny besökare skulle betala entré eller en person ville köpa något. Därför gled kvartetten vidare bland montrarna och rummen.
Efter ett tag kom Yngve fram till mig och drog en lång monolog med sin lugna lågmälda stämma. Det var inget fel på någonting av talet. Problemet var bara att han återkom efter en kort stund och drog nästan exakt samma story. När det hände en tredje och fjärde gång började jag bli beklämd och tittade efter hans fru. När de kom fram tystnade han och någon annan sa något som avslutning innan de skrev sina namn i gästboken och tackade för allt fint.

Det var när jag gläntade på cafégardinen för att se vilken bil de hade detta året, de brukade byta varje år, som jag trodde att jag såg i syner. Det var Yngve som backade ut bland bilarna. Alltså var det han som skulle köra igenom ett sommartätt Båstad och vidare norr ut på E6:an. Jag var rätt disträ när en kvinna kom fram och ville veta något viktigt. Tur att jag hade lätt för att anpassa mig.
Jag vet att Yngve körde bil flera år efter det och jag hörde aldrig talas om någon incident. Känner du läsare till något liknande?

Alla fyra rubrikerna duger

Rökaren som gick upp i rök           Livet gick vidare
Hur djupt var tandens hål?                              Hemlighet eller mord?

I november skrev jag på bloggen om ett barndomsminne som stannat kvar. Två av raderna i bloggtexten var dessa:
En eftermiddag gick Roy iväg hemifrån för att köpa en kvällstidning i kiosken. Antagligen var det en lång kö för det tog minst två år innan han oväntat kom hem igen till sin familj.

Du som läste mitt kåseri tänkte förhoppningsvis själv vidare på det som fängslat många före dig. Storyn om människor som gick för att köpa mjölk, cigaretter och tidningen och sen aldrig återvände hem. En klassiker bland mysterier.
Sant är att nästan alla personer kommer till rätta efter en tid. För Roy tog det ett par år att hitta hem från kiosken.

Raderna om Roy har kopplingar till en annan sannhistoria som jag snubblade över som vuxen. Senare fick jag mer text i en veckotidning och även i en lokaltidning som skrev om samma händelse av någon anledning. Antagligen för att det var ett jämnt antal år sedan. Med andra ord har åtskilliga tusentals personer hört talas om detta mysterium. För att inte tala om de hundratusentals människor som läste det när det var rykande färskt. På den lilla orten pratas det säkert än om en trolig sanning.
Ändå vill jag inte strö salt i såren i detta känsliga läge och lägga alla ”korten” på bordet. Den största orsaken är att jag inte hittat de sparade artiklarna och just nu inte har tid att gräva på rätt ställe.

Den egentliga orsaken till att jag ringde den främmande kvinnan var att jag försökte lära mig allt om en bransch som jag visste föga om. Därför blev det otaliga samtal till myndigheter och viktiga personer som kunde bidra till att jag gjorde rätt och undvek de värsta fällorna. Jag höll alltid telefonluren med vänster hand. Under telefonsamtalen antecknade jag allt av värde med höger hand.

Samtalet till denna kvinna handlade bland annat om den trista nya svenska lagen som försvårade för privata museum. Typiskt att den skulle dyka upp precis när jag skulle in på marknaden. 6 % procent kulturmoms låter inte mycket, men kan vara droppen som får bägaren att rinna över. Detta problem löste jag med lekmetoden. Mycket smart tänkt av mig att börja spara enkronor i en rymlig hög burk. Aldrig blev jag utan växel och alla ”experter” hade fel.  🙂

Av någon anledning bytte telefonsamtalet karaktär.
Jag har alltid varit en god lyssnare. Kommer inte ihåg exakt hur och varför jag släpptes in bakom den privata sfären.
Min högerhand fortsatte att anteckna. Skrev stolpar och fraser som inte längre handlade om en enskild firma. Ibland stack jag in en fråga.
Min empatiska sida ville hoppa in i luren och ge henne en kram.
Min nyfikna sida grubblade fram och tillbaka på detta mysterium under både dagar och nätter.
Till slut landade min privata tänkbara sanning. Den riktiga sanningen tror jag aldrig kommer fram. Precis som med Dag, Raul och Olof. Tre av Sveriges stora män.

Här tar jag snabbt fram ingredienser till ”storyn” och ger dig en liten vink. Jag har inte tid att tvätta texten. En del fakta är förändrad för jag vill inte att du ska snoka själv. Därför tänker jag givetvis inte diskutera detta efter min text. För jag har som skrivits ovan, inte letat fram artiklarna eller mina anteckningar som jag sparat någonstans där jag inte är just nu fysiskt.

Det är inte det som är poängen. Jag vill bara bjuda på något som jag började tänka på när jag skrev om Roy. Och hitta det empatiska hos dig. Försöka få dig att tänka dig in i kvinnan och dotterns situation. Hur tror du de lyckades leva vidare? Genomleva varje dag med de obesvarade frågorna. På något vis blir dagar till veckor som blir till månader som blir till år. Såret kommer aldrig att läka helt. Det vore konstigt och onaturligt. Hade jag varit barnet skulle jag kämpat hårt för att som vuxen försöka nå en rimlig sanning. Tekniken har också gått framåt. Gamla DNA kan bli som nya.

Otvättad minitext:
Anna och Claes hade varit gifta några år. Minns inte hur många. Efter några år flyttade de en bit från staden till ett vinterbonat torp. Deras välmenande plan var att deras kommande barn skulle få en naturnära uppväxt och att familjen delvis skulle bli självförsörjande.
Trots att de flyttat iväg några mil fortsatte Claes att pendla till arkitektskontoret i den Stora Staden G, medan Anna som jobbat som hårfrisörska fick jobb på en salong i den närliggande byn.
Claes pratade svenska, men var ursprungligen från ett land i Östeuropa. Det var på den tiden då det fanns en mur och taggtråd som skiljde länderna åt. Han pratade inte så mycket om uppväxten. Ibland tystnade han tvärt när ämnet kom på agendan på något kalas. Då brukade Claes försvinna iväg in i sina tankar, medan han bolmade på sin pipa.
Anna och Claes levde ett stillsamt hemmaliv och gjorde inte mycket väsen av sig och deras umgänge var inte stort. Det var ett par kilometer till närmaste grannar.
Efter några år kom äntligen Cecilia till världen, deras efterlängtade kärleksbarn.
Claes tyckte om att berätta sagor för Cecilia och var en närvarande far.
Den lilla lyckliga familjen åkte ibland på utflykter till havet eller bokskogarna. De älskade att plocka svamp och var självförsörjande när det gällde potatis, grönsaker och vissa bär & frukter.
Måndagen den artonde oktober lämnade Claes in sin dotter på dagis som han alltid gjorde innan han åkte norrut på motorvägen till sin arbetsplats.
Förskolläraren som tog emot minns inget speciellt från just denna morgon. Både Claes och Cecilia var som vanligt. Efter en pappakram skuttade Cecilia in till målarrummet för att fortsätta med att måla på en kanin.
När Anna stängt salongen cyklade hon iväg och hämtade Cecilia. När de kom hem började Anna laga till kvällsmiddagen.
Anna berättade för mig att hon kommer ihåg precis allt som fixades till i köket till höstgrytan. Varenda krydda och grönsak skulle hon kunna rabbla upp. Än idag. Trettio år senare.
Hit förflöt vardagsrutinerna alltså som vanligt. Cecilia satt på sin stol och tittade ut genom fönstret.
”Mamma! Kommer pappa snart?”
”Ja. Pappa kommer när som helst. Kan du vara duktig och duka fram bestick?”
”Längtar tills pappa ska läsa slutet i boken ikväll”, svarade Cecilia och gick iväg mot bestickslådan.

Detta var innan mobilens intåg i de svenska folkhemmen.
Maten Anna sparat till Claes kallnade allt eftersom mörkret la sig utanför deras bostad. Någon bil hördes aldrig köra in på grusparkeringen. Claes kom aldrig hem den måndagskvällen.
Hos andra familjer rullade allt på som vanligt.
Inte hos familjen Winter, som varit tre personer på morgonen. Anna skulle fortfarande vara en gift kvinna i flera år. En kvinna med en guldring på fingret och otaliga tankar och obesvarade frågor malande i huvudet. Dag som natt.
Jag vet inte om Cecilias bok blev färdigläst. Om hon ville det, eller om hon levde på hoppet och väntade in rätt uppläsare. Jag vet inte hur den lilla flickans liv påverkades genom alla kommande år.

Claes hade jobbat som vanligt de första timmarna. Vid fikat berättade han för en kollega att han fått ont i en tand och hade haft tur att få en akut tid på lunchrasten. Med en hand mot kinden försvann han iväg ut genom glasdörren. Detta blev polisens sista spår.
Bilen var kvar på parkeringsplatsen. I den låsta bilen hittade polisen inga spår. Ingen annanstans heller. Detta var tyvärr före Kurt Wallandertiden.

Jag har genom åren ”snubblat” över många olika livsöden. En del med bättre slut än detta. En del med betydligt hemskare avslut. Frågan är vad jag ska göra med alla minnen. Ibland önskar jag att jag varit utan minnessäcken med taggiga saker. Men då är jag inte sann emot mig själv. Livet ska bestå av både sol och mörka långa skuggor. En sak önskar jag starkt. Att Cecilias pappa bara försvann en halvtimme för att köpa en tidning och därmed missade tomten, som kom och knackade på dörren en stund efteråt.
”Pappa! Du missade tomten. Han gick precis. Kan du läsa klart boken nu?”  ❤
För detta gör ont till och med när jag skriver dessa rader.

Fotnot:
Symbol på eventuella kommentarer.
Längtar efter jag ”snubblar” över urklipp och anteckningar. Då kan en annan, bättre version hamna någon annanstans. 😉

Två triggerfingrar, en falsk varg och en skäggig Björn

Bakgrund:
Diabetiker har större risk att drabbas av triggerfinger, jämfört med friska individer, vid en hög fysisk belastning. Senan blir segare och löper inte i ”skidan” som den ska, utan fingret hakar upp sig. Det bildas en senknuta och fingret går till slut inte att böja. Därmed finns en risk att ständigt peka fult finger.  🙂

Bobo minns

Första gången jag drabbades hade jag inte diabetes ett och råkade inte ut för att få ETT triggerfinger, utan dubbelt upp.

Jag och min bästa tjejkompis Vicky hade under tolv veckor samlat ihop fakta under vår Stockholmspraktik, inför den stora uppsats som var det stora projektet under slutterminen på Bibliotekshögskolan Balder i Borås.
Stackars Vicky. Behöva umgås med en person som aldrig behövde sova och bara tog ett par klunkar kaffe eller åt något sött om han råkade bli lite seg i nyllet.
Denna sena vardagskväll i datorrummet på tredje våningen, såg jag hur trött Vicky såg ut och skickade därför bestämt hem henne för att sova.
”Jag behöver dig i ett stycke imorgon kväll. Cykla inte vilse. Glöm inte att äta något när du kommer hem. Du får inte slarva med maten som du gör.”
För att inte ge Vicky dåligt samvete sa jag att jag ändå snart skulle bryta upp från vår monotona uppgift med att föra in filmstatistik. Motvilligt gick hon iväg till slut.
Du läsare som känner mig lite vid det här laget förstår att jag inte är en person som blir trött av just siffersysslan. Snarare tvärtom. Den ”triggar” snarare igång mig.  🙂
Alltså satt jag kvar och slog på tangenterna till en hederlig skrivmaskin (sedan la vi in det på dator) och tiden flöt på. Inte tänkte jag på det otäcka att jag troligen var helt ensam i ett jättestort hus på tre våningar med massor av lektionssalar, föreläsningssalar, ett stort bibliotek på två våningar, två restauranger m.m.
Istället satt jag uppslukad i ett litet rum med bara ett fönster mot nattmörkret. Endast upplyst av centrumneon.
Uppsatsämnet var biofilmer.
Nu kunde det varit läge i texten att hitta på och skriva att just när jag skrev in skräckfilmstiteln ”Blodet droppar” flög dörren upp bakom ryggen och jag stirrade på en hungrig varg.
Det sistnämnda trodde jag nämligen var sant.
Gissa om jag blev rädd? Hjärtat undrade vad det var frågan om och funderade på att ta sig snabbt till halsgropen och kolla in hur allvarligt läget var.
Jag minns att jag tänkte räddningstanken: Hoppas, hoppas snälla Gud att vargen är kopplad och mätt.
För just de tre-fyra sekunderna upplevde jag som de mest skrämmande i mitt liv. Från total tystnad under ett långt tidspass, till denna obehagliga och surrealistiska scen. Då hade jag ändå varit med om både det ena och det andra. Konstigt att inte hjärtat stannade eller att det blev blött i byxan. Vuxna modiga män håller såklart tätt. I alla lägen. En manlig principsak.
Den falska vargen var kopplad. Vakten med schäferhunden kom in i rummet som god tvåa. En bit bakom. Undra om han gjorde det med flit? Så var det säkert. Troligen var det också den senaste tidpunkt som jag stannat kvar på Balder. Innan nattvakternas och de hungriga vargarnas schema korsades med flitens penna.
Det fanns ingen information, skriftlig eller muntlig, om att vi skulle vara ute hur byggnaden innan en viss sluttid. Hade den getts under ett av mina bowlingpass, när mina ben inte hittat till en trist föreläsning? Larm minns jag inget om. Allt låstes om dörren stängdes när jag gick ut. Det momentet visste jag var superviktigt. Se till att dörren gick igen ordentligt. Så inte boktjuven och hans kusin datortjuven med en tröja full av giriga ettor och nollor, kom på nattligt besök.  🙂

På måndagen fyra dagar senare vaknade jag till en solig vårdag.
Två fingrar gjorde tyvärr inte det. De gick inte att böja. Var stela som vantlösa fingrar i Sibirien, vilken dag som helst under året.

Jag som aldrig frivilligt satte min fot på ett sjukhus. Följde knappt med mamma dit som treåring. Senare bara om någon sjuksköterskeflickvän skrämdes om något farligare än blod och mutade mig med något riktigt lockande, gick det att släpa med mig till det illaluktande sterila fängelset med alla sina underjordiska korridorer. Var jag inte sjuk blev jag sjuk bara genom att placera min stackars oskyldiga kropp innanför entrédörren. När jag fick ut näsan igen brukade jag bli frisk väldigt snabbt. Detta slog aldrig fel.
Nu satt jag ensam på en vårdcentral (Svante vågade inte följa med) och var livrädd för att de skulle ta ett blodprov i armvecket. Ändå lyckades jag gömma rädslan utåt. Annars hade inte den manliga läkaren varit så påstridig. Eller var det mitt långa hår och orakade face?
”Är det helt säkert att du inte varit i slagsmål i helgen? Inte festat runt?”
”Nä. Jag slåss aldrig. Jag skrev rätt hårt på skrivmaskinen. Kan det inte vara orsaken?” ”Knappast. Du blev inte arg på din flickvän eller polare och slog näven i en vägg eller liknande för att avreagera dig? Denna typ av skada har oftast den bakgrunden.”
Jag drog inte den nakna sanningen att jag hade fått väldig god smak av ungkarlslivet och aldrig varit inblandad i fysiskt trubbel utan brukade lyckas med humor och glimten i ögat att lösa konfrontationer med okända bråkstakar. Gick inte det hade jag två trogna kompisar att lita på i vått och torrt. Mina extremt snabba ben svek mig aldrig om jag mot alla odds skulle hamna i hotsituationer.
Hade den envisa läkaren, som var ute på villospår, sett mig en kvart senare när de tömde antagligen hela mig på rött blod skulle han hållit inne med både ord och tankar. Den söta ”stickerskan” som jag började skojtramsa med såg inget farligt i mig. Istället ville hon att jag skulle ligga kvar en stund för att bota blekheten och skämde bort mig med vatten, solskensleenden och att hennes pojkvän var ännu räddare för sprutor och nålar.
Var hon tvungen att dra det där om en existerande pojkvän? Min ungkarlsmur som fått sig en törn växte snabbt några våningar igen och en kylig vind blåste in i alla fyra hjärtrummen.

Det blev en skena för två fingrar, bandage, inflammationstabletter och en röntgentid på Borås sjukhus. När jag åkte till Skagen helgen efter tog jag en tillfällig paus från tabletterna. En grön Tuborg och några av hans danska flaskkusiner lockade mer än vita piller. Dumt att blanda hur som helst och skapa en triggereffekt i kroppen.
Vilken upplevelse att vid Grenen få uppleva vågorna mötas mellan de två haven Skagerrak och Kattegatt. Min vänsterfot i ena havet och högerfoten i det andra. Vada men inte bada är en passande slogan. Orsaken var de farliga och lömska strömmarna. Annars en underbar plats på jorden. Inte en enda varg såg jag på den vita stranden. Bara effektfulla vita gäss på havet och en skäggig tvåbent Björn på stranden som var mitt ressällskap. För mig var det i det ögonblicket inte svårt att förstå varför ett otal konstnärer sökt sig till denna bedårande trakt med sitt speciella ljus. Inte en tanke skänkte jag till om någon av dem höll för hårt i penseln och fick ett triggerfinger som straff.

Eftertext:
På fredag ska jag träffa en läkare som ska spruta in cortison. Tur jag inte är rädd för sprutor. Den fobin sköts i sank när jag lyckades få ett uns fett på min platta sexpacksmage efter att två gånger blivit skrämd av en överviktig dietist. Damen borde hamna i ett kalorisnålt kåseri. Hon ska inte ta det som en komplimang eller merit. Jag ska definitivt inte snåla med riset. 🙂

Barndomsminne som stannat kvar

dsc_00010032

Bosse minns

En höstlördag ringde det på vår radhusdörr. Mamma och pappa var ute i innerträdgården och krattade löv. Därför var det ”tioåriga” jag som gick och öppnade dörren. Nedanför trappan stod en främmande man.
”Hej! Roy! Du har inte möjligtvis din mamma och pappa hemma?”
”Jo”, svarade jag och tittade på den parkerade Saaben där det satt en tant och iakttog mig.
Tjugo minuter senare satt paret runt vårt runda valnötsbord och drack nybryggt kaffe och smakade mammas småkakor och bullar.
Jag minns inte en enda fras som jag sa de timmarna. Istället fick jag de första bitarna till ett pussel med ett motiv som var helt främmande för mig. En hemlig värld som fascinerade mig utan att jag blev klok på någonting.
Det jag förstod var att paret hade bott grannar med mamma och pappa i början av deras äktenskap. Kvinnan är lika grå för mig nu som då. Hon pratade säkert på tilltal men det var Roy som var frontfiguren i duon. Han berättade om allt möjligt. Äventyr på världens hav. Strapatser med pirater. Farliga djur i djungeln. Skottlossning. Små flugor som gav hög feber. Barn som inte hade rent vatten att dricka och som dog som flugor.
Pappa och mamma verkade inte ifrågasätta utan frågade bara artiga frågor mellan monologerna.
Ibland tystnade Roy tvärt och grimaserade. Jag förstod att han hade ont i benen. Det var något fel på blodcirkulationen. Ett ämne han viftade bort som en ettrig sommarfluga. Antagligen gjorde det extra ont stundtals för han fick resa på sig ett par gånger och gå en sväng i vardagsrummet för att väcka liv i sina fötter.
Sent på kvällen när jag borde sovit håvade jag in flest pusselbitar. Undra om jag sov något den natten? I mörkret satt jag utanför mina föräldrars sovrum och tjuvlyssnade. Hörde fraser om en känd afrikansk ledare och att Roy hade varit hans högra hand. Det som jag blev mest fascinerad av och som stannat kvar som ett seglivat minne var detta: En eftermiddag gick Roy iväg hemifrån för att köpa en kvällstidning i kiosken. Antagligen var det en lång kö för det tog minst två år innan han oväntat kom hem igen till sin familj.
Det var detta som malde mest i min skalle. Jag var både impad och förvånad och fylld av frågor som jag inte kunde ställa till mina föräldrar. Antagligen tyckte de att jag var för liten för detta stora. Kanske var jag orolig att pappa skulle göra samma sak. Gjorde andras pappor så? Borde jag erbjuda pappa att cykla och köpa Aftonbladet till honom varje kväll?

Flera år senare började jag jobba som lördagsbrevbärare.
Fast jag var vältränad var det tufft att cykla på den klumpiga postcykeln med fullastade väskor uppför den branta backen till det bostadsområde där jag hade mitt distrikt.
Högt över stadens centrum.
Värst var den sliskiga gula postskjortan som jag måste ha på mig. Tyget blev genomsvettigt i vårsolen. Detta problem märkte jag redan när jag övade tillsammans med den ordinarie brevbäraren som lärde upp mig. Därför körde jag alltid med mina egna regler. I första trappan slet jag av skjortan och smugglade fram en privat t-shirt. Detta byte skedde blixtsnabbt. Ändå blev jag ”tagen i trappan” när mannen som jag sett på avstånd på en cykel ryckte upp den gamla bastanta trappdörren.
”Hej! Har du någon post till mig? Roy. Roy Ström. Slingerstigen 33. Jag väntar på en viktig grej.”
Jag hann rätta till tröjan under tiden som jag försökte vinna tid.
”Vet inte. Om det är något stort har jag inte med det. Då kommer det senare med en chaufför till buntlådan på distriktet.”
”C5 kuvert. Brunt. Utländska frimärken.”
Jag kollade igenom småbreven och konstaterade att det inte fanns något som passade in på beskrivningen.
”Om det dyker upp något till mig i fortsättningen. Dela inte ut det i lådan. Låt det ligga kvar till måndagen så tar Kjell det på sin tur.”
”Visst.”
I mitt huvud var det trångt med tankar. Min fantasi tänkte på alla kommande kunders krav och cyklande personer som… Kanske behövde jag inte sticka ut med någon post alls. Bara låta allt vara kvar till måndagen. Istället sticka en sväng till Regnbågen och fika varje lördag. Gå in på deras toalett och byta ut postuniformen mot …
Det var när han cyklade iväg åt andra hållet som jag såg det. Det fladdrade om ena byxbenet. Mannen trampade med bara en fot. Den foten som satt på benet som inte fladdrade. Han kunde ha uppträtt på cirkus. Vilken balansnisse. Min tankekedja gick igång och jag drabbades av Flashback.
När jag kom hem frågade jag mamma om hon visste var hennes gamla granne Roy bodde. Han som kom på oväntat besök den där gången som jag öppnade.
”Vänta lite. Jag tror de numera bor uppe på Skallen. Nära blomsteraffären vid Stora Kyrkogården.”

Fotnot:
Den mannen skulle jag gärna velat skriva en bok om. Jag såg honom i lokaltidningen några år senare. Då hade han amputerat båda benen. Ändå var han ytterst aktiv på nätterna och höll på med ett stort projekt, något med kortvågsradio. Hjälpte eller stjälpte polisen. Jag borde leta upp det gulnande urklippet. Frågan hänger löst och fladdrar och jag får istället ta itu med plan B.

Svarar med en symbol.

Det kan absolut inte hända

Bosse minns

Vilken underbar tid det var när vi fått veta att vi skulle bli föräldrar.

Vi är ju två läsande personer och slukade allt som kom i vår väg. Undra hur många årgångar av ”Vi föräldrar” vi lånade hem. En sak som fångade mitt intresse var att musik kunde introduceras innan barnet var fött. Jag satte genast igång och spelade in 2 stycken kassetter med favoritlåtar. Dessa spelade jag upp för Solveigs alltmer växande mage med jämna mellanrum. När Solveig kände första sparken blev allt ännu mer stimulerande. Så fort Solveig berättade att det sparkades i magen var jag där och lyssnade. Vilken lyckokänsla det var att få en kick rakt in i örat så det nästan slog lock.

Musiken blev sedan min räddning både på dagar och på nätter. Jennifer blev lugn och somnade om jag hade på musik hemma eller i bilen. Det spelade ingen roll om det var ballader eller låtar med ös i. Så fort musiken tystnade eller jag tvingades stanna bilen vid rött började hon gnälla och skrika.

En eftermiddag kom en kvinna från BVC för det obligatoriska hembesöket. ”Den stora kontrollen” som den kallas i vissa kretsar, på både skoj och ett visst allvar.
Vi städade extra ordentligt och skojade om vilka frågor hon skulle ställa. Skulle vi få behålla Jennifer eller skulle hon ta med sig henne?
Jag var inte speciellt förtjust i kvinnan. Antingen var det mig det var fel på eller också var hon lite anti mot pappor. Jag försökte bjuda till och skoja. Vi berättade att det var lite tufft att bli väckt flera gånger på natten. Orsaken var framför allt att Jennifer var hungrig, ansåg vi.
Kvinnan tjatade på om att det var mitt ansvar att gå upp och gå omkring med Jennifer och låta mamman vila. Jag sa något i stil med att ”Tänk om Jennifer tror att hon ska ha mat av mig och blir arg … ”
Där fanns ingen värme eller humor i hennes svar. Istället fick hon mig att känna mig värdelös och mässade på om att spädbarn vet skillnaden mellan amman och pappan. Jag fick lust att avbryta henne och kontra med att jag teoretiskt säkert var mer påläst än de flesta pappor. Men det var tufft som diabetiker att tvingas gå omkring flera gånger på natten och att blodsockret rasade av att kroppsfunktionerna gick igång och kroppen trodde det var dag och …
… insåg att här fanns inga poäng att hämta. Det gick några veckor. Det blev vår. En förmiddag hade jag bar överkropp av någon anledning. Jennifer behövde tröstas. Jag satte mig i den mysiga läshörnan som vi hade inrett. Det var då det hände efter lite bökande i min famn …
… Efter att ha skrikit högt tog ändå min busiga sida överhand och jag ropade på Solveig i köket.
”Solveig! Snabba dig hit med kameran. Du måste snabbt ta ett kort för framtiden.”
Jag höll tappert emot under halvminuten innan fotografen var på plats. Det gjorde rejält ont i min vänstra bröstvårta under tiden som mina tankar gick till den stora experten från BVC. Jag hade ingen tanke på att dra undan Jennifer och missa detta bildbevis om att experter kan veta mindre än nyblivna pappor.

Nytt Bosseordspråk: ”Ibland måste det göra rejält ont innan sanningen uppdagas.”

omojligt

Det fanns en tid …

dsc_01080026

… då jag tyckte denna duon var det tuffaste som fanns. Därför satt idolerna på min pojkrumsvägg och spred glädje.
Egentligen hade jag inte åldern inne för att se spaghetti-western-filmerna på bio, med de italienska skådisarna. Men jag hade hemliga kontakter att ta till.  😉

Blonda Terence Hill var min personliga favorit. Jag läste att han egentligen heter Mario Girotti och är född i Venedig. Idag är han 77 år och bor i USA.

Mörkhåriga Bud Spencer föddes i Neapel med namnet Carlo Pedersoli. Han skulle kunna sätta många spännande titlar på sitt visitkort.
Som 21-åring 1950 var han den förste italienaren att simma 100 m frisim under en minut. Han deltog i två OS under femtiotalet och tog sig till semifinal vid båda tillfällena.
1 meter och 92 cm långe Bud var även italiensk doktor i juridik, musiker, affärsman och politiker.

Dessa två parhästar nådde otroliga framgångar med receptet spagettiwesterns på 1960- och 70-talet. Tre av de kändaste filmerna som nådde kultstatus var ”Udda eller jämnt”, ”Supersnutarna” och ”Nu ger vi järnet”. Själv minns jag ”Trinity – Djävulens högra hand” och ”Trinity klipper till igen” från 1972. Det var stort att som trettonåring sitta på den stängda läktaren på en biograf. När alla de som betalt biljett och hade åldern inne satt nedanför mig och två polare.

Terence och Bud var också nära vänner i privatlivet.

”Tack” ska vara det sista ordet Bud yttrade i livet enligt hans familj när han somnade in i somras i sitt hem. Nästan 88 år gammal.  ❤

Jag har aldrig vågat se om dessa kultfilmer. Alltför rädd att de inte skulle hålla måttet. Vissa minnen vill jag vara extra rädd om.

När skapades intresset?

ett

Bosse minns

Ibland har jag roat mig för att försöka analysera starten för mitt intresse av statistik och tabeller. Varje gång kommer jag fram till vem som först tände lågan. Min mormor såklart. Vi två som hade långa nattliga samtal fast hon då och då försökte få mig att sova eller gå och lägga mig. Var hon på besök hemma hos oss höll hon till i köket på natten när kärlkrampen och andra besvärliga krämpor slog till.

Hanna Elisabeth visade mig hur det gick till att tippa stryktips. På den tiden var det tolv matcher som gällde på varje kupong. Det var spännande när hon lärde mig uttala de engelska fotbollslagen. Jag bjöds in till en ny värld.

Några år gick. Mormor for till himlen och lämnade mig ensam kvar i köket. Jag blev en expert på att sysselsätta mig med sololekar som inte störde sovande familje-medlemmar.

tva

Sex stenkulor i två färger och ränder på en plastmatta i köket. (Jag uppskattade inte när mamma la dit en trasmatta. Plastmatta var tusen gånger bättre.) Mer behövdes inte för att jag skulle ha att göra under åtskilliga timmar. Papper och penna var såklart nödvändigt att ha till hands. Sedan var det en liten detalj till.  🙂
För att skapa en fotbollsserie som liknade verkligheten fick jag leka detektiv och ta på mig genimattehatten.

Måste få skryta på bloggen. Hur lyckades den lilla grabben som inte fyllt tio år att få de tjugo engelska fotbollslagen att mötas så att varje omgång blev tio matcher (komplett så serien inte haltade) och samtidigt undvika att ingen av lagen hade möts förut?
Jag fick ihop spelprogrammet. Kom på det smarta att börja med att dela in lagen i två grupper om tio lag. Oj vilket pusslande det blev därefter. Det var en utmanande matematikövning som konkurrerade ut talen i skolan som inte utvecklade min hjärna speciellt mycket på lågstadiet. Det stadiet hade jag passerat innan skolstarten. Ett av flera skäl till att fröken hotade med att direkt flytta upp mig ifrån ettan till trean. Dessutom läste jag flytande utan att hon visste om det och mycket annat. Så mycket skäll min mamma fick vid det telefonsamtalet, som jag skrivit ett sannkåseri om på bloggen, när bubblan sprack. 😦
Vilken tur fröken inte kände till och fick se mitt spelprogram. Då hade hon exploderat av vrede. Ha! Undra sa flundra om hon fixat ihop fotbollsschemat fortare än jag gjorde. Hon hade säkert skrämt bokstäverna och siffrorna på plats och en sådan taktik tycker jag är fuskig. 🙂

tre

Jag lät alltid favoritlaget ha de blå kulorna. Sedan rullade jag iväg de sex kulorna och startade därmed första halvlek. Noterade målen och skrev in halvleksresultatet.
Stoke-Liverpool x-x (0-1) i tabellen.
Du undrar såklart hur lagen fick mål. Svårt att visa på Solveigs vävda trasmatta. Betydligt lättare att tydliggöra på mammas plastmatta med smala fält så det inte blev handbollssiffror. Hamnade kulan på ett sådant blått fält räknades det nämligen som ett mål.

Därefter var det dags för andra halvlek. Vilken vändning och sensation. Lilla Stoke slog de rödklädda lirarna i storlaget Liverpool i min låtsasmatch på bloggen. 🙂
Stoke-Liverpool 2-1 (0-1)
Aldrig sprang det in några störiga huliganer från läktaren med järnrör och små hjärnor. Det skulle vara mamma som kom och störde klockan 04.35 och tyckte att jag skulle sova. 🙂 Det var också en jobbig replik att leva upp till. När jag hörde att hon sov igen så smög jag försiktigt på tå eller kröp på alla fyra förbi deras sovrum.  🙂

Givetvis möttes lagen en andra gång då bortalaget blev ett hemmalag nästa gång. Ordning och reda. Sammanlagt blev det Trehundraåttio matcher. Givetvis hade jag riktigt KULigt under dessa stunder.
Takterna sitter i. Fortfarande har jag inga större problem med att roa mig själv. Gråa dagar kan få färg. Igår lyste det till och med extra om dem när min nyfikenhet fick mig att göra ett experiment som tog nästan sex timmar av min uppmärksamhet.

På tal om annan statistik. 😀

dsc_39800001

Jag har inte glömt bort teburken med sina lappar. Där de trettio bloggare som besökt mig flest gånger har namnet på två lappar. Övriga ca 120 bloggare har sitt namn på en lapp. Den 30 november får den bloggare vars namn som jag dragit flest gånger (jag både lämnar och lämnar inte spår efter mig på era bloggar. Ibland läser och tittar jag bara in. ) en lott i present.

Här är sex-i-topp-just-nu:
1. Badtanten/Annika, 19
2. Primrose och Skrivmoster/Signhild, 18
4. Tant Glad, 16
5. Gunnar och Gunilla J, 15

 

 

 

Det mesta tar längre tid

startbild

Bobo minns …

Detta är ett vykort. Under flera år hade jag samma motiv på en affisch som var upptejpad på insidan av min hyreslägenhetsdörr. Små barn är ofta mer ”vuxna” och oförstörda och ser inga hinder.

Vilket är ”bäst”? Att det syns att man har en funktionsnedsättning, eller att man har en obotlig, kronisk sjukdom som inte syns vid första ögonkastet? Det beror naturligtvis på vad det handlar om. Behöver en person omedelbar hjälp är det en fördel om människorna som finns nära vet hur de ska agera. Ska man söka ett jobb där man anser att man blir missbedömd kan det vara läge att inte nämna det om man inte måste vid en intervju, och det inte kommer att påverka arbetsprestationen i normala fall. Jag minns ironiskt bibliotekschefen, som varit så trevlig och hade bubblat på länge att hon tyckte det var extra välkommet med en manlig utbildad bibliotekarie. Plötsligt fick hon bråttom iväg under vårt telefonsamtal när jag berättade att jag precis kommit hem från sjukhuset efter diagnosen diabetes ett. Det var som att vända en hand. Hennes röst bytte tonläge och luren kändes iskall.

Under några intensiva friska år brann jag för att umgås med handikappade (term som användes då) barn och ungdomar. Jag läste högskolepoäng, tentade och slukade allt i skriftlig väg, på de stora biblioteken. En favoritsyssla var att vara medhjälpare på handikappläger.
Om man är ansvarsfull, inte är rädd för att gripa in, positivt lagd, full av energi och bus passar man förträffligt in i sådana sammanhang. Dygn då ungdomarna ska få en möjlighet att ha extra kul och göra tillfredställande aktiviteter som avviker från vardagens lunk.
Vi fick en mycket försiktig information om den ungdom som vi skulle hjälpa och umgås med. Sekretess var orsaken.
I vanliga fall hade alla ungdomar en personlig medhjälpare. Jag som varit med tidigare fick en speciellt arbetskrävande uppgift denna gång, som det krävdes två medhjälpare för. Extra kul för mig var att det var en kompis som jag trivdes väldigt bra med. Tillsammans behövde vi inte ha några hemligheter för varandra och kunde lösa problemen när de dök upp.
Grabben som vi kan kalla för Jonathan hade en muskelsjukdom som bara drabbar pojkar. Diagnosen är dyster. Få pojkar överlever sin tjugoårsdag. Sedan förra gången som vi träffat Jonathan hade han gått upp mycket i vikt och hade bytt ut sin rullstol mot en permobil.
Vi fick börja med att sätta dit en ”hiss” över sängen i stugan. Tur min kompis visste sedan tidigare hur man monterar en sådan, där vi stod mitt i natten i stugan och inte hade någon att rådfråga.
Ofta väcktes vi under veckans nätter av en svordom och en befallande gäll röst. Allt skulle göras på stubinen. Inget tack. Bara svordomar och elaka kommentarer. Inte konstigt att min kompis med glimten i stämbanden, kunde ropa tillbaka med göteborgshumor från vårt intilliggande rum, innan vi kom till undsättning.
”Slå en knut på den. ”
Det var inte många gånger som jag lyckades få Jonathan att skratta eller ens le. Han var bortskämd, bitter och ofta elak i sina kommentarer mot de andra fjorton ungdomarna som var riktiga pärlor. Han var annars väldigt utvecklad verbalt och hade inga ”skador” i talcentret. Jag tror att om du fick en chans att träffa honom hade du sorgligt nog direkt haft svårt att tycka om honom trots hans utsatta position.
Om reglerna skulle följts borde han inte fått åka på vinterläger flera år i sträck. Många andra i vårt land var värda att få hans plats. Helst de som aldrig fick chansen.
Enligt ryktet var det Jonathans mamma som drog i alla trådar. Både där och i skolan och säkert överallt. (Bra och nödvändigt i många lägen.) Det var också hon som antagligen ”skämt bort” honom på ”fel” sätt genom åren. Jag kan inte i denna text ge alla detaljer och rykten och kommer inte att svara på frågor i eventuella kommentarer. Det jag vill berätta handlar om något annat.
En gång fick jag och min kompis reda på något som säkert var sant, som hade hänt på ett läger några år tidigare. Innan vår tid. Det var ruskigt att höra, men samtidigt kunde en sida av mig förstå varför spärren släppte. Jag skulle själv blivit riktigt arg och besviken på Jonathan. Däremot hade jag aldrig gått över gränsen. Troligtvis hade jag använt humorn som vapen.

Redan som yngre lägerdeltagare var Jonathan jobbig att ha att göra med. Han var slipad och duktig som jag nämnde tidigare verbalt. Hans medhjälpare detta speciella år, som vi kan kalla Sven, måste tyckt att det var supertrist att umgås med denna svärande negativa pojke som satt i en vanlig rullstol och som skulle bli uppassad som en prins. Inte om en minut. NUUU! Medan andra ungdomar som var mer rörelsehindrade kämpade på själva först, med det de kunde klara av.

Ibland behövdes fyra medhjälpares händer för att lyfta. Då fick någon annan vänta en stund. Till saken hör att jag träffade flera ungdomar genom åren som överträffade sig själva. Inte att de var skojiga och med på noterna. Utan att de klarade av moment och sysslor som jag blev djupt imponerad av. Därför var det lite av ett lotteri innan jag fick träffa den ungdom som jag parats ihop med. En gång minns jag en kompis till mig som kunde glida omkring i sju dygn vid ett läger. Hans grabb ville inte ha hjälp. Han var urstark i armar och händer och kunde ex. ta sig upp i bussen för egen maskin. Klädde sig själv. Åt själv. Tömde sin kateter själv.

Sven hade säkert att göra denna vecka med svordomsmaskinen. Jag hade träffat Sven något år tidigare. Han var äldre än mig. Jag minns inte att vi pratade med varandra speciellt mycket. Annars fick jag många nya kompisar under åren. Både medhjälpare och deltagare som blev brevvänner och som jag hälsade på privat eller kom hem till mig.
Överallt fick Sven rycka in och hjälpa till med både små och stora saker. Då var inte Jonathan så stor och tung så Sven klarade säkert lätt av att bära honom från säng till rullstol osv. Det måste ha varit ensamt och trist att aldrig få ett tack eller snälla ord tillbaka. Kanske uppvägdes det av att Sven och Jonathan troligen bodde i en stuga med två andra personer. Det var inte svårt att räkna ut att Sven på fredagskvällen längtade efter lördagsmorgonen när de skulle ta bussen till Stockholm vid lägerslutet.
Jag vet inte exakt hur det gick till i denna scen.
En vanlig kvällsaktivitet var att bada och busa i poolen. En sak som jag inte nämnt var att alla blev som en storfamilj under dessa lägerveckor och hjälpte varandra. Bytte ibland uppgifter. Hade massor av spännande och roliga aktiviteter. Utomhus i snön och i backarna. Inomhus. Fester, diskotek, maskerader, föreläsningar, lekar, tävlingar, skoterturer, snöbollskrig mitt i nätterna etc. På sommarens läger i Skåne var det givetvis mest vattenaktiviteter.

Jonathan var i denna stund i poolen med många andra. Vi hade nästan alltid poolen för oss själva. Den var inte jättestor. Kanske hade Sven tagit en dricka innan han och några andra ledare gick in i bastun och blev sittande där en stund. Antagligen en alltför lång stund. För Jonathan hade någon ledig uppgift till Sven som ingen annan vuxen i bassängen dög till. Därför glömde Jonatan bort att han var på semester (som han försvarade sig efteråt med).
Plötsligt öppnades dörren till bastun. Gissa om Sven blev förvånad när han såg Jonathan kliva in på sina egna ben. Utan att ta stöd mot väggar. Ingen rullstol med sig. De som hade sett föreställningen berättade att han gick för egen maskin och det såg nästan ut som han sprang som en pigg frisk tioåring på det halkiga underlaget mot duscharna, omklädningsrummen och bastun som låg en bra bit därifrån.
Så de förvånade och säkert småleende vuxna i poolen som såg Jonathan gå upp för trappan, byttes ut mot en först förvånad sedan skogstokig Sven som la sitt tuffa veckopussel blixtsnabbt och kom fram till att han blivit både lurad och utnyttjad tjugofyra timmar om dygnet. Sven tog upp den gående grabben och sprang tillbaka och slängde i honom i poolen. Sedan slängde han även i rullstolen i vattnet och jag gissar på att han tog upp jakten om vem som svor flest svordomar detta läger.
En skröna där sanningen ändå var glasklar. Det var ett sceneri som jag kunde tänka mig var väldigt mycket sant. Även det året när jag var Jonathans armar och ben fanns det lägen då jag var ganska säker på att han kunde hjälpt till – om han velat. Det kändes ofta som han istället njöt när vi misslyckades och att han gjorde sig så svår och tung som möjligt. Slängde ur sig en ironisk kommentar och fnös till. Log elakt. Kallade oss för klantskallar och mycket värre ord.
Jag kom inte just nu ihåg alla detaljer. Eller vill jag inte minnas? Eller vill jag inte berätta allt? Däremot minns jag många roliga episoder. Jag har läst om vissa ungdomar i tidningar, genom alla dessa år som runnit iväg. Sett ett par på TV. Någon hade både gift sig och skaffat barn. Under några år skrev jag brev och fick tillbaka handskrivna brev med riktigt personliga bokstäver som kunde spreta åt olika håll. Tusen tack för de orden som berikade mitt liv. ❤ Om Jonathan är i himlen nu tror jag han fortsatt att köra med alla. Och jag såg på Facebook att grabben som ville göra precis allt själv blivit något stort.

Detta var ett långt intro till vad som komma skall. Nu övergår jag istället till att bli en aktiv blogg … och avstår från att bjuda på fler detaljer från ett av alla minnen som jag dammade av för en stund. Nu försvann det iväg till låsta rummet.

Dags för TJUGOSJUNDE UPPGIFTEN:
(Stängs klockan 20.00 söndagen den 25 september)

OBS! Jag vill med denna lekuppgift blanda in ett allvar och uppmärksamma dem som inte har samma förutsättningar. Precis alla människor kan bli drabbade av sjukdom och skada. Både synliga och osynliga. Ibland bara för en viss tid. I andra fall livet ut. Livet är inte rättvist. Det gäller att de som drabbas får den hjälp som de har sin fulla rätt till för att få ett ”anständigt liv”. Jag är rädd för att just det inte funkar fullt ut i vårt samhälle på många orter. Ta gärna korten ”bakifrån” eller en bit ifrån när det gäller personfoton.

Givna regler vid det här laget:
Du ska ta korten under dessa dagar som uppgiften är öppen. Inga nätbilder. Inga lånade foton från arkivet eller vänner. Vem vet. Du kan kanske göra en insats och vara någons händer eller fötter. Kombinera uppgiften med nytta. I bästa fall få en ny vän som berikar ditt liv.

Checklista och poängberäkning:
1. En person med en hederlig gammal käpp. (Ovanligt 2016?) 3 p.
2. En röd rullator. 2 p
3. En annan färg på en rullator. 3 p.
4. En vanlig rullstol som rullas manuellt. 2 p.
5. En elrullstol. 2 p.
http://www.blimo.se/Elrullstol
6. En permobil/scooter. (Finns lite olika tuffa modeller) 2 p.
7. En person som går med EN krycka. 2 p.
8. En person som tar sig fram med hjälp av en vit käpp. 3 p.
9. En synskadad eller en diabetiker med ”okontrollerade” känningar, med en utbildad ”Västhund.” De hundarna ska inte klappas och/eller distraheras, när de är på viktiga uppdrag. 3 p.
10. Tre foton (”bevis”) som din kommun gör för att underlätta för de som har svårt att ta sig fram, in och ut. 2-6 p.
11. En sak som du saknar/vet saknas i din närmiljö inom ämnesområdet. Nämn med text och foto där du vill ha det ”gjort”. 3 p.
Lycka till!

Maxpoäng:
31 poäng. Kanske finns det några hemliga bonuspoäng som jag inte nämner för att uppgiften inte ska ”slarvas” igenom för snabbt.
Poängjakten kommer att leva ända in i kaklet. Om sista momentet sköts enligt reglerna kommer det troligtvis att bli avgörande. Både för toppstriden och de tio högsta placerade i sluttabellen. Detta är sista gången som du kanske behöver vara utomhus. Allt för att jag ska vara rättvis på väderfronten i slutskedet. Kompensa för min kyliga start för de som bor högre upp i ”världen”.
Glöm aldrig bort att detta bara är en gemenskapslek.

Mina förslagsbilder inom några av bitarna:
Jag får inga poäng och behöver inte ha med ”allt” på checklistan. Detta blogginlägg är redan långt som en roman. 😀

1

2

3

4

5

6

7
Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag.

Jag kommer att lägga in 30 lekuppgifter. Finaluppgiften dyker upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (Jag lottar.) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten. ❤

Lek-Tabell: (Efter 26 uppgifter)
1. Eva Rohlén, 316 p. ❤
2. Ditte Akker, 315 p.
3. Znogge, 313 p.
4. Wiolettan, 296 p.  ❤
5. Gunilla Wahlberg, 285 p.
6. Villa Herberts/Lena, 267 p. ❤
7. Anki Arvidson, 259 p.
8. Primrose, 238 p.
9. Ethel Hedström, 236 p.
10. Comsi Comsa, 223 p. ❤
11. Maria Bromander, 204 p. ❤
12. Lma/Lisbeth, 183 p ❤
13. Mia J, 172 p.
14. Kicki Olsson, 157 p. . ❤
15. Gun Britt Söderström, 148 p.

16. Sanna, 82 p.
17. Kersti, 77 p.
18. Gunnel Moberg, 73 p.
19. Tant Glad, 64 p.
20. Anne, 50 p.
21. Sussie, 48 p.
22. Gun Toresson, 38 p.
23. Gerd Lindblom, 37 p.
24. Susjos 20 p.
25. Ninni, 19 p.
26. Ezter 17 p.
27. Annika Sohlin, 12 p.
28. Susan Johansson, 11 p.
29. Mickan, 10 p.
30. Susie på Stjärnarve, 9 p.

31. Minton, Katarina, 7 p. 33. Åsa H, 6 p. 34. Kerstin, 5 p. 35. Anna Andersson, Skåningen, Jennifer, Gunilla J, RosMarie, 4 p. 40. Pia Boman, 3 p.
41. Övriga 0 poäng.

Här hittar du bloggarna med trevliga inlägg i ämnet:
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/09/22/11367274-bosses-senaste-uppgift/
http://akker.blogg.se/2016/september/tillganglighet-2.html#comment
https://egopyret.blogspot.se/2016/09/bosses-27-uppdrag.html?showComment=1474704773822#c8473721987735286726
https://tittelina.blogspot.se/2016/09/bosses-tavling-om-hjalpmedel.html?showComment=1474730299977#c3730288980507979366
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/09/bosses-uppgift-sjugosju.html#comment-form
http://kicki-olsson-58.bloggo.nu/Bosses-lekuppgift-nr27/#comments
https://ankistankar.blogspot.se/2016/09/bosses-tavling-uppgift-nr-27.html?showComment=1474809483979#c8531479304590568460
http://gunwah.bloggo.nu/Funktionsnedsattning/#comments
https://villaherbert.wordpress.com/2016/09/25/bosselek-27/comment-page-1/#comment-1100
https://lma7.wordpress.com/2016/09/25/bosseuppgift-27/comment-page-1/#comment-13287
http://dammsamlare.blogg.se/2016/september/lordag-2.html
http://eva49.bloggo.nu/Tjugosjunde-uppgiften/#comments
https://znogge.wordpress.com/2016/09/25/det-mesta-tar-langre-tid/#comment-201706

 

 

En röd Datsun

datsun-sport

Bobo minns …

Jag bestämde mig för att byta inriktning på mitt liv och äntligen börja plugga på allvar. På tok för länge hade jag skjutit upp tanken. Första steget var att köpa en tolvväxlad cykel och därefter sälja min bil som jag haft så många äventyr med.
Jag hade en ful ovana att i alltför många lägen tänka att saker ordnar upp sig. Inte stressa i onödan. Dumt att göra allt på en gång. Därför hade jag inte förberett mig när jag väl satt in en annons i Hallandsposten om en Datsun 120 A, sportmodell, till salu.

bobobil

För hur längtansvärt är det för köparen att få en bil där det står BOBO med spektrumbokstäver på förardörren som ändrar färg efter solljuset? Efter tre röda sekunder hade personen säkert tröttnat och kanske till och med ilsknat till om spekulanten åkt långt.
Det kom ett telefonsamtal tidigt på morgonen (det enda samtalet). Mannen berättade att han precis mönstrat av från en båt och behövde en bil på land. Han kunde komma redan samma dag.
Jag stod ute i det trånga kallgaraget och försökte hålla huvudet kallt. Det gick inte att peta bort bokstäverna med en fällkniv. Det skulle bli repor i lacken om jag tog till våld. Tiden stod inte still. Jag flyttade tankarna från insidan till utsidan. Var hamnar man då? Vad gör man med en våt kalufs när man ska ut i kylan? Man tar givetvis fram hårtorken. Jag gick in i lägenheten och hämtade den. Förvånansvärt fort hjälpte värmen till med att få bort de fyra bokstäverna utan att lämna några speciellt synliga märken. Endast mattare lackering. Jag vaxade till bilen och den blev som ny.
Snacka om snabba affärer. Mannen tog en provrunda. Vi gick in i lägenheten och gjorde upp affären. Skakade hand. Sedan försvann han iväg med bilen. Undra hur mycket av sin lön han fick ta?
Detta var första gången i mitt liv som jag sett en tiotusenkronorssedel. Först trodde jag att den var falsk. Detta gick för lätt tänkte jag och synade vattenstämpeln. Antagligen har jag blivit blåst på kalufsen (nytt talesätt)…

Jag såg aldrig bilen rulla omkring i staden. Kanske fick den åka båt till en exotisk ö. Däremot dansade jag en fredagskväll foxtrott på Galejan med ett energiknippe till tjej, som några veckor tidigare börjat på mitt jobb. Hon kom in på isbitssamtalsämnet, att hon hade gått ut med sin pappa till nöjesstället. Hon pekade med en hand mot pappan som till hundra procent liknande ”Mannen med en före detta tiotusenkronorssedel.” Jag har vagt för mig att jag fick bråttom iväg efter dansens slut. Man ska inte blanda ihop brudar med gamla bilar. Eller är det tvärtom? Man ska inte blanda ihop gamla ”hårgångar” med hårfönar. För då är det lätt att bli blåst på sista dansen. 😀

Dags för TJUGOSJÄTTE UPPGIFTEN i min lilla lek:
(Stängs klockan 20.00 söndagen den 18 september)

Mycket viktiga regler:
Det är DU som ska hitta skyltarna ute i verkligheten under dessa dagar som uppgiften pågår. Inga ”gamla” arkivbilder eller nätfiskande tillåts.
50 minuspoäng för varje upptäckt nätbild!
För att göra det lite mer rättvist över lag vill jag ha enbart utomhusbilder (garagebilar ger inga poäng) och korten ska vara tagna så jag även ser bilen. Det är inte förbjudet att ta kort på registeringskyltar och lägga upp dem på bloggen. Så länge du inte skriver något nedvärderande om bilen/ägaren. Det handlar om offentligt rullande reklampelare.

Checklista och poängberäkning:
1. Ett pojknamn: 2p.
Ex. Ken, Tom, Alf, Ulf, Dan, Dag, Jan, Noa, Set.
2. Ett flicknamn: 2 p.
Ex. Eva, Moa, Ann, Era, Gun, Rut.
3. Något som går att äta: 2 p.
Ex. Mat, lax, ost.
4. Början på en månad på en skylt: 3 p.
Jan, feb, mar, apr, maj, jun, jul, aug, sep, okt, nov eller dec.
5. En ö: 5 p.
Ex. Kos, Ven, Fyn, Als.
6. Känd förkortning på en skylt: 2 p.
Ex. NHL, OBS, SEB, TEX, OSA, BLA, SMS, MMS, DNS.
7. Tre olika vokaler på en skylt: 5 p.
Finns bara dessa att välja på. A O U E Y.
8. Tre olika konsonanter på en skylt: 1 p.
B C D F G H J K L M N P R S T W X Z.
9. Egen skylt: 3 p.
Tant Glad lär ha en. Den får inga poäng om bilen står i garaget på fotot.  🙂

Maxpoäng:
Som mest 25 poäng. Som minst 450 minuspoäng. 😉

Mina förslagsbilder inom de olika bitarna:
Jag får inga poäng och behöver inte ha med hela skylten och bilen. Dessutom kan mina foton omöjligt vara tagna under lektiden. 🙂

kaj
Jag har fotat flera pojknamn.

flicknamn
Där tänkte jag lite på Meg Ryan.
gar-att-ata

augusti

Jag såg en Augustibil.

en-o

En av Danmarks många fina öar.

forkotning

Det dröjer ett tag tills de drar igång den stora hockeyligan där borta. Först ska det bli en spännande landslagsturnering.

tre-vokaler

Den fick jag jobba länge på. Plötsligt dök den upp på en mysig gata i min lilla stad.

tre-konsonanter

Den lättaste av de nio uppgifterna. Kan inte ta många sekunder.

egen-skylt

Jag hade några till att välja på. Men tyckte att ett tjejnamn var trevligast.

Jag önskar dig som vill vara med och leka god tur. Här finns möjlighet under veckan att motionera, sitta still vid rätt ställe, umgås med en kompis. Ta sig en runda till en parkering vid en större affär. Håller det fina septembervädret i sig kan det bli en trevlig aktivitet som går att kombinera med annat.

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag.

Jag kommer att lägga in 30 lekuppgifter. Finaluppgiften dyker upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (Jag lottar.) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten. ❤

Lek-Tabell: (Efter 25 uppgifter)
1. Ditte Akker, 303 p. 🙂
2. Eva Rohlén, 290 p. 🙂
3. Znogge, 286 p. 🙂
4. Wiolettan, 271 p. 🙂
5. Gunilla Wahlberg, 268 p. 🙂
6. Villa Herberts/Lena, 242 p. 🙂
7. Anki Arvidson, 242 p. 🙂
8. Ethel Hedström, 219 p. 🙂
9. Primrose, 210 p. 🙂
10. Comsi Comsa, 197 p. 🙂

11. Maria Bromander, 185 p. 🙂
12. Lma/Lisbeth, 178 p. 🙂
13. Gun Britt Söderström, 148 p.
14. Mia J, 152 p. 🙂
15. Kicki Olsson, 141 p. 🙂
16. Sanna, 82 p.
17. Kersti, 77 p.
18. Gunnel Moberg, 73 p.
19. Tant Glad, 54 p. 🙂
20. Anne, 50 p.
21. Sussie, 48 p.
22. Gun Toresson, 38 p.
23. Gerd Lindblom, 37 p.
24. Susjos 20 p.
25. Ninni, 19 p.

26. Ezter 17 p. 27. Annika Sohlin, 12 p. 28. Susan Johansson, 11 p. 29. Mickan, 10 p. 30. Susie på Stjärnarve, 9 p.

31. Minton, Katarina, 7 p. 33. Åsa H, 6 p. 34. Kerstin, 5 p. 35. Anna Andersson, Skåningen, Jennifer, Gunilla J, RosMarie, 4 p. 40. Pia Boman, 3 p. 41. Övriga 0 poäng.

Missa inte att gå in på mina lekkompisars blogginlägg:
– Det är alltid de som står för underhållningen.
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/09/bosses-lek-uppgift-nummer-26.html#comment-form
https://znogge.wordpress.com/2016/09/15/da-var-det-dags-2/#comment-201101
http://dammsamlare.blogg.se/2016/september/bosses-sjugosjatte-lekuppgift.html
https://villaherbert.wordpress.com/2016/09/17/bosselek-nr-26/comment-page-1/#comment-1084
https://egopyret.blogspot.se/2016/09/bosse-26-uppgiften.html?showComment=1474104963223#c8755073921877223748
http://tantglad.bloggo.nu/inte-lekande-latt-men/#comments
http://akker.blogg.se/2016/september/manga-men-inte-de-ratta.html#comment
http://kicki-olsson-58.bloggo.nu/Uppgift-26/#comments
http://eva49.bloggo.nu/Tjugosjatte-uppgiften/
http://minsoltrappa.se/2016/09/18/bokstavslek/#comment-369
http://wiolettan.bloggplatsen.se/2016/09/18/11365790-biljakt-med-kameran/
https://ankistankar.blogspot.se/2016/09/bosse-igen.html
https://lma7.wordpress.com/2016/09/18/biljakt/comment-page-1/#comment-13247
http://gunwah.bloggo.nu/Bosses-lek-nr-tjugiosex/#comments