Positivt tänkande

Vad underbart det är med allt regnande. Man får så mycket gjort. Perfekt att passa på att komma till botten i tvättkorgen. Så ljuvligt att hänga ut kläderna i trädgårdens så att… nej kanske inte det. Ösregnar visst nu. Hörde jag inte ett muller i bakgrunden? Det finns gott om tid för att städa, torka golv, jag slipper få solsting, brännas av maneter och trängas på badstränderna. Var är timern på min mobil? Nu ska jag vara rättvis. Först damma i en kvart. När timern låter får jag tillåtelse att läsa en kvart i den spännande boken jag lånade på bibblan igår. Sedan städa vidare. Läsa en kvart. Eller tjugo minuter. Ser ingen domare. Inte ens en fru i sikte.

Paus.

Vilken tid en kvart tog. Måste vara något fel på timern. Trodde aldrig att den skulle låta. Var är favoritfilten? Sådär. Mysigt. Lite te hade inte varit helt fel. Det får bli i nästa vända. Vad har hänt Davids fru? Hans värsta mardröm är ett ögonblicks verk står det på framsidan. Låter läbbigt spännande. Vad var det för oljud? Dumma mobil. Konstig signal på telefonen. Sådär. Nu är den tyst och snäll. Oj! Vad det smattrar mot fönstret. Tur att jag inte campar i ett enmanstält.

Handla på tid

När vi blev småbarnsföräldrar ändrades våra inköpsvanor drastiskt. Tidigare gled vi in i närmaste affär efter jobbet och köpte det vi behövde. Det vi inte behövde slank med i korgen av rena farten. Nu var det veckohandling och planering som gällde på agendan. Vi lusläste reklam och klippte ut kuponger. Såg till att vi plockat undan allt onödigt från kofferten. Packade in barn i baksätet och for iväg några mil utanför centrum.

Vår Volvo rullade oftast iväg på lördagar. På Maxi i Ängelholm öppnade de klockan åtta. Klockan 7.59 stod vår familj beredd med kundvagn och inköpslista. Nu började racet, med mig vid rodret. Jag följde varugångarna likt en snitslad bana. Visste tyvärr att så fort som jag lärt mig att hitta, brukade de för skojs skull möblera om bland hyllorna. Antagligen på firmafesterna. Bytte plats på sakerna, så att kunderna i ren förvirring, skulle få med sig fel saker. Mig lurade de inte. Ibland strejkade hjulen. Började leva sitt eget liv. Detta brukade hända när vagnen var halvfull.

Det var suveränt när barnen växt till sig. Tidigare hade Solveig bekymmer med denna bit. Hon stod med famnen full av varor medan man och vagn var puts väck. Ibland funderade hon på att göra en efterlysning i högtalarna. Istället höll sig nu Lizette intill sin mamma. Hon studsade bort till sin storasyster med varor. Jennifer i sin tur jagade ikapp vagnen och sin pappa. Jag planerade så att de tunga sakerna hamnade i botten, allt medan jag höll en hög jämn takt i täten. Vid målsnöret siktade jag in mig på rätt kö. Struntade fullständigt i vilken kassörska som var snyggast. Sådant omoget hade jag växt ifrån. Ändå förstod jag inte varför vi så ofta hamnade i den kassa som fick datorhaveri. Där en ny tjej tvingades använda snabbtelefonen, men inte fick tag på någon erfaren kollega, som visste vad en trevlig gurka kostade. Kunden framför oss hade problem med sitt kort som var avmagnetiserat. Någon bakom skulle till akuten och ville gå förbi.

Tillbaks i bilen konstaterade jag stolt: ”Nytt tidsrekord. Där ser du Solveig. Vi fick med allt på listan. Det blir hälften så dyrt när jag är med.”
”Hälften fattas”, suckade hon.
”Det beror på att inköpslistan har luckor.”
”Det kan finnas bra erbjudande som vi missar”, kontrade Solveig.

Ibland åkte Solveig iväg ensam till någon stor affär. Där strosade hon omkring i lugn och ro medan endorfinerna tilltog i styrka. Lät impulserna leka fritt när hon gled in bland hyllorna. Njöt av stunden och var supernöjd över något fynd. Hon älskade dessa stunder för sig själv. Timeout från man och barn. De gyllene tingen kunde hon älska senare. Stördes inte av ljudet från högtalarna i taket och missade därför informationen som de tvåhundratrettiotvå andra besökarna log åt i affärslokalen. ”Vi har en efterlysning från en orolig man och två barn som väntar i hemmet. Vi ber Solveig Lidén att omedelbart…

Rapsfält på väg 19 mot Tomelilla på Österlen.

Rapsfält strax norr om Ystad.

Rent spel i garderoben

Jag var en modern man. Hemma hos oss delade vi på hemsysslorna. Vi var nygifta och bodde i den mysiga trästaden Hjo vid Vätterns västra sida. Lägenheten låg på andra våningen i ett gammalt sekelskifteshus. Huset var K-märkt och doftade snickarglädje i varje vrå.

När det var dags för storstädning gjorde vi det mer spännande än det vanligtvis är att jaga dammråttor. Vi kröp upp i en soffa och plockade fram papper, penna och en färgtärning. På papperet klottrade vi ner de sex viktigaste sysslorna. Framför varje punkt skrev vi namnet på en färg. Så här kunde det se ut: blå=damma, röd=dammsuga, vit=torka golven, grön=diska, svart=plocka undan kläder, gul=fixa en romantisk middag som avslutning. Nu var vi inte bara gifta. I denna stund var vi även tävlingskonkurrenter. Vi hade en snäll variant och en betydligt tuffare. Enligt den första kastade vi färgtärningen tills vi fick tre uppdrag var. Använde vi oss av de tuffare reglerna gällde följande. Började Solveig kasta och fick upp en röd prick fick hon äran att dammsuga. Sedan var det min tur. Om Fru Fortuna log mot mig kunde jag få rött vid mitt kast. Då var dammsugningen redan upptagen och tärningen hamnade i Solveigs hand igen. Med maximal otur kunde en av oss åka på alla sex sysslorna. Som jag njöt när det hände mig en lycklig fredag. Dåligt samvete kunde jag inte stava till. ”Jag cyklar ut en sväng. Behöver du något?” Solveig som på den gamla tiden var mindre tränad på att förlora muttrade något ohörbart från en av sina sex sysslor.

En annan novemberfredag höll jag på att torka golv i vardagsrummet. Solveig gick runt med dammsugaren. Jag hörde det monotona ljudet på avstånd. Antagligen från hallen. Jag vred ur moppen. Gnolade på en låt. Hade jag varit gift längre, skaffat mig mer erfarenhet av livet, kunde min hörsel ha anat oråd. Reflekterat övar att ljudet aldrig flyttade sig. Till slut kom jag runt hörnet och såg att dörren till klädkammaren stod på glänt. Den svarta sladden avslöjade att det var därinne min älskade fru höll hus. Jag fortsatte med den gröna sysslan. Diskade och funderade samtidigt över vad vi skulle ha till middag. Vi män är kända för vår förmåga att ha många bollar i luften samtidigt. Det doftade citron. En stor bubbla steg upp från vasken. Jag måste bara fråga Solveig något superviktigt. Troligen något i stil med; Vilken spisknapp hör till vilken platta? Eller så gick tankarna till om det gick att kombinera citron och kyckling. Jag styrde stegen mot korridoren och såg samma syn som tjugo minuter tidigare. Dörren stod öppen så pass mycket att endast sladden tog sig igenom. Visst var klädkammaren stor men… Jag öppnade sakta dörren. Där satt barnbibliotekarie Solveig Lidén i sin favoritställning. En mjuk kudde satt fastklämd mellan hennes rygg och väggen. Dammsugaren stod strategiskt på, medan hon själv slukade en barnbok med hår och hull. Snabbläsare som hon är var det inte många sidor kvar. De gröna kattögonen lyftes från boken. En röd färgton framträdde på hennes äppelkinder när hon sa: ”Förlåter du mig?”

Episoden kommer jag aldrig att städa ut från mitt minne.

Skrivit 2005. Skrev detta kåseri till en veckotidnings novelltävling under tävlingsrubriken ”Ditt städminne” och vann första priset .

En äng vid Brösarps backar på Österlen

Den bruna skinnjackan

Det sägs att vin blir bättre med åren om det lagras på rätt sätt. Likaså blir vissa ostar godare med tiden. Vet inte om min bruna skinnjacka hör till det fina sällskapet, men den har ändå bestått genom åren. Mycket har vi gått igenom tillsammans under dessa år. Förälskelse. Bröllop. Barnafödslar. Olika jobb. Dödsfall. Visst brukar jag glömma bort vår vänskap under det ljusa halvåret, men jag skäms inte för det.

Tiden var hösten åttioåtta. Jag läste på Bibliotekshögskolan i Borås och var på väg att åka upp till Stockholm för tolv veckors praktik. Min studiekassa var skral. Mamma tyckte inte att jag kunde åka iväg med bara en täckjacka, som dessutom var ljus till färgen. Hon lovade att bekosta en ny jacka om jag lovade att ta mig in i en affär innan resan. Mot förväntan hittade jag en tuff skinnjacka för femtonhundra kronor i Göteborg. Samma variant av jacka köpte en kurskamrat för halva priset våren efter. Men han fick betala allt själv. Enligt mitt sätt att räkna var min jacka sjuhundrafemtio kronor billigare än hans. Siffror ljuger aldrig. Om man bara hanterar dem rätt.

Skinn andas. Jackan var skön att ha under vintern. Fast det behövdes en halsduk till. När min fru Solveig var nykär lånade hon gärna jackan. Ändå tills den gången hon tog med fel jacka från jobbet och istället tog sura Sivs nya skinnjacka och la den i vår bils baksäte. Det upptäckte vi några timmar senare när det blev kallt. En aning pinsamt att ringa det där samtalet. Tur att Solveig är så ärlig. Annars var det läge att dra en vals. Det var ju jag som var ägare till den bruna skinnjackan.

Efter några år gick jackan inte igenom besiktningen. Den bekostades med en ny brun manchesterkrage. Senare fick även fodret lagas så gott det gick. Alltför ofta krasade det när jag tog på den. Men skinnet var lika fint under många år. Samtidigt hann jag bli ägare till många andra vinterjackor som först avancerade direkt till förstaplats för att sedan bli besegrade av en ringräv med skinnutsida säsongen efteråt. Solveig anser dessutom att jag är en fingermästare på att ta sönder dragkedjor. Alla är vi bra på något.

Solveig och jag har inte riktigt samma synsätt längre. Vet inte om det beror på att hon inte är sugen på att låna jackan. För det är väl inte så, att hon inte är lika nykär längre? Istället har hon kommit med olika hot de sista femton åren. Nu finns det inte något att göra med fodret. Du får bara ha på den när du är i trädgården.
”Den har krympt lite”, säger jag motvilligt.”
”Krympt. Det är du som har ökat i storlek.”
”Du menar på längden?”
Så där kan vi hålla på ett tag som två gamla skinnbitar som gnabbas kärvänligt med varandra.

Min mamma är död sedan flera år men skinnjackan består. Jag har nyss invigt tjugofjärde säsongen med denna klenod. Det bästa är att vi har hunnit flytta så många gånger genom åren. Snabbt räknat har jackan bott på tolv ställen. Från Umeå till Ystad. Därför kan det låta såhär från grannen. ”Jasså. Du har köpt en ny jacka. En skinnjacka. Den är ju skitsnygg.” Eller sa han skitful?
Det är bara en sak som oroar mig. Tänk om Solveig ställer ett ultimatum.
”Nu är det jackan eller jag. Tänk noga efter innan du svarar. Vem lagar bästa maten?”
”Skinnsoppa är inte så dumt. Jag lovar. Ska bara ha den på mig när det är mörkt och när jag går ut med soporna.”
Hör inget, med ålderns rätt, om att något brunt ska läggas i soppåsen samtidigt och att jag borde köpa en ny skinnjacka.

Skrivit 2012

Dambesök i sängen

Jag är oskyldig på alla sätt. Det är lika bra att få det sagt med en gång. Till hösten är det femton år sedan jag lovade att vara trogen min hustru. Ändå händer det flera gånger i veckan att jag har sällskap i sängen av det andra könet. Denna tradition har snart pågått i tio år.

Om vi ska hålla oss till sanningen var starten redan på BB i Varberg. Vår nyfödda dotter trivdes inte i plastbaljan, trots sällskap av både en kanin och en björn. För att få några timmars nattsömn i familjerummet lyfte jag för den goda sakens skull upp henne till vår säng. Genast blev den söta väldoftande dockan belåten med livet och sussade vidare så gott. Men bara om hon hamnade på bästa platsen. Mitt bröst. Endast vid matdags gjorde hon ett kort besök hos mjölkleverantören. Orsaken var enkel. Solveig var snittad och det minst smärtsamma sättet var att den lilla nätta varelsen låg på mitt bröst de första nätterna. Många experter anser att det är kört om man börjar med dessa björntjänster.
”Då kan ni skylla er själva. Så gjorde vi aldrig. Man skämmer bort dem. De ska ligga i sin egen säng från dag ett. Så är det bara. Punkt slut.”
De välmenande råden haglade från vänner och från dem som förstår sig på sådant där viktigt. Undra´ hur långt straffet kommer att bli? Jag oroar mig för framtiden när våra döttrar kommer att skaffa sig pojkvänner. Är man oartig om man sluddrar sitt namn lite halvsovande i sängen? Får vi verkligen plats alla sex? Hur kan så små ljuvliga dagvarelser ta så stor plats nattetid? Varför envisas de med att ligga tvärs över sängen? Vår gyllene regel är annars ytterst pedagogisk. De får komma om de haft mardrömmar eller har ont. Hur många ont kan det egentligen finnas i en barnkropp? Snart kommer jag och Solveig att öppna en privat barnklinik. Vi slipper gå en lång utbildning på universitetet. Det finns inte en smärta eller sjukdom vi inte känner till. Inte behöver vi använda krångliga ord heller. Oroliga föräldrar kommer att förstå oss direkt och bli lugna som filbunkar.

Det är egentligen inte så ofta vi numera behöver trösta gråtande barn. Deras fantasi börjar antagligen sina. Oftast kommer de istället smygande som en tjuv om natten.
De vet att annars leds de tillbaka samma upptrampade väg som de kom. Vid vargtimmen börjar sedan detta fäktande och sparkande. Jag skulle ha behövt en hel ishockeyutrustning när smällarna duggar tätt på de mest olämpliga ställen. Ofta vaknar jag av smärta och arga ord i luften. Orden kommer inte från mig. Både Jennifer och Lizette pratar i sömnen. Löser syskontvister och dagisbråk. Visst måste det bland de gula sidorna finnas ett nummer till VMP? Föreningen som tar emot akutsamtal för våld-mot-pappor.

Lizette kommer aldrig ensam. Hon har alltid med sig en kompis. Ibland är det små gosedjur. Andra gånger en stor björn. Hur hinner hon tänka på ressällskap på den korta promenaden från barnrummet till vårt sovrum? En sträcka på fem meter.

Jag har försökt med en sovtävling med lockande belöning. Låg man i sin egen säng när pappas klocka ringde fick man två poäng. Hade man klarat sig till klockan tre blev det en poäng. Poängen gjordes om till färger på ett schema så att även en björn skulle förstå. Det gick jättebra. Lillasyster vann med full pott. Nästa natt var vi fyra i sängen igen, om vi håller oss till att räkna levande varelser. Kan det vara så enkelt som att barn tjuvläser Råd & Rön? Vi köpte en norsk dubbelsäng som hamnade på första plats i en seriös undersökning. Sängen slog det blåvita schackdjuret med hästlängder. Själv tycker jag att det borde vara mer spännande att sova i en våningssäng. Inte ens när vi tog till knepet att sova i bäddsoffan i gästrummet kom vi undan. Den natten var det bara 16 grader i vårt sovrum. Solveig ville inte ha några förfrusna barn så hon hade låst sovrumsdörren. Monstrerna hittade utan karta och kompass vårt nya nattrevir. Okej. Det händer visst att jag sover ensam i dubbelsängen. Solveig sover oftast lätt. Orkar hon tar hon med sig barnen tillbaks till deras egna sängar. Andra gånger när hon får ont i ryggen knallar hon iväg till en tom barnsäng. Så på ett vis lever tävlingsbiten kvar. Ska jag vakna ensam? Tillsammans med en fru? Ett eller två barn? En sak är säker. Våra döttrar är det bästa preventivmedel som kan köp… nej tro inte att de är till salu. Vi älskar dem varenda DAG. Nu ska jag ta en tupplur efter lunch.
”Aj! Dumma björn. Ta bort ramen från min nacke…”

Skrivit 2007, Våra döttrar sover numera tryggt i sina egna loftsängar.  

Om mig

Om mig.

Jag landade skakigt på marken

Nyss hemkommen efter mysiga soliga dagar på Gotland. Väskorna fyllda med smutstvätt och sinnet fullt av alla dessa tusen intryck som ska sorteras upp i rätt minnesfack.

Det är underbart att flyga i klart väder och med fönsterplats. Endast små söta bomullsmoln utanför fönstret, utportionerade på behagligt avstånd. Läckert att se marken under hela flygtiden. Bilarna som små leksaksbilar på det struktuerade vägnätet. Sjöar och vattendrag i olika storlekar. Småland fyllt av skog. Så plötsligt
dyker en större tätort upp. Malplacerad och ditslängd som för att störa naturpusslet.

Det lilla planet ruskade om mitt välbehag vid några tillfällen. Värst var det när landningen inleddes. Då började fågeln med plåtvingar att skaka. Som människa blir jag medveten om vår litenhet i det stora.

Alltid lika skönt att komma hem efter en lyckad semester. Upptäcka det hemvana på ett nytt sätt. Skönt att bevittna att vi inte haft objudna gäster. Den köttätande växten i fönstret har gjort sin plikt ännu en gång. Garderingen med ett larm är heller inte så tokig. Fast vid förra resan stod en Securitasbil på uppfarten. En man klev just ur bilen och berättade att larmet precis hade gått. Bakom hans rygg tog jag skydd när vi i gemensam trupp gick in. Orsaken stavades p-e-r-s-i-e-n-n. Fallande svart persienn -inköpt på Jysk. Nu vet vi i allafall att larmet funkar 🙂