Längre än näsan räcker; del två

När Pierre kom ut från Nya Konditoriet en kväll blåste det andra vindar. Paret som stod och smågnabbades var inte speciellt bra ambassadörer för Västerbotten. Killen såg läbbig ut och svällde av muskler som inte såg helt äkta ut. De hade definitivt gjort en snabbresa med nersvalda hjälpmedel med möjligheternas biverkningar.
”Du är en hora. Tror du inte att jag såg.”
”Vi bara prat. Jonas har gått i min gamla klass.”
”Tror du inte jag såg hur han glo på dig.”
Pierre låtsades titta på några bakelser i skyltfönstret när han märkte hur grälet höll på att ändra karaktär. I ögonvrån såg han att pysen drog i tjejens hår och gav henne ett slag rakt över ansiktet. Ett kärl brast och tjejen fick näsblod. Pierre tog tag i sin egen näsa och gned på. Tjejen slet sig loss och sprang snyftande iväg. Killen tog direkt upp jakten.
”Jag ska fan i mig döda dig”, skrek han men hann inte många meter förrän han snubblade till och sprang rakt in i en lyktstolpe som slocknade direkt. Det osade svordomar från killen som låg och vred sig i plågor i halvmörkret.
Pierre var inte helt säker på om det var det svarta bananskalet han såg vid trottoarkanten eller pysens skosnören på militärkängorna som var orsaken. Han frågade inte heller. Finkänslig som han kunde vara. För många ord kan göra mer skada än nytta. Han såg bara till att tjejen hade kommit undan. Själv låste han upp cykeln och tänkte på sin farmor med saknad.

Det var underbart septemberväder dagarna efter kursstarten. Pierre ägnade flera trevliga timmar åt att lära känna sin nya stad med energiska tramptag. Oftast tog han fika med på cykelturerna till Ön eller Hissjön. Han lärde verkligen känna staden och dess omgivningar som skiftade i de ljuvligaste höstfärger. En lördagseftermiddag gick han på damfotboll och fick ett nytt favoritlag. Han insåg att det var betydligt roligare och mer varierande att se en damfotbollsmatch än när killarna markerade sönder sporten. När Hanna Marklund gjorde ett inkast och sprang förbi hans plats vid sidolinjen glömde han bort att följa bollens färd. Då kom han på sig själv med att le. Inte förbjudet i solskenet. Både Umeås damlag och deras finlir gladde honom.
På ett bageri köpte han nybakade frallor. Det hade blivit en vana. Men en sak blev Pierre inte klok på. Vem var vem av de två söta kortväxta tvillingarna bakom disken? De var lika som två bär. Han brukade i smyg stå och iaktta dem. Första gången trodde han att han hade fått fnatt. Han var ensam kund i butiken. Den söta tjejen sa att hon skulle gå och hämta det nybakade brödet i köket. Sekunden efteråt kom hon in igen och undrade glatt vad han ville ha? Pierre hade sett ut som ett frågetecken när han funderade på om man kunde bli senil redan i unga år. När svängdörren åter öppnades såg han dubbelt och ångrade de sista gratisdrinkarna på gårdagens fest. Så gick det ett par sekunder till. Pusselbitarna satte sig på plats och alla tre skrattade ikapp. När nästa kund kom in trodde säkert damen att ett nytt brödraskap bildats.

Plånboken behövde fyllas på med kontanter. Även solen kan ha fläckar i en favoritstad. Uttagsautomaten bad om ursäkt och upplyste om att de hade tekniska problem just nu. Det såg rätt tomt ut inne i banken noterade Pierre genom fönstret och styrde stegen dit. Han hade nästan glömt bort vilken blankett han skulle ha, bortskämd som han hade blivit genom åren med att sköta ärendet på utsidan. Det var på vippen att han frågade den snaggade killen bredvid sig om råd. Men något ståndaktigt fick honom att låta bli. En inre stolthet som snabbt byttes ut mot andra känslor när han såg vad stolgrannen skrev på blanketten. Både siffrorna och texten stod definitivt på fel ställen på lappen.
Gör detta snabt och jävligt tyst. Jag vill ha pängarna i din kasa i tygpåsen. Ta påsen och rör ingen knapp under bårdet. Du har två röda säkunder på dig. Anars kan du se dig om efter ett nytt liv. Inga mynt.
Killen såg stressad ut, tyckte Pierre. Sant var i alla fall att han troligen haft bråttom ut från svenskalektionerna i skolan genom åren. Om han nu kände till byggnaden alls.
Pierre såg att en bit av något slags vapen stack upp från den öppna jackans inneficka. Det plingade till när nästa nummer matades fram. Killen gick fram till kassa nummer två. Pierre tittade sig omkring i lokalen. En äldre tant med en slags krycka, en kvinna med barnvagn och två tonårstjejer var hela skaran. Inte mycket till hjälp när man hoppas på Dolph Lundgren och hans tre bröder. När det plingade till en gång till gick Pierre fram till kassa nummer ett och lämnade fram lappen till kassörskan.
Tryck på larmknappen. Det pågår ett rånförsök i den andra öppna kassan. Snälla! Tro på mig. Titta bara rakt mot mig och försök att le.
Nu gick det fort för att vara i Västerbotten. Den unga kassörskan i kassa två hade blivit blek i ansiktet. Hennes händer fumlade och fingrarna kom inte överens med varandra. Killen blev stressad. Han bröt på Finlandssvenska att hon skulle rappa på. Tydligen gick det ändå inte tillräckligt fort för han drog fram vapnet, vände sig om till de övriga kunderna och med en mantelrörelse skrek han åt dem att ta upp händerna över huvudet.
Pierre började klia sig på näsan.
”Du där. Jag sa händerna över huvudet.”
Rånaren hade glömt bort att skava på svenskan. Alla finskklingande diftonger var blåstblåsta. Nu lät det mer som skorrande skånska.
Pierre tyckte det var lite orättvist när han höjde armarna över huvudet och såg att den äldre tanten kom undan. Visserligen såg hon konfunderad ut och hade säkert dålig hörsel.
Så utbrast hon plötsligt:
”Är det en filminspelning? Jag vill inte vara med i något trams.”
Polissirener låter likadant över hela Sverige. Ett härligt ljud att lyssna på när det ökar i intensitet som ett bevis på att polisstyrkan närmar sig händelsernas centrum. Pierre tog ner sina händer igen till näshöjd när rånaren slet åt sig den halvfulla påsen och satte av mot utgången.
Önskedrömmen gick omedelbart i uppfyllelse. Tantens krycka lyftes i lagom höjd när rånaren var i rätt position. Han gjorde en tjusig vurpa och tappade både vapen och påse. Tanten böjde sig oväntat vigt ner och tog upp vapnet. Hon sparkade med tåspetsen på sin fotvänliga Eccosko på den liggande rånaren. Rånaren låg och höll båda händerna på sitt ena knä.
”Jag sa ju att jag inte ville vara med på dina galenheter. Hör du dåligt? Har du sirap däruppe? Föresten är du sämre än en pilsnerfilm. Res på dig och var som folk vetja. Pjåka inte mer.”
Pierre passade på att försvinna innan någon ställde krav på honom som vittne. Vissa saker ville han inte gå vidare med. Inte ens som statist.

Drama-Teater-Film kursen var fylld av stimulans. Dessutom många hål i schemat så Pierre kunde njuta av frihetens behag. Han fick några nya vänner. Både på kursen och när han festade på alla insparkar. Ibland hade de inga fasta lektioner på flera dagar. Risken var därmed stor för alltför många våta fester och långa sovmornar. Pierre började redan få svårt att hålla reda på ställen han besökt under de få veckor han varit inskriven på universitetet. Namn som Scharinska Villan, Krogen Krogen, en blöt norsk fest på ekonomiska puben, konserter på Universum och djupa diskussioner på filmpuben Donald Duck flimrade förbi näthinnan. Det hade bara varit att läsa på anslagstavlorna och försöka välja vilken fest han skulle gå på nästa kväll. En trevlig islänning som hette Björn blev hans bowling och badmintonkompis. Naturligtvis blev det mycket film. Tillsammans med Gunnar och Andreas gick han även med i filmklubben och kämpade med Friskis & Svettis i Iksuhallen för att kroppen skulle få sitt.
Så fanns det även ett allvar som väntade runt hörnet och krävde uppmärksamhet. Det drog ihop sig till första tentan.
Pierre brukade välja tysta avdelningen på universitetsbiblioteket för att få vara ostörd. Allt oftare hade han valt sittplatser relativt nära kurskamraten Fiona som var en stamgäst där. Fiona var både söt och attraktiv. Egentligen visste han inte så mycket om henne. Någon gång vid en fika hade de hamnat vid samma bord. Därför kände han till att hon var född i Sävar utanför Umeå. Att hon hade jobbat med kulturverksamhet inom Umeå teaterförening. Konstigt nog hade de aldrig hamnat i samma grupp när de hade haft analysövningar efter filmer de sett på lektionerna. Han måste ha haft fingrarna på fel ställe, tänkte han ironiskt. Fast under en filmvisning hade han hamnat på platsen bredvid henne. Därför hade han efteråt haft problem med analysen av klassikern Cykeltjuven, eftersom han missat några länkar i kedjan.
Fiona var vacker att se på. Lockigt mörkt hår och bruna ögon. Ett busglitter i ögonen. Långa välsvarvade ben. Spontan och alltid på gott humör. Fick ofta de tungsinta i kursgruppen att vakna till liv och visa sina sociala sidor.
”Är det ledigt här?”
Korkad fråga. Det satt ingen på stolen. Det låg inga papper på bordet framför. Däremot såg han direkt efter frågan att det låg en jacka på platsen bredvid.
”Nej. Där sitter osynlige mannen och…jag skojar bara”, viskade Fiona och fortsatte. ”Är du taggad inför första tentan?”
”Sådär.”
”Själv har jag svårt att hålla isär allt de tre stora tragedidiktarna skrivit”, sa hon lågt och fick en söt rynka i pannan.
”Ja de tre gamle vise männen; Aischylos, Sofokles och Euripides var rätt produktiva. Tacka vet jag den grekiske komedins fader Aristofanes.”
Oväntat dök det upp en kopia av Fiona och satte sig på stolen bredvid. Pierre blev så paff att han tänkte högt och såg ut som en intelligent guldfisk med sin gapande mun.
”Är alla tvillingar med varandra i Umeå?”
”Med varandra? Jag tror det. Det låter logiskt på något sätt”, sa Fiona.
Kopian hade samma smittande skratt som Fiona.
”Kan du inte presentera mig för Einstein?”
”Självklart. Detta är min lillasyster Sophia. Kom till världen två minuter och elva sekunder efter sin syster som ville vara först. Detta är min kurskamrat Pierre Rydell. I normala fall en rätt smart man.”
Pierre och Sophia tog varandra i hand.
Nu började några andra i lokalen vända sig om. Var och en demonstrerade på sitt sätt över att de hade blivit störda i sitt pluggande.
Efter att ha ägnat anteckningarna ett par timmars sällskap undrade Fiona om Pierre hade lust att komma med hem på en fika. Pierre svarade ja och Sophia berättade att hon måste hem och gå en kvällsrunda med sin älskade vovve.
Ibland bara vet man det. Då behövs inte några omvägar eller stimulans från stärkande drycker som kan feltolka sanningen. Varför göra det svårare än det är? Det var hur naturligt som helst att konversera med Fiona. De blandade skratt med allvar där de satt i stearinljusets sken med var sin rykande kopp te i handen. Hon var en god lyssnare. Avläste honom först innan hon drog iväg med honom i ett skratt när han berättade om sin f.d. flickväns dolda sida. Ett skratt som inte var hånfullt. En gullig smilgrop visade sig på varje kind på Fiona. Synen gjorde att en behaglig värme spreds inom Pierre.
”Har du druckit upp ditt te?” frågade Fiona.
”Jo.”
”Jag har en överraskning till dig. En mycket privat. Blunda innan jag ångrar mig.”
Pierre gjorde som han blivit tillsagd. Han kände hur det fläktade till och tyckte sig höra hur något lätt föll ner på golvet.
Fiona kröp upp som en kelsjuk katt i Pierres knä.
”Nu får du titta igen.”
Pierre tittade med stora ögon på synen framför honom. För en kort stund svajade det till framför ögonen och han var rädd för att tappa sin skatt i golvet. Automatiskt förde han tummen och pekfingret till näsan. Han gnuggade några gånger men inget hände. Allt var som förut. Allt var som för två sekunder sedan.
”Jag har alltid gillat delfiner. Får jag leka en stund med den?”
Utan att vänta på svar smekte Pierre tatueringen med ett finger innan han mjukt satte sina läppar på det vänstra bröstet.   SLUT

Annonser

Längre än näsan räcker; del ett

Pekfingret och tummen vilade på var sin sida om näsryggen. Sakta förde Pierre fingrarna upp och ner som i ett mantra. Tärningen vilade i den andra kupade handen.
Han studerade de sex alternativen på lappen innan kuben med de 21 svarta ögonen fick sköta beslutet åt honom. Oturligt nog rullade tärningen in under soffan. Den skamfilade soffan som var den enda möbel som Isabell lämnat kvar efter sin snabba sorti. Han släppte taget om näsan och lät sorgen komma tillbaka som en bumerang.

Det var ironiskt att tänka på att det var i den soffan som han ertappat henne. Han hade fortfarande inte haft kraft och energi att be någon om hjälp att putta ner soffan fyra våningar. Första timmarna skulle han haft tillräckligt med adrenalin för att kasta ut den från balkongen med sträckta armar mot himlens kaskad av störtskur. Då hade känslorna åkt snabbhiss mellan djup förtvivlan och högt okontrollerat vansinne.

Pierre hade haft en röd ros i munnen. Nyinköpt på torget. I väskan låg en flaska Dom Pérignon som behövde komma in på kylning. I en koboltblå ask låg något runt och blänkte på en sammetsbädd. Han var så barnsligt nöjd med att kunna överraska. Sista visningen hade avbokats och gjort den tidiga hemgången möjlig. Idag skulle han säga det. Blev svaret ja var det för resten av deras gemensamma liv. Spänningen låg och darrade i luften fast Pierre innerst inne var tvärsäker på ett positivt svar. En sista gång gick han igenom talet och stunden när han skulle gå ner på knä vid den öppna spisen. Det skulle bli vackert som i en saga. Vad kunde gå fel? Han kände sig som om han svävade fram genom livet. Livet kunde aldrig bli bättre än så här när drömbruden skulle föras till altaret.
Med en blandning av spontanitet och beslutsamhet låste han ljudlöst upp dörren. En tagg från stjälken rispade till överläppen. Den tatuerade delfinen på den välsvarvade bakdelen gjorde djupare jack än så. Såret frätte till på insidan och lämnade osynliga spår som övergick till ett blödande ärr som senare skulle pocka på uppmärksamhet under de ensamma nätterna i en öde dubbelsäng. En säng för två synkroniserande varma hjärtan.
Pierre mindes alla vakna vridande vargtimmar i skrynkliga lakan som samlade på en hög av vemod, när sovtåget hade gått och lämnat honom ensam kvar på perrongen. På helgerna kunde han ligga hela dagen och stirra på fuktfläckarna i taket eller följa spindlarnas trådbygge tills solen försvann bakom takåsarna. Om det åtminstone hade suttit en snopp på andra sidan delfinen. Då kunde han fått nytta av sin nyinköpta avbitartång. Nu var det istället den trevliga kurskamraten Sara som bekantade sig med hans intimaste hemkvarter. Ilskan hade runnit av honom som vatten på en gås på tröskeln till vardagsrummet. Någon sekund kändes det nästan som om han skulle be om förlåtelse för att han stod där i dörröppningen. Att han skulle värpa fram något tamt som en person som inte hade alla getterna hemma kunde ha sagt. När hissen inte gick ända upp. Eller alla flingorna inte låg i paketet.
”Mitt favoritdjur är också delfin.”
Istället hade Pierre blivit stum, som om orden inte längre visste hur de skulle bildas. När dörren slog igen bakom honom kom ilskan tillbaks och käftade med förnedrelsen. Han hade kommit in i chockfasen som de lärda så tjusigt skulle ha formulerat tillståndet. Han hade inte suttit i ett väntrum och samlat mod bakom en tummad tidskrift inför ett eventuellt dystert besked från en doktor. Han hade bara flugit rakt in i stormens virvelvind med huvudet före. Utan skyddsnät. Overkligt. Detta hände inte Pierre Rydell. Vilka andra som helst i en film, i någon hopsnickrad novelltext eller i vänkretsen. Men inte han och Isabell. Deras relation var tajt som ett lim. Alla sa just så. Eller visste de mer?
Pierre klippte med ögonen av det starka minnet och böjde sig ner på knä. Han sträckte ut sin fulla armlängd och med pincettgreppet fick han till slut fram den gröna skygga tärningen. Fem svarta prickar stirrade mot honom. Han behövde inte läsa på lappen. De sex alternativen var redan memorerade. När det gällde den biten hade han inte lämnat några smulor åt slumpen.
”Umeå”, sa han till sig själv.

En sista titt på lappen med de sex ortsnamnen fick honom att inse att förmågan hade gått i arv. Det behövdes inget hokuspokus, inga levande ljus med dansande glas, tarotkort eller kaffesumpar. Sanningen var enklare än så. Den låg aldrig längre bort än en strykning mellan ögonen.
”Tänk intensivt på någonting gott du verkligen vill ska hända.”
Farmor hade inte gjort någon stor affär av saken. Hon hade bara lugnt tittat honom djupt i ögonen och sakligt sagt det på underbart sjungande västerbottniska med sin kärva hesa cigarettröst
”Pierre. Du har det. Var rädd om gåvan. Försegla den väl. Utnyttja den bara i rätt sammanhang. Dra inget skit under galoscherna. Jag förstod redan när jag såg dig första gången att du skulle bära det hemliga vidare. Men du ska veta att en dag försvinner kraften. Fråga mig inte varför.”
Mer hade inte hans farmor sagt.
På sommaren hade Pierre rest ensam upp till henne. Han hade valt vingarna av stål för hundralappen. Vid flygdisken kom impulsen att mäta sina inre krafter. Med vänster tumme och vänster pekfinger gjorde han rörelsen på näsan. Samtidigt hade han tittat intensivt på damen i luckan som lite kort hade sagt att flyget var fullt. Hennes mun var som ett smalt streck. Samma kvinna vaknade nu till liv. Steg för steg. Ögonen började glänsa. Ett leende började leka i ena mungipan och munnen sprack upp i ett brett leende strax innan hon ändrade tonläge åt sammetshållet.
”Det finns visst ett sent återbud här. Att jag inte såg det innan. Det första man blir blind på är ögonen.”
Pierre hyrde en bil på flygplatsen och åkte fågelvägen ut till farmor. Parkerade bilen vid Obbola strand. Rodde sista biten med ekan som låg gömd under det täta snåret. De tre följande dagarna förändrade hans värld. Satte den i gungning. Dörrar öppnades och stängdes. Så väl synliga som osynliga. Han svor Farmors ed i skenet från brasans eld som dansade på träden i gläntan. Efteråt hade de inte sagt många onödiga ord. Deras gemenskap satt djupare än så. Tystnaden var mer talande än de längsta orden i världen. Ändå föll det mesta i glömska de närmaste åren. Skolan, kompisarna, festerna och allt annat spännande tog överhanden. Kontakten med farmor blev mer sporadisk när hennes hälsa avtog. Farmor somnade stilla in en midsommarnatt. Hennes själ sveptes långt bort med sin hemlighet. Pierre hade i den vevan träffat Isabell på Natti Natti i Tylösand. Det hade varit kärlek vid andra ögonkastet. Vid det första hade de bråkat om samma stol.

Nu hade det snart gått sex år. Världen hade gått itu. En trevlig och attraktiv kvinna hade konkurrerat ut Pierre på alla känsliga plan. Han hamnade inte ens på avbytarbänken och höll reda på vattenflaskor och hörnor. När han hade trott att han och Isabell var på väg mot den vitkalkade kyrkan i Torekov, två söta välskapta barn, radhus med täppa och skyhöga bostadslån var Isabells tankar längre bort än så. Hur skulle han någonsin kunna lita på någon kvinna i framtiden? Trots sina bruna ögon hade han varit naiv och helkorkad. Borde han inte ha sett tecken? Små bevis på att allt inte stod rätt till med deras förhållande. Långt innan delfinen guppade omkring i den nötta, slitna soffan. Hur ofta Pierre än rannsakade förhållandet kom han alltid fram till samma slutsats. Det hade inte funnits några mörka moln på deras himmel. Eller var det, det som hade varit för perfekt? Som en tavla av Monet. Saknades de djupa, hemliga långa skuggorna i deras perfekta relation? I svarta stunder jagade han i efterhand orsaker och bevis. Allt hade dock glidit undan som en hal tvål i badkaret och en dag hade han plötsligt insett att deras förhållande hade varit en illusion som hade spruckit som en såpbubbla. För första gången på länge log han, när han tänkte på hur svårt det hade varit att spola ner ringen i toalettstolen.

Pierre hade två veckor på sig innan han behövde registrera sig på Umeå Universitet. Han såg fram mot en termins studier i Drama-Teater-Film i Västerbotten. Det var tillräckligt långt bort från minnenas kvarter. Han skulle få distans till livet. Han behövde samla sina mörka osorterade tankar. Gå vidare. Följa ficklampsskenet och leta upp öppningen i tunneln. Någonstans utanför Hallandsåsen skulle borret Åsa trolla fram gläntan.
Det hade inte varit några problem med att få tjänstledigt från jobbet. Alltid fanns det någon glad prick med fantasi som kunde sälja hus. Det var en attraktiv marknad sedan länge att kränga kustnära bostäder. Tyvärr hade Pierre tappat både glöden och moroten till de snabba klippen. Han hade tröttnat på att se andra få det han själv hade fluktat efter. Inget är för evigt, tänkte han innanför yrkesmasken han så falskt visade upp under visningarna. Det var bara en blekning av tänderna som fattades innan han kände sig som en dålig kopia av sig själv. Falsk som vatten.
Dagen innan resan gjorde Pierre några sista ärenden på stan. På torget såg han den röda bussen. Blodbussen. Spontant bestämde han sig för att tänka på medmänniskorna. När han satt i stolen närmast dörren var det redan för sent. Giftbubblan Ronny från högstadiet fick bussen att gunga till i trappan. Han hade växt på bredden, men hökblicken var intakt.
”Tjänare Pierre. Behöver du också extra stålar?”
”Jag gör det mest för att hjälpa an…”
”Det här är min första gång. Jag har nog sjutton inte tagit sänkan sedan i lumpen.” Så skrattade Ronny till och satte sina grisögon i Pierre. ”Och hur känns det att ha blivit brädad av en flata?”
”Brädad? Flata?”
”Jag hade fan inte tålt det. Hade det varit min käring så…” Ronny slog en hårig knuten näve i andra handflatan.
Sköterskan satte dit en kompress med kirurgtejp i armvecket. Pierre reste på sig. En kort stund senare stoppade han generöst ner hundralappen i Barncancerfondens bössa innan han tog en klunk av den söta saften i muggen. Samtidigt tog han ett tag om näsan och tänkte blandade hämndtankar.
Sköterskan noterade klunken.
”Var saften för stark?”
Pierre hann inte svara på frågan. Ett högt stönande hördes bakom ryggen.
”Mår du inte bra? Ska du ha något att dricka?”
Pierres sköterskas kollega fick aldrig något svar. Varken på första eller andra frågan. Drygt 125 kg man låg redan avsvimmad efter en duns på golvet som fick hela bussen att vibrera.
Pierre hjälpte till med att lyfta upp den bleka Ronny i stolen igen, innan han snabbt lämnade bussen.
Pierre insåg att kombinationen att tänka elaka tankar och farmors förmåga som gått i arv var starkare än outspädd saft. I fortsättningen bestämde han sig för att hålla isär sysslorna. Vagt inom honom hörde han farmors visdomsord vid elden.
”Pojkvasker. Glöm inte att tänka längre än näsan räcker.”

Det var trångt i den gamla franska bilen. Ändå hade Pierre fått magasinera åtskilliga saker hos sina föräldrar. Han körde öster ut mot Ljungby och svängde sedan ut på E4:an, riksvägen som skulle föra honom ända upp till Umeå. Resan skulle ske i två etapper. Första biten var den upp till Täby. Hans sällskap i framsätet var en fulladdad cd-spelare och en klase bananer. Pierre såg i backspegeln hur en svart BMW åkte slalom mellan bilarna för att sedan svänga in snävt framför honom. Det handlade om högst ett par frimärken mellan bilarna. Han lät bilen få ett försprång på några hundra meter. Artigt lät han Ane Brun sjunga färdigt den avskalade gamla dängan ”Big in Japan” innan han släppte irritationen fri och i en ren reflex förde upp fingrarna till näsan.
”Bildåre! Måtte den jä…åka fast i en trafikkontroll.”

Utsikten över Vättern var magnifik. På håll såg han de södra delarna på Visingsö breda ut sig i Sveriges djupaste sjö. Den magiska sjön som så snabbt kunde visa sig från sitt sämsta humör. Synen av den parkerade polismotorcykeln var heller inte så dum. Men det bästa. Det bästa var något tufft svart med mycket hästkrafter under motorhuven, som stod parkerat bakom långa lagens hoj. Pierre höll inne med vinkningen. Han såg bara till att hans egen visare av bilens hastighet tog ett diskret skutt till vänster på instrumentpanelen. Polisen utanför bilrutan såg bister ut. Föraren av den snabba bilen blåste just i en mätare. En väldresserad affärsnisse som såg uppretad ut. Gestikulerade som om han lekte helikopterleken.

Vilket sammanträffande. Alla verkade vara ute och lufta bilen runt Stockholms tullar. Det tog lika lång tid att ta sig från yttre staden till Täby som från Gränna till Södertälje. Pierres blåsa hade också synpunkter på detta. Han ångrade med ens sista kaffepausen på Vägkrogen. Åtminstone påtåren och tretåren. Kunde inte alla 08:or åka under jorden istället, tänkte Pierre och stönade till när bilen hoppade till på ett gupp.
Pierre var inte mycket till sällskap när han ringde på hos Gerhard i ett av de höga blå husen vid Täby Centrum. Det blev mest ja och nej innan han somnade i bäddsoffan.
De hade bestämt sig för att sticka iväg tidigt. Gerhard hade en veckas semester och skulle följa med i bilen till Umeå och sedan ta tåget tillbaka. Redan klockan halv fem rullade de ut från garaget. Först hade de lekt knektleken. Gerhard blandade och kuperade kortleken. Sedan drog de ett kort var i taget. Den som först fick upp en knekt fick äran att köra bilen. Sträckan var satt till sju mil. Därefter fick chauffören stanna vid första bästa parkering och kortleken åkte fram igen. Pierre förlorade hela tiden. Ofta fick han efter sina sju mil köra långt innan en parkering dök upp. Rekordet var drygt sex extra mil vid en etapp.
Gerhard skrockade innan han slöt ögonen igen.
”Kul lek. Gött att ha sovmorgon. Måste du väcka mig för att göra om proceduren? Vi vet ju båda två att du älskar knektar och platsen framför ratten.”
Pierre var frestad men höll emot lockelsen. Ända tills han fick hicka bakom en finsk långtradare. Då började det klia både i och på näsan.
Det funkade varje gång. De sista 28 milen sov Pierre skönt mellan kortvändarstoppen.
”Nu får du snart köpa en lott. Är du snuvig?” frågade Gerhard som i sin tur visade lätta spår på dålig förlorarmentalitet.

Logi var fixat i förväg denna första gemensamma vecka. De gamla lumparkompisarna hyrde ett rum på Gammliavägen strax intill ett rosa hus med en stor klocka på fasaden. De hade gemensamt kök och dusch & toalett med övriga rumshyrare. De såg bara som hastigast till ett äldre par under veckan. Antagligen bodde ingen mer där just nu. En regnig dag spelade de några serier bowling i Teghallen. På kvällen såg de en actionfilm på biografen Spegeln. Ett par soliga dagar besökte de områdena utanför statskärnan. Pierre som varit runt där som barn när farmor och farfar levde kände till många smultronställen. Gerhard blev mest imponerad av utsikten från Tavelsjöberget. Det var värt varje steg och svettdroppe. Rakt ner till höger glittrade vattnet i Tavelsjön. På fredagen tog Pierre farväl av sin kompis vid stationen. Samtidigt tog han ut sin egen cykel som åkt godsvagn upp från Halland.
Pierre hade nästan fått fjäska för att få bo kvar på Gammliavägen. Värdparet ville helst bara hyra ut till gäster dygnvis. De ville inte ha några långliggare. Konstigt tyckte Pierre som betalade det fulla priset och inte alls varit ute efter någon rabatt. Men om detta skulle pågå hela terminen skulle hans ekonom bli mer än ansträngd. Det var hög tid att få tag i en studentbostad. Trots att han ställt sig i kö hade de inte hört av sig. Orsaken blev uppenbar när han gjorde ett personligt besök hos Stiftelsen Bostaden på Östra Kyrkogatan 2. Hastigt gick det upp för honom att ingen annan studieort i Sverige hade så lång kö. Han insåg att det började bli bråttom. Om två dagar började kursen. Det hade varit skönt att ha klart med ett permanent boende. Då var det inte så upplyftande att få reda på att det dagligen var hundratals studenter som desperat hörde av sig. Nu var redan stugorna vid Nydalasjön uthyrda. Värden för Umeå Camping hade gått med på att förlänga säsongen till mitten av oktober. Sedan skulle han ha semester och stänga anläggningen till nästa säsong. Många stackars studenter skulle bli tvungna att tälta. Mysigt en natt på sin höjd när man är tolv år gammal. Inte så lätt när man ska plugga och sköta hygienen. När de kyliga nätterna kom var det kört. Då hjälpte inte ens om man var nykär i en brunbjörn. Jo, de håller väl ramarna stilla när de ligger i idé, fantiserade Pierre när han dystert lämnade bostadsföreningen. Han tröstade sig med ett besök på Nya Konditoriet. Ett mysigt fik mitt i centrum på Kungsgatan, som snart skulle bli hans favoritställe. Inte blev det sämre av att utsikten redan vid första besöket var strålande, d.v.s. utsikten inomhus. Runt borden satt flera söta norrländska tjejer i olika åldrar. Pierre blev även förtjust i dialekten och snappade upp vissa uttryck som han började använda sig av. I smyg började han lyssna på samtal i affärer, på bussen och på det fina stadsbiblioteket. De flesta expediter tog god tid på sig. Var artiga och pratade personligt med varje kund. Det gällde att inte ha bråttom. Pierre blev också imponerad av att människorna här uppe verkade lita på varandra. Han hörde att de varken låste bildörrar eller ytterdörren till husen när de gick iväg. Hur vågade de?FORTSÄTTNING FÖLJER IMORGON. Inte världens bästa ställe att klippa på, men det var för långt för att lägga in allt idag. Här är tio grader kallt i Ystad idag. Bäst att ta på sig bra. Jag önskar alla som kommit ända hit ner i texten en bra onsdag.

Årets sista val – en kortnovell

Snöflingorna ramlade ner som dasslock på vindrutan i taxibilen. Torkarna  kämpade tappert på övertid under årets sista timmar. Ovädret hade kommit snabbt. Nu var det kaos i trafiken. Tryggve satt stelt i passagerarsätet och tänkte logiska tankar. Det var dags att knyta ihop säcken. Nu eller aldrig. I smokingfickan höll han krampaktigt den skrynkliga lappen. Framför näthinnan fladdrade de svarta bokstäverna till på den vita bakgrunden:
Älskling!
Jag ser fram mot årets sista dag. Tack för alla hemliga stunder.
                                                                                                    Din T.

”Sa du Gyllene Skeppet?”
Tryggve vaknade tvärt från sin kvällsdröm.
”Visst. Du kan parkera på baksidan. Jag tänkte dyka upp som en försenad jultomte”, sa han torrt och vände sig mot taxichauffören. Han noterade vagt att hon var blond och hade håret i en fläta.
Taxichauffören sjöng med i Linda Bengtzings gamla dänga ”Jag ljuger så bra”. Flätan gungade i takt till musiken.
”Kan du vara snäll och stänga av radion.”
”Sure. Gillar du inte Linda?”
”Hon är söt men inte just nu.”
Han vägde för och emot. Var han bara svartsjuk? Fanns det en tjusig förklaring? Hur han än vände och vred på detaljerna fick han inte ihop pusslet. För många bitar saknade rätt form och rätt motiv. Den avgörande biten dök upp när han hörde refrängen på ”Jag ljuger så bra” igår kväll. Helen stod i duschen och hennes nalle låg på diskbänken. Orden som visades på displayen var bara tre till antalet, men skar som en skalpell rakt in i hans hjärta. Jag älskar dig.
Han hade hunnit krypa under sitt duntäcke innan Helen var klar för sängen.
”Sover du Älskling? Synd att du missar nyårsbalen på Gyllene Skeppet”, viskade hon in i pyjamasryggen på den man som hon varit förlovad med i fem år.

Sladden kom snabbt. Taxin flög som en bländad hare innan den bestämde sig för att kana av vägen en bit från Gyllene Skeppets parkering. Motorn tvärdog och taxameterns sifferdisplay tonade bort.
”Just ett snyggt sätt att sluta det nya året på”, stönade taxiföraren. ”Jag som behövde extrapengar till skolstarten.”
”Stanna kvar här i fem minuter.”
”Driver du med mig lustigkurre?”
”Nej! Det är bilen som är i drivor.”

Tryggve rättade till flugan. Ett hånglande par med var sin cigarett, som de lekfullt och med vissa besvär stoppade in i den andres mun, la inte märke till honom när han gled in bakom dem. I köket blev frestelsen för stor när han såg ett silverfat med skalade räkor på. Han stoppade in en räka i munnen i och la tankspritt en i smokingfickan. Likt en hök tog han sikte på kvinnan i den lila balklänningen.
”Vem är T?”
”Vad gör du här”? kvittrade Helen.
”Fel. En chans till.”
”Tant Hjördis. Vad menar du? Leker vi charader typ? Varför är du så tjurig? Jag kan väl inte hjälpa att du var tvungen att jobba på en nyårsafton. Chilla ner?”
”T som i Tom i huvudet. Den stilige engelsmannen på din annonsavdelning som du lovordat i flera veckor.”
Han upptäckte Tom, som stod lutad mot en pelare med ett vinglas nonchalant i ena handen.
Tryggve vände Helens haka upp mot sitt ansikte.
”Första gyllene regeln. Köp en mobiltelefon som är vattentät. Andra regeln. Printa aldrig ut ett personligt mail. Han tog demonstrativt upp den skrynkliga lappen och nynnade syrligt på ”Jag ljuger så bra”, som Helen låtit installera som ringsignal på sin mobiltelefon.
Han parkerade orden och armbågade sig genom trängseln väster ut mot England, medans högerhanden mötte något kyligt på vägen.
”Happy New Year”, sa han och stoppade en oskyldig räka in genom en ledig näsborre.
Tryggve gick ut samma väg som han kom. När han plumsade ut i snön med lågskorna var det som om det han nyss varit med om aldrig hade inträffat. Årets sista val var gjort. Lättad till sinnet satte han kurs mot en blond hästsvans som fladdrade sexigt i vinden.
”Behöver du hjä…”
Frågan avbröts när färgsprakande raketer bredde ut sig på den stjärnklara natthimlen. Kyrkklockan slog tolv slag och Tryggve gjorde en nostalgisk resa bakåt i tiden. Han slängde sig ner på rygg och började veva med ben och armar likt en ängel i nysnön.
”Drömmer jag? Jag som tyckte du verkade vara en stel figur. Du är en riktig smokinglirare.”
”Det var änglalikt sagt. Vad heter min favorittaxichaufför?”
”Angelica, sa hon och vände två smaragdögon mot honom. Har du någon flickvän?”
”Förra året”, sa han med ett klurigt leende fullt av möjligheter.

Fotnot: Denna lite banala novelltext skickade jag till en tävling i en veckotidning för några år sedan med temat Nyår och med ett angivet högsta antal bokstäver. Vann givetvis inte. 🙂
Efter att ha byggt pepparkakshus med hjälp av Willy, eller om det var Willys byggsats är det dags för att halka ner till stan efter lunch och gå på julmarknad på Per Helsas gård. Det utlovas en gammaldags julmarknad med vacker inramning av hantverkarna.