Gerbera och rejält med danskt

Idag tar jag farväl av vinterns sista dag. Imorgon vänder jag blad på vår Gotlandsalmanacka och kommer att konstatera att våren har återkommit – ännu en gång. ❤

Personligen tycker jag årets två första månader har gått snabbt. Ibland har jag knappt vetat vad det varit för veckodag. Det blir oftast så när jag försvinner iväg in i tankens värld. Ändå har det hänt flera gånger att kroppen signalerat om uppmärksamhet och omvårdnad.

Vi har kommit in i en riktig dansk DVD-period. Just nu ser vi denna serie med stor behållning. Som vanligt letar vi i våra huvuden efter var vi sett just den skådespelaren tidigare. I mitten på fotot står ex. Lars Ranthe, som spelar en affärsskojare i Badhotellet, som vi följer på TV på tisdagskvällarna.

I förra veckan tog vi farväl av våra kompisar på Rejseholdet (Mordkommissionen). Det var gött när jag kom över hela serien på Tradera. Min taktik med att lura i vassen och slå till tre sekunder innan auktionen gick ut, gick hem – ännu en gång.
Fortfarande är det lite svårt att få ihop la Cour med fjanten han spelar i vår favoritserie Lykke. Lars Brygmann heter skådespelaren i båda serierna. 😉

Som vi har skrattat åt episoder i denna skruvade komediserie. Det finns även ett allvar i bakgrunden. Ännu mer i serien nedanför.

Vi undrade ett tag varför Sverige inte köpt in andra serien av Livet på Laerkevej. Blev den en flopp? För några veckor sedan hittade vi istället en långfilm på Netflix. Visst skrattade vi ibland. Men totalt var det ingen succé. I filmen blev det för mycket skruvande och för overkligt. 😦
Däremot gillar jag skarpt dramakomedin från 2009. Speltid 444 minuter. Många skratt. Min favorit är ”den osynliga mannen”. Egentligen en riktig tragisk figur.

Egentligen borde jag avsluta med ett foto på pärlhyacinterna som tagit höjd och fart snabbt i vår innevärme. Men plikten kallar. 🙂
Jag önskar bloggbesökare en bra start på våren 2017. ❤

Det kunde blivit en restaurang

Det kan vara intressant att följa hur ett bygge utvecklas från månad till månad.
Under fyra månader åkte jag samma datum till platsen för att jämföra med hur det var förra gången.

Det handlar om en ackumulatortank med en volym på¨6700 kubikmeter vatten, med en temperatur på upp till 95 grader, som ska hjälpa till främst på mornar och kvällar till oss i Ystad. Det är då behovet av varmvatten är som störst.

Den största ackumulationstanken i Sverige finns i Borås. Den är 75 meter hög. Den häftigaste bör vara den i Åre. För på toppen finns en restaurang/café med utsikt över den vackra omgivningen.
Först var det meningen att det skulle bli en restaurang även i Ystad. Priset och läget på ett industriområde gjorde att planerna ändrades.

Byggtekniken kallas för spiralmetoden och kom till redan på 50-talet. Tanken roteras upp successivt. Arbetet kan skötas från en liten yta från ett och samma ställe. Byggföretaget är ensamma i världen om tekniken. De behöver inga ställningar. Allt sköts från markplan. De bygger bit för bit som en spiral. Taket läggs på efter första varvet och trycks sedan upp med hydraulkraft. Varje byggdel är sju meter lång. Den svetsas och skjuts sedan på plats.
”Termosen” växte två till fem meter om dagen.

Så nu har vi fått ett nytt lutande torn … skojar bara. 🙂 Ystad har fått en ny skyline. Högsta byggnaden är numera 63 meter över marken. Skånes högsta är Turning Torso i Malmö, som är tre gånger så hög.
Till sommaren är det dags för premiären. Först återstår vattenpåfyllning som tar 2-3 veckor, isolering och mängder av tester.
Jag ser fram emot det lovade spektakulära ljuset från lamporna innanför hålen i olika storlekar. Det är bra att det finns en buffert om det skulle bli extra kallt en vinter. Eller om ”alla turister” vill åka till Wallanderstaden. 🙂
Men jag är inte det minsta sugen på att ta spiralstegen upp. Är du? Hade jag fått en miljon skulle jag funderat på saken. Då hade jag valt att göra det när det är mörkt ute.
Lika bra att droppa förslaget. Istället får jag ta trapporna till tandläkaren i eftermiddag. Därefter tänkte jag hålla tummarna för Stina Nilsson. 😀

 

Jag gjorde en kovändning

Solen har tagit rejält på snön de sista dagarna.
Det ska bli skönt att gå en rofylld promenad runt det gamla klostret. Jag måste erkänna att jag blev lite sur på okända människor som gick mitt i gatan när jag körde dit. Trottoarerna var faktiskt skottade. Tyckte de att jag skulle köra med bilen på trottoaren?

Nu är jag harmonisk och irritationen har lagt sig som is på sjön.

Undra vad som är på G?

Vilken upplevelse som jag fick vara med om. Jag som inte ens visste att det fanns ett program som heter ”Så ska det måsa”. Domaren satt i det gula huset. Det var två lag som tävlade. Temat var låtar som hade med ämnet flyga att göra. Jag frågade en deltagare när det kommer på TV och i vilken kanal. Jag fick det dumma svaret ”Göta kanal”.

Jag blev så trött av det dumma svaret att jag tog en siesta på bänken och drömde om de pioner som ska växa upp i rabatten om några månader.

Efter den goa vilan fick det bli en promenad i stan.

En liten kort stund hann jag njuta av värmen från solen innan jag hörde ljudet. En slags förvarning från ovan. Vilken tur att jag hade snabba reflexer.
”Dumma bilar. Komma och störa mig när jag traskar omkring mitt i gatan. Vad är det för stil? De kan väl köra på andra gator?”  😉

Egentligen borde jag haft en bygghjälm på huvudet. Fyra-fem gånger var det nära att jag blev träffad. Undra vad som händer när is träffar en träskalle? 🙂
Ett tag blev jag sittande på huk för att studera vintermyrorna som hade just det, små söta hjälmar i olika färger på sina kloka huvuden. Vad smarta de är.
En gång blev jag för nyfiken. Det var när jag frågade en tant som gick förbi om hon trodde att färgerna på hjälmarna hade med olika familjer att göra. Vilken konstig blick jag fick? Henne ska jag aldrig fråga mer. Istället ska jag gå en snabbkurs i Myriska och fråga dem själv nästa gång.

Nu ska jag se vad som händer på Teatern i vår.

Imorgon ska jag på årskontroll. Alla proven togs i förra veckan. Hoppas de inte ger mig några tabletter mot min fantasi. Visserligen är den lite galen ibland. Men det är väl bättre än att inte ha någon alls? 🙂 Först ska de ta EKG på mig. Vad fort det går nu för tiden. Förr var det många fler moment och jag fick ligga länge på en brits med fler kablar.

Ps. Som den vaksamme kan se la jag in detta inlägg i kategorin ”Lite galet”.

Från vinter till vår

Jag har skottat snö flera gånger under senaste veckan. För till slut kom vintern till Ystad och det med besked.
Annars är det uppskattat från mitt håll med ljuset som återvänt. Igår när jag pratade i telefon med bror var det ljust ute vid femtiden på eftermiddagen. I morse när jag och Solveig såg ett avsnitt av ”Vi på Saltkråkan” från Öppet arkiv vid frukoststunden, hade vi inga levande ljus tända som vi haft de andra gångerna. Istället lyste solen och vi fick ta ner persiennerna. Därför lockade det mig att åka ner till havet och ta med kameran.
Först blev det ett ärende på sjukhusapoteket. Konstigt att jag inte noterat denna stenstaty tidigare. En mamma och ett litet barn i famnen.

Vi parkerade ”Den lilla blå” nära det stora kända hotellet. Jag hann inte riktigt fram till att få en närbild på svanklubben. Fortfarande såg jag fram emot en härlig solskenspromenad.

Ack vad jag tog fel. En sak slog mig. Jag har inte haft på mig någon halsduk sedan vi flyttade till Ystad. Idag hade jag kunnat tänka mig en tjock varm tygorm  🙂  runt huvud och ansikte. Vilken kylig vind från havet. Värst bet den i min haka. Om jag åtminstone tagit på mig jultomtemasken. Fast då hade nog inte Solveig velat gå bredvid mig.

Men denna bild gillar jag. Egentligen stod jag och lurpassade när jag såg ett större sällskap komma ut från hotellet i vita badrockar. Jag hoppades att de skulle vinterbada. Springa rakt ut på bryggan och doppa sig.
För att inte skämmas vände jag mig om och tog ett par bilder mot havet. Tyvärr gick gruppen bara in till relaxbyggnaden. Vilka fegisar. 🙂

Betydligt skönare att gå upp bland tallarna. Där kom inte vinden åt oss.
Innan vi åkte hem till Skidskytte-VM blev det ett varmare och trevligare besök i blomsteraffären. Där fick vi vårkänslor.

Vi blir alltid glada ända in i själen och njuter av alla blommor. Svårt att välja vad vi ska köpa.

Själv hade jag svårt att välja vilken stol jag skulle sätta mig på. ”Ska jag sätta mig på vårblomsstolen?”

Eller är det bättre att jag …

Denna gång fick dessa brudorkidéer följa med hem till oss. I papperskorgen åkte de vita trötta julstjärnorna. De röda i köksfönstret fick en veckas dispens. Mycket beroende på snön utanför och deras utseende. Jag syftade inte på snöflingornas utseende. Näpp.

Jag är nervös. Imorgon fyller jag 26 +. Undra om jag kommer att somna i natt. Hoppas jag inte ligger vaken hela natten och funderar på vad jag ska döpa ragdoll katten till. Den som står tvåa på önskelistan. Överst står en pålitlig bukspottkörtel. Den kommer inte att få något namn. På tredje plats står … asch. Lite hemligheter måste jag få ha för mig själv. Ikväll ska jag hålla tummarna för Mariette från Harplinge. Hoppas hon går direkt till final. Om låten är bra. 😉

Kram till alla bloggbesökare. ❤

idag skulle Henning Mankell fyllt år

För exakt ett år sedan startade jag en bloggserie, med en hyllning till Henning Mankell och till Kurt Wallanders ära. Elva blogginlägg snickrades ihop om Wallandersviten. Godis framför allt till de stora entusiasterna. Det var ju för dem som jag skrev överkursen.
Henning Mankell skulle denna februarifredag fyllt 69 år. Han finns tyvärr inte här på jorden längre. Frågan är om Kurt Wallander har gått samma öde till mötes. I måndags var det hans sjuttionde födelsedag, om jag går efter min klocka. För i första boken ”Mördare utan ansikte” står det 30 januari 1947 som startdatum för denna fiktiva person. Då går jag på det skriftbeviset.  🙂

Foto: Fredrik Ekblad

Jag satt i måndags ett par timmar på Fridolfs och hoppades att Kurt skulle dyka upp. Om jag frågat Solveig skulle hon snabbt kunnat förklara orsaken till att han inte dök upp. Den varianten vill jag inte lyssna på. Påminner alltför mycket om en nål som kramas med en ballong. 🙂

Efter ett gästspel på Svt:s Öppet arkiv kunde jag inte låta bli. En idé föddes när jag nyfiket noterade de fyra delarna av första Wallanderfilmen. Nästan fyra timmars film blev det av de 308 boksidorna av ”Mördare utan ansikte”.

Vad kul jag hade under två januaridagar då jag växlade mellan att för åttonde gången läsa kriminalromanen och däremellan se filmavsnitt tills de hunnit ikapp bokhandlingen. Boken kom 1991. Filmen gjordes 1994.
Väldigt många dialoger från boken fick utrymme i filmen, ofta ordagrant. Jag uppskattade att flera av skådisarna pratade skånska. För Björn Kjellman, som dök upp som ny polis (Blomman) en tid innan finalen på Kiviks marknad, var det såklart inga problem. Han behövde inte ens leka imitatör. Född i Ö Grevie. Uppvuxen i Trelleborg och Vellinge, som han är. Hansson hade en go grov dialekt (Åke Jörnfalk).
Det var glest med scener från Ystad och Österlen. Något som du kan läsa i texten under nästa bild. Men jag njöt av de naturscener som dök upp. Log åt hamnparkeringen i Kåseberga hamn, som fått en stor ansiktslyftning sedan filmen spelades in. Skrattade åt när Kurt och åklagare Anette Brolin tog sig uppför trappan med sin fikakorg, för att i nästa sekvens dyka upp i en kraftig backe som ligger en bit därifrån. Jag tror knappast duon tog den vägen ner och upp för skojs skull, efter det nådde de Ale stenar.  😀

En polis spelar ibland för dum för att vara trovärdig. Rolf är en aning för mjuk och full av glitter i ögonen i några lägen för att matcha bok-Kurt. Annars gör Lassgård det strålande. Trots feldialekten.
Festligt att tre sångare/artister är med på ett hörn. Östen Warnerbring dyker upp som flyktingföreståndare. Sonja Stjernqvist förhörs i Gladsax och receptionisten Ebba spelas av Gunnel Nilsson-Göransson.
Det är många duktiga skådisar inblandade. Sven Wolter, Ernst Gunther och Nina Gunke för att nämna några.
Nostalgiskt att se Carina Lidbom och Cecilia Frode i yngre upplagor.
Ibland tar filmen boksekvenserna i en annan ordning. Vissa saker har plockats bort. Andra gjorts mer tydliga.
Filmens Wallander får uppleva två istället för en romans.  ❤
I boken är mitt favoritvittne, bankkassörskan Britta-Lena Bodén, på Sandhammaren en semesterdag, precis som hon är i filmen.
Skillnaden är annars festlig.
I boken skämdes Wallander när han åkte till populära Sandhammaren och ropade på Britta-Lena. Orsaken var hennes minimala bikini. Kurt försökte hålla blicken i styr.
I filmen handlade det istället om en nakenstrand. Wallander stod kvar vid en tall och ropade in i hopen av snoppar och annat synligt.
I boken fick Britta-Lena skjuta på sin planerade Ölandsresa nästa dag.
I filmen handlade det istället om närliggande Bornholm.
Jag fastnade för en titel när rollistan rullade på. Slagsmålskoordinator Benny Hedlund. Bildkvaliteten tycker jag stundtals har åldrats rejält. Det gör inget. Jag hade riktigt trevligt. Jag såg att det även fanns möjlighet att se ”Hundarna i Riga” på Öppet arkiv. En film som spelades in samma år, 1994. Det finns en risk att jag kommer att göra samma sak. Eller vad tror du läsare? Kanske gör jag det bara i smyg. Mellan alla andra hemliga projekt. 😉

Mest längtar jag efter att få ge en födelsekram till en tjej som vi ska hämta på stationen i kväll. Jennifer fyller 21 år idag. ❤
I morse var det första gången som hon vaknade på sin dag, utan sin sjungande gamla familjskara. Mysigt att hon är ledig i flera dagar och kunde komma ner till Ystad. Annars var det meningen att vi skulle upp till Uppsala. Istället fick det bli tvärtom. Eftersom hon i nästa vecka ska på anställningsintervju för sommarjobb och en annan dag senare under veckan, ska träffa personal på sin praktikplats, dit hon ska längre fram under terminen. Slå flera vårflugor i samma smäll. Jag önskar dig läsare en trevlig helg.