… mysig småstad

Jag är tacksam för att vi kom iväg till Ystad en sväng. Extra bonus var det vackra höstvädret. Redan på Pågatåget kom lugnet. Endast en kvinna i trettioårsåldern satt i vår vagn på hela resan dit. Hon hade inte högtalaren på, men det var svårt att missa något av hennes alla egna mobilord.
Hon pratade med bästisen sedan barnsben. Det hade kommit en fnurra på tråden. En allvarlig. Hon beklagade sig för att de inte kunde reda ut det sist de träffades. Orsaken var att hennes pappa just då var på besök. Nu är det upp till mig som skribent att förvalta denna gratisnovell och göra min egen tolkning och då är det riktigt allvarligt och pinsamt eller en blandning av olika ingredinser. 😉 Mer spelrum för mig jämfört med kåserier där jag vill förvalta ”sanningen” så långt det är möjligt utan att såra/skada.

Drygt två månader sedan sist. Vi pratade om våra minnen från vackra teatern. Som när Lizette uppträdde med sin teatergruppklass.

Våra tanker gick också till vår yngsta dotter när vi gick in i Mariakyrkan. Här var hennes konfirmation. Vi minns ett par fullsatta Julottor och när en kär gammal arbetskamrat sjöng tillsammans med sin kör.
 Bara att se de häftiga gatunamnen piggade upp.

Hm! Här minns jag något mindre trevligt minne från hösten 2010. Jag kunde då skylla på feber. Konstigt nog blev det inget stor plåtskada på vår Volvo när någon antagligen hade flyttat på porten när jag skulle köra ut från hotellets parkering.

Jag har alltid varit förtjust i att spankulera omkring bland gatuhusen i Ystad. Både innan vi bodde där och under de sju åren vi levde där permanent. Redan 2007 hyrde vi en vecka i tornet du ser längre fram på gatan.

Detta foto fick bli en ny header.

Innan vi gick och fikade och köpte mina goda osötade chokladkakor blev det ett besök vid klostret.

Vi bjöd inte på något.

Givetvis var det inte så mycket som blommade i klosterträdgårdarna.

Men denna var fortfarande ganska fin.
Vi hann med ärenden på torget och på gågatan. Efter några timmar var den viktiga frågan om jag skulle följa med Solveig och äta lunch eller ta ett snack med Kurt Wallander på Continental. Så där lite i smyg. 😉

Med tanke på att vi ska fira bröllopsdag i helgen ❤  och ta in på hotell, ska jag inte gå in på val och detaljer. 😉
Hoppas vi får uppleva solnedgång. Solveig har ett önskemål om att jag i så fall inte ska ta hundra bilder. Jag lovade att nöja mig med nittionio. 🙂

Fotnot: 16 dagar kvar tills korsordstävlingen. Idag måste jag välja ut ”rätt foton”. I natt kom jag på tre nya lämpliga kandidater. 

Annonser

Från storstad till …

Om sanningen ska fram hade jag bara systemkameran tillhands vid två längre tillfällen under de fyra dagarna. Detta var ett av dem. Annars låg den ensam på hotellrummet.

Jag som trodde att vi skulle vara ett litet sällskap som lämnade Visby flygplats. Istället var planet fullsatt enligt flygvärdinnan.
Jag gick på som en av de första resenärerna. En fräsch kvinna satte sig på andra sidan gången. Hon tog också en fönsterplats. Då var det fortfarande ledigt på de flesta sittplatser som jag såg framför mig. Eftersom jag väntade på Solveig hade jag uppmärksamheten kvar bakåt åt den långa kön.
Först i kön var en lång man i 45-årsåldern. Jag beskriver inte mer av utseendet. 🙂 Däremot hörde jag hans raggningsreplik. ”Är det ledigt här?” Jag hörde bara att hon sa nej och några ord till. Konstigt att han inte därefter valde platsen framför henne. Istället gick han väldigt lååååångt fram. 🙂 Sedan kom en kvinna och satte sig på platsen mannen trånade efter.

Vi bodde på detta hotellet förra sommaren också. Det var då vi grät i sängen när vi såg dokumentären ”Den blå dörren”. Den här gången fick vi rum på 8:e våningen, halvvägs upp till toppen. Härlig utsikt över havet och Öresundsbron. Bra koll på allt som hände på gatan nedanför. Vilken puls det var på vägarna ex. klockan 17.10. När många människor slutat jobbet. Jag hade inte velat vara en av dem.
Det är sällan allt funkar på en resa med många tider. Men denna gång var det nästan för bra för att vara sant. ALLA tåg kom och gick i rätt tid! Flygbusschauffören stack 20 minuter för tidigt. Båda flygplanen lyfte tidigare än den angivna tiden. Berodde såklart på att alla var incheckade och fastspända ombord. Visst fick vi öka tempot i de två branta rulltrapporna vid Triangeln och lyfta de tunga resväskorna med jämna mellanrum för att hinna ner till tåget. Gubben är inte van längre vid att sprinta iväg på en perrong. Det var annat förr. Pust. Allt för tre minuters stående tågresa.
Lockelsen var en mysig familjemiddag på en restaurang. ❤
Jennifer hade tagit tåget ner från Halmstad där hon gör praktik medan lillasyster Lizette hade kortare resa. Härlig stund och god ofotograferad mat liksom vid de andra restaurangbesöken.
Måndagen var min solodag medan Solveig åkte iväg till ett annat hotell i centrum, där hon sedan var på en heldagskurs. Hon skickade SMS under dagen och var väldigt nöjd med alla ”föredrag” och fick många nya idéer inför framtiden. 😀
Visst kan det vara ensamt att gå och äta på restaurang. Men samtidigt är öron och ögon öppna för många intressanta intryck. 😉 Blev bara lite störd när jag fortfarande hade mat kvar på tallriken och med mening hade en tredjedel kvar av ölen i glaset. Då kommer ”hon” och frågar om det smakade bra och vips var tallriken i hennes händer. Visst hade jag lagt ihop besticken, men jag hade tänkt njuta en stund till och det fanns gott om lediga platser i lokalen. Nu bröt hon stämningen.

Sådant hade jag glömt när jag vandrade vidare i staden med puls.
Solen var i vägen så jag kunde inte fota hela befintliga huset.
Överallt byggs det. Häftigt att slänga på lika många våningar till. Hoppas det inte ramlar ner en extra blåsig dag. Något liknande hände nämligen med ett nybygge i vår gamla hemstad några mil bort. Tur att ingen då kom till skada.

Mätt och nymotionerad kom jag tillbaks till hotellet. Innan jag tog hissen upp tittade jag till mannen som låg där och spottade vatten i rondellen.

När jag tog detta kortet en stund senare hade jag ingen aning om att en berättelse föddes i min hjärna och tog form. Orsaken till det var mannen innanför fönstet som både fängslade och inspirerade mig. Vilken arbetsflit. 🙂 Han blev min hemliga kompis följande dagar. Jag skrev och jag tittade ut med jämna mellanrum från hotellfönstret. Tiden gick otroligt fort till Solveig kom hem. Då var det bråttom. Vi var bjudna hem till en mysig studentlägenhet och hade med oss tjugo paket. Tack Lizzan för allt gott. ❤
När vi sent i mörkret åkte hem därfrån bytte vi ut tåg och buss mot en taxichaufför eller var det en racerförare? Vi hade ett fast pris så vi tjänade inte in några pengar, men fick behålla våra liv.
Jag är glad för att vi i tisdags hann med en solig tågresa till vår förra hemstad. Där tog jag fler bilder. Visas i nästa blogginlägg. Nu ska här städas. Vi ska ha trevligt helgbesök. Ute är det sommarvarmt.

 

Var tvungen att leta upp henne

Min nostalgiska sida minns hur jag satt klistrad framför Anita och Televinken. Hur jag sjöng med i Gullan Bornemarks rader.

” Herr Gårman!
Herr Gåman!

På vita strecken får man.
Här men inte där tut tut!…”

Karl-Gustaf ”Kåge” Gustavson var det som tecknade skylten och många andra vägskyltar. 1972 fick Herr Gåman detta utseende. Först 2008 godkände Vägverket Fru Gårman. Tio senare dyker den första skylten upp i Ystad. Inte en dag försent. Fast frågan är om de intensivaste feministerna är nöjda. Fru Gårkvinna är kanske det mest korrekta. Klädesplagget är kanske också ute/omodernt. Vad vet en enkel man… förlåt BOSSE ska det stå med versaler. 🙂

 

Mest gillar jag de andra charmiga varianterna som jag sett lite överallt; både i Sverige och utomlands. Äldre personer med käpp, grodor, ekorrar, gås i Skanör, Pelle Svanslös i Uppsala m.m. 😀
Jag önskar dig besökare en fin marsvecka. Med eller utan snö.

Den var så efterlängtad

Igår var vi och promenerade vid havet i Lilleskog. De enda vi mötte var ett fåtal hundägare. Parkeringen var öde. Havet såg grått och ödsligt ut.

Idag sken solen och det var minusgrader. En härlig vintersöndag. 😀
Vi valde samma plats. Fullt av bilar på parkeringen. Några grillade. Barnen sprang omkring och lekte.

Andra passade på att fika.

Någon stod ute i havet och fiskade. Själv blev jag uppspelt när jag såg guld i vattnet. Utan att fråga Solveig om lov …  😉

Dessutom kändes det tryggt med tanke på den rödvita polkagriskransen. 😉

När vi kom hem tittade vi till snödropparna på baksidan. De är ytterst lite vita. Om några dagar så … En ros på altanen hälsade oss välkomna hem. ❤

Snart dags att säga godnatt till månen. Mysko. Varför ska vi i Ystad får den senare än andra bloggare? Jag har allt sett den hos ex. Anki. Nästa gång vill jag ha den före henne. 🙂

Jag önskar alla läsare en ny fin vecka. Imorgon fyller min fru år. Synd att hon måste jobba.

En egen liten stad i en större stad

Förra lördagen var en underbar sensommardag. Vi hade precis klarat av ett ärende i en elektronikaffär. Istället för att hoppa in i bilen drog jag iväg Solveig till en plats vi aldrig besökt på våra sex år i Ystad. Bara sett på avstånd från alla gånger som vi passerat med bil utanför.

Ett av flera koloniområden i vår lilla mysiga stad. Från mitt barndomsliv i Halmstad är jag van vid denna typ av stugor. Blev här överraskad av att det skiftade så mycket i storlek. En del stugor såg mer ut som fristående vinterbonade hus.

Jag gillade namnen på de breda kuperade stigarna.

”Solveig! Sakta ner! Tänk om de har speciella kolonipoliser som sätter dit dig för fortpromenerande?” 😉

Det skulle inte förvåna mig om det finns rosor kvar första veckan i november. Det har vi sett några gånger i stan de sista höstarna. Håller sig bara Herr Frost borta från våra breddgrader. Då är allt möjligt på den fronten.

Min lila period var när jag bodde i Borås och i min favoritstad Umeå. ❤

Kom att tänka på de ryska dockorna. I en liten stad finns mindre kolonistugor. På deras ytterväggar finns mindre hus för flygande gäster. Om jag sticker in en nyfiken hand i en av dem kommer jag att känna att … Var finns det en stege?
”Solveig. Kan du gå lite före. Jag kommer snart.” 🙂

Minns hur jag log åt texten när jag läste den för första gången för några år sedan. Nu har jag insett dess brister. Givetvis kan de äckliga djuren inte svenska. De borde skriva texten på engelska. 😉

Jag är som vanligt tacksam för det lilla i det större. Naturen som fortfarande är full av blommor.

Detta foto tycker jag är snyggast i detta blogginlägg. ❤

”Libra” visade en pil rakt ner. Betydde att mitt blodsocker var på väg ner. Dags för balkongfika eller altanfika på hemmaplan. Libra har gett mig en helt annan säkerhet i min vardag på ”bortaplan”. Samtidigt vet jag att ”kroppsvätskemätaren” visar ett värde som är 10-15 minuter gammalt. Är det då ett lågt värde blir det stressigt. På hemmaplan kan jag tvätta fingrarna med tvål och jämföra med den gamla blodsockermätaren.

Fotnot:
Vad ska jag skriva när jag vet så lite om sanningen. Solveig gick in ”bakvägen” och hittade att PostNord räknade med att leverera böckerna 22/9. Det var igår. De sista dagarna har jag inte vågat ha på musik. Inte kunnat städa bottenvåningen. Inte vågat gå ut i trädgården/på altanen. Hajat till varje gång det dykt upp en bil utanför köksfönstret. Mitt tålamod har varit på träningsläger. Igår upptäckte jag att de i Danmark ändrat orden under rubriken STATUS från Ferdig till Ikke fundet 28 i status. Vet inte vad de syftar på. Har skrivit mail till min danska kontaktperson. Inget svar. Jag kan inte danska så ringer gör jag inte. På måndag sitter jag där snällt och väntar. Snart kommer det att växa vitt skägg i mitt ansikte. På dagstidningen kommer jag med förstoringsglas att se att årtalet är 2033. 😉
Jag hittade en positiv och lugnande sak på min personliga kundsida. Där fanns ett foto på omslaget/framsidan på min bok. Texten var större och centrerad. 🙂 Därmed har de förhoppningsvis bytt till min senaste fil jämfört med provboken jag fick i JULI!!! Då borde de även bytt inlagan. (Bokens text)

 

Invigning av de nya kaffekorgsmuggarna

Efter den namnlösa stormen och en veckas regnande och blåsande belönades vi med en solig och underbar hösthelg. Solveig undrade vad jag ville hitta på efter söndagslunchen.
”Vi inviger de nya muggarna som vi köpte på Mio förra regnlördagen. Min tur att välja? Då tar jag Abbekås.”

Eftersom vi ätit en maffig god äppelkaka med tillbehör till efterrätt blev det först en härlig solskenspromenad.

Till jul kommer stockrosorna att växt ifrån taket.

Härligt att fortfarande få njuta av fina blommor i olika färger.

Eftersom jag älskar blått blev detta min favorit. ❤

”Vi måste ha gått för långt? Ser du slottet därborta?”
”Inte peka. Har du lågt blodsocker?”

”Nä. Hva gör vi nu, lille du? Tycker vi går till bänken som vi satt på förra hösten. Den nära vattnet.”

Solveig vill gärna ha dessa pilar på vår bostadsvägg. De är tuffa.

De riktiga är dock häftigare. Helst när de lutar rejält.

Ett av våra favorithus i Abbekås.

”Typiskt! Tror han att det är ett hotell? Får jag nypa honom i … ?”  😀

Badsäsongen 2017 är inte slut för vissa.

Medan andras båtsäsong är över.

Mysig hamn. Jag har hört ryktas om att en bloggvän brukar gå här ibland med alla sina tolv barnbarn och berätta om sina hyss från förr. 😉

”Solveig! Ska vi ta gräsbåten hem?”
”Visst. Gör du det. Själv tar jag ”den lilla blå på fyra hjul.”

Fotnot:
Scandinavian Book har ändrat på sin hemsida och skriver att de skickar ”Minnen som stannat kvar 20/9. Undra vilket år de syftar på? 😉 

 

Risk för trängsel

Wow! 😀 I lördags läste jag i Ystads Allehanda om en ny stor färgstark nattfärja som ska trafikera linjen mellan Polen och Ystad. Fören är målad av konstnären Mariusz Waras och sticker verkligen ut. Om allt gick som planerat skulle Polenfärjan anlöpa till Ystads hamn klockan 19:00 på tisdagskvällen. Sedan skulle den ge sig iväg klockan 22:45 mot Swinoujscie.

Jag var orolig för att det skulle bli trångt vid hamnplan. När vår bil stannade till vid den hårt trafikerade Malmövägen, noterade jag att en färja var på väg in i hamnen och skulle komma tio minuter för tidigt. Jag blev stressad när jag insåg att det måste vara den nya Cracovia. Vilken lång tid det tog innan det dök upp en lucka bland bilarna och vi kunde rulla nerför backen mot centrum.

Okej! Kanske inte lika mycket folk och trängsel som i min dagdröm. När jag tittade till vänster såg jag… livet i svartvitt.

Kan en havspolis sprutat bort färgerna? Det där liknar väldigt mycket den vanliga färjan Baltivia, för att inte tala om den avslöjande texten, B-A-L-T… 😦

Den äldre skutan såg fin ut och får vara med på bloggen. 🙂
Jag bytte några ord med en trevlig äldre kvinna, med en kamera med stort objektiv. Hon hade också tagit sig hit ner av samma anledning som jag.

Det stod idag inget i YA om den inställda färjan. Antagligen hade det inte gått som planerat. Baltivia hade säkert bråkat på polska och menat att den var först, bäst och naturligt vackrast.

Skönt att komma ifrån den snåla blåsten. Betydligt lugnare bland gatuhusen. Speciellt framför det blå huset på Teatergränd. Blå färg sägs vara lugnande för kropp och själ. Vågar jag stå några minuter och krama husfasaden? 😉

Vi går mot höst och det varnas för storm till kvällen. Alla tåg är inställda i Skåne från klockan 17:00 till lunchtid i morgon. Undra om stormen kommer att få något namn. Vem bestämmer namnen? Gör de det på speciellt stormiga möten? Där de sitter och äter stormbiskvier och dricker het stormlatte för att komma i rätt namntankar? Är det omröstning, Polsk riksdag eller dyker det rätta namnet upp exakt i stormens öga?

Jag saknar henne OCH det gör ont

Här har ösregnat i flera dagar. De stunder när det inte gjort det har det istället regnat.  Därför var valet enkelt i onsdags efter lunch, en tidpunkt då jag brukar ha mitt motionspass. Det fick bli en halvtimme på motionscykeln.
Jag nådde nästan femton kilometer. Ändå kändes det som om jag inte kom någonstans. Inte en ynklig centimeter. Möjligt att jag inbillade mig. Innan jag skulle duscha blev jag osäker på en viktig detalj. Åt jag efterrätt eller inte efter lunchen? Med tanke på att jag tänkte lägga mig på spikmattan efter duschen och brukar somna efter ett par minuter var min fundering livsviktig. Du som inte känner till att jag har diabetes 1, tror nu att jag skämtar. Men det gör jag inte. Det skulle vara pinsamt om de hämtar mig och skriver in i journalen att jag är fakir till yrket.
För att vara på den säkra sidan tog jag en söt chokladkula och började suga på den. Märkligt. Inte fanns det väl nötter i dessa godsaker? Efter duschen tog jag en titt i badrumsspegeln och insåg att en bit från min problemtand längst in befann sig i tarmsystemet. Min nyfikna tunga sökte sig direkt till brottsplatsen och det har den fortsatt med i två dagar. Nu har både den och jag fått vårt straff. Frågan är vem av oss som ska ringa samtalet? Jag har ingen lust och tungan skulle bara sluddra på halländska. 🙂
Förra tandläkaren, på en annan praktik, beklagade sig och sa att det inte fanns något kvar att bygga en lagning på. Ändå fixade han till det riktigt hållbart. För jag tror att det snart är tre år sedan han utförde uppgiften. Sedan tjatade han på om brygga, båtar och maneter eller vad det var. När jag snällt frågade om kostnad, om det gjorde ont och hur många och långa pass som jag skulle ligga och gapa log han fult och förklarade på en hackig och bristande svenska. Jag hade ingen lust att fråga om, om det jag inte förstod och berätta att jag som diabetiker har mattider att hålla reda på. Att jag har en mycket svårinställd variant och … istället bestämde jag mig på studs att gynna en annan klinik med mina tusenlappar.

När jag kom till en ny klinik möttes jag av ett stort och välkomnande väntrum. Där skulle jag ha kunnat stanna en lång stund och följa skidskyttet på den stora TV:n. Dricka vatten från de färgglada plastmuggarna. Läsa en intressant tidskrift. Mysa i en fåtölj. Istället blev jag avbruten av en mullrande auktoritär äldre man som måste ha passerat pensionsåldern. Han kom ilande ut från korridoren med undersökningsrum och slängde ur sig fraser som ingen patient i väntrummet borde fått höra eller veta något om. Han hade säkert rätt att vara sur för att den manlige ynglingen inte kom i tid. (Kom en stund senare.) Men mitt första intryck var givet. Honom ska jag INTE ha. Från kolera till dubbelpest. Om han kommer ut senare och säger mitt namn kommer jag att säga ”God eftermiddag. Du borde blivit åklagare” och därefter stolt glida nerför trappan igen. Vinka tufft i luften bakom ryggen, som jag sett i en del filmer. I fantasin är jag alltid djärv.

Det blev inte han som sa ”Bosse Lidén”. Istället möttes jag av den bästa tandläkare som jag haft på alla mina år, och de har blivit alltför många, både åren och olämpliga tandläkare. Den glada yngre kvinnan hade alla rätta kvalifikationer som går att ha. Nästan så det kändes som jag mötte min bästa kompis i undersökningsrummet. Hon tog sig tid att lyssna in. Förklarade allt på ett pedagogiskt sätt. Före varje moment hon gjorde, berättade hon med en lugn och behaglig stämma vad som väntade mig. Därefter upplyste hon vid varje ”handsteg” hon tog i min privata mun. Var lätt på hand. Flyttade sig runt min kropp som en smidig gymnast. Frågade om det kändes bra. Lät mig få täta sköljpauser. Hade lätt för att småskämta. Hon var guld värd för mig som har taskig erfarenhet av ”tandslaktare” ända sedan barnsben.

Därefter har hon varit på exakt samma underbara sätt de gånger vi mötts. Saker som alltid gjort ont tidigare kändes inte längre. Jag tar inte ens bedövning. Det enda som gjort ont och skavde var när jag fick reda på att hon skulle öppna en egen praktik alltför långt ifrån mig.
Jag har provat på en gång tidigare att behålla en bra tandläkare trots att jag flyttat nio mil därifrån. Funkar och är trevligt vid den årliga kontrollen då jag och Solveig kombinerade med roliga aktiviteter. Hälsat på gamla grannar. Besökt favoritställen. Inte lika kul när det är akutläge en snöstormsdag. 😦

I förra veckan var Susanna Kopp på bild i vår tidning med anledning av att hon tagit över tandkliniken i Brösarp. Det står i reportaget att hon är 27 år och redan har ett imponerande CV.  Sanna har erfarenhet av käkkirurgi och är utbildad i implantatkirurgi. Hon jobbar gärna med tandvårdsrädda patienter. Menar att patienten ska känna sig trygg och delaktig och att det är viktigt att se hela individen, inte bara tänderna.
Väldigt vackra ord att säga till reportern, men jag kan skriva under med guldpenna att de är SANNA. Vartenda ett av orden.
Själv anade jag varje gång vingar bakom hennes rygg… ❤

Frodiga kvinnor & skånska råkor

När vi var och fikade på Olof Viktors igår råkade vi snubbla över en sommarutställning som enligt affischen hade slutat dagen innan. Egentligen hade vi suttit inomhus på andra sidan gården, som vi alltid gör på sommaren och riktigt, riktigt egentligen så brukar vi undvika det populära stället under högsäsong. Däremot är vi där många gånger om året under andra tidpunkter. Vi gillar skarpt Olof Viktors som många andra i världen. ❤

När jag för en stund sedan gick in på Annika Österlinds fina hemsida kunde jag konstatera att hon ställt ut på Olof Viktors sedan 2002, varje sommar. Dessutom kunde jag läsa att hon även ställt ut utomlands i Köpenhamn, Hamburg, USA m.m.

Annika är både keramiker och dekoratör. Hon har sin ateljé i Dalby som ligger en bit utanför Lund.

Annika skriver så här i sin folder: ”För mig utstrålar de frodiga kvinnorna lugn, trygghet och glädje.”

Jag håller med henne fullständigt och ”älskade barn” tillhör mina favoriter.

Som bibliotekarie och bokälskare går jag givetvis igång på detta. På hemsidan såg jag en ännu tuffare variant som heter ”Gungande läslusta”. Du får gärna gå in på hennes hemsida. Jag ska lägga in länken längst ner. Det var svårt att ta fina foton i mörkret mot allt ljus utanför fönsterna. Vi tyckte att Annika är superduktig på att förmedla just glädje, lugn och trygghet som hon nämnde. Sedan måste jag tillägga hennes humor och fantasi. Två egenskaper som ligger mig varmt om hjärtat. ❤

Underbar kontrast och komplement, att lägga till dessa röda ballonger. Mycket snyggare i verkligheten än på detta mörka foto.

Temat på denna ”serie” är vänner.

Här kan ni se den rätta röda färgen. Ungefär som mitt ansikte när jag tittat på alla dessa frodiga modiga och underbara kvinnor. 😉

Annikas ord: ”Fåglarna är gjorda som en karikatyr av alla råkor som sitter i träden utanför ateljén.”

Om du vill läsa en rolig sannsaga om var tre av dessa råkor befinner sig så gå in på denna hemsida. Jag är säker på att du kommer att bli nyfiken på både det ena och det andra.
http://ateljeannika.se/index.html

Annikas skulpturer görs i vitbrännande stengodslera.

Fotnot: Jag önskar dig en trevlig helg. Själv är jag lite otålig sedan några dagar över att jag inte riktigt vet vart alla mina böcker tagit vägen. Hoppas få svar på det på måndag. Enligt orderbeställningen ska de ha gått iväg från Danmark i onsdags. ”Minnen som stannat kvar” har kanske tagit en omväg via Texas. Hoppas inte det. Jag uppskattar inte att bli blåst. 😉

Stillhet och eftertanke

På stiftsgården Åkersberg är det lätt att samla tankarna och fatta kloka beslut, står det på deras hemsida. Då handlar det om att välja hotellet som konferensställe. Men jag tycker det passar lika bra in på mig som privatperson.

Sådan kontrast till de två hotell som vi bott på den senaste månaden, i Helsingborg och i Hyllie.

Jag tror alla vi små människor behöver varva ner då och då. Hitta en annan puls och lunk.

Tror inte jag sett röda näckrosor på länge. Inte sedan vi tog farväl av Hjo-åren och åkte upp till Fagertärn en solig sommardag och skrev våra flyttkort.

I detta rum fick vi kvällstugg från restaurangen. Jag skulle vilja sitta där en mörk höstkväll och elda i spisen.

En av många detaljer i rummet. De gamla strykjärnen har jag redan skojat om på facebook.

Efter en av våra tre längre promenader från vårt hotellrum gick vi in i Frihetens kapell som står öppet hela dagarna. Kapellet är byggt i snäckans form och är ritat av arkitekten Lennart Welin från Lund. Hans vision var en byggnad för upplevelser, stillhet, eftertanke och meditation. En plats för öppenhet och frihet för varje människa.

Vi tände var sitt ljus och satt en stund fridfullt i lokalen. Helt ensamma med våra privata tankar.

Utställningen denna period, när vi bodde där, stod Anette Martell för. Hennes akvareller var färgstarka och hade temat ”Couple of Faces”.

Här lärde vi oss något nytt.

Skånska Akademin hade kommit fram till att här är Skånes geografiska mittpunkt. En gång i tiden fanns här kvarnen Brännemölla. Konstverket heter Mittelen och fungerar som ett slags solur och pekar med solens hjälp ut mittpunkten. Detta sker den 4 oktober varje år.

Det är jag som är skuggan. Vilken strategisk plats villaägarna satt denna bänk på. Härlig sommarkvällssol. ❤

Frukosten smakade gott.

Solveig tycks fundera på något viktigt.

Antingen om hon skulle ta ägg-gula eller äggvita. 😉

Här var valet lättare. Solveig dricker kaffe på morgonen. Jag dricker hellre te. 

Måste erkänna att jag blev mycket förvånad över två saker. Att myror kan vara så här stora och se så söta ut. Skamset gömde jag burken med myrgift bakom min rygg. 😉