Små vårtecken på hemmaplan

Solveigs påsklov kom tidigare än under Gotlandsåren. Men de är alltid lika uppskattade. Den här gången av en del nya orsaker. Vid detta fototagande var vi på väg till ett fik på det stora stråket genom Råå. Tyvärr var stället stängt denna onsdag före påsk.
Vad lugnt det verkar. Det var mer rörelse efter lunch, när vi istället för bil valde att cykla hit. Vilken motvind vi hade längs havet. Så fort vi nådde villorna på Råå vek vi av från kusten för att få ”huslä”.
Desto häftigare var det senare att ”rulla” hemåt. Trots mängder av böcker från bibblan som last, var det som att ha en motor på ryggen. Nästan så jag fick bromsa för att inte missa fullt ut att njuta av Ven, Danmark och havet som alltid drar i mig.

På hemmaplan blev det dagliga promenader och cyklingar. Jag har hittat en supersnabb sträcka ner till havet, där bilar inte får rulla. Jag hade vunnit lätt dit om jag tävlat mot Solveig och ”Den lilla blå”. När det blir varmare i luften ska jag i min ensamhet ta med fika dit. Precis som jag gjorde i Visby under flera ensamförmiddagar. ”Den gamle och havet” måste mötas då och då. ❤
Vad såg jag för några egna vårtecken när Solveig höll på med sitt macro-objektiv?

Visst håller du med mig om att detta rör sig om en typisk ståtlig vårälg? 😉

Vad mycket som är igång i naturen just nu. Det känns personligen som jag uppskattar det mer och mer för varje säsong. Hade jag fått välja hade jag gärna bromsat takten, så jag hann njuta extra mycket. För ibland går det för tok fort.
I verkliga livet är mina önskningar åt det andra hållet. Där vill jag att pusselbitarna snabbt ska dyka upp, som en skänk från himlen och mjukt foga sig samman till en efterlängtad helhetsbild.
Jag vill alltid börja med ramen. Då blir allt stadigare & stabilare. Jag ser flera likheter mot det som står i min femårsdagbok förra året, när jag då började i en ny oskriven bok. Nu är det mer intressant att skriva efter jag först läst förra årets text. Bäst gillar jag ändå att leva under dagböckernas femte år. Vad mycket vi glömt.
Idag är jag gräsänkling igen under ”vardagsdagarna”. Det tycks bli en regnig tisdag. Därför tog jag i morse upp kontakten med Sofia. Hon verkar ha saknat mig där uppe i Björkarnas stad.
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol. Det återstår en hel del pappersarbete som det börjar bli bråttom med. Tråkiga saker är lättare att skjuta upp/flytta framför sig.
Var rädd om dig. ❤

En skånetripp i värmen

När flygtiderna stämmer är det inte långt mellan Visby och det jag fortfarande envist kallar för Sturup flygplats. Är det medvind kan det gå på mindre än femtio minuter. Om det handlar om ett direktflyg såklart. Länge gick det knappt något sådant under comebacken efter P. Våra döttrar har flera gånger fått göra en resa upp till Bromma och byta plan där.
Vad mysigt det var att få uppleva en solnedgång från ovan. ❤ Just nu minns jag bara att jag upplevt det en gång tidigare inför en landning i Wien. Augustikvällsmörker och ljumma vindar när vi gick mot vårt första hotell. Vi hade valt närliggande Sturup Airport Hotell. Mellannamnet gjorde skäl för namnet. Hur många gånger vaknade vi i ”bastun” av plan som lyfte eller landade? Men frukosten var god. Jag hann kasta lite dart, men hade ingen kompis till ett parti biljard.
Vad lyxigt att bli hämtad av en privatchaufför utanför hotellet. Dessutom var den unga kvinnan både en utmärkt chaufför och guide på den ort hon numera huserar i. Mysigt att få umgås några timmar i en lägenhet som vi inte sett förut. Mums för fikat. Undra om hon inte borde blivit inredningsarkitekt? Tyvärr hade hon ett arbetspass som väntade runt hörnet. Hon körde först ner oss till spåret. Vi tog Pågatåg till Hyllie, hade tur och fick två platser bredvid varandra. I denna stadsdel har vi varit flera gånger när vi bodde i Ystad. Senare har vi återkommit dit och bott på samma hotell.

Solveig hade kollat om det var okej att lämna in våra resväskor trots att vi ännu inte fick checka in. Det gick som vanligt bra. Därför rullade vi iväg mot hotellet innan vi skulle äta lunch på Jens Boefhouse. När Solveig pratade med receptionisten spanade jag runt lite. Funderade på om vi istället skulle äta lunch på hotellet som jag gjort själv tidigare gånger.
Det var nu som det började strula. Jag hörde fragment av samtalet. Sedan kunde jag inte låta bli att börja skratta. Vad komiskt. Det här har vi aldrig råkat ut för tidigare. Vi hade bokat in oss på ett helt annat hotell. 🙂 Men det bästa var att det låg exakt bredvid där vi kom upp från tåget. Måste ha poppat upp på de sista åren. Det ligger till vänster om denna höga byggnad. Ännu en hög byggnad. Inte lika hög som den vänstra. Av något fel kan det komma ut något bättre.

Vi hade bestämt oss för att åka med lätt packning, Inga tunga kameror och objektiv. Därför tycker jag det ser ut som min pappa varit framme och fotat med sin kamera från sextiotalet. Min mobilkamera håller tydligen låg nivå – även på hög nivå.

När jag är med till Emporia vill jag alltid gå upp på taket och blicka ut över bron, Danmark och omgivningarna. Titta en stund i kikaren. Under denna resa var vi i Emporia flera gånger. Ofattbart det som hände några dagar senare. Så sorgligt. Vart är vi på väg? Vad har hänt med Sverige?

Det var otroligt hett i luften. Ändå tyckte jag vi som vanligt löste problem på bästa möjliga sätt. Min mage däremot strejkade. Jag vågade inte ta ett knökat tåg med avhopp i Ystad och Simrishamn, som vi planerat att göra. Trist eftersom skulle träffa människor som vi tycker om. Vi gör alltid det bästa av saker och ting. Satt ofta i skuggan. Flyttade oss som ett pensionärspar mellan bänkarna. Gick också på upptäcktsfärder som vi annars aldrig skulle gjort. Som ”kvarteren” har växt. Jag blev ibland sugen på att bo på vissa områden. De har verkligen försökt att göra det trivsamt och grönt mitt i betongen. Vattenparken och Hyllievångens stadsodling hade vi tidigare inte besökt. Trots att det låg så nära. Annars är vi oftast på väg mot Helsingborg eller Ystadhållet.

Segast var naturligtvis sista dagen. Vi höll oss på hotellet så länge som möjligt. För det var samma visa som vid ditresan. Endast kvällsflyget gick direkt till Visby. På något vis flyttar sig alltid tiden framåt. Den står aldrig stilla. Kan dock upplevas göra det. Tiden rör sig aldrig bakåt. Eller gör den det? 🙂 Viktigt är att dela in väntetiden i små bitar. Som när man äter en elefant. Det går inte att sätta i sig hela köttstycket för då blir det inte lyckat med matsmältningen. På tal om att äta. Vi drog ut på lunchen så länge som möjligt. Samtidigt gäller det ändå att ta med i beräkningen att saker kan hänga upp sig någonstans i ”kedjan”. Därför tog vi ett tåg till Triangeln. Ståplats. Människor överallt. Undra om en satt på mina axlar en bit? Tur det bara är en station. Upp till hettan igen. Kollade upp så flygbussarna fortfarande gick från samma plats.
Nästan en timme kvar. För varmt i solen. För kyligt i skuggan för min ”varma” kropp. Inga lediga platser vid torget. Då föddes en smart idé. Solveig läste på långt håll om lunchmusik i den stora kyrkan. Vad mysigt det plötsligt blev. Svalt och skönt. Sittplats. Underhållning av en duktig ”orgelspelare”. Bra akustik. Storskärm därframme. Ändå blev jag plötsligt jättevarm tjugo minuter senare. Vi gick iväg till busshållplatsen.
Det finns en ”kölista” med bussar, eller snarare namn på en skärm. Inget om någon flygbuss. Lite osäkerhet smög sig in. Till slut kom bussen, försenad. Framme vid Sturup igen. Endast fem timmar kvar. Vi valde att börja med att sitta utomhus på en bänk i skuggan. Solveig hade en bra bok. Jag löste korsord, störde henne ibland mellan raderna, i raderna. När det blev mellan bokstäverna gick jag iväg på egna upptåg. Men den gula lampan var intensiv. Nästa etapp var att gå in i första delen. Tyvärr var kiosken borta. En annan lämplig affär hade tillfälligt stängt. Vad är tillfälligt? Tills barnen är äldre än föräldrarna? Hade jag inte drabbats av akut solsting? Går det att få inomhus? Förstår du läsare. Varje klipsk fråga jag ställde till mig själv fick de sega minuterna att försvinna iväg. Ändå skönt att ta nästa steg. Skicka iväg de stora väskorna. Ta sig in i nästa avdelning. Vi hittade två sköna fåtöljer som vi växte fast med under en längre tid. Ibland landade ett plan och vi hade ”nya” människor att titta på. Snabbt försvann de iväg och det blev lugnt och tyst igen. Vi köpte några lotter som vi inte blev rika på. Men det gick säkert iväg tio minuter och vi hann med att berätta vad vi skulle göra för miljonen som vi snart skulle äga.
Piloten hem var lite mer skakig vid två tillfällen än när vi åkte åt andra hållet. En gång i luften och vid landningen som jag tillskriver hans ”omeritlista”. Hur kan jag vara säker på att han var pilot? Jag kom nämligen att tänka på en bok om en sanning om en man som inte var…
Borta bra men hemma bäst. Nu ska jag packa vidare. Imorgon far vi på hemester. Hoppas vi lyckades boka stuga på rätt plats. Nu ska jag inte sitta här och Ljuga ihop en story om var vi ska bo. Kanske kunde du räkna ut det ändå. Alltså du som orkade ta dig ända ner hit. Starkt gjort. Applåd utan ljud.
Tror jag börjar med att först höra hur första veckan varit i Småland för… tänk att vi plötsligt har en småländska i familjen. Synd det inte går några flyg till staden som börjar på samma bokstav som vår hemstad.

Jag svarar med en symbol om någon skulle få för sig att kommentera de snygga bilderna eller den kooooorta texten. 😉
Ha det gött.
Ps. Vill du se betydligt tjusigare foton är det bara att scrolla ner till föregående inlägg.

Steg för steg

Måste erkänna att jag blev inte direkt dödspolare med ”Den lilla blå”. Endast färgen var okej. Saknaden efter turbon i vår vita Volvo var för stor. Men när jag rattade in på underbara Österlen och maxfarten var endast 80 km hände något positivt. När vi körde in på en smal grusväg och mötte flera bilar insåg jag äntligen fördelarna. Detta har hållit i sig på Gotland. På ön passar ”Den lilla grå”, eller ”blå”, när den någon gång om året är nytvättad oftast in perfekt. Självklart hade en terränggående jeep varit idealet.

Här har vi parkerat bilen för att göra ett blogginlägg och fika. Inte kunde jag då ana att kvinnan jag pratade med skulle vara med i ”Let´s Dance” våren 2022, sex år senare.

Nu ser jag fram emot att Gustav ställer upp 2023. 🙂

Numera måste det bokas tid för att fika på Mandelmanns Trädgårdar, som det hette då. Hela inlägget har du här. https://bosseliden.wordpress.com/2016/07/11/ekologiskt-sedan-1996/
Ser du på Let´s Dance? Vem/vilka är dina favoriter?

Från storm till familjemys

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi parkerade bilen bakom denna tuffa DUK på Visby flygplats långparkering och båda bilarna stod kvar när vi kom hem igen.
Vi lämnade också ett soligt Visby och hamnade i ett stormigt Skåneland. På skånsk mark tog vi flygbussen till Triangeln och därefter snabbt två rulltrappor ner till tåg mot Hyllie för ett möte med lillasyster. Detta var ett spontanmöte. Kvartetten skulle träffas i Helsingborg nästa dag.

På vårt hotell fanns det olika båtar på väggarna och utanför vårt hotellfönster såg vi färjor som kämpade mot kraftig vind under sina turer från och till Danmark och Sverige. På tal om båtar och färjor. Det kommunikationssättet skippade vi. Annars åkte vi bil 2 ggr, flyg 2 ggr, flygbuss 2 ggr, taxi 2 ggr och olika sorters tåg 4 ggr. Hiss med glasfönster x ggr och rulltrappor x ggr. Inte konstigt att vi är reströtta men – ”familjenöjda”.

När vi bor i Helsingborg tar vi gärna in på vårt favorithotell. Det var tur att födelsebarnet denna gång var storasyster. För första större missen i Malmö/Hyllie var att vi inte kunde få något ”bord” på restaurang. Vi tänkte inte på att det var Mello-yra som rådde i Skånes största stad inför sista delfinalen. Allt var bokat. Restauranger och säkert hotell också. Eftersom vi skulle träffa lillasyster igen hela lördagen tog vi ett snabbt beslut och hann med ett knökat tåg norr ut. Andra missen berättade en yngre kvinna för oss två utbildade bibliotekarie, som satt och skrattade åt något. ”Ursäkta! Detta är tysta vagnen.”

Vilket oväder det var när vi äntligen lyckades komma ut från allt byggandet vid Knutpunkten. Där ska de tydligen hålla på att fixa ända till sommaren.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Avslappande att sitta på en inre balkong och njuta av en välspelande pianist. Samtidigt hade jag mina 12000 steg/dygnet att fixa. Då är det bra med ett ”runt våningshotell”. 🙂 Jag smälte bra in bland flera utländska kamptävlande ungdomar i sportkläder som ”drällde” lite överallt. Det var tydligen en stor tävling den helgen i Helsingborg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid varje frukostbord fanns det en ”riktig” Gerbera med lite vatten i den söta vasen.
Vi älskar att sitta vid ett fönsterbord och i lugn och ro njuta av allt det goda. Denna gång längtade vi inte ut till ovädret. Ändå tänkte vi ta en ”kortis” när vi ändå var här. De vanliga affärerna var ju ännu inte öppna.

i medvind flög vi nästan fram. Undra om inte ex. en liten hund skulle blåst bort. I motvinden var det precis tvärtom under vår morgonpromenad. Två steg fram och ett tillbaks i en uppfriskande kastvindsdans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingen var sugen på att ta en trapptävling upp till toppen på Kärnan.

Fortsättning på förförra fotot. Inga mer besök här. Trist. 😦

Hit in bar heller inte stegen. Istället gick vi ner en bit och tog en taxi mot en nybyggd stadsdel där vi sedan tillbringade många trevliga familjetimmar med skratt, mat, dryck, spel, seriösa samtal, presentprassel m.m. För även ett annat lite äldre februaribarn uppvaktades. Men de fotona är privata. 🙂 Skönt att slippa släpa på systemkameran.

Riktigt busväder. Men konstigt nog funkade alla ”åktider”. Både på marken och i luften. Min sista tabbe var vid sista kontrollen på flygplatsen. Först ”slängde”  jag en oöppnad söt cola och en halv fylld ramlösa. Höll duktigt reda på att plocka av pump, lägga fram mobil, två mätare och en flaska insulin i plastpåse, som fick åka egen plastkorg.
Min livrem låg i resväskan. Min plåtburk med druvsocker hade fått stanna hemma. Två gamla misstag skulle inte upprepas. Ändå blev det som vanligt. Jag drog till mig uppmärksamheten. Kvinnan var på väg att ge sig när jag vänligt förklarade att det inte borde finnas något olämpligt… hon började tro på mig när jag för syns skull letade runt i den nya ryggsäcken. Därför vände hon sig om mot den sittande mannen och sa. ”Är du säker på att det var hans väska?” Han svarade tvärsäkert ”JA”. Därför gick hon djupare på problemet och stack ner en bestämd hand i min väska och rotade. Hokus pokus tog hon fram en oöppnad Loka flaska. Ingen trodde såklart på mitt svammel. ”Där var den. Vi trodde den ramlat ur väskan eller till och med blivit… ”

Sanningen: Jag trodde två dagar tidigare att flaskan var stulen av en ficktjuv. Solveig som alltid vill tro gott om alla, att den ramlat ur hennes öppna handväska. Så var sanningen att hon gett den till mig vid något tillfälle och jag stoppat ner den i ett tredje fack, som jag aldrig använt tidigare. (Ett kardband som agerade lås) Därför köpte vi en ny dricka när vi skulle hem två dagar senare. Den drack jag några klunkar i innan den åkte i papperskorgen. Vi ärliga människor måste betala för vad onda människor ställt och kan ställa till med i världen. Det är bara att ”gilla läget”.

Vi packar alltid upp allt direkt när vi kommer hem. Hur trötta vi än är.
Här är min nya kollektion. Till höger ligger Solveigs. 😉 Undra om det hänt förr när vi åkt iväg till två städer med många shoppingmöjligheter. Att hon inte köpt med sig något i klädväg. Hade hon inte fått rejält skoskav i båda hälarna av sina vinterskor skulle hon provat ett par fina och tuffa skor som jag hittat i ett skyltfönster.
När butikerna öppnar klockan tio en söndag på Emporia njuter jag av att titta på kläder och annat. Annat var det på samma ställe i trängseln på fredagseftermiddagen. Hoppas nu ingen börjar kalla mig för Palm-Bosse. 😉

Nu har vi redan bokat en fin lägenhet i Lund och nya flygbiljetter. Bäst att passa på innan de tar slut. Visst är det billigare att flyga först till Stockholm och därifrån byta plan, men det är inget vi vill göra om vi slipper. Därför finns det bara en möjlighet om dagen att välja på. Nästa gång tar vi flygbuss till universitetsstaden Lund för att fira en kriminolog. 😀

Ps. Glöm inte att välja favoritlåtar på Disc 4.

 

Öresunds pärla

Detta hotell har blivit vårt favorithotell i Helsingborg de senaste fyra åren. Det ligger perfekt till. Helst om man lägger på en summa money för ett rum med havsutsikt.
Jag har alltid några favoritställen jag bara måste besöka här. Detta är ett av dem. Mina ben hittar dit av sig själva.

Det blev tre påsar efter lite velande. De isländska bitarna är inte att leka med. De får det att brinna i munnen. Älskar dem. Min mage tycker sådär om dem. 😉 Lakkris Djöflar är det korrekta namnet. Mycket salt! står det på min påse.

En kombination av humor och ekonomivinst.

På Fahlmans har jag fikat sedan sjuttiotalet. Extra kul när våra numera arbetande döttrar mötte upp där. Sedan fick vi några härliga familjetimmar med utemiddag, promenad och hotellhäng när det började skymma. ❤

Vi tog mängder av foton på varandra men de får stanna i det privata arkivet.

När mörkret lagt sig vände jag en fåtölj och satt och njöt av utsikten. Givetvis flög mina tankar mellan olika tidsperioder i mitt liv. Från familjeutflykter till Helsingör för att köpa billig mat och äta glass, till helt andra sorters resor med kompisar under flera år. Ibland kunde det bli 2×5 turer mellan Helsingborg och Helsingör några kvällsturer (Tura). Då var det inte alltid vi visste om vi var på väg till Sverige eller Danmark. Kul att de inte rivit det gamla stationshuset. Hur många hundratals gånger har jag befunnit mig därinne av olika skäl?

Det finns vanliga hissar, men det är mer spännande att åka ”glashissen”. 😉 men mina foton blev otydliga inne från dem. Hissen gick antagligen för fort.

Frukosten här är superb. 5/5 i betyg. Helt klart. Vi bjöd in våra tjejer till frukost men det var bara Jennifer som var tillgänglig. Lizette hade hand om öppningen på sitt jobb i Malmö.

Här satt vi denna gång. Har aldrig provat utomhus.

Solveig i soffan. Det enda negativa med denna utflykt var de två ”Fasta-pris-taxiresorna” mellan Ängelholm flygplats och Sturup. Det skulle jag kunna skriva två längre kåserier om. 😦  Den sista var extra läbbig med tanke på att det var skyfall just när vi åkte  ”polisjaktsfärden”, ständigt i vänster fil, en liten bit från närmaste bils koffert. Vi överlevde. Tur det bara går att flyga till Ängelholm på sommaren. Nästa resa är redan beställd och den går mellan Visby och den stora staden i söder. Då hoppas vi på fint väder som det var förra hösten och en dag ska det bli Pågatåg till Ystad eller Simrishamn. Det är hopplöst att pussla ihop familjestunder. Alltid är det någon som jobbar helg. Men som alltid är det de små stunderna som räknas. Dessutom har vi fått flera besök på öjn av dem.

Den svarta spinkiga katten dök upp från ingenstans. Den blev rädd när jag tog kort på den och varje gång jag knäppte på knappen därefter. Ändå ville den ha sällskap med oss resten av morgonpromenaden. Antagligen kom den med hälsa till min brutna mellantå. För jag kom på när vi kom hem till lyan, att jag inte hade ont längre och den positiva trenden håller fortfarande i sig.

Eftertext:
Vad kul det var att få se Jennifers första helt egna lägenhet IRL. Där bodde vi en natt. Måste vara lyxigt att få bo först i en helt nybyggd lägenhet. Det har jag aldrig fått uppleva. Bara i en nybyggd villa två gånger som barn/ungdom. Det jag gillade allra mest var att man på ett par minuter nådde ”landet”. En bit av landet som jag hoppas få vara kvar när de byggt färdigt bostadsområdet i Maria. Jennifer har annars sprungit och gått ner till havet några gånger. Hon når Fredriksdal rätt snabbt för att ta ett annat ”gåmål”. Dessutom är det promenadavstånd till jobbet på Helsingborgs Djursjukhus. Än har hon inte nappat på ”mitt erbjudande” om att det finns en Veterinärklinik nära vår bostad i Visby. 😉

 

… mysig småstad

Jag är tacksam för att vi kom iväg till Ystad en sväng. Extra bonus var det vackra höstvädret. Redan på Pågatåget kom lugnet. Endast en kvinna i trettioårsåldern satt i vår vagn på hela resan dit. Hon hade inte högtalaren på, men det var svårt att missa något av hennes alla egna mobilord.
Hon pratade med bästisen sedan barnsben. Det hade kommit en fnurra på tråden. En allvarlig. Hon beklagade sig för att de inte kunde reda ut det sist de träffades. Orsaken var att hennes pappa just då var på besök. Nu är det upp till mig som skribent att förvalta denna gratisnovell och göra min egen tolkning och då är det riktigt allvarligt och pinsamt eller en blandning av olika ingredinser. 😉 Mer spelrum för mig jämfört med kåserier där jag vill förvalta ”sanningen” så långt det är möjligt utan att såra/skada.

Drygt två månader sedan sist. Vi pratade om våra minnen från vackra teatern. Som när Lizette uppträdde med sin teatergruppklass.

Våra tanker gick också till vår yngsta dotter när vi gick in i Mariakyrkan. Här var hennes konfirmation. Vi minns ett par fullsatta Julottor och när en kär gammal arbetskamrat sjöng tillsammans med sin kör.
 Bara att se de häftiga gatunamnen piggade upp.

Hm! Här minns jag något mindre trevligt minne från hösten 2010. Jag kunde då skylla på feber. Konstigt nog blev det inget stor plåtskada på vår Volvo när någon antagligen hade flyttat på porten när jag skulle köra ut från hotellets parkering.

Jag har alltid varit förtjust i att spankulera omkring bland gatuhusen i Ystad. Både innan vi bodde där och under de sju åren vi levde där permanent. Redan 2007 hyrde vi en vecka i tornet du ser längre fram på gatan.

Detta foto fick bli en ny header.

Innan vi gick och fikade och köpte mina goda osötade chokladkakor blev det ett besök vid klostret.

Vi bjöd inte på något.

Givetvis var det inte så mycket som blommade i klosterträdgårdarna.

Men denna var fortfarande ganska fin.
Vi hann med ärenden på torget och på gågatan. Efter några timmar var den viktiga frågan om jag skulle följa med Solveig och äta lunch eller ta ett snack med Kurt Wallander på Continental. Så där lite i smyg. 😉

Med tanke på att vi ska fira bröllopsdag i helgen ❤  och ta in på hotell, ska jag inte gå in på val och detaljer. 😉
Hoppas vi får uppleva solnedgång. Solveig har ett önskemål om att jag i så fall inte ska ta hundra bilder. Jag lovade att nöja mig med nittionio. 🙂

Fotnot: 16 dagar kvar tills korsordstävlingen. Idag måste jag välja ut ”rätt foton”. I natt kom jag på tre nya lämpliga kandidater. 

Från storstad till …

Om sanningen ska fram hade jag bara systemkameran tillhands vid två längre tillfällen under de fyra dagarna. Detta var ett av dem. Annars låg den ensam på hotellrummet.

Jag som trodde att vi skulle vara ett litet sällskap som lämnade Visby flygplats. Istället var planet fullsatt enligt flygvärdinnan.
Jag gick på som en av de första resenärerna. En fräsch kvinna satte sig på andra sidan gången. Hon tog också en fönsterplats. Då var det fortfarande ledigt på de flesta sittplatser som jag såg framför mig. Eftersom jag väntade på Solveig hade jag uppmärksamheten kvar bakåt åt den långa kön.
Först i kön var en lång man i 45-årsåldern. Jag beskriver inte mer av utseendet. 🙂 Däremot hörde jag hans raggningsreplik. ”Är det ledigt här?” Jag hörde bara att hon sa nej och några ord till. Konstigt att han inte därefter valde platsen framför henne. Istället gick han väldigt lååååångt fram. 🙂 Sedan kom en kvinna och satte sig på platsen mannen trånade efter.

Vi bodde på detta hotellet förra sommaren också. Det var då vi grät i sängen när vi såg dokumentären ”Den blå dörren”. Den här gången fick vi rum på 8:e våningen, halvvägs upp till toppen. Härlig utsikt över havet och Öresundsbron. Bra koll på allt som hände på gatan nedanför. Vilken puls det var på vägarna ex. klockan 17.10. När många människor slutat jobbet. Jag hade inte velat vara en av dem.
Det är sällan allt funkar på en resa med många tider. Men denna gång var det nästan för bra för att vara sant. ALLA tåg kom och gick i rätt tid! Flygbusschauffören stack 20 minuter för tidigt. Båda flygplanen lyfte tidigare än den angivna tiden. Berodde såklart på att alla var incheckade och fastspända ombord. Visst fick vi öka tempot i de två branta rulltrapporna vid Triangeln och lyfta de tunga resväskorna med jämna mellanrum för att hinna ner till tåget. Gubben är inte van längre vid att sprinta iväg på en perrong. Det var annat förr. Pust. Allt för tre minuters stående tågresa.
Lockelsen var en mysig familjemiddag på en restaurang. ❤
Jennifer hade tagit tåget ner från Halmstad där hon gör praktik medan lillasyster Lizette hade kortare resa. Härlig stund och god ofotograferad mat liksom vid de andra restaurangbesöken.
Måndagen var min solodag medan Solveig åkte iväg till ett annat hotell i centrum, där hon sedan var på en heldagskurs. Hon skickade SMS under dagen och var väldigt nöjd med alla ”föredrag” och fick många nya idéer inför framtiden. 😀
Visst kan det vara ensamt att gå och äta på restaurang. Men samtidigt är öron och ögon öppna för många intressanta intryck. 😉 Blev bara lite störd när jag fortfarande hade mat kvar på tallriken och med mening hade en tredjedel kvar av ölen i glaset. Då kommer ”hon” och frågar om det smakade bra och vips var tallriken i hennes händer. Visst hade jag lagt ihop besticken, men jag hade tänkt njuta en stund till och det fanns gott om lediga platser i lokalen. Nu bröt hon stämningen.

Sådant hade jag glömt när jag vandrade vidare i staden med puls.
Solen var i vägen så jag kunde inte fota hela befintliga huset.
Överallt byggs det. Häftigt att slänga på lika många våningar till. Hoppas det inte ramlar ner en extra blåsig dag. Något liknande hände nämligen med ett nybygge i vår gamla hemstad några mil bort. Tur att ingen då kom till skada.

Mätt och nymotionerad kom jag tillbaks till hotellet. Innan jag tog hissen upp tittade jag till mannen som låg där och spottade vatten i rondellen.

När jag tog detta kortet en stund senare hade jag ingen aning om att en berättelse föddes i min hjärna och tog form. Orsaken till det var mannen innanför fönstet som både fängslade och inspirerade mig. Vilken arbetsflit. 🙂 Han blev min hemliga kompis följande dagar. Jag skrev och jag tittade ut med jämna mellanrum från hotellfönstret. Tiden gick otroligt fort till Solveig kom hem. Då var det bråttom. Vi var bjudna hem till en mysig studentlägenhet och hade med oss tjugo paket. Tack Lizzan för allt gott. ❤
När vi sent i mörkret åkte hem därfrån bytte vi ut tåg och buss mot en taxichaufför eller var det en racerförare? Vi hade ett fast pris så vi tjänade inte in några pengar, men fick behålla våra liv.
Jag är glad för att vi i tisdags hann med en solig tågresa till vår förra hemstad. Där tog jag fler bilder. Visas i nästa blogginlägg. Nu ska här städas. Vi ska ha trevligt helgbesök. Ute är det sommarvarmt.

 

Var tvungen att leta upp henne

Min nostalgiska sida minns hur jag satt klistrad framför Anita och Televinken. Hur jag sjöng med i Gullan Bornemarks rader.

” Herr Gårman!
Herr Gåman!
På vita strecken får man.
Här men inte där tut tut!…”

Karl-Gustaf ”Kåge” Gustavson var det som tecknade skylten och många andra vägskyltar. 1972 fick Herr Gåman detta utseende. Först 2008 godkände Vägverket Fru Gårman. Tio senare dyker den första skylten upp i Ystad. Inte en dag försent. Fast frågan är om de intensivaste feministerna är nöjda. Fru Gårkvinna är kanske det mest korrekta. Klädesplagget är kanske också ute/omodernt. Vad vet en enkel man… förlåt BOSSE ska det stå med versaler. 🙂

 

Mest gillar jag de andra charmiga varianterna som jag sett lite överallt; både i Sverige och utomlands. Äldre personer med käpp, grodor, ekorrar, gås i Skanör, Pelle Svanslös i Uppsala m.m. 😀
Jag önskar dig besökare en fin marsvecka. Med eller utan snö.

Den var så efterlängtad

Igår var vi och promenerade vid havet i Lilleskog. De enda vi mötte var ett fåtal hundägare. Parkeringen var öde. Havet såg grått och ödsligt ut.

Idag sken solen och det var minusgrader. En härlig vintersöndag. 😀
Vi valde samma plats. Fullt av bilar på parkeringen. Några grillade. Barnen sprang omkring och lekte.

Andra passade på att fika.

Någon stod ute i havet och fiskade. Själv blev jag uppspelt när jag såg guld i vattnet. Utan att fråga Solveig om lov …  😉

Dessutom kändes det tryggt med tanke på den rödvita polkagriskransen. 😉

När vi kom hem tittade vi till snödropparna på baksidan. De är ytterst lite vita. Om några dagar så … En ros på altanen hälsade oss välkomna hem. ❤

Snart dags att säga godnatt till månen. Mysko. Varför ska vi i Ystad får den senare än andra bloggare? Jag har allt sett den hos ex. Anki. Nästa gång vill jag ha den före henne. 🙂

Jag önskar alla läsare en ny fin vecka. Imorgon fyller min fru år. Synd att hon måste jobba.

En egen liten stad i en större stad

Förra lördagen var en underbar sensommardag. Vi hade precis klarat av ett ärende i en elektronikaffär. Istället för att hoppa in i bilen drog jag iväg Solveig till en plats vi aldrig besökt på våra sex år i Ystad. Bara sett på avstånd från alla gånger som vi passerat med bil utanför.

Ett av flera koloniområden i vår lilla mysiga stad. Från mitt barndomsliv i Halmstad är jag van vid denna typ av stugor. Blev här överraskad av att det skiftade så mycket i storlek. En del stugor såg mer ut som fristående vinterbonade hus.

Jag gillade namnen på de breda kuperade stigarna.

”Solveig! Sakta ner! Tänk om de har speciella kolonipoliser som sätter dit dig för fortpromenerande?” 😉

Det skulle inte förvåna mig om det finns rosor kvar första veckan i november. Det har vi sett några gånger i stan de sista höstarna. Håller sig bara Herr Frost borta från våra breddgrader. Då är allt möjligt på den fronten.

Min lila period var när jag bodde i Borås och i min favoritstad Umeå. ❤

Kom att tänka på de ryska dockorna. I en liten stad finns mindre kolonistugor. På deras ytterväggar finns mindre hus för flygande gäster. Om jag sticker in en nyfiken hand i en av dem kommer jag att känna att … Var finns det en stege?
”Solveig. Kan du gå lite före. Jag kommer snart.” 🙂

Minns hur jag log åt texten när jag läste den för första gången för några år sedan. Nu har jag insett dess brister. Givetvis kan de äckliga djuren inte svenska. De borde skriva texten på engelska. 😉

Jag är som vanligt tacksam för det lilla i det större. Naturen som fortfarande är full av blommor.

Detta foto tycker jag är snyggast i detta blogginlägg. ❤

”Libra” visade en pil rakt ner. Betydde att mitt blodsocker var på väg ner. Dags för balkongfika eller altanfika på hemmaplan. Libra har gett mig en helt annan säkerhet i min vardag på ”bortaplan”. Samtidigt vet jag att ”kroppsvätskemätaren” visar ett värde som är 10-15 minuter gammalt. Är det då ett lågt värde blir det stressigt. På hemmaplan kan jag tvätta fingrarna med tvål och jämföra med den gamla blodsockermätaren.

Fotnot:
Vad ska jag skriva när jag vet så lite om sanningen. Solveig gick in ”bakvägen” och hittade att PostNord räknade med att leverera böckerna 22/9. Det var igår. De sista dagarna har jag inte vågat ha på musik. Inte kunnat städa bottenvåningen. Inte vågat gå ut i trädgården/på altanen. Hajat till varje gång det dykt upp en bil utanför köksfönstret. Mitt tålamod har varit på träningsläger. Igår upptäckte jag att de i Danmark ändrat orden under rubriken STATUS från Ferdig till Ikke fundet 28 i status. Vet inte vad de syftar på. Har skrivit mail till min danska kontaktperson. Inget svar. Jag kan inte danska så ringer gör jag inte. På måndag sitter jag där snällt och väntar. Snart kommer det att växa vitt skägg i mitt ansikte. På dagstidningen kommer jag med förstoringsglas att se att årtalet är 2033. 😉
Jag hittade en positiv och lugnande sak på min personliga kundsida. Där fanns ett foto på omslaget/framsidan på min bok. Texten var större och centrerad. 🙂 Därmed har de förhoppningsvis bytt till min senaste fil jämfört med provboken jag fick i JULI!!! Då borde de även bytt inlagan. (Bokens text)