Med jojo-korten till Kristianstad

Den här dagen blev det en tur till Kristianstad. Solveig skulle lämna böcker och försöka hitta böckerna till första kursen i höst, på Högskolans bibliotek. I väntan på bussen gjorde vi ett snabbt besök i Heliga Trefaldighetskyrkan, som ligger mitt emot stationen.

Vad häftigt tänkt! Dopdroppen. Varje barn som döps i kyrkan får en egen personlig droppe med sitt namn på. Så här skriver Per Einarsson och Magnus Nilsson som designat och tillverkat dem. ”Det är vår önskan att vårt arbete genom denna dopdroppe får vara en del av Guds rikes växt i Kristianstad”.

Kan det vara en student som var extra sugen på sommarlov? Högskolan Kristianstad som heter Kristianstad University internationellt, håller till i Norra skånska regementet P6 gamla kasernområde. Det går 14 000 studenter där och man kan läsa till ex gastronom om man hungrar för det. 348 lärare håller i trådarna.

Solveig hade tur och hittade alla böckerna till första kursen. Jag vågade inte röra mig hur som helst mellan alla bokhyllor. Vakthunden såg skrämmande ut. En Chihuahua av skulptören Hanna Beling. Vi åt en god lunch på Metropol innan vi tog en buss tillbaka till centrum.

En liten bit från stationen ligger Tivoliparken med anor från tidigt 1800-tal. Då var det en promenadpark, nu är det en stadspark med rum för både kultur och aktiviteter. En riktig pärla mitt i stadens centrum som avgränsas av Helge Å.

Stadsteatern invigdes 1906. Stilen går i vacker jugendbarock. Arkitektens namn klingar bekant, Axel Anderberg. Mannen som också har ritat bl.a. Operan och Oscarsteatern i Stockholm.

I parken finns många träd och blommor. Jag ska skona er och endast ta med en ros denna gång. 🙂

Pepparkakshuset heter Fornstugan. Byggmästare var Svante Svensson. Huset är en av landets äldsta museibyggnader.

I Tivoliparken finns många statyer. Här är tre av dem.

Den fjärde började röra på sig när jag skulle knäppa bilden.

Helge Å är Skånes största å. Vattenståndet varierar med ca 1.5 meter. Under sommaren rinner det ibland upp saltvatten från havet. Fiskare kan då få torsk i näten.

Det finns vattenlås och kärlekslås liksom ringar på vattnet och polkagrisringar som hänger klara för att slängas från bron om kärleken blir för intensiv.

Utställningen på Naturum får vi ta nästa gång. Tåget väntar inte på oss.

 

 

Vi tog Rosgatan hem

Vi kom med Pågatåget från Malmö. Det gamla talesättet ”Borta bra, men hemma bäst” klingade som alltid i mina öron när jag gör just denna resa.
Bilen stod och väntade på oss vid Småbåtshamnens gratisparkering, men vi bestämde oss för att inte ta genvägen dit. Istället bytte vi ut storstadens puls mot den idylliska småstadens charm och valde Rosgatan. Även kallad Skansgatan på en vägskylt.

Det finns olikfärgade rosor utanför de flesta gatuhusen.

Vilken färg tycker du är snyggast på en ros?

På andra sidan ståtar Ystads Teater.

Frågan är om inte knoppar är allra vackrast och symboliserar livets gång på ett fantastiskt sätt.

En av parallellgatorna heter passande nog Teatergränd. Där skulle jag kunna tänka mig att bo.
Vilken är din favoritros? Min är Ingrid Bergman. Ha en bra dag. ❤

En halvtimme på Sandrews

Månadens kåserier 2015 är nyskrivna texter och finns inte i kåseriboken.

Denna biobiljett, med den vackra handstilen på baksidan, hittade jag i en minneslåda. Följ med till åttiotalet och en julidag vid västkusten. Hoppas du inte blir alltför äcklad. Jag varnar känsliga läsare. 🙂

Efter att snabbt delat ut posten på mitt sommardistrikt, hade jag cyklat ner och badat på Östra Stranden.
Det var en skön sommardag och det kändes lyxigt att bada och samtidigt ha fullt betalt. På hemvägen åt jag middag hos mamma. Innan jag cyklade hem för att sova en timme stack jag inom Ica och köpte något gott till fikat. Det fick bli toscakaka. Till godbiten köpte jag ett paket grädde.
En stor klick vispad grädde ovanpå kakan och en lika stor klick i det rykande kaffet kalasade jag på, på balkongen. När jag var klar blev jag rastlös. Min tolvväxlade cykel ville ut på en runda och jag drog iväg till centrum. Väl framme stack jag in på jobbet och slängde upp en del av morgondagens post. Utmärkt taktik om jag behövde skapa mig en lugn nästa dag.
Även min kompis Janne befann sig på sitt distrikt. Vi bestämde oss för att gå på bio när vi var klara. På Sandrews en bit från Norre Port gick ”En natt i New York” av Martin Scorsese, en film som fått bra kritik av flera recensenter.
Filmen visades i stora salongen. Ganska snart började jag känna mig konstig i kroppen. Först försökte jag tänka på annat och koncentrera mig på handlingen. Var jag kissnödig? Nä. Mysko. Jag hade varit kärnfrisk en kvart tidigare.
Det gick bra någon minut. Sedan var obehaget tillbaks som en bumerang. Jag blev inte klok på vad som fattades mig. Det här var löjligt.
”Jag ska bara på dass”, viskade jag till Janne.
Av någon konstig anledning tog jag med mig jeansjackan.
Nu gick allt akut snabbt. Redan när jag tog tag i salongsdörren mådde jag illa. Efter alla mina hundratals besök på biografen hittade mina fötter till toaletterna.
Jag hann aldrig stänga dörren. Aldrig förr hade jag upplevt något liknande. På några minuter hade jag tappat all energi i min vältränade kropp. Hela toaletten var nerspydd och det kändes som jag skulle svimma där jag halvlåg på alla fyra och hyperventilerade. En varningsklocka ringde. Jag måste bort. Ut i friska luften. Det kunde inte finnas en enda droppe dynga kvar i kroppen som skulle ut.
Livet blev inte lättare utomhus. Jag tog mig stapplande runt hörnet och ner till grusgången längs med Nissan. Jag mötte okända personer som trodde att jag tillhörde A-laget. Jag såg det i snabba blickar som vändes bort och noterade att deras stegriktning lämnade grusgången. På en bänk satte jag mig ner, helt utmattad efter ännu ett spyanfall.
Att cykla hem var det inte tal om. Att ta sig över bron och fram till bussterminalen kändes som ett maratonlopp i fyrtiotvå kilometers uppförsbacke. Halvliggande på träbänken försökte jag desperat tänka ut nästa möjliga steg.
Jag blev avbruten i mina destruktiva röriga tankar när jag såg mitt ex´s bästa väninna komma gående mot den plats där jag satt. En världsvan kvinna som precis hade kommit hem från en längre utlandsvistelse. Jag är säker på att Liv direkt kände igen mig. Då måste hon också ha sett vad som hände två sekunder senare. Ett nytt Niagaraanfall som inte gick att dölja. Snart skulle halva Halmstad veta att Bobo blivit alkis denna sommar. Min kropp började skaka och jag frös i sommarvärmen trots att jag var genomsvettig. Matt var bara förnamnet. Stanken var inte att leka med. Hade det gått hade jag sprungit ifrån mig själv, men som det var nu skulle jag inte ens klara av att vänta tills min buss kom. Som en skänk från ovan gled Snöstorpsbussen in. Från en hållplats nära Snöstorps kyrka skulle jag i ett friskt tillstånd lätt kunnat ta mig hem på tio minuter.
Jag hade busskort och slapp krångla med pengar med skakiga händer. Det var ändå ett stort företag att ta sig uppför de två trappstegen och slå sig ner på ett ledigt säte vid en finklädd dam som snabbt ställde sig upp. Här drabbades jag av ett par minuters medvind när bussen körde iväg. Annars hade jag säkert slängts av om jag spytt ner bussen. Några gånger började jag dock hulka. Det var svårt att hålla ögonen öppna, men när jag blundade drabbades jag av yrsel. En reservplan skapades i ångestångorna när jag förstod att det var nära att gallan ville visa sig offentligt.
Min högerhand gick med på att sträcka sig upp. Jag tryckte på stoppknappen och raglade av. I ett friskt läge skulle jag känt ett nostalgiskt skimmer när jag korsade min gamla grundskolas skolgård. På skolplanen hade jag spelat många handbollsmatcher. Denna stund skulle mina klasskamrater inte sett någon skillnad på mig och en begagnad disktrasa. Mina ben var som gelé.
På något vis kom jag hem till mammas bostad. Skönt att jag hade en extranyckel, för hon var inte hemma. När hon kom hem från jobbet löste hon snabbt gåtan.
”Grädden. Datumet hade säkert gått ut. Du har blivit matförgiftad. Annars hade det inte kommit så akut.”
Mamma hade rätt som vanligt. Jag som hade gillat att grädden var nersatt till halva priset, hade inte vägt det som en risk med att datumet hade gått ut. Jag tänkte på filmjölk och vanlig mjölk och tog chansen. Trodde inte att en seriös affär sålde farliga feta saker. Det blev en lärdom för livet. Aldrig har jag köpt gammal grädde sedan dess.

Min chef tyckte att det var sjukt komiskt när jag ringde och sjukanmälde mig och redan befann mig på jobbet. Mamma bodde nämligen i mitten av mitt distrikt.
Om jag skulle försöka hitta ”En natt i New York” på Tradera. Det skulle vara kul att äntligen få se klart filmen. ”Som grädde på toscakakan” som de säger i Toscana. 😉
På biobiljetten står det: ”Välkommen åter”. Kan det gälla mig med?
Eftersnack: Jag hoppas du hade behållning av texten och inte mår illa. Eventuella kommentarer besvaras med en glad gubbe. Gillade du mitt kåseri och sätt att skriva på? Då kanske du är intresserad av kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Eller min debutroman. ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Här är länken om du vill köpa en signerad bok.:
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Privata ord: Månadens kåseri får ligga kvar en vecka på bloggen innan jag lägger in nytt inlägg. Detta var enda chansen att kunna kombinera mitt skrivande under 2015 och ändå kunna vara kvar i bloggvärlden. Bloggvandra kommer jag däremot att göra när som helst på dygnet, när jag behöver koppla av och bli road. Kram till alla gamla och nya vänner. ❤ Både du som brukar kommentera och du som bara läser min blogg. Ha en fin avslutning på juni.

Tre år som bloggare

Så här skrev jag i mitt första blogginlägg den 22 juni 2012.

Alla dessa aldrig

Ibland sitter jag och ler åt alla mina ALDRIG. Jag ska aldrig sätta mig i en skolbänk en enda minut efter jag gått ut från gymnasiet, jag ska aldrig flytta ifrån min hemstad, jag ska aldrig gifta mig, jag kommer aldrig att bli pappa, jag ska aldrig köpa egen villa, jag ska aldrig skaffa mig en Volvo, jag ska aldrig bli egen företagare, jag ska aldrig gå med i något så töntigt som Facebook, jag ska aldrig ens läsa en löjlig blogg, jag ska aldrig…

Jag stod verkligen för vart enda ord. Då. Alltid. Det kändes så välgenomtänkt. Snusförnuftigt. Helt rätt i tiden. Min tid.

Men… Man har väl sin fulla rätt att ändra sig om något. Någon gång. Så här har ni mig. Med en nyfödd blogg. Jag ska bara nypa mig i armen. AJ!!! Det är alltså på riktigt.

På måndag firar jag tre år som bloggare. Det har hänt en hel del sedan jag la in 24 inlägg under juli 2012 och fick totalt 606 visningar. Det dröjde flera månader innan det blev något större intresse för vad jag skrev. Mitt första kåseri hade titeln ”Dambesök i sängen”. Det var just kåserier som jag var intresserad av att lägga in, tillsammans med färska bilder från Gotland, favoritön som vi då precis hade tagit flyget från.

Jag som både älskar ord och gillar siffror kan bjuda på en del färsk WordPress-statistik: 145 000 visningar, 783 inlägg och 25 625 kommentarer från 326 personer. Stort TACK till alla er som tagit er tid att skriva till en okänd Bosse Lidén i staden Ystad. <3.

Jag tycker om att leka med statistik när jag får göra det på mitt sätt. Finns det någon mer bloggare som har en privat färgglad tabell över sina kommentarlämnare? Som är glad för att 43 personer är med i hundraklubben och att fyra personer knackar på dörren med sina 97 kommentarer? Som vet att den som ligger på 100:e plats har lämnat 33 kommentarer? Som vet att bästa man ligger först på 37:e plats? Som vet att endast 5 personer har toppat listan under dessa 37 månader? Som var sjätte vecka gör en ny tjusig tabell. Är jag genial eller bara halvt galen? Tävlingsmänniska, svarar jag själv. Med distans till mig själv. Samtidigt är det spännande att analysera om man gör det med en nypa salt. Roligast har det varit med de okända personer som tyckt om mitt sätt att skriva och börjat sträckläsa bakåt genom hela bloggen. Då har jag varit som stoltast. Dessutom vet jag att det finns de som följer min blogg, men som aldrig lämnat en enda kommentar. De är välkomna de också. (Flera av dem har köpt båda våra böcker). Istället tackar de via vanliga mail, vykort, meddelande på Facebook, telefonsamtal och hederliga gamla brev. Ibland blir jag riktigt blyg och rörd. Helst när de analyserat ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och förstått mina ambitioner med att ex. skapa ett ungdomsspråk som relaterar till 1970-talet. En stor fördel med läsupplevelsen, är att ha upplevt det decenniet.

Treårsdagen firar jag med att åka på spår. Vart vi ska åka beror på vädret. Under resten av sommaren följer jag de andra somrarnas upplägg och lägger mest in lättare inslag med mycket bilder. Varvat med kortare bloggpauser då jag bloggvandrar istället.

Jag har hela tiden varit ärlig och sagt att det är skriva böcker som är mitt stora intresse och mitt skäl till att det blev en blogg. Jag har i skrivande stund inte bestämt mig för om jag ska analysera mitt bloggande 31 december 2015 som jag tänkt från början eller göra det redan 30 september när den mörka delen av hösten knackar på dörren. (Vissa nätter funderar jag på ämnet. Nästan aldrig på dagen). Det beror på flera olika faktorer och hemligheter som ligger och gror. Jag kunde bjuda på ”lösa ord” som efterfrågan, glädje, intresse, ork & hälsa, kåseribokintresse, romansug, moln, solglimtar, research-iver, ”blåsningar” och många andra ting som jag tyvärr inte styr över.

Eftersom SolBo Förlag vill fortsätta sälja böcker via bloggen kommer den inte att stängas av helt i framtiden. En trevlig bild och en länk till köp bok/böcker kommer ”alltid” vara synlig så länge vi har böcker att sälja. Men alla böcker ämnar jag inte sälja.

En bloggvariant skulle vara att lägga in 365 bilder under ett år. Skälet till att jag fortsatte med blogg 2013 efter romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, var att en kåseribok var möjlig att kombinera med blogglandia. Det var rätt tänk då, med den erfarenhet jag skaffat mig.

Eventuella kommentarer i detta inlägg besvaras med en ”gubbe” eller hjärta. ❤

På tisdag avslutar jag juni med Månadens kåseri. I ett Worddokument har jag ett par hundra ”nya” och minst lika många tänkta kåserier i ”stolpform”, som jag inte bestämt vad jag ska göra av i framtiden. Så här ser kommentarmolnen ut i år efter fem inlagda. Den pinsamma upptäckten, 108
Skyddsänglarna jobbade övertid, 110 😀
Efter sjuttiofem meter visste alla vem han var, 72
Post till de döda, 78
Mitt liv som stalker, 74
Amatöranalys: Det mest seriösa och djupaste kåseriet verkar vara populärast. Bloggen har ofta varit som en ventil för mig där jag tillåtit mig att tramsa till det. Långt ifrån böckerna som SolBo Förlag gett ut (har säkert legat mig i fatet ibland). I böckerna bjuds det på skratt och leende, men allvaret finns med, om man läser mellan raderna.

Några nya kategorier kommer att dyka upp under de närmaste månaderna om inte WordPress nya sida kommer att sätta käppar i hjulet. När det gäller teknik tar jag inget för givet. Kan jag inte fortsätta att använda det gamla inläggnings sättet är det Morsning Goodbye. Solveig kläckte en rolig kategoriidé som jag nappade på direkt. Den skulle andra av mina bloggvänner kunnat låna. Det kunde blivit jättetrevligt.

Ha en bra avslutning på juni. Gör det bästa av varje dag. Blir det en ”skitdag” lovar jag en sak. Just den dagen kommer aldrig mer tillbaka. ❤

 

Ett dygn att minnas

Det går inte att komma från att vädret spelar roll en sådan här dag. Vad glada vi blev av att solen visade sig på sitt bästa humör. Fast först svepte det in morgondimma från havet.
Symboliken i fotot gillar jag. Vägarna. Vägval som väntar till hösten. Pusselbitar som ska samlas in till drömmen. ❤

Dessa två bilder tog Jennifer tillsammans med sin kompis Hanna på stranden dagen innan.

Jennifer berättade efteråt att hon aldrig varit så lycklig under en dag, som denna studentdag. Då handlar det ändå om en mycket positiv och mestadels glad tjej.

Dags för tidig ”champagnefrukost”.

Medan ”liten” hade roligt var det dags för mamma och pappa att följa sitt schema på hemmaplan. Ommöblering, städning m.m. var fixat sedan tidigare under veckan. Nu var det ballongblåsning, flaggor, skyltsnickring och de sista små detaljerna som skulle funka. 9.00. Hämta blommor. 10.00. Tårtorna på Lurblåsaren. 11.00 Maten på Stinas Skafferi.

Det största problemet var att vi höll på att missa ”Utspringet” 14.15. Till slut blev jag desperat i jakten på en enda parkeringsplats och chansade på att polisen såg mellan fingrarna denna speciella dag. Eller var upptagna med annat.

Mums! Mössorna smakade väldigt gott.

Alla i klassen fick en text på en papperstallrik. Jag tycker att Jennifer ska vara stolt över dessa ord, som var välmenande. På min hade det stått en helt annan text. 😉  Vad hade stått på DIN om du fått en efter avklarad student?

Det ser ut som vi bor i en ljuvlig blomsteraffär. Fortfarande är många av buketterna fina. Jennifer passade på att torka några rosor från en bukett som hon tyckte stack ut extra. Detta gjorde hon innan hon åkte iväg till Sicilien med sina tre bästisar.
Tack till alla gäster som gjorde Jennifers dag till ett minne för livet. ❤

Sveriges minsta bibliotek

Nu var det dags igen. Eftersom vi ändå skulle hämta en dotter i Brantevik passade vi på att lämna Solbo Förlags andra bok.

För tio månader sedan var vi här senast.

Hoppas att boken verkligen kommer att cirkulera omkring och inte blir liggande på första stället.

Den här gången var inte Bertil Torekull i trädgården.

Givetvis hade jag skyltat om vår bil innan vi åkte hemifrån. 😉

Vi njöt av en promenad i Norra Promenaden och kvarteren runtomkring också under kvällen, innan klockan bryskt väckte oss tidigt. Det var dags att skicka iväg Lizette och kompis.

Tripp. Trapp. Trull. Hade jag också fått följa med till Berlin hade jag haft Trullväskan. 🙂 Jag minns att Solveig blev konfunderad första gången vi åkte på en gemensam utlandsresa och hon såg berget av saker som jag ville ha med. 😉
Om en stund ska vi vinka av Jennifer vid tågstationen. Fyra glada studenter ska flyga till Sicilien. Solveig jobbar vidare på sin skola och jag får nöja mig med att resa inombords.

 

Från Bohemian Rhapsody till spegelblankt hav

Ett läsår på gymnasiet går fort. Vår yngsta dotter Lizette och hennes klasskamrater visade i måndags kväll upp lite av vad de lärt sig under läsåret på Nova Performing Arts. Ett Gymnasieprogram som drivs i kommunal regi och ligger i Simrishamn.

Föreställningen bestod av tre delar; Teater, solosång och ”Bohemian Rhapsody” som en mycket pampig avslutning. Teaterframträdandena byggde på drömimprovisation. Min personliga favorit var tjejen som spelade en gammal tant som stod i den långa kassakön och letade efter ”gömda” mynt i sin handväska. Allt med en frustrerande kö bakom sig. När huvudpersonen som drömde äntligen kom fram först i kön, blev kassörskan avlöst av ingen mindre än Zlatan.

Queen och Freddy Mercurys klassiker från 1975 från deras fjärde LP ”A night at the Opera” finns givetvis med i min vinylsamling. En svart rund klassiker som snurrat otaliga gånger på skivtallriken. Kanske finns någon ny världsstjärna bland dessa duktiga ungdomar. Jag önskar dem alla stort LYCKA TILL. 🙂
 Klockan var sent när vi körde iväg från Simrishamn. Jag kunde inte låta bli att ta den längre vägen längs med kusten. I Skillinge stannade vi till och gick ur bilen. Man måste passa på att njuta av dessa ljuvliga junikvällar, när det är som ljusast på året. I denna stund blev jag nästan ett med havet och ville inte bryta mötet. Samtidigt är det när det är som bäst och finast man ska ta farväl. Kapsla in minnet och plocka fram det när det som bäst behövs. I mitt fall under mörka blåsiga höstkvällar i november.

Jag ska inte lägga in alla havsbilder här och trötta ut dig. Istället bjuder jag kanske på några till i Facebook-gruppen. ”Vi som älskar havet.” ❤

 

ss

Hårda frestelser

Listan över saker som ska göras innan studenten är lång, men bockas av allt eftersom. Helst gör jag utomhussysslor med tanke på att både värmen och solen kommit på trevligt besök. Lika trevligt är inte värken i min friska axel som tär på min redan dåliga nattsömn. Jag är trött på att grimasera när jag tar på och av tröjor och jackor. Visst är jag en fighter, men idag fick jag tjata mig till ett läkarbesök i nästa vecka.

Gårdagens skörd från bibblan innehåller ingen spänningsroman. Ovanligt för mig. Redan i natt började jag skratta åt Anna Mannheimers humor som är besläktad med min. Förordet i ”Mitt liv som gift” ger mig andra känslor, av det mer djupa slaget.
När boken är nästan klar dör Annas mamma Karin Mannheimer. Sorgen efter sin älskade mamma känns rakt igenom de skrivna raderna i förordet. ❤

Sent igår kväll gjorde vi en bilresa längs med kusten på Österlen. Vi stannade till i Skillinge och njöt av det mångfärgade havet och stillheten. Endast små krusningar i vattnet, när en ensam svan tog sig fram. Allt kändes magiskt. Jag kände då en stor tacksamhet över livet. Ofattbart att vi redan är inne i den ljusaste perioden på året. Kanske kommer någon bild i nästa inlägg. Om de blev bra. 😉
Dags för nästa studentprojekt.

Ibland blir det bra ändå

Ibland blir livet inte som man tänkt sig. Med rätt inställning kan det bli bra ändå. Det var inte speciellt lockande när jag vaknade på natten förra lördagen och hörde ösregnet. Dessutom hade jag läst om vädret på Text-tv kvällen innan. Ett oväder över Danmark och kulingvarning som inte tog hänsyn till vårt firande av förlovningsdag och ”Mina fotsteg i ditt hjärta” som fyllde två år. Vilken tur att vi inte hade skrivit datum på våra Öresund rundt biljetter. Nu tar vi det en solig dag istället och skippar att släpa på hotellväskorna. Danmark och Själland ligger snällt kvar och väntar på oss. Däremot hade vi inte betalt avbeställningsskydd till det fina hotellet i Helsingborg, som vi planerat komma till sent på lördagskvällen. Därefter tog vi tåget direkt dit. När vi sänkt kraven blev det lika roligt som det brukar när vi umgås och åker iväg på äventyr. Ibland tittade solen fram. Då flanerade vi runt. När det plötsligt började regna tog vi skydd i nästa affär i Helsingborg. Vi åt god mat på hotellet och på Emporia dagen efteråt. Fikade ute och tittade på lite av varje. Efter att levt utan mobil i över ett år slog jag till. Det blev en vit Samsung Galaxy som gav mig ont i höger pekfinger efter tre dagar. 😦
”Pappa! Hur kan du få ont i ett pekfinger när man skriver med tummarna?”
Samma dotter undrade vad jag ville när jag ”råkade” ringa till henne när hon var på en date med en ny bekantskap. Solveig har undrat tre gånger vad jag vill när jag ”råkat” ringa henne på jobbet. Hur sjutton har jag hunnit ringa dem? Jag har haft fullt upp med att försöka skriva rätt lösenord på leksakstangentbordet. Livet var mycket lugnare innan tror jag att de tänker. På Snapchat kan allt numera hända. 😉
Bäst att bjuda på Bossebilder istället.

Vilken tuff grabb jag blivit. Endast första gången stod jag med ryggen emot när vi åkte upp med glashissen till fjärde våningen. Flyt att vi kunde få hotellrummet så tidigt på dagen. 🙂

Vi var tydligen inte de enda som firade på hotellet.

”Solveig! Är du riktigt säker på att den inte är till oss? Vi firar ju både idag och imorgon!” 😉

Hemlighus tycker jag låter både träffsäkert och gulligt.

Jag gillar att tanka energi både till kroppen och själen. Efter xx antal affärer uppskattade jag att gå in i Mariakyrkan och njuta av stillheten och de fina glasmålningarna. Givetvis tog jag ett bibelord som låg ihoprullat med gummiband i en korg. Fortfarande har jag kvar ett i min plånbok, som jag tog i Skara domkyrka för några år sedan.

En svart frestelse som är svår att motstå.

Vågar jag gå in? 😉

Hjälp! Vem knyckte ljuset?

 

Bäst att varva ner på ett fik. Vilket ska vi ta? Två klassiker vi besökt flera gånger. Vilket hade du tagit?

Vilken tur det finns kompisar att fråga. ”Kan du … vända dig mot mig?”

”Ursäkta!”

”Vad söt du är. Är det du som vaktar Dunkers?”

Utomhusfik lockar inte alls.

Här är en bild på vad jag tog till fikat på Fahlmans.

Det fanns en tid då jag sov på bänkar, mörka nattimmar i denna gamla tågstation, efter äventyr i Helsingör och andra nöjesställen i Helsingborg. Gamla hederliga SJ-tiden.

Nu tar vi istället och utforskar vårt natthärbärge och ser vilka möjligheter vi har där. ❤

Nästa dag åt vi en ny god lunch på Jensen´s Böfhus på Emporia innan vi åkte hem. När vi kom hem togs vi emot med chokladtårta och röda rosor.

 

 

 

Text

Sjätte segraren i år

 

Stort GRATTIS Gunilla Wahlberg! Sex olika segrare i år. Två av dem är systrar. ❤
Hoppas du vinner stort på lotten Gunilla. 🙂

”Strax vid mindre skär och rivsår” står det på etiketten under Det Stannar Blodet. Jag har inte googlat KEFA. Antagligen köpte jag flaskan i slutet av sjuttiotalet. Fortfarande finns det vätska kvar, men jag har inte vågat använda den på länge. Beror på att min fantasi blivit livligare på sista åren. Texten Det Sprutar Blod skrämmer mig. 😉

Månadsbloggtävlingar & Segrare 2015:
Januari: Susie Bloom
Februari: Gunnar Carlstedt
Mars: Tove Olberg
April: Eva Rohlén
Maj: Bosse Lidén
Juni: Gunilla Wahlberg
Juli: ?