Var tvungen att leta upp henne

Min nostalgiska sida minns hur jag satt klistrad framför Anita och Televinken. Hur jag sjöng med i Gullan Bornemarks rader.

” Herr Gårman!
Herr Gåman!

På vita strecken får man.
Här men inte där tut tut!…”

Karl-Gustaf ”Kåge” Gustavson var det som tecknade skylten och många andra vägskyltar. 1972 fick Herr Gåman detta utseende. Först 2008 godkände Vägverket Fru Gårman. Tio senare dyker den första skylten upp i Ystad. Inte en dag försent. Fast frågan är om de intensivaste feministerna är nöjda. Fru Gårkvinna är kanske det mest korrekta. Klädesplagget är kanske också ute/omodernt. Vad vet en enkel man… förlåt BOSSE ska det stå med versaler. 🙂

 

Mest gillar jag de andra charmiga varianterna som jag sett lite överallt; både i Sverige och utomlands. Äldre personer med käpp, grodor, ekorrar, gås i Skanör, Pelle Svanslös i Uppsala m.m. 😀
Jag önskar dig besökare en fin marsvecka. Med eller utan snö.

Annonser

Den var så efterlängtad

Igår var vi och promenerade vid havet i Lilleskog. De enda vi mötte var ett fåtal hundägare. Parkeringen var öde. Havet såg grått och ödsligt ut.

Idag sken solen och det var minusgrader. En härlig vintersöndag. 😀
Vi valde samma plats. Fullt av bilar på parkeringen. Några grillade. Barnen sprang omkring och lekte.

Andra passade på att fika.

Någon stod ute i havet och fiskade. Själv blev jag uppspelt när jag såg guld i vattnet. Utan att fråga Solveig om lov …  😉

Dessutom kändes det tryggt med tanke på den rödvita polkagriskransen. 😉

När vi kom hem tittade vi till snödropparna på baksidan. De är ytterst lite vita. Om några dagar så … En ros på altanen hälsade oss välkomna hem. ❤

Snart dags att säga godnatt till månen. Mysko. Varför ska vi i Ystad får den senare än andra bloggare? Jag har allt sett den hos ex. Anki. Nästa gång vill jag ha den före henne. 🙂

Jag önskar alla läsare en ny fin vecka. Imorgon fyller min fru år. Synd att hon måste jobba.

En egen liten stad i en större stad

Förra lördagen var en underbar sensommardag. Vi hade precis klarat av ett ärende i en elektronikaffär. Istället för att hoppa in i bilen drog jag iväg Solveig till en plats vi aldrig besökt på våra sex år i Ystad. Bara sett på avstånd från alla gånger som vi passerat med bil utanför.

Ett av flera koloniområden i vår lilla mysiga stad. Från mitt barndomsliv i Halmstad är jag van vid denna typ av stugor. Blev här överraskad av att det skiftade så mycket i storlek. En del stugor såg mer ut som fristående vinterbonade hus.

Jag gillade namnen på de breda kuperade stigarna.

”Solveig! Sakta ner! Tänk om de har speciella kolonipoliser som sätter dit dig för fortpromenerande?” 😉

Det skulle inte förvåna mig om det finns rosor kvar första veckan i november. Det har vi sett några gånger i stan de sista höstarna. Håller sig bara Herr Frost borta från våra breddgrader. Då är allt möjligt på den fronten.

Min lila period var när jag bodde i Borås och i min favoritstad Umeå. ❤

Kom att tänka på de ryska dockorna. I en liten stad finns mindre kolonistugor. På deras ytterväggar finns mindre hus för flygande gäster. Om jag sticker in en nyfiken hand i en av dem kommer jag att känna att … Var finns det en stege?
”Solveig. Kan du gå lite före. Jag kommer snart.” 🙂

Minns hur jag log åt texten när jag läste den för första gången för några år sedan. Nu har jag insett dess brister. Givetvis kan de äckliga djuren inte svenska. De borde skriva texten på engelska. 😉

Jag är som vanligt tacksam för det lilla i det större. Naturen som fortfarande är full av blommor.

Detta foto tycker jag är snyggast i detta blogginlägg. ❤

”Libra” visade en pil rakt ner. Betydde att mitt blodsocker var på väg ner. Dags för balkongfika eller altanfika på hemmaplan. Libra har gett mig en helt annan säkerhet i min vardag på ”bortaplan”. Samtidigt vet jag att ”kroppsvätskemätaren” visar ett värde som är 10-15 minuter gammalt. Är det då ett lågt värde blir det stressigt. På hemmaplan kan jag tvätta fingrarna med tvål och jämföra med den gamla blodsockermätaren.

Fotnot:
Vad ska jag skriva när jag vet så lite om sanningen. Solveig gick in ”bakvägen” och hittade att PostNord räknade med att leverera böckerna 22/9. Det var igår. De sista dagarna har jag inte vågat ha på musik. Inte kunnat städa bottenvåningen. Inte vågat gå ut i trädgården/på altanen. Hajat till varje gång det dykt upp en bil utanför köksfönstret. Mitt tålamod har varit på träningsläger. Igår upptäckte jag att de i Danmark ändrat orden under rubriken STATUS från Ferdig till Ikke fundet 28 i status. Vet inte vad de syftar på. Har skrivit mail till min danska kontaktperson. Inget svar. Jag kan inte danska så ringer gör jag inte. På måndag sitter jag där snällt och väntar. Snart kommer det att växa vitt skägg i mitt ansikte. På dagstidningen kommer jag med förstoringsglas att se att årtalet är 2033. 😉
Jag hittade en positiv och lugnande sak på min personliga kundsida. Där fanns ett foto på omslaget/framsidan på min bok. Texten var större och centrerad. 🙂 Därmed har de förhoppningsvis bytt till min senaste fil jämfört med provboken jag fick i JULI!!! Då borde de även bytt inlagan. (Bokens text)

 

Invigning av de nya kaffekorgsmuggarna

Efter den namnlösa stormen och en veckas regnande och blåsande belönades vi med en solig och underbar hösthelg. Solveig undrade vad jag ville hitta på efter söndagslunchen.
”Vi inviger de nya muggarna som vi köpte på Mio förra regnlördagen. Min tur att välja? Då tar jag Abbekås.”

Eftersom vi ätit en maffig god äppelkaka med tillbehör till efterrätt blev det först en härlig solskenspromenad.

Till jul kommer stockrosorna att växt ifrån taket.

Härligt att fortfarande få njuta av fina blommor i olika färger.

Eftersom jag älskar blått blev detta min favorit. ❤

”Vi måste ha gått för långt? Ser du slottet därborta?”
”Inte peka. Har du lågt blodsocker?”

”Nä. Hva gör vi nu, lille du? Tycker vi går till bänken som vi satt på förra hösten. Den nära vattnet.”

Solveig vill gärna ha dessa pilar på vår bostadsvägg. De är tuffa.

De riktiga är dock häftigare. Helst när de lutar rejält.

Ett av våra favorithus i Abbekås.

”Typiskt! Tror han att det är ett hotell? Får jag nypa honom i … ?”  😀

Badsäsongen 2017 är inte slut för vissa.

Medan andras båtsäsong är över.

Mysig hamn. Jag har hört ryktas om att en bloggvän brukar gå här ibland med alla sina tolv barnbarn och berätta om sina hyss från förr. 😉

”Solveig! Ska vi ta gräsbåten hem?”
”Visst. Gör du det. Själv tar jag ”den lilla blå på fyra hjul.”

Fotnot:
Scandinavian Book har ändrat på sin hemsida och skriver att de skickar ”Minnen som stannat kvar 20/9. Undra vilket år de syftar på? 😉 

 

Risk för trängsel

Wow! 😀 I lördags läste jag i Ystads Allehanda om en ny stor färgstark nattfärja som ska trafikera linjen mellan Polen och Ystad. Fören är målad av konstnären Mariusz Waras och sticker verkligen ut. Om allt gick som planerat skulle Polenfärjan anlöpa till Ystads hamn klockan 19:00 på tisdagskvällen. Sedan skulle den ge sig iväg klockan 22:45 mot Swinoujscie.

Jag var orolig för att det skulle bli trångt vid hamnplan. När vår bil stannade till vid den hårt trafikerade Malmövägen, noterade jag att en färja var på väg in i hamnen och skulle komma tio minuter för tidigt. Jag blev stressad när jag insåg att det måste vara den nya Cracovia. Vilken lång tid det tog innan det dök upp en lucka bland bilarna och vi kunde rulla nerför backen mot centrum.

Okej! Kanske inte lika mycket folk och trängsel som i min dagdröm. När jag tittade till vänster såg jag… livet i svartvitt.

Kan en havspolis sprutat bort färgerna? Det där liknar väldigt mycket den vanliga färjan Baltivia, för att inte tala om den avslöjande texten, B-A-L-T… 😦

Den äldre skutan såg fin ut och får vara med på bloggen. 🙂
Jag bytte några ord med en trevlig äldre kvinna, med en kamera med stort objektiv. Hon hade också tagit sig hit ner av samma anledning som jag.

Det stod idag inget i YA om den inställda färjan. Antagligen hade det inte gått som planerat. Baltivia hade säkert bråkat på polska och menat att den var först, bäst och naturligt vackrast.

Skönt att komma ifrån den snåla blåsten. Betydligt lugnare bland gatuhusen. Speciellt framför det blå huset på Teatergränd. Blå färg sägs vara lugnande för kropp och själ. Vågar jag stå några minuter och krama husfasaden? 😉

Vi går mot höst och det varnas för storm till kvällen. Alla tåg är inställda i Skåne från klockan 17:00 till lunchtid i morgon. Undra om stormen kommer att få något namn. Vem bestämmer namnen? Gör de det på speciellt stormiga möten? Där de sitter och äter stormbiskvier och dricker het stormlatte för att komma i rätt namntankar? Är det omröstning, Polsk riksdag eller dyker det rätta namnet upp exakt i stormens öga?

Jag saknar henne OCH det gör ont

Här har ösregnat i flera dagar. De stunder när det inte gjort det har det istället regnat.  Därför var valet enkelt i onsdags efter lunch, en tidpunkt då jag brukar ha mitt motionspass. Det fick bli en halvtimme på motionscykeln.
Jag nådde nästan femton kilometer. Ändå kändes det som om jag inte kom någonstans. Inte en ynklig centimeter. Möjligt att jag inbillade mig. Innan jag skulle duscha blev jag osäker på en viktig detalj. Åt jag efterrätt eller inte efter lunchen? Med tanke på att jag tänkte lägga mig på spikmattan efter duschen och brukar somna efter ett par minuter var min fundering livsviktig. Du som inte känner till att jag har diabetes 1, tror nu att jag skämtar. Men det gör jag inte. Det skulle vara pinsamt om de hämtar mig och skriver in i journalen att jag är fakir till yrket.
För att vara på den säkra sidan tog jag en söt chokladkula och började suga på den. Märkligt. Inte fanns det väl nötter i dessa godsaker? Efter duschen tog jag en titt i badrumsspegeln och insåg att en bit från min problemtand längst in befann sig i tarmsystemet. Min nyfikna tunga sökte sig direkt till brottsplatsen och det har den fortsatt med i två dagar. Nu har både den och jag fått vårt straff. Frågan är vem av oss som ska ringa samtalet? Jag har ingen lust och tungan skulle bara sluddra på halländska. 🙂
Förra tandläkaren, på en annan praktik, beklagade sig och sa att det inte fanns något kvar att bygga en lagning på. Ändå fixade han till det riktigt hållbart. För jag tror att det snart är tre år sedan han utförde uppgiften. Sedan tjatade han på om brygga, båtar och maneter eller vad det var. När jag snällt frågade om kostnad, om det gjorde ont och hur många och långa pass som jag skulle ligga och gapa log han fult och förklarade på en hackig och bristande svenska. Jag hade ingen lust att fråga om, om det jag inte förstod och berätta att jag som diabetiker har mattider att hålla reda på. Att jag har en mycket svårinställd variant och … istället bestämde jag mig på studs att gynna en annan klinik med mina tusenlappar.

När jag kom till en ny klinik möttes jag av ett stort och välkomnande väntrum. Där skulle jag ha kunnat stanna en lång stund och följa skidskyttet på den stora TV:n. Dricka vatten från de färgglada plastmuggarna. Läsa en intressant tidskrift. Mysa i en fåtölj. Istället blev jag avbruten av en mullrande auktoritär äldre man som måste ha passerat pensionsåldern. Han kom ilande ut från korridoren med undersökningsrum och slängde ur sig fraser som ingen patient i väntrummet borde fått höra eller veta något om. Han hade säkert rätt att vara sur för att den manlige ynglingen inte kom i tid. (Kom en stund senare.) Men mitt första intryck var givet. Honom ska jag INTE ha. Från kolera till dubbelpest. Om han kommer ut senare och säger mitt namn kommer jag att säga ”God eftermiddag. Du borde blivit åklagare” och därefter stolt glida nerför trappan igen. Vinka tufft i luften bakom ryggen, som jag sett i en del filmer. I fantasin är jag alltid djärv.

Det blev inte han som sa ”Bosse Lidén”. Istället möttes jag av den bästa tandläkare som jag haft på alla mina år, och de har blivit alltför många, både åren och olämpliga tandläkare. Den glada yngre kvinnan hade alla rätta kvalifikationer som går att ha. Nästan så det kändes som jag mötte min bästa kompis i undersökningsrummet. Hon tog sig tid att lyssna in. Förklarade allt på ett pedagogiskt sätt. Före varje moment hon gjorde, berättade hon med en lugn och behaglig stämma vad som väntade mig. Därefter upplyste hon vid varje ”handsteg” hon tog i min privata mun. Var lätt på hand. Flyttade sig runt min kropp som en smidig gymnast. Frågade om det kändes bra. Lät mig få täta sköljpauser. Hade lätt för att småskämta. Hon var guld värd för mig som har taskig erfarenhet av ”tandslaktare” ända sedan barnsben.

Därefter har hon varit på exakt samma underbara sätt de gånger vi mötts. Saker som alltid gjort ont tidigare kändes inte längre. Jag tar inte ens bedövning. Det enda som gjort ont och skavde var när jag fick reda på att hon skulle öppna en egen praktik alltför långt ifrån mig.
Jag har provat på en gång tidigare att behålla en bra tandläkare trots att jag flyttat nio mil därifrån. Funkar och är trevligt vid den årliga kontrollen då jag och Solveig kombinerade med roliga aktiviteter. Hälsat på gamla grannar. Besökt favoritställen. Inte lika kul när det är akutläge en snöstormsdag. 😦

I förra veckan var Susanna Kopp på bild i vår tidning med anledning av att hon tagit över tandkliniken i Brösarp. Det står i reportaget att hon är 27 år och redan har ett imponerande CV.  Sanna har erfarenhet av käkkirurgi och är utbildad i implantatkirurgi. Hon jobbar gärna med tandvårdsrädda patienter. Menar att patienten ska känna sig trygg och delaktig och att det är viktigt att se hela individen, inte bara tänderna.
Väldigt vackra ord att säga till reportern, men jag kan skriva under med guldpenna att de är SANNA. Vartenda ett av orden.
Själv anade jag varje gång vingar bakom hennes rygg… ❤

Frodiga kvinnor & skånska råkor

När vi var och fikade på Olof Viktors igår råkade vi snubbla över en sommarutställning som enligt affischen hade slutat dagen innan. Egentligen hade vi suttit inomhus på andra sidan gården, som vi alltid gör på sommaren och riktigt, riktigt egentligen så brukar vi undvika det populära stället under högsäsong. Däremot är vi där många gånger om året under andra tidpunkter. Vi gillar skarpt Olof Viktors som många andra i världen. ❤

När jag för en stund sedan gick in på Annika Österlinds fina hemsida kunde jag konstatera att hon ställt ut på Olof Viktors sedan 2002, varje sommar. Dessutom kunde jag läsa att hon även ställt ut utomlands i Köpenhamn, Hamburg, USA m.m.

Annika är både keramiker och dekoratör. Hon har sin ateljé i Dalby som ligger en bit utanför Lund.

Annika skriver så här i sin folder: ”För mig utstrålar de frodiga kvinnorna lugn, trygghet och glädje.”

Jag håller med henne fullständigt och ”älskade barn” tillhör mina favoriter.

Som bibliotekarie och bokälskare går jag givetvis igång på detta. På hemsidan såg jag en ännu tuffare variant som heter ”Gungande läslusta”. Du får gärna gå in på hennes hemsida. Jag ska lägga in länken längst ner. Det var svårt att ta fina foton i mörkret mot allt ljus utanför fönsterna. Vi tyckte att Annika är superduktig på att förmedla just glädje, lugn och trygghet som hon nämnde. Sedan måste jag tillägga hennes humor och fantasi. Två egenskaper som ligger mig varmt om hjärtat. ❤

Underbar kontrast och komplement, att lägga till dessa röda ballonger. Mycket snyggare i verkligheten än på detta mörka foto.

Temat på denna ”serie” är vänner.

Här kan ni se den rätta röda färgen. Ungefär som mitt ansikte när jag tittat på alla dessa frodiga modiga och underbara kvinnor. 😉

Annikas ord: ”Fåglarna är gjorda som en karikatyr av alla råkor som sitter i träden utanför ateljén.”

Om du vill läsa en rolig sannsaga om var tre av dessa råkor befinner sig så gå in på denna hemsida. Jag är säker på att du kommer att bli nyfiken på både det ena och det andra.
http://ateljeannika.se/index.html

Annikas skulpturer görs i vitbrännande stengodslera.

Fotnot: Jag önskar dig en trevlig helg. Själv är jag lite otålig sedan några dagar över att jag inte riktigt vet vart alla mina böcker tagit vägen. Hoppas få svar på det på måndag. Enligt orderbeställningen ska de ha gått iväg från Danmark i onsdags. ”Minnen som stannat kvar” har kanske tagit en omväg via Texas. Hoppas inte det. Jag uppskattar inte att bli blåst. 😉

Stillhet och eftertanke

På stiftsgården Åkersberg är det lätt att samla tankarna och fatta kloka beslut, står det på deras hemsida. Då handlar det om att välja hotellet som konferensställe. Men jag tycker det passar lika bra in på mig som privatperson.

Sådan kontrast till de två hotell som vi bott på den senaste månaden, i Helsingborg och i Hyllie.

Jag tror alla vi små människor behöver varva ner då och då. Hitta en annan puls och lunk.

Tror inte jag sett röda näckrosor på länge. Inte sedan vi tog farväl av Hjo-åren och åkte upp till Fagertärn en solig sommardag och skrev våra flyttkort.

I detta rum fick vi kvällstugg från restaurangen. Jag skulle vilja sitta där en mörk höstkväll och elda i spisen.

En av många detaljer i rummet. De gamla strykjärnen har jag redan skojat om på facebook.

Efter en av våra tre längre promenader från vårt hotellrum gick vi in i Frihetens kapell som står öppet hela dagarna. Kapellet är byggt i snäckans form och är ritat av arkitekten Lennart Welin från Lund. Hans vision var en byggnad för upplevelser, stillhet, eftertanke och meditation. En plats för öppenhet och frihet för varje människa.

Vi tände var sitt ljus och satt en stund fridfullt i lokalen. Helt ensamma med våra privata tankar.

Utställningen denna period, när vi bodde där, stod Anette Martell för. Hennes akvareller var färgstarka och hade temat ”Couple of Faces”.

Här lärde vi oss något nytt.

Skånska Akademin hade kommit fram till att här är Skånes geografiska mittpunkt. En gång i tiden fanns här kvarnen Brännemölla. Konstverket heter Mittelen och fungerar som ett slags solur och pekar med solens hjälp ut mittpunkten. Detta sker den 4 oktober varje år.

Det är jag som är skuggan. Vilken strategisk plats villaägarna satt denna bänk på. Härlig sommarkvällssol. ❤

Frukosten smakade gott.

Solveig tycks fundera på något viktigt.

Antingen om hon skulle ta ägg-gula eller äggvita. 😉

Här var valet lättare. Solveig dricker kaffe på morgonen. Jag dricker hellre te. 

Måste erkänna att jag blev mycket förvånad över två saker. Att myror kan vara så här stora och se så söta ut. Skamset gömde jag burken med myrgift bakom min rygg. 😉

Vandring bland djur

Tiden går fort. För fem år sedan satt vi i det här huset, på introduktionskurs, inför vår äldsta dotters gymnasiestudier. Sedan var Jennifer på Ystad djurpark två gånger i veckan med sin klass. 

Ett tag var det Jennifer som hade en lemur på axeln på affischer, i tidningar och på nätet. ❤

Idag var det bara jag och Solveig som besökte Ystad djurpark, som ligger några minuters bilväg från Ystad.

Solveig skämdes när jag högt utmanade denna emu på sextio meter. Jag läste på skylten att emun är den snabbaste löparen bland fåglar på marken. Den kan springa i 60 km/timmen och är den näst största fågeln i världen. Intressant att läsa att den sväljer stora stenar som hjälper till att bearbeta maten i krävan.

Jag har sedan barnsben varit förtjust i zebror.

Otroligt fiffigt och ekonomiskt tänkt att låta en del djur gå omkring och vara guider åt oss besökare.

Denna surikat höll stenkoll på att varken ryska plan eller Trump-plan kom in över området.

På 1970-talet fanns endast ett tjugotal rödkulla och rasen höll på att dö ut. Genom ett bra avelsarbete har den hornlösa rasen kunnat räddas.

Sådana här passager tycker jag alltid ser spännande ut.

Det där såg ut som en mindre variant av Pippis ”Lilla Gubben”.

På tal om gubbe. Tänk om jag var lite kortare och några år yngre. 😉

Hon fick leta runt lite innan hon hittade ormens huvud.

Den här duon var läcker. 🙂

Vem vet. Nästa gång vi kommer på återbesök har vi kanske var sitt barnbarn i handen. Men vi hoppas det dröjer några år…

 

Det blå huset

Igår när jag vaknade fanns Loreen i mitt sovrum. Undra om det hängde foton från andra artister, som uppträtt på Malmö Arena, i de andra sovrummen. Jag vågade inte knacka på och undersöka saken. Klockan var trots allt bara sex på lördagsmorgonen när min timer på mobilen bryskt väckte mig.

På natten gick jag upp och njöt av det blåfärgade tornet. Då var det tuffare än på denna bilden som är tagen innan kvällen helt hade mörknat.

Det var inte väder för att cykla utomhus. Tur jag hittade innecyklar.  😉

Som alltid är jag förtjust i att hitta detaljer som sticker ut. De gamla resväskorna ovanför entrédörren får pluspoäng av mig.

Såg du den hyllade och underbara brittiska drama/komedin Kalla fötter/Cold Feet på nittiotalet? Jag har alla fem säsongerna och det prisbelönta pilotavsnittet på DVD. 😀 Vi råkade på en betal-kanal hitta detta, som måste vara en fortsättning ”tjugo” år senare. Nu var det bara en kvart kvar av avsnittet, men vi såg fem av de sex dåvarande skådisarna. Numera äldre upplagor. Karen på fotot. Tur att inte Rachel hade återuppstått som Bobby Irwing i Dallas gjorde. Annars var hon min söta favorit. Adam var min klara favorit i serien som jag älskade på många sätt. Den hade många sköna poänger. Vem var din personliga favorit?

Vi bodde på femte våningen på det låga hotellet. Jag hade gärna bott på femtonde våningen.

Utanför fanns denna tuffa staty som jag sett från ett bussfönster för några veckor sedan.

Jag uppskattar Malmös seriösa taktik med att låta de färgade bussarna köra på sina egna distrikt/rundor. De gröna bussarna rullar där det finns gröna balkonger o.s.v. 😉

Axplock om trippen som inte blev som vi planerat:
(Ursäkta stavfel och andra fel. Jag är lite stressad just nu. Mycket ska hinnas med på kort tid)

Vi hade planerat att ta tåget klockan 17.00. Nå Hyllie innan 18.00. Gå och handla kläder på Emporia och avsluta med ett mysigt kvällsfika innan de stängde 20.00. Sedan på hotellet ställa timern på mobilen på 06:00. Äta frukost 6:30. Ta tåg till Malmö och därefter buss till platsen som jag ville både besöka och göra ett trevligt blogginlägg om, med fina foton. Förmiddagsfika på ett speciellt ställe. Hinna tillbaka till hotellet och hämta våra saker innan vi skulle bli utslängda. 🙂

Så blev det inte riktigt. Femtåget inställt och ersatt med buss som åkte in på alla orter. Lät inte lockande. Okej. Vi tog istället 17.30 tåget. Kom iväg på ett knökat tåg där jag fick sitta baklänges som jag inte gjort på minst trettio år. Tågföraren berättade i Skurup att han fått meddelande om att tåget inte körde vidare. Alla skulle slåss om platser på ersättningsbussarna. Vilken lång resa. Tur jag älskar att lyssna på samtal. En vinpåverkad kvinna i 80-årsåldern inledde ett flirtigt samtal med sin manlige granne som smörade på rejält. Han hade en ungdomlig röst. Därför tog jag fel på hans ålder som visade sig vara i 75-årsåldern. Undra hur många gånger han sa ordet trevligt om allt. Hon vindrickare. Han öldrickare. Det var hack i skivan om det och de lät som två fnittriga femtonåringar. Lustigt när han hamnade på det stillastående tåget i Svedala nära mig igen. Nu hade han en helt annan röst när han satt bredvid sin manlige kompis. 🙂 Då berättade han om den jobbiga kvinnan på bussen. Tack för alla repliker som jag kan ha nytta av i kommande manus. 😀
Vi var två timmar försenade. Emporia stängt. När jag vaknade av timern dagen efter såg jag att det ösregnade ute och var helt grått. Inte helt oväntat. Jag hade följt en app de sista dagarna. Hotellet var redan betalt så det fanns inte utrymme för att avboka. Tur vi är smidiga av oss och alltid har kul ihop på våra små resor.
Ofta när vi kommit ner till hotellfrukostar som öppnar tidigt har det varit folktomt. Ibland inte ens färdigframplockat av personalen. Här var det ett annat läge. Det ilade fullt med asiater omkring i lokalen. Troligen skulle de med ett par turistbussar till flyget. Jag störde mig på män som trängde sig in framför mig på flera ställen. Precis som de skulle slänga sig på ett pendeltåg på hemmaplan. 😦 De väluppfostrade kvinnorna var inte så. Jag och kvinnorna tog våra brickor och följde det naturliga ”spåret” runt varje ”matbord”.  Tog en sak i sänder. Vilken retlig stil tänkte jag flera gånger. Blåbärsfläcken på mina nytvättade ljusa jeans ger jag en speciell asiat skulden för. 😦  Funderade på att ta av byxorna och be honom tvätta bort den fula fläcken, men var för blyg för att visa mina manliga underbyxor. Fast de också var nytvättade och rena. Eller så var jag rädd för att han skulle spilla hallon på dem. 😉
Det blev några slapptimmar på rummet i sängen (stör mig på att de inte har råd att ha två fåtöljer i ett tvåbäddsrum) innan vi tog Emporia på lördagen istället när de öppnade klockan tio.
Vi hamnade i en underbar dokumentär från Småland med namnet ”Det blå huset”. Vi älskar att ibland se sådana här stillsamma skildringar. Fotograf var Kalle Segerbäck.Han hade som liten grabb bott i ett stort fint gult hus. Han hade då en rik och framgångsrik pappa. Men äktenskapet mellan föräldrarna var inte bra. Pappan var glad i sprit. Därför sökte sig Kalle till det blå huset på andra sidan ängen. Där fick han trygghet och fick synas hos familjen Persson. Där blev han ompysslad och fick goda bullar och annat gott. Bertil och Ulla hade en son i slutet av tonåren. Jens var urstark och kunde lyfta upp en bil i en ända. Det skulle han inte kunna göra nu eller efter han var 33 år. Då var han med i en ”halkbilolycka” där tre människor dog. Själv blev han förlamad i en kroppssida.
Kalle hade filmat under 20 år. Ville göra en personlig film om det enkla livet och vad som verkligen betyder något. Ville berätta om de vanliga människorna som enligt filmaren inte får så mycket uppmärksamhet. Själv tror jag att han ville hylla dessa snälla människor som betydde så otroligt mycket för honom när det blåste storm i hans föräldrahem . En vacker gest som han lyckades med perfekt enligt min åsikt.
Det rann tårar på mina och Solveigs kinder som alltid när vi ser sådana här program. Mamman Ulla fyllde 90 år. Jens drömde om att träffa en kärleksfull kvinna i framtiden. Jens och Ulla tog sig med fram med sina ”bockar” och hjälpte varandra. ❤ Jag blir så rörd av allt sådant. Sådan är jag/vi.

På Emporia rann det istället svettdroppar. Ändå hade jag det fint i det trånga provrummet. Både Solveig och en vänlig expedit kom med byxor till mig. Glädjande var att jag minskat med två storlekar sedan i våras. Härligt när situps ger resultat. Jag ”fick” både snygga byxor och en tuff jacka.

När vi kom hem med tåget efter bara 55 minuters tågresa utan stopp och bussturer letade jag upp ”Det blå huset” på SVT play och så såg vi början av filmen som vi missat.

Därefter tog vi itu med alla underbara råd från min expert och vän Kerstin när det gällde provboken ”Minnen som stannat kvar”. Sent på kvällen kunde jag skicka in mina anvisningar på de ändringar som jag ville ha i de två PDF-filerna, omslag och inlaga. Vem vet. I nästa vecka kan jag kanske göra den slutliga beställningen till Danmark. 😀

Jag önskar dig läsare, som eventuellt tagit dig ända ner hit i texten, en fin söndag och en trevlig ny vecka. Nästa resa ska vi ta med bil istället för tåg. Våra jojo sommarkort går ut 15:e augusti. Hoppas vår bil inte blir försenad och vi måste ta med den upp på en buss. Vet inte om det är helt okej heller. 😉
Kram Bosse Lidén