Dö med ett leende på läpparna

Tre dagar innan jag la in första uppgiften på korsordsmästerskapen 2018 hände en märklig grej…

… Jag satt i sovrummet med min bärbara dator framför mig. Just då var jag glad för att en gammal bloggvän väckt liv i sin blogg efter åtta månaders paus. Fyra nya inlägg hade Annika gjort i oktober. Med stort intresse läste jag två av dem och kommenterade efteråt. Av någon anledning som jag inte minns efteråt bestämde jag mig för att ta en paus, innan jag läste de två återstående. Därför reste jag på mig och vände mig om.

Det var inte många steg för att nå dörröppningen. Men redan efter några steg, när jag tittade på väggarna, kände jag inte igen föremålen. Har det alltid sett ut så här?
När jag tog ett steg ut i hallen var jag helt lost. Vad stort. Vad många val. Vart ska jag? Var är jag någonstans?
Jag minns att en sida av mig tyckte det var häftigt surrealistiskt. Som om jag var med i en film. Jag är säker på att jag log. En kort stund senare gick förvirringen mer över åt halvpanik. För jag tog högst ett steg till innan jag vände tvärt om för att komma tillbaka till platsen, som jag visste att jag kom ifrån – säkerheten. Jag stirrade tomt på bildskärmen och kommer aldrig nu efteråt att glömma Annika ”Badtantens” blogg.
Jag var trött och till sängen behövdes varken karta eller kompass. När jag vaknade en halvtimme senare kände jag mig utvilad. Jag damp ner i soffan med mysfika och via Netflix försvann mina tankar iväg till exotiska miljöer.
Ofta är jag bra på att lura hjärnan. Eller leka struts som en del i omgivningen säger. Min snart sextioåriga hjärna har lång erfarenhet av konsten att skapa lugn i kaos. Stänga in problem i en mörk källare, för att plocka fram dem i ljuset när tiden är mogen.

Det var stunden innan Solveig skulle komma hem, när jag var kvar halvliggande i soffan, som verkligheten kom ikapp mig. Då var jag inte så kaxig längre.
Episoden hade ingen lust att sitta instängd i mörker.
Vad hade jag råkat ut för? När skulle nästa anfall komma? Var det inte redan på väg ett nu om jag kände efter ordentligt? Eller spelade min dumma fantasi mig ett spratt? Troligen var det den berömda ”tian”? Skulle nästa gång vara slutet? Var detta en förvarning om vad komma skall? Bäst att ”glömma allt”? (Jag log åt mitt dubbelskämt) 😀 För om jag berättar det för Solveig kommer hon att insistera på en kvällstur till akuten. Det hade jag varken tid eller lust till. Dit får hon åka själv. Jag har mycket kvar att göra inför novemberkorsordet och allt annat omkring det.

Jag valde att berätta det på ett skojigt och lättsamt sätt.
Solveig var hösttrött. Hon gick och la sig riktigt tidigt den måndagskvällen och jag kände mig mer orolig för henne än för mig.
Som alltid när det väntar en arbetsdag för henne brukar jag förbereda frukost och annat i köket kvällen innan. Då vet jag att jag nästa mörka höstmorgon slipper stressa och hinner fixa allt på en halvtimme .

En inre väckarklocka fick mig att dra ner plastskyddet på den blå tablettdosan, som jag har för mina Levaxindoser. Tre dagar i veckan tar jag en och en halv tablett för min sköldkörtels oförmåga att sköta sin uppgift. Övriga fyra dagar en tablett.
Jag var i denna mörka kvällsstund trött desorienterad när det gällde datum och veckodag. Mina ögon flackade mellan asken och almanackan på väggen. Visst är det måndag idag? Eller är det inte det? Förra veckans fack är tomma. Men det är fullt i de andra två raderna. Då borde…

Redan efter det att jag svalt ner dosen,1.5 tablett, med ett halvt glas vatten kom självförtroendet tillbaka. Livet likaså. Det enda jag har.

Ps. Denna miss har jag gjort 3 gånger tidigare – men aldrig fått i mig dosen fjorton timmar försent! Då var jag inte förvirrad men det kröp i kroppen och jag förstod inte varför jag mådde så fruktansvärt dåligt efter lunchtid. Det var som jag ville krypa ur skinnet och det kom i vågor. Ibland tänkte jag i korta stunder bort det.
4 gånger är inte så mycket på 17 år. Ibland händer något störningsmoment och rutinen rubbas. Jag vet inte vad som hände denna gången. Men det får gärna dröja jättelänge till nästa gång. 😉
Du som köpt/läst boken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått minns kanske kåseriet ”Mitt liv som kidnappare”. Det minnet var betydligt roligare än detta – från mitt håll. 😊

Ps 2. Jag svarar med ett rött hjärta på eventuella kommentarer. För jag vill helst lämna detta bakom mig. Ta paus i 17 år till. 😉 Mitt gamla friska jag ville ALDRIG prata om sjukdomar. Det blev jag nästan sjuk av. 😉

Mer aktuell nu

När jag valde omslagsfoto till min tredje bok hade jag ingen aning om allt som skulle komma att hända mig och Solveig på bostadsfronten. Fortfarande är det overkligt på många sätt och vis.

Nu bor vi själva på Gotland och kan åka till omslagsfotots fiskeläge Herrvik på en dryg timme. Till våren skulle jag tro att vi strövar omkring på östkusten. Då vill jag ex. gärna uppleva en soluppgång. ❤

Ett år går snabbt. Jag har på dessa 365 dagar varit med om flera episoder som skulle kunnat platsa i en ny kåseribok.
Jag vill tacka för de blurb och favoritkåserier som kommit in under året på olika ”transportsätt”. 😀
(Ursäkta. Men jag har inte haft tid att fylla på de som kom under den intensiva varma flyttsommaren. Egentiden blev kortare och kortare.)

Här är namnet på de tre som kommer att få var sin Skrap-Kryss via posten. Hoppas någon vinner på sin lott.
Stort GRATTIS till:
Ethel Hedström ❤
Sten Johansson ❤
Charlotte Svensson ❤

Tills jag lägger in nästa blogginlägg sänker jag priset på ”Minnen som stannat kvar” för bloggläsare. 😊
Du betalar under denna tid 100 kr/bok + porto (55 kr).
Det går utmärkt att swisha.
Tänk på att portot är det samma om du köper två böcker/titlar. Orsaken är att det går två böcker i Postens vadderade påse.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
Här ovan står hur du ska göra.
Bokkramar från Bosse/Bobo/Sebastian som har 386 sidor att gå igenom på en padda -om den nya kameran. Du milde tid. Dessutom har jag en störande i-pump att lära känna och börja använda. Helst innan jag hoppar in i flygplanet.

 

 

 

Dags att släppa en bomb – ett drama i många akter

Jag har länge förstått att dagen skulle komma. Tillfället då vi läste om ett ledigt arbete som förhoppningsvis passade utmärkt till min älskade hustru. ❤  En utmaning som hon inte fick missa att söka. Åtminstone för skojs skull. Annars skulle hon kanske ångra sig senare i livet.
Under väntetiden har jag ägnat mig åt att försöka minska vårt bohag. Den sysslan har jag inte haft tid med under mina manusperioder, under dessa sju Ystad-år. Då låg istället fokus på trevligare saker än att ”röja” i stora lådor och ”slakta” pärmar.

För några veckor sedan dök jobbet upp på Platsbanken.
I korthet:
A) Solveig ringde till kontaktpersonen för att få fler upplysningar.
B) Hon skickade några dagar senare in sin ansökan och meritförteckning med sina tre utbildningar m.m.
C) Rektorn ringde och ville träffa henne på en intervju.
D)  Hon satte bilen på stationen i Ystad och tog tåget till… 😉  Om du går längre ner i blogginlägget kommer du att se att jag fyller på text/fakta då och då.  
E) Tre dagar senare satt vi i soffan och såg en Netflixfilm när Solveigs mobil ringde. Efter hon tackat ja önskades hon ”välkommen ombord”.
F) Nu kändes allt overkligt när det plötsligt var på riktigt. Vad har vi gett oss in på? Vi som älskar både vår bostad, Ystad och Österlen. Det var inte lätt att hoppa tillbaks till filmen. Men det gjorde vi för att skingra tankarna en stund.
G) Du får gärna gissa på EN svensk stad. Ska bli kul att se vad som kommer in för alternativ. Längre ner kan du konstatera att jag fått in 50 stycken olika  och att Umeå leder stort. Kommer ”Björkarnas stad” att segra?
H) Här kommer sista ledtråden som en Göteborgsvits.
Du måste vara både smart och klipsk för att förstå att en by kan OCKSÅ vara en stad. 

Eftersom vi inte har någon bostad på gång vill jag inte bjuda på fler detaljer. Energin behöver jag till annat. Istället gäller det den närmaste tiden att få denna bostad att se inbjudande ut. Måste skriva att jag är säker på att vi och grannen intill har det bästa läget av de tjugo bostadsrätterna i vår förening. Från april till mitten av oktober tittar vi; från vardagsrummet, tre sovrum, balkong och altan in i en vacker grönska – istället för att titta in till grannar eller rakt in i en hög häck strax intill tomten. Vi inser att det kommer att bli tufft att flytta från denna bostad. Samtidigt har vi gjort det förr. Värst var att flytta ifrån idylliska Gamla Stan i Falkenberg. Det tog emot så mycket att vi ändrade oss och sov sista natten på golvet, i köket på sittdynorna till utomhusstolarna, istället för att åka ner till Skåne och det kalla megastora huset där vi hade att göra 24 timmar om dygnet, från dag ett och nästan åtta år framåt. Givetvis hann vi med mysiga stunder också. Men inte många i månaden maj.

 

 

 

 

 

 

 

Många av strapatserna och andra gamla minnen kan du läsa om i de två kåseriböckerna. I den fiktiva romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” lånade jag ibland från verkligheten om den var bättre än min fantasi. Två av böckerna kostar exakt hälften av vad den tredje kostar. Enkel matematik. Jag säljer gärna fler böcker så det blir mindre att ta med sig till den nya STADEN.
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/
i länken under kan du läsa blurb/åsikter från läsare. Jag har ännu inte haft tid att fylla på de sista ”rosorna” jag läst och hört i mina öron.
https://bosseliden.wordpress.com/asikter-blurb-om-minnen-som-stannat-kvar/

Jag ser fram emot gissningar, men kommer bara att svara med en symbol. Först när det är klart med ny bostad lämnar jag mer information.
När det blir regndagar planerar jag att bloggvandra på mina lediga stunder hos de bloggar som ligger i min favoritkorg. De är många och trevliga att besöka. ❤ Nu är det solen och frisk vårluft som lockar när jag behöver pauser. På kvällarna ”stupar” vi i säng tidigt.
Du kan gissa på nytt efter du fått mer fakta:  
Hon satte därför förra måndagen bilen på stationen i Ystad och tog tåget till stationen Triangeln i Malmö.
Med än så länge på resan var vår yngsta dotter Lizette. Duon klev av Pågatåget och stegade iväg mot rulltrappan. Ute i friska luften på markplan var det inte långt till
rätt busshållplats. Efter en ”mammadotterkram” drog sig Lizette iväg till sin studentlägenhet. Solveig fortsatte sin påbörjade kommunikationsresa; Bil-tåg-buss. Efter att ha stannat flera gånger i Malmö tätort rullade bussen ut på
E 65:an. Några kilometer efter Svedala-avfarten rattade chauffören till vänster i en rondell. Nu var det inte lång bit kvar – till det jag fortfarande envisas med att kalla Sturups flygplats. Malmö airport har inte landat i min lilla hönshjärna. Namnet svävar omkring i luften mellan affärsmolnen.
Solveig gick in i flygplatslokalerna, som hon besökt några gånger sedan hon blev Skånebo. En rätt liten flygplats i jämförelse med betydligt större aerodromer, som hon varit på tidigare genom åren.
Hon noterade på ”tavlan” att det gick att ta plan till Göteborg, Bromma, Visby, Arlanda och Borlänge.
Från ex. Arlanda visste hennes man, som googlat i förväg, att det b.l.a. gick turer till Sundsvall, Luleå, Jönköping, Skellefteå Örnsköldsvik, Karlstad, Åre Östersund, Ängelholm, Kristianstad, Kalmar, Ronneby och hans största favoritstad i Sverige. 😀 Den där staden med en massa björkar. Det sistnämnda visste såklart också Solveig Med tanke på att hon flög dit en kall decemberdag och hoppade in i googlarens hjärta och har stannat kvar där. ❤
Tio minuter försenat lyfte planet. Vad snabbt det går att förflytta sig mellan två flygplatser inom landet. Tyvärr serverades inte varm dryck under denna turen. Inte heller hade Solveig tid att ta sig en kopp kaffe efter landning för hon hade bråttom iväg till en förbeställd taxi.
(Kommunikationskedjan fick därmed sin femte länk. Bil-tåg-buss-flygplan-taxi.)
Säkert rattade chauffören taxin medan han berättade ”skrönan” om kvinnan som tryckte in bilen på den smala vägen och tvingades ta sig ut via taket. (Vilken tur att hon hade den möjligheten).
Häftigt att befinna sig i en stad i en stad. Ungefär som de ryska dockorna, tänkte Solveig och klev av vid ett torg. Direkt tog hon sikte på hotellet. Skulle bli skönt att checka in och duscha av sig resdammet. Därefter väntade en skön promenad i omgivningarna. Kanske en tur ner till den berömda ”Botan” som anlades redan 1855.

Det är dags att bloggägaren går in och svarar på det som står precis härunder och berättar om ”Gubben och havet”  NEJ!!! Han skulle inte klara av att svika havet. De två ”elementen” hör ihop som ett osynligt band. Gubben måste känna tryggheten att han kan nå det på x minuter. Helst med en promenad eller en kort cykeltur. Här i Ystad ser jag havet, färjor efter 1-2 minuters förflyttning. Innan dess hade jag 900 meter till stranden i Skummeslövsstrand. Det var lite längre i distans i Ängalag, men upplevdes som närmre. För där såg jag solnedgångar, vita gäss och skepp från den inglasade altanen, två balkonger, kök, sovrummet, pigrummet och den stora underbara salen. I Falkenberg bodde vi på två ställen. Tog mindre än fem minuter att se vattnet/Skrea strand. I Hjo döpte jag Vättern till Havet. 😉 Jag önskar just nu att jag själv visste svaret/fortsättningen – och kunde skriva mer. Om några veckor kan jag förhoppningsvis det. Alla dessa pusselbitar som ska hamna på rätt plats och i rätt ordning. Istället fortsätter jag nästa gång att fylla på texten ovan om Solveigs resa. Frågan där är om det är mycket kvar eller lite kvar. 😉
Nästa pusselbit är att jag vill flytta till en stad med ett medelstort sjukhus som har ”alla” avdelningar. Närhet till hav, medelstort sjukhus. Tredje, fjärde och femte pusselbiten hör ihop. Som säkert många har förstått brinner jag för att skriva, fota och blogga. Jag har redan många planer om hur nästa blogg ska se ut.

Undra vilken svensk stad som får flest poäng och om ni tror att jag sviker havet. 
SLUTTABELL:EFTER 18 DAGAR: Tack till alla som gissat. 😀

Umeå, 17 poäng. (Min favoritstad i Sverige.)
Visby, 11 p. (En dröm som jag haft i många år är att få bo på en ö under alla årstider.) 
Gränna, 5 p.
Göteborg, 5 p.
Helsingborg, 5 p.

Kalmar, 3 p.
Uppsala, 3 p.
Karlskrona, 3 p.
Lund, 3 p.
Halmstad, 3 p.

Norrköping, 2 p.
Västervik, 2 p.
Huskvarna, 2 p.
Trosa, 2 p.
Hjo, 2 p.
Falkenberg, 2 p.
Varberg, 2 p.
Söderköping, 2 p.

Vaxholm, 1 p.
Sundsvall, 1 p.
Jönköping, 1 p.
Mörbylånga, 1 p.
Eskilstuna, 1 p.
Askersund, 1 p.
Vadstena, 1 p.
Mariefred, 1 p.
Örebro, 1 p.
Alingsås, 1 p.
Sigtuna, 1 p.
Nyköping, 1 p.
Laholm, 1 p.
Örnsköldsvik, 1 p.
Strömstad, 1 p.
Mora, 1 p.
Stockholm, 1 p.
Piteå, 1 p.
Nynäshamn, 1 p.
Oxelösund, 1 p.
Lysekil, 1 p.
Borgholm, 1 p.
Härnösand, 1 p.
Höganäs, 1 p.
Norrtälje, 1 p.
Skellefteå, 1 p.
Öregrund, 1 p.
Gävle, 1 p.
Skanör, 1 p.
Valdemarsvik, 1 p.
Stenungsund, 1 p.
Ronneby, 1 p.

50 st olika förslag blev det till slut.
Jag har under lediga stunder ringt gamla vänner/kompisar som fått gissa innan jag berättat sanningen för dem.
Nu kommer det att bli några riktigt intensiva veckor. Eller så  går det fort. Eller så kommer det att stå still. Spännande och ovisst med inslag av läbbigt. 🙂

 

 

 

Små och stora grodor

Oftast brukar jag bli ”yrkesskadad” i samband med att jag anser att jag är klar med ett bokmanus och börjar sysslan med att leta efter egna fel. Små som stora. De kan handla om väldigt många olika saker. Stavfel. Fel storlek på bokstäverna. Typsnitt. Teckenfel. Fel datum. Namnfel. Komiska syftningsfel. Personlighetsdrag som hamnat hos fel person och mycket mera.
Jag måste erkänna att när det gäller stavfel och större grodor är jag mycket duktigare på att hitta fel i andras böcker. Det handlar inte om självgodhet. Utan orsaken är att jag blir blind av min egen text, om jag inte lusläser stavelse för stavelse och lägger bort själva handlingen. För min egen manustext sitter klistrad innanför hjärnskalet. Hjärnan läser det jag vill ska stå i texten. En handling som jag kan utantill.
När jag läser en text för första gången är det stor skillnad. När jag befinner mig i dessa lusläsarperioder kan jag inte låta bli att nästan räkna fel i andras böcker. Även i romaner som kommer från de stora förlagen. Från början var jag förvånad över att det fanns grodor hos de stora elefanterna. Det är jag inte längre. Efter att jag sänt iväg mina texter till Scandinavian Book i Danmark brukar mitt intresse för att leta fel hos andra dessbättre avta. Men ibland poppar det upp:

Här är tre exempel. Två från en deckare som jag precis läst och ett som Solveig visade från sin sista bok. Syftningsfelet tror jag många läshjärnor missar. Själv skrattar jag gott. För jag har själv gjort liknande fel x gånger. Vilket av dessa tre fel stör dig mest? Eller är det roliga inte ens fel? För mig är det mest charmigt. Mina tankar går direkt till ett avsnitt i danska Lycke. ❤

1. Det är nu ser hon kuvertet.
2. Han släpper katten som hoppar ner med en mjuk duns och sätter sig framför datorn och öppnar mailet.
3. Text i prologen
   ”Farmor?”
   Hon rycktes upp ur sina dagdrömmar ”Ja, gumman.”
   ”Hur träffades du och farfar?”
   Hon rätade på sig och tog flickans hand medan hon strök undan en gyllene lock från hennes lilla ansikte. ”Ja du. Det är en lång historia…”

Efter över trehundra sidor.
Text i epilogen
”Vilken sorglig historia, mormor.”

 

Visst det kunde såklart varit värre. 😉
∃∀∃

Du som läst ”Minnen som stannat kvar”. Jag vill gärna ha reda på om du upptäckt något fel. Bloggaren Esther upptäckte en liten ord-miss i ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

 

Själv visste jag att det fanns ett inbakat faktafel i samma roman. Ett fel som jag lät vara kvar för det hade förändrat andra saker till det sämre om jag ”lagat” felet strax innan deadline. Chansen att någon skulle notera den ringa fadäsen var liten. Krävs att personen är mycket insatt i ämnet. 😉

 

Ingen har sagt något till mig om några fel i ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.
Så i min värld är det följande som gäller i feltabellen. Tills någon Besserwisser, lik mig, förändrar tabellen. 😀
”Mina fotsteg i ditt hjärta” – 2 fel
”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” – 0 fel
”Minnen som stannat kvar” – ? fel.

Tack ännu en gång till Kerstin & Solveig för era insatser. ❤  Hade jag kört solo dessa tre gånger, skulle några syftningsfel kunnat bli klassiker på föreläsningar på skrivarläger. 😉
Jag ska under våren läsa om alla mina tre böcker direkt efter varandra. Detta gör jag av olika hemliga anledningar. 😉
Men först ska jag fortsätta i ”Intrigo” av Håkan Nesser. Nyskrivna kortromanen ”Tom” gillade jag skarpt. Jag har alltid gillat Nessers sätt att berätta en story. ”Kära Agnes” har jag läst tidigare. Men har totalt glömt bort slutet. Däremot gissade jag ganska snabbt en viktig detalj i balansvågen mellan brevskrivarna.

Snart väntar OS. Då gör det inget om det är ruskväder utomhus. När de olympiska lekarna är slut är det bara ett par dagar kvar tills våren börjar enligt almanackan. För en stund sedan var jag ute och letade efter vårtecken. Vet inte om jag lyckades. Du får bilda dig en egen uppfattning i nästa inlägg. 😉

Avgörandet närmar sig

Min lista över vad jag ska köpa i den närmaste framtiden växer och växer. För att inte slarva bort en papperslapp skriver jag direkt i mobilen. Jag har gott om tid eftersom produkterna presenteras flera gånger under vinterdagarna som passerar revy.

De senaste femton åren har jag varit en stor vän av sporten skidskytte. Jag gillar samtliga distanser och damer & herrar lika mycket. Sprint, jaktstart, distans, masstart och stafett har alla sin charm. Kombinationen av skidåkning och liggande och stående skytte gör att allt kan förändras på tjugofem intensiva sekunder. Den ledande Denise Herrmann kan skida ifrån de andra på snön, komma in ensam på skjutbanan och lägga sig på mattan för att skjuta fem liggande skott. Hon bommar tre skott och befinner sig efter sina tre straffrundor på plats arton. Någon sen startande på distans kan smyga under radarn och skjuta träff på alla tjugo skotten och nå en framskjuten placering, fast kommentatorn hunnit redovisa slutställningen. Sedan har vi en av mina personliga idoler, Darya Domracheva, som har hunnit med att på samma arena lyckats skjuta stående istället för liggande och året tidigare skjuta på fel tavla. Snacka om att göra ”en tavla”.
Mina favoriter har växlat under de säsonger som rullat på. Det måste inte vara en svensk deltagare som vinner. Många tävlande är mina soffkompisar. Stjärnor kommer och går. Fighters kämpar på år efter år. Ingen går att räkna ut på grund av prästbetyg. Ungdom och erfarenhet väger lika tungt. Nyblivna mammor kan bli bättre än de var tidigare.
Under flera år var det Magdalena Forsberg, Helena Jonsson, Carl-Johan Bergman och Björn Ferry som stod för de svenska hoppen. Då var det de två statliga kanalerna som betalade för kalasen. Säkert var de icke sportintresserade trötta på detta schema. Eftersom Sverige stod sig bra i konkurrensen växte sporten när det gällde Tv-publik. Därför tog TV4 fram sin feta plånbok.

Måste erkänna att jag sviker reklamen när det är ett långt inslag precis innan den spännande tävlingen ska börja. Då brukar jag hämta fikat för att komma in i den rätta stämningen. Tagga igång min gamla ”tävlingstarm”.
Är det masstart startar trettio åkare samtidigt. Lika många som det finns mattor vid skjutvallen. Till start kommer de tjugofem bästa poängsamlarna under året och de fem som varit bäst på sista tiden. Startraketerna sticker iväg snabbt i första backen. De längre bak trängs och får ta det försiktigt så att stavar, skidor och bössor inte får sig en törn. Plötsligt ser jag att någon ramlar. Vem var det som stöp? Kom det snö i pipan? Då brukar det vara kört. Jag behöver inte oroa mig. Reklamen tar vid och jag kan lugnt fortsätta skriva upp saker som jag ska handla. Tabletter mot ditt och datt, bindor till alla kvinnor jag känner, världens bästa tandkräm till dem med tandställning och tjugo saker till. Jag blir så sugen på morotskakan som Solveig bakat. Precis när jag tar ett bett missar jag någon viktig produkt. Istället blir det oväntat skidskytte igen. De som ligger främst har skjutit färdigt under reklamen och syns inte till. Eller för att vara exakt. Tjugoåtta tävlande har skjutit färdigt första liggande de senaste tre minuterna. Jag följer med spänning Mette Stavsen från Danmark som ligger bredvid en tjej från Bolivia. Ingen av kvinnorna träffar tavlorna. Mette drog iväg sin salva in i skogen som väckte en nattuggla. Duon tvingas därför in i straffrundorna. (Ugglan slapp) Sorgligt nog krockar kvinnorna med varandra och far in i en reklampelare.
Kameran letar sig fram i skogen och når de som gör upp om dagens medaljer. Vilken fight? Sju damer ligger tätt och allt är möjligt. Först en rejäl backe innan nerförsbacken in emot målet. Jag försöker lokalisera vilka sju som har segerchans. Från ingenstans noterar jag en norska som jagar dem i täten. Ska hon hinna ikapp?
”Avgörandet närmar sig”, säger reportern med andan i halsen.
Då blir det reklam igen. Min puls går ner med flera slag. Vilken tur jag har. Fru Fortuna ler mot mig. De visar den där saken som jag missade förra gången. En otrolig produkt som kan dammsuga själv. Som inte behöver sällskap. Den suger …

Ibland funderar jag på viktiga saker. Tänk om jag skulle köpa reklamplats under Skidskyttesäsongen? Undra hur mycket det kostar för att visa upp ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” och ”Minnen som stannat kvar”? Kommer beställningarna att drösa in? Kommer alla tittare som är riktigt idrottsintresserade att sugas till böckerna när de sitter där i soffan och får ta en vilopaus från skjutandet och skidåkandet? För det kan väl inte vara precis tvärtom? Publiken som ser reklaminslagen önskar sig en älgstudsare så de fick …

Den första gången det hände var jag så dum att jag trodde att deltagarna stannade till i spåret eller väntade att skjuta tills reklampausen var slut. Bjöds på varm choklad av arrangörerna på tävlingsorten. På tal om dum eller smart. Min hönshjärna får inte ihop ekvationen. Först betalas det miljoner till TV4 för att idrottsidioterna ska se säljarnas viktiga och lockande produkter mitt i sportdramatiken. Samtidigt görs det reklam för något som heter ”se mer sport” där Tv-publiken betalar pengar för att slippa se reklam. Är inte det bedrägeri att ta betalt två gånger? Jag ska ringa Peps Persson så han får sjunga ut. Han bor i norra Skåne och är en baddare på ”Falsk matematik”.
”Ska det vara så svårt att fatta…”

”Måste berätta om vad jag ska göra snart och som kommer att få stor betydelse för denna bloggs framtid. Det är så att… på readmore fortsätter texten. Du som betalt in 499 kr i månaden till Bosse Lidén kan läsa vidare. Vi gör en kort reklampaus på en treochenkvart sådär.”

”Pling Plong! Gillar du kåserier som är skrivna med hjärta och känsla för det lilla i det stora? Seriösa kåserier som följs av ett ironiskt inslag eller samhällskritik? Vill du känna igen dig och nicka igenkännande? Skratta och få något vått i ögat? Här är två boktips. På tal om matte. En av böckerna kostar hälften av vad den andra kåseriboken gör.”

 

 

 

 

 

Gillar du inte kåserier och vet att ingen av dina vänner inte heller gör det?  Föredrar du att läsa en roman? Här är en Västkustroman där handlingen utspelar sig mellan 1974 och drygt trettio år framåt. ”En nostalgitripp till 70-talet där galna upptåg blandas med betydligt djupare tankar om skuld och ånger. En bok fylld av värme och humor men också med en stor portion eftertänksamhet.”

 

 

 

 

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Ps. Nu ska jag ta en SMP för att skriva helt andra texter. Jag gillar spännande och oväntade utmaningar. En helt ny genre som jag inte ”fuskat” i tidigare. Dags att lägga locket över ”det hemliga”. Jag önskar dig läsare en fin fortsättning på januari. Kanske återkommer jag med någon ”Ögonblicksbild” när du minst anar det. Om det dimper ner drivor av snö kunde det vara läge att damma av systemkameran. Den har inte haft många uppdrag på senaste tiden och surar säkert i mörkret på sin hylla.
Ps2. Jag svarar eventuella bloggkommentarer med en symbol. Undra om det är någon smarting som vet vad SMP betyder?

 

 

 

Uppgiftstitlar och boklandskap

31 olika segrare 2013-2017:
1. Signhild Hortberg, 17 st
2. Ingen Vinnare, 16 st
3. Anki Arvidson, 13 st

4. Åsa Bäcklund, 12 st
5. Znogge, 11 st
6. Cecilia Ottosson, 8 st
7. Kerstin Cecilia,  7 st
8. Inger Börmark, Wiolettan, 6 st
9. Lippe Forsberg, Göran Nilsson, Gunnel Moberg 5 st
12. Susan Johansson, 4 st

3 titlar:
Annika Sohlin, Marie Kristoffersson, Susan Johansson.
2 titlar:
Susan Adelbrant, Susanne Pettersson, Lena/Villa Herberts, Greger Byskata, Marianne Johansson Sturk, Ethel Hedström, 2 st..
1 titel:
Pia Boman, Åse Holmander Mehlin, Monica Jelander, Torsten Larsson, Anitha Jacobsson Lechto, Gunilla Wahlberg, Lisbeth/Lma, Primrose, Comsi Comsa och Eva-Lotta.

* Blåa namn: Nya segrare under denna femte säsong. 

Noterbart:
Signhild och Anki har varit bland de tio bästa alla fem år.

Znogge, Åsa, Lisbeth/Lma och Wiolettan har varit bland de tio bästa varje år som de deltagit.

Nu vet vi alla svaren:
A. Vem som blir korsordsmästare 2017.
B. Tar Anki en trippen?
C. Vilka tre hamnar på pallen?
D. Vilka når tio-i-topp denna femte gång?
E. En sak som jag redan vet är svaret på min egen strävan att nå bredden och lekbiten med ett pris till den som kommer på plats sextiosex. I somras visste jag inget om min tuffa hälsohöst. Därför gjorde jag ingen personlig inbjudan likt de två senaste bloggåren. Nu är jag tacksam för att slippa korrigera en sådan lång tabellrad 25 ggr.

Mitt intresse för statistik kan uppfattas som riktigt korkat för en utomstående. (Helst de som tänker pengar och berömmelse) Men roligt och naturligt för mig som inte hade bråttom, bråttom. 🙂
När jag debuterade med romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” i slutet av maj 2013 tyckte jag det var så spännande att se vilka landskap romanen hamnade i, att jag sköt upp med att gå vidare till de anonyma ”jättarna” BTJ, Adlibris, Bokrondellen, Bokia m.m. under nästan hela sommaren. För därefter kunde jag inte veta var de flesta av mina böcker hamnade. Depån på Adlibris och BTJ skötte sådant själva centralt. Bokrondellen och Bokia ”berättade”, att vi skulle skicka böcker snabbt till ”neutrala nätstationen”.

Men alla böcker som sålts via min blogg har jag stenkoll på, på många skilda sätt. 😉 Fortfarande hoppas jag att någon på Öland och i Härjedalen ska köpa min första bok så min egen samling av landskap i Sverige blir komplett av ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.  ❤

23 landskap. (Halland leder L-kampen)
Finland, Åland, Norge, Frankrike och Australien.

 

 

18 landskap (Halland leder L-kampen)
Finland, Norge och Australien.

 

 

 

 

18 landskap (än så länge) Småland leder L-kampen.
Säljs bara via bloggen.

 

 

 

Om du läst kåseriboken ”Minnen som stannat kvar” och vill lämna dina uppgifter:
https://bosseliden.wordpress.com/2017/09/25/en-marklig-och-behaglig-kansla/

Om du vill ha information när det gäller att köpa böcker – tryck här:
https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Hoppas någon på Öland eller i Härjedalen passar på och köper ”Mina fotsteg i ditt hjärta” som reas för 75 kr + porto.
Det är samma låga pris för ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått”.

Utan att jag vet om det har kanske flera på den långsmala ön mina två första böcker i sin bokhylla. Inhandlade i en bokaffär eller på nätet. Nu tog jag på mina fantasiglasögon och skymtade en bok i Byxelkrok. Nej, nej. Jag såg fel. Det var visst Wiolettans bok.  🙂

Har du läst ända hit ner väntar en present till dig!  ❤
Jag är upptagen med annat resten av onsdagen, så jag har tagit en av mina fridagar under månaden. Kram Bosse/Bobo

 

 

Kasta sig in i det okända

Uppgift elva av tjugofem: Tävlade mot vaktmästaren i stark skånsk motvind
Svar: 5 bokstäver
Facit: Ricky/Bruch 
Vinnare: PRIMROSE  ❤

Tävlingstid: 19:00-20:00

Regler:
Bara ett korsordssvar/person vid varje uppgift. Som enväldig domare är det mitt facit som gäller (ingår i charmen). ❤
Antalet bokstäver och stavningen måste stämma till 100 procent.
Varje uppgift är öppen i exakt 60 minuter.

Extratävling för den som känner för det:
Jag söker bilmärket på fotot. Svar: Packard Landaulet
(OBS! Du måste delta i korsordstävlingen och lämna svar i samma kommentar som uppgiften.)

Filmcitat 11:
”Konstigt… planet besprutar växter där det inte finns några växter.”

AKTUELL TABELL:

Priskategori ett: (3 lotter)
1. Gunnel Moberg, 55 p.
2. Anki Arvidson, 53 p.
3. Wiolettan, 44 p.

Priskategori två: (1 lott)
4. Znogge, 42 p.
5. Marianne Johansson Sturk, 31 p.
6. Primrose, 30 p.
7. Eva-Lotta, 24 p.
8. Kerstin Cecilia, 20 p.
9. Signhild Hortberg, 19 p.
10. Marie Kristoffersson, 18p.

Priskategori tre: (1 lott)
11. Lisbeth Ahlskog,17 p.
12. Susie på Stjärnarve, Inger Börmark, Minton, Cecilia Ottosson, Åse Holmander Mehlin, 15 p.
17. Susan Johansson, 13 p.
18. Pelle Börmark, 12 p.
19. Ditte Akker, Ethel Hedström, 11 p.

Priskategori fyra: (1 lott)
21. Gunilla Wahlberg, Eva Rohlén, Comsi Comsa,9 p.
24. Annika Sohlin, Tobbe Nilsson, 8 p.
26. Börje Carlsson, 5 p.
27. Pia Boman, 4 p.
28. Eva Johansson, 3 p.
29. Maj Johansson, 1 p.
30. Alla andra, 0 p.

Priskategori fem: (1 lott)
Ingen än så länge.

Priskategori sex: (1 lott)
Ingen än så länge.

Priskategori sju: (1 lott)
Gunnel Moberg, 3
Marianne Johansson Sturk, 1
Susan Johansson, 1
Anki Arvidson, 2
Kerstin Cecilia, 1
Znogge, 1
Ingen Vinnare, 1
Primrose, 1

Priskategori åtta/Bosses bilar: (1 lott)
Kerstin Cecilia, 1
Ditte Akker, 2
Marianne Johansson Sturk, 1
Ethel Hedström, 2
Inger Börmark, 1
Ingen Vinnare, 5

Priskategori nio/Filmcitat: (1 lott)
Du lämnar din ”redovisning” EFTER korsordstävlingen är slut 2017.
Läs mer på denna länk.

https://bosseliden.wordpress.com/2017/11/11/drygt-tva-veckor-kvar-till-tavlingsdags/

 

Sommar eller höstbok?

Det ska bli spännande om jag ska minnas min tredje utgivna bok som en sommarbok eller en höstbok. Ännu en gång kommer det att handla om skarven mellan två årstider. Beställningen är skickad. 🙂

Romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” anlände torsdagen den 30 maj 2013. Alltså blev det en sen vårbok. Jag var rörd av ett sorgligt skäl, när jag tog upp första boken och minnena svepte iväg långt bort i tiden. Sorg och glädje går ofta hand i hand. ❤

Vår gemensamma kåseribok ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” nådde hallgolvet onsdagen den 8 oktober 2014 efter en hel del strul på vägen från Danmark. Bland annat fattades en låda med 52 st böcker. Men det var ju inget mot den nätmobbing som jag råkade ut för veckan därpå och som stal hela min energi och livslust.  😦 Marknadsföringen ebbade ut och själv var jag full av farliga ketoner i blodet. Ett konstant högt blodsocker under en lång tid har den effekten. Sömnen och matlusten hade åkt på semester. Det hjälpte inte att jag höjde alla insulindoser. Adrenalinet och andra blodsockerhöjande hormonämnen hade makten i min sargade kropp. Då biter inte insprutat insulin.

Omslagsfoto – Framsidan kan också försena en utgivning. Jag minns hur trött jag var på vintern 2013 som aldrig ville släppa sitt grepp om södra Sverige. Dagar blev det veckor och mitt missmod växte. Min första plan med att bo i Steninge i Halland några dagar, och hoppas på rätt väder för att ta fotot av hjärtat i sanden fick jag ge upp. Här i Skåne var det också snö och igenfruset vatten längs strandkanten, trots att det snart var april. 😦

När jag släppte av Solveig och Jennifer i vackra Hagestad naturreservat, för att de skulle kolla läget, tyckte jag som satt kvar i bilen med all snö omkring mig, att det var totalt onödigt. Efter en stund kom de tillbaka och berättade att det fanns en smal snö/isfri kant längst ner och att det var ”fritt vatten”. På denna snöfria yta, påskdagen 31 mars, flanerade människor och njöt av vårsolen.
Solveig gjorde hjärtan för glatta livet med en pinne, som havet busigt suddade ut. Jag var en slags polis som försökte hitta luckor då Jennifer, barfota, kunde gå i hjärtat (se bokens baksida). Människorna var nyfikna och undrade såklart vad vi höll på med. På framsidan kan man inte ens ana att det var högt med isflak precis bakom fotografens rygg.
Jag tycker det är häftigt att jag i ”efterhand” la till kapitel 24 för att min tänkta framsida skulle finnas med i boken. (Jag hade under en lång tid en helt annan framsida i tankarna). Numera tycker jag det är ett av de bästa/vackraste kapitlen. Jag älskade uppgiften att knyta an händelsen i senare text. Ett pusselarbete som passade mig perfekt. Ibland gjorde jag saker som ingen läsare verkar ha noterat. Som ex. att gömma låttitlar jag personligen gillade och mycket annat. Jag tycker också om att ”leka” in kunskaper på ett pedagogiskt sätt. Tyvärr gick det inte att berätta öppet för då förstördes spänningen i handlingen.  Nog om det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att läsarna ska uppskatta min ärlighet och de personliga texter som jag bjuder på i ”Minnen som stannat kvar”.  ❤
Omslaget friserades en aning jämfört med provboken. Därför bjöd jag inte på någon bild när provboken dök upp. När titeln fått fler punkter (blivit större) och centrerats kommer den mer till sin rätt. (Jag har ju redan sett resultatet på vår stora TV-skärm och är supernöjd.) 😀

Jag önskar dig en fin augustihelg. Vi ska varken sitta stilla på ett tåg eller åka i trånga ersättningsbussar. Istället blir det bil och förhoppningsvis cykel. Ännu mer förhoppningsvis – sol och klarblå himmel.
Sköt om dig och unna dig något trevligt.

Fotnot:
Jag tror jag nöjer mig med att svara eventuella kommentarer med en symbol denna gång. Trots att jag går i väntans tider finns det åtskilligt att göra. Därför måste jag hushålla med energi. Imorgon försvinner vår äldsta dotter iväg till Uppsala, efter att ha jobbat nio veckor på Ystads Veterinärklinik. Det kommer att bli tomt och färre kramar och samtal mellan himmel och jord. Hennes lillasyster har börjat jobba i Malmö och skaffat sig pojkvän. Mycket är nytt hos familjen Lidén. Men själv kör jag vidare med samma fru och trivs bra med det. 😉

Tre steg på vägen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Roman eller kåseribok? Första steget funderade jag på i flera veckor.

 

 

 

 

 

 

 

När Lena Sanders smög in i mitt huvud med en deckarstory som utspelade sig i Abbekås, Ystad och runtomkring Österlen var det frestande att lyssna på henne. Hon berättade att Sebastian åkt till Boston för en läkarkonferens och att hon tillsammans med gamla väninnor hyrt ett sommarhus i Abbekås. Jag lyssnade på henne och förankrade hos experter att det ”hemska” var fullt möjligt.

 

 

 

 

 

Däremot är det inte möjligt för mig att både blogga och skriva en roman. För det sistnämnda behöver jag stänga av allt socialt och försvinna in i en fiktiv värld för minst ett halvår. Dörren är absolut inte låst för framtiden. Först vill jag fylla min gratisblogg på WordPress till hundra procent. En längre tid har det stått 62 % i rutan.

 

 

 

 

 

Därmed var svaret självklart. Jag öppnade i januari, när jag blev ensam efter det att familjens tre kvinnor försvunnit iväg till sina skolor, min wordbank och började bearbeta texter.
Problemet är att ett minne föder ett annat minne. Snart satt jag och skrev ständigt nya texter och underlaget växte till över tvåhundra kåserier. Till slut fick jag sätta stopp för mig själv.
Då började fasen med att gallra. Sakta men säkert gick antalet ner till etthundratre. Jag förde tabeller över antalet ord. I nästa genomläsning/tvättning fick jag ner det till 77 texter på 63 785 ord. Fortfarande alltför många ord för att klara bokryggen.

 

 

 

Jag kom på boktiteln mitt i en januarinatt.

 

 

 

 

 

 

 

Ungefär samtidigt bestämde jag mig för att placera de utvalda texterna kronologiskt, ibland nästan som en fortsättning på förra. En osynlig röd tråd som jag hoppas läsarna uppskattar. Aldrig har jag varit så privat som i de sjuttiotre kåserier som klarat av de fyra tvättningarna som pågått i många hundra timmar.

 

 

 

 

 

 

Under hela processen unnade jag mig att alltid ha en fräsch gerbera att vila ögonen på. Det blev en lek att det skulle vara olika färger så länge det var möjligt.

 

 

 

 

 

 

Det dröjde till slutet av maj innan jag berättade för Solveig att jag beställt ISBN-nummer från Kungliga biblioteket till två nya böcker. Nu bad jag snällt om hjälp med femte tvättningen. I detta läge var jag sekreteraren som satt med datorn på ett bord framför mig och hon som intill, i soffan, läste texterna på vår stora TV:skärm och dirigerade mig. Ibland knorrade jag, men oftast var anvisningarna för bra för att förbises. På självaste midsommarafton nådde vi slutet på tredje steget.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sista tiden har det varit blommor från vår egen trädgård som förgyllt skrivstunderna. Visst är den stora pionen läcker. ❤

Fjärde steget är att inlagan åkt iväg till en person som ska sätta texten. Under tiden har jag lämnat över till Solveig att fixa till framsidan på omslaget. Jag valde foto för ett par månader sedan. Nu leker hon med färger, typsnitt och storlekar. Själv ägnar jag mig åt de två flikarna och baksidan. När våra uppgifter är klara skickas de också iväg för att ”sättas”. Under tiden den processen sker på västkusten kommer vi att åka på hemlig utflykt åt ett annat vädersträck. 😉 Hemma passas bostaden av resten av familjen.

Det är många beslut och hårt arbetande innan en bokidé förvandlats till en färdig bok.
Undra hur många veckor/månader som återstår innan två blir tre. Det känns tryggt att vi gjort aktiviteten två gånger förut. Ändå vet jag att vad som helst kan hända. Ex är min danska inte fullgod.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Elfte boken i serien om Kurt Wallander; ”Handen”

Fast text:
Jag tänkte hedra Henning Mankell (1948-2015) och fira att det under 2016 är tjugofem år sedan första Wallanderboken kom ut.  ❤

Elfte boken i Wallandersviten:
Handen, 2004/2013, 122/312 sidor. Leopard förlag.

Tidsintervall:
Den relativt korta berättelsen startar lördagen den 26 oktober 2002 och slutar några dagar innan jul samma år.

Huvudperson:
Kurt Wallander: Har varit polis i över 30 år. Han är nu den som arbetat längst som kriminalpolis i Ystad. En gång hade han varit yngst.

Familj:
Linda: Bor hos sin far men är lovad ett hyreskontrakt på en lägenhet.

Wallander gick in genom dörren. Han bläddrade i kataloger och såg på fotografier av olika hus. Oftast var priset för högt. En fattig polis kanske ska bo i lägenhet, tänkte han ironiskt.

Kollegor:
Linda Wallander: Har jobbat ett år på Ystadspolisen.
Martinson: Hans tjocka bruna hår var borta och han hade blivit flintskallig. Han kör bil ryckigt.
Sven Nyberg: Humörstark och duktig kriminaltekniker.
Lisa Holgersson: Polischef. Kanske den bästa chef Kurt haft.
Stefan Lindman: Kom till Ystadspolisen ungefär samtidigt som Linda. Han och Linda har något slags förhållande.

Personer utanför polishuset:
Stina Hurlén: Ung rättsläkare från Lund.
Karl Eriksson: Kusin till Martinsons fru. Vill sälja sitt gamla tomma hus.
Hanna Trulsson: En gammal kvinna och granne till Karl.
Evert Trulsson: Ägare till en gård.
Kristina Fredberg: 65 år. Malmö. Sladdbarn till Ludvig och Alma Hansson.
Simon Larsson: Arbetade som polis i Ystad när Kurt kom dit. Numera bor han på ett äldreboende strax utanför Tomelilla.
Richard och Irina Pettersson: Han slipade saxar och knivar. Paret var vänliga och pålitliga. Då kallades de tattare. Idag kallas dom resande.
Katja Blomberg. 40-årsåldern: Malmö. Barnbarn till Richard och Irina. Två gånger dömd för misshandel. Har suttit på Hinseberg. Begått bankrån med sin dåvarande man. Ludvig Hansson: En gång i tiden ägare till ett hus i Löderuptrakten.
Kaarin, Elmo och Ivar Pihlak: Estnisk familj som kom till Sverige från Danmark i februari 1944. Begärde utflyttning till Danmark i november samma år.

Bokens dos av kärlek & erotik åt Kurt: ❤
Wallander kunde inte undvika att kasta en blick på Kristina Fredbergs dotters ben. Sedan uppfattade han att Linda såg på honom med rynkande ögonbryn. Varför bad jag henne att följa med? tänkte han.

Kurts karaktärssvagheter/hemlighetsmakeri i denna roman:
Behåller som vanligt många tankar för sig själv. På gott och ont.

Kurts hälsa:
Han går omkring med en växande känsla av olust som han inte berättar för någon enda människa.

Det fanns ingen hiss. Wallander flåsade tungt när de kommit upp. Linda såg strängt på honom.
”Du kommer att få en hjärtattack om du inte börjar motionera.”

Dagen efter var en klar decemberdag med gnistrande sol. Wallander steg upp tidigt och tog en lång promenad längs havet innan han vid åttatiden bestämde sig för att bli polis igen och återvände till polishuset.

Nyckelspår & Villospår:
En hand, en tandlagning, en häst & vagn, ett blindspår och en låda på vinden.

I Lådan fanns fyra almanackor. 1941, 1942, 1943, 1944. Wallander satte på glasögonen och började bläddra i almanackorna.

Kopplingar till tidigare böcker:
Många år hade gått sedan han och far gjort sin gemensamma resa till Rom.

Grodor i boken:
Martinson eller Martinsson? Här fick kollegan bara ett s.

Wallander har skjutit ihjäl mer än en person i tjänst. Bra för sömnen och psyket att minska ner det till en ”enda” gång.

Nyberg körde knappast sträckan från sin bostad till gården på nitton minuter, mitt i natten. Inte ens mitt på dagen.

Kuriosa:
Kurt och Linda har ett avtal på söndagarna så länge hon bor hemma hos sin far. Denna röda dag är en frizon då ingen har lov att kritisera den andra. Söndagarna är proklamerade som dagar reserverade för vänlighet.

Varje gång Wallander kom till en plats om natten där arbete pågick, fick han en känsla av att han klev in i en filminspelning.

Nybergs skitiga overaller var så välkända att de en gång varit ett ämne för ett inslag i den lokala nyårsrevyn.

Citat och stycken som jag uppskattar/minns i denna bok:
Det fanns en skönhet som bara ålderdomen kunde ge en människa. Hela livet låg inristat i ansiktets rynkor.

Oordningen bland buskarna bar på en berättelse.

Det förflutna hade slagit igen sina dörrar.

Han tänkte det var en människa han aldrig skulle möta igen i sitt liv. Men knappast en människa han helt och hållet skulle glömma.

Han önskade att huset inte varit ett troll som plötsligt spruckit i solen.

Han tänkte på ingenting och han ville ingenting. Det var mer än nog att fortfarande vara levande.

Speciell torr humor på gränsen till svart:
”Se mig som en fiende”, svarade Wallander muntert. ”Men gärna en fattig fiende.”

”Varför har handen börjat vandra upp ur jorden”, sa Wallander.
”Den kanske ville upp för att vinka till oss och tala om att det fanns något i jorden som inte borde vara där”, svarade Martinson.

Han borde egentligen anställa förhör med gravstenarna på kyrkogårdarna i trakten. Det var där alla tänkbara vittnen eller andra inblandade fans.

Privat sorg:
Jag kommer aldrig att hitta ett hus, tänkte han. Inget hus, ingen hund, heller ingen ny kvinna. Allt blir vid det gamla.

Ett kort ögonblick överfölls han av en impuls att bara ge sig iväg. Ta bilen och lämna Skåne för att aldrig komma tillbaka.

Antal mord/dödsfall:
4 st.

Bosse Lidéns betyg:
3/5

Sista tre meningarna:
Julen det året var kall.
Från Östersjön drog isande vindar in över Skåne.
Vintern hade kommit tidigt.

Baksidestext:
En höstdag 2002 får Kurt Wallander plötsligt möjligheten att förverkliga en gammal dröm, att flytta från Mariagatan i Ystad till ett hus ute på landet. Men drömmen förvandlas till en mardröm. I husets trädgård hittar Wallander först ett nergrävt lik, sedan ytterligare ett.
Den kriminaltekniska undersökningen visar att de legat ett halvt sekel i jorden. Men vilka var dessa personer? Och hur kommer det sig att ingen någonsin har anmält dem saknade?
Wallander och hans kolleger tvingas söka sig bakåt i det förflutna för att hitta svaret på gåtan. Spåren leder mot en tragedi, där det är svårt att veta vem som egentligen är offer och vem som är förövare.

Handen innehåller också ett extramaterial för alla Wallanderfans: ett uppslagsverk till Wallanders värld med kulturella referenser, personer och platser som förekommit i romanserien.
Sanningen är snarare att ”extramaterialet”(Guld värt för ”nördarna”) innehåller en berättelse som heter Handen.

Personligt:
Det känns vemodigt att ta farväl av både Kurt Wallander och Henning Mankell för att låta dem vila i frid.
Personligen anser jag att ”Den orolige mannen” är det perfekta slutet för den fantastiska sviten i serien om den fiktiva polisen, som fick sitt efternamn via ett bläddrande i telefonkatalogen. ”Handen” är mest en present till kalenderbitarna och en slant till ex. förlaget.
Om jag lever om några år kommer jag att börja om med ”Mördare utan ansikte” (åttonde gången) och fortsätta läsa kronologiskt, precis som jag gjort tidigare. Alltid lika nöjd med sällskapet. Fascinerande nog, ger det mig nya fräscha tankespår vid varje reprisläsning, som viker av från de nya böcker som jag läser varje år. Ett utmärkt och kärt komplement. Väldigt ofta slår Mankell sina adepter på fingrarna och det förvånar mig att flera svenska kriminalförfattare säljer miljontals böcker. De kan vara både direkt mediokra och ”skapligt bra”. Ändå nuddar de oftast bara vid Mankells anklar. En del utländska författare når ända upp till axelhöjd.

Kurt Wallander dras mer och mer in i dimman och hans återstående liv blir hans privata tid, skriver Mankell så briljant. Själv ska jag ta några steg bort från bloggvärlden på obestämd tid och istället leka med ord och kanske bilder på annat sätt. Jag hoppas slippa tät skrivdimma. Mycket troligt kommer jag att göra små återtåg, när jag har något att visa eller berätta, eller om längtan blir för stor. Bloggvandringar vid vissa tidpunkter är tänkt att bli trevliga andningshål. Fysiska promenader vid havet är som alltid batteriladdande. Där både hämtar och lämnar jag tankar av alla dess slag.

1 139 blogginlägg finns där gratis för alla som är nyfikna och ”Mina fotsteg i ditt hjärta” och ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” finns givetvis att beställa för den som är lässugen på två fysiska böcker. Det är utan tvekan de två projekten som jag lagt ner mest arbete och tid på. Bloggen är bara en kul bilaga där mina texter långt ifrån alltid varit ”tvättade”.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Under 2017 kommer de bloggbesökare som läser raderna här under detta blogginlägg, att kunna köpa böckerna för endast 101 kr/st (+ porto 49 kr). I en stor blå postpåse går det i två böcker till samma porto (om du köper två böcker får du dem till priset 250 kr så blir det jämnt och bra).  😀
Följ anvisningar på länken ”köp bok/köp böcker, men justera priset som du ska sätta in på kontot. Andra ”okända” människor som INTE läser detta blogginläggsslut betalar än så länge normalpris. För detta är min sista hyllning till Henning Mankell och en ”present” till dig som ännu inte köpt en bok eller som vill köpa fler och ge bort och ”orkat” ta dig ner ända hit ner i texten.

På återseende. Bosse Lidén  ❤

Tidigare blogginlägg i denna hyllning: https://bosseliden.wordpress.com/2016/02/03/forsta-boken-i-serien-om-kurt-wallander-mordare-utan-ansikte/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/02/22/andra-boken-i-serien-om-kurt-wallander-hundarna-i-riga/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/03/28/tredje-boken-i-serien-om-kurt-wallander-den-vita-lejoninnan/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/04/25/fjarde-boken-i-serien-om-kurt-wallander-mannen-som-log/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/05/22/femte-boken-i-serien-om-kurt-wallander-villospar/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/06/26/sjatte-boken-i-serien-om-kurt-wallander-den-femte-kvinnan/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/07/25/sjunde-boken-i-serien-om-kurt-wallander-steget-efter/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/08/31/attonde-boken-i-serien-om-kurt-wallander-brandvagg/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/09/24/nionde-boken-i-serien-om-kurt-wallander-pyramiden/

https://bosseliden.wordpress.com/2016/10/08/tionde-boken-i-serien-om-kurt-wallander-den-orolige-mannen/

 

Fotnot:
I denna kategori har jag valt att svara på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Annars skulle jag kunnat prata om Kurt Wallander och eget skrivande i många timmar. En tid som jag inte har längre. Men jag läser gärna snälla och intressanta personliga reflektioner. Var rädd om dig kära läsare.