Tre år går fort

Det finns en del laddade ord som börjar på bokstaven s. Två är de tunga orden skuld och sorg.

Jag har läst min debutroman ”Mina fotsteg i ditt hjärta” x antal gånger. Först alla gånger innan den kom i tryck. Sedan ängsligt för att upptäcka missade korrekturfel. När det gäller det sistnämnda skulle jag kunna känna mig megastolt. Inte många författare och stora bokförlag mäktar med att minimera ”missarna”. Endast Ezter har berättat offentligt om ett stavfel. (Via skulle varit vita). Själv vet jag ett fel till som är svårt att hitta för de som inte är sportnördar. Jag valde att ha kvar det trots att jag kände till det innan tryck. Det blev som en sport för mig att behålla det. Orsaken var att texten i nästa stycke skulle kunna fallera vid en sen ändring om jag flaggade för en ändring.

Jag kan inte ta åt mig äran. Jag trodde att det inte fanns ett enda fel kvar efter alla mina lusläsningar. Då hade jag läst varje ord med snigelhastighet och granskat med luppen alla tecken och mellanrum. Tji fick jag. Först av Solveig och sedan av Kerstin med sin erfarenhet av redigering på jobbet. De två kvinnorna var mina två trygghetsplank.

Efter det har jag läst om boken några gånger på ”vanligt sätt” och varit nöjd. Ändå var jag för första gången skraj när jag efter en lång paus återläste den i april i år. Skulle jag känna på annat sätt? Bara tänka på allt jag kunde lagt till? För det var så att jag kunde gjort boken nästan dubbelt så tjock. Men jag mäktade inte med att betala för x antal ”tjocka” böcker och ett ännu högre porto till eventuella köpare. Inte heller ville jag gå ner till pocketstorlekstypsnittet.

Romanen höll. Mest är jag stolt över att de svåra ämnena skuld och sorg känns äkta. Jag kopplade dem till den erfarenhet som jag skaffat mig alltför tidigt i livet, till allt jag läst inom psykologi och medicin. Den som är bra på mycket annat och inte har den basen och referensramen, men älskar att ha åsikter skulle kunna hävda motsatsen.

Tillfället när jag gick från att ta fram de dammiga elva kapitlen av ett ungdomsmanus, efter att jag fått en smart idé i gungstolen som förstärktes under flera sömnlösa nätter, minns jag kristallklart. Under den långa process som tog vid, såg jag bara ett enda högt berg. Vuxensex. Hur skulle jag ta mig förbi det hindret? Det gick inte att skämta bort. Jag är nöjd med hur jag gjorde upp med mig själv för att lösa utmaningen. Ändå kan jag lova att jag skulle kunnat ”kopiera” Nora Roberts om jag haft det som en rolig skrivuppgift på ett författarläger. Men jag ville ha min nerv i varje blad. Något som jag stod för som författare.

Lena Sanders, Sebastian Rosander och de andra var mina kompisar under en lång tid. Ibland kändes det som de fanns på riktigt. Både när jag skrev i stugan i trädgården och lyssnade på sjuttiotalsmusik från gamla kassetter och när jag mitt i nätterna kunde komma på en ny infallsvinkel. De fiktiva ungdomarna kunde börja konversera med varandra så jag knappt hann med i tanken. Jag smög ut i köket och satte mig och skrev för glatta livet på lappar som jag snabbt rev av från inköpsblocket.
Det blev tomt och overkligt när vi skildes åt i maj 2013 och därför befriande när jag i smyg drog igång med nästa bokprojekt på hösten. Blogg i all ära. Men jag brinner för att försvinna in i fiktiva världar och glömma alla tillkortakommande min kropp signalerar till mig med jämna mellanrum. Jag fick ännu mer smak på ”egna böcker” efter uppföljaren, kåseriboken ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått.”

Samtidigt är jag helt beroende av hjälp med viktiga moment i processen. Den hjälpen har jag av förståeliga skäl inte kunnat yrka på under en lång tid. Jag är för gammal för att skriva saker enbart för skrivbordslådan eller Word dokumentmappar. Den uppmätta tiden känns för snäv. Allt kan ta slut när som helst. Om inte annat synen för mig.

Det har alltså funnits viktigare sysslor för mina nära och kära under en längre tid som kanske den uppmärksamma bloggläsaren noterat. Tur jag är bra på att lura mig själv och hitta lönngångar och surrogat som jag uppskattar till stor del. Innerst inne vet jag ändå vad jag helst vill.

Det råder stora förändringar av olika karaktär för vår familj inom en snar framtid. Jag hoppas ändå det finns plats för mig att en dag, få föda mitt tredje hårda barn. Kanske blir det bara en ringa upplaga för mina närmaste. (Danskt bokband även denna gång.) Marknadsföring orkar jag inte med. Det är den trista biten. Jag är för snäll, kroppen för svag fysiskt och jag brinner inte alls för det. Det är författandet som ger mig näringen och ”kicken”.
Helst skulle jag vilja sitta i ett litet hus med havsutsikt och skriva under några morgontimmar. Ta paus och gå längs med stranden i alla sorts väder. Äta och dricka något gott och nyttigt. Sova middag. Bli uppassad med massage och varma vattenaktiviteter för att väcka liv i trött gubbkropp med kroniska sjukdomar av olika dignitet. Åka iväg till varmt land från oktober till april för att skona leder och tristess. Givetvis med samma möjligheter med havsutsikt, sandstrand, god mat och dryck. Trevligt litet torg med utomhusfik på gångavstånd. Fina blommor att vila ögonen på då och då. Musik & sångframträdande under ljumma kvällar. Fler i-krav har jag inte.  😀
Ni som lärt känna mig inom bloggvärlden förstår att jag har distans till mig själv och ironiserar. Jag har det riktigt bra som jag har det här. Allt kunde varit sämre. Livet är bara ett lån som det gäller att förvalta så gott det går. Spela med de spelregler som erbjuds. ❤

Tre år går fort.

Här kommer ett flott erbjudande som gäller fram till fredagen den 3 juni.

”Mina fotsteg i ditt hjärta” fyller 3 år (trotsålder) och det firar jag här på detta sätt.

Är du intresserad av att beställa en bok av ”Mina fotsteg i ditt hjärta” gör du som det står på länken. Men bokens pris för bloggbesökare är endast 100 kr fram till 5 juni 2016. (Alltså 100 + porto 49 = 149 kr)
OBS! ”Skimrande ögonblick – och dagar i grått” ingår inte i kampanjen. Den fyller inte år förrän i oktober.

https://bosseliden.wordpress.com/kop-boken/

Du får ha en trevlig avslutning på sista vårmånaden och en bra början på sommaren. Själv vill jag ha hem min älsklingspusselbit på heltid om tre veckor och helst i ett stycke. Först behöver hon landa i kropp och själ och avsluta sitt examensarbete i Kristianstad. Sedan vill jag att vi hittar på lite av varje i lagom dos. Jag har roat mig med att leta möjligheter på nätet och gjort upp pedagogiska uppställningar.  😀
Tyvärr måste vi inom kort tid bestämma oss för vilken bil vi vågar chansa på.

Till mina lekkompisar kan jag berätta att ni ska få en sommarläxa.  🙂
Minigolfuppdraget stängs 1 juni klockan 20.00. Det är den tiden/klockslaget som gäller. Jag kommer inte att vara hemma just då.

Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol av något slag.  ❤

 

Joakim hade mycket att berätta om …

Strumporna fick stanna hemma, men fikakorgen fick naturligtvis följa med på kustutflykten.

Kaffetarmen ropade direkt när jag smällde igen bildörren. ”Vill ha kaffe NUUUUU!”
För att inte ställa till med bråk slog vi oss ner på en bänk vid hamnen i det gamla fiskeläget Abbekås och lydde kaffetarmen.
Vi hade varit inne på ett konditori och köpt med oss något smaskigt. Allt smakar så mycket bättre utomhus. Precis när vi var klara hörde jag hur någon ropade på mig bakom ryggen.

Jag trodde först det var paret på bänken som pratade med ryggen.

Så var det inte. Det var Abbekåsa gåsen Joakim som kallade på mig. Jag kunde riktigt höra hur Edvard Persson sjöng i mina öron innan Jocke avbröt mig.
”Det är väl du som är BloggBosse. Nu ska du få höra vad en bloggtjej hittade på här i Abbekås när hon var en liten tös.”
Under en kvart fick jag höra så många spännande storys att jag nästan storknade eller gåsade som man säger på dessa breddgrader. Kan verkligen Åse vara skyldig till allt detta eller broderade han ut vissa saker?

En natt sådde hon snabbväxande träd överallt på stranden. När männen skulle ut och fiska frukost fick de ta hjälp av lien för att komma fram till båtarna.

I båtarna planterade hon allt möjligt. Enligt ett rykte är det hon som böjt på detta träd bara för att visa några grabbar att hon minsann var starkare än Pippi Långstrump.

Nu växer det maskrosor i det men snart kommer det mot alla odds att bli grönt och fint igen. Otroligt att det fortfarande lever. Den ”gröna bilden” är från bildarkivet.

Jag var tvungen att gå ner och doppa huvudet för att ruska av mig de mest spännande berättelserna. Samtidigt var det riktigt kul att få reda på sanningar.  😀

Det kyliga vattnet ruskade om mig. Efter att jag fick en ansiktskram av en blåmanet såg jag bara blåa saker ett tag. Eftersom det är min favoritfärg gjorde det mig ingenting.

Någon hade haft bråttom ur skorna.

Vackert.

Läckert och inbjudande med blåa dörrar.  ❤

Om vi skulle ta och skaffa båt istället för bil.

Men det är mycket jobb och inte bara lek i vatten. Sedan vet jag inte om mormor Åse växt ifrån de värsta busen.  😉

 

 

 

Femte boken i serien om Kurt Wallander; ”Villospår”

Fast text:
Jag tänkte hedra Henning Mankell (1948-2015) och fira att det under 2016 är tjugofem år sedan första Wallanderboken kom ut. Idag när jag lägger in detta inlägg har Henning namnsdag. ❤

”Jag växte upp i ett skogsbevuxet inre Norrland. Jag tänker att min granskogskvot nog fylldes den gången. Sen sökte jag mig till det öppna landskap som Skåne utgör. Dessutom är detta ett gränsland. Här tar Sverige slut och börjar det, beroende på varifrån man kommer.”
Henning Mankell

Femte boken i Wallandersviten:
Villospår, 1995, 429 sidor. Bonnierförlagen. Engelsk Titel: Sidetracked. Publicerad i 28 länder.

Personligt:
Den varma sommaren 1994 glömmer jag aldrig. Sommaren kom till Sverige när jag och Solveig återkom med färjan från Bornholm. Till skillnad från Kurt Wallander älskade jag Sveriges framgångar i Fotbolls-VM i USA. Titeln på boken gör skäl för namnet. Det finns många villospår och inte en regndroppe i sikte under dessa intensiva polisveckor.

Tidsintervall:
38 kapitel. Efter en prolog från 1978 i Afrika startar handlingen i Skåne d. 21 juni 1994 och avslutas i en epilog fredagen den 16 september 1994.

Huvudperson:
Kurt Wallander: Förste Kriminalkommissarie. Bor i en gammal lägenhet på Mariagatan 10 i Ystad.

En av många sponsrade plankor på den långa bryggan vid småbåtshamnen i Ystad.

Familj:
Linda: Dotter. Ska gå på en teaterkurs i Visby. Dyker oväntat upp en söndagsmorgon på Mariagatan. Han kan numera föra vuxna samtal med henne.
Kristina: Syster. Har endast telefonkontakt med sin bror och nästan bara samtal om ämnet fars hälsa.
Karl Wallander: Far. Får diagnosen Alzheimers sjukdom.
Gertrud Andersson: Gift med Karl och ett stort stöd.

Kollegor:
Otto Björk: Avgår som polischef i Ystad för att börja jobba i Malmö som chef för länets enhet för utlänningsärenden.
Lisa Holgersson: Ska tillträda efter sommaren som Björks efterträdare.
Ove Hansson: Har slutat tvärt med att spela på hästar. Ställföreträdande polischef under sommaren. Vill helst lämna över ansvaret till rikskrim.

För att muntra upp sin hårt arbetande personal hade Hansson personligen åkt ner till Fridolfs konditori och köpt wienerbröd.
(Tack Hédi Chermiti för hjälpen med fotot i fredags och stort LYCKA TILL med allt.)  😀

Martinson: Ägnar sig mer och mer åt datorsökningar.
Ebba: Receptionist och alltiallo. Nyligen brutit ena handen. Börjar känna sig gammal. Karl Evert Svedberg: Bor på Lilla Norregatan. Fobi mot getingar.
Ann-Britt Höglund: Börjar allt mer axla Rydbergs roll som bollplank till Kurt.
Norén: Verkar ha fått mer ansvarsuppgifter som polis och nämns oftare i boken. Har tydligen skilts från sin parhäst Peters.
Sven Nyberg: En vresig men erkänt skicklig teknisk expert som kör en gammal Amazon.
Per Åkesson: Åklagare. Ska vara tjänstledig från september för att jobba i Uganda. Eskilsson: Hundförare. Skytt: En äldre polishund. Sten Forsfält: Äldre polis i Malmö. Tyrén: En duktig polisaspirant. Birgersson: Intendent i Malmö. God organisatör.

Förstärkningar utifrån:
Sture Holmström: Polisintendent i Malmö.
Ludwigsson: Spanare från rikskriminalen. Storväxt och kraftig man.
Hamrén: Spanare från rikskriminalen. Liten och spenslig, med starka glasögon.

Hansson meddelade att Ludwigsson och Hamrén från rikskriminalen hade kommit. Han hade inkvarterat dem på Hotel Sekelgården. 

Personer utanför polishuset:
Dolores Maria Santana: Dominikanska republiken
Gustaf Wetterstedt: F.d. justitieminister.
Peter Edler: Släckningschef på brandkåren.
Prytz: Ambulansman.
Lars Magnusson: Före detta journalist.
Arne Carlman: Konsthandlare.
Hugo Sandin: F.d. polisman vid bedrägeriroteln i Stockholm.
Sven Andersson: Hjälper till med trädgården utanför kyrkan.
Mats Ekholm: Psykolog i Stockholm. Gör profiler på gärningsmän.
Björn Fredman: Har aldrig haft ett hederligt arbete i sitt liv.
Anette Fredman: Före detta fru till Björn.
Stefan Fredman: 14 år. Storebror. Ska börja i åttan till hösten. Väluppfostrad. Beskyddande.
Louise Fredman: 17 år. Känslig. Rest bort för att vila upp sig.
Jens Fredman: 4 år. Lillebror. Ägare till två mycket rädda ögon.
Peter Hjelm: Diversearbetare inom mörkrets väggar.
Åke Liljegren: Riksrevisor och företagsslaktare.
Waldemar Sjösten: 49 årig polis i Helsingborg. Planerar för sitt fjärde äktenskap. Hoover: Mopedägare i Rosengård. Ej anställd av FBI.
Elisabeth Carlén: Delar gärna med sig av sin kropp mot god betalning.
Hans Logård: 47 år. Bor på en gård nära bokskogen, utanför Bjuv. En gång i tiden hette han Erik Sturesson. Lite senare Sture Eriksson.
Agneta Malmström: Obducent. Lämnar mobilen hemma under segelsemestrar.
Kurt Malmström: Barnläkare i Malmö.

Bokens dos av kärlek åt Kurt: ❤
Kurt har varit i Riga vid påsken hos Baiba. Det är tänkt att hon ska följa med Kurt till Skagen på sommarsemestern.

Han träffar på en attraktiv kvinnlig präst i Smedstorp som han tycker är vacker. Han ser ingen ring på hennes hand. Han börjar tänka förbjudna tankar. Har en nattdröm om prästen.

Det var bara vid de tillfällen då antingen Baiba eller Linda hade funnits i lägenheten som han känt en verklig hemkänsla.

Mot alla tidsodds blir det en resa till Skagen med Baiba. Där friar Kurt Wallander till henne. Hon hade svarat nej. I alla fall inte än. Inte nu.

Wallander hade ibland drömt om att han skulle hitta en gammaldags och rymlig lägenhet. Vid ett tillfälle hade han hört sig för om en av de stora lägenheterna i bokhandelns röda hus vid torget. Men han hade häpnat när han hörde månadshyran.

Kurts bil:
En gammal Peugeot. Han går och drömmer om en Nissan.

Kurts karaktärssvagheter/hemlighetsmakeri i denna roman:
Han ringer privatsamtal till Riga från jobbet.

Han ljög för Hansson om att han inte minns vikarierande åklagaren Brolin.

Han är feg för att ringa om inställda träffar med far och Baiba. Smiter med att låta kolleger sköta sysslan.

Han ljög för Sjösten om skälet till att han plötsligt stack från hans bostad mitt i natten.

Det var inte första gången i sitt liv han startade dagen med ett antal små lögner, undanflykter och självbedrägerier.

Han ljög för Linda om att han pratat med Baiba.

Han bildar olika interna grupper utan att berätta för Hansson som har befälet. I ”finalen” ihop med Svedberg och Ann-Britt Höglund.

Kurts hälsa:
Det var skrivet för hand och bitvis svårläst. Han tänkte återigen att han snart måste skaffa glasögon. Känslan av att bokstäverna gled undan framför hans ögon gick inte längre att bortförklara med trötthet.

Han tänkte med saknad på när han var tio eller femton år yngre och nästan aldrig känt sig morgontrött, hur lite han än sovit. Men den tiden var förbi och den skulle aldrig komma tillbaka.

Han oroar sig för att bli allvarligt sjuk.

Hade belåtet konstaterat att sommarbyxorna stramade betydligt mindre runt midjan än året innan.

Evert Rydbergs kloka ord som lever kvar inom Kurt:
Han tänkte när han gick in i mötesrummet att han just nu saknade Rydberg mer än någonsin.

En polis fick aldrig tillåta sig att göra sig till vän med ett våldsoffer.

En polis måste alltid välja att gripa tag i det som för ögonblicket var viktigast.

Det som händer först behöver inte vara början.

Alla människor har små men ytterst personliga heliga ögonblick.

Galna mördare jagas lämpligast om hösten. På somrarna föredrar vi en och annan gammaldags dynamitard.

Det finns alltid ytterligare en fråga du kan ställa.

Nyckelspår & Villospår:
Moped, rapsåker, madonnabild, skurgumma, fotoalbum, tårgasspray, serietidningen Fantomen, saltsyra, huggverktyg, barfota, medicinen Saroten, en svart Mercedes, Geronimo, Bellman, speglar-penslar-smink.

Han hade kört längs kustvägen när han upptäckte bryggan som låg undangömd, nästan omöjlig att upptäcka från vägen. Han hade genast insett att han hade funnit det rätta stället.

Kopplingar till tidigare böcker:
Baibas man blev avrättat en kylig natt i Rigas hamn. (Hundarna i Riga)

Samma läkare som några år tidigare tagit emot honom en natt på sjukhusets akutmottagning när Wallander trodde att han drabbats av en hjärtattack.
(Hundarna i Riga)

När far gick klädd i pyjamas med en väska i handen. (Mördare utan ansikte)

En flicka vid ett bord på serveringen sa hej till Wallander. Först efteråt kom han på vem det var. Britta-Lena Bodén bankkassörskan. (Mördare utan ansikte)

”Det är du som är den där polisen som sköt en människa i dimman för några år sedan”. (Den vita lejoninnan)

”Vi hittade antika ikoner från ett inbrott i Ystad.” (Mannen som log)

”Åke Liljegren förekom i vårt utredningsmaterial om Alfred Harderberg.”
(Mannen som log)

När jag var i Riga för några år sedan blev jag mött med en limousin (Hundarna i Riga)

”Stockholmare är dryga”, sa Hansson. ”Minns du inte den där åklagaren som var här istället för Per Åkesson? Vad var det hon hette? Bodin?”
”Brolin”, svarade Wallander med en sanning. ”Men jag minns henne inte”.
Det lät i mina öron som en lögn. 🙂  (Mördare utan ansikte)

Wallander kände en stor olust vid åsynen av en ung polisman som året innan hade svimmat framför hans fötter i samband med gripandet av en man som höll på att fly ur landet. (Mannen som log)

Just denna söndag, när han satt på Hamnkrogen i Simrishamn, började något oroa i hans undermedvetna.

Han kastade en blick på det han klottrat ner på blocket som om det varit en magisk självskrift och lämnade sedan Hamnkrogen. På en av bänkarna i parken utanför hotell Svea satte han sig och såg ut över havet.

Grodor i boken:
Åldern på far. Snart åttio år står det felaktigt i boken.

Han drar storyn om när far gick i pyjamas över åkern i repris i boken.

Kuriosa:
90 000 fortfarande gångbart i nödlägen.

Flygbåt till Köpenhamn.

Wallander ber Ann-Britt Höglund att ringa hans far och berätta att han är upptagen av en brådskande utredning.
”Om han frågar vem du är så kan du säga att du är den nya polischefen”.

Wallander tänkte att han skulle förena sig med resten av det svenska folket och se Sveriges fotbollsmatch mot Ryssland. Men han hade somnat i väntan på att spelarna skulle komma in på planen.

För första gången i sitt polisliv får Wallander besök av sin egen far på jobbet. Det han har att säga är oväntat.

Nu lyssnar Kurt Wallander på operera igen.

Kurt blir allt mer lik sin far till utseendet. Han vet inte om han tycker om det.

Wallander blev överraskad av att Rydberg hade haft en dröm om att få komma till Island och att han varit god vän med polismannen Forsfält i Malmö.

”Här inne bor en man som uppskattar svenskar (Helsingör)”, sa han och log.
Wallander läste på en skylt intill porten att en läkare hade en praktik här.
”Han skriver ut i Sverige förbjudna bantningsmedel”, fortsatte Sjösten. ”Här är köer av överviktiga svenskar varje dag”.
(Jag träffade en gång på en pub i Helsingör två svenska tjejer som just köpt stora burkar och som berättade om en läkare. Jag har även bildbevis på det.)

Citat och stycken som jag uppskattar/minns i denna bok:
Jag stänger inga dörrar. Men jag måste luta mig mot den vägg jag hittar.

Sorg och respekt följde inga färgskalor.

Han kommer att lämna oss. Som ett fartyg som försvinner allt längre bort mot horisonten. (faderns Alzheimers sjukdom)

Vackrare än så här kan Skåne inte bli. Det finns ett paradis gömt i varje avkrok av den här världen.

Det man inte säger kan också vara ett osant intygande.

Han tänkte att han aldrig tidigare hade sett en blick som hennes. Den uttryckte förakt och intresse på en och samma gång.

Det var en lögn som fått ett par falska vingar påklistrade.

Livet hade en alldeles speciell mening under den tidiga ensamma morgontimmen.

Speciell torr humor på gränsen till svart:
Kul att läsa om Wallanders fotbollstips i polisens interna tipstävling. 5-0 till Kamerun mot Sverige. 4-4 i matchen mellan Sverige-Ryssland.

Privat sorg:
Faderns oväntade utbrott som han senare helt glömt bort då han undrar vem som eldat upp hans tavlor.

Antal mord/dödsfall:
8 st.

Mannen som lyfte på presenningen skrek. Sedan sprang han därifrån. En av järnvägens biljettförsäljare hade stått utanför stationshuset och rökt en cigarett.

Personalen i korvkiosken intill järnvägsbommarna kanske lagt märke till nånting.

Bosse Lidéns betyg:
Fem glada gubbar av fem möjliga. 5/5   😀

Sista tre meningarna:
Wallander märkte att han log.
En gammal mans leende.
Som fått uppleva lyckan av att ännu en gång i sitt liv känna glädjen hos ett barn.

Baksidestext:
Sommaren 1994. Den varmaste sommaren i mannaminne. Svenskarna sitter som fastklistrade framför teven för att följa fotbolls-VM. Men för kriminalkommissarie Kurt Wallander i Ystad blir det ingen fotbollsfest utan en mardröm. Sommarstiltjen bryts av att en ung kvinna bränner sig till döds i en rapsåker. Strax därpå slår en seriemördare till med en rad alltmer bestialiska mord. Det blir den mest komplicerade av alla utredningar som Kurt Wallander har haft hand om. Vad finns det för samband mellan en pensionerad justitieminister, en framgångsrik konsthandlare och en vanlig småtjuv? Varför skalperar mördaren sina offer? Ingår den unga kvinnan i mönstret? Det blir en kamp mot tiden för Wallander och hans kollegor i deras förtvivlade försök att finna något annat än villospår. Ska de hitta mördaren innan han slår till igen? Och vem kommer att bli nästa offer?

När han kom fram till avtagsvägen mot Marsvinsholm svängde han vänster, passerade slottet och slottskyrkan och svängde vänster igen. Han kastade en blick på Martinssons vägbeskrivning och svängde in på en smal väg som ledde rakt ut bland åkrarna.

Fotnot:
I denna kategori har jag valt att svara på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Annars skulle jag säkert kunnat prata om Kurt Wallander i många timmar. En tid som jag inte har längre. Men jag läser gärna snälla och intressanta personliga reflektioner. Elakheter och nätmobbing klarar jag mig helst utan.

När inlandsisen smälte …

… bildades Hammars backar och Kåsebergaåsen.

Du som åkt kustvägen mellan Ystad och Kåseberga  på Österlen har säkert sett den välkända silhuetten Hammars backar som varit populär att ha som en kuliss i flera filmer genom åren, ex. i Wallanderfilmerna.
Det är även ett militärområde.
Vi blev inte speciellt förtjusta när vi i söndags såg alla gula varnande skyltar och ordet LIVSFARA med svarta stora bokstäver och insåg att det var storövning på gång.
Besviket stannade jag bilen vid parkeringsplatsen och gick med dystra steg mot informationstavlan. Sedan blev jag gladare när jag noterade att söndagen var en vilodag även för skjutande.
På den här bilden syns inte höjdskillnaden så bra. Det känns i benen att ta sig upp till det lutande trädet. Men jag trivs med vetskapen, att jag tyckte det var en betydligt tuffare distans sommaren 2011.  Den gamla gubben har fått mer liv och spring i benen.

Det finns en rik flora och fauna i området. Utsikten är magnifik i klart väder.

Här uppe brukar de som håller på med skärmflygning starta och landa. Synd att det inte var någon där idag så du fick se.
Det måste vara en stor upplevelse att glida omkring lite ovan.
Jag står tydligen och betraktar Kåseberga och är i min egen lilla bubbla.  🙂

Långt borta till höger syns utkanten av vår hemstad Ystad.
Vi insåg att dagens besök fick bli kortvarigt. Det drog ihop sig på himlen och handlade troligen om minuter tills det väntade en kall dusch med kläderna på.

Rapsfälten lyser verkligen upp fälten i Skåne i maj. Vi såg massor av dem när vi ägnade ett par timmar åt att glida omkring på Österlen. Det är så skönt denna tid, innan turisterna anländer och det blir trångt överallt. När vi får ha ”kakan” lite för oss själva.  🙂

Här ser du första dropparna på kameralinsen. Vilken flax. Vi hann precis svänga ut på kustvägen, innan den första skuren kom och följdes av fler på hemvägen.  🙂

Nästa gång som vi går upp på höjden har vi förhoppningsvis cyklat dit. Då kommer vi att ha filt och fikakorg med. Kanske går vi ner för andra slänten mot sandstranden.

Tyvärr tar cykelvägen slut några hundra meter längre bort mot Kåsebergahållet. Sedan tvingas cyklister ut på den smala slingrande bilvägen som är tät med trafik på sommaren.  😦
Väldigt sorgligt och farligt. Vilket underbart cykelstråk det skulle kunnat vara om det fanns en cykelväg hela vägen mot Sandhammaren och varför inte vidare upp mot Skillinge. Det tycks äntligen vara något på gång mellan Brösarp och Kivik.
Jag inser givetvis att det handlar om ägor och rättigheter. Sedan finns det ett laddat ord som heter prioriteringar. Landsbygden ligger sällan först på bordet när resurser ska fördelas.
Första steget är att ta bort alla fallskärmar och specialavtal. Ett av många ”steg” jag kommer att ta vidta när jag blir statsminister. Eller stadsminister. 😀

Jag önskar alla mina bloggläsare en trevlig lördag. Just nu är det grått utanför mitt fönster. Efter lunch hoppas jag den gula lampan är tänd.

Sex dagar har gått …

… sedan Frans knep en hedrande femteplats i musikleken Eurovision Song Contest. Det blev en spännande omröstning som vi följde i soffan. Vi tog till och med och dammade av en aktivitet som vi alltid gjorde förr. Röstade var och en och la ihop poängen. Mycket kul. Generellt tyckte jag bidragen var mycket bättre än de senaste åren. Elva stycken fyror delade jag ut och två femmor. Endast en etta. Högsta betyg fick Ryssland och Österrike av mig.
Jennifer satt och klurade på vilka bidrag som hon skulle ta med i sin medley. En kul grej som hon började med förra året. Jag förlåter henne för att hon inte tog med Zoe och hennes bidrag. Det föll på franskan. 🙂

Att inte bli trodd

Bosse minns …

Det krävdes en hel del tjat från min sida innan mamma gick med på min önskan. Inte konstigt alls. Jag borde ha dött när jag lekte Läderlappen några år tidigare.

Jag hann inte alltid

Men när jag var i 10-11 årsåldern gav hon tillåtelse till att jag cyklade på min gröna minicykel hela vägen ner till Östra Stranden. Det var tre större vägar som skulle passeras mellan de olika cykelstråken innan jag nådde havskusten.
Det som hägrade var att få komma till Japans minigolfbana. Under denna tid fanns det fem minigolfanläggningar till i närheten, men ingen som slog ut denna populära pärla. Låga tallar gav skugga varma sommareftermiddagar. De färgade lamporna skapade stämning under augustikvällarna. Spännande spel lockade efter minigolfen.
När jag passerade järnvägen brukade jag ofta titta på den blå stugan som låg närmast spåren. Tidigare hade mina föräldrar ägt just den stugan. Jag hade visst själv bott där mina två första somrar.
I samband med att lägenhet skulle bytas ut mot ett nybyggt hus såldes stugan. Synd tyckte jag egoistiskt, som inte alls var intresserad av nödvändiga ekonomiska affärer, utan mer såg möjligheten jag missade. Att få bo tre minuters gångväg från havet och allt annat spännande som hände där under sommarhalvåret.
Tack vare mitt fotominne kunde jag när jag kom hem igen tänka igenom alla arton hålen som Japan bestod av och se möjligheterna och svårigheterna. Sporten passade mig förträffligt. Bollsinne, jämnt humör, envis, taktiker och aldrig en dålig förlorare.
En svårighet var en tjock trädstam som stod för nära på bana två och bana fjorton där det krävdes en spik (få bollen i hål på ett slag) för att undvika att behöva 3-4 slag eftersom jag inte vågade kliva upp bland blommorna. Orsaken var mitt ”handikapp” som jag delade jag med alla vänsterhänta. Trots att jag är högerhänt använder jag klubbor i minigolf, vanlig golf, landhockey och ishockey som en vänsterhänt, d.v.s. slår från ”avigt håll”.
Utanför den lilla boden där betalning och klubbor, boll och block hämtades fanns en tavla. En liten variant av en skoltavla. Där noterades dagens bästa resultat för herrar och damer.
Varje gång läste vi det skrivna innan vi började spela. Givetvis var vi en bra bit ifrån ”Dagens bästa” de första åren. Mitt sällskap varierade genom åren.
Det jag skulle komma till nu var vid ett speciellt tillfälle. Jag minns inte hur gammal jag var. Tolv år gissar jag på. Mannen som hade hand om anläggningen från maj till slutet av augusti och sedan drog iväg till Spanien hade skojat och pratat med mig flera gånger. Jag var ingen okänd turist.
En kväll ett par timmar innan stängningsdags började jag och en kompis att spela. Den dagen var inte rekordet för herrar extremt bra. Mitt personliga rekord var två slag bättre. Troligtvis visste inte kompisen om mitt personbästa. Han blev därför impad av mitt spel. Givetvis var jag stolt över mig själv att jag under press kunde både slå dags-rekordet och tangera mitt personbästa.
Inte berättade jag det för Leif. Jag hade inte hunnit. Min kompis sprang fram till Leif och berättade glatt nyheten. Än idag kom jag ihåg leendet. Jag vet inte exakt vad han svarade. Bilden hur han stod lutad utanför boden finns som en inre film i mitt huvud.
”Kul. Grattis!”
”Ska du inte skriva upp hans namn och resultat på tavlan?” upprepade min kompis med en otålig stämma.
Samma leende. Ingen fras åt varken ena eller andra hållet. Ingen gest åt tavlan eller den vita kritan. Efter att jag tagit loss papperet lämnade jag snabbt in klubba och boll.

Det var inte så att jag blev sur och började spela på de andra banorna. Jag älskade Japan. Det var oerhört populärt att spela minigolf där under många år. Efterhand kombinerade jag aktiviteten med bad, glassätande, solnedgångar och mycket annat hemligt. 😀
Jag blev tonåring och vuxen. Det var trevligt att prata några fraser med Leif. Han var alltid pratglad och verkade aldrig åldras.
Även när jag blev äldre och vuxen hände det. Jag fick till det och var dagens bästa spelare av kanske flera hundra spelare. Mina närmaste vänner visste om anekdoten. Andra undrade varför jag inte sa till att jag var bäst och fick solglans på svarta tavlan. Någon gång fick jag mota någon som var ivrig att berätta.
Jag hade aldrig något behov av att vara bäst av den anledningen. Att se mitt namn stå där med ”krittext” rörde mig inte i ryggen. Det var dött, förstört och iskallt. Min inre stolthet var betydligt större.
”Säg inget. Jag ska berätta sedan.”
Men tolvårige Bosse Petersson hade varit en stolt grabb när han cyklat hem den kvällen om han fått se sitt namn på tavlan. Inte så att han berättat det för andra. Troligtvis inte ens för sina föräldrar. Det var något annat. En inre stolthet. Jag har behållit så många hemligheter för mig själv genom åren. Detta skulle bara vara en av många.

Efter flera år var jag expert i tanken. Jag visste exakt vilken fart jag skulle ge bollen och var på sargerna jag skulle träffa. Den dagen jag hade maxtur i kombination med skicklighet och tålamod, skulle jag kunna gå under trettio slag. Då behövdes 1-2 flaxspikar på oväntade banor. Bana 1, 2, 5, 8,10, 11, 13, 14 och 18 räknades inte dit. Den stora nyckeln att lyckas över huvud taget var att klara av banorna 3 och 17på två slag var. Vid bana 3 kunde det bli långa köer på sommarkvällarna. För att inte förstöra spänningen i gänget brukade jag ofta komma med förslaget att droppa den banan till ett senare läge.

Den ultimata dagen fick jag uppleva. Den kom till slut. Flera år senare. Precis som det kåseri som jag lagt in på bloggen om den gången i Umeå när jag fixade tvåhundrapoängsgränsen i bowling. Efter det hade jag inget mer att bevisa för mig själv. Sällskapet jag hade med mig under den här minigolfeftermiddagen glömmer förhoppningsvis aldrig stunden. Synd jag inte gick och köpte en lott efteråt. Turen och flytet kunde hållit i sig några timmar. 😀

Det ska tilläggas att jag inte är speciellt märkvärdig när jag spelat mot kompisar på andra banor och ställen genom åren. Ibland har jag vunnit. Andra gånger kommit femma. Men jag har varit lika glad för det. Däremot ger jag aldrig upp. Går det dåligt kämpar jag för att undvika en tia och en fyrkant runt talet 10 på papperet. Annars kan jag alltid försöka få flest ringar runt ettorna, (spikarna) och vinna ”spikfighten”.

Vår familj har en årlig kamp om en vandringspokal. En lek som vi haft sedan 2005. Brunt möter grönt heter den. Den brunögda pappan och Lizette möter de grönögda i familjen. Vi retades ibland under året de första säsongerna. Men det finns ingen dålig förlorare i gänget. Hoppas det blir en fight även 2016.  ❤

 Dags för TJUGONDE UPPGIFTEN i min lilla lek:
(Stängs klockan 20.00 onsdagen den 1 juni)
OBS den extra långa tiden som du har på dig!!!   😀

Nu får du som vill chansen att dela mitt minne. Då vill jag att du är som Bosse Petersson tolv år. Tycker det är kul att spela, håller humöret uppe och aldrig skulle komma på tanken att fuska. Jag är likadan nu som alltid i det fallet.

Kanske brukar du spela minigolf/bangolf någon gång varje sommar. Annars hoppas jag några känner nostalgi och vill pröva. Du kan göra det ensam, med en vän, barn, barnbarn, granne. Ni bloggare som bor relativt nära varandra. Varför inte kombinera med en bloggträff och spela ihop? Du har ju ett bra skäl till att föreslå detta för någon. Här Ystad såg jag att de öppnade Jaktpaviljongens bana redan i slutet av april. (Jag och Jennifer premiärspelade förra fredagen) I Halmstad minns jag det som att första maj var startskottet varje år.

Regler:
En runda på en minigolfbana eller bangolf som de flesta ägare kallar det 2016. Är du smart väljer du en som har arton hål.
2 poäng för varje spik. (Bollen i hålet på första slaget) Jag vill att du tar ett kort på de banor som du lyckas med bedriften. (Om du gör det). Du får gärna vara med på bilden, men mest vill jag se hur just den banan är konstruerad.
2 poäng om du inte får en enda tia på hela rundan – alla arton hålen. Vilket innebär att du kan ”kämpa” extra, även om det inte går bra.
Förhoppningsvis står det spelregler på papperet som du får när du betalar. En del har det på väggen/glasrutan. Maxslag på varje bana är tio slag, men kommer du inte förbi första hindret på slag nummer sju får du automatiskt en tia och har spelat färdigt på den banan och får gå till nästa bana.
Slår man utanför banan blir det ett pliktslag.
Det finns alltid ordningsregler på plats som kan skilja sig beroende på underlaget. På vissa ställen får man inte stå i banan. På andra måste man för att kunna slå.

Rikligt med bonuspoäng:
Bara att du spelar en runda är värt 5 poäng. Du får ta en selfie som bevis, eller bara en bild på ditt protokoll och klubba om du hellre vill det.

OBS! En tydlig läsbar protokollbild vill jag ha av alla deltagare, så att domaren kan granska ”bokföringen”.

Här räknar jag med att INTE dela ut speciellt många poäng. Istället önskar jag någon ska tycka det var så roligt att personen vill göra om detta fler gånger. I så fall har jag lyckats med ett viktigt delmål med lekarna. Sprida glädje och gemenskap. Locka fram barnet inom er som bjuder ert vuxna jag på positiv energi. Samtidigt kan det vara så att någon/några av er verkligen är ”proffs” på denna aktivitet. Då finns en möjlighet att samla poäng. Annars kan det räcka långt med att ha flax några gånger.

Den teoretiska maxpoängen är 43 p. Det jag hoppas på är att några hänger på leken och får sina garanterade 5 poäng. Sedan längtar jag efter att få se foton på banor där några har jublat över den härliga känslan när bollen går direkt genom alla hinder och ner i hålet på bara ett enda slag. En äkta spik som det heter på ”fackspråket”. En oäkta är när man ex. missar första slaget, men från startpositionen får ner bollen på andra försöket. Den gälls inte i min poängräkning. Om man är envis och aldrig ger upp kan det gå att undvika en tia även på de svåra banorna och därmed fixa ihop två poäng, som man ska vara stolt över.

Sammanfattning:
A. Spela en runda. Följ de regler som står på papperet eller i anslutning till där du betalar.
B. Lägg in foton i din blogg.
C. Lämna en kommentar till mig i detta inlägg.
D. Jag delar ut poäng och redovisar en ny tabell i nästa lekmoment, när denna lekuppgift är avslutad. Maxpoäng ska tas med en stor nypa salt.  😉
E. Domaren har några hemliga bonuspoäng att dela ut som givetvis inte ska ”namnförses” i detta skede i leken.  😉
F. Nu är leken avslutad och jag kan berätta vidare om bonuspoängen. Om jag såg någon som skrev att den personen ALDRIG hade spelat minigolf förr skulle jag bli extra glad för att jag lyckades bli den första som fick personen att debutera.  😀   2 poäng.
En hemlig poäng hade jag planerat att ge till den som slog flest slag av alla. 1 poäng.
Naturligtvis hade jag planerat att kompensera om några deltagare bara hittat/spelat tolvhålsbanor. När dessa anläggningar kom förr fick man ändå ett papper med arton hål och hänvisningen att man skulle spela om hål 1-5 en gång till efter hål elva och sedan avsluta med hål arton som tog hand om bollen. Jag minns att jag glömde detta en gång och slog en spik på hål tolv som jag jublade över tills min kompis skrattade snett och undrade hur jag skulle göra nu när jag inte hade någon boll att lägga upp på hål ett. 😉 Jag lånade hans boll fem gånger så var det problemet löst. 🙂
Jag behövde inte vara Einstein för att se den rättvisa linjen i två av tre fall. Eftersom det är en lek 🙂 och inte en av mina otaliga bloggtävlingar och jag aldrig delar ut halva poäng valde jag att höja en halv poäng i det tredje ”fallet”.

Stänkare:
Nästa gång kommer jag att berätta om din sommarläxa.

Fast text:
Uppgiftsjakten 2016 kan dyka upp var som helst på min blogg – i vilken kategori som helst. Det är mycket troligt att jag lägger in andra inlägg som hamnar över detta om någon/några dagar. Scrolla ner hit om så är fallet, om du ska lämna ditt bidrag.

Jag siktar på att lägga in 30 lekuppgifter och ha en längre paus under högsommaren. Finaluppgiften lär dyka upp i slutet av oktober. Den bloggare som leder när jag slutar får titeln UPPGIFTSMÄSTARE 2016 och en skraplott. Någon annan av de tio högst placerade kommer också att få ett pris. (Jag lottar.) Det betyder med andra ord att den som kommer ex. tia kan bli miljonär och den som får titeln kan bli utan miljonen. Fru Fortuna sköter den biten. ❤

Lek-Tabell: (Efter 19 uppgifter)
1. Ditte Akker, 195 p.
2. Eva Rohlén, 191 p.
3. Wiolettan, 186 p.
4. Znogge, 180 p.
5. Gunilla Wahlberg, 173 p.
6. Villa Herberts, 160 p.
7. Anki, 158 p.
8. Ethel Hedström, 149 p.
9. Comsi Comsa, 135 p.
10. Primrose, 126 p.

11. Mia,119 p.
12. Maria Bromander, 111 p.
13. Lma, 108 p.
14. GunBritt, 95 p.
15. Sanna, 82 p.
16. Kersti, 77 p.
17. Kicki Olsson, 74 p.
18. Gunnel Moberg, 49 p.
19. Sussie, 48 p.
20. Gerd Lindblom, 37 p.

21. Tant Glad, 32 p.
22. Gun Toresson, 25 p.
23. Ninni, 19 p.
24. Anne, 17 p.
25. Susan Johansson, 11 p.
26. Ezter, Mickan, 10 p.
28. Anna Andersson, Skåningen, 4 p.
30. Pia Boman, Annika Sohlin, 3 p.
32. Susie på Stjärnarve, 2 p.

33. Övriga 0 poäng.

Färg i namnet = Har redovisat uppgiften.

Missa inte att gå in på mina lekkompisars blogginlägg:
– Det är alltid de som står för underhållningen. 😀
https://lillafridhem.blogspot.se/2016/05/spela-minigolf.html?showComment=1464066829231#c1560655917369960419
http://enrosafluga.blogspot.se/2016/05/bosses-utmaning-klar-bangolf.html
http://akker.blogg.se/2016/may/rekord.html#comment

Takterna satt i…

http://gunwah.bloggo.nu/Minigolf/
http://eva49.bloggo.nu/Bangolfutmaningen/#comments

 

Här blir vi aldrig besvikna

Första nedslaget. Första inlägget i min nya kategori, Österlens bästa fik. ❤

I söndags gjorde vi äntligen årets första besök på Backagården. Denna pärla på Österlen, Sveriges eget Provence.

Som vanligt pekade ”Östen” ut vilken riktning vi skulle ta in i denna trelängade skånegård. I vårt fall behövde han inte hjälpa till. Våra ben hittade själv.

Först möts man av en presentbutik. Där går det även att köpa smaskigt godis. I nästa avdelning huserar klädesbutiken Butik Omtanke som säljer kläder i naturmaterial. Solveig hittade direkt en fin scarf som fick följa med henne hem.
Innan man når cafébordet/cafédisken finns det ett stort rum med flera lockande saker till försäljning.

Här har de den bästa morotskakan som jag ätit. En bra variant för en diabetiker. Inte så mycket ”däruppe” och goda nyttiga nötter i kakan. För den som hellre vill ha något mer ”matigt” finns det ex. pajer och annat.

Det största problemet är ett riktigt I-problem. Var ska vi sitta denna gång? Är det riktigt fint väder väljer vi gärna att sitta utomhus. Oftast har vi suttit i det stora växthuset med vindruvsrankor, fikon, eukalyptus och olivträd omkring och över oss. En riktig oas. ❤

En annan lockande sak är konsten. Här finns nästan alltid någon duktig konstnär eller  fotograf som ställer ut. I söndags hade vi extra tur. En duktig fotograf med namnet Ulf Lagerholm visade upp tavlor i svartvitt och färg som tilltalade oss. Solveig säger att vi absolut inte får plats med fler tavlor i vår bostad, så jag fick nöja mig med några vykort. Hon har tyvärr rätt. Vi har många fina tavlor nerpackade som inte får plats längre, sedan vi flyttade till Ystad och fick betydligt färre väggar.

Lite kyligt i växthuset denna majsöndag. Vi vände tillbaka med brickan och valde ett annat favoritbord.

En balsam för själen att få sitta ner en stund med en latte och något gott att äta. Långt ifrån jäkt och alla måsten. Här kan vi njuta och låta tankarna landa. Ofta är det på sådana här ställen som kreativa idéer föds. Vi brukar föra många givande samtal på olika plan som ger energi flera dagar framåt. Samtidigt äter jag inte en sådan morotskaksbit utan att vidta åtgärder. Först med att höja min insulindos. Sedan genom en klättring uppför höga kullar. Det sistnämnda ser jag inte som ett straff, utan som en extra njutning av Österlens smörgåsbord. Helt gratis. ❤

Betyg: 5/5. 😀

Var ska vi göra andra nedslaget? Det får du se om du följer min blogg.  😀

Det var Gunnel Boman som startade Backagården. Hon bor på gården och hjälper fortfarande till med olika moment. Här är en länk till deras hemsida om du vill läsa mer. På sommaren går det ex. att köpa växter.

http://www.backagarden.com/

Det rullade bilhistoria genom Ystad

Cruising firade 30-års-jubileum i lördags. I vår lilla stad deltog omkring 800 bilar i cruisingrundan. Själv var jag parkerad på Kyrkogårdsgatan och du behöver endast njuta av 22 foton från folkfesten.  🙂
Antagligen var denna bil äldst i gänget.

Är det årsmodellen eller skylten som är avgörande för att få deltaga?   🙂

En del tog tillfället i akt och festade till det innan efterfesten i Yankee Car Clubs lokaler på raggargården i Bussjö.

Medan andra tog det soft. (lugnt)

En del kände sig utanför.

Jag såg ett fåtal kvinnliga chaufförer.

Trångt och mysigt.

Andra satt solo.

En rullande pub.

En skön grön Dodge.

Nu började det bli riktigt jobbigt att andas in alla bensinångorna. Mina lungor snackade om frisk luft och mina ögon om att se mer bilgodis.

Dags att rulla hem till vår lugna oas och andas in friskt syre. 🙂

Imorgon tänkte jag lansera en ny kategori. Jag kommer också att stänga min nittonde lekuppgift, som varit en hyllning till Norge som firar rejält idag. 17 maj.

 

Startskottet för mig

Det varnades för betydligt sämre väder så det var bäst att passa på redan under lördagen. Mellan två besök där vi köpte med oss halva handelsträdgårdarna hem och där vi tittade (njöt) och andades in bensinångor från bilar som hade minst trettio år på nacken blev det en biltur runt omkring orten Svarte. Vi passade också på att gå längs havet vid Svarte och Mossbystrand. Det var vi väldigt ensamma om och det var jag tacksam för, eftersom jag var i behov av tomma vyer för mina Kurt Wallanderfoto. Ingen mördare gömmer lik i folksamlingar. Eller kom jag på något oväntat?  🙂

Det är något visst med dessa gula hav som berör mig varje säsong, sedan vi flyttade till Ystad. Tack vare kylan som kommit tillbaka, kommer njutningen av rapsfälten att förlängas. Den gula synen. För mig är det, det definitiva startskottet för den bästa tiden på året vid dessa trakter. En period ska kan hålla på till slutet av oktober om det vill sig väl. Svårt att se sig mätt på. Alltid vackrast att se naturellt. ❤

Veckan på bloggen kommer förmodligen att bestå av bilder från när vrålåken rullade genom Ystads centrum, rapsfält på Österlen, mellomedley från Jennifer, lekmoment nummer tjugo där domaren lämnar över ansvaret till sina lekkompisar, en ny kategori som kommer att handla om våra favoritfik på Österlen. Det finns en risk att jag kommer att tramsa till något också om utrymme ges. Den största tiden framför tangentbordet kommer dock att ägnas åt min seriösa hyllning till Henning Mankells Kurt Wallander. Något som jag brinner för under 2016 års bloggande.

Vilken uppfriskande promenad som jag just kommit hem från. Den tjocka vårjackan var på. Jag frös om händerna, men ögonen och näsan njöt till fullo. Utom när en svart katt oväntat flög ut från ett buskage och en stor okopplad okänd ”kohundras” dök upp runt ett hörn och där matte verkade vara orolig för något. Hon stressade ifatt och fumlade med kopplandet. Var den så farlig? Berodde det på att jag visade mina vassa huggtänder som en motåtgärd? Jag viftade definitivt inte på svansen.  🙂
Ha det så gott. Vi hörs.

Fredagen den trettonde

Känner du igen kvinnan på bokomslaget? Det är trädgårdsjournalisten Gunnel Carlsson som jobbar på SVT. Ex i programmet. ”Gröna rum”.

Mitt turnummer är tretton. Det har det alltid varit. Jag tror inte på skrock och spottar därför varken på svarta eller gröna katter. Men när jag kom hem i fredags efter en utflykt började jag tvivla …
För en gång skull var jag passagerare i min egen bil. Min dotter och jag skulle ut och äta lunch ute någonstans.
Härligt  att studera detaljer under resan mot havet och slippa hålla reda på trafiksituationer. Eller inte. Jag såg två mycket blodiga ben på en tant som kanske någon hade kört på med sin bil. Istället för en schnitzel var det som jag skulle skära upp en skosula. De kokta grönsakerna var sega som tuggummi. Den nya glassen som jag skulle testa smakade som diskmedel. Tror jag. Jag dricker sällan diskmedel. Men jag åt upp allt för att jag behövde höja blodsockret efter att ha lämnat det mesta av skosulan på tallriken. När vi skulle ta en genväg genom ett skogsparti gick jag bakom Jennifer. Vi skojade om något. Pang! Så låg jag i backen och fattade inget. Det gjorde riktigt ont i pannan och i höger hand som domnat bort. Jennifer vände sig om när jag skrek och trodde att jag snubblat och babblade om att akta mig för brännässlorna på min andra sida. (Snart sved det i den handen också) Jag funderade några sekunder på om jag skulle dela ambulans med tanten med de blodiga benen. Till slut fick jag plåster på mina tankar.
Jag överlevde detta också. Orsaken skyller jag på mina nya glasögon. Antagligen tittade jag på marken och såg inte den kraftiga grenen från tallen. Den grenen såg aldrig min äldsta dotter heller. Hon skrattade till när hon vände tillbaka och lätt gick under faran. En fördel med att vara en relativt kortväxt person, insåg hon.
Sedan vände det för mig. Efter att ha legat under i minigolffighten vände jag det på slutet. Vi satt som avslutning och njöt av havet på en klippa. Diskuterade stort som smått. Allvar och skoj. Nutid och dåtid. Vi har haft det riktigt trevligt under dessa två terminer som kom till ”skänks”.  ❤
När vi kom hem låg denna lapp i postlådan. Eller var det i brevlådan?  😉

Vilken överraskning. Vilken inspirerande bok. Både att läsa och att bläddra i. Njuta av fotona från åtta länder: Danmark, Tyskland, Nederländerna, England, Wales, Frankrike, Italien och Spanien.

I november kommer jag att plocka fram boken igen. Då kommer den att vara ännu bättre. Jag älskar att en regnig, dimmig och blåsig novemberdag drömma mig bort i bästa fåtöljen. Göra inre resor.
Tack Hemmets Veckotidning. Jag ser redan fram emot nästa gång som …  😉

Jag har en toppenidé på gång

Du får ha en bra start på nästa vecka. För mig inleds den med en röd dag som heter Annandag Pingst. Den dagen som jag blir Stadsminister ska jag rätta till allt. Rösta på mig.  😀 Nåväl. Annars får jag väl nöja mig med att bara bli Statsminister. 😀